always accept never expect

En knuten näve och en falafel

2013-12-29T15:22:00.001-08:00

Sommaren 2012 friterade vi vår första falafel. Vi hade råkat skapa ett event på Facebook i vitabergsparken och närmare 2000 personer kom. Man kan lugnt påstå att falafelhanden hade lite kramp efter det. Anledningen till eventet var att vi ville protestera mot de regler som förhindrade människor från att sälja sin mat på gatan. Antalet tillstånd hade inte ökat sedan 70-talet. Till en början ignorerades vi totalt av Staden. Ulla Hamilton svarade inte på några frågor utan vidarebefordrade allt till trafikkontoret som i sin tur vidarebefordrade allt till politikerna. Men vi gav oss inte och som tur var uppmärksammades frågan i media. Vi skrev till politiker och gjorde vår röst hörd genom att skriva debattartiklar och efter en kort men intensiv twitterdebatt med Hamilton kom så ett blogginlägg där hon förklarade att hon inte var emot food trucks. Vilken tur!

20 tillstånd släpptes nu i våras men utökades förhållandevis snabbt till 100. Stockholm hade helt plötsligt flera food trucks. Inga rapporterade tillgänglighetsproblem men däremot flera trevliga marknader. Street Food Market, Hornstulls marknad och Grolsch Blockparty. För vår del har vi blivit lite duktigare på att göra och fritera falafel. Efter några lyckade dagar där vi friterade falafel utanför vårt café på Hornsgatan och blivit tillsagda av trafikkontoret att sluta bestämde vi oss för att bygga om lokalen och flytta in cykeln (eller fritösen). Cykeln kommer alltid leva kvar (den var redan över 50 år när vi köpte den så vi börjar tro det på riktigt) Det var startskottet för något vi fortfarande inte vet vart det kommer att sluta. Vi ser fram emot 2014 och vill tacka alla som kom, som kom till Vitabergsparken och tappert köade i närmare en timme för att äta en nyfriterad falafel och som hittat till oss på Hornsgatan 39.

Cellulär terapi på Bali

2011-06-19T04:23:00.000-07:00

Mitt ute bland böljande risfält så långt ögat kan nå ligger Sari Organic. En restaurang byggd mitt bland risfälten i utkanten av Ubud. Det går bara att ta sig dit till fots (eller scooter). Gångstigarna är smala och överallt ser man risodlare i arbete iklädda stora hattar som skydd för solen. Det är varmt, men här finns det inget som hindrar luften. Inga bilmotorer som spyr ut avgaser. Inga hus som håller vinden inspärrad. Det blåser friskt. Det blåser fritt.

Vi beställer varsin färsk kokosnöt. Trots Saris lite avlägsna läge är det fullt. Mycket av det restaurangen serverar odlas dessutom på plats. En trogen skara expatriats handlar sina grönsaker här, till samma priser som man skulle handla för på en Ica i Stockholm.

Vi får kontakt med ett par som sitter vid bordet bredvid. Catherine och Dominique. Catherine är arkitekt och kommer från England. Hon har bott på Bali i 2 år. Dominique kom för 6 månader sen. "The energy here in Bali is amazing", säger han på fransk engelska samtidigt som han slår ur med händerna som för att visa hur energin överväldigar honom bara han pratar om det.

Båda har lämnat varsin euroepisk metropol för ett lite enklare liv på Bali. Catherines verksamhet börjar gå bättre och bättre. "It took some time but now I have plenty of jobs. I don't want to work to hard though, that's why I left London in the first place." Dominique skrattar. "I go where my women are."

Livet på Bali för ett par från Europa skiljer sig rejält jämfört med ett för ett par från Bali. Bali kan vara väldigt billigt, men för man över en europeisk standard och livsstil blir Bali trots allt en dyr affär. "Bali is expensive," säger Dominique, "if you want to live like this, eating out, and buying food in supermarkets. Of course not like Europe, but you need at least a thousand euros a month to live. And that is without the cost of renting a house which is another 600 euro."

Kanske handlar inte Balis charm om någon speciell energi utan om värdet av 1000 euro i månaden. I Paris skulle pengarna knappt räcka till hyran. Här kan man äta ute varje dag.

Dominique jobbar med cellulär terapi. "I unblock the cells," förklarar han. Tydligen kan det uppstå blockeringar i våra celler från våra tidigare liv vilket resulterar i att vi mår dåligt eller att vi inte förverkligar våra drömmar.

"This is my gift, to help unblock cells. Everyone must find his or her gift. I can help with that".

Dominque jobbade med detta i Paris. Där kunde han ta över 300 euro för en session på 45 minuter. Här på Bali är prisbilden lite annorlunda. "I don't like this money thing, I prefer trade. I need for example carrots, you give me carrots, I give you therapy. But it depends. If the person has a lot of money I can charge 200 euro. For someone with less money, maybe 100 euro. But I prefer to trade. I try to escape this thinking with money."

Samtal i taxin mellan Ubud och Legian

2011-06-05T15:56:00.000-07:00

Vår chafför, Made, som tog oss från Ubud till Legian verkade till en början vara lite butter. Butterheten visade sig istället vara en lågmäldhet som lätt kunde förbytas till blixtrande skratt och leenden. Pratet handlade om Ubud och vad som fanns att göra i omgivningarna. Han blev lite uppgiven när vi sa att vi varit i Ubud i 9 dagar och nästan bara varit i stan.

”Come on! There is so much to see!”

Samtalet gick vidare. Vi pratade om familj och hur många barn han hade. Hur skolsystemet fungerade och hur svårt det var att få ekonomin att gå runt. Korruptionen gjorde att t.o.m. universitetsexamen gick att köpa för pengar. Livet som taxichafför var tufft, men han klarade sig. Egentligen var han konstnär, men det tog för lång tid att sälja tavlor och därför var det bättre att syssla med transport. Då fick man in pengar direkt. Bali skiljer sig kulturellt och religiöst från resten av Indonesien eftersom över 90 % av befolkningen är hinduer. Hans kast tillhörde den kungliga, men det gjorde honom inte rik. Han kände den balinesiska kungliga familjen som förvisso var rik, men han var det inte.

Vi var tvungna att stanna till för att släppa förbi ett hundratal människor som deltog i en ceremoni. Religionen tar mycket tid i anspråk för balineserna. Överallt ser man offergåvor: ris, rökelse, cigaretter, placerade i fina handflätade korgar stora som en handflata. Överallt finns det små tempel och offerannordningar. Chaffören berättar att det finns över 30 000 tempel på Bali. Han har själv ett eget familjetempel där han ber varje dag efter jobbet.

Bali har genomgått en enorm förvandling de senaste 30 åren. Med en undantag för en kraftig nedgång i turistindustrin efter Balibomberna 2002 och 2005 har förvandlingen varit konstant. Över 2 miljoner turister besökte Bali förra året. De flesta stannar i de södra delarna, men boken ”Eat, Pray, Love” har fått ensamma medelålders kvinnor att valfärda till Ubud, som är Balis religiösa och konstnärliga centrum. Ubud var ursprungligen en liten by, omgärdad av vackra risfält. Hantverksskickligheten är den bästa på ön. Här arbetar stenhuggare, snickare, guld- och silversmeder.

Den ökade turismen har drivit upp markpriserna och risfälten försvinner sakta till förmån för villor och hotell. Hela Bali verkar vara en arbetsplats och många söker sig hit från andra delar av Indonesien för jobb. De flesta som kommer hit och köper mark är från Java. Dom har pengar. Dom flesta som jobbar är också från Java, Indonesiens största ö, hem till mångmiljonstäder som Jakarta och Surabaya.

”Livet har förändrats de senaste 30 åren. När jag var liten hade vi inga pengar, men vi klarade oss ändå. Alla hjälpte till. Behövde vi något som vi saknade gick vi till grannen och hämtade det. Och tvärtom. Idag handlar allt om pengar, men vi har det inte bättre för det.”

”Ceremonierna kostar mycket pengar. När ett barn föds har man ceremoni. Då bjuder familjen hela byn på mat. När barnet får sina första tand har man ceremoni igen. Det finns så många ceremonier. Många har inte råd att dö, eftersom likbränningen kostar så mycket pengar. Då får man vänta några månader så att fler i byn hinner dö, så att man kan ha en ceremoni tillsammans.”

”Den yngre generationen har börjat ifrågasätta det här. Varför ska vi lägga alla pengar på ceremonier som var gratis förrut. Prästerna vill förstås inte lyssna på sådant.”

Vi åker förbi en mängd byggnadsplatser för nya bostadsområden. Lyxvillor som byggs på gamla risfält. ”Ser du alla som jobbar? Alla kommer från Java. Det går inte att anlita balineser”, säger han. ”De måste vara lediga stup i kvarten för att de måste gå på ceremonier var och varannan dag.”

Religionen tar inte bara tid i anspråk för balineserna utan också pengar. En vanliga balinesisk familj lägger femtio procent av vad de tjänar under ett år på ceremonier.

”Prästerna vill gärna att vi ska fortsätta med det, men det är bara för att de tjänar pengar på det. Jag har slutat gå på ceremonier. Jag måste jobba för att ge mina barn mat. Det är viktigare. Vi tror på reinkarnation. Min son är en reinkarnation av min farfar. Jag ber varje dag för min farfar. Min farfar blir mätt av bön, men min son måste ha mat och då måste jag jobba. Många i min byn klagar på att jag inte deltar i alla ceremonier men jag bryr mig inte. Prästerna säger att om man inte går på ceremonier är man ingen bra människa då man inte förbereder sig för sitt nästa liv. Men det är bara skitsnack.”

Balinesernas största inkomstkälla är turismen. En minoritet håller fortfarande på med risodling, men den yngre generationen är inte beredd att ta över det mycket mödosamma arbetet. Risbönderna lever ofta under mycket knappa förhållanden och turistnäringen kan te sig som hägring och ett löfte om ett lite enklare liv. Turismen har på många sätt också berikat många på Bali men fortfarande lever den genomsnittliga balinesen på knappt 4 dollar om dagen. Tiggande barn bärandes på sina ännu yngre syskon är en vanlig syn på vägen. Inte sällan sicksackar dom mellan bilarna vid rödljusen och knackar på fönstrena och sträcker ut en tiggande hand samtidigt som de håller det yngre barnet i famnen. Idag bor det närmare 4 miljoner på Bali, på en ytan dubbel så stor som Gotland.

”Man kan göra bra karma genom många olika saker. Inte bara genom bön. Att jobba är också bra karma. Man kan göra goda gärningar i sitt dagliga liv. Om jag kämpar för att mina barn ska få ett bra liv så betyder det att jag gör en god gärning. Alla dom här ceremonierna har skapats under en tid då alla balineser jobbade som risbönder. Tidigare fick man bara tre skördar om året, så 4 månader om året kunde man i princip inte göra någonting. Då hade man tid för ceremonier.”

Chaffören funderar en stund. ”Du vet”, säger han. ”Prästerna vill bara modernisera vissa saker. Till exempel Vattenprocessionen som går ut på att gå från Ubud ner till Kuta. De tar flera flera timmar att komma fram. Den processionen har dom moderniserat så att dom kan åka scooter eller bil till stranden, be och sen åka tillbaka. Men att modernisera religionen så att balinserna inte behöver vara lediga flera gånger i veckan så att de kan jobba och tjäna pengar till sin familj, det vill dom inte ändra. För det tjänar dom pengar på.”

En Cortado tack

2011-06-04T12:29:00.000-07:00

-En cortado tack.
-Absolut.
-Kostar en cortado 30 kronor?
-Ja, precis.
-En cortado är en enkel espresso med lite mjölk, eller hur?
-Nja, alltså, en dubbel espresso med lite mjölk.
-Så ni tar alltså 10 kronor för lite mjölk?
-Ja. Vill du inte ha den då?
-Jo, jag kan ta den, men det är helt orimligt att ta 10 kronor för lite mjölk.
-Tror du priset för kaffet du dricker baseras på råvaran?
-Förlåt?
-Om du tar en enkel espresso kostar den 15 spänn. Då dricker du oftast den stående och går. Dricker du en cortado kommer du sitta på uteserveringen i en halvtimme och ta upp en plats.
-Ok?
-Sen finns det mer än bara råvaran som kostar pengar. Det kaffe som jag säljer ska betala råvaror, hyra och personal. Det är i och för sig inte ditt problem, men prissättning på en kaffe baseras på de kostnaderna. Inte bara kostnaden för mjölken. Ifrågasätter du priser på Waynes också? Eller Espresso House?
-Vaddå?
-Om du går till Waynes och beställer en liten latte får du betala 37 kronor för varm mjölk. Då får du en enkel espresso med varm mjölk. Vill du ha en dubbel får du betala 7 kronor till. Priserna vi har här är helt normala priser. Går du till 7 eleven får du betala 28 kronor för cappucino som är gjord i maskin som också till största del är baserad på mjölk. Då får du ta din kaffe i en take-away mugg och dra därifrån. Därför frågar jag igen, vill du en cortado eller inte?
-Jo. Förlåt.
-Varsågod.

DN debatt!

2010-06-12T04:22:00.000-07:00

”Tvåstatslösningen är Israels sista livlina”

google translate translation of the article:

The two state solution; Israels last lifeline

Ship to Gaza's aim is to finally lift the illegal blockade of Gaza, which means that no goods or people have the right to enter or leave Gaza without a permit from Israel. If they succeed, it will obviously lead to some improvements in the Palestinian people, but the main problem persists. Two-state solution to the conflict between Israel and the Palestinians will never lead to sustainable peace.The Two-state solution is Israel's last lifeline that allows them to continue to legitimize their crimes against humanity.
The eventual victory for the Ship to Gaza, has already been dedicated to Hamaz by the media. This allows for Israel to effectively discredit the humanitarian assistance operation. That Ship to Gaza carried out their operations to help the population of Gaza should not be up for questioning, but it is. Hamas, which has a stated aim to eradicate the state of Israel will never be able to gain legitimacy. Their existence in Gaza is one, for Israel, grateful tormentor. It means that Israel can claim the Palestine / Israel conflict ever be resolved because there is no partner for peace.
The problem with the Israeli / Palestinian conflict is precisely that it does not exist. There is no Palestine, Israel exists. It is therefore important to stop talking about two states. In practice, however, a two state solution is taking shape, an imposed solution that does not include any compromises by Israel. The solution is a Palestine surrounded by walls and security fencing and such a solution cannot lead to sustainable peace.
The Israeli professor Arnon Soffer was for many years adviser to Ariel Sharon in matters relating to the "demographic threat" that the Palestinians are, illustrates a frightening scenario in an interview with the Jerusalem Post in 2004: "When 2.5 million people live in a closed-off Gaza, it's going to be a human catastrophe. Those people will become even bigger animals than they are today, with the aid of an insane fundamentalist Islam. The pressure at the border will be awful. It's going to be a terrible war. So, if we want to remain alive, we will have to kill and kill and kill. All day, every day."
The Palestinians' biggest donor is the EU. The Palestinians' most important friends are the Europeans. Ship to Gaza is an example of the tremendous solidarity that exists between both people. The lesson of this is that the Palestinians must change the approach to be able to get freedom. Protesters in several countries in Europe have long chanted "Israel Apartheid" and "Boycott Israel!". But as long as the official fight does not change from a nationalist struggle into a struggle for rights the slogans oaks empty. Israel is an apartheid state only if the Palestinians in the occupied territories fight for a citizenship. If you want to get a boycott against Israel the sruggle must take a new path: the struggle for citizenship.
Ship to Gaza have shown that eight ships with supplies have created more sympathy for the Palestinian cause than Hamaz rockets and International Law heinous suicide bombings could ever do. The Palestinians' struggle is legitimate and it must be fought by legitimate means. You cannot face overwhelming violence by force. If the Palestinians in Europe embrace a new strategy, the Palestinians in the occupied territories will follow.
Professor Edward Said introduced, after the collapse of the Oslo process, "the third way." He meant that the solution for Israelis and Arabs is to create more justice. You have to look forward, not backward. The country can never be as it was before 1967, let alone that it was the 1948. The injustice has been done can not be undone, but more justice could repair it, not more injustice.
Today it lives near one and a half million Arabs in Israel. The day they demand citizenship for the population in the occupied territories and Israel refuses, Israel becomes an apartheid state. Israel can discuss the borders of a future Palestine state, but they can not officially say that they do not want to give Palestinians citizenship. Israel's concern is that the Palestinians give up on having their own state, and instead begin a struggle for rights. Ehud Olmert expressed his concern during his time as Prime Minister when he told the Israeli newspaper Haaretz said: "If the day comes when the two-state solution collapses, and we face a South African-style struggle for equal voting rights (also for the Palestinians in the territories), then, as soon as that happens, the State of Israel is finished,"
Now people are protesting all over the world against Israel's attacks on Ship to Gaza and demand an independent investigation of the storming of the vessels. But even if the illegal and inhumane blockade is lifted, thanks to the attention Ship to Gaza have achieved and the negative publicity incurred by Israel, the situation for the Palestinians will not improve. The solidarity shown to exist for the Palestinian people must be transformed into constructive action. All of us can agree that all human beings have equal value. Let us stop waving Palestinian flags and instead demand Israeli citizenship to all Palestinians in the occupied territories.

Obama, take away the pain in my stomach

2009-09-09T06:55:00.001-07:00

Fångst. Jag fick strömmingen

2009-06-16T14:54:00.001-07:00

Gädda och strömming

Näsa

2009-06-16T14:52:00.001-07:00

Tony montana

2009-06-16T14:47:00.001-07:00

Läppar

2009-05-20T14:04:00.001-07:00

Du förtrollade mig med dina läppar
För varje kyss vill jag ha en till
och en till

Uteliggare

2009-04-27T04:21:00.001-07:00

Missa inte grandpa!

2009-04-26T23:51:00.001-07:00

Installation på publik

2009-04-26T23:50:00.001-07:00

De e så vi lever

Nizar har tappat sina nycklar.

2009-04-21T12:32:00.001-07:00

Han behöver någonstans att bo.

Roligt

2009-04-19T04:32:00.001-07:00

James morgan

2009-04-18T02:48:00.001-07:00

4 u my vän

Hummus to the world

2009-04-18T02:19:00.001-07:00

baristatender?

2009-04-13T13:40:00.001-07:00

2009-01-17T11:30:00.001-08:00

2009-01-17T11:29:00.001-08:00

Vad är problemet?

2009-01-15T14:38:00.000-08:00

Historien om Israel är historien om en kolonial stats födelse. För att en kolonial stat ska överleva krävs det att man löser problemet med ursprungsbefolkningen. Den etniska rensningen som tidigare koloniala stater bedrivit kunde inte tillämpas och därför valde israelerna inledningsvis tvångsförflyttning som metod. I och med ockupationen av Västbanken och Gaza 1967 hade Israel återigen fått en ursprungsbefolkning. Lösningen då blev då apartheid: palestiniernas ekonomier integrerades med Israel så att palestinierna blev beroende av Israel för sitt dagliga levebröd: Israel kunde dra nytta av den billigare arbetskraften i de ockuperade områdena, samtidigt som de slapp ombesörja att deras sociala rättigheter.

Efter Oslo processen och framför allt efter den andra intifadan har Israel allt mer börjat skärma av den palestinska ekonomin och kompenserat den billiga arbetskraften som palestinierna utgjorde med arbetskraft från låglöneländer. Detta har helt isolerat palestinierna från omvärlden eftersom det fortfarande är Israel som kontrollerar och sköter all gränskontroll. Palestinierna har alltså blivit förpassade till den egna lokala marknaden för att sälja sina jordbruksprodukter (jordbruket, och arbetstillfällen inne i Israel utgör själva stommen för palestiniernas ekonomi): en kartong med 15 kg tomater sjönk från 3.50 USD till mindre än 30 cent mellan mars och juli 2004.

Idag befinner sig Israel i slutskedet av färdigställandet av apartheid. Muren som byggs runt de palestinska områdena syftar till att bygga bort ursprungsbefolkningen. Men eftersom murens rutt inte tar hänsyn till den s.k. gröna linjen utan byggs för att beskydda illegala bosättningar långt inne på ockuperad mark bidrar det till att mark som tidigare brukats av palestinier konfiskeras i ”säkerhetssyfte”. Palestinska byar blir också åtskilda från varandra vilket innebär att muren skapar bantustaner där invånarna är helt beroende av Israel för att få tillgång till jordbruket som befinner sig utanför muren. Den omständliga byråkratin och svårigheterna med att få ekonomisk vinning har gjort att flertalet palestinska bönder helt enkelt gett upp. Ett exempel från byn Jayous får illustrera hur vilka effekter muren har på de palestinska samhällena:

I augusti 2003 hade muren runt Jayous byggts klart. Invånarna misstänkte att man inte skulle få tillgång till jordbruket när skördesäsongen började och campade därför utanför muren. Tre veckor senare stängde den israeliska armén porten som ledde till odlingarna och hindrade byns invånare från att skörda. Alla utom de som campat utanför. 2000 guavaträd var tvungna att skördas inom 24 timmar vilket medförde att 80 % av skörden blev förstörd. I grannbyn där liknande implikationer inrättats dog 6000 citrusträd. Under natten omringade israeliska armén bönderna som fortfarande jobbade och tvingade in dem bakom muren igen och förklarade att om de skulle ta sig ut igen ”illegalt” skulle de bli bötfällda och fängslade.

Murens konsekvenser på den palestinska ekonomin är förödande eftersom den inte lämnar kvar något Palestina med möjligheter att utvecklas. Palestiniernas framtid ligger därmed i israelernas nåd. Israelernas särbehandling av palestinier berör inte bara mot palestinier i de ockuperade områdena utan även de inne i Israel. Genom att ge palestinierna olika typer av identitetskort underlättas eller omöjliggörs palestiniernas möjligheter att förflytta sig i Israel. Efter 1967 års krig och påbörjande av ockupationen av Östra Jerusalem påbörjades fick inte invånarna där ett israeliskt medborgarskap utan istället”permanent recidency status.” Färgen på deras ID kort var blått vilket möjliggjorde för dem att resa fritt inom Israel tillskillnad från deras landsmän/landskvinnor i Västbanken och Gaza med orangea eller gula ID kort vilka tvingas leva under militärstyre än idag.

Efter 1967 var det inledningsvis lätt för alla innehavare av ID kort att jobba i Israel, men i och med Oslo – processen började Israel skärma av den palestinska ekonomin från Israel, rörligheten begränsades kraftigt och den billiga arbetskraften som palestinierna utgjorde ersattes av arbetare från exempelvis Thailand, Filipinerna och Indien. 1991 kom en rapport som tystades ner av israeliska myndigheter som visade att Jerusalems araber som består av 28 % av hela befolkningen endast tilldelades 2 % till 12 % av stadsbudgeten. Östra Jerusalem lider än idag av eftersatta vägar, ljus, avloppssystem samt är grovt eftersatt i fråga om tillgång till parker, sportfaciliteter, kulturella och utbildningscentra

I slutet av 2001 hade 47,000 hus byggts exklusivt för judar i Östra Jerusalem och Västbanken. Inte ett enda hus hade byggts för palestinierna trots att araberna ökat sin befolkning med 230,000 i Östra Jerusalem sedan 1967.

Förtrycket som Israel utövar mot palestinierna utmärker sig på många plan. Det mest uppenbara förtrycket är på det geografiska planet där bosättningar fungerar som israeliska kolonier inne på ockuperad mark. Med hjälp av bosättningarna kan Israel sedan ange säkerhetsskäl för att konfiskera intilliggande markområden runt bosättningarna. Ett annat förtryck som är svårare att se är det dagliga förtrycket som utövas gentemot de civila på väg till eller från arbetet, skolan eller bara på väg till sina vänner. En resa på några hundra meter kan ta och tar oftast flera timmar och ibland dagar p.g.a. så kallade checkpoints som palestinierna tvingas passera för att kunna ta sig ut från sina byar eller städer. Det finns dokumenterat av flera människorättsorganisationer att människor som behövt vård hunnit dö p.g.a. den tid det tar att passera en checkpoint.

Palestinierna i de ockuperade områdena har levt där som flyktingar sedan 1948 och sedan 1967 under israelisk ockupation. Ockupation är dock inget tillstånd där det inom internationell lag råder laglöshet, tvärtom regleras ockupation i Genèvekonventionen; mark får inte konfiskeras eller byggas på, människors frihet får inte inskränkas, kollektiva bestraffningar får inte utföras, människor får inte torteras och flyktingar har rätt att återvända. Israel skrev under Genèvekonventionen den 8 december 1949 vilket innebär att Israel har brutit mot internationell lag i snart 60 år utan en enda påföljd eller bestraffning från det internationella samfundets sida.

På senare år har allt fler jämfört Israel med Sydafrika under Apartheid. I Haaretz, gick det den 11 december 2006 att läsa följande uttalande från USA:s förra president Jimmy Carter:
"When Israel does occupy this territory deep within the West Bank, and connects the 200-or-so settlements with each other, with a road, and then prohibits the Palestinians from using that road, or in many cases even crossing the road, this perpetrates even worse instances of apartness, or apartheid, than we witnessed even in South Africa."

Många israeler tar illa upp vid att bli jämförda med Apartheid eftersom israelerna har en idé om att staten Israel skapats eftersom judarna genom århundraden fallit offer för pogromer, hat och slutligen folkmord. Hur skulle Israel ha kunnat stödja ett rasistiskt land som Sydafrika? Apartheid Sydafrika och Israel hade dock en mycket nära relation. I Sydafrikas officiella årsbok från 1977 går det att läsa: ”Israel and South Africa have one thing above all else in common: they are both situated in a predominantly hostile world inhabited by dark peoples.”

Alon Liel, tidigare ambassadör i det gamla Sydafrika beskriver relationen mellan Israel och Sydafrika som en kärleksaffär: "We created the South African arms industry. They assisted us to develop all kinds of technology because they had a lot of money. When we were developing things together we usually gave the know-how and they gave the money. After 1976, there was a love affair between the security establishments of the two countries and their armies.” I Haaretz den 13 maj 2003 gick det att läsa: “Sharon's map is surprisingly similar to the plan for protectorates in South Africa in the early 1960s. Even the number of cantons is the same - 10 in the West Bank (and one more in Gaza). Dr. Alon Liel, a former Israeli ambassador to South Africa, notes that the South Africans only managed to create four of their 10 planned Bantustans.”

Förutom lagen om rätten att återvända, lagen om nationalitet och the World Zionist Organization- Jewish Agency (status) law gör israelisk lag ingen skillnad mellan judar och icke-judar. Vad status lagen gör är att den lagligt ser till att Israel kan snedfördela resurser och exkludera icke-judar. Ian Lustick förklarar:
”Because they are not formally part of the Israeli government apparatus, they do not serve a constituency of Israeli citizens… They therefore constitute efficient conduits for channelling resources to Jewish population only, resources which are converted into capital-intensive economic development projects, educational vocational training, social services, land acquisition, etc. In the implementation of such programs, officials of these constitutions see themselves ideologically as well as legally justified in ignoring the needs of Arab Israelis and he of their activities on the Arab sector.”

Sydafrika försökte skapa ickefunktionella stater i form av bantustans, men omvärlden (utom Israel) erkände aldrig dessa. I Israels fall har världen erkänt bantustanen Palestina som en viktig del i lösningen på konflikten.

Att demokratiska stater är mer eller mindre öppna gentemot andra är i sig inget kontroversiellt, men ”the legal criteria for admission and benefits are not normally racial, religious or cultural.” Ett sionistiskt Israel kan därför inte fortleva om kravet på medborgarskap baseras på sekulära krav istället för religiösa.

Israels politik kan fortsätta för att världens enda kvarvarande supermakt villkorslöst stödjer Israel. Den tidigare premiären Benjamin Netanyahu, liksom de flesta israeliska premiärministrar gjort, stod inför USA:s kongress och uttryckte sin tacksamhet för USA:
”The United States has given Israel, apart from political and military support, munificent and magnificent assistance in the economic sphere. With America’s help, Israel has grown to be a powerful, modern state. I know that I speak for every Israeli and every Jew throughout the world when I say to you today, Thank you, people of America.”

Fram till 2005 har USA i direkta bidrag stött Israel med nästan 154 miljarder dollar (enligt 2005 års dollar värde). Israel får idag 3 miljarder dollar årligen i bidrag, vilket motsvarar en tredjedel av allt bidrag som USA ger totalt. Lägger man till de extra insättningar som USA bidrar med får Israel mer 4,3 miljarder dollar per år. Tillskillnad från andra länder som får bidrag av USA behöver inte Israel redovisa var pengarna går. Israel får dessutom pengarna i en klumpsumma vilket gör att USA måste låna pengarna för att kunna ge dem till Israel. Israel kan i sin tur placera pengarna i amerikanska stadsobligationer vilket gör att Israel årligen kan tjäna ungefär 660 miljoner dollar extra på räntan. I vanliga fall brukar USA kräva att pengar som länder fått i så kallade foreign military financing ska användas för att köpa amerikanska vapen. Israel undantas från detta och tillåts använda 25 % av pengarna till att stödja sin egen vapenindustri :
”’No other recipient of U.S. military assistance has been granted this benefit’, notes a recent CRC report, and ’the proceeds to Israeli defence industry to achieve necessary economics of scale and become highly sophisticated.’ By 2004… Israel, a comparatively small country, had become the world’s eight largest arms supplier.”

I ett tal till Histraduts centralkommité i december 1947 sade Ben Gurion :

2009-01-15T14:33:00.001-08:00

I ett tal till Histraduts centralkommité i december 1947 sade Ben Gurion :
"In the area allocated to the Jewish State there are not more than 520,000 Jews and about 350,000 non-Jews, mostly Arabs. Together with the Jews of Jerusalem, the total population of the Jewish State at the time of its establishment, will be about one million, including almost 40% non-Jews. such a [population] composition does not provide a stable basis for a Jewish State. This [demographic] fact must be viewed in all its clarity and acuteness. With such a [population] composition, there cannot even be absolute certainty that control will remain in the hands of the Jewish majority.... There can be no stable and strong Jewish state so long as it has a Jewish majority of only 60%."

gråt inte över spilld mjölk

2009-01-15T12:44:00.000-08:00

Gråt inte över spilld mjölk
men vad händer om mjölken var ett barn
om mjölken fortfarande fanns
i den ammande moderns bröst

en dikt

2009-01-15T12:20:00.000-08:00

"If the olive trees knew the hands that planted them, their oil would have become tears ..." Mahmoud Darwish

Vad är problemet?

2009-01-13T10:00:00.000-08:00

Om man vill lösa den s.k. "konflikten" mellan Palestina och Israel måste man komma fram till vad problemet är. För det första existerar det inget problem mellan Palestina och Israel eftersom Palestina inte existerar. Slutsatsen är det inte existerar en konflikt mellan två länder och därmed kan inte konflikten lösas som en konflikt mellan två länder.

Problemet är inte geografiskt utan politiskt. Den lilla landremsan som idag kallas Israel är lika stort som Småland. På det lilla området har FN lyckats dela upp marken till två olika länder, ett för judar och ett för araber. Dessutom har Israel lyckats ockupera den delen som skulle blivit arabiskt.

Att FN (dvs. Västvärlden) överhuvudtaget delade upp området var fel. Man tog inte hänsyn till hur befolkningen bodde och i och med FN reoslution 181 bäddade man för den katastrof som skulle drabba palestinierna. Israelerna bedrev en etnisk rensning och cirka 800 000 palestinier flydde från sina hem. Över 400 byar och städer jämnades med marken och idag bor dessa flyktingar fortfarande i flyktingläger, i Gaza, på Västbanken och i Libanon.

Grundfelet var att dela upp landet och därför kan inte lösningen vara att dela upp landet igen. De ockuperade områdena är inte homogena områden för Israel att lämna tillbaka. Olagliga bosättningar omöjliggör ett tillbakadragande ens till 1967 års gränser.

Lösningen är mycket enklare än så. Lösningen är politisk och har att göra med rättigheter. Palestinierna i de ockuperade områdena är statslösa och rättslösa. De är helt beroende av Israel för sin ekonomi då de flesta jobbar inne i Israel för kunna försörja sig. Valutan som de använder sig av är Shekel, dvs. Israels valuta. För att någonting överhuvudtaget ska komma in i Israel måste det komma via just Israels gräns, vilken givetvis kontrolleras av Israel. Israel kontrollerar palestiniernas liv på i princip alla nivåer, men palestinierna har inga rättigheter i landet och Israel har inga skyldigheter gentemot palestinierna.

De ockuperade områdena är integrerade med Israel, men på ett oerhört orättvist sätt. Lösningen på konflikten är simpel: mer rättvisa.

Därför är lösningen på konflikten politisk, inte geografisk. Palestinierna i de ockuperade områdena måste få samma rättigheter som de personer som bor på andra sidan elstängslet. Ett medborgarskap för alla människor oavsett om man är jude eller arab. En stat för alla oavsett om man är jude eller arab.

Palestiniernas kamp måste bli en kamp för rättvisa, inte en kamp för ett eget land. Liksom i Sydafrika under Apartheid var inte problemet med de vita att de var vita, utan att de bedrev en rasistisk politik. Lösningen var demokrati. På samma sätt är lösningen för Israel demokrati.