Agnes (ungefär)

Sådant man måste få ur sig bara

2012-04-03T21:17:00.005+02:00

När någon dör så blir samtliga bekymmer man någonsin haft så otroligt små och betydelselösa. Inget spelar längre någon roll för hur mycket man än vrider och vänder på det, vet man att det är helt omöjligt att någonsin återse den som man älskat, och fortfarande gör så oändligt. Plötsligt känns det som att luften man bär inom sig bara försvinner, livet känns inte längre verkligt. Vardagen blir istället något som man flyter igenom utan uppfattning av vad som i själva verket pågår. Att skratta känns nästan som ett svek. För det är svårt att föreställa sig själv vara riktigt lycklig igen utan att kunna ringa, skriva eller bara säga hej till denne igen. Lyckan blir något som känns få förunnat de som aldrig någonsin förlorat någon, som barn, för om jag blir lycklig utan, betyder det då att jag inte älskade tillräckligt mycket? Givetvis vet jag, att vara olycklig inte bevisar någon kärlek men just i ögonblicket när man tappar andan, känns det som att sjunka så djupt ner i ett hål att det känns omöjligt att någonsin kunna ta sig upp igen.

Att få veta att min älskade, älskade farfar gått bort kändes som att någon slog mig det hårdaste i magen någonsin. All luft försvann, att andas kändes som en kamp bara det. Inget annat fanns liksom kvar, det kändes som att det bara var jag, ensam med sorgen som åt upp mig inifrån. Allting fick ett helt annat perspektiv. Hela den värld som jag byggt upp under de senaste tre åren raserade och kändes oviktig. Med allt jag hade, ville jag bara varit där, kunnat säga hur mycket farfar betydde, hur han hjälpt mig så många åtskilliga gånger utan att kanske veta om det. Säga hur det är han som fått mig att tro att jag kunde göra vadsomhelst och att jag skulle klara det. Nu helt plötsligt kändes det som att jag inte längre kunde, utan farfar som trodde på mig. Som ständigt berättade hur stolt han var.

Jag ångrar så mycket saker.

Att jag inte hälsat på oftare, ringt mer, skrivit fler brev. Att jag inte visat tillräckligt mycket hur fin och fantastisk han faktiskt var. I farfars ögon kände jag mig alltid oövervinnerlig. Nu blir det som att alla mina kamper kommer bli hundra gånger svårare utan honom som står där på andra sidan och hejar på. Inget annat spelar längre någon roll, för de närmsta månaderna kommer jag vara tvungen att lära mig att leva utan farfar. Och det går liksom inte att inse, att farfar är borta. Att jag aldrig mer någonsin kommer gå uppför trappan till hans dörr, ringa på dörren, gå in till hans rum och sitta vid sängen och prata, hållandes hans hand. Aldrig mer säga, vi ses snart farfar, jag kommer tillbaka det snabbaste jag kan för nu är det redan försent.

Jag vet att jag alltid kommer sakna farfar. Men jag vet samtidigt att det kommer sluta göra ont varje dag. Att jag inte längre varje morgon kommer känna hur hjärtat krampar och drar ihop sig så fort jag kommer på vad som hänt. Emellertid måste jag fortfarande nypa mig ibland, för tiden från att farfar dog fram tills nu har känts som ett drömtillstånd. Det blir som att ständigt tvivla på sig själv, för jag vill inte än förstå att det är på riktigt. Fast någon gång kommer det tillslut bara finnas fina minnen kvar. Det kommer inte längre vara smärtsamt på samma sätt som det är nu. Och jag vet att det är så många andra som går igenom samma sak dagligen, och att min sorg inte är mer eller större än någon annans. Men just nu så känns det mest bara grått och molnigt.

Finaste, älskade farfar.

Hej och allt annat

2011-11-09T11:34:00.000+01:00

Jag har inte skrivit pa massa lange. Men det ar sa mycket som hant och jag har liksom inte riktigt vetat var exakt jag ska borja och sluta. Hur mycket jag vill saga. Fast antligen, antligen har allt ordnat upp sig och det kanns sa javla skont.

Jag bestamde mig for att aka till Sverige hela sommaren, sade upp min lagenhet tomde den pa alla saker och malade om. Tog bort allt som gjort lagenheten min. Och det var fan hemskt. Jag alskade min lagenhet, utsikten den minimala kokvran, att duschdraperiet alltid trillade ner nar jag duschade sa badrummet blev fyllt av vatten. Inget gjorde nagot, for den var min. Min forsta lagenhet. Nu bor en av mina kompisar dar, sa det ar ju ratt skont, jag kan liksom komma dit ibland och latsas att utsikten fortfarande ar min. Annars ar den inte sig sa lik, lagenheten, andra mobler, hyllor och allt det dar.

Sen var jag i Sverige i tva och en halv manad. Traffade alla som jag saknar, fast anda inte tillrackligt. Sen blev jag dumpad och jag tog det sa javla hart. Blev som ett svart hal i hela mig och det gick liksom inte att tanka. Men jag var sa otroligt glad att vara hemma i hatte hos min pappa. Han var den finaste nagonsin och tog mig att se Harry Potter och lat mig valja tontiga filmer i hyrvideoaffaren. Och nu ar det bra. Det tog ett tag men helt plotsligt gar det att andas utan att varenda andetag river.

Och nu bor jag ihop med den finaste manniskan i mitt liv, Julia, och det ar helt otroligt. Vi har en guldfargad soffa med fransar langs botten. En matta men alldeles formanga vinflackar fran var inflyttningsfest. 50-talskoksmobel fran Emmaus och tallrikar vi fick av en snall tant. OCH! en 15 meter lang balkong. Jag gar pa universitetet och laser franska och traffar andra utlanningar som ocksa hatar grammatik. Just nu ar allt bra. Det borjar bli kallt och det ar okej att stanna inne hela kvallen, ligga i soffan och lasa.

Sen har jag antligen, antligen, antligen bestamt mig vad jag ska gora nu, nar jag blir vuxen och sa. Nasta host flyttar jag till Uppsala och laser internationell ratt. Jag tror det blir bra, det kanns sa. Kanns som att jag behovde 3 ar har for att verkligen veta. Och jag alskar Frankrike, och kanske kommer jag tillbaka, jag hoppas att det inte ar sista gangen jag bor har. Men jag saknar faktiskt Sverige och jag trodde aldrig jag skulle saga det nagonsin, men jag gor det och darfor kanns det bara valdigt ratt.

Sa det var nog allt, mer eller mindre.

litegrann

2011-05-04T18:50:00.001+02:00

Idag saknar jag Anton och att gå i gymnasiet där det är tillåtet att grubbla på vad man vill göra. Vara pirrig i magen mest hela tiden för att snart skulle jag också få ta studenten och det liv jag trodde skulle börja. Var så mycket bättre än då än vad jag trodde.

Soligt, varmt och öronont

2011-04-15T15:45:00.000+02:00

Såhär kan man se ut en solig dag i Toulouse när det är närmare 30 grader samt har öroninflammation. Så härligt så. Dagens outfit är alltså skor som luktar kattkiss (upptäckte jag nu), ett härligt lidande ansikte (syns inte på bilden, men jag tar varenda tillfälle jag kan att klaga på öronont) samt en kjol och en jeansjacka i storlek 140 från en loppis där den låg längst ner i en låda. Förövrigt är jag klädd för varmt, men jag är tillräckligt sjuk, har ju liksom öroninflammation.

Titta! Sol överallt!

Här var mest bara för att visa en bild på mitt ofrivilliga motiv.

Kösystem

2011-04-14T11:37:00.012+02:00

Jag har noterat en sak, efter att ha stått i många olika sorters köer, märker jag även att det finns olika system.

1. Kön i mataffären
- Om man har en shoppingvagn eller en korg och placerar den på marken kan man gå ur kön för att hämta något. Däremot om man är utan vagn eller korg och går ur får man inte gå tillbaka där man stod.

2. Kön i annan affär, tex för kläder
- Här är det oftast omöjligt att på något sätt markera sin plats. Dock finns det de som liksom står med en fot i kön och sträcker sig så långt de bara kan efter något mer att snabbt dra till sig. Det får man. Annars går det ej att gå ur. Det är även intressant att se olika sorters köbildning, det finns den som är en gemensam kö där längst fram går till första kassa som blir ledig. Emellertid brukar alltid någon efter ett tag inte fatta (inte vilja fatta) och därför gå före hela kön som om de trodde att kön bara ledde till en kassa. Detta innebär även att om de tror så, tror de även att alla i kön är dumma i huvudet då de står kanske 7 personer i en kö till en kassa när ingen annan kassa har en kö.

3. Kön på banken/posten
- Om man står i denna kö och kommer på att man kanske skulle fylla i ett papper är det helt okej att gå ur och sedan in på den plats man hade igen. Skönt eftersom kön alltid är megalång. I alla fall i Frankrike.

4. Kön på marknaden
- Här är det mer lämpligt att fråga, vilken kö? Eftersom allt går ut på att baxa sig fram till tex grönsakerna ta lämpliga grönsaker, vifta med dom framför handlarn och sedan halvskrikigt säga 1 euro för 2 broccoli, NEHE! ser du inte att den är lite gammal där? 80 cent är okej! Varpå jag helst undviker marknaden, jag är dålig på att tränga mig, vifta framför handlar samt pruta.

5. Kön på baren
- Finns inte den heller, det är han/hon bakom bardisken som bestämmer, jävligt irriterande om man inte är den som blir vald. Känns som att gå i 4:an igen och bli vald sist när man skulle spela fotboll i gympan. Detta har lett till att jag nästan helt går till George för jag vet att Benjamin väljer mig nästan först jämt.

Det finns även olika köpersonlighetstyper, dom skriver jag om en annan dag kanske.

Dollar

2011-04-13T23:56:00.000+02:00

Jag tycker det är lite roligt när tidningar har rubriker som på ett eller annat vis handlar om pengar och skriver såhär:

- Han vann femtiotusen - dollar
- Behandlingen beräknas kosta tjugotvåmiljoner - dollar

Eller som man kan läsa i DN:
Vill spara 4000 miljarder - dollar.
(http://www.dn.se/nyheter/politik/obama-utspel-i-budgetplan)

Jag älskar när dollar läggs till på en redan stor summa, det känns som de som skrivit rubriken vill åt samma effekt som i filmer när det går dåligt och den här dummdummdumdummm-musiken kommer.

Kissekatten

2011-04-13T12:43:00.000+02:00

Kan inte låta bli att le lite när jag tittar mot fåtöljen och ser detta:

Flytt

2011-04-12T15:04:00.000+02:00

Jag och Julia ska flytta ihop i Toulouse (!!!) i augusti-september. Just det faktum att vi faktiskt ska bo i samma stad är redan stort, men att bo tillsammans är otroligt underbart. Förresten är det nog detta som jag tänker mest på, hela tiden. När jag har en dålig jobbdag tänker jag "du gör det här för att du ska kunna bo med Julia sedan, lid nu, var glad sen". Och sådär håller jag på. Dessutom har jag blivit helt besatt av att hitta bilder som visar känslan jag vill ha i vår lägenhet. Har en mapp på datorn som är fylld med över 500 st bilder. Det liksom bara hände. Därför tänkte jag visa ett litet utbud, framförallt för att se om Julia godkänner vi ska ju trots allt bo tillsammans. Inte längre ska jag vara ensam i en liten 25 kvadratare.

Exakt såhär vill jag bo. Exakt så.

Mitt drömkök

Om jag ska vara realistisk är det här nog det bästa kök vi kan få.
Om vi har tur.

Dricka kaffe ensam

2011-04-06T21:48:00.000+02:00

I dagarna när jag hade 4 dagar ledigt (för jag har fått jobb!) på raken (!) hälsade jag på min syster (plastsyster) i Clermont-Ferrand. Då hon var i skolan fick jag spatsera runt själv i staden. Emellertid hatar jag att spatsera själv, jag går ogärna i affärer eller museum utan sällskap. Ännu mindre spatserar jag omkring ensam. Men, så fick det bli. Efter att jag skjutit upp det till den grad då det inte längre var hållbart fick jag släpa mig ut på stan, för att spatsera, själv. Först var jag livrädd. Vet inte riktigt var det här kommer ifrån, men tanken att någon kommer på mig med att vara ensam liksom skrämmer mig. Trots det faktum att jag dagligen drömmer att bli en självständig kvinna (tjej) som faktiskt vågar gå någonstans själv, förutom till mataffären (där jag tror att kassamänniskorna dömer mig för den mat jag köper).

Denna dag hade jag bestämt mig för att dricka en kaffe, själv. Trots att jag helst ville springa hem till min systers lägenhet och dra täcket över huvudet. Försökte hitta lämplig uteservering, för det var 20+ och sol, vem sitter inne, vill ju inte bli dömd för det heller. Hittade ett café som såg tillsynes trevligt ut, tänkte dit går jag, kaffe själv ska det bli. FÖR FAN! Istället gick jag rakt fram. Inte satte jag mig på någon stol inte. Jag fortsatte gå. Kände mig ännu mindre än innan. När fan ska jag våga dricka kaffe ensam?

Om wikileaks

2010-12-19T11:40:00.000+01:00

Peter har redan tipsat om den, men efter att gråtit och blivit förbannad denna söndagmorgon, måste jag tipsa de som läser denna blogg. Titta på dokumentären om wikileaks nu!

Klicka här för att komma till svtplay!

Om film

2010-12-18T23:33:00.000+01:00

Vill bara komma med ett filmtips för den som inte är ute efter världens djupaste film, men inte heller en klassisk hollywoodare. För att komma till saken: Julie & Julia. Med bästa Maryl Streep som är helt fullkomlig otrolig i filmen. Jag ska inte säga vad den handlar om exakt, för jag är så dålig på sådant. Men två historier med 50 års mellanrum ungefär, bra skådisar, massa god mat och lite franska. Ett recept för en bra film.

Om saknad

2010-12-17T12:50:00.000+01:00

Idag saknar jag min finaste Benjamin lite extra mycket. Fast det känns ändå helt okej, jag saknar ju trots allt i mitt gamla flickrum hos pappa. Inte helt fel det heller.

Om att en fika eftersökes

2010-12-17T00:54:00.001+01:00

EMIL JONSSON.
Jag är i Tranås, det är även du, vill du dricka kaffe snart, kanske en pepparkaka eller lussebulle? Prata viktigheter och oviktigheter?

Förresten såg jag dig idag, du, Martin och en ambulans. Jag bankade hårt på en fönsterruta i det gröna huset på din högra sida när du satte dig i bilen. Sedan ville jag springa ut, men hann liksom inte innan ni backade iväg.

Anyway, FIKA???

(Om du säger nej blir jag arg, eller lite ledsen, eller båda)

Om min torsdag

2010-12-16T22:49:00.000+01:00

Idag har jag träffat min lilla Afzelius som ska bli mamma. Vi var ute och loppisfyndade, jag kom hem med 5-6 dukar, plåtburk och något slags "konst"verk men torkade blommor i (här var jag påväg att skriva uppstoppade). Julia hittade finfint linne och bästa koftan. Fast egentligen var ju det finaste av allt att faktiskt vara med Julia. Det känns så skönt ändå, att vi är på så olika ställen i livet, ändå känns allting precis lika bra som innan, om inte bättre.

Om passfoton

2010-12-15T17:06:00.000+01:00

Idag var vi i eksjö, jag och min far. Vi skulle hämta farfar som har legat på sjukhus, först skulle vi dock fixa nytt pass till mig, eftersom jag nyligen upptäckt att mitt snart går ut. Sagt och gjort, vi beger oss mot eksjö polisstation (eftersom man inte kan göra sådant i Tranås). Jag var himla glad, eftersom jag nu skulle slippa att se ut som en psykopat på mitt passfoto. Jag vet att många säger så. Men jag gör verkligen det. Dagen fotot togs hade jag över 39 graders feber och försökte fixa mitt unkna utseende med för mycket smink. Alltså är jag helt svart runt ögonen, mina ögon är glansiga och jag stirrar in i kameran samt gör en sjukt konstig min. Kan ens inte förklara hur skum minen är.

Idag var i alla fall dagen, som jag skulle få ett pass där tullen inte tror att det är någon annan. Där ingen skrattar när de tittar på bilden. Jag tillbringade lång tid med att fixa hår och diverse saker som jag ansågs behövde fixas. Övade min passfotobild. Många gånger. Framför spegeln, framför min far, framför min hund. Ja allt och alla som fanns tillgängliga. Sedan ställer jag mig självsäkert framför kameran, med min inövade pose. Sedan får jag se min bild på skärmen. Jävla bild. Jävla pass. Jag ser helt knäpp ut. IGEN. För först togs en bild, sedan en till, men då var jag påväg att titta bort. Så nu är bilden dum igen. Inte alls som min inövade halvflirtiga pose. Bara ett stort och ett litet öga, och en snörpt mun. Bättre lycka nästa gång!

Om en natt

2010-12-14T02:09:00.000+01:00

Jag tittar på trolltider hela natten och drömmer om våren, och sommaren. Det är så mörkt nu och det liksom skaver överallt. Och kylan gör mig alldeles narig inuti. Fast jag tror att det har med stressen att göra, denna ständiga stress. Som trycker och förvirrar. Stress för skolan, julen, att inte hinna, glömma att leva, framtiden, dåtiden, nutiden. Allt det där.

Det där med att fånga dagen är inte så lätt som det låter.

Om en helg

2010-12-14T00:14:00.000+01:00

Jag var som jag tidigare skrivit om i Uppsala under helgen. Min finaste, finaste Julia bor där. Som gör min värld lite bättre och finare för ett kort tag. Härligt ändå. Lägger upp en bild som gör mig så glad att det liksom pirrar till i hela magen, liksom från botten.

Om skolan

2010-12-13T23:28:00.000+01:00

Heja mig som har skrivit klart min slutuppgift till delkursen och lämnat in den innan klockan 21.00. Det är nog första gången som jag inte stressat skickar in det 23.59 sista dagen. Nu kan jag alltså slappna av och bli en vanlig människa igen. Kanske uppdatera lite oftare. Skriva mer viktigheter. Nu har jag bara en delkurs kvar, sedan har jag klarat en hel kurs. Då ska jag fira!

Om att sova

2010-12-11T03:32:00.001+01:00

Nu är vi hemma och ska sova. Det känns som att jag tappar lite av mig själv för varje steg jag tar.

Om att flyga 2

2010-12-10T20:38:00.000+01:00

På grund av flygrädsla har jag inte kunnat skriva innan. Jag har varit allt för rädd och orolig. Haft ont i magen, varit stressad och inte kunnat tänka alls. Men nu, nu är jag framme i Uppsala. Alltså överlevde jag. Däremot trodde jag verkligen att jag skulle dö när jag satt på planet mellan arlanda och amsterdam, på väg in, började hela planet ryck och skaka. Jag fick seriös dödsångest. Såg hur alla på planet liksom rycktes från sida till sida i sina stolar. I högtalarna ropade de ut att det bara var "some tiny bumps, hehe". Jävla idioter tänkte jag, vi kommer dö. Inga tiny bumps här inte. Döden. Döden kommer. Jag började gråta. Igen.

Men jag överlevde visst.

Annan rolig sak är att jag skrev på min uppgift till skolan på planet. Bredvid mig hade jag en universitetslärare i kemi, som ansåg att han fick klaga på mitt språk, säga att jag missuppfattat uppgiften osv. Alltså läste över axeln. Han kanske försökte var snäll, men jag blev mest ledsen och kände mig dålig. Allting slutade med att jag satt med datorn i knät, vänd mot honom, hukad över skärmen för att han inte skulle kunna läsa.

Nu dricker jag vin, sen ska vi ut. Livet känns fint ändå. OCH OCH OCH, Essa är här. Min borttappade släkting som bor 3 minuter från Julia. Bra sådant där tycker jag.

Om att flyga

2010-12-07T22:47:00.000+01:00

I övermorgon åker jag till Sverige. Alltså på torsdag. Och allt jag kan tänka på är att jag inte vill dö i en plankrasch. Varje gång jag flyger är jag nästan övertygad om att jag kommer att dö. Framförallt om det skakar och rycker. Jag börjar gråta och får lite lätt panik. Sist jag åkte hem, grät jag när vi startade. Bredvid mig satt ett liten pojke som tydligen också var rädd för att flyga. Han frågade mig varför jag grät. Upprörd som jag var sa jag: För jag inte vill dö. Varför ska du dö frågade han. För att vi kommer att krascha svarar jag. Detta resulterade i att han också får panik, varpå pojkens mamma kollar argt på mig. Jag rodnar och gråter ännu mer. Det var en rolig flygresa. Bättre lycka nästa gång.

Om att åldras

2010-12-07T00:11:00.002+01:00

Ibland känner jag, eller lite mer ofta än sällan, rädsla för att bli gammal. Sådär riktigt gammal. Och ensam. Gammal och ensam. Jag vill inte sitta på ett hem och varje dag önska att någon kom och hälsade på mig. Utan några föräldrar, någon äldre att förlita sig på. Det kommer vara jag som är äldst, och vem ska jag då fråga om råd? Det skrämmer mig, jag blir så otroligt ledsen av hela tanken. Helst vill jag att alla i mina finaste och viktigaste personer alltid ska vara där. Jämt.

Därför är det skönt att tänka på att jag och min finaste Julia har en plan. En plan för att slippa sitta och vara helt ensamma. När våra partners (om vi ens kommer ha haft några) är döda och våra barn inte längre vill se oss. Då har vi allt klart. Vi ska bo i ett hus (just nu i Frankrike). Den ska bara vara en enplansvilla helst en gammal lada. Måste tänka på att vi säkert kommer ha genomgått x antal höftledsoperationer och kommer vara för trötta för att kunna gå upp för några trappor. Vi ska dricka alldeles förmycket vin. Ha på oss stora hattar, sådana där som engelska tanter oftast har. Sitta och spela kort och åka in till stan och handla i gamla nattlinnen och tofflor. Kanske med papiljotter i håret. För man får göra det, om man är två gamla tanter med ett hus på landet. Vi ska äta massor av kakor och bakverk, för det kommer inte längre spela någon roll om vi väger över 100 kilo. Huvudsaken är att vi har roligt. Och kan gå. Gå är viktigt. Och vänskap. Och vin.

Allt det gör att tanken på att åldras inte längre känns så skrämmande. I alla fall inte om jag gör det med Julia. Det går inte att känna sig ensam då.

Min Idol

2010-12-05T18:00:00.008+01:00

Min största idol, någonsin, jämtjämtjämt är Patti Smith hon är ungefär den coolaste, finaste, bästa artisten någonsin. Tycker jag. Och det finns en låt, som jag lyssnar på om och om igen just nu. Den är så fin och alla borde lyssna på den. Verkligen alla.

Förövrigt såg jag henne i somras och det var nog bästa någonsin.

Ord

2010-12-04T13:24:00.000+01:00

Det som pågår nu är bara en grå hållplats i livet, tills det riktiga börjar. Och där står jag och stampar ilsket på marken. Tiden går så långsamt här. När jag står där, på min lilla gråa hållplats, tycker jag att livet inte är så stort. Inte så grandiöst som många andra verkar tycka just nu. De bor ihop, studerar på riktigt, de dansar varannan natt, läser fina böcker, har fina personer att fika med. Ibland gör det så ont att andas. Det river i hela lungorna, hela kroppen. Och jag saknar, jag saknar mitt blå rum med den blå byrån. Jag saknar kaffe i trädgården, jag saknar att hata Tranås tills jag bara ser svart. Jag saknar att längta bort till Frankrike. Allt skulle bli så underbart här, jag skulle upptäcka så mycket här. Om mig själv, om andra. Träffa alla de där människorna. Komma på vad jag verkligen, verkligen vill göra. Men det är inte så lätt, det här med att leva. Och jag måste lära mig att sluta måla upp luftslott. För på något sätt, hur bra jag än har det, blir jag alltid besviken. Det är nog det, som är problemet, att jag hela tiden förväntar mig så mycket, att hela min värld ska vändas upp och ner, att allt ska få mer färg. Mer ljud, ljus rörelse, känsla. Och precis som innan, glömmer jag, att faktiskt se allt det fina jag har. I all min röra av val och möjligheter. Av längtan och förhoppningar lever jag faktiskt ett liv. Just nu. Och det är helt ärligt ganska så fint det med. Kanske inte precis som jag trodde från början, men förmodligen bättre, på sitt sätt.

Pilates

2010-12-03T01:52:00.001+01:00

Okej, jag har efter att Julia (Länk här!) sagt hur bra det var, så laddade även jag hem någon sort av pilates med en hollywoodtränare. Så för en timme sen gjorde jag den. Eftersom jag mitt i natten jämt tänker att jag ska ut och springa och så, tänkte jag att lite pilates är ju typ samma, eller? Efter det här passet kan jag konstatera att jag är:

1. Extremt otränad
2. Otroligt ovig
3. Väldigt okordinerad

De tre punkterna ovan går inte riktigt hand i handske med pilates. Men, jag är pepp ändå. Mest för tränaren säger: You can do it och Looking good! Det är tills jag kommer på att hon inte pratar just med mig vill säga.

Att tillägga är att jag försökte mig på att göra något som heter kickbox bootcamp efteråt, det gick mindre bra. Efter tio minuter snubblade jag på mitt golv och ville spy. Dålig ide.