Nej, jag har inte lagt ner bloggen, men har extremt ont om tid för den just nu. Annars? Jovars. Läser filosofi och Don DeLillo. Lyssnar på Health, Midaircondo och Girls. Och så Fuck Buttons kommande skiva ”Tarot Sport” förstås. Se upp för den, det säger jag bara. Smaka på korta versionen av spåret ”Surf Solar”:

Först tyckte jag att The XX lånat lite för mycket av ljudbilden på Interpols ”Turn on the Bright Lights”. Gitarrerna, en smula nedstämda. Den ödesmättade känslan. Men lyssnar man lite mer upptäcker man att The XX faktiskt har något eget också. Här gör de en alternativ tagning av ”Crystalized” i Amsterdam. På deras MySpace finns dessutom en helt okej version av Aaliyahs ”Hot Like Fire”.

Man kan undra vad ett band som hade sina glasdagar för mer än tjugofem år sedan har att tillföra samtiden. Fuck it, skulle Gang of Four säkert svara och därefter gå upp på scen och riva av ”Return the Gift” som om almanackan visade 1979. Det gör de förstås rätt i. För det mest rebelliska Gang of Four anno 2009 kan göra är att visa långfingrarna mot en tidsanda som — precis som många tidigare tidsandor — tycks vara besatt av att hylla ungdomen. Och med epigoner som The Rapture, Bloc Party och Foals kände Gang of Four för något år sedan uppenbarligen att det var hög tid att göra en Fågel Fenix och åter ge sig ut på turné.

Från originaluppsättningen är sångaren Jon King och gitarristen Andy Gill kvar. Gill tar i och struttar runt på scen som vore han en Roger Daltrey i högform. Och lyckas skjuta in gott liv i bandets material. Åldern är inget större problem, även om han tar en kort paus mitt i låtarna ibland. Att sedan se honom slakta en mikrovågsugn med bollträ känns på något sätt helt logiskt. Det är förstås lite pseudoanarkism och en övertydlig pungspark mot kapitalismen över det hela, men faktum är att det tillför något; metallisk monottoni som ger dels trummisen en välbehövlig paus, dels variation åt punkfunken.

Andy Gill känns inledningsvis en smula stabbig, men framstår i takt med att konserten fortskrider som ett ankare, ibland håller han allt på plats, ibland låter han skutan ge sig av på små avstickare. Sonic Youth-imitationen som intro till en låt kan jag köpa. Men när han spelar gitarr med nyöppnad ölburk som skvalpar över är det förstås mer grisfest än respektabel rockräv över honom. Istället ska man hålla koll på basisten Thomas Mcneice, som med frenesi ständigt både irriterar och håller ihop kvartetten, bättre och bättre ju äldre kvällen blir. Mot slutet får vi ”Damaged Goods” och den låter som en pigg cover på Bloc Partys ”Banquet” — eller om det nu är tvärtom.

Gang of Four på Malmöfestivalen på torsdag. Jovisst. Här i ”Tattoo”. Fast mest hoppas jag att de kör ”Return the Gift” och ”I Love a Man in Uniform”.

Samamidon kan tyckas vara beamad till sommarljuva Rönneholmsparken ur det sena adertonhundratalets nybyggarpopulation i USA. En folksångare av gamla skolan som ändå känns mycket här och nu. Propert men enkelt klädd i jeans, kavaj och svart hatt framför han materialet som mestadels hämtats ur ”public domain”, den historiens sångskatt där upphovsmakare och årtal ofta är okända uppgifter.

Vinden rasslar i trädkronorna. Lekande barn fnittrar, indiefolket dricker öl i gräset, några enstaka pensionärer på kvällspromenad har hittat hit. Samamidon framför sittande ensam på den provisoriska scenen bland annat ”Wild Bill Jones”, ”Little Johnny Brown” och magnifika ”Saro” från skivan ”All Is Well”, som jag rankade som en av förra årets bästa. Han växlar mellan gitarren och banjon, på vilken han gör en mäktig tagning av ”O’Death”. Ibland tänker jag mig Samamidon som en syntes mellan Gillian Welch vid tiden för ”Hell Among The Yearlings” och en Nick Drake med ökensandiga cowboystövlar.

Samamidon tycks gilla Sverige. Dagen för konserten skriver han på sin Twitter: ”I’m eating strawberries in a film in Sweden — just like that dude from the Seventh Seal”. Något bergmanskt tungsinne finns det dock inte över Samamidon. Han är avspänd och smårolig och söker kontakt med publiken. (Föga förvånande dök han efter spontan inbjudan under kvällen upp vid en bardisk i Malmö för att språka med fagra damer.)

Kan man önska sig något mer av föreställningen? Tja, volymen kunde varit lite högre så att låtarna ätit sig in i kropp och själ ytterligare en bit. Och det hade inte varit fel med en ackompanjerande cello eller violin. Men Samamidon räcker trots dessa små invändningar långt på egen hand. Han presenterar en låt som ”a song I wrote 20 minutes ago”. Den fungerar utmärkt och visar att det finns en framtid för Samamidon och hans traditionsbunda musik. Nytt album att vänta tidigt nästa år, berättar han.

Samamidon gör en version av R Kellys ”Releif” i Dublin:

Allen Toussaint: ”The Bright Mississippi” (album): Recensionen av skivan i Sonic #46 måste ha varit något av det sista Lennart Persson skrev innan han lämnade världen, alldeles för tidigt. Det är en sådan där recension som fick mig att kolla upp skivan. Legenden Toussaints jazzplatta, producerad av Joe Henry, har blivit ett god vän tidiga morgnar. New Orleans i vardagsrummet. Finns på Spotify.

Roy Loney (artist): Apropå Lennart Persson skriver Sven Lindström om hans betydelse för musikjournalistiken. Lindström nämner bland annat Roy Loney, en gång i Flamin’ Groovies, och jag insåg att jag pinsamt nog helt missat Loneys sologrejer. Här i en fantastisk tagning från 1979 av ”Born To Be a Fool”:


The Field — ”Everybody’s Got To Learn Sometimes” (albumspår): När jag var ganska liten körde Trazan och Banarne (!) Korgis original av låten i sitt morgonprogram. Nu kan jag åter lyssna på en uppfräshad tolkning av låten med gott samvete. Genialiskt av Axel Willner.

Woods — ”Songs of Shame” (album): Sommarens bästa vintagepop.

Valet är mycket svårt. Ta sig iväg till en lokal för att se Manchester U vs Arsenal i Champions League. Eller gå till annan lokal och kolla in vad som händer under ”En afton med Depeche Mode”. Det blir det senare. Musik slår oftast, men inte alltid, fotboll.

Uppvärmning med ”Everything Counts”. Kanske min absoluta favorit med Depeche. Den har det mesta. Snyggt blås av Martin Gore, exempelvis.

Italienaren Raffaele ”Raf” Riefoli hade förmodligen ingenting att göra med Rote Arme Fraktion (RAF). Men i Tyskland tvingades han använda artistnamnet Raff istället för Raf. Det är mycket med det politiska. Rafs låt ”Self Control” (1984) vill dock mest dansa i neon till vemodig italo. (Fans av Junior Boys ska notera förlagan till syntarna i ”Double Shadow”.) Låten gjordes även i en bombastisk version av Laura Branigan. Men alla vet väl att italians do it better?

El Perro Del Mar — ”Love Is Not Pop” (album): Flera steg framåt. Ut bland storstadens ensamma hjärtan. ”L Is For Love ” är mörk Chromatics-pop med en tår i ögonvrån. ”Change Of Heart” doftar Antena och — faktiskt — ett crunkigt Steely Dan. Produktionen av Rasmus Hägg känns helt rätt.

Wavves — ”No Hope Kids” (albumspår): Fintar solbrillorna av Jesus and The Mary Chain.

Ann Jäderlund (poet): Nysläppt diktsamling fick mig att hugga tag i några av hennes tidiga titlar. Nu blir det mörker mörka mörkt.

Dan Deacon — ”Bromst” (album): Tyckte ”Spiderman of the Rings” var en jobbig skiva. Jag retade mig på den och har raderat den från hårddisken. Bättre klarar sig Deacon på nya plattan, där han framstår likt en Panda Bear som med färsk fil mag i matematik bygger småstörig electronica mallad efter snygga sinuskurvor och tuffa sorteringsalgoritmer.

Phoenix — ”Lisztomania” Brat Pack Mashup (video): Hemmagjort skit som hyllar några av 80-talets tonårsrullar. Funkar väldigt effektivt till vårens franska anthem.

Belgiska Aeroplane kommer till Sverige inom kort! Stockholm 8 april, Malmö 9 april och Umeå (!) 11 april. Jösses. Det får man ju inte missa. Passa på att kolla in deras ”Kilometer (Aeroplane Italo 84 Remix)” som nu finns på deras MySpace.