Lust for Life är väl egentligen inte särskilt talande för hur Iggy Pop låter vanligtvis. Att det här rör sig om hans mest positiva och tempostarka låt är det inget snack om. Lika lite som Lust for Life låter Iggy Pop, lika mycket kan man höra att Bowie har varit med och skrivit den här låten. Varför han inte valde att spela in den själv kan man vara lite frågvis till.

Iggy Pops Lust for Life är väl egentligen essensen som man får när man blandar en Motowninspirerad Bowie (lyssna på You Can’t Hurry Love av The Supremes) med den råa ärlighet som Iggy Pops röst kan ge upphov till. Det blir som en blandning av Motowns drömvärld och den kalla realiteten som livet faktiskt bjuder på.

Låten handlar väldigt mycket om att just stå stark när livet jävlas med dig och likt en Fenix komma ut genom besvären både starkare och visare. Livet är inte bara hedonism, utan även en lång sträcka av tortyr för att uppskatta den samma.

Tycker ni om det här Motownbeatet i rockformat så skall ni även lyssna på reklamlåten Are You Gonna Be My Girl av Jet. Troligtvis större kopia av Iggy än vad Iggy var av The Supremes.

Surebets

Egentligen är det här ju inte en låt som skall gå att göras bättre, därför så tänker jag väl inte påstå att den är varken bättre eller sämre, utan bara att det här är ett fantastiskt sätt att göra den här låten på. Bono menade på att han aldrig fick skriva färdigt texten och att den därför aldrig var gav berättelsen om Martin Luther King rättvisa. John Legend har här tillsammans med History Channel lyckas med hjälp av bild och musik få fram vad U2 ville ha sagt när de skrev den här hymnen till en av världens största rättskämpar.

Sådär, tillbaka efter semestern.

Att förstå ”Skauningar” kan ju ibland vara ett mindre företagande i sig. Ibland när det är riktigt illa så är det nästa så att man tror att en mindre spya är på gång. Men de finns även de som faktiskt lyckas få dialekten att fungera till sin fördel. För att nämna några exempel så finns ju Timbaktu, Zlatan och Nour El-Refai som alla på ett eller annat sätt använder dialekten för att framstå som charmig. Men ingen av dessa har lyckats så bra som mäster Peps Persson.

Visserligen så lyckas ju Roger Gustavsson kopiera Peps dialekt varje år på Allsång på Skansen, men ”The Real Deal” är fortfarande lite bättre än kopian, även fast Gustavsson är slående lik i sin imitation.

P.g.a. Allsång på Skansen så borde mer eller mindre alla i Sverige känna till Oh Boy. Det här är skåning goes reggae när den är som bäst. Exakt vad det är som gör den här låten till en bra mycket bättre sommarlåt än t.ex. Sommartider och Sommarnatt är svårt att dividera i – kanske är det för att det är reggae, kanske är det avinfantileringen, kanske är det skånskan. Hur som helst så är det här en av våra stora hymner till de svenska årstiderna.  Ingen sedan gammelpsalmernas tid har skrivit så enkelt om något så vackert som sommaren.

Det som dock var intressant med artikeln var att GP’s ”expertjury” var ense om att Telliers Divine var den bästa låten med högsta möjliga betyg - men att den därför inte var favorittippad för att den inte skulle gå hem bland schlagertittarna. Detta säger tyvärr allt om tävlingen. Jag får kalla kårar av att en sådan begåvad musikkritiker som Aftonbladets Markus Larsson skall behöva göra sådana här beställningsjobb, istället för att fylla det som kallas kultursidor med att skriva hyllningskrönikor till Bon Iver, Kleerup eller någon annan riktig musik eller konsert som släppts/hänt nyligen. Jag förstår honom och skulle kanske göra samma sak för pengar, men det är synd av samma anledning som att favvorecensenten Ebba von Sydow inte skriver om musik för Revolver längre, utan om läppstift för Vecko-revyn. Det är även synd för journalistiken att det krävs tre personer för att skriva en sådan här artikel.

När det gäller Sébastien Tellier så har jag dock all respekt för mannen och Divine är ett bra hantverk som finns med på den geniala plattan ”Sexuality” producerad av bland annat Daft Punk. Om Charlotte Perrellis Hero är en av favoriterna ikväll (det är en bra discodänga), så borde Divine vara ett ännu starkare kort och således vinna. Mannen som är en slags blandning av Air och Serge Gainsbourg är dock hur det än går en vinnare ikväll då fler personer borde få upp ögonen för mannen bakom plattan som innehåller de fantastiska låtarna Roche och Sexual Sportswear.

[MySpace] [iTunes]

Det är ju rätt många som vet att Nirvana under sin ”Unplugged in New York” spelade en massa covers på olika låtar. Bland annat så spelade de Jesus Doesn’t want me for a Sunbeam som är en låt som i original gjordes av det skotska bandet The Vaselines. Vad många inte vet om är Nirvana några år tidigare hade gjort andra covers av just The Vaselines. På skivan ”Incesticide” så är båda låtarna Molly’s Lips och Son of a Gun covers på original av just skottarna.

Och det är kanske inte så konstigt att det var just många covers av The Vaselines som Kurt Cobain valde. Han har bland annat sagt att han har haft dem som sin största inspirationskälla och kallat låtskrivarna i bandet Eugene Kelly och Frances McKee för han favoritlåtskrivare i världen. Lyssnar man på bandet så har man svårt att se varför. Men kan Tim Burton hålla Ed Wood som en favoritregissör så kan nog Kurt Cobain tycka om det här.

Molly’s Lips är en väldigt straightforward låt som snarare går åt punkpophållet än den typiska alternativa rocken. Det är troligtvis Nirvanas gladaste låt och bevisar att Nirvana även kunde spela åt det hållet när dem ville. Troligtvis hade vi aldrig fått höra den delen av Kurt Cobains besvärade hjärna om det inte vore för killarna i The Vaselines, så det skall dem ha ära för.

Egentligen så har jag ganska svårt så här i efterhand att tycka om det mesta som spelades på MTV under min uppväxt. Bortsett från all musik från Seattle och han den där Ray Cokes så har jag svårt att se exakt vad charmen med det hela var. Det blir ännu svårare att se hur dagens MTV skall kunna konkurrera med t.ex. YouTube eller Last.fm musikaliskt och både The Hills och Tila Tequila i all ära – det enda halvlyckade icke musikrelaterade programmet som de har haft under 2000-talet är Jackass.

Hur som helst så skall det här inlägget handla om en brutalt vacker tjej från ”Down Under”. För om man borstar av sig alla mindre bra sånger från en tonårstid bänkad vid tv:n, så finns det några fynd och ett av dem heter Natalie Imbruglia som med sin coverversion av låten Torn år 1997 fick hela den manliga världen att vilja vara den som tröstade henne.

Låten är ju som sagt en cover på en låt som bandet Ednaswap gjorde. Originalet är en ganska medioker grungelåt som inte hade mycket att komma med i era av Pearl Jam och Nirvana. Däremot så blev det ett väldigt lyckat resultat när Imbruglia fick för sig att poppa upp låten tillsammans med akustisk gitarr och ett dansant bakgrundstema. Imbruglia gjorde väl inte så mycket väsen av sig efter det här och hennes egna låtar (Smoke, That Day) var väl inga direkta mästerstycken. Men kvarstår gör det faktum att elva år efter Torn släpptes så spelas den både på kommersiell (Mix Megapol) och kommunistisk (P3) radio och kanske t.o.m. någon gång ibland på MTV. Det är stort.

[iTunes]

Det börjar nästan bli tröttsamt att skriva Berry Gordys namn på den här bloggen nu, men han har helt enkelt betytt alldeles för mycket för min musiksmak för att jag inte skulle skriva hans namn igen. Vi tar det igen – Berry Gordy var han som skapade Motown och såg till att t.ex. Otis, Boyz II Men, The Jackson 5 och Marvin Gaye blev så stora som de blev.

Den sistnämnda, som jag tycker är bäst av alla i Motownstallet, var även en av dem som skrev den aktuella låten Dancing in the Streets. Tillsammans med William Stevenson och Ivy Jo Hunter så skrev han en demo som han själv spelade in. Men den var aldrig tänkt för Marvin Gaye utan den gavs vidare till Martha Reeves and the Vandellas som ansågs passa bra till det enkla och dansanta temat. Dock skulle låten, trots sitt enkla budskap, senare användas på demonstrationer för svartas rättigheter i USA.

Jag och min generation känner väl till den framförallt i versionen som Mick Jagger och David Bowie gjorde tillsammans och det var inte förrän för några år sedan som jag faktiskt fattade att det här var en Motownklassiker. Jag skall erkänna att min direkta känsla var att 80-tals versionen var bättre när jag hörde originalet, men efter ett antal lyssningar och ett antal sedda dokumentärer om 60-talets Amerika så har jag ändrat mig. Och dessutom så gjorde detta ju att jag fick en chans att skriva om Berry Gordy och hans Motown igen…

[iTunes]

Egentligen hade jag kunnat rekomendera Kleerups nya självbetitlade skiva enbart baserat på det faktum att hans underbara samarbete med Robyn i With Every Heartbeat finns med på skivan. Efter att ha lyssnat genom skivan så kan man väl lite kallt konstatera att det inte finns något spår som kommer upp i de höjderna, men nästan allt på skivan är bra och genomtänkt.

Skivan har blivit unisont hyllat av tidiningsrecensenter idag och Aftonbladet är väl de som går längst genom att skriva att det är årets finaste album. Jag vill väl inte sträcka mig så långt men Kleerups blandning av olika artister som sjunger med i hans electropop är ändå något som är värt att köpa och lyssna på.

[MySpace] [iTunes]

Även fast Tina Turner ansågs vara en bra akt tillsammans med Ike Turner så var hon nästan bortglömd och purfattig efter att deras våldsamma förhållande tog slut. När hon 1984 släppte skivan “Private Dancer” så var det få förutom skivbolagsdirektörerna som trodde på henne. Skivan släpptes strax innan Grammygalan 1984, men gav tillräckligt mycket tid för att hon skulle ta hem storslammen - både bästa album och bästa låt för What’s Love Got To Do With It som hon även framförde på kvällen. Det var och är en vändpunkt utan dess like i musikhistorian. Efter detta så har hon blivit en av de största kvinnliga artisterna genom tiderna - trots frisyren.

Även fast Marc Bolan och grabbarna i T.Rex mest höll på med Glamrock, och därigenom lyckades influera en hel generation med Placebo och Suede, så var det en annan musikstil och sång som jag tycker att de skall bli kända till efterpopsgenerationen för och det är den smått underbara Children of the Revolution.

Även fast låten har ett väldigt standardaktigt hårdrocksgung i verserna och även introt är ganska tråkigt så finns det få låtar som har ett sådant klimax att när den väl kommer till refrängen. När Bolan gastar ut “You won’t fool the Children of the Revolution” så står oftast hårstråna på min arm upp i givakt för att det är så otroligt meddragande.

Texten är väl bland det värsta som har skrivits – även fast generation då kanske tyckte det var tufft – och Marc Bolan har väl inte världens bästa röst heller i just den här låten. Men refrängen som sagt kan i det här fallet få Children of the Revolution att bli några snäpp högre kvalitetsmässigt än väldigt mycket.

[iTunes]