Turn and face the strange...

jag mår galet illa

2012-02-09T20:53:00.001Z

(tog bort mitt ansikte på bilden, för jag ser så ful ut)

jag mår illa

Teaterpjäs

2012-02-08T21:15:00.002Z

Vi spelade teater på stadsbiblioteket idag...Det var fruktansvärt kul

Jag är så trött på senaste tiden, sover inte mycket, kan inte... Och jag gråter som en bebis på skoltoaletten ibland.

TÖNTIGT värre.

Idag var jag och Schtein på en spelning, det var fin musik....

skit

2012-02-07T13:29:00.000Z

2012-02-02T12:03:00.003Z

Hej, idag ser jag ut såhär och mår lite halvruttet

Jag, nu...Hur?

2012-02-01T20:43:00.003Z

Jag var en rund bebis.
Nu är jag en rund, snart 17-årig, ung kvinna.

Jag vill kunna se mig i spegeln och känna mig nöjd, le lite. Men det kan jag inte. Jag kan inte le åt det för det är ingenting att le åt, det är horribelt, fruktansvärt. Allt blir fel.
Det kvittar hur många gånger jag får höra att jag inte är fet eller att jag är fin och vacker. Jag ser fortfarande samma äckliga flicka i spegeln.

Hur kan man förakta sig själv?
Och hur kan någon älska mig om inte ens jag kan älska mig själv? Hur är det ens möjligt. Logiken är noll, nada.

Jag har umgåtts med min fina pojkvän nu, i helgen och så. Han tar hand om mig, fastän han inte borde, för jag borde vara stor nog att ta hand om mig själv nu- fixa ordentlig mat själv, inte skära mig och inte kräka utan uppsyn. Men det gör jag inte. Om det inte vore för Peter och föräldrar, och kompisar i skolan- då vore jag skelett med tigersår.

Vi spelade teater idag. Jag älskade den där stunden då jag fick stå på scen. Känslan av att kunna glömma och släppa, jag brydde mig inte om om mina ben såg ut som tjocka fläskstockar, eller om magen putade- för jag var inte Felicia just då- då var det inte Felicia som behövde skämmas över tjockis-kropp, för då var det Hjördis, Felicias karaktär på scen.

Jag vill ta livet av mig ibland. Antar att alla människor känner så ibland, att det vore skönt att bara kasta i sig lite extrapiller.
"Kanske blir den sista själviska saken jag gör- självmord?"

Jag är hungrig, men ändå inte. Jag är trött, men ändå inte.
Jag är ensam, men ändå inte.

Jag vill ha Peter här. Här hos mig, just nu. Jag avskyr de där 50 milen som gör att jag inte kan nå honom just nu, jag avskyr dem. Jag avskyr att inte kunna träffa honom när jag vill och jag avskyr att jag kan bli så ensam bara i brist på fysisk tillgång till en enda människa.
De får mig att känna mig svag.

Jag har inte vägt mig på 1 år, och knappt ens vågat titta på måttband, och mina ögon går inte att lita på. Men jag tror jag väger typ 70 kg.
Ingen tror mig när jag säger det. Men jag känner på magen, på låren och på armarna och jag säger; "Jo, 70 kg. MINST!"
Och de tror inte mig.

Jag vill bara kunna acceptera, önskar jag inte fått anorexia, önskar att anorexia inte fanns. Önskar att "skev kroppsuppfattning", "depression", "självskadebeteende" och "självförakt" inte fanns.

Önskar jag kunde må bra så jag kunde få andra att må bra.
Men en sak ska ni läsare veta, jag äter bättre nu än för 1,5 år sedan. Så förbättring finns det.
(och med bättre menar jag äter snabbare, lite mindre ångest vid "onyttigare" intag)

Förlåt om jag är icke-pepp. Jag vill peppa er.

2012-01-31T13:53:00.001Z

känner mig som ett gummibarn
plus att jag är fet

skit

men inte banta, inte skära.
Jag måste vara duktig och hålla mig hel

Hej, fröken misslyckad

2012-01-22T22:29:00.002Z

bara fel

okej

JAG OCH LEVAJ

2012-01-20T22:02:00.000Z

Levis blogg:

http://barbiewithatan.blogspot.com

Kissnödig

2012-01-17T16:14:00.000Z

Jag äter för mycket hela tiden, känns det som. Men i skolan är det kul, vi sätter upp 2 olika pjäser samtidigt... En Strindberg och en teater baserad på en ganska modern barnbok. Nu ska jag äta IGEEEEEEEEEEEEEEEEN. Typ mackor eller något till middag. Aja..

Jag ska spela Rosa i "Första varningen" (Strindberg). En 15-åring som är förälskad i en 37-årig, gift man... Oerhört mysig roll jag fick tilldelad.

Jag gillar våra lärare.
Gud, simpla text

Till en tvivlare

2012-01-16T11:33:00.001Z

Ziggy played guitar

Pitabrödet och jag

2012-01-14T20:42:00.000Z

Nu är Pitabrödet här, min kära pojkvän. Vi har bakat chokladbollar, eller Legobollar som jag alltid kallat dem för då jag misstolkade uttrycket "negerbollar" och trodde man sade lego och inte neger. Nu ska vi se på en komedi, för Peter är trött på sorgliga filmer. Vi såg på The green mile igår, och jag var en bebis som började gråta i slutet. Det var en sjukligt bra (men sorglig) film. Så, nu ska vi se på en komedi och ha allmänt mys. Imorgon åker han hem till Stockholmo igen så då blir det äckligt tomt. Idag har jag rört mig och ätit ganska normalt :3 Kramar på er

Jag vill säga något smart

2012-01-12T20:24:00.002Z

Okej. Jag fick igår kväll för mig att mitt midjemått hade ökat med 20 cm. Det krävdes många sit up och tre kontrollmätningar av midjan för att bevisa att jag verkligen inte gått upp någon vikt kring magen.

Förstår inte hur hjärnan kan intala en till sådant? :S

jag fick för mig att jag inte hade något endaste gap mellan låren också... Nästan hallucinering. För det är ett gap där mellan.

Och det ska vara okej även om det inte varit det.

Jag har fortfarande svårt för att acceptera min kropp. Men jag har ätit massa mackor idag. Typ, mat i magen

Hej vackra

2012-01-10T16:33:00.002Z

Då har skolan börjat igen, och livet i ren allmänhet kickar igång...
Hoppas ni alla mår bra. Jag är lite stressad för jag ska snart göra slutprovet i matte så måste plugga, men det kommer nog gå bra.

Pitabrödet kommer nog snart också.

Dessutom ska jag lägga in en bild på min vän Oliver (aka Andy Warhol)

HEJRÅ

(och nej, jag har inte gått ner i vikt, tror jag- har inte vägt mig på typ 1 år- men jag ser lika tjock ut som alltid, bilden ovanför är bevis på att jag ser ut som vanligt. )

Saknar saknar

2012-01-08T21:01:00.003Z

Har ont i magen
är torr i halsen
tom i huvudet

skavande äckelhet

jag behöver inte skära mig, för det gör ont ont ont ändå

(bild tagen idag, av Schtein, motiv: jag och ful tavla)

Har nu svarat lite på Bloggresponse-frågor

2012-01-04T19:24:00.001Z

Lovar att svara mer snart!!

Min Lillasyster och Jag

2012-01-03T23:36:00.004Z

Min lillasyster är världens starkaste. Och hon kämpar varje dag.
Men jag känner inte att det är rätt för mig att skriva om hennes kamp med ett handikapp. Jag älskar henne, av hela mitt hjärta, älskar henne så jag skulle kunna dö för henne.
Men jag tänker inte skriva om Wilda, omvandla min blogg till en Wilda-blogg. Mina tankar kretsar redan kring Wilda, ofta, men jag träffar henne bara några gånger i månaden då jag bor hos min pappa mestadels. Dessutom är denna bloggen inte till för Wilda. Då hade jag kunnat skriva om alla mina andra syskon också.

Nu är det så att jag måste fokusera på mig själv lite ibland, och bloggen har blivit en punkt där jag kan lägga fokus på mig och min kamp, mina tankar, min vardag.

I verkligheten kan det inte alltid bli så. Men kan inte min lilla del av cyberspace få handla om mig och bara mig? Kan det inte finnas ett bara megabyte av internet där jag är totalt egoistisk tills mitt samvete stoppar mig?

Måste jag hela tiden präglas av mina 8 småsyskon (speciellt Wilda), mina föräldrar, styvföräldrar, vänner och begränsas av dem?
varför kan jag inte bara få tänka på mig själv lite? Känna efter hur jag känner?
Inte hur Wilda klarar sig i sin utveckling. Hur det går med min kompis depression och hormonkurer. Hur min mamma klarar sig med en sjuk dotter (två?). Hur min lillebror har det i skolan.

Kan inte det få finnas en punkt där det är mig det handlar om?

Jag känner mig äcklig när jag är egoistisk, men bloggen har varit mitt privata ställe där jag fått vara det utan att någon poängterat det.

Nu är det jobbigt att folk vill att jag ska skriva om en massa saker, som min syster eller vän Levi t.ex

Jag älskar dem. Men detta är min blogg... Jag skriver det jag vill. Ni behöver inte läsa den, men jag antar att ni som läser den har någon anledning till det.

Ni är vackra, allihopa.

Puss på er

HOLA HOLA HOOOOOLA

2012-01-03T13:49:00.003Z

Nu ska jag snart på biografen med Pitabrödet och vi ska se Sherlock Holmes, och som den lilla rika flicka jag är så betalar jag allt för Peter, för det är hans julklapp. Jag tycker inte om popcorn eller chips men jag tycker om coca cola zero och jag tycker om gelatinfritt godis, så det kanske jag kan dricka och äta lite av till filmen.

Nu ska Pitabrödet ockupera min dator, för han ska plugga till sin jädrans tenta.
Jag är smartare än Pitabrödet, and he knows it, men vill inte erkänna det.

Detta blev ett mycket moget och akademiskt inlägg med många fina synpunkter och viktig och högt rankad fakta.

Puss och kram så länge, nu får jag akta mig så jag inte blir uppgödd som de säger här hemma- i alla fall så ska jag pussa lite på Peter och så ska jag lyssna lite på min Mp3 som jag fick i julklapp!

2012

2011-12-31T13:16:00.002Z

Jadu....Året har nått sitt slut. Som om ni inte redan visste det!
Idag ska jag äta förrätt, huvudrätt och efterrätt ikväll. Om jag orkar, vilket jag ska försöka göra, men jag har så fruktansvärt ont i halsen att det gör galet ont att svälja.

2011 har varit ett vackert år indeed, även om den har haft väldigt många dips och tragiska händelser som resluterat i ambulansfärder, ärr på armar och ben och gråtattacker.
Men jag har gått ut högstadiet och börjat i en fantastisk klass. Jag har lyckats bibehålla en vikt. Jag har blivit kär. Jag har rest runt en del. Jag har lyssnat på massa fantastisk musik. Jag har blivit vän med både Oliver, Martin och älskvärda Stina, som alla tre är fantastiska- och Stina själv är som en syster.
Och så har jag träffat fantastiske Peter, och har honom som min pojkvän

Nu hoppas jag på att 2012 blir minst lika bra.

Kraftwerk

2011-12-28T09:45:00.002Z

Varför är jag så rädd för att bli som alla andra? När jag VET att jag är annorlunda, konstig. När jag vet att jag sticker ut för att jag är jag, och jag är underligt konstig med second handkängor, skriande rött hår och fransk jazzmusik blandat med Joy Division och David Bowie i min mp3.

Nej. Jag är inte som alla andra.
Och det gör mig så glad att veta att jag inte behöver låtsas för att inte vara det

Knäck

2011-12-25T18:54:00.000Z

FAN! Jag hade glömt bort hur gott det är med knäck :O

Strukturerad demon

2011-12-22T20:10:00.006Z

Liten, burrig katt håller mig sällskap när jag känner mig ensam

jag har tjocktröja och jag fryser inte... Det är fint väder ute. David Bowie spelas. Jag är ganska glad- men väldigt trött

Jag skriver en massa...Utanför bloggen alltså. På bloggen skriver jag ju inte mycket.

Följande text har jag valt att censuera lite. För att jag inte vill vika ut mitt liv alltför mycket:

Struktuerad demon

Världen är ett flytande hav. Bilar som kör som turkosa streck. Och jag hör deras skrik, de skrik av fruktan som tycks eka i öron, i tusentals öron, det skriket som får barn att skrika av hunger och av törst. Det skriket som får vuxna att gråta och gamla att dö.
Jag hatar skriket. Jag hatar det skriket som ljuder i allt levande. Jag tycker det gör mig ledsen, tom, ensam. Jag skriker:
"Allt är dumt! Bilarna är dumma! Människorna är dumma! Du är dum! Jag är dum! Träden är dumma! Gatan är dum! Julen är dum! Regnet är dum! Jag är dum, dum dum. Vi är dumma. Gatan är dum. Granarna är dumma. Färgerna är dumma. Himlen är dum. Värmen är dum. Mörkret är dumt. Kylan är dum. Synen är dum. Vintern är dum. Havet är dumt. Dina ögon är dumma. Mina tår är dumma. Affärerna är dumma. Allt är dumt. Allt är dumt. Varför är allt dumt? Att tala är dumt, att tiga är dumt, allt är dumt."
Som ett litet barn, ett vilset litet barn, som inte vet var hon ska gå. Utan jag sitter här, ihopkrupen i fosterställning- som för att födas på nytt. I den här världen. Men kan jag födas på nytt, i en värld där allt är dumt?
Det är ett simpelt adjektiv; dumt. Men det är så det är- dumt kan betyda både elakt och korkat. Och det är det allting är. Jag vill skrika ut all den vrede, frutstation som jag samlat i mig. Som bildat ett gapande hål i mig. Som gör mig sådär, som pappa säger;
"En Ingmar Bergman-karaktär som melankoliskt stirrar ut i luften."
Det är det det dumma gör med mig, men icke kan ni förstå, för ni är bara tomma utanpå. Ni är skal, en fasad.
Som Dr Jekyll och Mr Hyde sjöng: "Allting är en fasad", musikalen jag såg på med farmor. Iskall vinterdag för ett år sedan. Jag minns ljusen, musiken och hur hela min kropp fylldes med kärlek. Kanske såsom människorna kände sig när Jean-Baptipse Grenouille tömde parfymen.
Bara det att jag inte yttrade någon form av kannibalism eller sexuell åtrå. Utan bara kärlek. Jag bara älskade, älskade mig själv, älskade livet och älskade människorna i kraftigt smink som dansade på scenen.

Livet kan liknas vid ett spel eller en lek. Fast lekar behöver inte nödvändigtvis ha regeler. Oavsett vad så följer ingen människa regler. Vi är människor, struktuerade demoner.

En vän till mig skrev en gång en poetisk novell som hon gav titeln: "Kollektiv självmord". Och jag blev kär i den titeln. för den var så pricksäker, den satte sig fast. I mig. Som en tagg från en kaktus, irriterande och närvarande. Stickande och jobbig.
Sanningen är det svåraste som finns. Det är ett faktum. Sanningen är det svåraste som finns, och det värsta. Det är alla människors inre mörker, det gömmer sig långt bak och hugger till som giftormar.

"Jag älskar dig"

Tystnad säger mycket. Tystnad efter en mening betyder alltid något negativt.
"Jag älskar dig" är sällan ett påstående, det är en fråga- för hur ska man kunna älska någon som icke älskar tillbaka?

Så man frågar : "Kan jag älska dig?"
Får man inget svar är tystnaden en tolkningsfråga. Men hur ofta kan man tolka en tystnad till något positivt när den bara är ringande av osäkerhet. När personen i fråga inte rör en min, och inte låter varken ansikte eller kropp tala.
Då är frågan besvarad:
"Nej, jag älskar inte dig. Du älskar alltså inte mig"

Och då sugs det lite, inne i magen, som om en bit försvinner, dansar runt i en spiral som en drucken ballerina- försvinner ut ur dig.
En bit av det där som du kallar för;
"Älska"

Jag sprang upp till toaletten och kastade upp. Mest magsyra, ty det var länge sedan jag åt. Det sved i strupen, och jag spolade ned det som jag lyckats få ner i toaletten. Läsk, fisk och magsaft.
Så gick jag upp till dig.
Och med svidande matsyrehals viskade jag:
"För jag vill inte".

Det är svårt att känna sig oviktig. Det är svårare när sanningen säger åt dig att du inte är viktig. Då är det som om någon skär med sylvass dolk i bröstet på dig och väser i ditt öra:
"Obetydlighet är det enda som är värre än att vara hatad."
Sanningen väser hårt i mitt öra ibland. Man kan icke ignorera en sanning, man kan leka med den, vända och vrida på den, förvrida den så det inte längre är någon sanning; utan ren och skär lögn.

För visst kan lögner vara bekväma?
filmer från 1975 där de sjunger "And Tommy doesn't know what day it is", och bjuder på glasstårta (det borde ha varit hallon, men det fanns bara choklad).
Nämde jag doften som får dig att förtrollas, blicken som får dig att bli varm och händerna som får dig att bli galen?

Men det är en lögn. En täckande, täckande lögn. Du kan putta undan den ty okunskap är också en lögn. Liksom livet i sig är okunskap en lögn.
Livet är enbart okunskap. Livet är så mycket lögner. Så när du råkar gå på sanningen, då riskerar du att bryta ihop totalt. Ty sanningen värker sönder dina fötter och ditt inre, Det är som en växande cancertumör, när den väl har satt sig. Sanningen är unik och ömtålig, kan lätt förvandlas.

Är jag din sanning?

Jag kan inte skilja mellan sanning och lögn, för "det innehåller spår av nötter".

I denna världen känns lögnen verklig och sanningen overklig. Man måste göra så ibland, för att skydda sig själv och andra, ljuga. Så man inte kräker och kräker tills magsäcken skrumpnar och det gör ont, så fruktansvärt ont i magen. Så att inte det rinner blod längs armar, längs ben, kliande fingertroppar med levrat blod.
Jag avskyr det.
Sanningen äter upp mig, trasar sönder mig. För sanningen är verklig.

Jag skrev en novell en gång. Om sanningen som dödade en flicka. Jag vann ett pris för den i Göteborg. Det var strax innan jag var som värst i svälten, då dog jag nästan själv. Av energibrist, undernärd flicka.
Kan man dö i brist på sanning?

Min hjärna är en olöslig ekvation. Men snälla, snälla, någon- lös den. Hjälp mig förvandlas från ångestflicka till lyckorusbarn.

Varför är jag så rädd?
Ständigt så ensam? DET BITER I MIG. Trasar sönder mina fötter och lila, lila gardiner blåser när det stormar och det biter och biter. Snälla, vackra pojke, flicka, man, kvinna, sluta riva i mitt sår. Läk mig istället.

Du leker med mig, som ett hopprep eller en miniatyr i plast av en rymdraket eller en bil. Du biter mig. Sen biter den mig, och sedan det.
Vassa tänder i blek flickas hud. Vassa, vassa, tränger de igenom.

Och jag stirrar melankoliskt som en karaktär i en Ingmar Bergman-film, och jag stirrar men jag ser inte. Jag ser men jag förstår inte. Vad händer runt omkring mig?
Små hörn är trygga. De är simpla. Jag älskar hörn. Känslan av trygghet och skydd, känslan av att kommer någon och försöker släcka livet i mig nu - då behöver jag inte försöka rymma, för jag har ingen chans. Jag kommer släckas direkt, utan flykt. Att jag är totalt skör och hjälplös, det gör mig otroligt trygg när jag sitter i hörnet. Att nu har jag gått så långt det kan gå, jag kurar ihop mig där och sedan vad som händer kan inte jag bestämma. Det är upp till någon annan.

Jag älskar att få tappa kontrollen, att låta andra ta hand om mig och bara hållas av dem. Men det är ytterst få människor som jag kan släppa kontrollen till. För jag är så rädd att de tänker göra mig fet eller såra mig djupt. Även om jag inte bryr mig om mig själv så hatar jag att känna mig tjock eller bli sårad.
För mental smärta är verkligen den värsta.

Jag förstår mig inte på människor som gillar mig.

(Fast i och för sig, man kan ju "gilla" ett objekt, så att de "gillar" mig vore kanske inte konstig?)

Jag vill säga till er, läsare. Att trasighet är inte vackert. Att vara sjuk är inte vackert. Att vara mager är inte vackert.
Om ni skulle finna texten ovanför "vacker", så läs den igen. Den är poetisk. Kanske berörande. Men den är inte vacker.

Vill även säga att ni aldrig ska skylla er själva för att ni fått någon sjukdom, varken psykisk eller fysisk.
Men sjukdomar som ätstörningar och självskadebeteenden, det kan enbart DU ta dig ur. Och du KAN klara det.

De senaste dagarna har jag varit så spralligt lycklig. Den här texten skrev jag när jag mådde dåligt.

Ta hand om er alla. Ni är vackra

God jul, ifrån mig

Vad jag äter under en dag?

2011-12-22T15:45:00.002Z

AHAA!

Typ:

4 mackor

1 tallrik gröt

Ris och någon veggokorv (kanske. Oftast ärter till, för det är så himla gott

Sådärja. En vanlig "Felicia"-dag

Idag har jag ätit ett ballerinakex med pepparkakesmak. Det var ganska gott faktiskt! och så har jag lyssnat på Leonard Cohen, julhandlat och tagit en spruta mot livmoderhalscancer.

Låter väl bra?

Jag vill uppfinna lycka

2011-12-21T10:13:00.001Z

Tänk att kunna uppfinna evig lycka på ketchupflaska! Den ni!

För visst kan lögner vara bekväma?

2011-12-18T18:24:00.001Z

Det är jobbigt när man känner en tomhet och saknad;
men man vet inte vad det är man saknar

Clementin

2011-12-15T19:15:00.005Z

Klementin är galet gott. Så galet galet gott för hungriga magar och törstiga munnar.

Jag gillar klementiner. Jättemycket. Även om jag inte vet om jag ska stava det med c eller k.

Peter är här.
Jag är trött.
Jag mår ganska bra.

Jag lyssnar på Jefferson Airplane