40-talistbloggen = Ingers blogg

Ingers måndag -- DET ÄR JAG SOM ÄR FREDRIKS TESTPILOT

2012-02-12T22:47:00.000+01:00

Hej på er därute i cyberrymden! Det är Fredriks försökskanin som talar. Han vidtalade mig att finnas till hands som testpilot. Det var innan han läckte nyheten om att morgondagens pensionärer förväntas jobba till 75 bast. Undras om Fredrik hade räknat med att förslaget skulle sablas ned så till den milda grad som sen skedde. Anledningen till att just jag blev utvald var, att jag ser så oerhört ung ut för min ålder. Ja, det sa han faktiskt. Nu jag är ju långt ifrån 75 bast i och för sig. Men jag ska hålla igång och jobba tills jag blir det. Och jag får räkna med att hänga med under de tio år som reformen genomförs fullt ut. Om jag mot förmodan skulle behöva rullator till och från jobbet är det inget hinder, har jag fått veta. Men så långt ska det väl inte behöva gå. Vad Fredrik inte tog reda på när han anlitade mig var, att jag har bytt ut både knän och höfter, ett par gånger om faktiskt. Ortopederna har gjort ett riktigt hästjobb med mig. Knä- och höftleder tog så mycket stryk, när jag jobbade som cyklande tidningsbud på morgnarna. I 40 år i ur och skur. Och lederna blev inte bättre av, att jag gick direkt från det slitet till slit nummer två, städningen på sjukhuset. Som tur är för Fredrik, så är jag inte en sån som bara ger upp så fort jag börjar få lite värk här och där. Han har ju inte den blekaste aning om, att jag har lyft och bytt ut det mesta, från bröst till ögonlock. Valet av testpilot för 75-årsprojektet stod mellan mig och Arne Weise, för övrigt. På sluttampen kom Fredrik på, att han ville ha en kvinna. Han hade inte profilerat sig tillräckligt som feminist och nu skulle han ta skadan igen. Dels hade Filippa påpekat det tydligt för honom och dels hade den nye vänsterledaren Jonas gått hem hos de svenska damerna, när han i sitt första tal klart deklarerade att han hör hemma hos feministerna. Fredrik kände hotet från vänster och att han inte kunde vara sämre om han skulle behålla jobbet efter nästa val. Om ni lovar hålla tyst med informationen, så kan jag berätta att jag fick en rejäl hacka av Fredrik för att jag ställde upp som försökspensionär. Om nu någon till äventyrs tror, att detta epos gäller mig som har författat detta stycke, så får ni ta och glömma det här och nu. I stället är det en helt annan person som Fredrik har engagerat. Om ni vill veta vem det är, är det ingen idé ni frågar mig.

Ingers måndag -- OM FEGA SVENSKAR!

2012-02-05T23:14:00.000+01:00

Svenskar är fega påstår jag. Med emfas. Och jag förstår inte varför ni är så bedrövligt rädda om era skinn. Ta det här med att inte våga sätta ut era namn, när ni skriver insändare i tidningen. Det går över mitt förstånd, att ni kallar er “Pendlare” när ni kräver att Kinnekullebanan räddas. Eller att ni benämner er “Rödluvan”, “Gråben” eller det totalt utslätade “Skaraborgare”, när ni argumenterar om det alltid heta ämnet varg. De allra flesta människor vill säkert ha kvar och rusta upp Kinnekullebanan, det enda persontåg som numera passerar Mariestad. Det är ingenting uppseendeväckande i det. Signaturen Pendlaren skriver i MT den 3 februari en hovsam och underbyggd insändare om att K-banan bör räddas. Och inser inte, att hans krav säkerligen skulle hörsammas och debatteras ännu mer om han stod för sina åsikter. Är dessa något att skämmas över? Kan han förlora jobbet för att han skriver detta? Givetvis inte. Men gömma sig bakom signatur, det ska han eller hon ändå. Så till den heta vargfrågan. Stackars arma djur för övrigt. Vargen är sannolikt landets mest hatade djur, följd av kanadagåsen och storskarven. Den fiffiga signaturen “Rödluvan” frågar i MT den 31 januari hur folk orkar gå omkring med ett glödande varghat. “Ett glödande” är en förstärkning av mig, eftersom jag tycker att “detta” i rubriken är för mesigt. Hon (Rödluvan är förmodligen en hon) tar i ordentligt när hon läxar upp varghatarna och det är förstås rätt. “Väx upp, läs och lär dig något” uppmanar hon. Och påpekar, att den sjuka vargdiskussionen nästan bara förs i Sverige. Men hur vore det om hon själv växte upp och undertecknade sin insändare? Vad skulle hon förlora på det? Ingenting. Snarare har hon mycket att vinna på att rakryggat stå för sina åsikter med sitt namn. Jag läser GP också och har tittat på den tidningens insändarsidor. Söndagen den 4 februari förekom inga signaturer alls. Samtliga insändare var undertecknade. Kanske är det så att GP enbart tar in sådana. Heder åt tidningen i så fall. Vi lever i en demokrati och har all rätt att säga vad vi tycker och tänker i tal och skrift, men ändå är civilkuraget så klent och ryggarna så krökta här i Svedala. Jag är inte människa att förstå varför det är så.

Ingers måndag -- ALLA BLIR LOTTOMILJONÄRER - UTOM JAG

2012-01-29T23:30:00.000+01:00

I lördags var det nån som vann sex miljoner på lotto. Det var inte jag. Då skulle jag inte sitta här och skriva! Undras om bossen på spel- och utsugningsbolaget ringde och gratulerade vinnaren. Jag har en känsla av att de nya spelkrösusarna har blivit så många, att speldirren inte hinner ringa, utan får ta hjälp av nån underhuggare. Alla, utom jag, blir lottomiljonärer verkar det som. Men tro inte, att jag ger upp för det. Jag kommer nog att spela detta, vad det verkar utsiktslösa spel, tills det växer mossa på mig. Som tur är spelar jag ihop med en kompis som aldrig ger upp hon heller. Under tiden, för att hålla ett litet, men dock hopp uppe, droppar spel- och utsugningsbolaget ner ett litet antal lågvinster på oss. Dessa små vinster kan vi, enligt den hurtiga reklamen, lösa ut hos absolut vilket ombud vi än behagar. Tänka sig! Jag kan berätta, att jag oftast inte ids gå iväg till något ombud. Inte vill jag stå där och trängas bland tips- och travexperterna med mina små blygsamma krav på sisådär 40 spänn, det är det vanliga. Inte inför utsikten att någon kommer in och trumpetar om vinst på 20.000 pistoler. På kupongen står nämligen, att den som får en vinst som överstiger 20.000 måste lösa in den i en bank. Och på banken springer man inte in och hojtar. Väntar man tillräckligt länge, kommer pengarna på posten, förutsatt att man lämnat in sin kupong över disk, det vill säga offline. (Jag vill av vissa skäl inte spela online.) Sex veckor eller så, kan man bärga sig. Fast lite retsamt är det att pengarna hinner urholkas en hel del under den tiden av inflationen. Jag och kompisen har spelat på lotto sen stenåldern känns det som. Åtminstone i 20 år. En gång för åtskilliga år sen hade vi fem rätt och ett tilläggsnummer. Och det var innan det fanns så många som fyra tilläggsnummer som i dag. Jag satt där och bävade på lördagskvällen, ensam med raden, minns jag. Och så upptäckte jag, att det inte fanns någon utdelning för fem rätt och ett tilläggsnummer. Det blev bara 75 ynka lusidorer. Det gäller att hålla reda på reglerna. Det fick jag lära mig på ett handfast sätt. Nu turas vi om att spela tio veckor i taget. Och si, för några veckor sedan, när jag just hade lämnat in, slog det till. Vi fick sex rätt och ett tilläggsnummer. Jag hade bytt ut två siffror i den första av de fyra stående raderna. Det var en himla tur. Nu blev det drygt 19.000 spänn till oss var på den raden. Gissa om vi for i taket av lycka? Och vi tänkte inte ett dugg på att ett rätt till hade gjort oss till lottomiljonärer.

Ingers måndag - STÄNDIGT DENNE JUHOLT!

2012-01-23T07:44:00.000+01:00

Ständigt denne Juholt. Så har det varit de senaste tio månaderna, nåja nio då. Håkan Juholt var ju bevisligen bortrest för att vila upp sig i en hel månad på slutet, innan fadäserna satte igång igen. Han har dykt upp i spalterna med nya dumheter likt den skumme Ville Vessla ständigt dyker upp och ställer till förtret för privatdetektiven Ture Sventon. Nu menar jag inte att Juholt är skum, vill jag tillägga. Plump är ett bättre ord. Har satt plumpar i protokollet. Och givetvis skyller den breda och lättvindiga allmänheten, såväl som många sossar, på media, när Juholt tvingas avgå. Detta är nys, så det skvätter om det. Den främsta förklaringen till att S tvingats byta partiledare i parti och minut den senaste tiden är att partiet inte klarar av att vara i opposition. Inte utan att slita varandra i stycken. Sossarna klarar inte att visa upp en enad front. I varje fall inte en som håller särskilt länge. Jag glömmer aldrig när regeringen Palme hamnade i opposition 1976. Det var första gången för sossarna på 30 år. Det var uppenbart svårt för Palme att vara oppositionsledare. Han tappade stinget och blev gnällig. Sen återtog han makten igen 1982 och då blev det annat ljud i skällan. När Juholt tog över ordförandeskapet i S petade han de tidigare ministrarna Östros, Österberg och Johansson. Klart att det blev magsurt. Jag tänker inte trötta ut någon genom att rapa upp Håkan Juholts fadäser, men de har spelat roll. Då tillsammans med oförmågan hos det stora partiet att enas uppifrån och ned. Visst är det sorgligt att det gick som det gick. Juholt är mycket roligare än Sahlin. Vi behöver fler roliga politiker. I dag kan jag inte komma på någon annan är KD-ledaren Göran Hägglund som har humor och den kommer alltmer sällan fram numera. Jag förstår inte vad det är för fel att vitsa till det lite. Allvar har vi så mycket av ändå. -- Ett tag var det bara jag, Loket och Saddam Hussein som hade mustasch, svarade Håkan Juholt när han fick frågan om varför han hade mustasch. I sitt förstamajtal uppmanade han Fredrik Reinfeldt att lyssna på Elvis. - Don´t be cruel, sa Juholt. Nu har han blivit utsatt för grymheten själv.

Ingers måndag -- TIOÅRINGEN HAR FÅTT TA SKITEN

2012-01-16T06:59:00.001+01:00

Berättelsen om tioåringen som inte fick åka med sin pappa hem för att han spelat innebandy så jävla dåligt upprörde en hel nation. Jag såg den första gången på teve, för en dryg vecka sedan. En upprörd ledare intervjuades, en ledare som jag bedömde som trovärdig, både då och nu, efter en minst sagt förvirrad efterdebatt. Ledaren berättade, att han hade träffat på en tioåring i tunna matchkläder utanför Fyrishov i Uppsala, att pojken frös och var ledsen. Pojken ska ha berättat för ledaren, att hans pappa hade kört iväg, eftersom han ansåg att sonen spelat så jävla dåligt, att han fick gå hem från Uppsala till Stockholm. Ledaren ska därefter ha lånat pojkens mobiltelefon och ringt upp pappan som ansåg, att ledaren inte skulle lägga sig i sånt som inte angick honom. Den som såg det här teveinslaget kunde inte bli annat än upprörd. Ledaren intervjuades rakt upp och ner och svävade inte det minsta på målet. Jag tänkte direkt, att det här var ett ärende för både polisen och socialen. Teveinslaget ledde till en enorm debattvåg under flera dagar. Alla medier med självaktning hade med historien. Och berättelsen ändrade snabbt karaktär och blev mer och mer förvirrad. Det gick inte att få tag på pappan, vilket väl inte var särskilt förvånande. Det gick inte att få historien bekräftad, vilket inte heller var överraskande. Och snart kunde man läsa, att det två pojkar var inblandade, inte en. Sen hörde jag ett radioprogram, som avslöjade, att berättelsen drog igång med en bloggtext och att Uppsala Nya Tidning var först med historien. Radion hade inte lyckats få tag i den ledare som uttalade sig i teve. En ledare som ju faktiskt inte är någon part i händelsen och som väl inte orkade med det hela längre. Sen har det blivit mer och mer förvirrat. Att få en rak förklaring till vad som hände tror jag aldrig att vi får. Medan historien snurrar vidare tänker åtminstone jag på alla de idrottande barn som drivs åt helsicke för hårt av sina föräldrar som vill göra egna karriärer genom sina ätteläggar. Man behöver inte vara någon Einstein för att inse, att det sannolikt finns en tioåring i den här historien som har fått ta en hel del skit. Och en farsa som utmålats som Sveriges värsta idrottsförälder. Något som han kanske till och med är.

Ingers måndag - WELSHEN FELIX GLOR PÅ TEVE!

2012-01-08T18:54:00.000+01:00

Welshen Felix, sju och ett halvt hundår, har fått en ny vana. Eller om det är en ovana. Där är jag lite osäker. Det började för knappt ett år sen. Plötsligt började han att glo på teve som den värsta tevoman. (Ordet tevoman är antagligen inte godkänt av Svenska akademien, men jag är kaxig nog att använda det ändå). Nåväl, plötsligt började Felix sätta sig tätt framför teveskärmen och leva sig in i programmen. Han startade lite lätt med hundprogram av typen “Mannen som talar med hundar”. I början tittade han bara på program, där hundar medverkade. Nu glor han på rubbet, och jag vet inte om jag ska vara orolig eller ej. Förutsättningen är, att vi sitter där själva. Skulle vi gå därifrån och glömma stänga av, sitter han inte kvar. Det är en liten tröst. Men han kollar utan prut ett helt avsnitt av Morden i Midsomer, med reklam och allt. Nyheterna bangar han inte för. Och Jönssonliganfilmerna gillar han högt och rent. Inlevelsen är total från hans sida. Nu undrar jag, om detta är en normal hundutveckling, eller om vi ska begränsa tevegloendet för hans del. När han var yngre sträckte han ut sig i sin fulla längd och somnade totalt uttråkad, när vi satte på teven. Efter en stund vaknade han och krävde att få gå ut. Nu har han utvecklats till näst intill tevemissbrukare inom hundarnas värld. Åtminstone föreställer jag mig det, som den hispiga matte jag är. Min oro går ut på att han kanske sätter sig för nära, så att ögonen tar stryk. När barnen var små fick vi föräldrar veta, att våra ungar skulle sitta på ett visst avstånd från apparaten. För nära var inte nyttigt för ögonen. Och de skulle absolut inte titta flera timmar varje dag. Teven som barnvakt var närmast bannlyst. Vi ransonerade tevetittandet för att framstå som de präktiga föräldrar vi ville vara. Frågan är nu om vi ska agera på något sätt för att Felix inte ska bli en riktig tevejycke. Nästa steg kan bli, att han skäller på oss för att vi inte sätter på teven tillräckligt tidigt, när han kommer på att han har missat ett program och för att vi stänger av teven för tidigt. Är detta månne ett ärende för en hundpsykolog eller en veterinär, har jag frågat mig. Och kommit fram till att vi nog väntar lite till med de kontakterna. Jag gläder mig åt att vi har en förståndig, glad och kelig welsh springer spaniel, som älskar nästan alla människor och hundar. Och som jagar bort duvorna, hans största hatobjekt, så fort han hör deras inställsamma kutter.

Ingers måndag -- FRÅN BRUTALREA TILL ÅSIKTSTALIBAN

2012-01-01T23:27:00.002+01:00

Nu när nyårsfirandet är avdiskat på Tomtavägen (förklaring följer nedan) är det tid att tänka i riktning framåt marsch.
Det gör åtminstone jag bäst genom att glädja mig åt alla fräscha uppkomna nyord som har strömmat in i vårt ädla språk det senaste året.
Jag fick en adrenalinkick, när senaste numret av Språktidningen landade i brevlådan. Den visade sig vara en specialutgåva med alla nyorden samlade.
Jag fläkte upp sidorna med min vanliga frenesi. Och fastnade först för ordet “brutalrea”. Det ordet tänker jag plåga mina bekanta med när vi träffas efter helgerna:
-- Du har väl kollat alla brutalreor i mellandagarna? Jag fyndade en tunika med 80 procents rabatt, det slår du inte, ska jag skryta och se hur folk reagerar.
Nästa roliga ord att ha koll på är “vavva”. Ni känner säkerligen till ordet “vabba”, vård av sjukt barn. Det ordet använder alla småbarnsföräldrar nuförtiden, åtminstone mina barn.
Nu finns alltså också vavva, vård av nyfödd valp, något som försäkringskassan sannolikt inte ersätter.
Och så finns “vobba”, det vill säga man jobbar lite hemifrån samtidigt som man tar hand om sjukt barn. Man tar tempen och läser sagor för barnet, samtidigt som man svarar på jobbmejl och deltar i telefonkonferenser på sin arbetsplats. Ungefär som det brukar vara när man vabbar, föreställer jag mig.
Begreppet curlingföräldrar känner vi till sen länge. Jag brukar gå lite längre och kalla dem daltföräldrar. Det är såna som daltar, skämmer bort och curlar med sina barn, så till den grad att barnen aldrig behöver ta något ansvar. Det är såna föräldrar som inte fattar, att de måste sätta ned foten, säga ifrån och kräva ansvar för att få respekt tillbaka, åtminstone så småningom, från barnens sida.
Det finns ännu inget riktigt bra begrepp för sådana föräldrar. Däremot har ordet “flipperföräldrar” dykt upp. Det är föräldrar som vågar och låter barnen ta stötarna själva för att lära sig den vägen.
Slutligen har jag fastnat för nyordet “åsiktstaliban”. Smaka på det ordet, gott folk! Det kräver viss artikulation. Den sortens taliban är en person som bara tillåter en enda åsikt i en fråga. En person man inte kan diskutera med, med andra ord. Ett roligt ord är det, ett som jag tänker använda mig av, var så säkra.

Tomtavägen har ingenting med tomtar att göra. Gatan återfinns i småländska Tenhult, för den som undrar.

Ingers måndag - ÖGONBLICKSBILD MITT I JULDAGSNATTEN

2011-12-26T07:43:00.003+01:00

Ute blåser friska vindar och termometern visar på plus 10,3 grader på JULDAGEN 2011. Klockan visar på 23.25. Alldeles nyss gick jag ut en sväng i min tunna röda klänning med vita prickar. Jag frös inte ett dugg.
Skälet till att jag begav mig ut med bestämda steg var dånande hög musik från huset i korsningen Sjöängsvägen-Noltorpsvägen, där en högljudd fest pågick. Många av grannarna morrade säkert, men eftersom ingenting hände, ingrep jag.
Jag bestämde mig för att vara trevlig och bad några festdeltagare som satt på trappan utanför att skruva ned musiken.
_ Jag ska gå in och säga till dem det, sa en rejäl tjej. Killarna runt om hukade sig så, att jag inte skulle se dem. Och si, det blev resultat, musiken tystnade.
Om volymen skulle höjas igen senare, övervägde jag att ringa polisen. Var rätt säker på att det finns nån regel som säger, att det ska vara lugnt och förhållandevis tyst vid elvasnåret i tättbebyggt område.
Julen har annars förlöpt ganska normalt, förutom värmen utomhus. Den temperaturen är inte direkt ovanlig mitt i sommaren.
Tomten och julklappsutdelningen har varit höjdpunkten. De små barnbarnen gläder sig så och ser fram mot tomtens ankomst. De älskar att hjälpa honom och är inte ett smack rädda. Och vi vuxna gillar att slänga käft med tomten som alltid har nya infall att ventilera. I år bekymrade han sig för att han kanske inte har något jobb nästa jul och att tomtekonkurrensen hårdnar.
Nu är det tyst i vårt hus och stora och små har kommit till vila. Det är bara aktiva morsan, jag själv förstås, och hunden Felix som är igång. Ja, igång är han väl inte. Han ligger utsträckt under skrivbordet och väntar på att jag ska köra honom i säng.
Och jag retar mig på all felaktig särskrivning som sköljer över oss så att vi snart drunknar om vi inte kämpar emot. På facebook är det så vanligt, att jag har bestämt mig. Dels för att påpeka felen, när jag har en rimlig möjlighet och dels att inte svara på inlägg, där särskrivning förekommer.
Snart är det ny årsafton läser jag, just på fejan, och ser strax därefter en annons som saluför en skum figur för 60 spänn. Nån vill sälja en lack hylla och herr Cykel har kommit tillrätta efter en månads bortovaro... Så glad fru Cykel ska bli, efter all oro, tänker jag.
Särskrivning kallas för engelska sjukan i det nederländska språket läser jag i Wikipedia. Alltid får man lära sig något nytt. Engelska sjukan grasserade ju i vårt land, innan fiskleveroljan blev ett motmedel. Och nu grasserar språksjukan särskrivning och förstör vårt idiom. Att särskrivning enbart beror på på engelskans inflytande tror varken de lärde eller jag särskilt mycket på.
Nu säger vi god natt och ni får läsa texten i morgon, på själva annandag jul.

Ingers måndag: NEEEJ TILL BRUNA BÖNOR, LUTFISK OCH STOPPAD KORV

2011-12-18T23:35:00.001+01:00

Korvstoppning, nej inte nu längre. Det slutade jag med för många år sedan.
Pepparkakor, jaaa. Jag har använt ett recept från ett oerhört tummat nummer av Allt om Mat sedan 1975!!! Degen innehåller vispgrädde och cedroolja. I stället för den oljan droppar jag numera i “naturlig citronarom” från en liten flaska från Ica, eftersom cedroolja är svår att få tag i.
I den 36-åriga mattidningen finns också recept på vaniljkrokar som de vuxna barnen, särskilt Minst, anser är ett måste varje jul. Och de är roliga att baka, jag lovar. Innehåller bara fyra ingredienser.
I samma tidning finns doppabrödet och vörtbrödet som också blivit ett stående inslag i familjens jular. Snart faller tidningssidorna sönder. Jag måste kopiera dem, men blir ju aldrig färdig till det. Baktraditionerna står och faller med dessa fyra recept. Olyckan vore fullständigt om de bara försvann.
Annars har vi inte så många måsten under julen. Bruna bönor på julbordet, nehej. Sillsallad? Njaej, tror inte det. Möjligen rödbetssallad.
Lutfisk med vit sås med mycket peppar älskar jag. Men jag är fullständigt ensam om det hemma, så därför skippar vi det.
Dopp i grytan? Javisst, men bara så länge skinkspadet räcker. Numera köper jag färdigkokt skinka som griljeras. Och då blir det bara spad till en eller möjligen två måltider i vår stora familj.
Det som doppas i spadet är det ovan nämnda doppabrödet, brödkakor som innehåller rågsikt och lite vetemjöl och lite salt som enda krydda.
Vörtbrödet har degspad av julmust och porter och massor med olika julkryddor ingår. Och är jättemumsigt med bara smör på.
Hur är det med risgrynsgröten då, med mandel i? Jo, ibland äter vi det, men långt ifrån varje jul.
Däremot säger vi alltid ja till sill i långa banor, Jansson förstås och så mycket gravad lax med goda såser.
Och nej, nej, nej till bruna bönor. Jag har aldrig förstått vad de har på julbordet att göra.
En stor härlig sallad med mängder av färska grönsaker är självskriven. I år ska valnötter och fetaost ingå.
Och så får julen komma farande. Det ska bli skönt att sätta ner rumpan ett slag efter alla bestyr. Stress, näää inte så farligt, alls.

Ingers måndag - KNUGLIGA ARMBÅGAR PÅ NOBLA BORD

2011-12-11T23:50:00.003+01:00

Armbågar på bordet? Är det verkligen comme il faut på festernas fest, den nyss avhållna Nobelfesten i Stockholms stadshus?
Jag måste ha tappat alla hakorna, utan att jag märkte det, när etikettsoraklet Magdalena Ribbing svarade på armbågsfrågan i teve.
Nobelfesten sändes ju oavbrutet en hel lördagskväll, närmare sex timmar var det väl.
Där utsågs festens tre smaschigaste klänningar och där pekades det ut kändisar till förbannelse, i blåsor och pingvindräkter. Det var knugen i närbild, när han tuggade i sig alla rätterna. Och så var det den ständigt närvarande fru Ribbing som man alltid kallar in när vett och etikett ska ältas.
Hon hade svarat på ett och annat, medan jag slötittade, när jag plötsligt lade märke till att jag spetsade öronen.
-- Är det tillåtet, att placera armbågarna på bordet, när man som nu har suttit och ätit i två och en halv timme, frågade reportern.
Fru Ribbing log hult som hon brukar och svarade att det kunde man visst göra, bara man höll armbågarna längs kroppen och ryggen rak.
Utan att tänka mig för prövade jag ställningen med armbågarna på soffbordet. Fann det inte särskilt bekvämt. Men jag begrep, att det ser bonnigt ut med armbågar långt isär och överkroppen lutad framåt.
Samtidigt som jag glodde på teven lade jag in armbågshändelsen på facebook och fick roliga kommentarer.
Tony skrev att prinsessan Christina släppt loss armbågarna och tätt därefter meddelade Christer att prins Carl Philip, den odågan, gjort detsamma. En knuglig demonstration, eller vad?
Jag dånade nästan och konstaterade på fejan, inte konterfejan, att världen måste vara ur led, när armbågar tillåts vila på de nobla borden.
Vad händer härnäst? Ska det bli comme il faut att gäspa, sova, rapa och till och med fisa, när man är på dunderfest?

Ingers måndag: SPÄNNING FÖR 50 SPÄNN I MINUTEN

2011-12-05T11:19:00.003+01:00

Köpte en sån där dubbeltriss à 50 kronor. Med två gröna julkulor på.
Tycker egentligen att lotten är ohemult dyr. Men dels har jag inte köpt trisslotter på år och dag. Dels kändes designen lockande. Och så är det ju snart jul och lite extra kulor till julklappar är aldrig fel.
Och så var det väl utsikten att få ett litet uns av spänning.
Det får man ju inte mycket av, håhåjaja. Nåväl, det blev max en minuts skrapande upphetsning. En minut som kostade 50 spänn jämnt, krasst räknat.
De få gånger jag ska skrapa triss, uppsöker jag en av husets få lugna vrår och klämmer åstad med bordskniven. Ni skraplottsveteraner vet exakt vad jag talar om.
Tvåhundra kronor står det på den första klicken. Inte vad jag hoppats på, eftersom det går att vinna en miljon. Jag fortsätter och på nästa klick står det 10 000 kr.
Hjärtat börjar bulta lite grand, när jag genast skrapar vidare. Men modet sjunker genast, när jag därefter skrapar fram fjuttsumman 25 kr.
På de båda gröna julkulorna finns det tolv siffror på varje. Och chanserna är större här än på vanliga trisslotter. Får man inte triss på någon av kulorna kan man kombinera och räkna ihop tre belopp från båda. Om man nu har det, ja.
En stråle av hopp tänds när jag på nytt skrapar fram 10.000. Nu har jag två långschalar och man ska ha tre. Jag skrapar på och en mille dyker upp, men bara en.
Snart återstår bara två siffror av totalt 24, och det kan bli 10.000, 200, 25 eller ingenting. Tar en liten minipaus före den sista kraftansträngningen.
Och så på´t igen. Och 75 kr och 100.000 dyker upp under kniven. Förtrollningen är puts väck. Icke ett nickel tillbaka.
Jag spanar runt på lotten och hoppas hitta en extrachans att skrapa på. Förr om åren har man kunnat skrapa fram tre tomtar för att vinna nån hundring och tre julgranskulor för en ny trisslott. Men nix, här finns inget sånt.
Då faller blicken på ett par fält längst ner. Får ej skrapas, står det. Under vinstutbetalarens långsmala skrapklick står det NOS och under lotteriets 482. Intressant, eller hur?
Senare på dagen förstärks min tillfälliga? otur i spel och dobbel med att jag får tre rätt på lotto. Noll kronor där också. Och jag beslutar mig för att aldrig köpa några trisslotter mer.

Många vattendjur i simskolan

2011-12-01T12:03:00.000+01:00

Simskolan är avslutad för i år. Totalt har vi haft sex barngrupper om tolv barn i varje och en vuxengrupp om tolv deltagare under hösten.
Resultatet har varit gott och samtliga, både barn och vuxna, har gått framåt och lärt sig mycket. Barnen har tagit märken på löpande band och förbättrat både vattenvana och simkunnighet. Många har blivit riktiga vattendjur på kuppen.
Att lära barn och vuxna simma är bland det roligaste man kan syssla med. Därför ser jag fram emot nästa omgång simskolan. Den startar i början av mars under våren 2012.
Kram och sköna helger önskar jag barn, föräldrar och vuxna.

Ingers måndag: GOD MAN OCH KVINNA

2011-11-27T23:40:00.007+01:00

Om jag skulle gå omkring och säga “jag är god” skulle folk tro, att jag har blivit stolligare än vanligt.
Inte ens Jesus sa väl, att han var god, såvitt jag minns från söndagsskolan. Nåja, missförstå mig rätt.
Ändå spatserar jag omkring lite varstans och säger nåt ännu stolligare, nämligen “Jag är god man”.
En kvinna som säger att hon är man och dessutom god. Det är definitivt en oktav för mycket.
Ändå skarvar jag inte. Ni som känner mig vet, att jag aldrig far med osanning. Jag är verkligen en god man, fast kvinna. Åt en kille från krigets Afghanistan som flytt hit ensam under svåra umbäranden och dessutom är osedvanligt energisk och duktig.
Innan jag blev kvinnlig mentor, som jag helst skulle vilja kalla det, hörde jag givetvis talas om gode män och intervjuade folk som var det också. Kloka människor som hade och har till uppgift att hjälpa exempelvis
äldre, psykiskt sjuka och förståndshandikappade med deras ekonomi.
Jag tror, att de allra flesta, även av dessa gode män, var och är kvinnor.
Vad är det då jag vill med det här kåseriet? Det tror jag ni har räknat ut för länge sen.
Min benägna önskan är, att vi slutar använda det sällsynt ålderdomliga uttrycket god man, som dessutom böjs gode i plural, och byter det till något annat. Varför inte mentor? Eller kanske hjälpare.
Jag kan slå vad om, att många av dagens ungdomar inte har en susning om vad en god man är för något.
Nu kommer säkert vän av ordning att påpeka, att det heter ombudsman och sjuksköterska och så vidare. Jovisst. Men tidigare fanns både överstinna och majorska och andra bihangstitlar som försvann. Ingen lär sakna dem. Lärarinna, lärarann, lärarunnit kommer ni väl ihåg. Ordet lärarinna har snart försvunnit också.
Så låt oss förnya vårt språk en gång för alla. Gode män behövs verkligen, men de bör sluta att kallas så.

Ingers måndag hette mitt kåseri i Mariestads-Tidningen under många år. Nu tar jag upp spalten här i bloggen i stället.

Varning för platta skor på platta golv!

2011-11-15T09:42:00.000+01:00

I juli gick jag en hel dag på A6 köpcentrum i Jönköping med platta, nya skor med resårband över foten. Dagen efter kom efterräkningen. Jag fick plågsam muskelvärk i båda benen. Efter några dagar försvann det onda i det högra benet och koncentrerades till det vänstra.
Och därefter blev det etter värre. Den värsta smärtan strålade ut från vänster hälsena och ledde till att jag orkade mindre i vardagen och började "gå" på smärtstillande. Doktorn hoppades att smärtan skulle lägga sig. Men icke alls. Tvärtom.
Just idag skriver vi 15 november och snart ska jag få åka till Göteborg och göra magnetröntgen.
Väntetiden till den undersökningen är två veckor där och två-tre månader på KSS i Skövde. Så länge har jag verkligen ingen lust att vänta. Sen blir det, förhoppningsvis väldigt snabbt, behandling av något slag så att jag slipper den olidliga smärtan. Tur i oturen är att det onda oftast försvinner när jag jobbar i simskolan på Johannesberg och simmar i badhuset. De stunderna är mina vitamininjektioner.
Kontentan av detta är: STARK VARNING UTFÄRDAS FÖR ATT GÅ LÄNGE MED PLATTA, NYA SKOR INOMHUS PÅ PLATTA OCH IBLAND HALA GOLV.

Han fick en livligare dröm -- men vaknade ej

2011-11-03T22:20:00.001+01:00

Som jag har längtat. Och häromdagen kom det efterlängtade plötsligt med posten. Jag talar om Tomas Tranströmers dikter och prosa 1954-2004.
En vacker volym med blå rygg och svart fram- och baksida och med Tranströmers namnteckning. Och ett sidenband att lägga där jag läste senast.
Jag har lagt fram boken på soffbordet och läser lite i den varje dag. Det var länge sedan jag gjorde så med ett diktverk. Minns inte när. Kanske jag inte gjort så sen tonåren.
Jag slår upp en sida på måfå och läser på sidan 72 under rubriken "Hemligheter på vägen".
"Dagsljuset träffade ansiktet på en man som sov
Han fick en livligare dröm
men vaknade ej.

Mörkret träffade ansiktet på en som gick
bland de andra i solens starka
otåliga strålar."

Det är aldrig för sent att upptäcka nya saker i livet, sådant som man tidigare ansett bara vara trist och tråkigt. Fast det kan vara alldeles, alldeles underbart.

Hurra för Tranströmer!

2011-10-06T20:11:00.001+02:00

Hurra gånger fyra för Tomas Tranströmer! Jag kan inte göra annat än att härma Gert Fylking och säga ett eftertryckligt "Äntligen" med många utropstecken efter.
Den sjätte oktober offentliggjorde Peter Englund att den i hela världen uppskattade poeten får årets Nobelpris. Jag ska fira detta genom att köpa en ny bok av honom. Jag får erkänna att det var längesen i världen jag läste något av honom. Men nu ska det bli av.
Och denna dag vill jag också hurra för en gammal kompis, Anne-Mai, som är född samma år som jag och som fyller år på själva Tranströmerdagen.
Härligt.
Och jag har inte glömt bort dig, min kära blogg. Jag har funderingar för en kul idé som jag tänker genomföra här. Ska bara fundera lite till på upplägget.
Min bild på Tomas Tranströmer och hans hustru är tagen i Vadstena klosterkyrka den 28 maj i år. Jag har publicerat den tidigare här på bloggen och är stolt över att ha anledning att ta med den igen.

Tilltals- och arbetsnamn: Plutten

2011-09-12T22:54:00.001+02:00

Plutten är ännu så länge hans tilltals- och arbetsnamn. En oerhört efterlängtad plutt för föräldrarna.
På bilden är han en vecka gammal och visst ser han försigkommen och oerhört
skärpt ut. När han föddes var han 3530 gram tung och häromdagen hade han nått aktningsvärda 4180 gram. Ett riktigt litet matvrak benämndes han i ett av många sms som har utväxlats mellan farmor (mig) och farfar och föräldrarna sedan gossebarnet föddes den 24 augusti.
Det står inte på förrän han är en hel månad. Men han får fortsätta vara noll år i elva månader till. Tror inte att det bekommer Plutten särskilt.
Han kommer att fortsätta att kärvänligt kissa ner sina föräldrar när de står vid skötbordet och gurgla och skratta när de ömt betraktar honom.
Snart kommer han att förstå att det är honom alla händelser i familjen kretsar kring och att han står i absolut centrum.

Farmor igen! Jippie!

2011-08-29T12:39:00.001+02:00

Den 24 augusti är numera en bemärkelsedag i familjen. Då blev jag farmor. Igen.
Då föddes en liten, otroligt söt plutt på Linköpings universitetssjukhus.
Vikt 3530 gram och längd 51 cm. Han går ännu så länge under namnet Plutten, eftersom namnet inte är klart.
Och det är ju inte bråttom med det på något sätt. Även om många frågar, så klart.
Det ska bli väldigt, väldigt roligt att träffa Plutten som jag hittills sett på bild. Som alla bebisar är han förstås otroligt fotogénique.

Garvaregården av tre sköna skäl

2011-08-14T19:41:00.002+02:00

inger15idern@blogger.com

Förra sommaren fastnade vi för kaféet Garvaregården i Askersund. Detta av tre skäl: gott bröd, härlig miljö med vacker trädgård och inte minst att hunden Felix kan följa med. Han får sin vattenskål och sätter sig tillrätta och så kan vi koppla av och fika.
I år återvände vi söndagen den 14 augusti och det var lika mysigt som i fjol. Vi tog var sin mumsig räkmacka med rejält med skaldjur och kaffe därtill. Det fick bli vår söndagslunch.
Garvaregården har också bed&breakfast kan jag tillägga.

Militärcykel ett måste på Fårö

2011-08-11T10:57:00.001+02:00

Militärcykel känns för mig som ett naturligt färdmedel på Fårö. På en sån har jag färdats på de allra flesta stora och små vägar på ön vid åtskilliga tidigare tillfällen.
Den 3 augusti var det dags igen. Eftersom jag och kompisen Marianne bodde på FBU:s kursgård, var annars, var det bara att låna var sin. Jag hade tur och fick en cykel som gled fram som en dröm, medan Marianne hade rejäl otur och fick slita som en galärslav. Men roligt hade vi.
Här syns jag plåtad av Marianne i närheten av Hammars. Då hade vi just beslutat oss för att INTE besöka en loppis som låg utmed vägen och som var det egentliga skälet till att vi cyklade just den här vägen.
Visst är det vackert. Och man tar inte miste på att det handlar om Fårö, eller hur?

Marianne vid Holmuddens fyr

2011-08-07T23:00:00.007+02:00

inger15.idern@blogger.com

Fyren på Fårö är ett vackert riktmärke och intill finns den gamla stenlagda labyrinten kvar. Men området har ändrats sedan jag besökte det för cirka 15 år sedan.
Nära intill fyren ligger öns i särklass bästa badstrand Norsta Auren, där vi gottade oss i dagarna två. Här plåtade jag Marianne med mobilkameran i det fantastiska vädret.

I Visby igen - efter 15 år!

2011-08-07T23:00:00.006+02:00

inger15.idern@blogger.com

Glada och förväntansfulla åkte Marianne och jag till Visby och Fårö. För mig var det mycket nostalgi med på färden. Hit åkte jag, min man och dottern med kompis i många år. Första året var även yngste sonen med. Vi stormtrivdes verkligen.
Här ses jag efter ankomsten söndagen den 31 juli på torget intill Söderport.

Fårös vackraste rauk

2011-08-07T23:00:00.005+02:00

inger15.idern@blogger.com

I mitt tycke är den lite förbisedda Hunden vid Gamle hamn på Fårö öns vackraste rauk.
Ibland kallas den av någon outgrundlig anledning Kaffepannan. Se också till att ni får se Skoutställningen när ni kommer dit. Den är ett härligt, roande och fyndigt inslag på stranden sedan många, många år. Den fanns när vi började göra våra årliga besök 1989. Besök som vi sedan gjorde under åtta år framåt.

Reslig rauk med karaktär

2011-08-07T22:53:00.008+02:00

inger15.idern@blogger.com

Denna högresta rauk är troligen den mest kända på Fårö. Den återfinns på Langhammers raukområde när du passerat Digerhuvud-området om du åker den vanliga rutten, räknat från Fårösund. Det innebär från söder till norr, på den västra sidan av Fårö. Jag har sett den här rauken åtskilliga gånger och slås av kvinnans skönhet och bräcklighet. Och jag förundras över att hon står rak och oberörd efter så många års slitage av väder och vind.

Helgumannens fiskeläge

2011-08-07T22:53:00.006+02:00

inger15.idern@blogger.com

Ungefär mitt emellan de båda raukområdena Digerhuvud och Langhammers ligger det gamla idylliska fiskeläget Helgumannen. På klapperstenarna på väg dit ut har växterna det riktigt kargt, även med Fårömått mätt. De är så vackra att betrakta, inte minst var de det vid vårt besök den 3 augusti.