Arkeologi i Kalmar län

Kalmar läns arkeologiblogg byter adress!!

noreply@blogger.com (Ludvig P-D) — Mon, 29 Apr 2013 12:11:00 +0000

Hej kära trogna läsare!

Kalmar läns museum satsar stort och har bland annat en ny fin hemsida. En del i denna satsning är också att sammanföra allt bloggande från museet under samma flagga, en blogg som ligger direkt under www.kalmarlansmuseum.se. Det innebär att bloggen Arkeologi i Kalmar nu byter adress till www.kalmarlansmuseum.se/blogg/ Allt gott! Ludvig

Våren är här! Bannemig

noreply@blogger.com (Ludvig P-D) — Mon, 08 Apr 2013 04:30:00 +0000

Det här har varit en ovanligt lång och seg vinter, är vi nog många som tycker. Senaste veckorna har i vår del av landet vårtecknen visat sig allt mer frekvent; snödroppar, vintergäck, krokus, tranor, tofsvipor, sånglärka, ejderstreck med mera med mera. Idag visar sig dock det bästa (?) tecknet av de alla: Den arkeologiska fältsäsongen startar! Åtminstone för några av oss. Nu packar jag bilen för att göra en utredning på mellersta Öland.

/Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

Bokrecension: ”Domkyrkan i Lund”

noreply@blogger.com (Nicholas Nilsson) — Thu, 21 Mar 2013 09:23:00 +0000

Jag har vid ett tidigare tillfälle recenserat en bok som behandlade området runt katedralen i Lund. Nu har jag fått möjlighet att recensera ytterligare en bok på ämnet Lund men nu gäller det kyrkan själv. ”Domkyrkan i Lund – En vandring genom tid och rum” heter den och är skriven av Eva Helen Ulvros och Anita Larsson med fotografier av Björn Andersson. Utgiven av Historiska media i Lund.

Boken omfattar 180 sidor uppdelade på tre större temakapitel:
DOMKYRKAN UNDER MEDELTIDEN
DOMKYRKAN I EN NY TID
DOMKYRKAN I MODERN TID

Boken är rikligt illustrerad med fina bilder på stort och smått. Bilderna isig är så fina att de rycker tag i läsaren. Undertiteln ”En vandring genom tid och rum” är utmärkt och beskriver precis det man får vara med om. Det blir en resa som beskriver domkyrkans uppgång och nära nog, fall, för att sedan resa sig igen.

Boken rar sin början i tidigmedeltid när kyrkan börjar byggas och sedan får vi följa med på kyrkans utveckling framåt i tiden. Tillsammans med fina bilder presenteras olika delar av kyrkan och olika inventarier. De äldsta rummen, de äldsta skulpturerna, steg för steg vandrar vi genom kyrkan. På vägen görs också nedslag med presentationer av personer som knutits till kyrkans historia på ett eller annat sätt. Det kan vara biskopar, kungar, kvinnor som satt sin prägel i historien. Dessa presenters med mindre kapitel där deras liv och gärning berättas.

Det finns så mycket inbyggd information i en så gammal byggnad som Lunds domkyrka. Genom de stegvisa temana får vi del av detta på ett enkelt och spännande sätt.
Kyrkan blir också symbolen för Lunds utveckling genom århundradena. Den smärtsamma nedgången efter reformationen och den successiva återhämtningen både för kyrka och stad tillsammans med en anpassning till svenska regler efter övergången till svensk ägo, skildras på ett informativt och spännande sätt.

Det är ingen tvekan om att författarna verkligen tycker om sin kyrka. De lyckas förmedla denna positiva känsla och jag längtar redan efter att få besöka Lund och domkyrkan.
Betyget blir 4.

Recensent
Nicholas Nilsson

Att lägga pussel med en kakelugn

noreply@blogger.com (Ulrika Söderström) — Tue, 12 Mar 2013 10:09:00 +0000

foto: Cecilia Ring, Kalmar läns museum

Man kan lägga pussel med få bitar och man kan lägga pussel med massor av bitar men man kan också lägga pussel med stora bitar. Som när man pusslar ihop en gammal kakelugn. Jag vet inte om ni minns att vi vid undersökningarna i Kv Gesällen, alltså parkeringsplatsen mellan Landstingshuset och Åhlénshuset, hittade stora mängder kakel som vi då trodde tillhörde en och samma 1600-tals kakelugn. Kaklet låg snyggt och prydligt med bildsidan nedåt under golvet i ett av 1700-talshusen vi undersökte, längs med husets södra vägg. Kakelugnen bedömdes som sagt vara från 1600-talet och måste således ha ha varit omodern redan när den monterades i huset. I samband med grävningen tog vi tillvara på alla kakelplattorna och när grävningen var slut togs de till Linköping tillsammans med resten av fynden.

Under två dagar, den 28 februari-1 mars, var kakelplattorna tillbaka här i Kalmar och vi hade en spännande händelse på museet. Under dessa dagar var nämligen Annika Jeppsson, arkeolog och specialist på kakel och keramik, kakelugnsmakare Per Dahlberg från Kläckeberga gård och projektledaren för Gesällenprojektet, Göran Tagesson, här i Kalmar med kakelugnen. Nu skulle vi äntligen få se hur mycket av kakelugnen som verkligen var bevarat och hur den hade sett ut en gång i tiden när den var hopmonterad.

Det började med att Annika och Per lade ut alla bitarna på golvet i ett av utställningsrummen. Det var fantastiskt roligt att se hur väl de kompletterade varandra med sina olika kunskaper och där Per som kakelugnsmakare var ovärderlig med sin kunskap om kakelugnars uppbyggnad i arbetet med att få ihop de olika delarna.

foto: Cecilia Ring, Kalmar läns museum

På eftermiddagen hade vi bjudit in pressen och vi kan väl säga att den var väl representerad med journalister från tre tidningar. Efter pressvisningen var Annika och Per välförtjänta av en vila och vi tog uppehåll för dagen. På fredagen var de återigen där och dokumenterade all kunskap som de fått genom att lägga ihop pusslet. Vad blev då resultatet?

foto: Cecilia Ring, Kalmar läns museum

Jo, en 1600-tals kakelugn med tre etager; med tre plattor i botten sedan två och till sist ett innan krönet avslutat. Den har inte haft någon lucka fram utan man har eldat den bakifrån, troligen genom spisen i det angränsande köket. Detta var vanligt bland de tidiga kakelugnarna och man slapp då röken i rummet som kakelugnen stod. Per Dahlberg kunde också se kakelplattorna var skavda på ställen där människorna gått förbi ugnen men också att vissa plattor var tillhuggna för att kakelugnen skulle passa in i sitt ”nya hem”.

Under fredagen hade besökarna på museet också möjlighet att följa pusslet och dokumentationen på plats och strax efter lunch var en förevisning av resultatet av de två dagarnas arbete. Efter visningen packades kakelugnen ihop igen och kördes tillbaka till Linköping men vi får väl hoppas att när fyndfördelningen är klar så kanske den kan återföras till sin stad så att vi förhoppningsvis kan visa den igen. Kanske till och med här på museet.

Vid pennan,

Cecilia Ring

Kalmar Storkyrka

noreply@blogger.com (Nicholas Nilsson) — Tue, 19 Feb 2013 10:55:00 +0000

Kalmar storkyrka eller Bykyrkan som den också kallades försvann från jordens yta med dunder och brak 1678 då de sista spillrorna av den en gång så ståtliga kyrkan sprängdes! Till råga på allt var det inte arvfienden dansken som tände stubintråden utan det var svenskarna själva, staden skulle förflyttas, allt som låg utanför slottet skulle bort. En ny stad såg dagens ljus, det som idag är Kvarnholmen i Kalmar.

Sedan en tid tillbaka håller jag på med ett projekt som jag kör ”off-duty” men som ändå har koppling till yrket. Hemma på kammaren försöker jag bygga upp den gamla Bykyrkan, som låg i gamla stan, så som den en gång kan ha sett ut. Jag bygger inte med klossar eller trä utan jobbar istället i datorn i ett 3D-program. Vad vet vi då om kyrkan? Hur såg den ut, hur stor var den, vad var den byggd av mm? Ja det finns inte så många avbildningar av kyrkan, en handfull avbildningar av Kalmar gamla stad finns från 1600-talet där kyrkan framstår som den större byggnaden i staden. Detaljer är dock svårt att uttyda från dessa bilder.

Kalmar stad på en avbildning från 1645 av Erik Dahlberg. Kyrkan syns i bildens högra del som den stora byggnaden som syns vida över alla andra.

På 1920-talet gjordes en arkeologisk undersökning av Sven Rosman på den plats där kyrkan en gång låg. Endast de sargade resterna av de undre grundmurarna fanns bevarade, men detta innebar ändå att man kunde göra en plan över hur kyrkans grundmått sett ut och vilka indelningar i form av olika rum som funnits. det kunde konstateras att grundstenen var av gråsten men att det övriga byggnadsmaterialet varit Öländsk kalksten. Vid undersökningen hittades också mindre delar vilka ger information om konstruktioner i kyrkan, fönsterutsmyckning, kolonner mm.

Grundplanen till kyrkan som den rekonstruerats efter de arkeologiska resultaten från undersökningarna på 1920-talet.

Ett samlat grepp kring det material som finns att tillgå i bevarade arkiv tog Martin Olsson på 1970-talet då han sammanställde detta i boken ”Kalmar storkyrka”. Denna bok är en fantastisk källa till information om hur kyrkan sett ut vid vissa tillfällen. Martin Olsson har gått igenom kyrkans räkenskaper och i dessa finns värdefull information om reparationer och underhåll av kyrkans olika delar. Ibland får man även en insikt i 1600-talets värld genom små kommentarer som skrivits ned, t.ex. hade en av dörrarna i tornet en dörr med hänglås för att ”hålla borta tjuvaktiga ungar”.

Martin Olsson bok om Kalmar storkyrka, vilken är en guldgruva att ösa information ur.

Med utgångspunkt i detta material håller jag alltså på med att bygga upp kyrkan igen, bit för bit. När det gäller utsmyckning och vissa interiöra och exteriöra detaljer kommer det att bli fråga om kvalificerade gissningar hur det kan ha sett ut. Jämförelser med andra kyrkor blir en stor del i denna utformning. Det man slås av när man bygger denna kyrka och får möjlighet att gå omkring inne i den är hur stor den var. För den tidens människor måste den ha upplevts som fantastisk. Man får också en insikt i de politiska beslut som ledde fram till att man valde att montera ned denna kyrka sten för sten för att sedan spränga de sista resterna av den. En kyrka som använts under 400 år fick ge vika för den tidens modernisering.

Jag har i stort sett byggt färdigt den stora kyrkobyggnaden och kommer att fortsätta med detaljer både interiört och exteriört. Tanken är att när den är helt färdig ska men kunna få en upplevelse av hur kyrkan såg innan Kalmarkriget 1611-1613, då kyrkan förstördes kraftigt och genomgick stora förändringar. Med rätt texturer tror och hoppas jag att detta kommer att vara möjligt.

Kyrkan sedd från sydöst med de mindre kapellen. Det var denna sida som låg mot det medeltida torget och som var huvudingång i kyrkan.

Interiörbild från högkoret mot tornet. Färgsättningen i bilden är endast utnyttjade i byggnadsskedet.

Med ”hammare” och penna.

Nicholas Nilsson

Prästhagsrapporten klar!

noreply@blogger.com (Ludvig P-D) — Wed, 06 Feb 2013 09:19:00 +0000

Det har tagit sin lilla tid, av olika skäl, men nu är rapporten från Prästhagsundersökningen 2009 klar. En diger lunta på ungefär 230 sidor blev det, med ett innehåll som har stora mängder ny kunskap om Ölands tidiga medeltid att bjuda på. Rapporten finns för nedladdning på www.kalmarlansmuseum.se.

Rapportens framsida.

Utdrag ur Prästhagsrapporten.

Undersökningen genomfördes under tre veckor i juni och juli 2009, med anledning av planerad nybyggnation i ett område som sedan gammalt gått under namnet Prästhag, beläget strax söder om Köpingsvik på Öland. Vid undersökningen hittades resterna efter omfattande bebyggelse i form av minst sex stolpburna byggnader, hägnader, flera brunnar samt avfallsgropar i vilka hela och trasiga föremål, matavfall med mera hamnat. Föremålsfynd och analyser visar att lämningarna kan dateras till ca 900-1250 e.Kr. d.v.s. sen vikingatid och tidig medeltid. Fyndet i Prästhag representerar därmed en agrar tidigmedeltida gårdsenhet vilket kan betraktas som unikt på Öland. För första gången har vi nu fått möjlighet att arkeologiskt undersöka en bebyggelse av den här typen på ön, där kunskapen tidigare varit mycket begränsad om icke-urban bebyggelse och byggnadstraditioner under sen vikingatid och tidig medeltid. Dateringen av gårdsbebyggelsen i Prästhag stämmer dessutom i tid väl överens med handelsplatsen i Köpingsvik ett kort stycke norrut, och det är rimligt att tänka sig att den undersökta gården på något sätt stått i relation till denna. En tolkning som förs fram är att den tidigmedeltida bebyggelsen i Prästhag utgör en föregångare till Köpings prästgård, som idag är belägen mindre än 100 meter öster om den undersökta gården. I rapporten presenteras undersökningen i detalj, och den tidigmedeltida gårdens datering, funktion och omgivning diskuteras.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

Gravar och murar vid Ventlinge kyrka, Öland

noreply@blogger.com (Ivonne Dutra) — Wed, 23 Jan 2013 10:57:00 +0000

Under vinterhalvåret sitter vi arkeologer för det mesta och sammanställer dokumentationen från sommarens grävningar, men det kommer sig ibland i brådskande ärenden att vi måste ut även på vintern. Då gäller att ta fram vinterkläderna och med mössan på bege sig ut i snö och kyla. Så kom det sig att en arkeolog från Kalmar läns museum åkte från Kalmar ned till södra Öland under några vinterdagar för att utföra en så kallad schaktövervakning vid Ventlinge kyrka.

Runtom Ventlinge kyrka skulle man gräva för nya rör för vatten och avlopp till kyrkan. Då Ventlinge kyrka har gamla anor som går tillbaka till 1100-talet var det angeläget att ingreppet övervakades av en arkeolog. Till stora delar skulle de nya rören grävas ned på samma ställe som gamla rör som grävdes ned på 1960-talet. Därför var förväntningarna låga för att man skulle hitta nya lämningar. Det visade sig ganska snabbt att utmed de gamla schakten och strax under de gamla betongrören utmed den norra kyrkoväggen låg tätt med äldre okända lämningar.

Ventlinge kyrka på Öland, Foto: Kalmar läns museum, från sydöst.

Kyrkan i Ventlinge med sin kyrkogård är anlagd på sluttningen av västra landborgen på sydvästra Öland. Den närmaste registrerade fornlämningen utgörs av en borttagen stenkistegrav daterad till vikingatid som påträffades drygt 100 meter norr om kyrkogården. Den ursprungliga kyrkan utgjordes av en liten tornlös absidkyrka som uppfördes på 1100-talet. Kyrkan bestod då av ett långhus, kor och absid. Tornet i väster, som vilar på en egen mur intill långhuset, byggdes till senare på 1200-talet. Höjden på det kvadratiska tornet var ursprungligen endast 14 meter och har beskrivits som ett försvarstorn. Under medeltidens senare del höjer man tornet ytterligare, samtidigt som det sker en utbyggnad av fönster i långhuset. Kyrkan har genom århundradena genomgått åtskilliga förändringar och visar idag ytterst få spår av den ursprungliga kyrkan. År 2008 frilades emellertid delar av den medeltida kyrkans långhus, kor och absid som doldes under alla renoveringarna. Under bjälklagets golvnivå, på 0,6 meters djup, kom en gammal golvbeläggning av kalkstenshällar i dager. Kalkstensgolvet såg ut att vara bevarat över större delen av det område som utgjorde den ursprungliga medeltida kyrkan.

I arkiven kan man även hitta uppgifter om de äldsta begravningarna på kyrkogården. I samband med gravgrävningar har man hittat flera gravar som har antagits tillhöra kyrkans äldsta tid. Dessa gravar kännetecknades av stenkistor uppbyggda av kalkstenshällar som har legat i öst-västlig riktning. Stenkistorna hittades norr om kyrkan men kom aldrig att vare sig undersökas eller dokumenteras av arkeologer. I samband med schaktövervakningen i början av januari 2013, direkt under betongrören, påträffades tre stenkistor av den här typen, och för första gången kunde arkeologer dokumentera medeltida gravar på kyrkogården i Ventlinge. Stenkistorna låg på rad utmed den norra kyrkoväggen i öst-västlig riktning. Eftersom syftet med schaktövervakningen var att undvika att de nya ledningarna för vatten och avlopp skulle skada äldre lämningar togs inte stenkistorna fram i sin helhet, utan togs endast fram i den utsträckning som var nödvändig för att kunna avgränsa dem och för att kunna skydda dem. Två av stenkistorna har en längd på 2 meter och antas vara gravar för vuxna individer. Den tredje stenkistan som kännetecknades av mindre kalkstenshällar och uppskattades till dryga metern antas vara en barngrav.

Stenkista för vuxen individ. Foto: Kalmar läns museum från väst.

Ut från tornets norra vägg påträffades även två murar med ett inbördes avstånd av 5,75 meter som fortsatte under schaktkanten i nordlig riktning. Murarna är uppbyggda av 3-4 skift kallmurade huggna kalkstenar och murarna är cirka 0,5 meter höga. Båda murarna, som delvis hade skadats vid nedgrävningen av betongrören på 1960-talet, är av samma karaktär och bör därför ha ingått i en och samma konstruktion som var uppbyggd mot tornet. Detta talar för att konstruktionen bör ha tillkommit efter tornet men det är oklart om murarna uppfördes under medeltid eller historisk tid, eller ens till vilken typ av konstruktion de har tillhört. För att kunna få klarhet vad det är för typ av murar eller om de utgör grunden för någon form av byggnad skulle det vara nödvändigt att ta upp bredare schakt än vad som var nödvändigt inför aktuell schaktövervakningen.

Mur mot kyrktornets vägg. Foto: Kalmar läns museum, från norr.

Ivonne Dutra - KLM

Nya fynd i Sandby borg eller Tragedi i forntiden del I

noreply@blogger.com (Helena Victor) — Mon, 26 Nov 2012 09:34:00 +0000

Som några av er kanske kommer ihåg påträffades flera spektakulära föremål i Sandby borg 2010 (Länk) där särskilt reliefspännena utmärker sig med sin prakt. Eftersom fynden är så speciella så ville vi veta lite mer om hur de lagts ned och förhoppningsvis också få veta något om varför de låg kvar efter 1500 år. Sådana praktfulla smycken borde ha varit viktiga för de människor som lagt ned dem och vi ställde oss frågan; varför ingen har hämtat tillbaka dem? De är främst fem smyckeuppsättningar som hittats och de har burits av rika kvinnor. Hantverket är fint och tyder på att bärarinnorna har haft hög status. De fem smyckeuppsättningarna innehöll också pärlor och det verkar som att alla uppsättningarna är samtida.

Foto: Max Jahrehorn, Kalmar läns museum

Utifrån flygbilder och en markradarundersökning utförd av Andreas Viberg (Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet) kunde vi se att fynden påträffats inne i hus redan innan vi börjat gräva. Eftersom hela borgområdet noga avsökts med metalldetektor vet vi också att inga andra metallfynd finns kvar.

Vi började vår undersökning i april 2011 med att gräva på tre av de platser där smyckena hittades. Det visades sig också mycket riktigt att smyckena hade placerats inne i huset, i ett gömställe nästan som i ett litet ”kassaskåp”. Under stenar i hörnet av huset har föremålen gömts och man verkar ha lagt dem på samma ställe i husen. Inte så hemligt kan tyckas att använda samma gömställe i flera hus, men uppenbarligen fungerade det eftersom de har fått ligga kvar.

Den röda pilen visar var en av depåerna legat i hörnet på huset. I bildens högra ände syns husets ingång som en öppning i stenmuren.

Eftersom smyckena lagts på samma ställen i åtminstone tre av husen måste en förklaring hittas till varför de gjort så. Dels tror vi att föremålen har nedlagts/gömts vid ett och samma tillfälle. Dessutom är det troligt att kvinnorna (och deras familjer?) som ägt smyckena känt varandra och också haft en gemensam överenskommelse om var de skulle gömmas. Det är inte särskilt troligt att flera olika personer väljer exakt samma plats i sitt hus av en ren slump. Inga andra sådana "kassaskåp" har hittats i hus på detta sätt. Vi tror också att varje familj har haft ett hus i borgen. Dessutom har man antagligen inte bott permanent i borgen utan förmodligen på en närliggande större gård. Vi hittade heller inga direkta spår efter att man bott i borgen. På t ex Eketorp tyder kulturlager och fynd på ett mer permanent boende, men så är inte fallet på Sandby borg.

Sista dagen av vår tredagars-utgrävning 2011 hittade vi något extra spännande. Vi grävde tre mindre schakt och först kom det en människotand vid husväggen nära en av smyckesdepåerna i första schaktet. I det andra scahktet kom det en människokäke strax intill smyckesdepån som legat där. Sen i det tredje schaktet (det på bilden), i hörnet av schaktet strax innanför dörröppningen stack det ut en fot i schaktväggen. Efter lite rensande kom det en till fot.

Vi förstod att det borde ligga ett helt skelett inuti huset vi undersökte, men eftersom det var grävningens sista dag hade vi ingen möjlighet att öppna en ny yta och rensa fram ett skelett. Vi beslutade att täcka över den ena foten och ta med den andra in för analyser. Inga av de mänskliga benen vi hittade hade blivit brända, som är det normala vid gravläggningar på den tiden. Istället verkade de bara ha lämnats på platsen för att sedan så småningom blivit bortglömda. Borgen verkar inte ha använts mer efter detta.

Förväntningarna inför de fortsatta undersökningarna var därför mycket höga. Skulle vi hitta resten av skelettet?? Och hur hade individen i så fall dött? Varför låg det döda kvar i borgen?

Fortsättning följer...

Tingby färdiggrävt, igen!

noreply@blogger.com (Ludvig P-D) — Fri, 19 Oct 2012 17:40:00 +0000

Tiden går fort när man har roligt! Idag avslutades den fyra veckor långa seminariegrävningen i Tingby utanför Kalmar. Det har varit en spännande undersökning, som vanligt fylld av såväl förväntan och spänning som antiklimax och överraskningar.

Liza och Pernilla fyller i dokumentationsblanketter. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Emelie gräver rutor alldeles själv men är glad ändå. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Rahelleh är arkeolog från Iran. I hennes hemland får kvinnor inte vara med på utgrävningar, berättar hon, och undersökningen i Tingby är hennes allra första. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Fran har lärt sig att bli kompis med våra högteknologiska hjälpmedel. Här mäter hon med GPS. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

I senaste inlägget beskrevs den "turning point" som inföll under fredagseftermiddagen vecka 2, då vi plötsligt lite motvilligt insåg att den stenpackning som vi var i färd att undersöka, och som vi var rätt säkra på borde kunna vara en grav, i själva verket var betydligt större och konstigare än vad vi hittills förstått. Tredje veckan bestod till stor del i att försöka avgränsa stenpackningen, vilket visade sig vara svårare än man kunde anat. Efter flytt av dumphög, upptagning av nytt schakt och genomgrävande av det flera dm tjocka sandlager som täcker delar av stenpackningen började vi fundera över vad det egentligen är vi undersöker. På flera håll var sedimenten som överlagrade stenarna mycket hårt packade. Vi började undra om det kunde vara så snöpligt att det hela var en naturbildning. Vi hade besök av kvartärgeologen Geoffrey Lemdahl, och för att komplicera det hela tyckte han inte att stenpackningen såg naturlig ut. Så, vad gör vi? Gräver, så klart.

Stenpackningen växer och växer. I norra delen (längst ner i bild) överlagras den av ett flera dm tjockt sandlager som i sin övre del innehåller stenåldersfynd och i sin nedre del ser väldigt "naturligt" ut. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Översikt över stenpackningen, där de mindre stenarna i södra delen (överst i bild) har plockats bort så att de större stenarna framträder tydligt. Naturligt eller inte?Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Då alla stenar tagits bort grävde vi oss för säkerhets skull ner en bit till. I en profilvägg framträdde denna rödfärgning. Med risk att bli tjatig: naturlig eller inte? Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Vi har även grävt vidare ner i sandlagret på den plats där man vid 1980-talets undersökningar ansåg sig ha identifierat Nordens äldsta hus. Rätt så snart stod det klart att delar av kulturlagret fanns kvar, och när vi började gräva rutor här visade det sig att fynd förekom ända ner till 20 cm under markduken. Fynden koncentrerar sig till det sandlager som finns i de norra delarna av vårt schakt, men som saknas i de södra delarna. Att fynden är koncentrerade till innanför husets väggar, så som man hävdade på 1980-talet, kan vi inte se, däremot är de starkt knutna till sandlagret som dock finns såväl inom utbredningen för huset som utanför mot nordost.

Området kring "huset" från 1980-talets grävning. Det fyndrika sandlagret syns här som ett rostbrunt område närmast i bild. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Det får bli allt för nu. I nästa vecka blir det fyndregistrering, sedan påbörjas rapportarbetet för att sedan pågå under vintern och in på våren. Vi lär få anledning att återkomma, än är sista ordet om Tingby inte sagt.

Ludvig P-D, KLM

Bokrecension ”Kring katedralen i Lund”

noreply@blogger.com (Nicholas Nilsson) — Wed, 10 Oct 2012 11:22:00 +0000

Vi har ju vid några tidigare tillfällen recenserat böcker h-r på bloggen och nu är det dags igen. Denna gång är det ett skånskt tema när boken ”Kring katedralen i Lund” av Anders W Mårtensson ligger under luppen. Det medeltida Lund avhandlas.

Boken är som sagt skriven av Andes W Mårtensson på initiativ av Per-Håkan Ohlsson som också skrivit förordet till boken.

Boken är indelad i tre delar som består av

1. Vad fanns i kvarteren före domkyrkoforum?

2. Domkyrkoforum.

3. Kyrkor och kloster i Lund under medeltiden.

Skriften är ca 90 sidor lång, rikt illustrerad med både svartvita bilder och färgbilder i form av fotografier av både äldre och yngre datum, målningar och skisser samt ritningar.

Redan i förordet inser man att boken är ett resultat av en handläggning kring det nybyggda domkyrkoforum som inte fallit i god jord. Man anar mycket frustration mellan raderna.

Den inledande delen, ”Vad fanns i kvarteren före domkyrkoforum?” behandlar en del av de byggnader och annat som påträffats vid arkeologiska undersökningar genom årens lopp och som också går att knyta till skriftligt källmaterial. För mig som inte läst i, eller bott i Lund är det ibland svårt att hänga med på var i stan man befinner sig men inte desto mindre är det intressant läsning. Författaren ger prov på stor kunskap om staden och dess historia med små utvikningar som är intressanta men som bitvis gör att man tappar fokus . En rubricering i högre grad hade nog också underlättat läsningen, framför allt när byggnaderna från Lundagård avhandlas.

Den andra delen, #Domkyrkoforum”, avhandlas mycket kort med lite text och mycket bilder. Det är denna byggnad som givit upphov till boken och det hade kanske varit bra att inleda med denna del för att få läsaren med på banan. Tongångarna är överlag positiva till själva byggnaden som verkligen bryter av mot den övriga bebyggelsen runt om.

Den tredje delen, ”Kyrkor och kloster i Lund under medeltiden”, är en spännande genomgång av de kyrkor och kloster som funnits och vilka arkeologiska belägg de har. Det är fascinerande att läsa hur mycket som är arkeologiskt undersökt av alla dessa kyrkor. Vilka lämningar, där skulle man varit med! Denna del i boken är som en guidad tur genom Lund för att bese de platser där dessa kyrkor och kloster en gång låg.

Min känsla för boken är att den är lite spretig, den hade tjänat på att tydligare i inledningen redogöra för ärendet av byggnationen av domkyrkoforum och att någon arkeologisk undersökning inte gjorts inför detta bygge. Med tanke på de lämningar som finns runtomkring verkar det högst märkligt att någon undersökning inte krävts. Den tredje delen i boken hamnar också lite utanför ”spåret” tycker jag. Slutomdömet för boken är dock positivt trots spretigheten, den är intressant och väcker lusten att veta mer. Betyget blir 3+.

Recensent

Nicholas Nilsson

Det som göms i jord...

noreply@blogger.com (Ludvig P-D) — Sat, 06 Oct 2012 19:27:00 +0000

Undersökningen i Tingby har nått halvvägs. Efter idogt rensande har vi nu börjat lyfta på stenar i stenpackningen. Fast inte har vi blivit särskilt mycket klokare för det...

Likt en procession lyfter studenterna varje morgon av presenningen från den stenpackning som de senaste veckorna upptagit en stor del av vår tid, energi och tankekraft. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Två veckor har gått på 2012 års fältkurs i arkeologi, som i år genomförs i Tingby utanför Smedby strax väster om Kalmar. Hittills har vi fokuserat på två ytor; dels ett område om 12 m2 direkt söder om schaktet från 1987–1989, och dels den stensamling som man då det begav sig tolkade som en stenlagd gång fram till det hus som undersöktes och som antogs vara omkring 8000 år gammalt. Efter att vi rensat fram stenarna ytterligare har vi känt oss tveksamma till denna tolkning, och istället diskuterat möjligheten att anläggningen kan utgöra en grav. Stenpackningen intar en avlång form mellan två större block, och längs ena kanten syns ett antal större stenar som vi antog kunde utgöra väggen i någon form av stenkista.

Så här såg stenpackningen ut innan stenar började plockas i torsdags. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Efter att samtliga framrensade stenar ritats och mätts in, och otaliga foton tagits från alla håll och kanter, började vi i torsdags lyfta bort de översta stenarna i två fjärdedelar av stenpackningen. Snart var det tydligt att stenpackningen betår av ett skikt sten, med bara enstaka stenar under. Marken såg här först ut att bestå av naturligt grus, men enstaka kolbitar samt det faktum att sanden och gruset bitvis är väldigt löst skvallrar om att det ändå kan vara fyllning i någon form av nedgrävning.

Stenarna börjar plockas i två av fyra kvadranter, så att en kryssprofil skapas. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Stenpackningen visade sig bestå av ett lager sten, med relativt löst grus under. Större block såg ut att utgöra någon form av kant eller vägg, kanske i en kistkonstruktion? Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Osäkra på vad det var vi hittat, var det med lite blandade känslor som vi såg helgen närma sig. Alla hade vi nog väntat oss att stenarnas hemlighet sakta men säkert skulle avslöja sig i takt med att stenarna började lyftas... Med denna frustration i bakhuvudet fattade jag på fredag eftermiddag fyllhammaren och satte mig att, för säkerhets skull, rensa lite till i utkanten av stenpackningen mot nordost. Om vi begripit lite innan, förstod jag nu ännu mindre. Stenpackningen bara fortsätter, in under schaktkanten och dumphögen. Vad är det egentligen vi har hittat?

Det som göms i jord... stenpackningen växer mot nordost. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

I skrivande stund ter sig stenpackningen så här, med två kvadranter av den "ursprungliga" utbredningen renplockade från sten och den nyframrensade delen i nordost som fortsätter in under schaktkanten. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Så kan det gå. Förhoppningsvis kan vi under nästa vecka få hjälp av en maskin för att flytta lite dumphög och skala fram resten av stenpackningen, så att vi kan ta reda på vad det är vi har framför oss. Just nu känns det som att allt är möjligt. Spänningen växer, eller...?

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

Den som gräver får se...

noreply@blogger.com (Ludvig P-D) — Sun, 30 Sep 2012 09:41:00 +0000

Första veckan av fyra i Tingby 2012 är avklarad. Vi har tagit fram en del av schaktet från 1987–1989 års utgrävningar, vi har rensat ytterligare på den yta som man lämnade då utgrävningarna avslutades och nu återstår en hel del arbete med att undersöka färdigt det som aldrig hanns med då det begav sig. Kanske bekräftar vi det man trodde då, kanske får vi reda på helt nya saker om platsen som man inte tidigare visste.

En 25 år gammal markduk dras bort, och stenarna från 1980-talets utgrävning ser åter dagens ljus. Dags att börja arbeta! Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Alla hjälps åt i det mödosamma arbetet att helt frilägga stensamlingen. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Efter några dagars finputsande ser stenarna ännu mer intressanta ut. Är det verkligen en stenlagd gång som man trodde 1989, eller kan det vara något annat? Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Vädret har väl inte varit det allra bästa, men tappra och glada har studenterna från Linnéuniversitetet med stor iver tagit sig an utgrävningsytan med skärslev, fyllhammare och borste. Mycket av veckans arbete har bestått i att ytterligare rensa fram den stensamling som man på 1980-talet hittade intill långsidan på stenåldershuset och som man då tolkade som en stenlagd gång framför ingången till huset. Man lyfte dock aldrig bort stenarna för att se vad som fanns under, och vi vill nu ta reda på om tolkningen från 1980-talets undersökning stämmer eller om stenarna kan representera något annat. Stensamlingen ser onekligen spännande ut, den har blivit betydligt mer rejäl i takt med att vi rensat fram den, och vi har inte kunnat låta bli att dra paralleller till andra platser i södra Skandinavien där gravar från stenålderns slutskede omkring 2500–2000 f.Kr. ibland har en stenpackning i fyllningen, inte alldeles olikt vår stensamling. Det enda vi kan vara säkra på i nuläget är att stenarna inte kommit dit på naturlig väg. Varför man lagt dit dem, eller när, det finns det bara ett sätt att ta reda på. Den som gräver får se. Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

Tingbyboplatsen grävs ut igen!

noreply@blogger.com (Ludvig P-D) — Fri, 21 Sep 2012 08:02:00 +0000

Säger man ”Tingby” och ”stenåldern” ringer det nog en klocka hos många, åtminstone i Kalmartrakten. I slutet av 1980-talet genomförde länsmuseet utgrävningar av en närmare 8000 år gammal boplats från jägarstenåldern, långt före jordbrukets införande, i Tingby strax väster om Kalmar. Bland de spår man då hittade fanns vad man tolkade som lämningar efter ett hus, vilket skulle vara det äldsta hus som dittills påträffats i hela Norden. Fyndet blev en stor sensation, och förutom att tusentals människor besökte utgrävningen resulterade det även i uppförandet av ”Tingbyhuset” ett par stenkast från utgrävningsplatsen, en fullskalig rekonstruktion av stenåldershuset så som man tänkte sig att det sett ut. Många är de Kalmarbor som under sin skoltid prövat på stenåldersliv vid Tingbyhuset.

Grävmaskinist och glasmästare Lasse från LSE Gårdinger hjälper till med de första "spadtagen" inför 2012 års utgrävning i Tingby. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM. Nu, 25 år senare, återvänder arkeologerna till Tingbyboplatsen! Inte för att gräva ut huset igen, men för att med nya ögon och delvis nya metoder ställa nya frågor som stod obesvarade efter 1980-talets undersökningar. Den nya utgrävningen i Tingby genomförs som ett samarbete mellan Linnéuniversitetet och Kalmar läns museum, och den ingår som en del i arkeologiutbildningen vid universitetet. Under ledning av arkeologer från länsmuseet kommer tredje terminens arkeologistudenter här att under fyra veckor, för första gången, prova på fältarkeologins metoder och arbetssätt. Vad kan då vara mer spännande än att återvända till en plats där arkeologer redan tidigare gjort intressanta fynd, och att dessutom ha lite nya frågor i bagaget som lämnades obesvarade då det begav sig! Utgrävningen i Tingby, som startar den 24 september och pågår i fyra veckor, görs helt i utbildnings- och forskningssyfte och finansieras av Kalmar läns museum och Linnéuniversitetet tillsammans. Öppna visningar för allmänheten kommer att hållas enligt nedan. Visningarna är kostnadsfria, ingen föranmälan krävs.

Schaktet från 1987-1989 års utgrävningar var igenlagt med duk och sättsand, vilket gjorde det enkelt att ta vid där man slutade sist.Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM. Öppna visningar av utgrävningsplatsen: Onsdagen den 26 september kl. 14.00 Onsdagen den 3 oktober kl. 14.00 Onsdagen den 10 oktober kl. 14.00 Tisdagen den 16 oktober kl. 14.00

noreply@blogger.com (Nicholas Nilsson) — Mon, 20 Aug 2012 14:25:00 +0000

Ge järnet!

Under föregående vecka samlades flera gruppmedlemmar inom projektet ”Järnet som samhällsomvandlare. Statsbildning och modernisering i Sverige 1150-1350” vid Skåninggsmåla, vid Bäckebo strax nordväst om Kalmar. Både utgrävning och fältexkursioner stod på schemat.

Projektet har som syfte att belysa vilken roll järnhanteringen spelade för skeendet då staten Sverige bildades. Projektet som är tvärvetenskapligt har en fantastisk bredd med personer från olika discipliner såsom arkeologi, medeltidsarkeologi, metallurgi, ekonomisk historia, historia, agrarhistoria, geologi, ekologi- miljö och geovetenskap, teknik- och vetenskapshistoria, ekologi och skogshistoria. Projektledare är Bengt Berglund, Professor i teknik- och vetenskapshistoria vid Chalmers tekniska högskola. Den som höll i trådarna för veckans övningar var docent Gert Magnusson som tidigare var projektledare för E22-projektet som genomfördes av Kalmar läns museum under åren 1997-200.

Kalmar läns museums arkeologer har inlett ett samarbete med detta projekt där syftet är att nyligen startade projekt på museet skall kunna dra nytta av erfarenheter ifrån detta projekt och vice versa.

Veckan inleddes med en två dagar lång förundersökning av ett slaggvarpsområde vid Skåningsmåla utanför Bäckebo. Platsen undersöktes delvis 1994-95 av Kalmar läns museum och då påträffades mycket fynd vilka använts vid järnhantering på platsen. Vid detta tillfälle kunde också prover för datering tas vilket tidfäste platsen till medeltid. Den nu utförda undersökningen kommer att följas upp av en mer omfattande undersökning under maj-månad 2013.

Under de återstående dagarna samlades alla projektets deltagare samt några ytterligare personer för att åka runt i Möre och bese vissa utvalda platser kring vilka diskussioner kunde hållas. Temat för den första dagen var ”Järnhanteringen och dess landskap” varvid undersökningsplatsen besöktes och förvisades samt Eskilshult, ett bevarat historiskt landskap med tydliga drag från 1600-talet.

Besök på utgrävningsplatsen vid Skåningsmåla. Gert Magnusson berättar om platsen.

Dag två var temat: ”Smålands centrala organisation under yngre järnålder och äldre medeltid”. Dagen inleddes med möte på museet där olika deltagare i projektet fick redogöra för sina olika forskningsområden. Dagens exkursion företogs till Hossmo där kyrkan nagelfors ordentligt och där undertecknad redogjorde för de arkeologiska undersökningar som gjorts i området samt vilka undersökningar som komma skall (förbifart Rinkabyholm). Området ingår också i ett av arkeologienhetens nystarta forskningsprojekt där Hossmo tillsammans med ett område i Tjust, Gamleby-Lofta, skall undersökas närmare. Projektets arbetsnamn är ”Järnåldersbygd längs Östersjökust, Möre och Tjust”. Exekutionen fortsatte sedan till gravfälten vid runt Kalmar.

Vad döljer sig här?

Hossmo kyrka har mycket intressant att titta på.

Den tredje dagens tema var: ”Statsmaktens närvaro och kommunikationsleder samt vattenkraft”. Vi besökte Pataholm där Ulrika Söderström från museet redogjorde för ett projekt där Pataholm, Köpingsvik samt Västergarn på Gotland ingår, även detta projekt är ett nystartat projekt från arkeologienhetens sida. Under dagen besöktes även Kronbäcks klosterruin utanför Mönsterås samt Källarholmen vid Hammarglo.

Det vackra torget i Pataholm

Dagen avslutades för museets del efter lunch. Sammanfattningsvis kan man konstatera att veckan var mycket lyckad och att många intressanta diskussioner kring områdets utveckling under tidigmedeltid fördes. Veckan avslutades med mycket inspiration och med förhoppningar om goda kunskapsfångster i en nära framtid.

Vid pennan!

Nicholas Nilsson

Risinge hög daterad!

noreply@blogger.com (Ludvig P-D) — Thu, 12 Jul 2012 12:27:00 +0000

Den trogne läsaren har kanske undrat vad som blev av undersökningen av Risinge hög, som vi skrev om flitigt här på bloggen i höstas. Rapportarbetet har pågått med varierande intensitet under vintern och våren, och även om några små detaljer fortfarande återstår börjar det mesta ta form. I förra veckan fick vi resultaten från kol-14-dateringarna.

Om undersökningen av Risinge hög 2011 kan man läsa här, här, här, här, här och här. Även om det varit tyst om Risinge på bloggen sedan fältarbetet avslutades i oktober 2011 så har inte arbetet varit nedlagt, tvärt om. Undersökningen kommer att resultera i en rikt illustrerad rapport som när den står färdig kommer att göras tillgänglig bland annat här på bloggen. Redan under fältarbetets gång fick vi fram mycket information om högen, även om vi faktiskt inte hittade ett enda föremål som med säkerhet kunde kopplas till dess byggnadstid eller dess användningstid som grav. Fynden var istället antingen äldre än, eller betydligt yngre än, gravmonumentet. De äldre fynden utgjordes av flinta, och genom en snabb analys av flintexperten Anders Högberg har det kunnat fastslås att de många pyttesmå avslagen av finaste flinta kommer från de sista stegen i tillverkningen av en fyrsidig flintyxa. Här har alltså en person tillbringat några timmar med att knacka till den sista formen på sin flintyxa innan det var dags för slipning, troligen någon gång under början eller mitten av bondestenåldern för sisådär en 4500–6000 år sedan. Ganska hissnande. De yngre fynden utgjordes istället av föremål från 1900-talet, som även de berättar något om platsen och människors förhållande till den.

När byggdes då Risinge hög? Förhandstipsen var två: antingen är den från äldre bronsålder (typ 1500 f.Kr) eller också är den från yngre järnålder (ca 500-1000 e.Kr.). Även om känslan vid grävningen var att det lutade starkt åt det äldre alternativet så visste vi inte säkert. När experten på förkolnade växtrester Mats Regnell började hitta hirskärnor i jordproverna anade vi att vi hade rätt, eftersom denna gröda är känd för att ha odlats i vår del av världen framförallt under bronsåldern men då främst periodens yngre del. Nu har en hirskärna C14-daterats, liksom två andra prover bestående av ihopsamlade förkolnade gräsfragment från två olika delar av högens lagerföljd. Alla tre proverna landade i äldre bronsålder, i runda slängar 1700–950 f.Kr, och just hirskärnan fick den äldsta dateringen med sina ca 1690–1420 f.Kr. Det är semestertider så vi har inte riktigt hunnit kolla säkert, men det verkar som att detta kan vara den äldsta dateringen av hirs hittills i Sverige. Roligt! Och nu kan vi alltså med säkerhet fastslå att Risinge hög började uppföras under början av bronsåldern, för nästan 4000 år sedan. Troligen pågick sedan bygget en tid, men hur länge är inte helt fastslaget. I skissen nedan visas en översiktlig tolkning över hur vi tänker oss att högens olika delar kommit till. Håll utkik efter rapporten här på bloggen! Som en liten teaser kan jag även säga att rapporten från undersökningen 2009 av den tidigmedeltida gården i Prästhag utanför Köpingsvik faktiskt är på väg att bli klar, även den kommer det att skrivas mer om här på bloggen under hösten.

/Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

Torg och gator i Gamla stan

noreply@blogger.com (Nicholas Nilsson) — Thu, 14 Jun 2012 08:17:00 +0000

Under ett par veckors tid har det grävts i Kalmars Gamla stad. Med gemensamma krafter öppnade Kalmar läns museum och Riksantikvarieämbetet (UV Öst och Syd) upp flera större och mindre ytor för att studera och dokumentera vad som dolde sig under ytan. Undersökningarna utgjorde en del i Kalmar kommuns projekt för kvarteret Valnötsträdet där man vill lyfta fram de historiska värdena på platsen. Man har då valt att luta sig mot de resultat som arkeologin kan bidra med. I härlig vårsol och med den gamla kyrkogården som fond tog arbetet sin början!

Området som undersökts utgjorde de delar av Kalmar gamla stad där torget, Bykyrkan och den gata som förband torget med stadens port mot norr, Norreportsgatan, låg. Kartor som visar hur gatunätet från 1600-talet och äldre tider såg ut är mycket få och det rekonstruktionsförslag som Dagmar Selling lade fram på 1970-talet baserar sig i stort på en karta men med ett relativt bra material från stadens jordebok där räkenskaperna för en mängd tomter finns bevarade från slutet av medeltid och framåt.

Rekonstruktionsförslag över hur gatunätet kan ha sett ut under medeltid och tidigt 1600-tal.

De primära frågeställningarna inför undersökningen var:

Att söka en fysisk begränsning av det gamla torget.
Få en bättre kunskap om hur de äldre tomterna varit placerade (riktningar på bebyggelse).
Att belysa en del av det äldre gatunätet.

Totalt togs 10 schakt upp spridda över delar av kv Valnötsträdet där det gamla konstmuseet bildade en gräns mellan undersökningsområdena.

Det medeltida torget låg en gång i tiden på den södra sidan om Bykyrkan d.v.s. den yta som idag ligger mellan Södersportskolan och det gamla konstmuseet. Här började vi ta upp det första schaktet och med spänd förväntan stod jag och Stefan Larsson från Uv-Syd och blickade ned i schaktet, när skulle vi finna en stenläggning som visade att torget var funnet? Många skoptag blev det men någon stenläggning att tala om syntes inte. Det visade sig att torget troligtvis redan förstörts under 1600-talet. Spår av uppbruten stenläggning kunde anas i form av stenmaterial som påträffades i schaktet. Rester av fragmentariska murar kunde också ses. Kanske hade denna del av staden monterats ned först för att demonstrativt visa invånarna att nu var det den nya staden, Kvarnholmen, som gällde. En mer välbevarad källargrund kunde dock dokumenteras i förlängningen av det första schaktet och ger oss den fysiska begränsningen av det gamla torget åt sydväst. Källaren gav också värdefull information om bebyggelsens placering och riktning invid torget. Av detta kan vi således bilda oss en uppfattning om tomtstrukturen i området. I ett par av de mindre schakten i detta område kom också spår av den tidigare sträckningen av Österlånggatan, nedlagd i samband med byggandet av lasarettet i slutet av 1800-talet.

Stefan Larsson under arbete med att förstå de olika murrresterna och lagren i ”torg-schaktet”. Foto: Hanna Menander Uv-öst.

Nicholas Nilsson och Magnus Stibéus funderar på murar och lager vid framgrävandet av källaren vid torget. Foto: Hanna Menander Uv-öst.

Resterna av äldre gatsträckningar, dock relativt unga, slutet av 1800-talet början av 1900-talet. Foto: Nicholas Nilsson KLM och Hanna Menander Uv-öst.

Nordöst om det gamla konstmuseet togs tre schakt upp vilka skulle ge information om bebyggelsen i området och dess struktur samt eventuellt visa var den gamla Norreportsgatan legat.

Utan att överdriva kan jag väl säga att vi fick full pott på dessa förhoppningar. Inte bara bebyggelsestrukturen under 1600-talets slut påträffades utan även strukturer vilka kunde knytas till yngre bebyggelse från slutet av 1800-talet.

De äldsta spåren, och de kvarvarande resterna av den stad som övergavs under slutet av 1600-talet visade sig i form av en brunn och en gatsträckning med tillhörande bebyggelse. Brunnen var en stor konstruktion som legat blott ett kort avstånd från Bykyrkans kor. Brunnen var helt stenfylld och det var ett mödosamt arbete att få fram den. Om brunnen ingått i en tomt gick inte att utröna i detta skede. Brunnen grävdes bara fram delvis då den troligtvis hade ett ansenligt djup.

Den delvis framgrävda brunnen. Foto: Nicholas Nilsson KLM.

Den gamla Norreportsgatan såg åter dagens ljus i ett annat schakt. Inte bara gatan utan också bebyggelse invid gatan kunde dokumenteras. Här kan an också konstatera att det gäller att ha lite tur ibland. Vid den första avbaningen av ytan syntes ingenting i schaktet. Vi visste dock att gatan legat någonstans i närområdet och beslutade oss för att gå lite djupare. Ett skrap av metall mot sten och de påtagliga spåren av en stenläggning syntes! Men det var bara ca 20 cm av stenläggningen som syntes vid skoptaget! Hade vi lagt detta skoptag en halvmeter åt väster hade vi missat hela gatan! Gatan var endast bevarad till hälften, den andra halvan hade plockats bort i senare tid. Den bevarade gatdelen kunde rensas fram och där gatan tog slut tog bebyggelsen vid. Ett hus med ingång och delvis bevarad trapp kunde rensas fram. Huset hade också haft flera rum visade det sig och av murtjockleken att döma har det sannolikt rörts sig om ett flervåningshus.

Norreportsgatan och det påträffade huset. Foto: Hanna Menander Uv-öst.

Den yngre bebyggelsen framkom i ett av schakten som en stenläggning med äldre tegel vilken täckte en större del av schaktet. Intill denna kom också resterna av en rektangulär kalkstenskonstruktion. Båda dessa går att knyta till 1800-tals bebyggelse vilken finns med på äldre kartmaterial. Tegelgolvet utgör någon form av gårdsläggning och kalkstensläggningen en konstruktion till något hus. På en av tegelstenarna kunde vi även se fabrikatet "Höganäs". I den ena änden av schaktet påträffades en liten del av en stenläggning som kan vara fortsättningen på Norreportsgatan.

Tegelsten av märket "Höganäs". Foto: Magnus Stibéus Uv-öst.

Schaktet med de yngre lämningarna. Längs ned till höger i bild anas en stenpackning som kan vara en del av Norreportsgatan. Foto. Magnus Stibéus Uv-öst.

Projektet avslutades med en mycket uppskattad och välbesökt guidad visning av de påträffade lämningarna samt ett efterföljande ”After-work”-föredrag på Söderportscafet. Tillströmningen av intresserade var så stor att vi fick dela upp oss i tre grupper för att kunna visa resultaten. På Söderportscafet var det till och med så mycket folk att alla tyvärr inte fick plats. Överlag har intresset för undersökningarna varit mycket stort och alla son följt projektet på plats har varit väldigt intresserade och positiva. Ett stort tack till alla som följt oss på plats!

Den mycket välbesökta guidningen med efterföljande ”After-work”-föredrag. Foto: Magnus Stibéus Uv-öst.

Vid pennan!

Nicholas Nilsson

Ett medeltida hus i Västergarn eller hur man botar en arkeolog med hemlängtan

noreply@blogger.com (Ulrika Söderström) — Fri, 08 Jun 2012 12:54:00 +0000

När jag var liten var mitt favoritställe Fornsalen i Visby. Jag kunde gå i timtal bland montrarna med skelett, bildstenar, keramikurnor, medeltida brynjor och vapen och fantisera om hur jag var en av dom som grävt fram vår gotländska historia. Helt ärligt så skulle jag nog ljuga om jag skulle säga att jag inte längre har den drömmen. Som född och uppvuxen på Gotland så är ön, hur man än vrider och vänder på det, alltid ”hemma”.

För nån vecka sen kom jag tillbaka till Kalmar igen från ett soligt Gotland med bagaget fyllt till bredden med uppfyllda drömmar, nya spännande kontakter och idéer tillsammans med en sjuhelsikes solbränna.

Men vad gör egentligen Kalmar läns museums arkeologer på Gotland?

Jo förstår ni, vi knyter kontakter, letar forskningsvinklar och nya spännande resultat att jämföra med vad vi hittar när vi jobbar här hemma på Öland. I just det här fallet handlar det dessutom om att jag sen en tid tillbaka driver en idé som förhoppningsvis ska landa i en avhandling. Nämligen om hur lika vissa av de tidigmedeltida hamn- och handelsplatserna runt om Östersjön är varandra. En av dessa platser är Köpingsvik på Öland, där länsmuseet under lång tid har samlat kunskap och vid flera tillfällen fått möjlighet att genomföra arkeologiska undersökningar (inte minst genom framlidna Hella Schultzes försorg). När jag och min kollega Nicholas Nilsson påträffade delar av den vikingatida/tidigmedeltida strandmuren i Köpingsvik 2010 började jag fundera hur man skulle kunna lyfta resultaten från den korta grävningen och sätta in det tidigmedeltida Köpingsvik i ett större sammanhang. Västergarn, som i det närmaste varit min bakgård sen barnsben, poppade upp i huvudet. Och ju mer jag tänkte på det, desto fler likheter samlade jag i huvudet.

Under våren har jag därför varit i kontakt med fil Dr Christoph Kilger, ämnesansvarig för arkeologi vid Högskolan på Gotland, med anledning av högskolans pågående undersökningar av Västergarn. Förhoppningen var att jag skulle få en chans att delta som forskare i årets seminariegrävningar och på så sätt få en spark i rätt riktning i min forskning kring Köpingsvik. Idén mottogs varmt och jag fick den chans jag väntat på.

Totalt 50 studenter var på plats i Västergarn för årets seminariegrävningar. Foto: Ulrika Söderström, KLM.

Under tre av totalt fyra veckors seminariegrävningar för studenterna på Arkeologiprogrammet vid högskolan har jag därför varit en del av teamet som hållit i trådarna kring årets undersökningar. Tillsammans med Joakim Wehlin, Alexander Andreeff och Christoph Kilger har jag handlett 50 (!) nya arkeologistudenter i fält och resultaten blev över förväntan. Tidigare undersökningar (2005-2011) har uppvisat rika lämningar i form av hus, handverkslämningar och stora mängder föremål inom fastigheten Snauvalds 1:2 där man även i år planerade en fortsättning. Syftet med årets grävning var bl.a. att finna en begränsning på en av de huslämningar som framkom 2011 samt att kartlägga utkanten av området.

En hjärtformad nit hittad i schakt 56, Västergarn 2012. Foto: Ulrika Söderström, KLM.

Resultaten lät till en början vänta något på sig men under slutet av vecka 2 och 3 insåg vi att vi snart skulle få mer än vi hade förväntat. I samtliga schakt, totalt fem till antalet, påträffades lämningar som kan knytas till den medeltida fasen i Västergarn. Flera av de framkomna fynden, liksom tidigare fynd gjort före årets, på en förhållandevis lång brukningsperiod på platsen. Vi har allt från fynd av en hjärtformad nit i brons, vilken vanligen dateras senare delen av vikingatid, pärlor i ben, lera och glas, kamfragment och sist men inte minst…..(trumvirvel…….) taaddda! ett 1200-tals hus!

Huset som var byggt på stensyllar hade två rum och förmodligen ingången i väster. Till höger i bild skymtar härden och ingången till det andra rummet. Foto: Ulrika Söderström, KLM.

Huset, som har sin spegelvända motsvarighet i huset vid Fjäle i Anga socken på ön, är ett urtjusigt stensyllsbyggt hus med två rum och en stor eldstad. Dan Carlsson, som för övrigt har ansvarat för utgrävningar på spännande platser som Fröjel och publicerat flerfaldigt om Paviken och Västergarn, kunde notera likheterna mellan Fjäle och Västergarnshuset och berättade om hur huset bör ha sett ut när han och de andra i referensgruppen besökte utgrävningsplatsen under den sista veckan. Även chefen för vår arkeologienhet, Per Lekberg, kom över under sista veckan för att ta sig en titt på utgrävningarna och för att diskutera möjliga samarbeten i framtiden.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att utflykten till Gotland har gett mig ännu mer på benen inför en kommande projektansökan. Insikten om likheterna mellan Köpingsvik och Västergarn i användandet av plats/rum, tidsperspektiv, sociopolitisk/ekonomisk ställning samt fyndmaterial under den period som jag väljer att fokusera min forskning kring har vuxit under veckorna på ön vilket har varit enorm värdefullt. De kontakter som vi på länsmuseet nu har knutit med Högskolan på Gotland, Gotlands museum och med studenter vid högskolan kommer med all sannolikhet att vara givande på många sätt i framtiden. Inte minst kanske för att se vår egen öländska arkeologi med nya ögon.

Vid pennan,

Ulrika Söderström, KLM.

En helt vanlig kotte?

noreply@blogger.com (Anonymous) — Fri, 20 Apr 2012 09:42:00 +0000

En helt vanlig kotte?

I närmare 11 000 år låg den lilla tallkotten väl skyddad, inbäddad i gyttja, samtidigt som världen förändrades bara någon meter ovanför. Vid en arkeologisk undersökning i Smedby, väster om Kalmar sensommaren 2010, tog kottens törnrosasömn slut och den kom återigen upp i dagsljuset.

För att förstå varför kotten är speciell måste vi vrida tillbaka klockan 14 000 år. Vid denna tid försvann inlandsisen från Kalmarsundsområdet. Trycket från den kilometertjocka isen hade pressat ner berggrunden. I samband med isavsmältningen bildades en stor smältvattensjö i Östersjöbäckenet, Baltiska issjön. Den tidens strandlinje återfanns i trakten av dagens Nybro, ca 50 meter över dagens vattenyta.

För ca 11 600 år sedan fick den baltiska issjön kontakt med västerhavet vilket innebar en snabb sänkning av vattenytan, 600 år senare var vattennivån nere på dagens nivåer. Vid denna tid var tallen ett av de dominerande trädslagen. Kotten som du ser framför dig har suttit på en tall som stått nära vattnet. Efter att ha strött ut sina frön föll den ner i vattnet och sjönk så småningom till botten. Strax därefter skedde återigen en höjning i vattennivån vilket innebar att landområden som tidigare varit torrlagda blev översvämmade. Kotten kom efterhand att täckas med flera lager av sand, lera och gyttja.

Tillsammans med tallkotten fanns också lämningar efter tallgrenar och bark. En del av grenarna var delvis förkolnade. Om det är lämningar efter en skogsbrand eller rester efter en lägereld går inte att säga. Från samma tid, täckta av samma lager som kotten, framkom en eldstad och en bit brandskadad flinta några meter från den äldre strandlinjen.

Den lilla tallkotten är utställd på Kalmar läns museum som månadens föremål. I samma monter, bredvid tallkotten, ligger två breda lancettmikroliter. De två pilspetsarna kommer från Binga strax söder om Kalmar och är de äldsta funna redskapen i Kalmar län och samtida med kotten . Fynd från denna tid är få men visar att det funnits människor i området för 11 000 år sedan. Antalet människor i området var litet och de levde uteslutande på jakt, fiske samt insamling av nötter och bär. Man rörde sig över stora områden och slog upp sina tillfälliga lägerplatser nära vattnet. De första invandrarna levde i en värld som var under ständig förändring. Under loppet av ett par generationer kunde man se hur vattnet drog sig tillbaka eller återerövrade redan torrlagd mark.

Sjösediment som källa för arkeologisk forskning - att datera en gruvas äldsta historia

noreply@blogger.com (Veronica Palm) — Tue, 03 Apr 2012 13:34:00 +0000

I arkeologiska sammanhang använder vi oss mer och mer av tvärvetenskaplig metodik där olika slags analyser kompletterar det arkeologiska materialet. Det kan vara traditionella analyser i daterande syfte, som 14C- eller dendrokronologiska analyser, eller för att utröna var en människa har levt eller vad han eller hon har ätit genom exempelvis dna-studier. Något som vi sällan får möjlighet att göra vid vanliga exploateringsundersökningar men som är en väl beprövad metod är pollenanalys. Genom att studera pollensekvenser från exempelvis en mosse kan man få en god bild av närområdets vegetationshistoria och hur människans etablering av bosättningar och verksamheter påverkat naturen och format ett kulturlandskap på en viss plats. Analyserna är ofta tidskrävande och därmed kostsamma, men kan både ge ny kunskap och komplettera ett undersökt arkeologiskt material.

År 2009-2010 genomförde Kalmar läns museum i samarbete med Dalarnas Museum och Västerviks Museum stora arkeologiska undersökningar av Gladhammars gruv- och hyttområde i Västerviks kommun. Det arkeologiska projektets kateringar och undersökningar berörde ett mer än 20 hektar stort område, där ca 6 500 m2 kom att undersökas i sin helhet. Hundratals anläggningar från olika skeden och processer i gruvverksamheten dokumenterades och undersöktes.

De arkeologiska undersökningarnas huvudmål var att belysa de äldsta faserna av gruvverksamheten. Vi skulle datera och följa gruvdriftens etablering och utveckling på platsen. I de skriftliga källor som finns framgår inte när gruvbrytningen i Gladhammar startade. Säkra belägg finns först från 1520-talet, men med hjälp av förundersökningens dateringar kunde verksamhet beläggas från åtminstone 1300-talet och framåt. Gruvorna var alltså minst 200 år äldre än vad som tidigare var känt! Frågan var dock om de fysiska lämningarna på gruvfältet verkligen var representativa för de allra äldsta skedena. Kunde verksamheten vara ännu äldre?

Översikt över Gladhammars gruv- och hyttområde.

För att få ett kompletterande material till de fysiska lämningarna vid hyttan och på gruvberget gjordes därför en omfattande pollen- och geokemisk analys av bottensedimenten i Tjursbosjön och Hyttgöl i samband med slutundersökningen 2010. Gruvdrift påverkar nämligen landskapet, dels genom själva brytningen, men även genom de binäringar som kan kopplas till verksamheten. Detta kan exempelvis återspeglas i skogsröjning, kolning, ved- och timmerbehov, men även i agrara verksamheter som nyetablering av beten och åkermark som en följd av befolkningsökningar eller nytt resursutnyttjande av området. Gruvdriften sätter också spår i den omgivande naturen i form av ökad markerosion och spridning av miljöföroreningar som sot, kolpartiklar och tungmetaller. Genom att mäta i vilken omfattning den äldre gruvdriften belastat miljön i närliggande sjöar och hur denna belastning ser ut i jämförelse med den moderna, kan man ur ett historiskt perspektiv få mycket intressanta resultat.

Från Holländarefältet är utsikten milsvid. Nedanför gruvberget ligger den förorenade Tjursbosjön. Foto: V Palm, 2009.

Metaller sprids som föroreningar i luft och vatten och deponeras i sjösediment och i myrmarkernas torvlager. Med hjälp av geokemiska analyser, som metallanalyser och analyser av fördelningen av olika blyisotoper, kan man avgöra i vilken utsträckning de föroreningar som deponerats är lokala, regionala eller om de avsatts efter atmosfäriskt nedfall kommet längre bort ifrån. Det går t.ex. att spåra föroreningar från stora källområden, som exempelvis Romarriket 2 000 år tillbaka i tiden lika väl som från Tyskland för 1 000 år sedan eller från den medeltida och historiska verksamheten vid Falu koppargruva. Bly från Mellansverige skiljer sig från bly från kontinenten eller Brittiska öarna. Det är fördelningen av de olika blyisotoperna som skiljer sig åt, dvs. antalet neutroner i atomen som därmed förändrar blyatomens masstal. Genom att studera hur stort avrinningsområde en viss sjö har kan man också få en lokal bild av påverkan på dess sediment. Alla påvisbara höjningar i Gladhammar är alltså ett resultat av det lokala bergsbruket i trakten. Genom åldersbestämning av de sedimentlager där förändringar av skogen sker samtidigt som blydepositionen, kan man med stor säkerhet datera gruvverksamheten.

Den lilla sjön Hyttgöl ligger vid Torsfallsåns utlopp, ca 2 km öster om gruvområdet. Bottensedimenten i denna lilla sjö avspeglar verksamheten uppströms Torsfallsån där hyttorna en gång funnits. Utifrån arkivmaterialet och den arkeologiska förundersökningen vet vi att det har bedrivits hyttverksamhet här åtminstone sedan 1600-talets början. Proverna från Hyttgöl borde därför ge information om denna verksamhet, alltså själva metallproduktionen samt bearbetningen i hyttorna. Hyttgöl har dessutom ett litet avrinningsområde och avspeglar främst närområdet kring sjön och ån och utgör därför ett viktigt komplement till analyserna från Tjursbosjön nedanför gruvberget. Sedimenten i Tjursbosjön är istället en direkt recipient av själva gruvverksamheten. På samma grunder speglar de två sjöarnas sedimentarkiv den agrara och skogshistoriska utvecklingen på något olika sätt, eftersom den större Tjursbosjön ger en mera regional bild av hur skogarna och deras exploatering sett ut. Sedimentarkiven i Tjursbosjön skulle också bli otillgängliga när avfallsdeponin i sjön väl anlagts, vilket därmed satte en tidsgräns för möjligheten att utnyttja sedimenten som källa.

Vy över Holländarefältet sett från Tjursbosjöns vinteris. Foto: V Palm, mars 2010.

I mitten av mars 2010, när isen låg stadig på Tjursbosjön och Hyttgöl, var det dags att ta själva proverna. Denna typ av analyser kräver sin kompetens och därför hade vi anlitat experter i form av forskare från Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Skogsvetenskapliga fakulteten vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) samt Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet. Utrustade med isborr, packetteringsmaterial och en så kallad rysk torvborr gav vi oss iväg över isen. Det är viktigt att man tar proverna på en lämplig plats och ganska nära gruvområdet finns en djuphåla i Tjursbosjön, en liten bassäng med en så kallad ackumulationsbotten, där sediment lagrats ända sedan sjön avknoppades från det forna havet för mer än 7 000 år sedan.

Utrustningen drogs till provtagningsplatsen på slädar över Tjursbosjöns is . Foto: V Palm, mars 2010.

Ovan: Proven togs med s.k. rysk torvborr, som förlängdes med långa aluminiumrör för att nå ned till sjöns botten på ca 18 meters djup.

Nedan: Sedimentlagren i Tjursbosjön var ca 3 m tjocka. Längst ned syns den gråa lera som avsatts före sjöns egentliga tillblivelse för mer än 7 000 år sedan. Foto: V Palm, mars 2010.

Under 2011 har proverna analyserats uppe i Umeå. Centimeter för centimeter bearbetades sedimentpropparna och vissa delar valdes ut för olika detaljstudier och analyser; man undersökte innehållet av grundämnen, stabila blyisotoper, pollensammansättning och mängden träkol. Proverna preparerades på olika vis, men det mest tidskrävande arbetet var att räkna pollen och kolpartiklar manuellt genom mikroskopiering. Minst 500 pollen skulle räknas i varje prov och de kolpartiklar som skulle registreras var som minst bara 50 mikrometer stora! Där man kunde se viktiga förändringar plockades också material ut för åldersbestämning med 14C-analys. På så vis fick man en lång tidsskala med händelser direkt relaterade till områdets agrara och industriella utveckling.

Försiktigt skars små små prover ut med skalpell ur de varviga sedimentpropparna för analys och räkning av pollen och kolpartiklar under stark förstoring i mikroskop. Foto: SLU.

Pollenanalyserna visade att sädesodling bedrevs runt Hyttgöl under de första århundradena e.Kr. Efter 500-talet minskade odlingen, men upphörde inte helt. Vid Tjursbosjön kan odling spåras från ca 800-talet. De första tecknen på gruvbrytning kan ligga så tidigt som under vendeltid, ca 750 e.Kr., då sedimentanalyserna visar på en första ackumulation av bly. Med större säkerhet kan sägas att verksamheten är igång vid Gladhammars gruvor under tidig medeltid, omkring år 1100, då halten metaller, kolpartiklar och erosionen ökar markant i Tjursbosjön. Samtidigt ökar odlingen och skogsbetet och skogen blir öppnare och glesare. Mycket intressant och närmast sensationellt är att analyserna i Hyttgöl visar på samma utveckling! Det är svårt att tolka det på annat sätt än att en hytta etablerats vid ån under medeltidens början.

Under de kommande århundradena visar sedimentgeokemin i kombination med ökad erosion och större andel kolpartiklar en intensivare aktivitet runt båda sjöarna. Omkring år 1400 sker återigen en markant ökning i Tjursbosjön, vilken avslöjar en intensifierad gruvbrytning. Denna utveckling fortsätter sedan under kommande århundraden och även odling och bete intensifieras. Sannolikt beror en del av det krympande skogsbeståndet på gruvans och hyttans behov av byggnadsmaterial och bränsle.

I analysresultaten har vi alltså funnit spår av verksamheter som är äldre än vad skriftligt källmaterial och de undersökta arkeologiska spåren ovan mark återger. De äldsta anläggningarna som undersöktes dateras framför allt till 1300-1600-tal, medan sedimenten påvisar någon form av verksamhet redan under slutet av 700-talet, med en markant ökning under 1100-talet. Vad dessa verksamheter bestått av kan naturligtvis inte påvisas i sedimenten. Vi vet inte om man bearbetade järn eller koppar och de spår som en gång avsatts vid hyttan och gruvan har raderats ut av senare tiders verksamheter. Resultaten kan ändå ligga till grund för fortsatt forskning och rent principiellt visar de att kombinationen av arkeologi och tvärvetenskapliga analyser av detta slag ger ett mycket gott resultat, som nu kan fungera som referens inför liknande undersökningar inom landet och i övriga Norden.

För den som vill läsa mer rekommenderas undersökningsrapporten som du kan hitta här:
http://www.kalmarlansmuseum.se/1/1.0.1.0/182/1/?group=art_art_grp-s1/191

Under 2012 kommer också resultaten att publiceras i en artikel i bokserien Västerviks Historia samt i en andra artikel i den internationella skriftserien Journal of Archaeological Science i samarbete med Jon Karlsson och Anna Berg vid SLU. Håll utkik!

Vid pennan

Veronica Palm
Kalmar läns museum/Västerviks Museum

Att hylla en saknad kollega

noreply@blogger.com (Ulrika Söderström) — Fri, 23 Mar 2012 14:28:00 +0000

I slutet av förra veckan hölls ett heldagsseminarium på Linnéuniversitetet i Kalmar läns museums regi kring arkeologin i Köpingsvik på Öland. Syftet med seminariet var inte enbart att lyfta fram en spännande plats som Köpingsvik och Öland utan kanske främst för att hylla en mycket saknad kollega, den framlidna Hella Schulze, och hennes livsgärning inom arkeologin på Öland.

Under sin långa karriär som arkeolog arbetade Hella tillsammans med många personer, varav några kom till Kalmar för att med sina föredrag berika seminariet. Först ut var museets Kenneth Alexandersson som berättade om stenålder i Köpingsvik. Utifrån resultaten från ett par grävningar, däribland förundersökningen på Köpinggården (rapport kommer inom kort) samt gravfyndet på Tings Ene, visade han att det trots de rika gropkeramiska lämningarna på orten finns material som tyder på att området varit utnyttjat betydligt längre än vad som tidigare varit känt.

Utgrävningen vid Tings Ene, 2007. Foto: KLM.

Kerstin Lidén från Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet höll ett intressant föredrag om amning under forntiden. I en jämförelse mellan två olika järnåldersgravfält med övervägande barngravar, Triberga och Bjärby på östra Öland, studerades och analyserades skillnader i diet, då främst amningslängd, hos de gravlagda barnen för att på så sätt finna svar kring t.ex. dödsorsaker. Majoriteten gravlagda barn i Triberga har, till skillnad från barnen i Bjärby, dött före sex månaders ålder vilket tidigare tolkats som resultatet av undernäring. Lidéns studie, vilken baserades på analys av data från stabila isotoper från tänder och ben, visade att det funnits en stor variation i amningslängd hos båda barngrupperna men att det inte finns någon entydig skillnad i amningslängd. Dock fanns det skillnader i vilken kompletterande föda som getts i samband med amning. I Triberga tycks det ha varit vanligare att man använt kolhydratrika spannmålsprodukter med låga proteininnehåll som komplement till amningen. Detta kan i sin tur ha varit en bidragande orsak till den för tidiga döden hos Tribergabarnen.

Efter detta kom en rad spännande föredrag med fokus på Köpingsvik. Charlotte Hedenstierna-Jonson från Historiska museet i Stockholm berättade om två speciella gravar som, trots att de gravlagts med knappt ett sekels mellanrum, visar två kvinnor med ett religiöst uppdrag men som tycks representera varsin sida av religionsskiftet hedendom/tidig kristendom. Därefter höll Gustav Trotzig ett underhållande och intressant föredrag om ett skattfynd gjort 1775 i Köpingsvik där 1700-talets fyndhantering sattes i perspektiv till den nya tidens forskning.

Johan Åstrand, Kulturparken Småland, berättade om utgrävningarna i Prästhag 2009 där en väl sammanhållen, tidigmedeltida gårdsmiljö påträffades. Med stöd i historiska kartor och det arkeologiska källmaterialet diskuterade han möjligheten att gården varit Köpingsviks första prästgård.

Besök i Köpings kyrka för att se samlingen med runstensfragment. Foto: KLM.

Seminariet avslutades med en halvdagsexkursion till Köpingsvik på fredagen i strålande solsken där vi bland annat fick se de fina runstensfragmenten i Köpings kyrka och se många av de platser som varit så betydande för Köpingsviks forntida historia. Exkursionens sista stopp blev sedan Hellas viloplats på Löts kyrkogård innan vi återvände till Kalmar.

Vi vill passa på att tacka samtliga föredragshållare;

Ole Stilborg, Gunilla Eriksson, Magnus Petersson, Kerstin Lidén, Charlotte Hedenstierna-Jonson, Gustav Trotzig, Laila Kitzler Åhfeldt, Johan Åstrand, Marie Sundqvist och Lena Ericsson

liksom alla som deltog för ett par trevliga dagar!

Vi på Arkeologienheten hoppas att detta bara var det första i raden givande seminarier som hålls i vår regi. Håll nu utkik efter den kommande publikationen från seminariet!

Vid pennan,

Ulrika Söderström, KLM

Från gård till gård

noreply@blogger.com (Ivonne Dutra) — Mon, 05 Mar 2012 15:04:00 +0000

Hösten 2011 fick Kalmar läns museum i uppdrag att utföra en arkeologisk förundersökning strax sydöst om Borgholm, i närheten av Strömbacka, i samband med en kabeldragning. Undersökningsområdet begränsades till en sammanhängande bebyggelse- och kulturlandskapsmiljö bestående ett stråk, i nordostlig-sydvästlig riktning, hägnadssystem och husgrunder. Kabeldragningen och undersökningsområdet kom att beröra den fasta fornlämningen RAÄ Räpplinge150:3, ett hägnadssystem.

Fig 1. Fornlämningskarta efter ekonomiska kartan.
Orange markering visar platsen för de undersökta stensträngarna.
Lantmäteriverket: tillstånd 507-98-2848.

Hägnadssystemet utgörs av en väg med två parallelligande stensträngar som sträcker sig över en cirka 500 meter lång sträcka och ansluter till husgrunder både i norr och i söder. Idag är lämningarna till stora delar överväxta med slyvegetation. Utmed fastigheten Borgholm 8:25 finns en traktorväg som förbinder en åker i söder med en grusväg i norr och skär igenom hägnadssystemet. Det är här som kabelschaktet kom att dras och möjliggjorde att tidigare okända delar av hägnadssystemet kunde komma i dager. Resterna av hägnadssystemet täcktes här av uppemot 0,6 m tjocka massor matjord med tegel. Det var endast botten av stensträngarna som fanns bevarade. Troligen hade överdelen av stensträngarna grävts bort inför beredningen av den nu befintliga traktorvägen.

Stensträngarna framträdde som två separata välvda stenpackningar som fortsatte under schaktkanterna på ömse sidor. Den södra stensträngen var 2,8 m bred och 0,45 m hög, den norra stensträngen var 4,2 m bred och 0,4 m hög. Vägen mellan stensträngarna uppmättes till 2 m i bredd och kännetecknades av spridda stenar. Stenmaterialet i stensträngarna, som i huvudsak kännetecknades av kalkstenar, varierade från knytnävestora stenar upp emot enstaka större markfasta hällar. Fyllningen mellan stenarna utgjordes i huvudsak av kalkgrus.

Fig 2. RAÄ Räpplinge 150:3: hägnadssystem. Från norr.
Foto Kalma läns museum.

Att ett stort antal av stenmurarna på Öland tillhör samma tidperioder som husgrunderna framgår av de mönster de bildar tillsammans. Den samlade arkeologiska forskningen talar för att husgrunderna på Öland var i bruk under järnålder ända fram till omkring 700 e Kr och därför kan man sluta sig till att hägnadssystemen också härrör från samma period. Den vanligaste uppfattningen är att dessa hägnadssystem har haft en praktisk funktion att hägna in landskapet och möjligen har dessa tillkommit för att förhindra djuren från att beta av omkringliggande åker och ängsmark. Därför är en trolig tolkning att de undersökta stensträngarna anlades för att hänga in en fägata som gick mellan gården i norr och gårdarna i söder.

Seminarium till minne av Hella Schulze

noreply@blogger.com (Ludvig P-D) — Thu, 01 Mar 2012 08:27:00 +0000

För en tid sedan förlorade vi tragiskt en trogen och omtyckt medarbetare. I september 2010 avled Hella Schulze efter en tids sjukdom. Vi vill nu hedra Hella genom att kalla till ett seminarium i Kalmar den 15 mars 2012, program enligt nedan. Seminariet anordnas som en heldag, med en exkursion till Köpingsvik på förmiddagen nästkommande dag. Föredragen kommer att publiceras i en minnesskrift som ges ut under hösten 2012.

Hella glad vid sållet, vid utgrävningen av den tidigmedeltida gården i Prästhag sommaren 2009.

Hella kom till Öland i slutet av 1960-talet genom Ulf-Erik Hagbergs arkeologiseminarium i Uppsala. När Riksantikvarieämbetets Ölandskontor startades 1969 var hon med ombord, och hon arbetade där fram tills kontoret lades ner 1984. Hon stannade kvar på Öland och fortsatte jobba för Riksantikvarieämbetet, och till Kalmar läns museum kom hon 1990. Under mer än 40 år ägnade sig Hella åt arkeologi på Öland, och hela tiden har Köpingsvik återkommit som en plats för otaliga arkeologiska ärenden och spännande fynd. Mycket av hennes kunskap har hamnat i tryck i olika sammanhang, men det är också ett fantastiskt levande arkiv som nu försvunnit för alltid.

Att Hellas minnesseminarium till stora delar skulle handla om Köpingsvik kändes självklart, även om andra aspekter av öländsk arkeologi också kommer att beröras. Seminariet hålls i sal 312 i Nisbethska huset, Linnégatan 5 i Kalmar. Programmet är som följer:

Torsdagen den 15 mars

9.00–9.15 Introduktion, Per Lekberg

9.15–9.45 Stenålder i Köpingsvik. Kenneth Alexandersson

9.45–10.15 Gropkeramiken från Köpingsvik. Ludvig Papmehl-Dufay & Ole Stilborg

10.15–10.30 Fika

10.30–11.00 Vem rörde om i grytan? Gunilla Eriksson

11.00–11.30 Järnålderns barngravar i Triberga. Magnus Petersson

11.30–12.00 Att ammas eller inte ammas, det är frågan. Kerstin Lidén

12.00–13.15 Lunch

13.15–13.45 Särskilda kvinnor i Klinta. Charlotte Hedenstierna Jonson

13.45–14.15 Den magiska silverskatten från Klinta. Gustaf Trotzig

14.15–14.45 3D-scanning av runfragmenten i Köpings kyrka. Laila Kitzler Åhfeldt

14.45–15.00 Fika

15.00–15.30 Köpingsvik under tidig medeltid. Ulrika Söderström

15.30–16.00 Prästhag och det tidigmedeltida Öland. Johan Åstrand

16.00–16.30 På jakt efter Ölandshästarnas närmaste släkt. Marie Sundquist, Hella Schulze† , Lena Ericsson, Leena Drenzel

16.30–17.00 Avslutning, Per Lekberg

18.30–? Middag

Fredagen den 16 mars

09.00. Avresa med buss från Nisbethska (Linnégatan 5) mot Öland och Köpingsvik. Vi beräknas vara tillbaks i Kalmar vid 13.00.

Varmt välkomna!

/Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Registrering pågår!

noreply@blogger.com (Ulrika Söderström) — Thu, 23 Feb 2012 09:57:00 +0000

Sedan mitten av november pågår hanteringen av de stora mängder av fynd som grävdes fram under de arkeologiska undersökningarna i Blekinge. Det handlar då givetvis om de arkeologiska undersökningarna inför den nya E22-sträckningen utanför Sölvesborg. De arkeologiska undersökningarna pågick från april till oktober förra året. Under en sådan lång grävsäsong och på en plats med lång kontinuitet, från jägarstenålder till järnålder, blir det oerhörda fyndmängder.

Det var flera lokaler som kom att undersökas längs vägsträckningen och förutom Kalmar läns museum fanns arkeologer från Kulturparken Småland, Blekinge museum, Sydsvensk arkeologi och Riksantikvarieämbetet UV-Syd på plats. Kalmar läns museum ledde de arkeologiska undersökningarna vid lokal 14 eller Flyestock som den också kallas. Även lokal 15 kom att bearbetas av Kalmar läns museum. Eftersom vi ansvarade för undersökningen ska vi nu också ta hand om, dvs tvätta, registrera och rapportera, alla fynden. Förutom sten framkom mängder med keramik, brända ben och ett antal metallföremål under grävningen. Här på KLM ansvarar vi för behandlingen av föremålen i sten då expertis finns på plats men de senare fyndkategorierna behandlas av flera olika experter för att föremålen ska få den bästa vetenskapliga behandlingen.

Michael Dahlin registrerar fynden från Blekingegrävningen. Foto: Jhonny Therus, KLM.

Det handlar uppskattningsvis om tiotusentals fynd av flinta, grönsten och andra bergarter. Huvuddelen av materialet består av avslag, splitter och avfall dvs restprodukter från tillverkning av olika redskap som yxor, skrapor, borrar och pilspetsar. Vid mitten av november började vi tvätta fynden nere i länsmuseets källare. Lagom till julhelgerna var vi färdiga med fyndtvättandet. När detta var färdigt började vi registera alla ritningar och beskrivningar av de undersökta anläggningarna på de undersökta lokalerna. Anläggningarna bestod av underökta härdar, kokgropar, gravar och stolphål. Flera av anläggningarna kommer även från olika aktiviteter på boplatser och gravfält. Stolphålen kan i flera fall ha tillhört de takbärande stolparna till olika hus och hyddor.

I början av året fortsatte vi med registreringen av de olika föremålen av flinta, grönsten och andra bergarter. Detta är ett mycket viktigt arbete och det har stor betydelse inför det fortsatta arbetet och tolkningen av den arkeologiskt undersökta ytan i fält. Här finns det möjlighet att mer i detalj studera vilka olika aktiviteter som utförts på platsen. De olika föremålen kan inte bara berätta om vilka typer av aktiviteter som utförts på platsen, utan även knytas till olika tidsepoker och vilka olika kontakter man hade i det omgivande landskapet, men även mer långväga kontakter kanske hundratals mil från boplatsen. Fynden kan med andra ord berätta om hantverk, handelskontakter, boplatsens ekonomi och olika föremål som tillskrivits en djupare innebörd i olika rituella sammanhang.

Michael Dahlin, KLM

noreply@blogger.com (Nicholas Nilsson) — Thu, 09 Feb 2012 13:08:00 +0000

Nu är det hugget i sten!

Tre år efter att de första arkeologiska undersökningarna påbörjades Vid Gladhammars gruvor är rapporten nu äntligen klar. Det blev en gedigen rapport, ca 450 sidor tjock. Men så rymmer den också mycket vetenskap.

2009 påbörjades arbetet med den arkeologiska förundersökningen vid Gladhammars gruvområde och Hyttområde. Det visade sig vara omfattande lämningar som fanns i de berörda områdena. Spåren av allt arbete och möda som lagts ned för att hitta brytbar malm fanns överallt. Spåren utgjordes av rester från provbrytning för att se var man skulle lägga ”krutet”, spår av brytning med eld och borr, spår av rostar för bearbetning av malm, spår av byggnader som använts för uppfodring och för boende, spår av allt det material som inte använts det vill säga massvis med varp.

Dateringarna indikerade att det fanns lämningar från medeltid och fram till våra dagar. Med detta i bagaget vässades frågeställningarna inför den kommande särskilda arkeologiska undersökningen.

Den utfördes under 2010 och gick då på djupet i de lämningar som hittats under förundersökningen. Den största undersökningen kom att beröra Holländarefältet medan Sohlbergsfältet och Hyttområdet berördes i mindre omfattning. Tillsammans med kollegor från Dalarnas museum och Uv GAL grävdes det och provtogs, funderades och diskuterades, mättes och ritades. Redan på senvintern hade faktiskt undersökningen tjuvstartat då prover togs ur sjöbottensedimenten från Hyttegöl och Tjusbosjön. Detta gjordes medan isen låg hård på sjöarna och det var möjligt att släpa ut utrustning utan risk för ”plurr”. Dessa prover har gett mycket intressanta resultat vilket tillsammans med de arkeologiska resultaten ger en mycket fascinerande bild av Gladhammars gruvors historia.

I rapporten finns alla resultat redovisade, arkeologiska och naturvetenskapliga.

Vid pennan.

Nicholas Nilsson

Inte alla arkeologer går i ide under vintern

noreply@blogger.com (Cecilia Ring) — Fri, 27 Jan 2012 09:48:00 +0000

Nu kan man ju tro att vi arkeologer bara sitter inne och kurar under de kalla månaderna och det gör vi ju nästan. Men ibland blir det inte riktigt som planerat utan vi får ge oss ut på jobb även i den kalla vintern.

För två veckor sedan fick jag ge mig ut på ett oplanerat uppdrag i Gamla stan här i Kalmar. Det var ett hus som skulle dräneras mitt inne i den gamla medeltida staden, mitt emellan platsen för stadens torg och Söderport. Söderport var den port som, vilket också hörs på namnet, ledde in/ut i staden genom försvarsmuren i söder. I kvarteret som idag kallas Akacian har vi tidigare hittat spår efter både bebyggelse och den gamla medeltida Söderportsgatan. Dateringen på lämningarna har gått så långt tillbaka som till 1200-talet, det århundradet då staden troligen grundades.

Schaktet skulle bara grävas så brett att killarna som utförde dräneringsarbetet kom ner med rör och isoleringsmaterial, ca 1,5 meter, och då kan man ju tycka att så mycket kan vi ju inte hitta i ett så smalt schakt. Många gånger är det också så, att även om vi hittar något så är det svårt att förstå då vi ser så liten yta. Men den här gången hade vi tur. Knappt en halvmeter under dagens markyta stötte vi på en murad stenkonstruktion som, när jag fick rensa lite, visade sig vara en gavel till ett hus med stengrund.

Husgrunden sedd från öster

Stengrunden var uppförd av rejäla gråstenar, drygt 0,5 meter i diameter. De var hopfogade med kalkbruk, ett hållbart sådant fick vi erfara. Dagens hus på fastigheten, som byggdes i början av 1900-talet, vilade i stort sätt på den äldre grunden.

Huset från 1920-talet vilar på den medeltida grunden

Ytterligare en spännande detalj var att på utsidan av huset så fanns en kullerstens-lagd yta. Var det en gårdsläggning, golv eller var det en del av en gata? På Dagmar Sellings kartrekonstruktion från 1982 går nämligen Smedjegatan, en tvärgatan till Söderportsgatan, rakt igenom fastigheten och precis på samma plats för den nu påträffade grunden. Det är detta som gör arbetet så spännande. Selling har gjort ett fantastiskt jobb med sin kartrekonstruktion, Kalmar på 1400-talet, utifrån skrivna källor och arkeologiskt material. Men det som gör det så roligt är när vi genom nya fynd kan förfina hennes bild och få en mer ”rätt” bild över hur staden verkligen var uppbyggd. Vi kan nu genom det nya fyndet korrigera hennes kartbild lite, lite grann. Smedjegatan måste få en annan dragning och faktiskt också riktning eftersom jag kunde se vilken vinkel huset har haft.

Sellings kartrekonstruktion, platsen för husgrunden utmärkt med rött

Hur gammalt var huset då? Och hur har det sett ut? Det kan jag inte svara på just nu. För att kunna svara bättre på de frågorna skulle vi behöva göra en undersökning av hela huset. Sannolikt är dock att det är det första huset på just den platsen och vi har fynd av andra lämningar precis norr om som har gått att datera ända ner till 1200-talet. Fynden som vi hittade var dock ”bara” 1600-tals fynd men om man tänker sig att man bott i samma hus i flera hundra år så har ju de äldre sakerna städats bort och varje generation som bott i huset har ju haft för sin tid ”moderna” saker. Som hemma hos oss. Inte är det mycket i vårt hem som är särskilt gammalt? Det äldsta som vi har är nog en servis efter min mormor från 1930-talet.

Fynden vi hittade intill grunden var bland annat en bit grönglaserat golvtegel och ett så kallat profiltegel(tegel som formades och som användes som dekoration tex i portaler). Fynd som vi ”normalt” säger kommer från rikare hem, så som borgarhem. Och ett sådant hem borde ha legat lite närmare torget där de ”finare” människorna bodde. Vi hittade ju också likadant grönglaserat golvtegel under maj månad 2011 när vi gjorde en undersökning nära det medeltida torget intill gamla konstmuseet. Efter att ha pratat med en kollega igår så kom vi fram till att Kalmar medeltida stad inte riktigt var uppbyggd som ändra medeltida städer eller var det så att fler människor här i Kalmar hade råd med glaserade golv och profiltegel i sina portar.

Tyvärr blev det så att när jag väl dokumenterat grunden så var vi tvungna att gräva sönder den för att fastighetsägaren skulle kunna få dränera färdigt sitt hus. Det blev en kamp mellan grävskopan och den rejält sammanfogade (med kalkbruk) muren. Grävskopan vann till slut. Även om det känns tråkigt att ta sönder muren så är också det en del av vårt jobb. Och som tur var så hade jag ju redan fått mycket värdefull och ny rolig kunskap med mig, även i det smala schaktet.

Cecilia Ring, KLM