43 minuter

Texas forever

2011-03-20T17:48:00.000+01:00

Jag kommer att sakna Tim Riggins.

Visserligen måste jag erkänna att jag störde mig grundligt på hans beteende när han väl kom in i handlingen igen framåt finalavsnitten av "Friday night lights". För även om jag ogillar uttrycket, så har Tim Riggins för mig alltid personifierat talessättet "ta det som en man". Han må ännu inte vara 20 år fyllda, men man oh man har han tagit smällarna och baksmällorna som kommit hans väg som en man i säsongerna fem. Trots detta är han, när han släpps från fängelsestraffet han i slutet av säsong fyra accepterade efter att ha tagit på sig sin storebrors brott, fylld av hat mot brodern Billy. Visst, det skulle jag kanske också vara om jag tvingats krypa in i finkan för någon annan, men för det första är jag inte Tim Riggins, och för det andra så var det ingen som tvingade honom, han tog på sig straffet självmant. Att i det läget gå runt och sura när han blivit fri och hota med att flytta till Alaska i flera avsnitt innan försoningen slutligen kommer, känns bara ologiskt, särskilt med tanke på att brodern Billy verkligen har tagit tag i sitt liv och gjort exakt det Tim krävde innan han kröp in i finkan.

Du är för fan Tim Riggins. Ta det som en man.

Jösses vad jag kommer att sakna "Friday night lights". Jag vet inte om jag kan minnas en annan serie där det amerikanska småstadslivet har skildrats bättre. Dillon må vara en extrem plats där hela stadens kollektiva välgång vilar på ett gäng ännu inte myndiga high school-killars förehavanden på en fotbollsplan, men det finns få platser jag hellre skulle vilja besöka. Jag skulle troligen få utslag inom en timme av de konservativa "Texas forever"-vibbarna – minns den rena skräcken i Julie Taylors ögon när hon insåg att hon sagt ja till Matt Saracens frieri utan att Matt först frågat hennes pappa om lov – men jag tänker mig att det också är en plats fylld av kärlek och värme, en plats där traditionella värden inte bara behöver vara av ondo och där man tar hand om sina medmänniskor på riktigt.

Oj, nu börjar jag låta som en kristdemokrat igen.

Och visst var det fint att under sista säsongen få återse alla gamla ansikten igen. Möjligen blev det väl sockersött, alla större karaktärer fick lyckliga slut vilket kan verka udda i en serie som inte blundat för svärta under åren som gått, men i ärlighetens namn, hade jag önskat mig något annat? Hade jag velat ha en "Six feet under"-liknande känsla i epilogen, där somliga ju faktiskt blev misslyckade och gick ond bråd död till mötes?

Nej. Med Eric och Tami Taylor som nav byggde "Friday night lights" på ett persongalleri så fingerkänsligt utmejslat att jag aldrig i hela livet skulle önska mig något annat än lycka för dem. För hur mycket jag än älskade Tim Riggins – det var paret Taylor och kemin mellan skådespelarna Kyle Chandler och Connie Britton som gjorde serien unik.

Best. Leading. Duo. Ever.

Träda

2006-03-18T13:55:00.000+01:00

Det har blivit dags igen. Jag har beslutat mig för att göra slut med 43 minuter. Redan i september gjorde jag ju ett halvhjärtat försök som jag gav upp efter bara någon dag. Nu är det alltså dags igen.

Men vis av erfarenheten så handlar inte det här om en nedläggning. Istället väljer jag att kalla det träda. Jag tänker fortsätta kolla lika mycket på tv. Jag tänker fortsätta att konsumera lika många texter om tv. Men jag tänker göra det i ensamhet tills jag känner mig redo att pränta ner mina intryck igen.

Varför? Tja, trots att jag kanske inte uppdaterar min blogg dagligen längre, så tänker jag på den ständigt känns det som. Och jag orkar helt enkelt inte tänka på ett tag. Inte på bloggen. Därför kommer jag inte att låta såsen stå och småputtra, jag stänger av spisen istället och drar ur sladden också. Det gäller ju att vara på den säkra sidan. Och det är jag den här gången. Säker alltså.

Det kan röra sig om två månader, det kan handla om fyra. Inte så mycket mer tror jag, men heller troligen inte särskilt mycket mindre.

Ta hand om er där ute. Själv tänker jag fira in trädan med det rykande färska "Prison break"-avsnitt som sänds först på måndag på Fox, samt veckans "The OC", "My name is Earl", "Cityakuten", "In justice" och "Sons and daughters". Det kommer att bli en härlig lördag.

Oj, det regnar faktiskt lite utanför mitt fönster. Betyder det att det kommer att bli vår i år också?

Folk har ju börjat dö...

2006-03-15T20:14:00.000+01:00

...som flugor i amerikanska tv-serier på sistone. New York Times hade en intressant artikel i ämnet i gårdagens upplaga. Men tänk på att den innehåller potentiella spoilers, om ni ogillar sånt.

Jag tror på kärleken tror jag

2006-03-14T19:40:00.000+01:00

Observera att det i det här inlägget figurerar "Vita huset"-spoilers.

Egentligen skulle jag vilja bildsätta det här inlägget annorlunda. Jag skulle vilja visa i bild det som förekom i söndagens "Vita huset"-avsnitt. Men jag väljer att inte göra det. Det finns två orsaker:

1. Jag har fortfarande inte hämtat mig från att jag kallades kristdemokrat efter att ha kritiserat "Romes" sexscener i augusti.

2. Vissa läsare blir upprörda när de får veta saker de önskar att de inte visste. Jag försöker blidka dem genom spoilervarningen, men jag får ju erkänna att bilder är svårare att blunda för än textmassa. Fast jag kommer aldrig att förstå mejlaren som uppbragt skrev att jag förstört "Romes" slutavsnitt för honom, eftersom jag i bild visade att Julius Caesar skulle bli mördad.

Egentligen bryr jag mig bara om en av de där orsakerna. Ni får gissa vilken själva.

Men till saken! För efter sju sorger och femtioåtta bedrövelser (läs 145 avsnitt) fick ju alla shippers där ute sitt lystmäte, jag inkluderad. För det hände ju. Josh och Donna möttes i en kyss, som blev två kyssar, som blev tre kyssar, som blev ... nej, inte så mycket mer (och nu censurerar jag inte av kyskhetsskäl om nu någon tror att det var orsak ett som var den korrrekta där uppe). Och vad var det då som efter dessa 145 avsnitt äntligen fick de förutbestämda att slutligen förena sina tungor? Självklart en politisk sådan, det var glädjefnattet efter att Santos äntligen kommit ikapp Vinick i presidentvalsrallyt som fick känslorna att svalla.

Nu ska ju vi som vandrar runt på rosa moln efter detta inte tro att det betyder att de här två älskvärda varelserna vandrar obekymrat in i solnedgången hållandes hand - nej - slutscenen där Josh tvekade lite för länge när Donna försökte ge honom sin rumsnyckel visade med all tydlighet att det kommer att fortsätta tvekas, missförstås och dunkas huvuden i väggar ett bra tag framöver innan de slutligen går i mål. Man får ju heller inte glömma att Joey Lucas och Amy Gardner är på väg tillbaka lagom till slutavsnitten. There'll be more trouble in paradise. Men det ska nog lösa sig till sist. Låt oss så länge glädjas över KYSSEN.

Fotnot: Shippers kallas de personer som, i första hand på internet, fantiserar om att ett förhållande ska komma till stånd mellan två fiktiva personer. Fenomenet, som etymologiskt förvanskats från 'relationship', dök upp efter att fans börjat fantisera om att Mulder och Scully skulle få ihop det i "Arkiv X". Vissa hävdar att begreppet egentligen skapades av några amerikanska Pokémon-fans, men det är enligt mitt sätt att se det på ren rappakalja. Långt innan ordet 'shipper' etablerades kallades ett liknande fenomen 'slash' eller 'K/S', vilket grundades redan på 70-talet när "Star trek"-anhängare började fantisera ihop homoerotiska berättelser där Kirk och Spock fick ihop det. Och därmed var bildsättningen förklarad.

Blue in the face

2006-03-12T20:35:00.000+01:00

Observera att det här inlägget innehåller spoilers om säsongsavslutningen av "Battlestar Galactica".

66 minuter och 50 sekunder pågick säsongsavslutningen av "Battlestar Galactica". Jag tror inte att jag någonsin tidigare varit så på helspänn genom ett helt tv-avsnitt. Oh my gods, som de säger i serien. Jag kunde inte andas.

För det spelar liksom ingen roll att jag skrivit det hundra gånger tidigare här för det tål att sägas om och om och om igen - "Battlestar Galactica" är det bästa som sänds på tv. Säsongsavslutningen för år levde upp till varje förväntning jag kunde tänkas ha haft och svämmade sedan över, även om den första kvarten innehöll ett par logiska ... nja inte luckor men däremot genvägar men det spelar ingen roll för det som hände sedan fick mig att glömma allt utom perfektionen. Människan är rutten, den goda är ond, den onda är ... öh, också ond, men ändå. Fatta att president Roslin riggade valet. Fatta att befälhavare Adama tvingade henne att ge upp segern när han fick reda på det, trots att han visste att exakt alla skulle förlora big time på det, trots att han fick reda på att den blivande president Baltar var den som sålde ut mänskligheten till cylonerna. Fatta att han hinner vara president i ungefär tio sekunder innan en femtedel av mänskligheten har utplånats. Fatta att manusförfattarna helt sonika spolar fram ett år i tiden, fatta att Adama har skaffat mustasch, fatta att vi tvingas se människorna leva spillror av liv i en flyktinglägerliknande tillvaro som de inbillar sig är frihet innan vi inser att flyktinglägerskänslan snart ska bli ett koncentrationsläger när den oundvikliga cylon-invasionen kommer och vi tvingas se på när mänskligheten kapitulerar villkorslöst under maskinerna som marscherar in på Leni Riefenstahl-vis, maskiner som de en gång själva skapade.

Nej, jag klarar inte att sätta ord på det. Jag har sovit alldeles för lite den senaste tiden och därtill lider jag av baksmälla vilket helt säkert påverkar det intryck som de här 66 minutrarna och 50 sekundrarna har på mig och även min förmåga att fästa tankarna och intrycken och känslorna på pränt, men det spelar ingen roll för jag har just bevittnat tv-historia. Det har viskats på nätet om att något var på väg att ske, men jag vågade inte tro att manusförfattarna skulle ge sig på att styra om historien så ofantligt inom loppet av en dryg timme. Men det gjorde de.

I oktober börjar säsong tre, och jag fattar inte vad jag ska sysselsätta mig med till dess. Förutom att kolla på dvd-boxen av säsong ett igen då, och vänta på att säsong två släpps. Inget annat känns viktigt just nu.

En snabb midseason-sammanfattning

2006-03-10T10:20:00.000+01:00

Oj vad lite bloggtid jag har kunnat avsätta den här veckan, det är nästan genant. Men what the heck, det handlar ju bara om tv! Det är ju inte som att världen står och faller med min tystnad. Vacklar en smula kanske javisst, men i den mån det bör talas om fallhöjd pratar vi nog centimetrar.

I vilket fall som helst - jag vill ju visa att jag är med i matchen någorlunda i alla fall. Så här ser min korta nya midseasonsummering ut:

"Conviction" (NBC): Förbannat träigt om åklagare i New York. Inte direkt tråkigt eller dåligt, men det känns inte som om formatet utvecklats ett dyft på två decennier. Och snälla, kan någon förklara för mig vad kvinnor påstås se i Eric Balfour? Jag tycker att han är något av det fulaste som gått i ett par skor. Att han ska föreställa en womanizer är ju bara löjligt.

"Free ride" (Fox): Jag älskar återvändarteman. Det gör att jag tycker att "Free ride" om en kille som efter misslyckade collegestudier återvänder hem till sin lilla håla där livet fortsatt utan honom och inget har förändrats (eller?) håller. Fast förstaavsnittet var ganska vingligt. Men som sagt - jag är svag för såna här berättelser.

"The unit" (CBS): David Mamets nya militärserie med Dennis "världens bäste tv-president" Haysbert i huvudrollen lämnade mig tyvärr som ett stort frågetecken efter piloten. Inhamrandet av de traditionella könsrollerna är säkerligen väldigt korrekta så till vida att det nog är så där det går till på en amerikansk militärbas där maken åker ut på farliga uppdrag för att rädda demokratin undan terrorism och fruarna står hemma vid spisen och stoiskt står upp för sin make och i förlängningen den amerikanska drömmen eller nåt sånt (oj vilken lång mening!) - men det berörde mig inte. Men jag ger det några fler avsnitt innan jag lägger ner.

"Sons and daughters" (ABC): Har inte hunnit se dubbelpiloten ännu, men alla andra verkar gilla den här serien mest av de senaste veckornas nykomlingar, så jag har vissa förväntningar.

Och nu - ajöss så länge.

SVT satsar på svenskans roligaste ord

2006-03-08T09:28:00.000+01:00

SVT har börjat bombardera mig med pressmeddelanden. Jag har ingen lust att bli en megafon, men i dag fick jag ett mejl som jag faktiskt gick igång på. Det är nämligen dags för inspelningsstart av "Snapphanar", som ska bli en av årets julsatsningar hos SVT.

Jag har alltid tyckt att ordet snapphane är något av det härligaste vi har i det svenska språket. Jag menar, betänk att det där otroligt söta namnet fick svenska kungar under andra halvan av 1600-talet att skaka av vrede. Det låter ju som hämtat ur en Mästerdetektiven Blomkvist-bok av Astrid Lindgren. Men ack nej.

I vilket fall som helst, i jul ska det snapphanas i SVT i 'en mustig äventyrsberättelse i två 90-minutersavsnitt om hjältemod, jakt på hämnd och förbjuden kärlek'. André Sjöberg, Tuva Novotny, Anders Ekborg och Gustaf Skarsgård syns i de ledande rollerna, manuset är skrivet av Niklas Rockström, och Måns Mårlind och Björn Stein - männen bakom "Storm" - regisserar.

Snapphane. Det kan bli hur kul som helst det här. Om ni inte har koll på vad de här ljusskygga typerna sysslade med, kolla in deras historik hos Wikipedia.

Världen är hemsk ibland

2006-03-07T23:00:00.000+01:00

Har precis sett gårdagskvällens dubbelavsnitt av "24". Var de tvungna att göra så där? Var de tvungna att göra mig tårögd? Var de verkligen tvungna att vara så grymma?

Jag känner mig tom.

En annan "24"-fundering: Hur kommer det sig egentligen att de anställda på USA:s (påhittade) antiterrorbyrå går med på att jobba i en grå betongbunker år efter år? Visst, någon kanske kan hävda att det beror på säkerhetsskäl, men kom igen, det där stället läcker ju som ett såll vareviga år, och blir infiltrerat minst en gång per säsong och utsätts för allehanda attentat - betongen verkar ju göra nada nytta. Och även om det nu är så viktigt att de sitter i en fönsterlös bunker - kan de åtminstone inte måla väggarna för trivselns skull?

Jädra geishor säger jag bara

2006-03-06T08:32:00.000+01:00

Jaha, det var det det. Årets Oscarsgala är över, tidsschemat hölls, Stewart var rätt så rolig och skandalerna uteblev.

Men nu undrar ju alla hur det gick med min tippning. Well, nja, nä - jag är rätt missnöjd. 15 rätt av 24 blev det, och det känns inte okej. Man bör ha minst 17 för att vara med i matchen.

Men vi tar det positiva först - i de tio tunga klasserna (skådespelare, film, regi, manus, dokumentär plus icke-engelskspråkiga räknar jag dit) hade jag nio rätt. Jag missade "Crash" som bästa film, men det gjorde å andra sidan nästan alla andra också. Faktum är att jag personligen tyckte den var bättre än "Brokeback Mountain", så det är inget jag gråter mig till sömns över i kväll.

Min stora miss var att jag felbedömde juryns intresse för "En geishas memoarer" och "Good night, and good luck". Jag trodde att juryn skulle gilla Clooneys fantastiskt fina film mer än den urtråkiga geishafilmen, men tji fick jag. Och ändå lovade jag mig själv att inte rösta med hjärtat. Men ni vet ju hur det är, man kommer ALDRIG undan sina känslor helt och fullt, och hjärtat är bedrägligast av allt som JT Leroy sa, även fast han nu råkade vara en bluff. Det kostade mig tre pinnar på olika sätt.

Nåja, här är hela listan med mina kommentarer:

Bästa film: Crash FEL
Shit alltså, i den tyngsta klassen av dem alla gick jag (och nästan alla andra) på pumpen. Men jag nämnde någonstans att "Crash" fick sjukt mycket hyllningar i USA förra sommaren. Det mindes uppenbarligen juryn.

Bästa regi: Ang Lee RÄTT
När nu inte "Brokeback Mountain" fick filmpriset, så hade något annat än det här varit en omöjlighet.

Bästa skådespelare, kvinnlig: Reese Witherspoon RÄTT
Det är bara att konstatera det jag skrev i går: Hollywood har äntligen fått en ny leading lady efter Julia Roberts.

Bästa skådespelare, manlig: Philip Seymour Hoffman RÄTT
Kommer knappast att bli någon leading man av rang, men han är strålande i "Capote".

Bästa skådespelare, kvinnlig biroll: Rachel Weisz RÄTT
Jag är rätt nöjd med att jag lyckades pricka in båda birollsklasserna, de är oftast helt hopplösa.

Bästa skådespelare, manlig biroll: George Clooney RÄTT
Se ovan.

Bästa originalmanus: Crash RÄTT
Komplicerad och snyggt ihopsydd, så det var väntat.

Bästa manus utifrån annan förlaga: Brokeback Mountain RÄTT
Kvällens två tunga filmer fick manuspriserna. Så jämlikt att det nästan känns svenskt.

Bästa animerade film: Wallace & Gromit - Varulvskaninens förbannelse RÄTT
Som sagt - det räckte att den konstige japanen fick det senast.

Bästa icke-engelskspråkiga film: Tsotsi RÄTT
Juryn vågade inte rösta på "Paradise now". Eller så ville de inte.

Bästa dokumentär: Pingvinresan RÄTT
Något annat var en omöjlighet efter de här djurens framfart på amerikanska biografer.

Bästa foto: En geishas memoarer FEL
Jag tippade på "Good night, and good luck". Jag trodde verkligen att Clooneys film skulle få en statyett här, men ledamöterna tyckte annorlunda. Oh well, geishafilmen var ju rätt snygg antar jag.

Bästa klippning: Crash RÄTT
Ja, vad ska man säga, det gick som jag anade.

Bästa scenografi: En geishas memoarer FEL
Juryn VILLE inte ge något till "Good night", så jag gick bet igen. Jädra geishor.

Bästa kostym: En geishas memoarer RÄTT
Fast det var ju tur att jag tippade den som vinnare på nåt ställe...

Bästa smink: Berättelsen om Narnia - häxan och lejonet RÄTT
Djuren var ju rätt fint sminkade.

Bästa filmmusik: Brokeback mountain FEL
Jag var helt övertygad om att John Williams skulle få priset, han hade ju två nomineringar i den här klassen ("Geisha" och "München"), men tji fick jag.

Bästa sång: Hustle & Flow FEL
Jag var inte ens på kartan i den här klassen. Har inte sett vinnarfilmen, och således inte hört låten 'It's hard out here for a pimp' av Three 6 Mafia.

Bästa ljudredigering: King Kong RÄTT
Det small och brakade rätt skönt som sagt.

Bästa ljudmix: King Kong FEL
Jag trodde på "Walk the line". Men Oscarsjuryn gillade apan mer än Reese och Joaquin.

Bästa specialeffekter: King Kong RÄTT
Kanske kvällens minst överraskande vinst.

Bästa kortfilm: Six shooter FEL
Jag hade inte sett någon av filmerna. Min gissning på tyska "Ausreisser" blev helt åt skogen fel.

Bästa animerade kortfilm: The moon and the son FEL
Jag trodde på "9" eftersom Tim Burton ska producera en långfilmsversion av den.

Bästa kortfilmsdokumentär: A note of triumph FEL
Jag gissade på att Sydafrika skulle få sin andra Oscar för kvällen här. Not so.

I natt så smäller det

2006-03-05T15:10:00.000+01:00

I kväll, eller rättare sagt i natt, så är det dags för Jon Stewart att leda Oscarsgalan. Och trots att inte Oscarsgalan premierar tv, så kan jag inte hålla mig från att sia om hur det ska gå. Det är ju ändå en tv-sänd gala (inför-sändningen börjar klockan 01.00 på Kanal 5, galan i sig en timme senare), och det är en tv-kille som leder den. Så utan vidare krusiduller, here we go, i alla 24 klasserna. Observera att det här är en helt osentimental lista, där jag inte röstar med hjärtat utan med hjärnan, så gott det nu går. Facit för hur jag presterade kommer i morgon.

Bästa film: Brokeback Mountain
Jag tycker att alla fem filmerna ("Capote", "Crash", "Good night, and good luck" och "München") är finfina filmer, men det ska liksom vara en gay-western i år. Helt ohotad segrare.

Bästa regi: Ang Lee
Som sagt, det ska vara en gay-western i år. Nuff said.

Bästa skådespelare, kvinnlig: Reese Witherspoon
De enda två som kan komma ifråga om att vinna är Witherspoon och Felicity Huffman för "Transamerica". Fram till i fredags kväll, när jag såg "Walk the line", så höll jag Huffman som favorit, för jag tycker att hon var helt suverän som transsexuell. Men så såg jag Witherspoon leverera i biosalongen på ett sätt som gjorde att tiden stannade. Ända sedan "Legally blonde" har jag tyckt att hon är något av det charmigaste som går i ett par skor. Efter i kväll har Hollywood en ny leading lady efter Julia Roberts.

Bästa skådespelare, manlig: Philip Seymour Hoffman
Bländande i "Capote". Enda motståndaren skulle väl kunna vara Heath Ledger från "Brokeback Mountain", men han måste i den filmen slåss mot lika starka Jake Gyllenhaal och Michelle Willams om utrymmet på duken, vilket gör att han inte syns lika mycket. Så Hoffman vinner.

Bästa skådespelare, kvinnlig biroll: Rachel Weisz
Tillsammans med den manliga birolls-klassen den svåraste att tippa. Men jag tror att Weisz vinner för sin insats i "The constant gardener" över Michelle Wiliams från "Brokeback". Anledningen? Well, de är svåra att välja mellan, men Williams är alltför känd som tv-skådis från "Dawson's Creek" för att falla tillräckligt många i den åldersstigna juryn i smaken. Och jo, jag vet att Hilary Swank var mest känd för sin roll i "Beverly Hills" när hon vann sin första Oscar för "Boy's don't cry", men hon gjorde en förvandlingsnummer-roll i den, och sånt faller juryn nästan alltid för.

Bästa skådespelare, manlig biroll: George Clooney
Clooney är nominerad i tre klasser (bästa regi och originalmanus för "Good night" och biroll för "Syriana"), men eftersom han inte vinner någon av de andra två klasserna, så får han den här.

Bästa originalmanus: Crash
Främsta utmanaren är "Good night", men "Crash" är komplicerad och snyggt ihopsydd, så den vinner. Faktumet att den inte vinner någon av de andra tunga klasserna den är nominerad i (film, regi och manlig biroll) spelar självklart också in. Synd bara att det sker på "Good night, and good lucks" bekostnad, som inte får en enda tung statyett med sig hem. Men det tycker Oscarsjuryns medlemmar att de kompenserar genom att ge Clooney birollsstatyetten för "Syriana".

Bästa manus utifrån annan förlaga: Brokeback Mountain
Därför att det (nästan nästan) alltid finns en film som måste sopa hem någorlunda i de tunga klasserna. Personligen skulle jag ge det till "The constant gardener". Men så funkar det ju inte.

Bästa animerade film: Wallace & Gromit - Varulvskaninens förbannelse
Jag tror att juryn tycker att Burtons "Corpse bride" är lite för skruvad, och att det får vara nog med Oscars till mystiska japanska animerade filmer (Miyazaki, som är nominerad för "Det levande slottet", vann ju med "Spirited away" härom året).

Bästa icke-engelskspråkiga film: Tsotsi
Jag skulle vilja säga "Paradise now", men jag tror inte att juryn vågar. Sydafrika är inte lika laddat som palestinska självmordsbombare.

Bästa dokumentär: Pingvinresan
Må ha passerat rätt obemärkt förbi här hemma, men i USA blev den ett fenomen.

Bästa foto: Good night, and good luck
Jag tror att Clooneys film får en sympatistatyett här, eftersom "Good night" inte får någon av de tunga priserna. "Brokeback" ligger näst bäst till.

Bästa klippning: Crash
Ännu en kompensationsstatyett. "Crash" överöstes med beröm i USA förra året, och juryn tycker nog att den premierat den lite för lite i de tunga klasserna.

Bästa scenografi: Good night, and good luck
Den är sjukt snygg i all sin svartvithet. Bara för det går säkert "En geishas memoarer" och vinner. Men jag VILL inte det, för jag tyckte den var mördande tråkig.

Bästa kostym: En geishas memoarer
Den här jättetråkiga filmen har ändå sex nomineringar, och ett par vinner den säkert. Den här är en av dem.

Bästa smink: Berättelsen om Narnia - häxan och lejonet
Skulle kunna gå till "Star wars", men nej, jag tror inte det.

Bästa filmmusik: En geishas memoarer
John Williams är nominerad både för "München" och "En geishas memoarer", men musiken i geishafilmen är mer traditionell. Det går hem här.

Bästa sång: Crash
Jag skulle vilja säga att Dolly Partons låt 'Travelin' thru' för "Transamerica" ska vinna eftersom jag gillar Dolly, men jag har inte ett minne av den låten. Däremot minns jag 'In the deep' av Kathleen 'Bird' York och Michael Becker i "Crash". Det gör nog juryn också.

Bästa ljudredigering: King Kong
Peter Jacksons film lär inte gå hem helt tomhänt. Och jädrar vad det small och brakade ibland.

Bästa ljudmix: Walk the line
För att såväl Reese Witherspoon som Joaquin Phoenix sjunger själva, och det låter helt fantastiskt.

Bästa specialeffekter: King Kong
För slutscenerna på toppen av Empire State Building när Kong slåss mot stridsplanen. Makalöst imponerande gjort.

Bästa kortfilm: Ausreisser
För att ... nä, jag skojade bara, jag har faktiskt inte sett en enda av dem. Men tyska Ausreisser ligger bäst till hos de flesta andra siare, så jag hakar på.

Bästa animerade kortfilm: 9
Samma sak här. Och för att Tim Burton tydligen ska producera en långfilmsversion av den.

Bästa kortfilmsdokumentär: The death of Kevin Carter
För att den kommer från Sydafrika, och jag tror att de belönas med två priser i kväll.

USA och tv-aborten - en tragisk historia

2006-03-04T11:20:00.000+01:00

Senast jag nämnde tidningen Bon här i bloggen hade jag ont i foten. Den här veckan när tidningen damp ner i brevinkastet var jag lyckligtvis inte hemma, och därför slapp luntan ge mig ett blåmärke. Tack för det.

I vilket fall som helst har Johanna Koljonen skrivit en läsvärd artikel om aborter inom tv och film. En artikel vars ämne jag själv funderat över hur många gånger som helst, men när jag väl satt mig framför datorn för att försöka summera tankarna, har de känts för stora. Det finns för många serier, för många tonårsgraviditeter, för många korkade lösningar. Men hon gjorde det. Tack för det.

För när man ser på amerikansk tv är det ju som om aborten inte existerade. Eller jo, den existerar som teori, men i slutändan praktiseras den aldrig. En tjej som bestämt sig för att göra abort (ordet 'abortion' uttalas dock väldigt sällan) ångrar sig alltid i sista ögonblicket, bara för att några veckor senare drabbas av missfall medelst fall nerför trappa eller bilolycka eller liknande, ofta med sterilitet som följd - hon bör ju straffas för att hon ens tänkt tanken på att mörda fostret inom sig.

Att det ser ut så här, och att utvecklingen faktiskt gått bakåt, lär bero på att de konservativa grupper som oftast klumpas ihop som kristen höger befunnit sig på frammarsch rätt länge nu i USA. I artikeln nämner Koljonen en tv-abort i serien "Maude" från 1972. Året därpå, när USA:s högsta domstol kom fram till att abortförbud bröt mot den amerikanska konstitutionen (intrång i privatlivet) vilket gav effekten att aborter blev lagliga i hela landet, startade en ny fas i den ständigt infekterade striden mellan pro life- och pro choice-anhängare. En strid som i dag blivit så bitter att den ibland kallats ett inbördeskrig. Och ju mer högljudd debatten blivit, desto fegare agerar tv- och filmindustrin.

Varje gång det vankas en graviditet i en amerikansk serie hoppas jag. Hoppas att de faktiskt ska våga skildra verkligheten. Att de ska ta ordet abort i sin mun, och att de faktiskt ska skildra ett realistiskt förlopp - det vill säga låta en tjej genomgå en abort. Men icke. Förutom i "Six feet under" då, där ju faktiskt Claire gjorde det. Men så pratar vi också om "Six feet under", vilket ju inte direkt är "The OC".

I artikeln finns en siffra som säger att 1,3 miljoner amerikanska kvinnor gör abort varje år. Ibland är det tur att människor inser att allt inte är som på tv.

Bon har en otroligt avancerad hemsida. Det går nästan att läsa texten där utan att få brytningsfel på ögonen. Artikeln börjar på sida 198.

Donna + Josh MÅSTE bli = sant

2006-03-02T12:43:00.000+01:00

Åh vad jag har längtat efter att vi i slutscenerna av "Vita huset" äntligen ska få se Josh och Donna bli ihop. Jag har räknat benhårt med att det inte kan gå på något annat sätt. Sju år av trånande, blickar av kärlek och gnabb, gnabb, gnabb. Skulle det kunna sluta på något annat sätt än att de äntligen får varandra? FÅR det sluta på något annat sätt än att de får varandra?

Well, efter gårdagens definitiva besked om att en hel drös skådisar från förr ska återkomma i slutavsnitten, så är jag inte så säker längre. För även om Rob Lowes medverkan så klart är den stora nyheten, så berör Mary-Louise Parkers återinträde som Amy Gardner, samt Marlee Matlins som Joey Lucas, mig djupare. För vad kan de tänkas ha där att göra nu igen, förutom att sätta käppar i hjulet för turturduvorna?

Missförstå mig inte, jag avgudar Parker, och Matlins porträtt av den döva Lucas har alltid varit klockrent och högst älskvärt, men TÄNK om manusförfattarna tänker jävlas med oss, tänk om ett gemensamt återinträde av de tre damerna i Joshs liv rör till det så grundligt i den stackars förvirrade mannens skalle att allt går åt skogen? Jag kan se det framför mig - jag kan se hur den redan sönderstressade, långt över gränsen gångne valkampanjsledaren på valkvällen totalt bryter ihop när Donna, Amy och Joey leker honom rakt ner i vansinnet.

Det kommer självklart att bli stor underhållning. Det kan faktiskt bli hur fantastiskt som helst. Men hörru John Wells, jag lovar att svär att jag aldrig ska vila förrän jag hittat var du bor om du INTE ser till att Josh och Donna blir ihop när "Vita husets" sista eftertexter rullar.

En gråtmild morgon

2006-03-02T07:58:00.000+01:00

I går gick jag på ordentligt och kritiserade först TV4 och sedan ZTV för hur de behandlar "24" respektive "It's always sunny in Philadelphia". Och så i morse när jag vaknade så såg jag att Weird Science delar ut en stor gruppkram till de svenska tv-kanalerna, för att de faktiskt ändå försöker och på sistone tagit sig i kragen och ändå ligger i bräschen inom Norden när det gäller nya serier.

Och jag blev alldeles gråtmild när jag läste det. Det kan visserligen bero på att jag sov rent ut sagt uruselt i natt och känslorna därmed sitter på utsidan, men ändå - okej då svenska tv-kanaler - jag kramar er också eftersom jag faktiskt ändå tror att de allra flesta av er faktiskt älskar tv.

På tal om att inte promota ...

2006-03-01T17:30:00.000+01:00

... serier i den omfattning de förtjänar, del två:

ZTV har tydligen börjat sända "It's always sunny in Philadelphia". Serien, som jag hyllade i höstas, måste ses av alla som har något vett i skallen. Vett verkar de däremot inte ha på ZTV, eftersom jag inte kan erinra mig att jag hört ett ljud knystas om att den dragit igång hos dem. Eller är det återigen jag som lever i en bubbla (vilket jag på intet sätt utesluter).

Oh well, hur som helst, i kväll klockan 00.20 (jaja, tekniskt sett i morgon) repriseras första avsnittet. Ordinarie sändning sker på måndagar klockan 22. Kolla!

Sönderrostat kaffe skrev först.

"24"-våldschock i TV4 i kväll!

2006-03-01T11:20:00.000+01:00

I USA går "24" som ett expresståg och är populärare än någonsin bland tv-tittarna. Säsongen, som hittills pågått i tio timmar, är chockerande stark, troligen den bästa av dem alla.

I Sverige har "24" däremot behandlats illa av TV4 på sistone. Säsong fyra snabbspolades igenom i höstas, sent på kvällarna, först med en visning per vecka, men senare med tre-fyra avsnitt i veckan. Min pappa, som aldrig varit någon tv-tittare av rang men som helt förståeligt fastnat stenhårt för Jack Bauer, var helt förtvivlad över att han var tvungen att kolla på tv vid halv elva-tiden nästan varje vardagskväll i slutet av november (han har ingen video).

Och nu verkar tokerierna vara på gång igen. För i kväll börjar TV4 visa säsong fem. Klockan 22.35 startar, utan någon som helst pompa, ståt eller fanfar, "24:s" bästa stund hittills. Jag ska villigt erkänna att jag inte tittat på TV4 en endaste sekund under OS-veckorna och ytterst sparsmakat även innan sportdåren inom mig vaknade till liv, men hallå - ska verkligen säsongspremiären av USA:s kanske profilstarkaste serie passera så här obemärkt förbi? Eller är jag onödigt taskig nu? Har TV4 lagt in "24"-trailer efter "24"-trailer i reklamavbrotten i "Let's dance" de senaste veckorna, trailers som jag missat? Vet alla svenska "24"-fans att de ska sätta sig framför tv-apparaterna i kväll, har de insett att de kommer att ha hakorna i knät senast klockan 22.45 efter den våldsamma chocköppningen? Har budskapet gått fram? Till min pappa hade det inte det.

Och även nu kommer det att bli viss snabbspolning. På TV4:s hemsida står det att säsongen kommer att vara avklarad före fotbolls-VM (start 9 juni), alltså om 14 veckor. Åtminstone den här veckan och nästa blir det avsnitt både onsdag och torsdag. Jag hoppas att de håller sig till två sändningar per vecka. Annars kommer pappa att gå i taket.

Tillägg: Jag borde kanske klargöra mig lite. Jag tycker helt ärligt att det är jättebra att TV4 är föredömligt snabba med visningen av "24", precis som de är med "Lost", men ändå - jag kan inte komma ifrån känslan att de försöker gömma undan och bli av med den på något sätt. När man sänder en sån toppserie som "24" flera kvällar i veckan på en dålig tid och dessutom gör det utan att promota den ordentligt - nej, då tar man den inte på allvar, då ses den som ett problem. Jag kan inte tolka agerandet på något annat sätt.

1973 även 2007

2006-03-01T07:15:00.000+01:00

Åh vad glad jag är över att det inte blev något riktigt slut på BBC-serien "Life on Mars", utan att Sam Tyler kommer att fortsätta jaga bovar år 1973 även 2007. Årets vackraste, smartaste och på vissa sätt sorgligaste tv-serie får en fortsättning, och ingen är gladare än jag. Nu hoppas jag bara att SVT meddelar att de köpt in serien snart också, så att jag kan se den igen utan att behöva sitta på absolut helspänn för att tyda den ibland helt hopplösa Manchesterdialekten.

Häromdagen skrev jag i en kommentar på Weird Science att jag höll med Kjell Häglund om att den kortlivade och underskattade serien "LAX" hade senare års bästa förtexter. Jag tar tillbaka det nu. "Life on Mars" är snyggare. Jag får rysningar varje gång jag ser introt. Tack BBC.

Whitford + Sorkin = sant!

2006-02-28T17:20:00.000+01:00

Min allra käraste "Vita huset"-skådis, Bradley 'Josh Lyman' Whitford, har skrivit på för att vara med i Aaron Sorkins nya serie "Studio 60 on the Sunset Strip". Serien såg redan ut att bli höstens mest efterlängtade nykomling, men nu steg temperaturen ytterligare 20 grader celsius. Redan tidigare var det klart att Matthew Perry, Amanda Peet, Steven Weber och Timothy Busfield kommer att vara med i serien.

Tv Squad skrev först.

Världens bäste tv-siare!

2006-02-28T12:46:00.000+01:00

I söndags förutspådde jag att "Kronprinsessan" skulle få en publik på 1,5 miljoner när serien premiärvisades i går kväll. Resultatet blev 1,475 miljoner enligt MMS, vilket jag tycker är nära nog. Jag är därmed inte längre världens sämste tv-siare, utan lägger raskt in mig i toppen istället.

Stackars "Commander in chief" går däremot riktigt knackigt på TV4. Gårdagens avsnitt, som sändes samtidigt som Alexandra Rapaport blev miljöminister, sågs bara av 455 000 tittare. Knappast vad TV4 hade hoppats på när de drog igång med buller och bång i januari.

SvD-DN 1-0

2006-02-27T08:30:00.000+01:00

Det känns nästan lite väl taskigt att sparka på Dagens Nyheter dessa dagar efter förra veckans infekterade Elitlistedebatt. Eftersom den handlade väldigt lite om tv så tänkte jag inte orda om den, men min egen inställning ligger tråkigt nog ganska så mittemellan, jag tyckte att Anna Hellsten uttryckte det rätt bra på sin blogg. Mest underhållande var dock Linda Skugges käftsmäll i Expressen mot Maria Schottenius.

Men ändå, kom igen nu DN! I dag har storsatsningen "Kronprinsessan" premiär, delar av svenska skådiseliten dyker upp, ämnet är brännande hett (ränker, intriger och falskspel inom sossetoppen, kan det bli mer aktuellt?) men tycker DN Kultur att det är värt att recensera? Nä. Varför då? Det är ju bara tv. Inte riktig kultur.

Ja, jag spekulerar ju så klart bara över deras motiv, men det är i alla fall beklämmande. Svenska Dagbladet har däremot en helt okej recension. Bra jobbat! Fortsätt så här nu.

Så: SvD-DN 1-0.

Lång "Sopranos"-drapa rakt ner i datorn

2006-02-26T19:59:00.000+01:00

Tänkte bara tipsa om att New York Times har en finfin och riktigt lång drapa om "Sopranos" i dag inför säsongspremiären den 12 mars. Trevlig läsning, som kan läsas här.

Nu ska jag kolla på Palmedokumentären på SVT2.

Det är för jävligt när drevet drar igång

2006-02-26T10:30:00.000+01:00

Socialdemokraterna ligger risigt till. Ett år före valet är opinionssiffrorna usla, Sverige går sämre än på decennier och det verkar uppenbart att det borgerliga blocket ska få ta över efter valet. I ett desperat drag bestämmer sig statsminister Per Viksten för att låta den unga up and coming-miljöaktivisten Charlotte Ekeblad (Alexandra Rapaport) bli landets nya miljöminister. Att hon är snygg är heller ingen nackdel, så klart. "Kronprinsessan" kan börja.

Så följer det en treåring kunnat räkna ut, och som väl sammanfattas bäst med 'upp som en sol, ner som en pannkaka'. Till en början älskar medierna den nya ministern. Sossarnas siffror går spikrakt upp, Charlotte Ekeblad är en frisk fläkt i de gubbtunga korridorerna. Men bakom hennes rygg gnälls det, ränker smids, den elake finansministern (Reine Brynolfsson) vill inget hellre än att punktera henne. Hans unge lakej Jakob Steen, politiskt sakkunnig på miljödepartementet och förbigången vid ministerutnämningen, är mer än villig att hjälpa till för att stjälpa uppkomlingen som har mage att tro att hon är något. Samtidigt rämnar så klart Charlottes familjeliv. Den moderne maken (Ulf Friberg), som till en början säger sig stå bakom hustrun till 110 procent, inser snart att det visst inte var så glamoröst att vara negligerad hemmapappa, och börjar söka tröst hos Charlottes väninna. Snart börjar också mediebilden krackelera, ett misstag föder ett annat, och till sist har Charlotte Ekeblad hela Sveriges samlade journalist- och sossekår emot sig. Det blåser snålt på toppen, om det nu fanns någon som inte trodde det.

Nu menar jag inte att låta sarkastisk. Inte överdrivet mycket i alla fall. För "Kronprinsessan" är bra, stundtals till och med riktigt bra. Men storyn är ... tja, låt oss säga sjukligt förutsägbar. Men anledningen till att det inte stör mig så mycket är att jag tror att det tyvärr är så här det skulle bli. Om Göran Persson utsåg en snygg, drygt 30-årig gift tvåbarnsmamma med ett lätt radikalt förflutet och en god relation till medierna till minister, så skulle troligen exakt samma sak ske som i "Kronprinsessan". För vi - människor, medier, samhälle - är ju så förbannat förutsägbara.

Den fyrdelade produktionen är av den där sorten som SVT kan göra i sömnen. Kompetent in i minsta biroll, medryckande, spännande och bra på det där trygga, fina, lagoma sättet. Kanske hade jag hoppats på lite mer udd, lite mer svärta, lite mer engagemang.

Jag har inte läst Hanne-Vibeke Holsts roman som tv-serien bygger på, men om jag har förstått saken rätt så har hennes bok inspirerats av Mona Sahlin-affären, men romanen anpassades till danska förhållanden och utspelar sig i Köpenhamn. I tv-serien är det dock Sverige, Stockholm och Rosenbad som gäller. Den anpassningen är välgjord. Det känns äkta, serien är inspelad i de riktiga miljöerna, och man har tack och lov inte som i "Kommissionen" försökt göra en svensk "Vita huset". Det är ett bra stycke tv-drama helt enkelt, som helt säkert kommer att locka sisådär 1,5 miljoner i publik (men betänk att jag numera titulerar mig världens sämste tv-siare).

Men jag kan inte låta bli att undra - varför måste alltid journalister framställas som så sjukt endimensionella i såna här serier? Murveln Magnus Svensson på tidningen Kvällspressen må visserligen eventuellt ha hjärtat på rätta stället längst längst inne i kroppen, men oj vilken schablon han är. Och jösses Amalia - vi ska inte ens prata om Ameliareportern som dyker upp för att göra ett mjukt och kvinnligt porträtt av Charlotte medan hon fortfarande är mediernas gunstling. Jeezus.

Och tyvärr punkteras den här välgjordheten jag tidigare prisade vid några tillfällen. Varje gång som den påhittade blaskan Kvällspressen dyker upp i bild (och det gör den rätt ofta) så slås man av hur oerhört taffligt redigerad den är. Rubriksättningen på artiklar och löpsedlar är så övertydligt gjorda att de blir löjeväckande. Dessutom har de dabbat sig rätt ordentligt vid ett tillfälle. I början av avsnitt två sitter Charlotte Ekeblad och läser en artikel som ska handla om henne i Kvällspressen, men när kameran zoomar in på reporterns bildbyline ser man klart och tydligt att texten är tagen ur Expressen, och egentligen är en politisk krönika om vem som ska ta över statsministerposten om Göran Persson avgår. I texten utläser man enkelt namn som Pär Nuder, Ulrica Messing, Thomas Östros, Margot Wallström och Mona Sahlin. Klantigt, eftersom ingen av de här personerna existerar i "Kronprinsessans" politiska landskap. Hur svårt hade det varit att skriva ihop en falsk text? Krönikan hon läser är för övrigt skriven av den nu avlidne Per Wendel, och var publicerad i Expressen 16 mars förra året (internet är bra ibland).

Men som sagt - i stort gillar jag "Kronprinsessan". Första avsnittet sänds i morgon kväll klockan 20 i SVT1.

Och glöm nu för allt smör i Småland inte ...

2006-02-25T16:58:00.000+01:00

... att SVT har "Veronica Mars"-maraton i kväll med start klockan 23. Så alla ni där ute i stugorna som inte har kollat tidigare, se till att göra det i kväll. För vad kan vara bättre än fyra avsnitt på raken av den coolaste och mest varmhjärtade serien sedan Hedenhös var king of the hill? Inte mycket hävdar jag.

För kolla bara vad många inlägg jag skrivit som handlat om "Veronica Mars":

VM högaktuellt trots OS
Jag presenterar världens sämste tv-siare!
Veronica Mars förutspår slutet i "Lost"
Farmor gillar "Veronica Mars"?
Och de rätta svaren är...
Tv-året 2005 i ett nötskal
Veronica vs Buffy - en fajt som inger hopp
SVT blundar och försöker vrida klockan bakåt
Who killed Lilly Kane?

Herre gud, jag måste nog skaffa mig ett liv.

OS i skuggan av "Idol"

2006-02-25T15:55:00.000+01:00

Det är inte bara här hemma som tv-tablån är mäkta urvattnad de här dagarna. Även i USA går det mesta på tomgång, med repris efter repris.

Till viss del beror det så klart på OS - CBS och ABC tycker inte att det är lönt att sända nya avsnitt av sina serier eftersom NBC maratonsänder vintersport kväll efter kväll - sändningar som ända drar till sig en publik på drygt 20 miljoner. Men frågan är om inte "American Idol" på Fox är lika skyldigt för tablåutseendet. För maken till program att spöa skiten ur allt annat har väl sällan skådats i amerikansk tv.

NBC:s OS-sändningar (som sänds på prime time även om tävlingarna avgjorts tio timmar tidigare - att visa det på dagtid live ses som ett kommersiellt självmord och finns inte ens på kartan) har inte en chans att hävda sig mot de nykläckta idolerna. Kväll efter kväll (tisdag, onsdag, torsdag) knäcker "Idol" övriga kanalers uppställningar utan att ens bli andfått. Det är läskigt att beskåda.

Och faktum är - om man låter tanken vandra lite - att "Idols" popularitet i USA på sätt och vis hotar OS i den form vi känner det. För de moderna olympiska spelen kan helt enkelt inte klara sig ekonomiskt utan de bisarra miljardsummor som IOK drar in på sändningsrättigheterna i USA. Och när nu sändningarna får stryk av ett sketet talangjaktsprogram, ja, då börjar så klart kanalerna fundera över om det är värt att sända överhuvudtaget. NBC har redan betalat runt sex miljarder kronor för att sända även Vancouver-OS 2010, men vad som händer sedan, ja det börjar nog en del slipsnissar på IOK svettas över snart.

Som grädde på moset har NBC promotat OS in absurdum som Bode Millers privata eriksgata, han skulle i stort sett bara ställa ut skidorna och därefter hänga fem alpina guld runt halsen. Av det blev det inte ens en tumme, Miller hade före lördagen inte tagit en enda medalj och i sin sista chans slog han nyss till med en uråkning i slalomens första åk. Den som kom på den briljanta marknadsföringsidén på NBC är nog arbetslös på måndag.

Men i morgon, efter att Sverige dängt till Finland i hockey-finalen, är det över för den här gången. Vi får tillbaka våra normala tv-tablåer. Tack för det.

Hittills har 87 personer...

2006-02-23T18:47:00.000+01:00

...kommenterat en minikrönika som Erika Hallhagen skrev i dagens SvD om att hon inte klarar av att kolla på "Commander in chief" längre. Kommentarerna går i princip ut på två saker - endera står det 'du har rätt, fy fan för USA' eller så står det 'du har fel, fy fan för dig'. Med vissa undantag givetvis.

Jag blir rätt trött när jag läser först krönikan och sen kommentarerna. Dels för att folk orkar gå igång så otroligt på en rätt intetsägande krönika. Vilket för mig in på min andra anledning: usch vad trött jag är på de vidöppna dörrar som Hallhagen slår in. För kan vi inte en gång för alla inse några saker och för the love of god acceptera att:

Amerikaner är sentimentala.
Amerikaner älskar storvulna känslor.
Amerikaner tror på gud.
Amerikaner tycker om att vifta med sin flagga.

De här sakerna kommer ALDRIG att förändras, hur många gånger vi än förfasas över dem. Tro mig, jag blir också less på det emellanåt. Men snälla snälla snälla, kan vi inte sluta gnälla över det? För hur högt vi än skriker kommer de aldrig att lyssna.

House tillbaka i undersökningsrummet

2006-02-22T09:25:00.000+01:00

Det här inlägget innehåller lite spoilers från senaste "House".

I de senaste fem-sex avsnitten av "House" har vi av någon okänd anledning inte fått ta del av Dr Houses påtvingade timmar i undersökningsrummet där han måste ta emot 'vanliga' patienter på order av Dr Cuddy. I veckans episod var han dock tillbaka i skrubben, och så fort han öppnade dörren och gav den stackars mannen som satt därinne en blick blandad av leda, ointresse och lätt avsmak, insåg jag att jag verkligen saknat de här scenerna. Ofta har de inte tillfört något storymässigt utan bara tjänat som avbrott där House tillåts bitcha mot intet ont anande människor som varit dumma nog att vända sig till sjukvården med sina krämpor, men de har varit små tacksamma komiska ljuspunkter i det djupa medicinska mumbojumboland House och hans tre underhuggare oftast rör sig i (med det menar jag inte att de inte vet vad de pratar om, bara att jag ibland inte förstår de oerhört komplexa sjukdomsfallen de löser vecka efter vecka).

Den här veckans undersökning visade sig dock leda House på rätt spår, mannen som led av sympatigraviditet förde självklart Houses tankar vidare till att hans supermodellpatient egentligen var hermafrodit och led av testikelcancer. Hur han kom till den slutsatsen övergår mitt förstånd, men så är jag ju inte Dr Gregory House heller.

Till tonerna av Ryan Adams 'Desire' fick vi också grotta ner oss djupare i Houses söndertrasade ben. Den utlämnande scenen när han droppar byxorna inför Cuddy och vi får se operationsärret på hans högra lår fick mig nästan att vilja börja knapra Vicodin också. Summa summarum: ett riktigt bra avsnitt av "House".

En liten fundering dock: Det här var andra gången på en månad som det dreglas över VÄLDIGT unga tonåriga tjejer i amerikanska dramaserier. För en månad sedan var det fjortonåriga Kaitlin Cooper i "The OC", och nu en femtonårig supermodell vars perfekta bröst och rumpa påtalades sisådär tio gånger av House. Okej att den mannen inte har några som helst spärrar när det gäller vad som kommer ut ur hans mun, men snälla - kan vi inte skippa peddovibbarna framöver?

TILLÄGG: Flera kommenterar att mitt fastslående att Houses undersökningar av 'vanliga' patienter oftast inte har något med avsnittets huvudhandling att göra är helt uppåt väggarna fel. Okej då, mitt minne är kanske lika vattentätt som en spaghettidurk. Jag tar ödmjukt tillbaka det påståendet.