2 för 99

019. "The Isley Brothers - Summer Breeze Greatest Hits Live"

2006-09-07T15:17:00.000+02:00

Over the course of nearly a half-century of performing, The Isley Brothers have gone from gritty R&B to soul to blistering funk. Now, for the first time ever, all the magic that is The Isley Brothers is captured in this stunning video with 5.1 surround sound!

Spearheaded by Ron Isley's smooth vocals and Ernie Isley's hard-edged guitar leads, the brothers burn up the stage, cruising through such standards as "It's Your Thing", "Who's That Lady", "Twist and Shout" and of course the classic "Shout".

Also included are candid interviews with both Ron and Ernie, describing the long history of the band and its success, stories behind the songwriting, and other insights into a band that has long influenced audiences and musicians alike.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Ernie & Ron i en inspelning tillsammans med ett stabilt, men måttligt engagerat, kompband och fyra mer eller mindre avklädda danserskor framför sittande publik. Det blir så där lagom upphetsande. Att de har låtskatt att ösa ur råder det för all del inga tvivel om. Fokus ligger på de allra mest välkända låtarna i den mjukare delen av sångboken. Inte särskilt mycket Motown-stomp med andra ord. Och det är väl för all del ok. Ron har alltid gjort sig bäst som sängkammarsångare.

Problemet är bara att Ron inte är i direkt fysisk topptrim. Han fixar inte riktigt att ta och hålla ut de där karaktäristiska höga tonerna och lite för ofta blir han flåsig. Körtjejerna får dra ett tungt lass. Men ärligt talat, borde de inte ha haft två snubbar som la körerna istället? Hade inte det passat låtarna bättre? Jo, jag skulle tro det.

Öppningen är en passning till hiphopen och de många samplarna. Allt börjar med att han lånar tillbaka från Notorious B.I.G. med att komma in mässandes frasen "I like it when you call me big poppa" för att gå över i "Between the Sheets". Som andra låt följer "Footsteps" som Ice Cube lånade gitarrslingan ur till "It Was a Good Day".

Trots det väljer de att inte ta med en enda låt från det utmärkta albumet "Body Kiss", men att däremot göra R. Kellys "Down Low". Märkligt, även om just tolkningen av "Down Low", som övergår i "Contagious", blir konsertens höjdpunkt. Det är inte utan att jag undrar när konserten spelades in (dvd:n är copyright-märkt med 2005).

Produktionen är enligt formulär 1A med kameror på kranar som sveper fram och tillbaka över scen och publik och några fasta som gärna zoomar in och ut. Ni känner igen det från varenda tv-gala och det är som vanligt inte särskilt spännande att titta på i en timme. Till en början används lite ostiga rundade splitscreens, men det verkar som om redigeraren också tröttnar på det efter ett par låtar och övergår till mjuka övertoningar istället (splitscreenen återkommer så klart när redigeraren tröttnat på övertoningar).

Intervjuerna är påfrestande trist producerade, inspelade från någon hylla i den småstimmiga lokalen samtidigt som ljusriggen testas i bakgrunden. Ernie är betydligt mer vältalig än Ron som ofast svarar i korta meningar.

Det vore synd att skriva att det här är dåligt. Det är det så klart inte. Men det är aldrig mer än kompetent och lite gubbigt. Det är klart att jag hade gillat det mer om jag varit där, men så här från dvd håller det faktiskt inte riktigt.

(4/10)

018. "The Million Dollar Hotel"

2006-08-21T23:16:00.000+02:00

De inneboende på Million Dollar Hotels (sic!) blir alla misstänkta när pundaren Izzy dör efter att ha ramlat ner från taket. Izzys pappa är stenrik, så kan Izzy ha blivit knuffad?
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag hade förträngt att det var Wim Wenders som regisserat den här inte särskilt regelrätta whodunnit-filmen. Att Bono skrivit manus tillsammans med någon annan och stora delar av musiken stod alltid i vägen. Trots att jag läst eller hört något som gjort mig nyfiken. Allt ont Bono gjort i musiken har han sonat mångfalt genom sitt engagemang för andra. Kanske borde jag hylla honom oftare för det och inte låta större delen av U2-katalogen ligga honom i fatet?

"The Million Dollar Hotel" är en snyggt berättad historia om ett mord bland de som bor lite utanför samhället i USA. Ett mord som som lika gärna skulle kunna vara ett självmord. En död som inte skulle ha uppmärksammats över huvud taget om det inte vore för att den dödes far var en rik man.

Det är ingen banbrytande story direkt.

Och visst skulle man kunna kritisera persongalleriet för att vara sökt eller överdrivet, men det stör mig inte. Jag gillar Peter Stormares freak som tror sig vara den okände medlemmen i The Beatles. Jag gillar att Jimmy Smits spelar galen indian och jag gillar Mel Gibsons skruvade FBI-agent. men det plockas få enkla poänger och det som skulle kunnat bli en fars blir istället en mer lågmäld och varm historia om kärlek.

Bra jobbat.

(7/10)

017. "Kiss My A**"

2006-06-03T14:38:00.000+02:00

Upplev Kiss med oss genom våra ögon. Vi har plockat fram filminspelningar av 13 klassiska livekonserter! Se och hör oss under en repitition 1977... lyssna sedan när vi tar med dig bakom scenen för nya intervjuer och tittar på glimtar av opublicerade bilder från 70-talet av Kiss utan smink!! Ta även en titt på hur vi gjprde "KISStory," den ultimata 5 kilo tunga och mer än 400 sidor långa boken. Häng sedan med på och titta på Anthrax och Gin Blossoms i studion under inspelningen av spår till hyllningsskivan "Kiss My Ass." Vi vet att du inte vill missa de här 90 minuterna.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag hittade den här på Ginza för 29 kronor. Som, gissar jag, så många andra har jag alltid trott att det här skulle vara en samling med videor till coverversionerna från skivan med samma namn. Istället är det en utveckling av tacket till Ace Frehley och Peter Criss på insidan av cd-asken.

För det är väl så här i efterhand ingen tvekan om att den här dvd:ns främsta syfte var att säga "kom tillbaka" till Ace och Peter?

Jämfört med den tidigare dvd:n jag har som samlar två gamla vhs:er ("Konfidental" och "X-treme Close-Up") är den här långt bättre. De lider båda av att vara barn av 80-talet med allt vad det innebär. Låt oss bara konstatera att de inte är särskilt PK i bilden av kvinnor under 80-talet. Dessutom vill jag minnas att de flesta liveversionerna som finns med i de båda dokumentärerna inte är i fullängdsformat.

Visst, lite trist är det att en hel del av gamla reklamspotarna från 70-talet upprepas här, men jag köper det. Det gör trots allt att den här räcker riktigt långt för den som inte måste ha allt.

Fokus ligger hårt på det sminkade 70-talet och Ace och Peter får nästan lika mycket utrymme som Gene Simmons och Paul Stanley. Det osminkade 80-talet berörs knappt. "Snälla Ace och Peter, kom tillbaka." Budskapet kunde inte vara tydligare. Frågan är hur det kändes för Eric Singer och Bruce Kulick att se den färdiga versionen?

De ganska risiga intervjubitarna mellan liveupptagningarna och inslagen från tv-shower runt om i världen ger tyvärr produktionen något av en lågbudgetstämpel. Det är synd, för mycket av det övriga känns riktigt välutvalt. Min favorit är det psykedeliskt bildproducerade framträdandet med "I Love It Loud" från italienska RAI.

Passagerna med Anthrax och Gin Blossoms förstår jag inte poängen med alls. Förutom som reklam för hyllningsskivan då. Jag hade lika gärna varit utan dem nu när fokus ändå ligger någon helt annan stans.

(6/10)

016. "Heathers"

2006-06-02T19:01:00.000+02:00

Välkommen till Westburg High. I den här skolan regerar tre skönhetsdrottningar som alla bär samma namn: Heather C, Heather M och Heather D. De har makten, utseendet och pengarna att göra precis vad de vill. Men deras tid på tronen har förvandlat skolkompisarnas liv till ett rent helvete. Inklusive gruppens aspirant, Veronica, som börjar tröttna på Heathers terror. Tillsammans med sin kille, den unge rebellen Jason Dean, smider hon en djävulsk plan. De tänker låta Heather-flickorna smaka på sin egen medicin - och den har klart ruggiga bieffekter.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

När den här filmen dök upp i slutet av 80-talet hyllades den som hysteriskt rolig och som en av de bästa svarta high school-filmerna någonsin (allt enligt baksidan). Titeln har legat och gnagt i någon vrå i min hjärna och eftersom jag gillar fenomenet high school-rullar och Christian Slater trodde jag att den skulle funka. Trots att high school-rullar inte alltid är särskilt tågsäkra (just det behöver ingen oroa sig för i det här fallet).

Uppenbarligen åldras svart humor fort och hårt.
Eller så var aldrig det här en särskilt bra film.
Eller så gillar jag inte humor.
Eller så är jag inte målgruppen längre.
Eller så...

Äh. Har du inte sett den behöver du inte se den. Har du sett den behöver du inte se om den. Även om du gillade den då. Det är en ganska seg och kass rulle. Christian Slater går på autopilot och levererar inte. Winona Ryder, vad är poängen med henne egentligen? När det roligaste är Shannen Dohertys förvandling från hunsade Heather till Heather Mega Bitch fattar väl vem som helst att det här är slöseri med tid?

(2/10)

015. "King of New York"

2006-05-15T19:02:00.000+02:00

Hatisk och hämndlysten återvänder Frank White (Christopher Walken) till slummen i Bronx efter ett mångårigt fängelsestraff. Nu samlar han ihop sitt gamla gäng för att återta makten över knarkvärlden.
Men New Yorks gator har blivit mycket hårdare sedan Frank sist beträdde dem. Det är inte längre några småhandalre han har att tampas mot. Nu tvingas han utmana såväl den columbianska maffian som den italienska och den kinesiska. Samtidig som polisen mobiliserar en ny styrka enbart till för att stoppa honom.
Frank måste gå en lång och blodig väg för att återigen bli kungen av New York.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Kategorin 3 för 99 är äntligen att räkna med i butikerna. Många av de filmer som tidigare sålts ii prisklassen 2 för 99 har flyttats ner (som tex "Collinwood" och "Rushmore" som jag skrivit om tidigare). Jag hittade ett par jag varit på väg att köpa tidigare och den här blev filmen som fick fylla ut köpet.

Jag borde kanske ha fattat att den inte skulle vara särskilt tågsäker. Det är en hel del naket och ännu mera våld. Så fundera lite över vem du sitter bredvid innan du väljer den här som resesällskap.

Abel Ferrara som regisserat har tidigare legat bakom den röriga "Den korrumperade snuten". Jag vet att Ferrara har många fans, men jag hör tydligen inte till den skaran. Av de två filmer jag sett av honom nu är jag inte särskilt imponerad av någon.

Det är en imponerande samling skådisar som passerar genom filmen, men det hjälper så klart inte om det enda de gör är att spela över och leverera fåniga karikatyrer (Laurence Fishburne är värst). Bortsett från Walkens instas i huvudrollen är skådespelet överlag svagt, ibland på gränsen till pinsamt. David Caruso gör en hyfsad prestation. Skådespelaren som gör den äldre av de tre polisrollerna får också godkänt (nej jag kan inte komma på vad han heter, men jag känner igen honom väl [kollade upp honom på imdb.com och det visade sig vara Victor Argo).

Jag vet inte om det är Carusos fel, men det vilar en känsla av snutserie för TV över filmen. Problemet är att det finns så många välskrivna snut-TV-serier idag att "King of New York" känns lite lam.

Resan från start till mål går längs en rät och givet eskalernade våldslinje. Det görs någon sorts antydan till samhällskritik i Frank Whites funderingar runt en allt råare maffiavärld (idén om gentlemannagangstern). Men när det görs ett försök att göra en god sida genom ett engagemang i att samla in pengar till ett nedläggningshotat sjukhus till drivkraften i hans handlande känns det aldrig särskilt trovärdigt eller karaktärstroget. Det förvandlas mest till ett innehållslöst sidospår.

Historien om brottslingen som kommer tillbaka till gatorna efter lång tid i fängelse och tycker att det var bättre förr är en historia som berättats bättre mer än en gång.

Se den om du gillar Christopher Walken, annars kan det gott kvitta.

(4/10)

014. "Timmarna"

2006-05-02T18:07:00.000+02:00

Detta är berättelsen om tre kvinnor i tre tidsperioder, vars öden drivs framåt och länkas samman av samma längtan, samma rädsla och samma litterära verk.

Den första är Virginia Woolf, som 1923 i en förort till London ger liv åt romanfiguren Clarissa Dalloway i sin blivande succéroman "Mrs. Dalloway".

Den andra är Laura Brown, en hemmafru i Los Angeles 1949, som läser romanen och påverkas så starkt av den att hon påbörjar en förödande omvärdering av sitt liv.

Den tredje är Clarissa Vaughn, en modern version av Mrs. Dalloway i nutidens New York. Hon förbereder en fest för sin vän Richard, en poet döende i aids som en gång var hennes livs kärlek.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Den här filmen har varit med mig på fler resor än någon annan. Jag har alltid valt att se något annat. Varför då?

Efter att ha sett den nästran påfrestande meningslösa nyinspelningen av "King Kong" igår var det en rejäl befrielse att se en film som ville något lite mer idag.

Jag kan inte påstå att jag riktigt smält filmen nu när jag skriver det här. Jag kan bara konstatera att jag njöt av de nästan två timmarna.

Det börjar med slutet och fortsätter med tre resor på väg mot någon sorts sammanbrott (mer bildligt än bosktavligt). Det är snyggt sammanflätade historier om livskriser, psykbryt och stilla känslostormar. Två timmar av elände, stiltje och ifrågasättande som lämnar mig med en känsla av värme, hopp och livsglädje. Ibland måste man bryta ihop, bryta upp och lämna skiten bakom sig för att komma vidare.

"I chose life."

Jag gör inte mer just nu än att konstatera att det är en riktigt bra film.

Jag kände inte ens igen Nicole Kidman i rollen som Virginia Woolf. Fast hur Oscar-juryn gjorde för att plocka ut henne som huvudroll och inte Meryl Streep eller Julianne Moore kan man onekligen fråga sig. Funkar det som Grammis att filmbolagen själva nominerar till olika kategorier? Eller var alla tre nominerade? Det borde de ha varit.

Det är roligt att Allison Janney (kanske mest känd som C.J. Cregg i "Vita Huset") dyker upp i en ganska stor biroll (dessutom dyker Claire Danes som jag minns för rollen som Julia i Baz Luhrmanns "Romeo + Juliet" upp i samma historia, den med Meryl Streep som Clarissa Vaughn).

Det finns inget som borde väcka någon som helst anstöt bland medresenärer här.

Jag måste komma ihåg att mejla SJ:s hittegodsavdelning igen om "Refused Are Fucking Dead" och SJ:s kundservice om varför jag inte fått tillbaka pengarna för de senaste förseningarna (jag har tre resor som varit över två timmar försenade, men jag har bara skickat in två på grund av bortslarvade biljetter).

Idag verkar jag bara bli en dryg kvart sen. Otroligt.

Dessutom har jag tömt lagret med filmer nu och kan gå och köpa två nya. Om jag inte ska räkna några av de filmer jag har som finns i kategorin 2 för 99 som jag fått i present innan jag startade det här projektet, men det ska väl inte vara nödvändigt?

(8/10)

013. "The Daltons"

2006-04-28T11:18:00.000+02:00

Pang, Pang, Lucky Luke!

Västernhjälten Lucky Luke och Bröderna Dalton är tillbaka i en fransk färgsprakande spelfilm fullpackad med specialeffekter.

Äventyren börjar när de fyra otursförföljda bröderna vill glädja farmor Dalton genom att sluta plundra speceriaffärer.... och börja råna banker istället! För att förbättra sina odds är de ute efter den mexikanska banditeten El Tarlos magiska sombrero som beskyddar sin ägare. Men livet i Vilda Västern är inte lätt för ett gäng banditer, och Lucky Luke och hans trptjänare Jolly Jumper och Ratata är dem hack i häl. I rollen som Lucky Luke ser vi Til Schweiger ("King Arthur" och "Lara Croft Tomb Raider").
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag har redan förklarat att jag har en svaghet för filmer baserade på serietidningar va? Det här måste vara en av de mer oväntade i genren. Redan första gången jag såg det färgsprakande omslaget i matvarubutiken visste jag att filmen skulle bli min förr eller senare.

Jag ska villigt erkänna att jag inte har någon djupare relation till fransk humor. Har inte ens sett "Visitörerna", men något säger mig ändå att den skulle kunna vara i samma skola som den här. Lite fransk slapstick-buskis liksom.

Och något annat var väl inte att vänta egentligen.

Om italiensk västern är spagettivästern, vad är då fransk? Grodlårsvästern?

Historien är en kavalkad av gamla välbekanta bifigurer ur Lucky Luke-albumen (även om jag inte kan minnas just El Taro, det är trots allt sisådär tjugo år sen jag läste dem). Men elixir-försäljaren minns jag och Ma Dalton (som blivit farmor på baksidan, trots att Lucky Luke kallar henne just mamma Dalton i filmen - vilket som är mest rätt minns jag däremot inte heller). Sen hade jag så klart tyckt att det vore roligt om Ratata fått spela en mer framträdande roll.

Jag gillar att färgerna i filmen är så galet överdrivna. Det ger känslan av seriealbum. Att jag sen inte kan påminna mig att det var en fullt lika överstyrd färgskala i albumen är en annan diskussion. Kalla det konstnärlig frihet. Hur som helst funkar det.

Filmen är också en orgie i fåniga ljud och extrema närbilder ur störda vinklar. Stora delar av filmen funkar därför säkert utmärkt även för barn som inte kan läsa eller förstå franska. Minspels- och snubbelhumor kräver inga ord.

Rent estetiskt är det de europeiska humorseriernas svar på "Sin City".

Nu är jag å andra inget större fan av buskis, men kom ändå på mig själv med att dra på smilbanden mer än ett par gånger, Det kan till och med ha hänt att jag fnissade lite för mig själv i tågvagnen. Å andra sidan slumrade jag till under fem-tio minuter också, så det jämnar kanske ut sig.

Ibland behöver man se en film som inte tar sig själv på allvar över huvud taget och inte drar sig för att överdriva. Att det sen blev en mental nostalgitripp till mellanstadieårens besök på Degerfors bibliotek är värt en extra siffra i slutbetyget.

Och jag ser hellre om den här än "Fantastic Four" eller den rent miserabla "The League".

(5/10)

012. "Refused Are Fucking Dead"

2006-04-02T21:13:00.000+02:00

In 1997 Refused wrote and recorded their farewell record, the seminal "The shape of punk to come", hailed by many as an undisputed masterpiece of the punkrock genre.

Years of intensive touring were finally paying off some and yet within the band there brooded a feeling of bitter fatigue.

Weary and tired Refused dutifully put on a series of uninspired performances, grinding what little energy they still possessed down to nothing.

When the police officers finally forced thier way throught the crowd at their very last show, with the intention to shut it down, it seemed a fitting end to a story of revlutionary romanticism and merry rebellion.

However, the bandmembers felt liberated as well as conflicted by the intervention, far from the defiant emotions of their audience.

In this undaunted documentary, Refused guitarist Kristofer Steen retraces the steps of how punkrock's brave new sound forged it's way through the swamps and swill on their last campaign in Europe and America, rushing like mad doogs to meet with their inevitable doom.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

De första rapporterna om den här dokumentären jag läste var att det inte blivit mer än pretentiöst dravel av de år av arbete Kristofer Steen lagt ner på att försöka berätta historien om Refuseds nedgång och fall. När jag träffat någon från skivbolaget som berättat om den har de försökt förbereda mig på att jag skulle få något jag inte väntat mig. Som om den här filmen inte skulle behöva tas emot med någon sorts öm försiktighet.

Vad är det frågan om egentligen?

Det här är en smått briljant musikdokumentär. Pretentiös? Tja, kanske. Men sen när var Refused inte pretentiösa? Ska jag ha några invändningar handlar det snarare om detaljer som att jag aldrig fick grepp om vem den amerikanske berättarrösten tillhörde, att filmen är 37 minuter kort och att Steen själv aldrig delar med sig av hur han upplevde uppbrottet.

Det är å andra sidan oerhört starkt när David Sandström, Dennis Lyxzén och Jon Brännström riktar sig direkt till Steen bakom kameran och berättar hur de upplevde honom under de sista ögonblicken av den sista USA-turnén. Det finns gott om gåshudsögonblick i filmen och då inte bara under de starka liveversionerna av "New Noise" och "Rather Be Dead" med flera från upptagningen från P3 Popstad.

Fokus i filmen blir på något vis den symbiotiska vänskapen mellan Sandström och Lyxzén. Hur de växte upp näst intill som bröder och levde av varandras energier och hur det till slut imploderar.

Filmen gör tydligt varför det under en period efter splittringen blev lite av tre mot en (tre i Text, en i TINC). Lyxzén var beredd att fortsätta utan Brännström när han ville åka hem från USA efter bara några få spelningar, det var ingen av de andra. När de andra sa att de kanske ville försöka igen efter att de kommit hem och vilat var det Lyxzén som sa: "då får det vara". Mitt i all oenighet blev de fullständigt överens om att lägga av för gott.

Utöver dokumentären får vi videorna till "New Noise" och "Rather Be Dead" (men visst finns det fler, jag vill minnas "Pump the Brakes" till exempel, vad hände med dem?). Det bjuds också på liveversioner av nästan alla låtarna från "The Shape of Punk to Come" i mer eller mindre usla hemvideoupptagningar (nej, jag har inte orkat kolla igenom dem än ljudet är för bedrövligt).

Det finns inget i filmen som skulle kunna väcka anstöt på tåg.

Fotnot. Jag inser att den här filmen antagligen inte kostar 50 spänn eller mindre när den släpps, men jag har å andra sidan inte betalat för den och det är jag som bestämmer reglerna här. Dessutom behövde jag skriva ner mina första intryck för en ny text senare i veckan.

Det verkar det som om någon lycklig tågresenär kommer att kunna få med sig den här trevliga dokumentären hem. Mitt ex blev nämligen kvar på tåget som fortsatte mot Stockholm när jag bytte i Katrineholm.

Kom ihåg att det aldrig finns el i X2000:s vagn nummer fem. Nu har jag inte batteri att se en film till. Vad hände med el i alla vagnar? Minst två timmars försening igen. Snyggt.

(8/10)

011. "The Machinist"

2006-04-01T11:15:00.000+02:00

Han har inte kunnat sova på ett år. Hans vikt har krupit under 60 strecket. (sic!) Hans hud är nästan genomskinlig. Hans ögon är som glödande kratrar i hans döda ansikte.

Varför konspirerar sig hans arbetskollegor hotfullt mot honom? Vem är den okända mannen som förföljer honom? Vem sätter upp de mystiska lapparna på hans kylskåp?
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

I serien kassa texter på baksidor av dvd-utgåvor presenterar jag: Maskinisten!

Okej för särskrivningen. Den är nästan ok (nej det är den så klart inte, men den är ändå förhållandevis försumbar). Jag vill istället att ni fäster blickarna på första meningen i andra stycket. Vad är det frågan om? Hur kass svenska får man använda? Vem anställer de här klåparna? Min hjärna snurrar.

Och det ger mig en fin P3-övergång. För det här är en film om en snurrande hjärna vill jag lova. En tvättäkta psyko-thriller. Och en riktigt hygglig sådan dessutom. Inget mästerverk kanske, men en klart sevärd rulle.

Christian Bale är riktigt obehaglig i huvudrollen (på ett positivt sätt, inte på det tråkiga sättet som i "American Psycho" där musiken fick göra jobbet åt honom). Det är inte utan att jag undrar hur mycket stryk hans kropp tog av att vara så sjukligt tunn. Kontrasten mellan en normalgödd Bale och den skugga han är i större delen av filmen är stark. Offra sig för konsten någon?

Det är dessutom lite roligt att Bale är så lik Tom Cruise (det är inte första gången jag tänker den tanken). Han låter dessutom som ärke-scientologen ibland. Särskilt när han levererar lite vasst flörtiga repliker till damerna.

Filmen är riktigt snyggt fotad. Särskilt bilderna från och utanför verkstaden. Svart och skitigt.

Som tågfilm funkar den så där. Det är en obehaglig film och det finns både nakna bröst och några äckliga blodsekvenser att se upp med för den känslige. Fast det var aldrig värre än att jag stod ut med dem.

Filmen ställer väl egentligen inga större frågor och är mer imponerande som hantverk än något annat. Bales skådespel, fotot och ljudet hör till höjdpunkterna. (Noterar hur juste det är att se på film med lurar. Särskilt lågmälda rullar som den här.)

Jag är också lite fascinerad av att filmen, med tanke på all uppmärksamhet i samband med biorundan och den fina kritiken, verkar ha gått direkt till 2 för 99-kategorin. Den här utgåvan innehåller dessutom gott om extramaterial, så det är ingen snålversion. Märkligt, men inte mig emot.

En gång till: "Varför konspirerar sig hans arbetskollegor hotfullt mot honom?". Jösses. Dålig på så många nivåer att jag borde bli mållös.

(Allra allra sist undrar jag varför någon längre bak i vagnen pumpar "Gangsta's Paradise" i lurarna om och om igen på tinnitus-nivå? Jag ser ingen Mats Tolander i närheten.)

(6/10)

010. "Red Surf"

2006-03-11T10:54:00.000+01:00

Remar (George Clooney) är ett typiskt exempel på en som inte kan få nog. Han var en professionell surfare och levde det vilda livet med massor av pengar, tjejer och snabba bilar. Men det räckte inte för honom, han saknade spänning och blev snabbt ledare av ett gäng surfande knarklangare. När han får reda på att hans tjej är med barn och hon vill att han ska lämna gänget och välja dem istället, så börjar han fundera på om det är gäng livet (sic!) han vill leva. Samtidigt trappas ett gängkrig upp med ett rivaliserande gäng, hinner Remar dra sig undan i tid eller blir han ett offer i det kalla knarkkriget.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag erkänner att jag köpte den här filmen av främst två skäl: George Clooney och surf. Ett tredje var att jag behövde en film att köpa tillsammans med "Constantine".

Döm om min förvåning när jag redan under förtexterna får en glad bonus i form av... Gene Simmons! En andra kommer i första scenen när Clooney gör entré tillsammans med Doug Savant (som ni känner igen från "Desperate Housewives", men kanske framför allt från "Melrose Place" som kvällsåpornas förste öppet homosexuella).

Det blir så klart småroligt att se Simmons som skurkfarfar med lönnmördarkunskaper och Savant som, sedvanligt fumlig, knarklangarsurfare (hysteriskt risig casting, även om han så klart gör den snälle och småkorkade men lojale karaktären). Fast det hjälper föga. Filmen är inget vidare. Trots paraden av favoriter.

Dedee Pfeiffer är det släkt (dotter?) till Michelle? Dedee spelar hur som helt den kvinnliga huvudrollen. Den enda kvinnliga rollen.

Redan tidigt i filmen kommer en scen av tveksamma karaktär för tågresenärer. Lite ståsex på verandan under en fest. Men det handlar om kanske 35 sekunder bildrutor och är snabbt över. Uthärdligt.

Amerikanskt grundhantverk gör att det filmen aldrig blir lika olidlig som ett avsnitt av "Kommissarie Winter". Det är alltså inte dåligt dåligt, bara småtråkigt och påfrestande förutsägbart. Ingen "Point Break" direkt.

Det enda anmärkningsvärda är egentligen att avslutningen inte är helt väntad (nej den är inte direkt överraskande heller, det vinkas ganska friskt om slutet tidigt). Clooneys och Savants floppiga frisyrer ger också lite glädje (de har växt ut nån sorts halvhjärtat och vildvuxet surfburr). Kläderna är ett kapitel för sig och en orgie i avklippt och midjekort...

Annars sammanfattas det mesta av filmen i baksidestexten ovan.

Tämligen mediokert.

(3/10)

009. "Constantine"

2006-02-20T20:10:00.000+01:00

Som demonjägaren John Constantine ser vi Keanu Reeves från bl a Matrix, när han bekämpar nya utomvärldsliga fiender i den här spektakulära övernaturliga thrillern baserad på DC Comics/ Vertigos tecknade serie Hellblazer. Det hela utspelar sig i änglarnas stad Los Angeles där andevärldens gränser har överträtts och hela helvetet släppts löst. Beväpnad med ett skjutvapen tillverkat av ett krucifix och assisterad av en orädd polis (Rachel Weisz) är han en andekrigare som gått till krig för att försvara världen mot den slutliga undergången. Var glad om han står på din sida!
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag blev minst sagt lite förvånad när jag hittade den här filmen i en bråte med 2 för 99-filmer på Obs! Bergvik (i Värmland heter Coop Forum fortfarande Obs!). Jag misstänker så klart att det är nån som bytt prislappar. Det var hur som helst inte i Musikservices serie (som är den mest spridda) utan i Plays, så det är ju möjligt att Play köpt in på tok för många och vill bli av med dem.

Jag gillar sånt här. Serietidningsfilmer. Även om utmaningen att hitta dem blivit mindre sen Hollywood började slå mynt av genren på allvar. Nu handlar det inte om en vart tredje år. Nu kommer snarare en var tredje vecka. Men jag klagar inte (även om det kommit en hel del som är riktigt risigt, men jag är ok med det också).

Med tanke på vad den här filmen handlar om - en hård snubbe som går runt och skickar tillbaka demoner till helvetet med en rejäl puffra - är den förvånansvärt oblodig. Så pass att jag nästan är lite förvånad över att den stämplats som barnförbjuden (nääää, egentligen inte). Just idag när jag satt i första klass pga två timmars försening kändes det dessutom extra rätt med lite demonslakt (oavsett om någon skulle råka se). Jag säger alltså att den är tågsäker, men känner du dig lite känslig för kladd, blod och slem ska du kanske välja en annan film (den betydligt sämre "Fantastic Four" till exempel, den är nästan Disney).

För er som minns "Spawn" och skälver lite vid tanken på en filmatisering av "Hellblazer" kan jag skicka några lugnande ord. Helvetet ser förbannat mycket bättre ut här. Är det något som kan få oss serietidningsfilmsälskare att tveka är det annars just scener som kräver mycket eld. Fram tills nyligen har det varit stört omöjligt för filmfabrikerna att få till, ursäkta uttrycket, trovärdiga helvetesscener. Här tycker jag faktiskt att det funkar.

Jag inser att jag förmodligen borde läsa en "The Bible Cliff Notes" eller liknande för att inte missa för många referenser. För religionstudenten är det här förmodligen en färgglad godispåse. Visst, jag tar en del men missar säkert lite väl mycket (John Constantine - JC - Jesus Christ - ja jag fattar, men är å andra sidan inte lika nere med Gabriel).

Hur väl filmen följer serien kan jag inte heller uttala mig om. Det är minst tio år sedan jag senast läste Hellblazer och mer än så sedan jag gjorde det regelbundet i "Inferno". Men jag slås av hur friskt Jonsson/Petersén lånade ur samma källor när de skrev rollspelet "Kult".

Det jag däremot kan säga är att det här är en riktigt juste serietidningsfilm som levererar en hel del bildlösningar som känns som serierutor (det är med andra ord späckat av snygga kompositioner som påminner om stillbilder). Men mest av allt är det ljudet som knockar mig. Sjukt snyggt.

Dessutom är det fantastiskt roligt att se läbbige Gavin Rossdale i en passande slemmig och ondsint roll som Balthazar. Kan jag skylla den äckliga semi-grungen som dyker upp i en scen på honom? Antagligen.

Sen hoppas jag på en uppföljare så att Peter Stormare får komma tillbaka i sin roll. Den är så liten, men ack så viktig, här att jag inte tänker säga mer om den nu.

Jag var tvungen att lägga till en sak. Hur tufft (på ett ostigt sätt) är det inte att Keanu går runt och levererar repliken: "I'm Constantine, John Constantine. Asshole." innan han skickar demonerna till helvetet? Förmodligen tänkte inte manusförfattaren/dialogskrivaren på det, men för mig blir det en dubbelintertextualitet som förutom den uppenbara Bond-passningen även knyter bakåt till Dolph Lundgren i "Dark Angel" (eller "I Come in Peace" som den heter i USA).

(7/10)

008. "Starshaped"

2006-02-17T18:23:00.000+01:00

Three years of candid camera on the road with Blur, from Reading 1001 through the dark ages of the EEC in 1992 and then on to Modern Life. This 63 minute tour film features live footage including scenes from Glastonbury 1992, the Heineken Music Festival 1994 in Nottingham, and festivals in Germany Denmark and Sweden.

Starshaped has been digitally remastered and now includes footage from two live shows - The Princess Charlotte pub in Leicester, just after they were signed; and a 1991 show at the Kilburn National in London.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag hittade den här dokumentären på Ginza för 49 spänn och eftersom jag nyss hade läst NME:s årssammanställning där den placerades på listan över årets tio viktigaste musik-dvd:er slog jag till. Även om den rent tekniskt inte är en 2 för 99.

Jag hittade inte till Blur på allvar förrän "Park Life" släpptes, men det här är historien om åren strax innan Europa-väldet. Om livet efter succédebuten.

Ganska tidigt i filmen återberättas frågan: "what was it like being in Blur last year?". Ingen av de fyra medlemmarna vill svara. Jag börjar omedelbart hoppas att filmen ska svara istället. Och det kanske den gör på något vis.

Vi får följa bandet på en kaotisk resa genom rockfestivalernas Europa. Vi får glimtar och ögonblick, summariskt och fyllt av luckor. Precis som livet på festival. Jag känner igen någon miljö från Roskildes backstage-område och jag inbillar mig att bilderna från Hultsfred kommer från klassiska Sahara-tältet (kan det stämma, spelade de alltså där också?).

Rent instinktivt tyckte jag att filmen var så där. Men ju mer jag tänker på den medan jag skriver den här texten desto mer gillar jag den. Livet på festival är trots allt just så där - lite tråkigt och fragmentariskt med intensiva stunder av lyckorus. För ett turnérande band måste det så klart vara ännu intensivare och ännu långtråkigare än för oss som besöker dem.

Jag får den där jävliga känslan av dagen efter. Jag känner den där långtråkigheten som brukar infinna sig runt tretiden på eftermiddagen. Jag får den intensiva glädjen i konsertögonblicket. Och det är banne mig inte illa jobbat på 63 minuter (nej jag kollade inte igenom de båda gamla konsertupptagningarna hela vägen igenom).

Frågan är hur smart det är att se den här filmen som uppladdning inför en ny festivalsäsong?

Om det här var en av fjolårets bästa musik-dvd:er finns det ändå en hel del kvar att jobba på. Eller så är det helt enkelt så att musikjournalistiken inte flyttat till dvd-skivan på allvar än.

Varför lär jag mig aldrig vad den fjärde Blur:en heter? Trummisen alltså.

Det finns inget material i filmen som skulle kunna ställa till problem på tåg. Men det var det väl ändå ingen som trodde om Blur?

(6/10)

007. "Little Big Man"

2006-02-03T19:05:00.000+01:00

I detta gripande epos, som växlar mellankomedi och drama, gör Dustin Hoffman ett "mästerilgt porträtt" (Hollywood Reporter) som den 121-årige enda överlevande efter slaget vid Little Big Horn. Han berättar sin fascinerande livshistoria om cheyennerna som adopterade honom, sina äktenskap och sin vänskap med Wild Bill Hickok. Hans osannolika berättelser tyder på att han mycket väl skulle kunna vara en av de största lögnare, som någonsin satt sin fot i vilda västern. I birollerna syns bland andra Oscar-vinnaren Faye Dunaway, Chief Dan George, Martin Balsam och Richard Mulligan.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag vet ärligt talat inte hur lämpade den här filmen är för tågresor egentligen. Kanske är jag blödig, men det är en hiskelig massa slaktande av kvinnor och barn. Må så vara att det sker med det tidiga 70-talets klatschiga rödfärg som blod, men ändå. Dessutom finns det en scen med Faye Dunaway som fallen blomma (eller hur det nu utrrycktes i filmen) som balanserar på gränsen till tågsäker och en scen med, hur var det Farfar uttryckte det, frejdigt kopulerande med tre eller fyra fruar i en tipi som balanserar på samma gräns (även om det naknaste är Dustin Hoffmans rumpa).

Och även om det visst finns inslag av varm komedi i historien är det inte de scenerna som stannar kvar hos mig. Det är den språnggalne General Custer och den vita mannens obarmhärtiga slakt av indianer som naglar sig fast. Det är inte någon munter historia direkt.

Rar... Pfft!

Filmen är dessutom lite väl lååååååång(sam). Vilket på sätt och vis inte är så konstigt eftersom den inte vet på vilket ben den ska stå, komedins eller dramats. Jag vet ärligt inte vad jag tycker om den. Den är inte dålig, men jag irriterar mig på veligheten. Jag vet inte vilket som är värst. Att filmen inte vågar berätta den grymma historien om slaget vid Little Big Horn eller att den inte litar på sin kraft som relationskomedi (hade den valt den senare vägen hade den för all del riskerat att bli läskigt fördomsfull emellanåt).

Sen är det ju det här med Dustin Hoffman, är han så bra egentligen? Vad är hans claim to fame egentligen?

(5/10)

006. "Rock'n'Roll High School"

2005-12-27T17:00:00.000+01:00

Vince Lombardi High School har ett riktigt ökänt rykte: det är den vildaste, mest rockande skolan i stan! Tills alla skolors skräck dyker upp förstås - Miss Togar. Med järnhand styr hon skolan som ett fängelse. Inga besök, inget lattjo på rasterna och framför allt: ingen rockmusik! Men när Miss Togar konfiskerar biljetterna till årets hetaste konsert med The Ramones får det vara nog.
Med gruppens största fan, Riff Randell, i spetsen reser sig skolans elever till motstånd. Om inte eleverna kan komma till konserten får konserten komma till eleverna. Och när Joey, Dee Dee, Johnny och Marky drar igång första riffet får de skolan att formligen explodera i kampsången
"GABBA GABBA, HEY!"

Lyckligtvis är det ganska ont om relation till filmens verkliga handling i ovanstående textsjok, annars hade faktiskt hela filmen avslöjats från första till sista scen. Jag måste ändå berömma copywritern för någon sorts rekord i historierevisionism. Jag behöver inte ens gissa att personen i fråga inte såg filmen innan texten skrevs.

Det här är en klassisk high school-film. Kanske skulle man kunna kalla det en "Grease" för den första amerikanska punkeran? Även om den inte följer riktigt samma upplägg med rivaliserande elevgäng. Här är det eleverna mot rektorns allierade. Annars finns många av de traditionella ingredienserna med tonårshångel, revolt och relationsproblem med. Trots det finns inga scener som torde väcka anstöt på tåg.

Som helhet är filmen ok. Aldrig tråkig, men egentligen inte heller särskilt engagerande. Det finns en hel del festliga scener och visst handlar det mer om enstaka sketcher än en väl sammanhållen historia (ramverket är att filmens huvudperson vill ge en låt, "Rock'n'Roll High School", till Ramones).

Spelningen med Ramones innehåller fina detaljer som nunnor i publiken (vilket under en interaktionsfilmfestival skulle kunna ge ett tredje användningsområde för en nunnedräkt), en jätteråtta i publikhavet och en fånig extrem närbilds-kamera på Joey under "Pinhead". Andra höjdpunkter under filmen är pappersflygplansscenen och en omotiverad Dee Dee under en rinnande dusch.

Extramaterialet innehåller bland annat det riktiga ljudet från konserten (det som hörs i filmen är ominspelat i studio och följaktligen mindre energirikt) till fina stillbilder i svartvitt och en intervju med Roger Corman av Leonard Maltin. Det är hejdlöst roligt att höra dem prata om filmen som ett mästerverk. Inte utan att jag undrar hur dålig uppföljaren "Rock'n'Roll High School Forever" är (som har Corey Feldman i huvudrollen!).

En extra poäng för att det bjuds så pass mycket Ramones.

(5/10)

005. "George Clinton Parliament Funkadelic The Mothership Connection"

2005-12-12T12:21:00.000+01:00

George Clinton struck the mana load with The Mothership Connection. This one was the turning point, alright. Not only did it give Clinton his first gold album and launch P-Funk as damn near a musical genre in its own right, but most important, it provided the impetus for The Mothership tour, which in turn begat The Funkentelkechy vs. the Placebo Sundrome (sic!) "Flashlight" tour, which begat the clones of Dr. Funkenstein tour, which gave rise to the One Nation Under a Groove Antitour-All Barnstorming Black Guerilla Theatre/extravaganzas that make P-Funk seem like a cross between the old Apollo and the circus.

Listen to Clinton's lyrics and you find him playing plenty of roles: hustler, poet, pimp, professor, psychoanalyst, student of politics and sexual manners, carny baker, soulman, swingmeister, bebopper, do-wopper, druggy, subliminal seducer, free spirit. And the band he leads is the best rock band in America.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Konsert på tåg funkar (no pun intended) så där. Det är sjukt jobbigt att inte kunna sjunga med, klappa i händerna eller dansa runt.

Konserten med p-funkcikrusen är inspelad i Houston, Texas under en turné där även Bootsy's Rubber Band och Sly & The Family Stone åkte med (så mycket mer än så vet jag inte, utgåvan saknar helt uppgifter om när, var och vilka). Undrar om det finns mer dokumenterat? Jag skulle kunna betala betydligt mer än en femtilapp för att få se hela kvällen och ett häfte med sköna liner notes. Hur som helst svänger det som satan.

Bildkvalitén är väl ungefär av andra- eller tredjekopiegenerationens VHS. Tämligen bedrövlig alltså. Klippningen är stillsam och kameran ligger ofta kvar på samma person och i samma utsnitt i långt över en halv minut (är det när jag skriver sånt här som det märks att jag jobbat på tv-redaktion i snart ett år?). Jag gillar det. Det är dessutom alltid jag som surar över hetsig klippning på våra redaktionsmöten.

Det finns dessutom en hel del ostiga stillbildslösningar mellan låtarna.

Ändå är det här en fest för ögat. Det är helt enkelt mycket roligare att få se unga funkatörer i blöjor. Att som idag se tjocka funkfarbröder i blöja är på sin höjd mer sött än tufft. Att få se cirkusen i sin fulla prakt på höjden av sin karriär är obetalbart, risig bild tar inte bort den upplevelsen.

Ljudet är däremot mer än ok, även om det hade mått bra av en del putsningar. Odämpade visslingar rakt in i mikrofonen är ungefär lika skönt för trumhinnorna som en rundgång. Att det här dessutom är en show där alla de finaste musikerna i p-funkhistorien står på scenen tillsammans gör inte saken sämre. Visst, det är lite knasigt på ett jobbigt sätt när Bernie Worrel spelar ett solo på sina keyboards och samtidigt verkar befinna sig på en helt annan planet än resten av bandet.

Den ständigt korrekte Fred Wesley har på sig samma kostym som när han spelade i James Browns band. Vilket så klart gör att han sticker ut mest av alla. (Fick hem Wesleys biografi "Hit 'Em Fred" i förra veckan. Ser fram emot att läsa den. Ger förhoppningsvis en bättre bild av vad som egentligen hände än James Browns senaste uppblåsta självbiografi.)

När Bootsy, Sly och deras medmusikanter springer ut på scenen för att delta i festen är det så stort att jag skulle kunna börja gråta av lycka. Så mycket glädje och kärlek på en och samma plats.

Konsertens minst politiskt korrekta textrad: "Woman be my dog and I will be your tree so you can piss on me".

Just det. Jag testade att kolla på dvd:n i energisparläget för dvd-uppspelningen (jag använder Mac OS X, ok). Hittade inställningen av en händelse. Tror banne mig att jag vann lite batteritid på det. Hade den förbrukat batteri som vanligt borde jag ha haft 15-17 procent kvar, nu hade jag 21. Mer tid att skriva text alltså. Bra. Dessutom, inställningen "Längsta batteritid" när man skriver är ett måste.

Fan vad IT att blogga från tåget.
Jävla SJ att vara försenat.

(7/10)

004. "Dur och moll"

2005-11-13T20:36:00.000+01:00

Emmet Ray var en alkoholiserad, arrogant och olycklig man som levde endast för sitt gitarrspel. Han var oförmögen att älska något annat än sin musik, det gjorde honom också till kanske en av vår tids största jazzgitarrister. I denna tragikomiska 30-talsskildring uppvisar SEAN PENN magnifikt skådespel. Vi får följa Emmet Rays liv och influeras av hans underbara musik, ta del av hans bisarra intressen som att skjuta råttor och titta på tåg, hans drömmar om framgång och hans underliga besatthet av sin idol och konkurrent Django Reinhardt.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag har ingen djupare relation till Woody Allens filmer. Har sett någon enstaka, men aldrig blivit biten på det vis som fångat så många och förvandlat dem till slaviska fans. Någonstans har jag väl känt att jag borde ge honom fler chanser.

"Dur och moll" är en uppdiktad "dokumentär" om en "legendarisk" jazzgitarrist. Tyvärr har Allen valt att använda en del grepp som på senare år upprepats till leda i sk fejk-doumentärer (hur översätter man engelskans utmärkta ord mockumentary till svenska egentligen?). Jag tänker framför allt på hans användande av expertvittnen som kommenterar och introducerar det vi snart ska få se i agerad form. Nu var förmodligen Allen förhållandevis tidig att använda det här greppet, men det spelar trots allt mindre roll. Greppen gör inget gott för berättandet av historien. Resultatet är mest irriterande.

Däremot är de spelade sekvenserna bra och hade klarat sig utmärkt utan den fåniga inramningen (om man bortser från att Allen då tvingats skriva ett vettigt slut på filmen). Jag kan förstå varför Samantha Morton nominerades till en Oscar för bästa kvinnliga biroll som den stumma tvätterskan och Rays flickvän Hattie (däremot är jag mer fundersam över varför Sean Penn nominerades för bästa manliga huvudroll - bra för all del, men inte mer än så, lite för mycket autopilot efter ett tag).

Det stör mig att Allen inte valde att berätta filmen som en rak uppdiktad historia. Då hade jag sannolikt uppskattat "Dur och moll" betydligt mer. Nu satt jag istället och blev småirriterad av att bli avbruten varje gång jag sugits in i filmens värld. Jag erkänner att jag till och med slumrade till ett par gånger.

Det finns inget i filmen som gör den olämplig att se på tåg. Inte ens vid de tillfällen Emmet Ray lockar damer till sitt rum finns bilder som skulle kunna väcka anstöt för ens den känsligaste av tågresenärer.

Trots allt, hyggligt sevärd.

(5/10)

003. "Rushmore"

2005-10-24T17:11:00.000+02:00

Rushmore is the story of a gifted, rebellious teenager named Max Fischer (Jason Schwartzman), a 10th grader of elite Rushmore Academy. Editor of the school newspaper, captain or president of innumerable clubs and societies, Max is also one of the worst students in the school, and the threat of expulsion hangs permanently over his head.
Max's world is rocked when he falls for 1st grade teacher Miss Cross (Olivia Williams), and finds himself competing for her affections with his friend, steel tycoon Mr. Blume (Bill Murray), the wealthy father of two of his classmates.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Ovanlig highschoolnördfilm som bjuder på ett av de mest osannolika triangeldraman jag sett på film. Murrays trötte miljonär mot Schwartzmans energiske överliggarämne (och regiunderbarn = självbiografiskt?) i tuppkamp om lågstadilelärarinnan och änkan Williams.

Jag har sett regissören Wes Andersons filmer i rakt omvänd ordning (med reservation för att jag kanske har sett "Bottle Rocket" för många år sedan). Såg "The Royal Tennenbaums" för bara någon vecka sen, så det var väl på något sätt givet att fortsätta bakåt.

Det går inte att komma ifrån att Murray redan här bemästrar rollen som slagen medelålders man (en roll han senare skulle utveckla i "Lost in Translation" och förhoppningsvis tar till nya höjder i "Broken Flowers"). Jag gillar den här buttre Murray. Vem gör inte det?

Men det är ändå Schwartzmans helt flippade high school-elev som är filmens behållning. Tur det. Det är trots allt runt honom allt kretsar. En tragikomisk karaktär som ger ordet besatthet ett nytt ansikte med rejäla ögonbryn, tjocka glasögon och välkammad frisyr. Gotta love him.

Jag vet inte om jag tyckte att "Rushmore" var varken bättre eller sämre än "Royal Tennenbaums" eller "Life Aquatic with Steve Zissou". Alla bjuder på lågmäld humor som i mindre varsamma händer skulle förvandlas till buskis. Nittio sköna minuter som fick mig på gott humör. Fint så.

Helt tågsäker.

(6/10)

002. "Welcome to Collinwood"

2005-10-24T15:25:00.000+02:00

"Welcome to Collinwood" - en ovanligt charmlös och fattig förort till Cleveland. Här har ett gäng riktiga losers och amatörtjuvar kläckt en genial plan till en fantastisk kupp ... som inte kan gå annat än helt fel!
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Först. Den här filmen är helt och hållet tågsäker. Inget grovt våld, ingen naken hud.

Filmens tagline är "Five guys. One safe. No brains.". Den uppmärksamme räknar snabbt till åtta guys och en gal på det nordiska omslaget. Att George Clooney skulle spela en liten eller obetydlig roll hade jag räknat ut på förhand (not: det är Clooney och Steven Soderbergh som producerat filmen). Besvikelsen var desto större när Luis Guzman snabbt reducerades till att skrika: "Your mother is a whore!" på repeat innan han lämnar historien i förtid.

Istället blir det upp till Sam Rockwell att styra det här då duktigt läckande skeppet i hamn. Det går så där. Det blir en ganska harmlös klantskallefilm som med lite god vilja skulle kunna placeras tillsammans med "Safe Men" (Rockwell var med där också, typecasting någon?) och "The Big Hit" (utan att vara hälften så charmig som den senare).

Även om filmen är tunn och kliniskt befriad från större överraskningar är den inte direkt outhärdlig. Det är kompetent utfört, framför allt är den fint filmad och flera av bilderna snyggt komponerade. Egentligen vill "Welcome to Collinwood" nog vara en söt och småcharmig romcom med Rockwell och Jennifer Esposito i fokus, men den vågar inte och faller istället in i någon sorts slapstick-humor som i sina sämsta stunder gränsar till "Jönssonligan".

Du varken vinner eller förlorar något på att se den här filmen. Den dödar en timme och tjugo minuter restid. Så mycket mer har den inte att erbjuda.

Som Clooney-knarkare vet jag dessutom att jag kommer att stå där med "Solaris" i korgen ganska snart. Att jag aldrig lär mig.

(4/10)

001. "Frida"

2005-10-24T15:13:00.000+02:00

"Frida" är det Oscar-vinnande och gripande filmporträttet av den världsberömda mexikanska konstnären Frida Kahlo och hennes smärtfyllda, kontroversiella och kompromisslösa liv som politisk och konstnärlig revolutionär.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag ska villigt erkänna att jag inte visste särskilt mycket om Frida Kahlos liv innan jag såg den här filmen. Jag visste att hon var från Mexico, kunde placera henne på rätt sida av 1900-talet och jag hade sett några av hennes verk på bild. Där någonstans slutade min förkunskap.

Min tanke att ägna mig åt lättsmält tågvänlig film kom på skam med en gång när jag tog "Frida" som resesällskap.

Jag har svårt för att se på sexscener på tåg (kalla mig känslig). Det känns helt enkelt inte bekvämt när det sitter en okänd människa bredvid och skärmen fylls av guppande rumpor och bröst (nej det hjälper inte om det är marionetter som i "Team America"). Så när det bara fem minuter in hunnits med två, om än ganska snälla, sexscener var jag beredd att stänga av och spara den här filmen till soffan hemma istället.

Tack och lov lät jag den rulla. För det här är en alldeles utmärkt biopic (vad kallar man det på svenska?). Långt bättre än den tillrättalagda och tv-mässiga "Ray", för att ta ett någorlunda aktuellt exempel. Och när det kommer till obekväma sexscener för tågresenärer var det egentligen bara en passage under Kahlos Paris-vistelse som fick mig att se mig omkring i vagnen.

Filmen kretsar kring Kahlos 25-åriga kärleksaffär med konstnären Diego Rivera (kroniskt otrogen). En stormig historia som kraschar ett par gånger och rasar helt minst en.

Jag låter bli att gå in på noggrannare historieskrivning. Jag vet ändå inte hur väl den stämmer med "sanningen" och att redogöra för den här skulle spoliera nöjet för er som inte heller vet än. Samtidigt spelar det mindre roll. Regissören Julie Taymor berättar i en medföljande intervju att de medvetet arbetat med att försöka berätta hisotrien ur Kahlos perspektiv och betonar i samma andetag att verkligheten alltid är subjektiv. De vill berätta historien ur Fridas synvinkel. Det blir heller aldrig någon tvekan om vems parti jag ska ta.

Det är en vacker och färgstark film där inga detaljer lämnats åt slumpen. Så att Oscar-priserna vanns för makeup och musik känns för en gångs skull som något väsentligt. Däremot är jag förvånad över att fotot inte ens nominerades (däremot nominerades Salma Hayek för sin huvudroll utan att vinna. Undrar vem det gick till?).

Om du som jag är lite blödig kanske jag borde varna för att filmen retar tårkanalerna ett par gånger.

Jag är väldigt förtjust i de animerade sekvenser som delar av filmen. Allra särskilt gillar jag den rent Burtonska i början av historien (dessutom anar jag att Quentin Tarantino tittat på den scenen både en och två gånger innan han regisserade "Gravedigger"-avsnittet i CSI).

För att försöka illustrera hur bra jag tyckte att "Frida" var kan jag väl berätta att jag aldrig tidigare tittat på det medföljande bonusmaterialet på en dvd. Här såg jag allt. Om det sen berodde på att jag satt på ett tåg med eluttag och hade en dryg timme till tågbytet låter jag vara osagt. Den PBS-producerade intervjun med Taymor är bäst.

Kanske ingen "In the Mood for Love" eller "När solen står som högst", men ändå en riktigt bra film.

Nu ångrar jag dessutom att vi inte såg utställningen på Tate Modern tidigare i höst.

(8/10)

Programförklaring

2005-10-20T15:30:00.000+02:00

Jag åker en hel del tåg längre sträckor. För att slå ihjäl tid ser jag på film. Tänkte testa att köpa filmer ur kategorin 2 för 99 (eller liknande - hittar jag en dvd-film för en 50-lapp eller mindre är den fair game).

Har testat nedladdat, men det är för drygt att hålla på med. Dessutom är svensktextningar på fulkopior ett helvete. Jag klarar inte särskrivningar staplade på hög, det gör mig bara förbannad. 2 för 99 kan jag kasta ner i korgen när jag veckohandlar. Dessutom är jag svag för att skriva utifrån tydliga ramar.

Har inte satt någon form för texterna. Det kan bli korta, det kan bli långa eller så ger det sig med tiden.