3 Shots of Nothing

Mount Moriah - Miracle Temple

2014-05-07T14:08:00.003+02:00

Förutom Henrik Långs korta men fina recension i Folkbladet tycks hela Sverige ha missat Mount Moriahs andra fullängdare ”Miracle Temple” vilket är något av en skandal för Miracle Temple är en mångfacetterat skiva och stundtals ett mästerverk som spänner från poppig alternativcountry till undergångsamericana.

Bördig från North Carolinas undergroundscen kan man frekvent ana en dissonans i både musik och texter mellan tradition och progression. Sångerskan och gitarristen Heather McEntire har tidigare spelat post-punk i Bellafea och gitarristen Jenks Miller är mest känd för sitt blytunga och psykiskt nedbrytande svartmetalband Horseback. Men här är skrammel och brölande ersatt av jordbunden Americanarock och alt. country. Dock finns det en återkommande tyngd och svärta som skvallrar om att bandets för genrens okonventionella rötter. Framförallt så står ut Mount Moriah ut genom dess djup – det känns in i märgen att tonerna är på riktigt och att McEntire har någonting att säga.
Personligen går jag i brygga när bandet släpper på bromsarna och låter musiken falla hejdlöst ner i mörkret, som i avslutande Telling the Hour – en låt tung som fysisk massa som fläskar på med stråkar, orgel, piano och multipla gitarrer… instrumentalisterna tycks driva denna blytunga och frustrerande redogörelse över mänsklig svaghet och desperation genom att samtidigt leka med toner och besvära med drev medan multipla gästvokalister accentuerar McEntires sorgliga jämmer och funderingar. Åtminstone jag tappar andan varje gång jag lyssnar på den.

Dock är Miracle Temple långt ifrån en monokromatiskt svart skiva. Det finns ljus i exempelvis I Built A Town – en låt med mer avslappnat tillslag och en mjukare musikalisk inramning med drag av både soul, pop, och 90-talets alternativ country. En musikaliskt briljant låt – men som i varje spår så lyfter McEntire låten med perfekt sångutförande som må stegra sig eller stundtals smulas sönder men den lyfter alltid musiken. I själva verket så låter McEntire så självklar att det är vid första lysningen svårt att inse hur skickligt hon applicerar dramatiska element och känslor, det låter så instinktivt men är självklart ett välkalibrerat instrument – allt annat är otänkbart.

Det är alltid en risk att jämföra artister, emellertid så förväntas det i en recension. Personligen så tycker jag att Jessica Hopper på Pitchfork är något på spåren då hon jämför McEntire med en ung Dolly Parton – Mount Moriah låter inte som Parton, men både McEntire och Parton har förmågan att spara sina röstresurser till låtens känslomässiga crescendon. Jag spelade upp några låtar från Miracle Temple och tog upp den här teorin med en vän som råkar vara ett fanatiskt Dolly Parton fan, medan hon lyssnade så vred hon sig plågsamt och vände på sig i sin stol innan hon smärtsamt nickade och sa att det ligger någonting i det. Andra influenser som pockar på uppmärksamhet är en sakral känsla i vissa sångmelodier och körarrangemang som skvallrar om ett kyrkligt arv och inte förglömma Millers gitarr, positionerad högt i ljudmixen som stundtals påminner om allt från blues to indierock – dock alltid som komplement till McEntires röst.

En aspekt av Mount Moriah som jag ständigt njuter av är musiken uppenbarligen är ingrodd i den amerikanska söderns musikaliska kultur, lyssna exempelvis på Connecticut to Carolina – men det är inte en respektfull hyllning som tipptappar på tår, istället låter det som att upphovsmännen försöker bryta sig fria men från sitt arv men ständigt dras tillbaka till det igen – en känsla som lyfts upp av texterna som ofta berör konflikter mellan hjärnspöken och egen vilja, romans och hjärtesorg, och flykt och reträtt. Tydligt i låtar som Union Street Bridge och Miracle Temple Holiness. Möjligen är källan till denna oro och konflikt mellan tradition och progression McEntire’ homosexualitet som enbart uppgift på nätet har orsakat stora konflikter i hennes konservativa familj vilket är fint dokumenterat i låten ”Reckoning” från bandets första EP, och det är smärtsamt att läsa texten till Those Girls som beskriver hur kvinnor må gå hem med henne om ingen annan får veta något men de lämnar henne ständigt dagen efter för att återgå till jakten efter en man och äktenskap.

Som Dan Jackson på CMJ.com träffsäkert konstaterar är ordet ensamhet kanske mest träffande för att beskriva skivan, till och med i de lager-på-lager spår av instrumentering och multipla vokalister – dock står McEntire i slutändan alltid ensam kvar med tematiska fragment och collage av känslor.

Man kan diskutera om konst automatiskt blir vackrare, mer lidelsefull och mer ”äkta” genom smärta. I vanliga fall är jag skeptisk till tesen men lyssnandes på Mount Moriah så omfamnar jag den helt. 2013-års bästa skiva.

Hawkmoth - Don't Speak of the Sun

2014-05-07T13:54:00.001+02:00

om detta må ni berätta

2014-05-07T13:51:00.002+02:00

Kommer ni ihåg det tidiga 00-talet? Somliga saker har vi försökt glömma. Exempelvis att det då var en tid då världen plågades av en viss Avril Lavigne från Kanada som skrev spyor som "Sk8er Boi" (notera den fräna stavningen). Tydligen var emetophilia ubrett för skivan har sedan dess sålt 6,841,000 exemplar i USA. Från Kanada kom också en viss djävla Chad Kroeger som sedan dess förpestat världen med mysgrunge och radiorock (och sålt helt osannolika 50 miljoner+ skivor). Om detta inte var nog så förbannade världsalltet oss alla genom att sammanstråla kanadickerna som gifte sig 2013, något som resulterat i denna motbjudande uppkastning. ”Someone chuck a cupcake at me” sjunger Avril och för första gången är jag beredd att ta henne på orden.

Introducing Meg Myers

2013-04-19T11:55:00.001+02:00

Lyssna och dyrka eller trampa på en spik.

"When I was young I had one law, Be quiet about the things I saw, A kid who tells on another kid is a dead kid"

2013-02-25T13:01:00.000+01:00

Vad är det värsta med REVA?

Nej, det är inte det fullkomligt bisarrt känslokalla projektnamnet ”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete” – trots att det osar (läs stinker) av inhumanism på kylig byråkratiprosa.

Nej, det är inte den politiska prioriteringen på utökade antal utvisningar av personer som befinner sig i landet utan tillstånd – d.v.s. ~~ett~~ ~~skitbrott~~ inte ett brott överhuvudtaget – och därmed en stollig prioritering. Dock kommer just prioriteringen högt upp på vad som är det värsta med REVA.

Vän av ordning konstaterar att det värsta kan vara att människor jagas och i högre utsträckning skickas tillbaka till länder som vi inte själva skulle vilja skickas tillbaka till. Men jag antar att det beror på ens syn på Migrationsverkets handledare; tror man att dem är ofelbara riddare som inte kan begå fel och som opererar utifrån ett perfekt regelverk, ja då tycker man nog att det är ganska bra att skicka tillbaka flyktingar till sitt öde, jag menar, inte kan det vara så att tjänstemännen kan ha fel!

Vi andra konstaterar att alla människor är gör fel och att inget system/regelverk är felfritt – därför bör vi tillåta oss att omfamna en stor dos medmänsklighet. Eller se saken genom okunnighetens slöja.

Det käcka med migrationsfrågor är att den vita medelklassen i Täby oftast inte drabbas av den. Därmed blir det liksom ingen valfråga.

Men REVA har en aspekt som kan visa sig vara katastrofal för oss alla.

Angiveri.

Saxat ifrån allehanda.se:

Biljettkontrollen är en av många tveksamma metoder. I Malmö vittnar invånarna om hur polisen uppmanar allmänheten att berätta om de misstänker att grannen är här illegalt, och alla som inte fötts blonda kan bryskt stoppas på gatan. De barn som skulle få gå i skola vågar inte närma sig klassrummet eftersom skolkamrater angett papperslösa elever. Det politiskt accepterade argumentet för angiverisystemet – den som får avslag ska ut– får obehagliga undertoner när utvisningarna tillåts bli allt mer hårdhänta. Kan vad som helst accepteras bara folk åker ut?

Visst finns det fall där allmänheten behöver tipsa polisen. Det är till och med så att vi bör göra det oftare (b.la. för att komma till bukt med brott som traditionellt anses vara en privatsak, som kvinnomisshandel).

Men vi ska vara väldigt repressiva med att socialt acceptera angiveri.

Och vi bör som samhälle diskutera och diktera för vilka brott och i vilka situationer.

För vi vet att en god idé oftast förvandlas till en ont förfarande (helvetet är kantat med goda intentioner osv.).

Vi vet om att totalitära stater älskar när medborgarna sviker varandra.

Så om samhället nu propagerar för att barn ska skvallra på sina klasskamrater och grannar angiva grannar vart ska det då sluta?

Om REVAS metoder går väl ut tror vi verkligen att det är här som det kommer sluta?

"I got no values, Nothin' to say. I got no values, Might as well blow you away."

2013-02-22T18:14:00.000+01:00

En alltmer oroväckande tendens i samtidsandlådan är att moral och etik, vad som är rätt och fel, systematiseras och likställs med juridik. Framförallt är det kommentatorstrådspöbeln som åberopar att juridiken – oavsett dess tillämplig – innebär automatisk moralisk korrekthet. Om det beror på att folk är lata eller tror sig så säkra på ett framtida machtübernahme låter jag vara osagt.

På bred front såg jag detta första gången i kommentatorstrådar om de fängslade svenska journalisterna i Etiopien och åtalet mot tre medarbetare på Expressen om anstiftan till vapenbrott. Det första fallet duktigt bisarrt eftersom plebokratin och DDR-sossar ingick i en ohelig allians att även utländska lagar automatiskt skulle följas. Som exempelvis vänstersossen Sven Brittons moraliskt magplask när han gav sin syn på saken i svenskan:

”Jag har mödosamt lärt mig att människor i andra länder varken är eller vill vara precis som vi i Sverige. Att kräva att svenska journalister inte skall respektera etiopisk lag och rättsväsende i pressfrihetens namn är en del i det förmynderi den rika världen utövar mot låginkomstländer.”

Att Etiopien, som rankas av Reportrar utan gränser på plats 139 av 178 i journalistisk frihet, ska åtnjuta någon typ av respekt är verklighetsfrämmande diktaturvurmande.

Värt i sammanhanget är att komma ihåg att kära Sven Britton är en sådär käck diktaturapologetisk sosse som gillar Kuba och Ship To Gaza. Antar att man dock får ge han kudos till att han är ärlig.

Vilket leder oss till den sverigedemokratiska kommentatorstrådspöbeln som också brukar drabbas av moralpsykologisk följaktighet men som dock är typ ärliga i sin avsky mot journalister, invandrare, politiskt korrekta, liberaler, marxister och alla andra som inte är som dom och därmed gillar alla tillrättavisningar mot redan nämnda grupper (oavsett följder).

Visst kan man göra det enkelt för sig och anse att juridiken i sig – oavsett dess tillämplig – innebär automatisk moralisk korrekthet. Men med lite konsekvens så borde ju den juridiskt genererade moralen i så fall gälla alla lagar i alla länder i möjligtvis i alla tider (beroende på hur mycket träl hen vill vara). Vilket är en ohållbar och verklighetsfrånvänd moralpraxis/argument eftersom juridiken alltid samexisterar med föränderliga och kulturella moralfilosofiska dimensioner och politiska verkligheter – vilket gör det i min mening oansvarigt och relativistiskt att åberopa följdsamhet.

För vilka konsekvenser ger en sådan etik? Vem är sugen på att moralisk acceptera sharialagar, folkmord, kvinnlig könsstympning, statsunderstött slaveri eller valfusk? Typ ingen hoppas jag eftersom vi i moralen tillåter oss att tänka längre än juridisk rätt och fel.

Därför blir jag trött när jag möter följande argument på Twitter:

Med tanke på vilka djävla idioter som styr Sverige så tänker jag inte basera min moralsyn på vad dessa fommar anser är bäst för mig.

Men det är två följande inlägg.

Torres, 2013

2013-02-17T22:44:00.001+01:00

3sons enhensredaktion brukar säga att som så mycket annat i livet passar sig musik ibland som överdåligt och ståtligt men ganska ofta som ömt och lite skevt.

Det sistnämnda har den 22-åriga debutanten Mackenzie Scott, alias Torres, fattat.

Scotts debut utsöndrar en typ av vacker subtil tyngd som jag instinktivt tror beror på ett direkt anslag och en kombination av melankoli, ungdom, pretentioner och ångest. Anslaget märks genom en kompakt ruffig ljudbild och opolerade vokalprestationer, vilket utan fingertoppskänsla känns slarvigt, men här helt bedårande. Musiken är mestadels monokromatiskt gråkorning avskalad singer-songwriter pop med folkinfluenser spelat på ett mestadels stökigt indierockvis och texterna är tunga och självutlämnade men genom en poetisk slöja.

Scott skriver i pressmaterialet att hon hittade sitt sound först när hennes föräldrar köpte en Gibson 335 till henne för en jul sedan och jag tror mig höra Scotts akustiska bakgrund och jag kan tänka mig att en del av låtarna fanns som skelett i akustiskt format innan de elektrifierades och mitt intryck är att akustiska versioner skulle ligga låtarna i fatet, en stor del av behållningen med skivan är mötet mellan ett jordbundet anslag och ett rått utförande. Lite som Cat Powers samarbete med Steve Shelley på ”Dear Sir”.

Vilket är den bästa referensen jag kommer på, vid första lyssningen tänkte jag på Tori Amos och PJ Harvey men landade senare i att dem ändå inte är det. Visst, det finns mycket skörhet och svärta i musiken och texterna tycks ofta gå utöver hennes egen erfarenhet till någonting större men skivan är helt klart någonting eget. Kanske har jag kommit tillbaka till att just ”Dear Sir” är den bästa referensen.

Trots att stora delar av skivan består av en känslomässigt stark röst och en elgitarr så har Scott den goda smaken att inte väja för utsmyckningar, legio och pest i singer-songwriter sammanhang är annars den naiva övertron på att alla kan skriva tillräckligt bra låtar för minimalistisk instrumentering. Scott har dock den goda smaken att klä med trummor och bl.a. cello när det behövs, dessutom är det en varierad skiva, mjukt dröniga känslosmällar som ”November Baby” och ”Chains” blandas med rockiga och korta ”When Winter’s Over”.

Dock är det enkom gråtoner som ljuder och om man vill vara negativ kan man kalla skivan för jämntjock medan denna positivt lagda bloggare konstaterar att alstret är konceptuellt enhetligt och starkt.

Årets skiva?

Lyssna här.

BTW,

2013-02-04T11:18:00.002+01:00

drömde i natt att jag var en tvättäkta foliehatt. Att jag levde mitt liv i en affär som jag ”säkrat” genom att isolera det med hönsnät och folie.

Tydligen så var jag någon typ av auktoritet på att just ”säkra” fysiska ting med aluminiumfolie.

Eventuella psykoanalytiska teorier mottages tacksamt.

Hästar som flyger II

2013-02-04T11:12:00.001+01:00

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag är fascinerad av hästar som flyger genom den allmänt daterade teknikformen ballonger. Såhär lät det då:

Bara tanken på hur aeronauter, ingenjörer och hobbyforskare suttit kutryggade över snillebordet och ritat upp sketcher på selen för hästarna och andra nödvändiga uppfinningar får mig att fnissa och tanken på att ryttarna åtminstone en gång under deras färder måste ha kollat ner från sin höga häst och tvivlat på sitt eget förstånd får mig att bli allmänt lycklig.

Lite kul är också att min teori att det primärt finns tre anledningar varför människor utsätter sig för exceptionellt dårskap – för att få ligga, för att få pengar och för att kriga – även stämmer i detta fall. I detta fall skulle jag inte bli förvånad om det gäller alla tre.

En av mina mer eller mindre meningslösa hobbys är att tänka, googla och vänsterklicka-spara-bild-som-… på mer eller mindre meningslösa saker. Eftersom hjärnan fungerar lite som gud, på motherfucking outgrundliga vägar så fick jag infallet att söka på luftballonger.

Mer eller mindre väntat så fann jag ett väldigt sött exempel på luftballonger!

Med en häst!

Och en (troligtvis)krigisk man i uniform.

Sött eftersom jag hittade den på Etsy, som alla vet är Etsy väldigt sött. Förutom hästkavalleriet fanns det också denna ganska spaciga bild.

Som självklart Ptak Science Books skrivit om:

Question: What is 150’ in diameter, weights 80 tons, carries 60 scientists, a cannon, a big rooster, an escape pod for women, and makes transcontinental flights? Answer: nothing.

Internet, jag älskar dig :).

Det värsta med vintern? …

2012-12-20T11:58:00.000+01:00

… Som småborgerlig husägare vill jag säga elpriset.

Men jag landar nog i att kavajen åkt in i garderoben.

Kavajen är ju världens coolaste plagg.

Speciellt med rätt attiraljer.

Möjligheterna är oändliga.

*ler*.

Som min favorit Amebix-pin +långfingrets gospel.

I kombination med nyss inköpta hin-håle och en skogstokig rysk munk med XL-könsorgan känns det än mer svårslaget.

"there's a piece of me that loves all this sadness"

2012-12-17T16:54:00.003+01:00

Följare av 3son på Instagram (@shotsofnothing) kan ha sett att jag nyligen börjat skriva recensioner då och då på rootsy.nu.

En av dessa behandlade Indie-folk/alt. country musikern David Ramirez och hans stundtals sjukt begåvade ”Apologies”. Saxat från Rootsy:

Inledningen är briljant. Första spåret ”Chapter II” är sorgsen och lite avvaktande, som om Ramirez vaknat upp från en periodfylla och ledsamt letar efter en utväg, ett försök att ställa allt till rätta med alla som han sårat och gud själv och medan insikterna radas upp intensifieras musiken och skapar en brygga till countryrockande ”An Introduction” där ett Amerika med sterila urbana landskap inte ger någon tröst mot avsaknaden av gud. En avsaknad som fortsätter i ”Stick Around” och ”Friends And Family” där kärlekens och familjens lov hyllas i saknadens sken och när man läser texterna förstår man mycket väl varför ”Apologies” är en väl vald titel.

Dock så fortsatte inte hela skivan i samma goda ton, läs hela här!

Skivan fortsatte dock att växa, speciellt när jag såg att Ramirez twittrat ut en sockersöt och romantisk tweet, i ljuset av skivans monotont deppiga ansats var det liksom ett tecken på att världsalltet är ganska sött ibland.

Senare när skivan börjat plana ut så växte den igen, framförallt pga. Ramirez nya låt och video ”Fire of Time” – där sorgen och smärtan fortfarande bultar som ett öppet sår.

Låten står sig fint på egna meriter men det är två saker med den som förhöjer hela Ramirez artistskap.

Först och främst att han har den goda smaken att referera till sitt eget artistskap med texten:

“You been quick to dismiss all my apologies,
My confessions seem to only waste your time,
I thought grace was in the clouds among the heavenly but now it's staring me right in the eyes,
Cause you remind me of who I was and who I want to be.
You remind me that though not whole, I' not empty.
There are things I lost in the fire of time, things I never thought I'll never see."

Det andra är att kollar man på videon ser Ramirez ganska deppig ut. Sålt smöret och tappat pengarna kommer inte nära, det här är djup djävla deppighet. Djup djävla deppighet som sätter spår i min syn och uppskattning av Ramirez artistskap.

Visst är det lite sjukt att autencitet stundtals förändrar perceptionen på ett konstverk, på någon nivå vill jag nämligen tro att konstverket i sig är gott nog, men i singer-songwritergenren är autencitet ett måste.

Därmed föreslår jag följande, köp skivan, Ramirez kan behöva lite uppmuntran, speciellt i jultider. Spela den (om du fusk stödjer via Spotify sätt skivan på repeat), läs texterna, gråt en skvätt och slutligen närstudera ”Fire of Time” för en genuint gripande upplevelse.

"I’m so modern that everything is pointless"

2012-12-16T15:08:00.003+01:00

Det känns lite (o)lustigt att 3sons grandiosa återkomst till bloggosfären såhär långt kantas av apokalypsen. Trots allt så är både bloggen och dess upphovsman faktiskt balanserade människor. Så balanserade att vi inte tror på mayakalendrar eller foliehattar (att vi därmed intresserade av partiet formerly known as ”Hattarna” är en annan sak).

Dock är sinneslaget på Facebook rakt upp i min allé, för jag får både en ursäkt att lyssna på Neurosis och skratta föraktfullt åt folks vidskeplighet.

Gott.

Lått stå.

End of the fucking story.

Förvisso är inte detta hela historien. 3sons enhensredaktion är trots allt en postmodern/postdigital människa (de lärde tvistar fortfarande) uppväxt i ironins och sarkasmens 1990-tal och blir stundtals och plötsligt lätt allergisk mot allvar.

Vilket vi stör oss på. Hen uppskattar nämligen engagerade och seriösa människor och försöker att inte döma genuint engagemang.

Så medan jag sveper en kaffe och himlar med ögonen kan jag inte låta bli att känna ett stuns avundsjuka mot denna man och hans, kanske inte helt rimliga, men ändock genuint engagerad reaktion på det potentiella slutet:

The prepper

Michael Sanderson features in Preppers UK: Surviving Armageddon

Prepping is really just individual emergency planning. I did 17 years in the army and 20 years in the ambulance service so I've worked and lived in bad places where bad things happen to good people. But in the UK, we live in one of the safest places in the world. I didn't become interested in prepping because I wanted to survive an asteroid. I would settle for just surviving the recession.

Prepping is about keeping your eyes open – but also your mind open, seeing things slightly differently. I've got three months' worth of supplies in the garage, and the same in a trailer hooked up to my old Land Rover. If something bad happens, I can get my wife and kids in the Land Rover and bug out to higher ground.

In a survival situation, you need the basics: food, water and somewhere to sleep. You do whatever you have to do to survive the initial event and then adapt to your new situation as quickly as possible. Stock up on dried foods and canned goods.

People call me Roach because cockroaches are the world's greatest survival experts. They're 300m years old. So when it comes to survival you don't want to think: lion, tiger, predator. You want to think: cockroach.

Frågor som väcks av McCartney + "återförenade" Nirvana

2012-12-13T17:02:00.001+01:00

1. Novoselics byxor?

2. Novoselics skjorta?

3. Novoselics skägg?

Med tanke på att mer eller mindre allt som gubbarna gjort sedan Nirvana, Germs och Beatles varit skit är "Cut Me Some Slack" en angenäm upplevelse.

Också kul och sött McCartney känner sig coolare än på längre. Kroppspråket 1:16-1:18, de lätt stelbent "jammiga" poserna, små hårkast och ansiktsryckningar OCH inte minst McCartneys kaxiga "Ohh Yeah?" vid 6:07... talar sitt tydliga språk…

Vågar man hoppas på ett fortsatt samarbete?

I postapokalypsens Uddevalla

2012-12-12T09:07:00.001+01:00

3sons enhensredaktion ligger lite efter i The Walking Dead – livet har liksom kommit emellan – inte för att det spelar så stor roll. Det makliga tempot och TWD hör liksom ihop efter förra säsongens minst sagt sävliga fart.

Dock kan jag, och i all ärlighet får jag erkänna att jag också gör, stilla min hunger med att glo på ”Map of the Dead – Zombie Apocalypse Survivor” – en finfin karttjänst (tilläggsbyggd Google Maps) där livsnödviktiga saker som vapen- och livsmedelsaffärer listas med b.la. passande blodröda markeringar.

Dock är tjänsten lätt amerikacentrisk. Visst, Sverige är långt ifrån lika skjut- och snabbmatsgalna som amerikaner men tipsen för hur jag ska överleva i den postapokalyptiska zombievärlden är oroväckande få.

Jag har vedspisar i hemmet och en halv kubik ved hemma i huset men annars är det lite tomt på förnödenheter i närheten av hemmet:

Och nära sommarhuset i Lysekil är det rent av rena döden:

Får åtminstone vara (skade)glad över att Montmorency inte heller har mycket att hänga i sin zombieblodsnedstänkta julgran på landet:

Allmänt avvikande

2012-12-11T18:22:00.000+01:00

Tidigare idag satt jag på kontoret och småmyste i min behagligt stoppade kontorsstol. Jag diggade och nickade försjunket till Wooden Shjips retromonotonrockande spelning på KEXP.

Plötsligt slog det mig att jag mellan mitt flygande genom det soniska landskap som nu omfamnat mig så tänkte jag att jag verkligen vill ligga med Marina Foïs.

Antingen så har tanken legat och grott sedan mer än ett år tillbaka då jag såg Foïs i den halvkassa dussinfilmen 22 Bullets eller så väcker Wooden Shjips köttsliga tankar (med tanke på hur musiken låter så antar jag köttsliga tankar ljudande i moll och kittlandes i enkom gråtoner).

Jag vet inte riktigt vad som är värst.

Samtid

2012-06-02T11:52:00.000+02:00

Solen skiner men 3sons enhensredaktion dyrkar döden. Nu vill jag dock klargöra att detta inte är ett rop på hjälp. Mer en stilla förvåning över att skivåret 2012 har varit en stor besvikelse. Dock coolt från Tragedy och Terrorizer, således döden.

Egentligen är detta business as usual. Kom ihåg hur vi uttryckte oss för ca. fem och en halv säsonger sedan:

Jag är golvad. Här går man och tror att musikens 2010 kommer definieras av stonergrungepop, psykedelisk svartmetall, nostalgisk hardcorepunk och hypad alternativmetal så slår fru fortuna till med två skivor finfin rotmusik/alt country från himlen. Plötsligt känns hatet, renset och det ockulta mörkret inte lika roligt längre.

Nu undrar jag bara när årets skivor kommer.

Till dess lyssnar vi på lite gamla godingar. Här är spotifylistan för mitt maj.

Chuck Berry - You Never Can Tell
Ike & Tina Turner - Hold On Baby
Little Richard - California
The Solution - Soulmover
Rocket From The Tombs - Ain't It Fun
Kurt-Sunes med Helveteshundarna - (Komma Ut Ur Matchen)NU!
Calexia - Vicor Jara's Hands
Townes Van Zandt - Don't You Take It Too Bad
Townes Van Zandt - Brand New Companion
Townes Van Zandt - Black Crow Blues
Steve Earle - Warrior
Träd, Gräs och Stenar - All Along The Watchtower
Iron Maiden - Strange World
Levon Helm - When I Go Away
FrouFrou - Must Be Dreaming

Apropå zombies så gav veckan ett par intressanta illumineringar till samtidens mer eller mindre medvetna mentala förberedelse på postapokalypsen:

Den enda sunda reaktion står leninisten och kulturelitens fanbärare Martin Aagård:

Som tur är finns det områden som går framåt i den stora världen. Som DO-anmälan för att skydda oss skäggiga och våra rättigheter:

3son öppnar arkivet...del 1: Konfrontationsblogg FTW!

2012-05-11T17:46:00.000+02:00

För lite mer än ett år sedan skrev jag följande utbrott men publicerade aldrig. Har en del opublicerade inlägg som ligger och skräpar och ska försöka pytsa ut dom när skrivkrampen knackar på dörren.

Konfrontationsblogg FTW!

På sistone har jag närt en önskan att bli mer konfrontationsbenägen. Det må bero på min nyvunna projektledarstatus eller kanske på att jag lyssnat för mycket på PJ Harveys senaste. Kanske beror det på att jag nu sover markant mindre än för ett halvår sedan? Fast mest tror jag att det beror på den massmediala diskursen om Solsidan som den nya "identifikationsserien".

Anyway, efter lite hederlig soulsearching så har jag kommit på att det inte konfrontationsbenägenhet som jag egentligen suckar över. Jag har mer ambition att bli mer "in-your-face" och att svära mer.

Bakgrunden till min önskan om mer svordomar är dock inte svåranalyserad, utan en direkt reaktion på Wilhelmina Wachtmeisters råd till potentiella barnflickor på Östermalm, Saltsjöbaden, Hammarby sjöstad och andra vestibuler till helvetet.

Saxat från SvD:

- Ni kommer att se att ord som mammorna i Djursholm använder är "toppen!", "härligt" och "topp". Kan man vid något tillfälle svara "toppen" så är det bra.

//

- Och gärna ett par pärlörhängen. De symboliserar moderskapet.*

Nu vänder sig Wilhelmina Wachtmeister till sin assistent för att få hjälp att minnas vad Solsidans "Mickan" har för örhängen:**

- Har hon pärlörhängen? Den looken funkar. Den är väldigt, väldigt gångbar."

Till min samtids apostlar som tycks konspirera mot sunt förnuft och god smak så kan jag inte svälja min goda uppfostran och helt sonika ber jag dem att dra åt helvete.

Lämpligt soundtrack. Metalcore med skitnödiga skrik från Connecticuts
hårdaste pojkar.

* Vad symboliserar ett draget långfinger?

** Expressen benämnde för övrigt denna travesti på stil som "pastellposh" -
bara det är en anledning att hata.

Blogga som under 2008

2012-05-11T17:30:00.000+02:00

Kommer ihåg att jag tog den här för flera år sedan…

För fem år sedan... hade jag blivit antagen till skolan i Leiden och peppade. Förutom det målade jag på hus & fönster, slipade dörrar och skrev mitt livs första (och såhär långt publicerade…)reklamfilm. Alltså. Mitt liv.

För tre år sedan... stressade jag halvt ihjäl mig med mitt slutprojekt och pysslade med en traditionellt kodad html-sida som utspelade sig i Torsk på Tallinn-universum . Jag kommer ihåg att jag jobbade runt 16 timmar per dag och rökte tre paket per dag. Trots det kommer jag ihåg tiden som ganska fin.

För ett år sedan... satt jag på kontoret och kände pressen börja avta efter en väldigt stressig period. Ett ljustecken i tillvaron var att det var då jag köpte mitt hus.

Igår... jobbade jag på en hemsida om dopband och pratade om amerikansk politik och spionvampyrer med tyskan.

Imorgon... ska jag nog städa, och försöka skriva om metadata. Kanske sitta i butik en timma. Känner mig lite som Frank:

Frank: I told my wife I wouldn't drink tonight. Besides, I got a big day tomorrow. You guys have a great time.
College Student: A big day? Doing what?
Frank: Well, um, actually a pretty nice little Saturday, we're going to go to Home Depot. Yeah, buy some wallpaper, maybe get some flooring, stuff like that. Maybe Bed, Bath, & Beyond, I don't know, I don't know if we'll have enough time.

Om ett år... oj. Sitter på en hel del planer just nu, dock inget jag vill avslöja ännu.

Om tre år... förhoppningsvis är huset kvar, men med smidesräcken på andra våningen och två renoverade ektunnor som nya skåp/dricksidbord. Jobbet är fortsatt stressigt men nu med fördelen att jag kan sova ut bredvid någon.

Via Leo.

"She burns as bright as the sun"

2012-05-08T14:21:00.000+02:00

Enligt Anna ger konstköp både vuxenpoäng och småborgerlighetspoäng. Det förstnämnda är jag i behov av, jag menar jag har inga kundkort till mataffärer men två till DVD-affärer...

Och småborgerlighetens fana flaggar högt i min värld. Trots att dragna långfingrar, pingis-konspirationer och Kim IL Sungs kompletta verk kanske drar ner betyget.

Därför, och för att jag gått omkring med ett flin på läpparna i typ ett dygn, kan jag stolt presentera "The Jane Doe Project" av Jacob Bannon.

Sablar vad fint.

Djävlar vad vackert.

Jag kommer att ta hand om dig.

Fingers Are Frequently Secretly Fond Of Each Other

2012-05-07T10:01:00.000+02:00

Ok folk. Vi har alla hört om Internets baksidor, att nätmobbare, troll och Sverigedemokrater fått fritt spelrum i tabloidernas kommentatorsfält, att en (förlorad?)generation lärt sig skriven prosa av Kissie och att Status Quos skivförsäljning numera äger rum på Statoil istället för i mörka kyffen med elitistiska arslen bakom disken.

Det är onekligen en ny värld.

Tur då att Internet också är väldigt sött, eller att man kommer i kontakt med söthet.

Som på kommerssidan Etsy. Har ni varit där vet ni vad jag pratar om, har ni inte så lyssnar ni nog enbart på dödsmetal.

Såsom det ska vara.

Nåväl.

Av diffus anledning sökte jag på ”country finger” och fick fram en charmerande bild på luggslitna Willie som jag självklart köpte.

Presentpåsen:

Söthet:

När jag gick till jobbet idag med Levon Helm i lurarna så fick jag en skamlös ögonflirt av en tjej med vita stretchbyxor (hej mitt 1990-tal).

Tror stenhårt på långfingrets gospel.

1895 kr + serviceavgift fattigare

2012-04-15T15:53:00.000+02:00

Fan, då kom anledningen till varför jag måste gå på Way Out West.

Festivalen har fått besök av mig förut. 2008 hängde jag där med Anna.

Förutom att jag njöt av Silverbullit (tyvärr ingen bild) så var detta typ höjdpunkterna:

Upptäckte Christian Kjellvander.

Njöt av The Sonics.

Samt försökte få Anna att förstå Sonic Youth vilket misslyckades.

Full blev jag också.

Eftersom jag drack öl.

Eftersom jag drack öl och spexade.

Samt spexade med budskap.

She haunts my every thought/She taunts my troubled mind

2012-04-03T16:09:00.000+02:00

Det är tyvärr inte så vanligt nuförtiden att 3sons enhensredaktion köper fysiska skivor längre. Dock händer det ibland och då blir vi såhär glada.

Speciellt när det gäller finfin americana av skäggige Josh T. Pearson, Last of the Country Gentlemen är skivan som skulle ha utmanat Ryan Adams om förra årets skivtron. Om jag hade hört den då vill säga.

Näväl, stiligt skäggige Pearson gör smärtful, akustisk deppamerikana sprängfylld av ånger, svartmod, otrohet, alkohol och en gnutta gudsfruktan. Som sig bör. Last of the Country Gentlemen är långsam som ett himlavalv och gripande som ett svart hål, om kärleken och relationer är stjärnan så är Last of the Country Gentlemen en katarsisnebulosa.

Inte bara fick jag skivan utan också en bonus i form av julskiva. Bra skit tror jag.

Mitt flin beror inte bara på musiken utan också den svinsnygga postern som jag köpte tillsammans med skivan.

När vi ändå pratar grafik så kom jag på att jag glömt visa ett annat (förhållandevis)nytt köp, denna ursnygga konsertplansch för Mastodon, Dillinger Escape Plan och Red Fang. Inköpt som en del av 3sons samling ”Amerikanska metalprints med diffust naturmotiv”.

My fucking (kontors)life

2012-03-22T11:51:00.036+01:00

Kommer ni ihåg när vår forna landsfader Göran ”Vingåkers Machiavelli” Persson öppnade upp en inblick i sitt psyke?

När Göran Persson vill ha pålitlig information om verkligheten samtalar han med fyra statyer som pryder Sagerska palatset, hans bostad i Stockholm. Persson anser att statyerna är bättre än "instituten" när det gäller att pejla läget i opinionen. Det berättade han i SVT:s Utfrågningen på söndagskvällen.

Nu ska jag inte gå så långt som att direkt jämföra mig med GP. Jag har trots allt aldrig dansat med en kossa i direktsändning (däremot har jag mailat skådespelerskan bakom juvren).

Dock så har jag en arbetssituation som innebär att jag ibland är uthyrd till kunder och arbetar på distans vilket passar mig bra, skulle vara svårt att spela Doom & Saint Vitus på hög volym i ett kontorsbås.

Men som alla vet har myntet två djävla sidor. Jag loosar ju möjligheten att kallprata om arbetesspörsmål och spontanfråga chefen frågor vid kaffeautomaten. Dessutom är mitt jobb ofta analytiskt och strategiskt så jag gillar att spontanprata med hen.

Funderar därför på att börja konversera med de livlösa föremål som jag har till förfogandet på mitt kontor.

Mitt ordinarie rum.

Bra rådgivare?

Pingis-konspirationen fortsätter!

2012-03-20T11:19:00.000+01:00

För ett tag sedan publicerade jag en hop bilder på politiker, framförallt socialistdiktatorer, som spelar pingis. Jag kan nu bara konstatera att fler socialister tycks gilla pingis. Jag har kollat på alla Arkiv-X avsnitt minst två gånger och förstått att det är socialt acceptabelt att idag vara en kufisk foliehatt. Således, kan någon på fullaste allvar inte se en pingis-konspiration i bilderna?

Psaltaren 23:4 Om jag ock vandrar i internetskuggans dal, fruktar jag..

2012-03-20T10:57:00.000+01:00

Tystheten regerar.

I och för sig har jag varit på semester i internetskuggans dal. Det bjöds på familjehäng , cava i absurdum, stora whiskeyglas och 88-årige Sigge som mindes 1960- och 1970-talens tisdagsrumlande med sjuksköterskor på Carlia. Med andra ord en riktigt älskvärd semester.

Dessutom var det första semestern under LCHF-oket. Något som gick bra! Spanjorer gillar att äta djur. Jag gillar att äta djur. Läste en hel del, bäst var Den blinde skaparen: en Essä om Darwin och livets sammanhang av Sverker Sörlin. Eftersom jag inte hade någon uppkoppling fick jag lyssna på det jag hade på hårddisken. Framförallt detta: