Trans Scania är lika långt som Spartathlon, men jag ser det mer som en halv-variant av Last Annual Vol State med sina 500 km genom Tennessee. Det är mer äventyrslöpning där man kan välja att ha support eller klara sig på egen hand med hjälp av en drop bag (som passeras två gånger) och det som Skåne har att erbjuda när man kommer till befolkade områden.

Social distansering är inget problem för loppet. De 20 startande sprids snabbt ut. Alla har sitt eget tempo och sin plan. Ofta är det flera kilometer mellan varje löpare.

I år ser det ut att bli soligt och varmt. Så har det varit första dygnet de tidigare gångerna också. Sedan har regn och storm förändrat förutsättningarna.

Hur jag ska ta mig i mål med ett leende

1. Kom till start. Träningen är gjord. Självklart hade jag velat göra mer. Förra sommaren stoppade mitt knä mycket av mängdträningen. I år var det en benhinneinflamation som gjorde att jag fick dra ned lite på löpningen. Det viktigaste är att vara utvilad och hungrig på äventyr när man väl står på startbryggan.
2. Packa smart. Ta med lagom mycket och utnyttja butiker, pizzerior och kiosker till att fylla på med energi.
3. Ta hand om skavanker direkt. Förra året rasade mina fötter på grund av mitt val av strumpor. Jag försökte rädda dem med Sportslick, omplåstring och strumpbyte men det var för sent.
4. Var flexibel. Saker förändras hela tiden, därför har jag ingen detaljerad plan. Det finns vissa tider jag måste ha koll på för att inte missa butikers öppettider osv. Rutinen från tidigare år är ett stort plus.
5. Sov om det behövs. För mig har sömnbristen nog varit den största faktorn till missären i sluttampen av loppet. Efter 40 timmar är jag en ynklig figur som lätt tappar fokus.
6. Ge inte upp. Det kommer göra ont och tankarna att bryta är ständigt närvarande, men ge inte upp. Det är så värt allt slit när man väl springer i mål efter 246 km.
7. Ha kul. Alltid.

Följ loppet på transscania2020.legendstracking.com

Jag var lite sen i starten, men hakade givetvis på denna roliga utmaning. Något måste man ju göra för att boosta motivationen när alla lopp flyttas fram, blir virtuella eller ställs in. Det slutar kanske till och med i att jag gör vandringen på riktigt någon gång i framtiden. Tanken att göra det löpandes med minimal utrustning har funnits i mitt huvud under några år.

Vandringen går från franska gränsen till Santiago de Compostela i Spanien och är ca 80 mil. Promenader, löpning och cykling som registreras på Strava räknas ihop till din totala distans. Jag loggar bara min löpning så jag tror att jag kommer komma i mål någon gång under Trans Scanias 246 km i början av augusti.

Utmaningen pågår fram till 31 augusti så det finns fortfarande gott om tid om du är sugen. Surfa in på sydkustenmarathon.se/Pilgrimsvandra/ för att hänga med. Det är gratis. Gott!

Jag kan redan nu börja planera för nästa års UTMB eftersom jag har en garanterad startplats p.g.a. jag dragit nitlott i lotteriet två år i rad och ansökningspoängen för 2021 redan är fixade. Detta var sista chansen med den gamla antagningssystemet.

Förra veckan fick jag ett mail från UTMB som meddelade att jag var klar för UTMB 2021 förutsatt att jag sökte och hade poängen. De 10 ITRA-poäng som krävs för UTMB samlade jag i och med förra årets High Coast Ultra 130 km och Trans Scania.

Det känns riktigt skönt att jag redan nu kunna börja planera lite. Backträningen, som varit obefintlig det senaste året, ska smygas igång så småningom för att nå sin kulmen de sista 3 månaderna innan loppet. Och jobbiga saker som boende kan fixas utan stress.

UTMB verkar vara det lopp som flest hört talas om när det kommer till långa bergslopp och det ligger fortfarande på många ultralöpares bucket list. I alla fall om jag ska utgå från alla reaktioner och kommentarer jag fått när jag postat om min startplats.

Nya regler för UTMB-ansökan

I fortsättningen kan man söka via ett lotteri eller genom att samla på sig Running Stones som man får om man klara ”by UTMB”- eller UTWT-lopp. För att vara med i lotteriet kvävs 10 ITRA-poäng insamlade under två lopp inom loppet av två år.

Det krävs 18 running stones för att kunna söka och vara direktkvalifiserad till UTMB. Du kan få 18 stenar som mest i ett ”by UTMB”-lopp och max 6 stenar i ett UTWT-lopp. Running stones har en livslängd på fyra år.

Om man drar en nitlott i lotteriet få man en extra lott till nästa år. Varje missat år ger en extra lott. Möjligheten att få en garanterad plats efter två missade år finns inte längre. Man kan dock byta in sina running stones för att öka chanserna om man inte har tillräckligt med stenar för att direktkvalifisera sig, en sten ger en extra lott.

Lista på ”by UTMB”- och alla andra kvalificeringslopp finns så klart på utmbmontblanc.com. Hmmm… Tror detta var allt. Att det ska vara så komplicerat att springa. Pust.

Det ska bli intressant att se hur oddsen blir i lotteriet och hur många som springer lopp med UTMB-stämpel för att direktkvalificera sig. Och hur kommer Coronaviruset påverka loppcirkusen?

I helgen blev ett Instagram-filter som jag knåpat ihop godkänt av Facebook/Instagram. Effekten heter My Next Run och hjälper dig slumpa fram längden på ditt nästa löppass om du t.ex. är oinspirerad eller har svårt att välja själv.

När du valt filtret och Instagrams kamera hittar ett ansikte dyker kepsen med texten ”My next run is …” upp. Tryck sedan på skärmen för att slumpa fram distansen som ett svar.

Distanserna är mellan 3 och 32 km. När det bli en kort sträcka får du springa ”snabbt” om du vill bli trött. Eftersom jag sällar själv springer långpass längre än 3 timmar så fick 32 km räcka som längsta distans. Ett spontant marathon sliter för mycket för att man ska ha lust att springa lika långt nästa dag också tänker jag.

Är man ultralöpare så är det kanske inte ett stort problem. Det får kanske bli en variant med ultradistanser om filtret uppskattas och används.

Logiken i filtret är väldigt enkelt och tar inte hänsyn till tidigare resultat osv. Att långa distanser kan dyka upp efter varandra kan vara bra mental träning om man väljer att lyda. Sedan får man kanske se till att inte vara för envis om kroppen säger ifrån.

Filtret hittar du under filter-fliken i min Instagram-profil eller genom att klicka på följande länk: https://www.instagram.com/a/r/?effect_id=4096709793688666

Jag gjorde filtret mest för att testa hur man gör och om det gick att skapa något som hade en användbar funktion.

Det är riktigt kul är att få meddelanden och stories från löpare som använt filtret. Hoppas du också har lust att testa. Ta chansen och utmana ödet.

För 10 år sedan visste jag inte ens om att man kunde springa längre än ett marathon. Ett marathon var det ultimata målet för min träning.

Möjligheten att mäta sina rundor med mobiltelefonen och framväxten av sociala medier gjorde att löpningen fastnade. Det gick att samla på sig statistik och diskutera träning, lopp och utrustning med hela världen.

2010 bockade jag av mitt första marathon, fler följde kommande år. Stiglöpning, fjäll och boken ”Ultramarathon Man – Confessions of an All-Night Runner” av Dean Karnazes ändrade riktning på min fokus och ledde till det jag håller på med nu.

Jag är oerhört tacksam över att jag upptäckte löpningen och allt positivt det fört med sig. Gårdagens Aros Marathon påminde mig om vilka fantastiska människor jag träffat tack vare löpningen.

Hoppas innerligt att jag får hålla på med det här många många år till.

1%-regeln för internetkultur

Jag hoppas även att jag finner tid och ro att uppdatera här oftare. Det senaste året har jag sällat mig till de den grå massan som inte bidrar med något kreativt utan bara konsumerar. Jag vill tillbaka till procenten som får internetkulturen att leva.

Det senaste månaderna har jag bekantat mig med trappmaskinen på gymmet. Det är den maskin som hittills lyckats bäst med att simulera långa klättringar i berg. Det skoningslösa tuggandet med ständig belastning på benen. En puls som sakta sakta stiger tills man måste ta en (foto)paus.

Kör man 80–90 trappsteg i minuten hinner man med 2500 steg på en halvtimme. Sedan kan man jogga ned några kilometer. Det är ett bra lunchpass.

I vår är det kanske läge att kasta på sig en viktväst när det ska gås i trappor och drömmas om berg. Jag måste nog hitta ett bergslopp snart. Det är tur att jag ska till Soller (Mallorca) i början av april.

Lite annat random drömmande

Tyvärr hade jag inte turen med mig i årets lotteri. Det är egentligen ganska bra försöker jag intala mig eftersom det krockar med andra lopp som jag anmält mig till i höst. Dessutom ökar chanserna i nästa års lotteri…

Och så slipper jag boka flyg, leta boende, skaffa läkarintyg osv. Stort grattis till alla som fått en plats. Skynda er att fixa boende om ni inte redan gjort det.

Min loppkalender 2019

(som den ser ut just nu)

• Aros Maraton 50 km, 4 maj
• High Coast Ultra 131 km, 7 juni
• Trans Scania 246 km, 9 augusti

Att UTMB är tre veckor efter Trans Scania är som sagt inte optimalt. Nu behöver jag inte tänka på det och Trans Scania får fullt fokus istället.

Det som saknas i kalendern är ett riktgt bergslopp och ett kvalificeringslopp till Western States. Hmm…

2018 blev det 3140 km löpning. Det är ganska exakt Sveriges längd gånger två eller pi gånger 100 mil om man ska vara nördig. Ett par förkylningar i början av året och trillskande hälsenor under hösten gjorde att jag inte kom i närheten av de 365 mil jag brukar sikta på.

Året i korthet

Stadion Marathon Stockholm med ett oväntat marathon-PB kickstartade 2018. Endurance 24 h i Espoo blev en tråkig historia p.g.a. förkylningsuppladdning och -återhämtning.

TEC-helgen bjöd på 50 miles som pacer. Aros Marathon var svettigare än tidigare år. Dödsrakan gjorde extra mycket skäl för namnet och den avslutande grusgropen såg till att suga det sista ur farbrorn.

Att bli avplocka efter 104 km på Lavaredo Ultra Trail var årets besvikelse. Vilket ledde till att jag inte hade ett kvalificeringsresultat för att söka till Western States. Det var säkert rätt beslut av sjukvårdspersonalen men tungt ändå för mig. Anmälde mig till ett annat kvalificeringslopp, men valde att inte åka när höstens problem dök upp.

Värmen under Run for Pride höll i sig hela sommaren. Stora mängder glass och nattlöpning för att slippa hettan fick bli lösningen.

Trans Scania blev inte helt oväntat årets äventyr med stort ä(r det här ens möjligt att klara?). 246 km med högsommarvärme, klass 2-storm och en massa ultrakärlek. Många timmar tog det, men det gick. Ska bli kul att återvända och se om jag lärt sig något på ett år.

Brotorp Trailrun visade mig nya delar av Nackareservatet. En tuff och rolig bana såg till att man tog ut sig helt. Gotland Ultra Marathon var så mysigt som jag hade hoppats på. Läs mer på ultradistans.se. Jag måste försöka utforska norra delen av ön mer.

Tjörnarparen 100 miles fick avsluta året. En skånsk pärla där lera och irrande i höstmörkret dominerade.

2019, nu kör vi. Mot nya utmaningar!

Jag värmde upp genom att springa från kontoret till starten vid Sjöhistoriska Museet. Svetten lackade redan efter de drygt fyra kilometrarna. Det blev till att hänga i skuggan tills startskottet skulle gå. Klockan 18 sprang ca 400 löparen ut på 5 km-varvet runt Djurgårdsbrunnsviken, jag och 136 andra sprang två varv.

Banan är ganska flack förutom en seg backe efter Roddföreningens Kaffeservering (efter 4/9 km-markeringen). Jag försökte hålla 4:45-tempo och lyckade ganska bra det första varvet. Svetten sprutade och pulsen låg på rött i princip hela tiden. Jag skippade vätskan vid varvningen eftersom jag körde med västen som hade en softflask med några deciliter vatten.

Efter 8 km började jag trampa luft och tempot sjönk en aning. Jag försökte bita ihop så gott jag kunde. Det är alltid lika fascinerande hur långa de sista kilometrarna känns, oavsett distansen man springer. Man lyckas ju alltid bli trött.

Väl i mål kunde jag konstatera att det är riktigt jobbigt att springa kort (snabbt). Detta var mitt första 10 km-lopp sedan 2012. Om drygt en vecka är det dags att springa 246 km, en distans som passar mig mycket bättre.

Never Die Easy.

Solsudret har verkligen levt upp till sitt namn de senaste veckorna. Värmen har gjort att jag väntat in i det sista med att få till det där sista långpasset inför Trans Scania. Lösningen fick bli att springa på natten när temperaturen är mer human.

I fredags stack jag iväg strax innan kl. 22. Ryggsäcken var packad med reflexväst, pannlampa, dubbelnougat, frukt-klämmisar, Gainomax, ölkorv och en hemmagjord sportdryck alt. vätskeersättning bestående av flädersaft och salt. Fläder verkar ha en bra förmåga att dölja smaken av salt för man kan blanda i ganska mycket utan att det börjar smaka svett.

Första stoppen blev bensinmacken där jag fyllde vätskeblåsan med 2 liter vatten som jag hoppades skulle räcka hela resan. Sedan bar det av till Burgsviks Camping och ned till Hoburgen längs med kusten. Det är en sträcka jag sprungit ett antal gånger. Trots detta blir det en helt ny upplevelse när solen sjunkit ned i havet och en halv måne visar vägen söderut.

Titt som tätt hoppade hjärtat upp i halsgropen när det prasslade till i buskarna och en fågel eller kanin sprätte iväg bara några meter från mig. Tempot höjdes även vid dessa tillfällen så det blev lite fartlek på köpet.

Vid tolvslaget var jag framme vid Hoburgsgubben. Det fanns inte så mycket att se, bara några husbilar som snarkade vid Majstregården och ljuskäglan från fyren som svepte över landskapet.

På vägen tillbaka hade jag tänkt springa närmare den östra kusten för att passera Holmhällar, men jag började redan känna mig småsliten och det kompakta mörkret gjorde att jag bestämde mig för att följa de större vägarna istället. Det var ett bra beslut.

Även om kroppen verkar återhämtat sig från Lavaredo Ultra Trail så är huvudet inte riktigt tillbaka. Efter drygt tre mil började hårda förhandlingar med mig själv om när det skulle springas och när det var dags för gåpaus. Det finns ju inte så många ultrabackar på ön som underlättar de diskussionerna.

Ensamheten och de mörka tankarna avbröts temporärt av några cyklister, lite mötande trafik och ett par som gick med ficklampa i den svala sommarnatten. Doften från veckans brand påminde om hur otroligt torrt det är överallt just nu.

Jag hoppades att det skulle vara lite fest vid Hamra krog, men det ekade tomt där när jag passerade vid tvåtiden. Ingen Trocadero till mig med andra ord.

Det blev ett nyttigt långpass på 44 km till slut. Jag fick kanske inte det positiva besked när det gäller formen jag hade hoppats på, men det finns fortfarande några veckor kvar för finslipning.