Hakar på BlogEmup och det välskrivna inlägget om Cory Doctorows bok For the Win. Jag hade själv tänkt att jag skulle skriva om den och andra i samma genre här någon gång, men blev som vanligt omsprungen av mer effektiva människor.

Det ligger ju till så att vi äntligen kommit ikapp framtiden. Williams Gibson är vardag. Allt jag behöver är en dator, resten av livet får plats som små ettor och nollor. Färre människor ser längre ett behov av att ha sin musik,  film eller till och med litteratur i fysisk form. (Datorspelare är, intressant nog, ett gäng som dock håller fast i sina boxar och specialutgåvor med krampaktigt grepp, ingen nämnd.) Vi behöver inte längre träffa människor för att umgås med dem och du kan skapa dej själv igen på miljontals olika sätt varje dag. Den här utvecklingen speglas såklart också av film och litteratur.

En litterär form som alltid setts på med oblida ögon av finkulturen är science fiction. Den har ansetts barnslig och oaktuell. Men den senaste åren har ett gäng mycket aktuella ideer skrivits ned och getts ut av just science fiction författare. Gemensamt har författarna att de har gett datorspel huvudrollen i sina böcker.

Det är egentligen väldigt vettigt. Spel kommer inte försvinna, tvärtom kommer det bli större och större, speciellt online och som ett gemensamt och socialt forum. Ska man tro de mest energiska förespråkarna, som ex Doctorow, kommer spel snart vara en viktigt och stor del av samhället och hur vi handlar, umgås, kanske till tänker. De flesta företagen har börjat få upp ögonen för det, speciellt efter att ex Farmville och dyikt blivit så enorm populärt på fb. Den utvecklingen tycker jag är enormt spännande, och jag är helt klart inte ensam. Cory Doctorow skriver nästan alltid in den digitala världen och spel i sina berättelser. Alla hans utgivna texter finns dessutom, konsekvent som han är, att ladda ned från hans hemsida, Craphound, för de som vill läsa gratis från skärmen.

Vidare kan man självklart diskutera vad denna utveckling gör för kvaliteten i spelen.

Anyhow.

Andra som nyligen skrivit om spel är Walter Jon Williams i This is not a game, Ken Macleod i The restoration Game och Daniel Suarez i Daemon.

Daemon börjar med att en av världens mest framgångsrika speldesigners (tänkt Bill Gates fast spel) dör i cancer. När hans dödsannons når ut till de digitala tidningarna triggas en daemon i det största onlinespelet (typ WoW) som sedan raskt, skoningslöst och effektivt tar över världen. Boken sätter perspektiv på vårt samhälles beroende av internet och datorer och den är väldigt spännande och väl uppbyggd. Suarez svaga sida är hans karaktärer som är trovärdiga men kalla och ofta saknar djup vilket också gör hans värld till en obehaglig saklig plats där ingen kommer bli saknad.

Det spännande med sf-författarnas beskrivning av spel är att de tar dem på allvar, något som spelare själva knappt vågar göra, och inte på ett hippt och holywoodiserat Hackers-sätt även om det också gjorde vår ungdom.  Nu ses spel som en möjlighet till utveckling och som en komplicerad ny värld att undersöka och hitta rätt i. Författarna är dessutom alla politisk aktiva, tar ställning och har ett utarbetat budskap, drag som många gånger inte alls är förknippat med spel.

Som avslutning, detta! Tokigt bra och spännande!

Vid det här laget använder de flesta Spotify för att lyssna på musik, åtminstone känner jag väldigt få som inte använder det.  Det är gratis (om man står ut med reklamen) och man får tillgång till en fantastiskt mängd musik helt lagligt. Nog för att inte all musik jag lyssnar på finns där, men inte långt ifrån.

Att jag älskar Bioshock är väl knappast en nyhet, mycket av min kärlek till spelserien beror på atmosfären som musiken har en stor roll i att skapa. Soundtracket till Bioshock 2 finns på Spotify. För soundtracket till Bioshock 1 får man nöja sig med att komponera en egen playlist med de låtar från spelet som finns att tillgå, vilket jag naturligtvis gjort och delar med mig av här.

Man får väl säga att musiken från Fallout 3 är i samma anda som den från Bioshock-serien. Det finns en skiva på Spotify som heter ”The Songs of Wasteland – Music as heard in Fallout 3″. Den är dock långt ifrån komplett, men mycket av den övriga musiken finns på spotify om man börjar leta efter individuella titlar. Jag har satt ihop en liten playlist för det här också, naturligtvis.

För att göra ett stort hopp stämningsmässigt så tänkte jag presentera sountracket till The Sims 3.  VARNING: Att spela det här soundtracket i bakgrunden kan i sällsynta fall orsaka en allvarlig störning vars främsta symptom är att du för ditt inre öga ser mätare för alla dina grundläggande behov.

Vad gäller musik har jag alltid haft en förkärlek till Danny Elfman, både när han spelade med sitt band Oingo Boingo (som dessvärre knappt finns på Spotify) och definitigt när han gör svulstig stämingshöjande musik till film och spel. Att Danny Elfman för musiken till en av mina favoristpelserier är därför helt perfekt. Soundtracket till både Fable och Fable 2 finns i sin helhet att avnjutas  på Spotify.

Ett stort hopp bakåt i tiden gör vi nu, till mina allra tidigaste minnen av spel, Commodore 64 och fin bit-musik. Martin Galway, en av de mest kända spelkompositörerna från 80-talet,  står bakom skivan ”Project Galway” som innehåller en mängd av hans klassiker, bland annat musik från Arkanoid och Wizball.

Silent Hill-serien är alldeles för läskiga för mig, eller var i alla fall förr, jag har inte försökt spela om dem på ganska länge. Hur som helst är musiken fantastisk och dessutom tillgänglig på Spotify. Otroligt stämningsfull ambient att ha i bakgrunden när man spelar skräckrollspel av penna+papper-varianten, till exempel.

Annan bra spelmusik på Spotify:

• Castlevania – Original Soundtrack
• Command & Conquer 3 – Red Alert
• Dead Space – Original Soundtrack
• Assasins Creed och Assasins Creed 2
• Age of Conan – Rise of The Godslayer Original Soundtrack
• Age of Empires 3 – Original Soundtrack

Förutom alla dessa pärlor finns det massor av tolkningar av klassisk spelmusik, bland annat av Y200X som har gjort en rockig variant av mån-låten från den gamla NES-klassikern Ducktales, kanske en av spelhistoriens bästa låtar. En fin Drum&Bass-version hittar man här, tolkad av Dac.

Naturligtvis finns det massor av annan spelrelaterad musik på Spotify än den jag listat här. Det enda jag egentligen saknar på Spotify är soundtracket till Beyond Good and Evil, men eftersom Ubisoft släppte soundtracket fritt för nedladdning så går det ingen nöd på mig. Soundtracket finns att ladda hem till exempel här.

Att vara en manisk samlare och ha spel som intresse är en rätt bra (definitionsfråga), om än dyr, kombo. Jag tillhör de som saknar att spel inte längre kommer i stora tjusiga lådor. Det var något speciellt med att köpa en riktigt stor låda, ofta med snygga manualer och stundtals även genomtänkta bonusar, typ feelies. Att få ett fjönigt dvdfodral känns inte alls lika spännande, och absolut inte alls lika prisvärt. Ska jag punga ut runt 500-700 kr ska det banne mig vara snyggt också. Med andra ord älskar jag att det verkar bli mer och mer poppis hos spelföretagen att ge ut samlarutgåvor. Stora svulstiga lådor, ibland i väldigt kreativa utformningar (jag tittar på dig Anno 1404!), med massa extra godis. Mumma!
Visst det tar plats, och det kostar därefter, men prylälskaren i mig jublar. Med årets tyngsta spelmånader annalkandes väntas även fler spännande utgåvor.  Nu är jag inget CoD-fan, men Black Ops Prestige-utgåvan är riktigt kul, vem vill inte ha en liten R/C Bombcar med inbyggd kamera?

Spel som jag faktiskt gillar då? Japp jag spelar faktiskt nya spel ibland, även om det just nu mest blir sudoku och Harpan. Ovanligt mycket bra spel som kommer på en och samma gång just nu enligt mig. Folk kan få tjöta hur mycket de vill om att StarCraft 2 är GOTY och åh så fantastiskt, jag håller fortfarande fast vid att det knappast är årets största spelsläpp. StarCraft 2 är säkert kul spelmässigt. Spelade betan, det var väl rart, och vad jag hört om kampanjen verkar det vara bra upplagt och kul spelmässigt, men med vad som kan vara den dassigaste handlingen på länge. Med andra ord har jag inte ens orkat ta av plasten på min collectors, om det ska vara så dålig handling har jag annat att ödsla min tid på.
Sedan kan jag också tillägga att jag verkligen inte håller med Ina om att SC skulle sopa mattan med allt annat inom genren, jag vill nog till och med påstå att jag fint fnyser åt det uttalandet och blickar med mitt monokelprydda öga åt ett annat håll.

Hurusom, bra spel? Ska sanningen fram bävar jag faktiskt lite inför det som komma skall, hur ska jag hinna med? Så mycket bra på samma gång! Tur att jag har semester, men kommer det räcka till?

Först ut har vi The Guild 2 – Renaissance som släpptes för några veckor sedan. Säger som vanligt, tyskarna kan sina spel, men dessvärre inte buggtestning. The Guild 2 är ett riktigt kul spel som det är lätt att fastna många, många, många timmar med, tills det kraschar och man svär högt. Tyvärr ingen flådig utgåva till expansionen vad jag vet, och av någon anledning har jag fortfarande inte fått mitt exemplar av Webhallen. Jag hytter med näven åt er. Det är nästan så att jag funderar på att ta det från Impulse istället, och då hatar jag ändå att bara ha spel nedladdat. Det är både billigare och det finns, till skillnad från mitt bokade exemplar som jag inte ens kan få en ETA på.

Nästa stora släpp, riktigt stort för mig, är det som också var för någon vecka sedan. Stardock har  äntligen släppt Elemental War of Magic. Efter att ha följt devbloggarna kan jag inte annat än att ha höga förhoppningar, äntligen en spirituelluppföljare på Master of Magic! Har inte hunnit spela mycket än, då jag inte fått nytt grafikkort förrän idag, men det verkar minst sagt magiskt, och sjukt tidskrävande. Genomtänkt och bra balanserat med mycket dutt och fix, synd bara på multiplayerdelen som ännu inte är aktiverad, men Stardock har gått ut med att det ska fixas med tiden. Spelet kommer inte släppas i butik här i Europa, det var för meckigt enligt utgivarna, men det är inga hinder att köpa spelet från deras hemsida, där man även kan köpa samlarutgåvan. Enligt dem själva ska samlarutgåvan vara helt fab, tjusig stor låda med massa gott och i väldigt begränsad upplaga. Finns en unboxing uppe, så imponerad är jag inte, men det ser helt klart rart ut. Får se om det håller måttet när den väl dimper ner i min brevlåda.

I september kommer förstås årets spelsläpp, Deadly Premonition, äntligen! Som jag har väntat. Det var några år sedan som jag såg första trailern för Rainy Woods och tänkte gudars skymning, det här ser dåligt ut. Sedan dess har jag väntat med stor iver, ju mer jag läst om spelet desto mer pepp har jag blivit. Härligt med ett spel som inte tar sig själv på så stort allvar och som både driver och hyllar min absoluta favorit tv-serie, Twin Peaks. Tyvärr ingen specialutgåva av denna, istället får jag nöja mig med att Game Developer Magazine ägnar en stor del av sitt näst senaste nummer åt mästerverket.

September fortsätter med något annat jag älskar, Halo! Min passion för spelen tog sin början första gången jag såg en bild på Master Chief, det var kärlek vid första ögonkastet. Mannen är det hetaste inom spelvärlden och lyckligtvis spelen lika så, vilket innebär att jag inte behöver skämmas för min crush.
Ni vet den där skitfåniga reklamkampanjen för Halo Wars? Den där de skulle hitta Englands ”största” (aka snyggaste) kvinnliga Halo-fan? Den där kampanjen alla säger är ett pr-trick för det finns ingen som skulle gå runt i Halo-kläder och dekorera sitt hem med Halo-affischer? Låt oss bara säga så här, hade jag varit fotomodell hade det varit jag som var med i den där kampanjen, fast jag skulle ha det lite mer classy. Varför dubbletter av billiga posters när man kan ha ursnygga canvas-tavlor till exempel?
Halo Reach kommer som väntat i flera utgåvor, den finaste av dem är Legendary-utgåvan. Billig är den inte, utan ligger på över tusenlappen, men innehållet är minst sagt mumma, eller vad sägs om en tjusig handmålad och numrerad skulptur? Har mitt exemplar bokat och hoppas nu bara att jag kommer kunna matcha det med en Halo Reach 360. Nämnde jag förresten att jag redan har en Halo 360? Med flera olika matchande Halo-kontroller? Och Halo Canvas-tavlor? Pins, väska och kläder?

Årets antagligen tyngsta strategispel signeras förstås Firaxis. Civilization V dyker upp i slutet av september och bjuder på hexagoner, HEXAGONER! Det är med andra ord serious business, men det jag är mest nyfiken på är om de kommer kunna lyckas toppa titellåten Baba Yetu från Civ 4. Låten är fullkomligt briljant (vilket även Civ 4 var), jag var inte heller ensam om att tycka det, med andra ord ska det bli intressant att se hur de följer upp den.
Snygg samlarutgåva blir det i alla fall, med musiken på skiva, jag gillart. Små tennfigurer och en tjusig konstbok bjuds det också på, fin fint säger jag. Priset däremot, visserligen ett kap jämfört med Halo Reach, men ca 800 pix är rätt dyrt vill jag ändå påstå. Kanske inte om man jämför med nypris på konsolspel, men å andra sidan brukar konsolspel kännas rätt pricey i huvudtaget.

Nu kan man ju tycka att jag har spel för resten av året, men icke, det tar inte slut där. Månaden efter, slutet av oktober för att vara mer exakt, kommer ännu en efterlängtad titel, Fallout 3, även känt som New Vegas! Det där andra spelet som titulerade sig med en 3’a, ni vet det där ganska linjera som inte krävde så mycket av de små grå, som dessutom började blanda in samurajer och utomjordingar i expansionerna, de tänker vi inte på nu.
New Vegas är tyvärr inte Van Buren, men jag när ändå en förhoppning om att det här kan bli hur bra som helst. Blir det ens hälften så bra som jag tror att det kan bli är detta årets självklara GOTY (Deadly premonition är varje års GOTY!), inget som helst motstånd.
Samlarutgåvan är tjusig med ett tydligt Vegas-tema. Pokerchip och kortlek ingår, samt en serietidning och dvd med dokumentär. Tjusigt förpackat är det också.

Något annat som är riktigt tjusigt förpackat som också kommer i slutet av oktober är Fable 3. Limited edition-utgåvan påminner lite om Alan Wake i sin utformning, dvs en bok. Ruskigt snygg, i alla fall på bild, innehåller en kortlek och förhoppningsvis något mer spännande för sina 700+ kr. Har vi tur är det samma bonus som i Fable 2, pansar à la Master Chief. Egentligen är jag inget större fan av Fable, jag borde vara det, det är trots allt grönt, fantasy och Molyneux. Tyvärr, i min mening, faller spelen på att de är för simpla och linjera, för att inte tala om extremt klyschiga. De har dock sin charm, så ett köp blir det, och kan jag dessutom se ut som Master Chief blir det en njutning. Kanske till och med får slå till på den specialdesignade kontrollen som släppts i och med Fable 3.

Hösten och vintern är minst sagt räddade, eller åtminstone fullspäckade. Det roliga är att det inte tar slut där. Kan på rak arm komma på 3 titlar till jag ser fram emot, men som ännu inte fått något exakt datum. Enligt utsago ska både Gothic 4 och Jane Jensens Gray Matter (ÄNTLIGEN!!) komma i höst, jag längtar! Om Jensen levererar kan Gray Matter faktiskt också vara uppe och tävla om titeln GOTY, men jag vågar faktiskt inte hoppas för mycket på att spelet faktiskt släpps i år, även om de påstår det.
Tredje titeln är faktiskt ett gammalt spel, jag spelade betan för några år sedan, riktigt mysigt. Uncharted Waters MMO ska äntligen komma till oss här i väst, dessutom gratis att spela. När vet jag inte, bara att det ska komma snart. Yarr, aye there matey, inte en dag för tidigt är allt jag har att säga. Älskar de gamla Uncharted-spelen till NES och SNES, och blir alltid lika förbryllad följt av besviken när jag inser att folk pratar om de där nya Uncharted där man skuttar runt på land och leker actionhjälte. Men nu kommer äntligen MMO-versionen, och jag fnular på om jag ska vara pirat eller kartograf.

Nu har jag med andra ord så många spel att se fram emot att jag kommer drunkna i dem, men det hindrar inte samlaren i mig från att köpa i kapp mig på gamla klassiker. Lustigt hur man värdesätter saker egentligen. Jag tycker att Halo Reach är dyrt på sina 1300kr, däremot behövde jag inte ens blinka för att klicka hem ett komplett exemplar av kultklassikern Superhero League of Hoboken för, ehm ja, låt oss kalla de en hutlös summa för ett spel jag redan klarat otalt många gånger. Men vad gör man inte för Steve Meretzky? Spelet är värt all världens guld och gröna skogar, och att äntligen få tag på det i sin fullständiga glans med låda och allt är pur lycka.
När jag ändå höll på lyckades jag klicka hem ett annat fenomenalt spel som alla borde spela, Roberta Williams’ Laura Bow in: The Dagger of Amon Ra, det enda spelet som gett mig mardrömmar.

Det roliga med att rota efter gamla spel är att de som säljer dem oftast själva är rätt insyltade. Denna gång resulterade det i att säljaren blev så glad att han skickade mig ett personligt mail där han glatt hälsade att han slängde med några freebie-spel han trodde jag skulle gilla baserat på det jag köpt. Hela fem bonusar blev det, och han hade helt rätt i att jag gillar dem, jag äger ju dem redan.

George Broussard länkade denna bild på sin twitter, det talas om att Gearbox har tagit över och kommer visa upp ett länge efterlängtat spel på PAX imorgon, samt att Jon St John tydligen också ska dit (dock dementerar han att det har något med sin ikoniska roll att göra.

Är det bara jag som hoppas på att det kanske äntligen är time to kick ass and chew bubble gum?

ÄNTLIGEN! Ja så mycket äntligen att det blir med caps. Drakborgen är åter, det bästa som någonsin skapats på den svenska brädspelsmarknaden. Trots att jag har semester var jag tvungen att illa kvickt pinna iväg till jobbet, enbart för att hämta ut mitt exemplar. Det är ett otalt många timmar som spenderats i Drakborgens mörka gångar, många gånger har jag stupat och svurit, några få gånger har jag överlevt. Oavsett hur slutresultatet sett ut har det alltid varit lika underhållande.
2002 kom Drakborgen Legenden, tyvärr höll det inte alls samma klass som sin föregångare och försvann ganska snabbt från marknaden. Men nu har alltså Fantasy Flight Games plockat upp rättigheterna för spelet och släppt en nyutgåva, på engelska. Mycket känns igen från originalet, men det är även en hel del nytt. Bland annat har handlingen förflyttats till fantasyvärlden Terrinoth, där bland annat Runebound och Descent utspelar sig, vilket gör att hjältarna i nya Drakborgen även kan besöka ovannämnda spel.

Hurusom, i väntan på att spela igen tvingade jag Maria att unboxa framför kameran (då jag själv är en ganska ljusskygg typ). Håll till godo, så återkommer jag med längre tankar och funderingar efter att jag upplevt några omgångar i den nya borgen!

Bilder från Fantasy Flight Games & Boningen.org

Apropå Nintendo-relaterat pyssel så snubblade jag på ett fantastiskt sött litet projekt idag. Blythe har sytt ett komplett NES i filt.  Konsolen kommer med en vanlig handkontroll och en Duck Hunt-pistol, dessa kan man faktiskt plugga i och ur. Spelen som medföljer är Super Mario Bros 3 och Duck Hunt, både som spelkasetter och som skärmar man kan byta ut på monitorn som medföljer. Allt i filt. Förstår ni vad tålamodskrävande det där projektet måste ha varit?

Det får mig att sakna mitt NES. Mot bättre vetande så slängde jag bort det i slutet på 90-talet, när jag gick i gymnasiet. Det var trasigt, eller åtminstonde trodde jag att det var det. Idag vet jag bättre. Idag vet jag att det med stor sannolikhet hade gått att laga. Det kan dessutom ha rört sig om något så enkelt som att den behövde rengöras, vilket oftast är fallet.

Det verkar pågå en slags epidemi av tävlingar just nu. Jag tycker naturligtvis att det här är jätteroligt, inte bara för att jag hittills vunnit två och hållit i en. För ett par veckor sedan vann jag andrapris i en tävling hos EmmyZ, som för övrigt har en bra lista på sin blogg över tävlingar som pågår just nu. Kika in, tävla och vinn!

Vi har fortfarande en del vi ska greja med men jag vill försäkra er om att ni kan vara lugna: vi tänker fortfarande vara lilarosa. Ingenting kan komma mellan oss och våra färger. Hör ni det? Ingen!

P3 Kultur med Brenda Brathwaite

Extramaterial med Brenda Brathwaite: om spelet The Irish Game och varför Facebookspel är fascinerande.

P3 Kultur om spelkulturens födelse och bitpopsnack

P3 Kultur om interaktiv teater, lajv och verklighetsspel

Programmen är direktlänkade från P3 Kulturs sida. Om du vill vara säker på att du kan lyssna på dem senare så kan du gå till P3 Kultur och ladda ned allt i poddformat. Helt gratis! Bara sådär!

Det här är dock underbart och inspirerade och jag tycker vi alla borde få en bukett rosor och en stående ovation för vi, spelarna, är ju självklart världens sista hopp! Det är vi som stoppar svälten och apokalypsen och självklart zombisarna också. Och det är inte bara egocentriska, digitaliseringsdyrkande bloggare som tycker det, även seriösa forskare och speldesigner! Bara se här:

Det är fint att få ett hälsosamt take on vad det är spelaren egentligen blir bra på. Vad är det vi skaffar oss för kunskap och skicklighet när vi sitter vi tangentbordet, skärmen, tv etc. Är den värdefull eller till och med behövd av omvärlden? Jane har svaren.

Dessutom är det spännande hur hon behandlar spel som en del av verkligheten och inte bara eskapism. Det finns ett realvärde i spelandet, i just det som delfinerar spelandet. Att vi tvingas delta. Vi kan inte bli betraktare utan måste vara närvarande och aktiva, vilket är ganska unikt i dagens mediala bransch där man oftast förväntas sitta bredvid och lyssna. Men i spel finns möjligheten att ge alla en roll, alla en betydelse och en gemenskap.

Janes spel finns HÄR! Och det är självklart gratis!

Ett annat grymt föredrag om spel och verklighet av Dave Perry.