Imorgon gäller det. Är du pepp än?

Svärdet är lika långt som jag. TYP.

Token Guy JR sysysysysysysyr.

Jamenneh låt oss löda lite också.

Perukdetalj.

Prova SHINYNESS i rustningsform? Check.

Prova lite MER rustning? Check.

Pussipuss, bästa kompizen.

"Han är lika rädd för dig som du är för honom."

Kanske tycker du också att detta är intressant:

1. Ursäkta röran – vi bygger cosplaydräkter till Diablo 3-releasen på Webhallen.

Som vanligt satsar vi på att köa utanför Webhallen. Traditioner är ju till för att hållas. Vi ses utanför Webhallen natten mot den 15:e maj.

Här har ni några blandade bilder från vårt pysslande. Ni kanske kan gissa vad vi ska vara?

Ninas scrolls.

Colaflaskor funkar utmärkt som potionbehållare.

Jag testar peruken och masken (som på bilden självklart är långt ifrån klar).

Var det någon som sa el-wire? Token guy JR testar.

Ergonomi är inte valbart när jag gör peruker.

Limma, limma, limma axelklaffar.

En, två, tre, massor utav hundrafemtioelva rustningsdelar.

Rustningsdelar var det, ja.

Kanske tycker du också att detta är intressant:

1. Inför Cataclysm-släppet på Webhallen
2. Inför Cataclysm-släppet på Webhallen: Malin övar att dansa i klövar.
3. Inför Cataclysm-släppet på Webhallen: Så nära, så nära, så nära!

Ahhh, CollegeHumor. How I love thee!

Kanske tycker du också att detta är intressant:

1. Om The Sims vore film…

Den första känslan spelet framkallade i mig var förvirring. Som det så ofta är i actionspel var det en väldigt fartfylld start. Jag blev stressad och förstod inte riktigt vad spelet ville mig. Det var för mycket information att ta in under alldeles för hektiska förhållanden. Men det är ändå ett actionspel, det ska vara lite fart och de första minuterna är viktiga för att sätta stämningen, det är bara det att jag är en lättstressad vekling med en total avsaknad av allt vad tålamod heter.

Det var först ett par timmar in som jag insåg att “normal” inte var rätt svårighetsgrad för mig. Nog för att ett spel ska vara en utmaning men det kändes mest som att jag stångade mig blodig mot vägg efter vägg och till sist hade jag en huvudvärk som hette duga. Det var då jag upptäckte att man inte kunde byta svårighetsgrad när man väl påbörjat kampanjen. Jag kände hur den där ådran i tinningen började pulsera och ögat började rycka på ett obehagligt välbekant sätt men istället för att gå bärsärkargång gick jag och la mig.

Dagen därpå började jag om från början, denna gång valde jag en lättare svårighetsgrad och plötsligt blev spelet riktigt njutbart. För mig som i första hand inte är en FPS-spelare bjöd det fortfarande på en utmaning utan att det som utmanades var min mentala hälsa.

Det som skiljer Syndicate från andra FPS rent mekaniskt och anledningen till att jag tyckte att det var så roligt var Dart 6-chippet. Med hjälp av detta implantat kan man manipulera elektronik av olika slag, till exempel datorer, hissar och sina fienders bio-chip. Jag kände mig så otroligt häftig när jag aktiverade mina förmågor, använde fiendens elektroniska resurser mot dem samtidigt som jag fyllde dem med bly (eller vad nu kulor i denna framtidsvärld innehåller).

På sätt och vis påminde användandet av Dart 6 mig om Singularity, ett annat FPS som jag förälskat mig i trots sin genre. I Singularity använder man sin TMD (Time Manipulation Device) för att åldra/föryngra objekt och fiender för att göra dem mer funktionella eller sårbara. På ett liknande vis kan man använda Dart 6-chippet för att till exempel bryta ner en fiendes försvar eller för att kringgå trasig elektronik.

Vad spelet däremot fullkomligt misslyckades med var att få mig känslomässigt engagerad i storyn. I det här fallet var det för min del en bra sak; eftersom jag inte kände något för den rollsperson jag spelade så kände jag inte heller någon rädsla för att dö. Och tur är väl det för dö gjorde jag. Om och om och om igen.

Även om storyn inte var direkt överväldigande så var det en intressant värld som målades upp för mig, inte i huvudsak genom kampanjen utan genom små snuttar information man hittar längst vägen. Dokument, nyhetssändningar och propaganda från såväl olika företag som från motståndsrörelser hjälps alla åt att andas liv åt en värld som hade förtjänat mycket mer utrymme än den fick.

Om det blir en uppföljare så hoppas jag att man utnyttjar den där världen lite bättre. Utan att spoila för mycket så kändes slutet som bäddat för en uppföljare och upplägget för en mycket mer fri värld och mindre styrd spelupplevelse finns där.

Jag misstänker att jag har missat en väldigt stor del av upplevelserna Syndicate har att bjuda på genom att inte ha spelat multiplayer-läget. Av vad jag har förstått bjuder det läget på flera utmaningar i form av uppdrag där man måste samarbeta taktiskt för att klara sig. Men jag är inte särskilt road av att spela multiplayer, inte ens i co-op, så jag nöjer mig med kampanjen tills vidare.

Jag medger att min text kan låta lite kylig men faktum är att jag verkligen gillade Syndicate. Inte ens den korta längden på kampanjen var en dålig sak. För mig som ägnat de senaste veckorna åt Skyrim kom det som ett ganska skönt litet avbrott och det är inte ofta jag fäster mig vid ett FPS över huvudtaget. Att jag spelade igenom det från början till slut på en och samma dag är därför ett riktigt bra betyg i sammanhanget.

Med allt detta sagt: allvarligt talat, vad är grejen med namnet “Miles Kilo”?

Inga liknande inlägg.

Det är ungefär en månad kvar tills Mass Effect 3 släpps men Bioware var bussiga och bjöd in till provspelning i fredags på EAs högkvarter i Stockholm. Där fick jag spela spelet från början. Karaktärsskapandet, det episka introt och de två första planeterna.

Efter att ha skapat mig en anknäbbad rödhårig Femshep började vad jag skulle vilja kalla för spelets prolog. Vi befinner oss på jorden. Någonting anfaller den mer eller mindre försvarslösa planeten och det visar sig snabbt att det är Reapers. Det är en actionfylld och dramatisk start. Med flera välskrivna cutscenes och scriptade händelser sätter prologen spelaren i precis rätt sinnesstämning, framförallt i kombination med den effektfulla musiken som är ett måste i Mass Effect-spelen.

När Sheperd lyckats fly jorden är prologen och därmed tutorial-delen slut. Titelskärmen tar plats och man går vidare till spelets första egentliga kapitel vilket utspelar sig på Mars. Det är här spelet verkligen börjar och det är här jag verkligen började känna mig hemma och kunde börja utforska spelet ordentligt.

För det mesta känns Mass Effect 3 mycket mer som det första spelet än det andra och det är rakt igenom en positiv sak. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det är. Känns det mer episkt? Det har i alla fall definitivt mer av en RPG-känsla.

Den största förändringen och förbättringen hittade jag dock när jag skulle levla. Förr bestod färdighetshöjandet av att höja nivån i vald färdighet, inga krusiduller. I Mass Effect 3 har man efter de första nivåerna i varje färdighet möjlighet att välja mellan två olika inriktningar för varje nivå. För oss RPG-nördar som älskar att finjustera våra karaktärer är det här minst sagt en god nyhet.

Efter 90 magiska minuter inser jag hur fruktansvärt mycket jag har saknat Mass Effect-universumet. Det är förvisso inte långt kvar tills Mass Effect 3 släpps men jag är frestad att spela om ettan och köra igenom tvåan innan dess för att ha en ny och fräsch Shephard med mig. Speciellt när jag har hört att val man gjort i de tidigare spelen kommer att påverka handlingen i det tredje spelet betydligt mer än förr.

Mass Effect 3 släpps den 8:e mars och peppen, ja den finns redan nu.

Inga liknande inlägg.

Skyrim. Det tog sin lilla tid innan jag gjorde som så många andra och kastade mig utför det där stupet och jodå, jag föll. Precis som alla andra. Det är svårt att säga hur långt in i spelet jag är. Jag skulle kunna tänka mig att det är någonstans kring tjugo timmar och än så länge trivs jag bra.

När jag väl fick tag i ett exemplar av Skyrim så föll det sig som så att det var till Playstation 3. Det var inte mitt naturliga förstahandsval, jag har hört många skräckhistorier om hur mycket spelet buggar på nämna konsol och de som känner mig kan vittna om att jag har en nästan instinktiv aversion gentemot Playstation 3. Förutom Heavy Rain är Skyrim det första spelet jag haft tålamodet att spela i mer än ett par enstaka timmar åt gången och jag börjar faktiskt sakta men säkert vänja mig. Playstation 3 är inte längre det rödhåriga styvbarnet i mitt hushåll.

Som ett gammalt Elder Scrolls-fan och dessutom en Fallout-fantast tog det inte alls lång tid innan jag kände mig hemma, på både gott och ont. Jag var aldrig ett stort fan av motorn som drev såväl Oblivion som de senaste två Fallout-spelen men jag måste medge att den ger utrymme för en hel del humor. Synd bara att det är på den mentala hälsans bekostnad. Det är en ny motor under huven på Skyrim men den luktar en hel del som den gamla. Jag är alltså knappast förvånad över att Skyrim fått mitt PS3 att ta försöka ta livet av sig inte en, inte två, utan fyra gånger på dessa tjugo timmar.

Ändå kommer jag tillbaka. Om och om igen. Hur skulle jag kunna låta bli? Tekniska brister till trots så är Skyrim värt mödan. Skyrim är i mina mått mätt ohyggligt vackert. Det ligger så mycket kärlek och tid i de små detaljerna. Det låter som en ganska banal sak att uppmärksamma men hur vackra är inte alla barrväxter i spelet med sina ljusgröna skott i topparna? Eller fjärilarna? Man har till och med lyckats att få maten att se aptitlig ut på riktigt (med undantag tomaterna som helt enkelt ser fel ut på något vis). Många av miljöerna är hänförande och det har inte enbart med vass grafik att göra, jag imponeras mer av design än av skärpa.

Apropå design så blev jag minst sagt förtjust i hur man lagt valt att visualisera färdighetstabellerna. När man ska levla går man in i en meny utformad som en färgstark stjärnhimmel, varje färdighetskategori representeras av en egen stjärnbild där varje stjärna är en nivå i den valda grenen i respektive kategori. Problemet är att det är så snyggt att jag ibland glömmer bort att jag faktiskt är där för att göra annat än att bara se på stjärnorna.

Det är förresten en passande beskrivning på ett problem jag har med mig genom hela spelet, och alla andra välgjorda rollspel för den delen. Jag har så fullt upp med alla små sidouppdrag och av att upptäcka världen och dess mytologi att jag helt glömmer bort huvuduppdraget.

Spelet har som jag tidigare nämnt sina brister men allt kan inte skyllas på tekniken. Hur man än vrider och vänder på saken kan man inte få samma precision med en handkontroll som man kan få med tangentbord och mus. Att man då har valt att inte ha någon som helst extra hjälp när man använder distansvapen är märkligt, speciellt då spelet vad jag har förstått är skapat för konsol i första hand och senare portad till PC.

Det leder till att pil och båge för mig inte är annat än något att starta en strid med. Faller inte fienden efter en pil eller eventuellt två pilar så byter jag illa kvickt till ett eggvapen och rusar fienden till mötes. Det betyder också att jag helst jagar med svärd eftersom det är större chans att jag hinner ifatt hjorten än att jag lyckas träffa ett rörligt mål.

Och vad är egentligen grejen med att drakar är lättare att besegra än till exempel björnar? Är det för att man är en ”dragon born”? Hade björnarna varit lättare om jag hade varit ”bear born”?

Hur som helst känns det rimligt att anta att jag i slutändan kommer att lägga ner runt tvåhundra timmar på det här spelet. Jag har ätit framför Skyrim så ofta den senaste veckan att jag nu reflexmässigt vill spela så fort jag blir hungrig eller känner doften av mat.

Kanske tycker du också att detta är intressant:

1. Skyrim, de skämtade inte när de sa att lådan var stor

I början av december skrev jag om den kommande expansionen till The Sims 3. Showtime, eller i Rampljuset som den heter här i Sverige, släpps i mars och i samband med det släpps det en samlarutgåva med Katy Perry-tema. Enligt bland annat cd-on så innehåller samlarutgåvan kläder, frisyrer och scenrekvisita med Katy Perry-tema samt en Katy perry-affish och ett par specialbeställda gitarrplektrum.

Personligen är jag nöjd oavsett vad utgåvan innehåller om fodralet bara ser ut som bilden här högst up. Rawwrrrr.

Inga liknande inlägg.

Bioshock är en av mina absoluta spelserier. Det finns en särskild stämning som få andra spel har satt mig i och jag skulle vilja finnas kvar i just den känslan för alltid. Staden Rapture är en förfallen, kapitalistisk utopi klädd i trasig Art Deco-skrud. Det är mörkt, vackert och stinker av korruption. Just the way I like it.

Jag har haft den här boken liggandes på mitt nattduksbord väldigt länge. Boken släpptes i juli 2011 och jag har längtat efter att sätta tänderna i den sedan dess men jag har inte varit i rätt sinnesstämning för att läsa ut den förrän lagom till jul. Jag längtar redan tillbaka till Rapture.

Boken med samma namn som staden är en prequel till spelen. Vi får följa hela förloppet från det att Rapture bara är en idé i Andrew Ryans hjärna till det inbördeskrig vi hamnar i när det första spelet tar vid.

Även om den kronologiskt utspelar sig innan Bioshock så rekommenderar jag inte att man läser boken först. Boken innehåller en hel del information som för spelupplevelsens skull bör vara hemlig, framförallt vad gäller det första av spelen.

Jag älskar som sagt var Bioshock-spelen och var alldeles lyrisk över att hålla den här boken i mina händer. Hade boken inte varit bra hade jag varit nöjd ändå eftersom jag skulle ha fått mer bakgundshistoria inom den spelvärld jag älskade och det var egentligen allt jag hade förväntat mig.

Tänk så glad jag då blev när jag upptäckte att boken var riktigt bra. Det är egentligen inte så konstigt. Prisbelönta John Shirley är ingen slumpmässigt utvald yrkesförfattare, vi talar om en av cyperpunkens grundare. Faktum är att när jag plockade upp boken på jobbet så strålade min chef (som är en mycket god Science Fiction-kännare) upp och försäkrade mig om att jag gjort ett ypperligt bra val av författare.

I både Bioshock och Bioshock 2 hittar man en mängd ljuddagböcker och andra små inblickar i historien bakom stadens öde och Shirley har gjort ett fantastiskt jobb med att väva ihop den informationen till en trovärdig och riktigt intressant berättelse. Det är ett ganska långt tidsspann som får plats mellan pärmarna och det kan ibland vara ganska stora hopp mellan kapitlen men det fungerar för mig.

Det enda negativa jag har att säga om boken är att somliga av karaktärerna känns en aning platta. Till exempel Tennenbaum som i spelen känns som en otroligt intressant person som måste ha gjort en otrolig svår moralisk resa kommer aldrig riktigt till liv i boken. Jag tror helt enkelt inte på karaktären Shirley försöker måla upp för mig.

Sen tycker jag nog också att Shirley valde den lätta vägen ut när det kommer till vetenskapen i den här science fiction-romanen. Jag förstår att det centrala här är att berätta Raptures historia, men jag hade gärna sett att man på något sätt försökte förklara till exempel varför man använder just flickor till att samla Adam än att bara säga “Nej det verkar bara av någon anledning funka bättre med flickor.” Hade det varit för mycket begärt att hitta på något trams om y-kromosomer? Eller varför inte bara säga att man använder små flickor för man tror att befolkningen i Rapture ska reagera bättre på flickor än pojkar? Det hade nog faktiskt varit bättre.

Min slutsats? Det här är en förbannat bra bok som ger mig mer Rapture. Boken finns att köpa på Science Fiction Bokhandeln och om du vill läsa ett utdrag ur den innan du köper den så kan man göra det här.

Inga liknande inlägg.

Den 7:e Januari, 1912 antar jag.
Kära dagbok.
När jag skriver det här är jag bara några minuter ifrån att storma Fort Mercer där Williamson håller hus och det har varit en lång resa hit men jag har en naggande känsla av att det inte är över ännu. Antingen det eller så tar min resa abrupt slut om några minuter.

Seth, den galningen, är redan inne. Hoppar, viftar och dansar som den vettvilling han är. Jag, sherifferna, fyllot Irish och West Dickens står en bit ifrån fortet och samlar oss.

Mycket har hänt sedan jag skrev i dig sist, som du förstår. Jag har bland annat fixat ett maskingevär och amunition till denne inför min sammandrabbning med den usla Williamson och sprungit ett kapplopp med min häst å West Dickens vägnar. Han behövde visst pengar för att utrusta sin ”trojanska häst” inför det som komma skall. Jag vet inte riktigt vad han gjorde med vagnen men den stinker av gamla mirakelkurer som inget annat.

Nå, männen börjar bli otåliga. Vi ses på andra sidan.

Senare samma dag…
Jag visste det! Den förbannade uslingenWilliamson var inte på fortet! Jag tyckte väl att allt hade gått lite väl bra. West Dickens vagn tog oss in och väl inne var det bara att manna maskingeväret och meja ner hela gänget, mer eller mindre. Väl inne visade det sig att backup var på väg så jag vände maskingeväret åt andra hållet och höll fortet medans de andra sökte igenom stället efter Williamson.

När motståndet var brutet visade det sig att en överlevare fanns kvar och efter viss övertalning så berättade han för oss att han åkt till Mexiko.

Det betyder att jag än en gång måste resa vidare, men ingen har sagt att det måste ske på stört. Williamson kan vänta, det finns så mycket mer för mig att hämta på den här sidan av vattnet.

Efter att vi tagit över fortet och jag tagit farväl av sheriffen och hans män beslöt jag mig för att ersätta den häst jag strax innan den stora striden förlorat till en puma. Det var inte helt apropå ingenting, jag råkade nämligen se en häst av precis samma kaliber som den jag förlorat, strax utanför Fort Mercer.

Eftersom jag är en naturbegåvning när det kommer till att tämja hästar så var det knappast en utmaning. Jag var en aning orolig eftersom när jag klev upp på hans tygg var vi alldeles intill en klippbrant och han var väldigt bångstyrig, men det gick bra. Trots att vi faktiskt föll ner för branten så landade han på hovarna, som någon slags häst-katt-hybrid. Jag har döpt honom till Hästis.

***

Den 10:e Januari 1912
Hej dagboken. Det har nu gått ett par dagar sedan sist och jag har tagit mig in i Mexiko. Det var inte helt smärtfritt, Irish lovade mig att han hade goda kontakter här så vi tog en flotte tillsammans. Vi fick ett varmt välkomnande, förutsatt att man räknar ett kulregn som varmt. När vi väl kom i land så gick jag och irish skilda vägar, för alltid hoppas jag. Min tid sdean dess har mest gått åt till att bekanta mig med mina nya omgivningar.

Den första staden jag red in i var Chuparosa. Där mötte jag någon oväntad: Landon Rickett. Han var min barndomshjälte, den snabbaste revolvermannen av dem alla. Han visade sig vara en riktigt hygglig typ. Señor Rickett lärde mig ett och annat om att skjuta snabbt och träffsäkert men mina nya kunskaper tycks hålla mig tillbaka mer än att hjälpa mig, om jag ska vara helt ärlig.

Det visade sig att det pågår någon form av revolution i det här landet och Rickett står uppenbart på rebellernas sida. Efter att ha träffat militären i det här landet så känns valet av sida lika enkelt för mig. Jag är en rättskaffens man trots allt, även om det inte alltid är så tydligt. Med det sagt har jag uträttat ett och annat ärende åt den andra sidan också, av ren tristess. Men när det väl kommer till kritan så är jag på rebellernas sida. Jag har redan gjort en hel del för att hjälpa dem i sin kamp.

Jag börjar ifrågasätta varför jag gör allt det här. För min familj, förklarar jag för de som frågar men det känns ganska platt. Vilka är de egenltigen? Jag känner ingenting gentemot dem. Jag vet inte ens vad de heter. Hur gammal är min son? Vem är jag? Frågor som hemsöker mig när jag rider genom öknen om natten.

Kanske tycker du också att detta är intressant:

1. Red Dead Diary – Marstons äventyr i hästspelet del 2
2. Red Dead Diary – Marstons äventyr i hästspelet del 3
3. Red Dead Diary – Marstons äventyr i hästspelet del 4

Den 30:e December, 1911

Kära dagbok, idag mötte jag en man vars fru hade försvunnit när hon hade gått för att plocka svamp nära Hanging Rock. Vad är det med dessa lantisar egentligen? Det är knappast den första människan som försvunnit där, ändå fortsätter folk att gå dit ensamma och obeväpnade. Med en djup suck lovade jag mannen att söka efter hans fru och mycket riktigt så fann jag delar av hennes lik och en ansenlig mängd blod inte alls långt ifrån stenarna.

Av någon anledning kände jag inget som helst behov av att återvända till mannen och berätta om mitt fynd, precis som tidigare när jag hittade resterna efter en förkrossad mors försvunna gossebarn. Kanske tål jag inte gråtande människor? Kanske bryr jag mig helt enkelt inte. Det är svårt att säga.

Efter mitt makabra fynd ville jag hem för att vila ett slag och tvätta av mig. Jag bestämde mig för att ta en genväg genom Pike’s Basin. På vägen mötte jag en man vars boskap blivit stulet av de där usla Bollard-bröderna. Som den hedersman jag är så hjälpte jag honom att återta sin boskap. Förutom mannens tacksamhet så fick jag självklart äran att plundra banditernas lik. Med en litet mer svällande plånbok och rykande pipor red jag hem till ranchen.

Jag hann knappt rida innanför grindarna innan jag mötte Bonnie. Hon var uppjagad och det blev uppenbart att jag inte skulle få någon vila riktigt ännu. Tydligen hade mr MacFarlane ridit ut från ranchen och varit borta långt längre än vad som för honom är normalt.

Jag och Bonnie hittade honom inte alls långt ifrån ranchen. Han hade gjort ett eget makabert fynd. En häst med vagn och dess förare låg livlösa och blodiga på marken. Jag och ms MacFarlene red tillbaka till ranchen för att hämta en vagn att transportera de förolyckade på men vår uppmärksamhet riktades strax åt ett annat håll. En tjock svart rökpelare dansade mot himlen från stallet med fruktansvärda, eldbeskodda fötter.

Människorna på ranchen var i fullständig panik, någon hade låst stalldörrarna från insidan och ingen tycktes förmögen att bryta upp dem utifrån. Från stallet hördes hästarnas förskräckta skrianden. Någon, det vill säga jag, måste klättra in i stallet och öppna dörrarna inifrån.

Under mina första tafatta försök att klättra upp föll jag som en fura men till slut tog jag mig upp, in och ner. Jag öppnade stalldörrarna och jagade ut häst efter häst. Till slut var det bara en krake kvar. Instängd i sin spilta kunde hon inte ta sig ut utan hjälp. Jag kastade mig uppå henne och tillsammans red vi ut precis i tid för att undvika flammorna.

Ranchen var räddad och jag tog mig en häst som belöning för min hjälteinsats. Det var en bra dag i slutändan.

***

Den 31:a December, 1911

Hej hallå dagboken! Idag har varit en mycket spännande dag.  Ni vet de där skattkartorna jag alltid släpar runt på? Jo ni förstår att idag beslutade jag mig för att verkligen ta tag i det hela och söka rätt på skatterna. Det var minst sagt mödosamt då ledtrådarna på kartorna inte alltid följer vett och reson men till sist hittade jag en.

Den låt gömd intill en klippbrant vid vattnet och jag vet inte hur lång tid det tog för mig att hitta rätt punkt. Jag måste ha letat i timmar, åtminstonde kändes det så.

När jag väl hittat skatten blev jag så upprymd och lycklig att jag beslöt mig för att fira och hur firar man en funnen skatt på bästa sätt? Genom att knivhugga fem vargar såklart! Jag har aldrig känt mig mer levande.

Kanske tycker du också att detta är intressant:

1. Red Dead Diary – Marstons äventyr i hästspelet del 2
2. Red Dead Diary – Marstons äventyr i hästspelet del 3
3. Red Dead Diary – Marstons äventyr i hästspelet