Att återvända hem

Elna bjuder på några julfoton

2013-12-26T20:35:00.000+01:00

Julmys med pappa.

Jul med farmor och farfar.

Årets julkort.

Två slagna hjältar på julaftonskvällen.

Välkommen till världen käraste Elna

2013-12-25T15:29:00.000+01:00

Smiltrollet Elna, 12 veckor.

Den 27 september 2013, 5 veckor tidigare än beräknat, bestämde vår underbara lilla dotter sig för att det var dags att komma till världen. Tiden bara rusar iväg och i övermorgon har hon blivit hela tre månader.

Föräldraskapet är lika fantastiskt som det är överväldigande. Den kärlek jag känner för detta lilla knyte är något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Inte heller hade jag kunnat förbereda mig på tyngden av det totala ansvar man har för denna lilla persons välmående och överlevnad.

Liknande tvetydiga känslor dyker upp när jag tänker tillbaka på förlossningen. Det var det mest påfrestande jag någonsin varit med om och på samma gång den mest fantastiska upplevelse jag tror att jag någonsin kommer att uppleva. Under de här tre månaderna har jag många gånger återkommit till förlossningen i mina tankar. För varje gång kommer jag ihåg nya detaljer och glömmer andra, men kärnan är alltid densamma i detta mirakel som jag nu delar med så många andra. Här kommer min förlossningsberättelse.

En trött men lycklig mamma med sin underbara bäbis,
bara några minuter efter förlossningen.

Halv 8 på kvällen den 26 september stod jag, totalt ovetandes om vad som skulle komma att hända, och stekte raggmunk i väntan på att Erik skulle komma hem. Plötsligt kände jag hur det blev blött i trosorna och medan jag knep ihop bäckenbotten så som aldrig förr för att hinna vända raggmunken innan jag sprang på toaletten, tänkte jag att det var lite väl tidigt för mina bäckenbottenmuskler att börja strejka. Det var ju 5 veckor kvar tills jag skulle föda. Väl på toaletten insåg jag att jag inte alls börjat bli inkontinent, det var vattnet som hade gått.

Tillbaka vid raggmunkarna googlade jag frenetiskt. Överallt jag läste stod det att förlossningen skulle starta inom tre dygn från det att vattnet gick, men på ETT ställe berättade en kvinna om att hon läckte fostervatten i tre veckor innan det satte igång och detta tog jag till mig. Så här i efterhand känns det helt löjeväckande, men det kändes så omöjligt att hon skulle komma fem veckor för tidigt. Jag som hade varit så totalt inställd på att gå över tiden att jag till och med plussat på två veckor på det beräknade förlossningsdatumet.

Två lyckliga föräldrar och en stolt farfar på BB. Elna 2 dagar gammal.

I denna veva kommer Erik in genom dörren, finklädd från en begravning han varit på samma dag. Medan jag lungt berättar att vattnet har gått (jag tänker ju att vi har minst

tre veckor kvar till födsel :)) är Erik i full färd med att inte få Svea att hoppa upp på hans finkläder och tar nog inte riktigt in vad jag säger. Vi ringer till förlossningen som ber oss komma in och efter att ha satt oss ner och ätit mina raggmunkar beger vi oss i lugnan ro in till sjukhuset. Väl där mäter de fosterrörelser, hjärtslag och puls och gör ett ultraljud. Då huvudet ännu inte är fixerat får jag inte åka hem.Vi frågar sköterskan om hur lång tid hon tror att vi har på oss innan det drar igång - tre veckor på sjukhus låter ju inte särskilt lockande. När sköterskan lungt säger "Jag tror att det drar igång redan ikväll", ser Erik och jag chockade på varandra. "Du bör nog åka nu direkt om ni vill hämta några saker hemifrån", säger sköterskan till Erik. Det fanns ju inte i vår värld när vi åkte in att ta med oss någon BB-väska. Så Erik ger sig av och när han är tillbaka mindre än en timme senare har värkarna kommit igång.

Klockan har nu hunnit bli 11 på kvällen och då värkarna redan från början känns av ordentligt, som riktigt svår mensvärk, är jag rädd att jag inte ska få någon sömn. Jag använder mig av profylaxandningen som vi tack och lov hunnit lära oss på kursen bara helgen innan. Det tar några värkar men sen har jag fått in snitsen och smärtan blir mer hanterbar. Jag oroar mig ändå för att inte få någon sömn eftersom jag förväntar mig en långdragen förlossning och ber därför barnmorskan om några alvedon. "Vi ska nog kunna fixa något lite starkare till dig", säger hon och ler. Efter att ha mätt värkarnas intensitet och intervall får jag två citodon och en sömntablett. Trots att jag enligt Erik verkar helt borta har jag fortfarande ont och berättar om min oro att inte få sova för barnmorskan och nästa sak jag kommer ihåg är frågan "Vill du ha morfinsprutan i skinkan eller benenet?" Vilken befängd fråga tänker jag, i benet så klart. Plötsligt är det morgon och barnmorskan kommer in för att känna hur mycket jag har öppnat mig. Klockan är nu 6 och livmoderhalstappen har utplånats men ännu inte börjat öppna sig.

Elna på BB, 2 dagar gammal.

Värkarna blir allt starkare och jag fortsätter att använda mig av profylaxandningen. De

få gånger jag inte hinner med att andas känns smärtan så överväldigande att jag känner hur varje fiber av min kropp vill fly därifrån. Men med andningen känns smärtan helt hanterbar och det enda som oroar mig är hur jag ska klara de riktigt tuffa värkarna som komma skall. Jag har ju hört att den allra jobbigaste perioden är den då man öppnar sig mellan 7 och 10 cm, och jag har ju knappt börjat öppna mig. När vi vid 11-tiden får byta från vårt övernattningsrum till ett förlossningsrum får jag gå de ca 20 meterna mellan dessa och värkarna kommer med en sån intensitet och så kort mellanrum att jag känner att nu är det dags för någon slags smärtlindring. Jag ber därför barnmorskan om akupunktur och hon lovar att ge mig det efter att hon känt hur öppen jag är. Jag vet att jag tänker; Har jag inte öppnat mig mer än 3 cm så kommer jag aldrig att klara den här förlossningen, så starka som värkarna är just nu. "Men du är ju helt öppen", säger barnmorskan förvånat. Jag har alltså tagit mig igenom hela öppningsfasen på bara profylaxandningen och det känns helt fantastiskt. Även om det har gjort ordentligt ont så har smärtan varit helt igenom hanterbar tack vare andningen.

Då jag är så långt gången tror barnmorskan inte att akupunkturen kommer att ge någon effekt så istället erbjuds jag lustgas. Djupandningen som lustgasen kräver stör dock bara mitt andningsmönster och jag känner att jag får bättre effekt av att bara profylaxandas så jag ger upp lustgasen och fortsätter som innan. Det känns bra. Mellan värkarna känns ingen smärta, dessa få minuter är en tid för återhämtning och jag känner att jag nickar till ibland. Andra gånger pratar jag med Erik eller sköterskorna, men när jag känner en antågande värk börjar jag andas och försvinner djupt in i min egna lilla värld. I efterhand har Erik berättat hur imponerade barnmorskorna och sköterskorna var och hur dom pratade om hur duktig jag var under värkarna, men som jag sa var jag så helt inne i min egen värld att jag inte märkte något av detta.

En trött liten Elna, 7 veckor gammal.

Erik var förresten ett helt fantastiskt stöd. Att han fanns där vid min sida hela tiden gjorde all skillnad. Han gjorde mig lugn och trygg nog att kunna gå in i min egna värld under värkarna och fanns där helt närvande för mig mellan värkarna. När klockan började närma sig halv 4 satte krystningsvärkarna igång. Från alla filmer man sett så har man fått intrycket att det är denna fas, krystningsfasen, som är den allra mest smärtsammaste. Men att krysta under värken tog i alla fall för mig ytterligare udden av smärtan. Istället var den en påfrestning att ta i och krysta. "Lite till, lite till klarar du", hörde jag barnmorskan och Erik peppa mig. Och till slut hade Elna tagit sig ner genom bäckenet och toppen av huvudet kommit ut. Här behöver man stanna upp och vänta på nästa värk. Det svider och bränner, men vetskapen om att man ska få träffa sin efterlängtade bäbis får en att hålla ut. Barnmorskan uppmuntrar mig att böja mig fram och känna på min bäbis huvud och jag känner en liten kalufs. Det är en fantastisk men samtidigt overklig känsla. Jag känner hur värken är på väg och med en krystning får barnmorskan tag i Elna och drar ut henne. "Det är en flicka", hör jag dem säga, jag hör henne skrika och alla anspänningar släpper. Efter några sekunder är hon uppe på mitt bröst, vår efterlängtade lilla flicka, och hon är alldeles alldeles underbar.

Detta är ju självklart bara början på den underbara resa vi nu har haft under de senaste

tre månaderna, men med tanke på hur långt detta inlägg blivit tror jag att vi sparar fortsättningen till nästa inlägg.

Nu är det dags för lite juldagsmys med familjen. Jag lovar att skriva snart igen, men tills dess god jul till er alla.

I väntans tider - vecka 33

2013-09-11T11:03:00.001+02:00

Veckorna går och i takt med att min mage växer, växer även min längtan att få träffa det lilla liv som bökar runt i min mage. Bebben blir allt starkare och sparkar gärna på mammas blåsa eller revben vilket kan kännas lite obehagligt, men det är också så fantastiskt att kunna urskilja de olika små kroppsdelar; fötterna, rumpan, huvudet, och att känna att allt verkar stå rätt till där inne. När jag var hos barnmorskan förra veckan fick jag känna att bebben lagt sig tillrätta med huvudet nedåt, låt oss hoppas att hen fortsätter att ligga så fram tills det är dags att föda. Jag vill så gärna föda vaginalt. Tanken att behöva göra ett kejsarsnitt skrämmer mig. Inte själva operationen utan det att bebben och Erik ska föras till ett annat rum medan jag sys ihop. Jag vill verkligen kunna få den där tiden tillsammans direkt efter att bebisen är född. Men, jag försöker att hålla ett öppet sinne, det får bli som det blir helt enkelt. Det är rätt skönt att känna att man inte kan kontrollera allt. Är det något som den här graviditeten har lärt mig så är det att bara släppa taget och följa med. Det är rätt befriande och jag känner att jag har blivit en mycket lugnare person av det.

Att föda är jag inte alls särskilt orolig inför. Jag inser så klart att det kommer att vara det tuffaste och det mest smärtsamma jag någonsin varit med om, ändå ser jag fram emot det, för jag tror att det kommer att vara en helt fantastisk upplevelse. Och jag litar fullt ut på att min kropp vet vad den ska göra och dessutom känner jag total tillit till att Erik kommer att finnas där för mig de stunder jag känner att jag vill ge upp. Han är verkligen en fantastisk man!

De senaste veckorna har jag börja känna mig lite otymplig; jag kan inte längre köra på i samma tempo som förut; ryggen och bäckenet gör ont; jag vaggar nästan fram; behöver kissa stup i kvarten; blir andfådd av att ta på mig skorna och; har fått en ny bekantskap - halsbrännan. Andra trimestern - graviditetens smekmånad - är över. Men samtidigt är det fantastiskt att vara gravid, att ha ett litet liv som växer inuti ens mage. En liten person som vi snart kommer att få lära känna. Åh, så jag längtar!

Eftersom man själv ser sin magen varje dag så blir man så van vid den att man tycker att den alltid har varit lika stor. Så det är roligt att se på bilder att den faktiskt växer. Jag som tyckte att min mage var så stor i vecka 24, den ser ju nästan vältränad ut där :) He he!

Miljöreflektioner och syprojekt

2013-08-06T15:54:00.000+02:00

Efter några fantastiska veckor fyllda av sol och bad vräker nu regnet ner utanför fönstret, vilket ger mig tid till att äntligen uppdatera bloggen. Under den senaste tiden har kvällarna spenderats framför symaskinen med ett antal syprojekt till bebben i magen. Äntligen har jag fått användning för de vackra stuvbitar i linne som jag köpte förra sommaren på Växbo Lin hemma i Hälsingland (se inlägget här). Ullfyllning fick det sedan bli, vilket jag beställde från Filtmakeriet.

Ullfyllningen räckte även till två Babynests, ett sytt i mjukaste flanell och det andra i ekologisk Hampacanvas från Nordic Fiber.

Jag har försökt använda mig av så naturliga material som möjligt, dels för att de har fantastiska egenskaper, så som att de andas; värmer vid kyla; svalkar vid värme; är naturligt smutsavstötande och antibakteriella. Dels för att jag på senaste tiden läst allt mer om textilindustrins negativa påverkan på miljön, hur de människor som odlar och framställer materialen påverkas av alla besprutningsmedel och gifter och att gifterna sedan sitter kvar och påverkar även oss slutkonsumenter. Här kommer ett utdrag ur Naturskyddsföreningens broschyr Tyg eller Otyg

"För några decennier sedan såg man verkan av vår kläd- och textilkonsumtion i ån Viskan i Sjuhäradsbygden. Avloppet från en liten fabrik rann ut i ån som ändrade färg efter modets växlingar. Numera färgar textilindustrin åar och ﬂoder på andra platser i världen. (...) Allt snabbare trender i inredning och mode bidrar till att konsumtionen av billiga textilier ökar varje år. Idag betalar någon annan än köparen det egentliga priset för billiga handdukar, gardiner och t-shirts: Den indiska bonden vars mark blivit obrukbar efter orenade utsläpp från färgeriet; Bomullsodlaren som fastnat i skuldfällan efter att ha köpt dyra kemiska bekämpningsmedel; och textilarbetaren som utsätts för hälsofarliga kemikalier i fabriken."

Det här med externaliserade kostnader, dvs. att någon annan betalar med sin hälsa, sitt liv, vår miljö, för att vi i väst ska kunna köpa så billiga varor som möjligt tas även upp i Annie Leonards The Story of Stuff projekt. Jag rekommenderar verkligen att ni tar 20 minuter av er tid för att titta på den här filmen.

Så naturliga material framställda på ett ansvarsfullt sätt och SecondHand är det som gäller för mig fram över. Läs gärna broschyren Tyg eller Otyg om hur du själv kan bli en mer medveten och ansvarsfull konsument när det gäller textilier.

Så tillbaka till mina syprojekt. För att vara extra miljövänlig har jag även tänkt på hur jag ska kunna nyttja tyget till fullo, dvs. hur jag ska klippa för att få så bra och stora stuvbitar som möjligt till andra saker. Stuvbitarna från hampatyget och yllet blev till snuttefilt och skallra till lillbebben och en lika dan uppsättning till sötaste lilla Eskil, min svägerskas lillbebis.

Då jag hade köpt på mig rätt mycket av den mjuka flanellen räckte den även till en ringsjal att bära Bebben i, ett antal tvättlappar och ett nytt överdrag till en amningskudde som jag hittade på loppis för 20 kr. Jag hade egentligen tänkt sy min egen och stoppa den med ull, men då jag hittade den här så billigt passade jag på att sy två överdrag istället som lätt kan tas av och tvättas. Antar att det lär bli rätt mycket tvättande när Bebben kommit :)

Framöver kommer jag att lägga upp lite tutorials på hur jag har sytt de olika grejerna, men nu får det räcka för idag. Nu är det dags för lite fika och mys med min sparkande bebis :)

Små hjälpredor?

2013-07-09T09:37:00.003+02:00

Lilla söta matte, jag kan hjälpa dig att sy.

De senaste dagarna har jag kommit igång med att sy lite babysaker inför hösten "nedfall". En bärsjal är redan klar och nu håller jag på med ett babynest. Med fyra busiga och äventyrslystna kattungar i stugan är det dock inte många stunder man får med lugn och ro. Allt ska undersökas och busas med! Men trots att det gör att allt tar lite extra tid så är det värt det att låta dem hållas - så många skratt som de väcker. Och så söta de är!

Jag kan mäta.

Jag kan klippa.

Jag kan dona med mönsterpappret.

Jag kan nåla.

Hm, den här pennan behövdes visst inte...

...men jag kan busa med den.

Titta matte så fint det blir!

Nu kan vi bara ligga här och njuta av vårt verk.

Mjuk och fin blev i alla fall bärsjalen i flanell.

I väntans tider

2013-07-04T13:30:00.001+02:00

Som de flesta av er säkert redan vet så ska vi få barn till hösten. Jag är gravid i 24:e veckan och jag fullkomligen älskar min växande mage. Jag är en av dem som haft tur i min graviditet. Visst har jag känt av de vanliga graviditets- symptomerna; illamående; trötthet; järnbrist; och foglossning, men överlag har jag mått fantastiskt och jag känner nästan lite sorg över att jag inte alltid kommer att vara gravid. Att känna sparkarna av det lilla liv som växer i mig är en känsla som knappt går att beskriva i ord. Jag är så lycklig!

Svea undrar vad det är som sparkar i min mage.

Med tanke på hur fin hon är med kattungarna så är jag

säker på att hon kommer att bli en fantastisk "storasyster".

Några milstolpar

2013-02-19 Plussade på graviditetstestet

2013-04-02 Tidigt ultraljud - Ser det lilla hjärtat picka

2013-05-13 Berättade på jobbet att jag var gravid

2013-05-18 Kände de första fosterrörelserna

2013-05-22 Rutinultraljudet - Vilken fantastisk upplevelse!

2013-06-13 Vecka 20+ - Halvvägs genom graviditeten

2013-06-19 Erik kände bäbisen sparka för första gången

2013-07-04 Naveln på väg att ploppa ut :)

2013-11-01 Beräknad förlossning

Vårt lilla hjärtegryn!

Är det möjligtvis en Elna, eller en liten Alme?

Som med så mycket annat på senaste tiden har jag varit dålig på att dokumentera min växande mage, men när jag nu gick igenom kameran och telefonen hittade jag ändå några stycken.

Vecka 12. Här kommer jag ihåg att jag tyckte att magen
hade börjat puta och få form. Så här i efterhand kan
jag inte tänka mig att jag kunde ha varit smalare innan.

Vecka 16. Bara 4 veckor senare och magen har växt till sig
ordentligt.

Vecka 18. Här ser jag faktiskt gravid ut på riktigt.

Vecka 24 - Nuläge.

Sötaste kattungarna i stada

2013-07-02T11:03:00.002+02:00

Usch vad dålig jag har varit på att uppdatera bloggen det senaste halvåret. Det har liksom bara inte blivit av, men eftersom jag älskar att skriva ska försöka ge den en chans till - så här kommer ett lagom opretentiöst inlägg just för att komma igång.

Återigen har vi här på torpet fått kattungar. 6 veckor gamla har du hunnit bli nu och så gudomligt söta de är! Eftersom det är vår tredje kull har alla fått namn på C. Låt mig få presentera; Charlie; Chester; Columbus; och Cajsa.

Fr.v. Chester och Charlie.

Mamma Vira, Chester, Cajsa och Columbus

Busfröna Charlie och Chester

Den trötta fyrbarnsmamman Vira tar tacksam emot Sveas
hjälp med kattungarna. Här har vi Chester som sover middag på Svea.

Ja, alla kattungarna sover faktiskt middag hos moster Svea.

Myspys

Kökssoffan har blivit det nya favorittillhållet.

Coola Charlie

Nyfikna Columbus

Självständiga Cajsa

Tack för oss!

Min pappa är rörmokare och han kan allt!

2013-03-19T14:51:00.003+01:00

Som liten, så snart min pappa kom på tal, basunerade jag stolt ut att; Min pappa är rörmokare och han kan allt! Och som vuxen känns detta påstående fortfarande lika sant. När något som måste fixas händer så är det just pappa jag ringer, inte minst nu efter husköpet. Ta i somras till exempel när tryckkärlet sprack och vattnet bara sprutade. Då ringde jag pappa för att höra hur vi skulle gå vidare; var det något vi kunde göra själva eller behövde vi ringa en rörmokare? Jag sätter mig i bilen nu. Ge mig tre timmar så är jag där, sa han. Och tre timmar senare (vilket är den tid det tar att köra de 27 milen mellan Söderhamn och Västerås) var han här med ett nytt tryckkärl och räddade dagen.

I pappas tal till Erik och mig på vårt bröllop i oktober 2011 berättade pappa om den stolta lilla flickan som berättade för alla att hennes pappa minsann var rörmokare och att han kunde allt. Som vuxen och gift tyckte dock min pappa att det nu var dags för Erik att ta över. Men det är ett tungt ansvar att axla och även om jag har fullt förtroende för min man, så är det ändå pappa jag litar på mest när det krisar till sig. Men så igår hände det!

När jag skulle göra mig ordning för kvällen gled ett av mina vackra pärlörhängen, som Erik köpte till mig på vår bröllopsresa, ner i handfatet och vidare ner i avloppet. Jag var förtvivlad, så mycket affektionsvärde som örhänget hade och nu var det borta, för alltid! Erik kommer inspringande i badrummet efter att ha hört mitt jämrande. När han fått klart för sig vad som hänt berättade han lugnt och metodiskt att det skulle gå att hitta det och började sedan med att plocka isär vattenlåset. Men örhänget var inte där, hur vi än lyste och letade. När jag mer eller mindre gett upp lyckades Erik få ur lite äckligt klägg som satt fast i vattenlåset och där i fanns mitt örhänge. Min fantastiska man hade stigit in med ett, för honom, sällsynt lugn och räddat dagen. Detta trots att det var en viktig Champions League match på TV. Han var en hjälte, och i den stunden visste jag att jag utan att tveka kan säga att; Min man är ekonom och han kan allt!

Följ med på vinterpromenad

2013-01-06T18:23:00.001+01:00

Det bästa med vintern måste vara alla vackra vinterpromenader som årstiden bjuder på. Hur underbart är det inte en kall vinterdag när vintersolen lyser med sitt vackra matta sken, snön glimmar och allt ligger tyst och stilla. För att inte tala om hur gott det smakar med kaffe och prickigkorvmacka när man är ute. Här kommer lite bilder från just sådana dagar.

Svea med fullt fokus på bollen i Saras hand.

Svea och jag

Fikapaus i Häxstugan

Kaffe, laxmacka, frukt och mormors goda kakor.

Varför inte ta sparken till postlådorna?

Vägen ner mot vattnet.

Erik och Svea på långpromenad.

Hög tid att vända hemåt.

En spark i natten

2012-12-17T18:01:00.000+01:00

Bild lånad från Liten Tuwa

Svea och jag kom precis in från en av mina absolut roligaste kvällspromenader någonsin. Kylan och snön, tillsammans med nollgraderna som varit idag har skapat det perfekta sparkföret. Vägarna här omkring är varken sandade eller saltade så det var bara att öppna grinden och glida ut i vinterkvällen. Jag hade Svea i dragselen så hon drog mig längs med vägarna i en väldans fart. Det var helt fantastiskt att susa fram i mörkret och känna den friska vinterluften i lungorna. Lite orolig var jag för att stöta på ett snöfritt område på vägen och flyga framlänges över sparken, men snön låg tryggt packad över vägarna. Jag är så fantastiskt lycklig över att jag bor på landet igen, och jag kan komma på mig själv med den tanken flera gånger per dag. Det kan vara tystnaden, fåglarna utanför fönstret, närheten till naturen, det orörda snölandskapet, kvällspromenaderna i mörkret, grannarna man småpratar med eller korna som råmar. Och jag tänker; äntligen, äntligen, äntligen är jag hemma igen.

Ätbart julgranspynt

2012-12-17T09:55:00.000+01:00

Eget julgranspynt är både enkelt och roligt att göra. Dessutom kan du göra dem helt ekologiska. Här är lite tips på ätbart julgranspynt som jag har gjort i år.

Juläpplen är vackra att ha i granen, de är också superenkla att göra. Bara att binda ett snöre runt dem och hänga upp. Förr i tiden hade man ofta äpplen i granen. De fungerade som tyngder på grenarna för att få ljusen att sitta rakare, något som var viktigt då granarna pryddes med levande ljus. De röda glaskulorna som senare gjorde sitt intåg i våra svenska hem var tänkta att efterlikna just äpplen.

Pepparkakor med kristyr var också vanligt julgranspynt i början av 1900-talet. I samband med pepparkakshuset bakade några extra pepparkakor och precis uttagna ur ugnen gjort jag ett litet hål i dem med en potatissticka. När de kallnat var det dags att pryda dom med kristyr och dra ett snöre genom hålet.

Kristyr

1 äggvita

4 dl florsocker

1 tsk citronsaft

Blanda ihop ingredienserna och vispa någon minut, gärna med en elvisp med degkrokar. Sen är det bara att fylla spritspåsen, eller en strut av bakplåtspapper om du inte har någon, och spritsa på. Låt kristyren stelna någon minut. Sen är de färdiga att hänga upp i granen.

Nyhuggen gran, knäck och julmarknad

2012-12-16T16:41:00.004+01:00

Tredje advent och julen närmar sig med stormsteg. Inom mig bär jag på tvetydiga känslor. En sida av mig längtar till julen med alla nära och kära samlade, medan en annan del känner en stadigt växande panik. Det är den sida av mig som oroar sig för den släpande C-uppsatsen som beräknats vara klar till jul. Om ni undrat varför det inte kommit så många inlägg på senaste tiden, och särskilt inte sådana med längre text, så är svaret att all min skrivarenergi har gått åt till uppsatsen. Nu börjar jag ändå kunna skymta ljuset i andra änden av tunneln och jag ser fram emot att kunna lägga allt som heter uppsats bakom mig.

Tredje advent till ära har jag dock tagit ledigt från uppsatsskrivandet och spenderat dagen med diverse julaktiviteter. Det blev gammaldags julmarknad i hembygdsgården här i Rytterne, tillsammans med våra grannar, och nyvunna vänner, Marielle och Alex. Erik och jag hittade också den perfekta julgranen på baksidan av vår tomt och Erik bar stolt hem den med yxan över axeln. I natt får den stå ute på kontoret, som håller 8 grader, och acklimatisera sig. Nu är det dags för lite julbak i form av lussebullar och knäck. Har ett fantastiskt knäckrecept förresten som jag utgått i från de senaste åren. Knäcken görs på vaniljvisp istället för grädde och blir verkligen supergoda.

Bild lånad från Arla.se

Knäck på vaniljvisp

2 dl vaniljvisp

2 dl sirap

2 dl socker

1/2 dl skållad och hackad mandel

Blanda vaniljvisp, sirap och socker i en gryta, och låt koka kraftigt tills kulprovet ger den konsistens du är ute efter. Ju mindre gryta desto längre tid tar det.Tillsätt mandeln och fyll knäcken i formarna.

Erik visar stolt upp vår vackra julgran.

Granen får stå ute på kontoret över
natten för att acklimatisera sig lite.

Pepparkakstorp och adventsfika

2012-12-10T13:19:00.001+01:00

Pepparkakstorpet

Under några mysiga dagar har jag haft besök av min fina vän Sara. Så här i juletider bestämde vi oss för att baka ett pepparkakshus. Trots stora problem med en ytterst lättsprucken deg och kattungar uppkrupna på våra huvuden under kritiska momenten i pepparkaksbaket, fick vi fram ett sött litet pepparkakstorp. Och nu står det och skänker julstämning i stugan, och ett antal leenden vid minnet av av hur fantastiskt roligt vi hade det under baket.

Taket är utskuret och gräddat. Väggarna nästa.

Första delarna har precis satts ihop.

Tändsticksaskar agerar stöd till taket medan kristyren torkar.

Nonstop i grönt och rött får pryda huset.

Tomten flyttar in

Färdig!

Nygräddade pepparkakor

Adventsfika med nygräddade pepparkakor,
lussebullar och varm egenkryddad äppelmust.

En fantastisk utsiktsplats tycker Birger.

Vedtravning

2012-12-05T11:00:00.000+01:00

Denna handgjorda vedkorg av återvunna bildäck är fantastisk -
lätt att bära och skräpar inte ner som en vanlig vedkorg.

För att värma upp ett torp med en vattenmantlad vedpanna krävs det ved, mycket ved. Som tur är har vi en granne som säljer prima björkved till ett bra pris. Nästa år ska vi göra ordning en vedbod, men det här året har vi bett om leveranser på 2-3 kubik per gång, det är nämligen precis så mycket som får plats staplad i kallfarstun och i våra vedlårar inomhus. Och det är verkligen skönt att bara behöva gå ut i kallfarstun och hämta ved istället för att pulsa ut till en vedbod varje gång man behöver påfyllnad - och med kylan som är nu, så lär det bli rätt ofta. Det kan kanske tyckas jobbigt och krångligt att behöva elda för att få värme inne, men jag älskar det. Det blir en särskilt behaglig värme som är svår att få med andra värmekällor och så sprakar det så härligt och hemtrevligt.

När man är två går det fort. Erik bär och jag staplar.

Till och med Svea hjälper till.

Kossorna undrar vad det är vi håller på med.
Under hela tiden vi arbetade hade vi en publik på ungefär 15 kossor.

Svensktoppen och Ring så spelar vi är perfekta program
att lyssna på vid vedstapling.

Dags för en välförtjänt kaffepaus.

Starkt ska det vara.

Så här fint blev det i kallfarstun.

Hur man överlever att vakna med 14 grader inne

2012-12-04T18:55:00.005+01:00

En ullkofta är ett måste.

Efter morgonens händelser känner jag att jag behöver dela med mig av lite överlevnadstips, så här kommer en guide för hur du överlever att vakna med 14 grader inomhus:

Klä på dig jäkligt snabbt och jäkligt varmt.
Ta hunden på en promenad i 15 minusgrader - på så vis känns 14 plusgrader inte lika kallt när du kommer in igen.
Prioritera eldning i vedspis och kakelugn framför sådant som annars skulle kännas livsnödvändigt, exempelvis frukost och toalettbesök.
Fixa en kopp rykande te att värma fingrarna på innan de hotas av kallbrand.
Kryp ner under en varm yllefilt.
Trotsa kylan ibland för att fylla på ny ved i vedspisen.
Kolla inte på termometern för ofta - du blir bara besviken.
Vid 18 grader börjar du svettas, men fall inte för det - fortsätt att elda tills du är uppe i minst 20 eller allra helst 22 grader.
Gör upp en ordentlig eld precis innan det är dags att sova.
Vakna tidigt! - Om det är något jag har lärt mig av morgonens äventyr så är det att inte ta sovmorgon, ty ju längre tid som passerar mellan kvällens och morgonens eldning desto lägre antal grader vid uppvaknandet.

Slutsats: Se över isolering på vinden.

Elden är min bäste vän!

Att baka in julen

2012-12-02T20:45:00.002+01:00

I köket luktar det saffran och kanel, och i vedspisen knastrar vedträna på sitt välbekanta och hemtrevliga sätt. I adventsljusstaken brinner ett ensamt ljus och utanför fönstret lockar ett orört vinterlandskap. Det är första advent och julstämningen börjar sakta men säkert sprida sig i magen.

Finaste Ebbelibebban.

Gårdagen spenderades i goda vänners lag, med Daniel, Elenore och deras underbart söta dotter Ebba. På schemat stod det julbak och under eftermiddagen gick ugnen varm med både lussebullar, saffransbiscotti och pepparkakor. Med några flörtkulor, vattenfärger, filttyg och toarullar, hölls Ebba någorlunda sysselsatt tills det var dags för pepparkaksbak. På fönsterbrädan stod den gamla tomten och såg ut över köket med sina vakande ögon. Ty, skam över torpet om du skulle snålas på saffran och smör.

Daniel och Erik arbetar fram den perfekta fastheten
på lussedegen. Det fina gamla bakbordet fick jag
av en snäll granne. Det stod i ett gammalt hönshus
och samlade damm.

Supergoda saffransbiscotti. Receptet hittar du här.

Dags för en paus - Bosse och Daniel i fullt samförstånd.

Ebba bakar pepparkakor.

Ebba och mamma Elenore.

Den här fina pepparkaksformen och en stjärna i
samma stil hittade jag för kronan styck på Läkarmissionen.

Kakan

Peppargubbar och katter.

De tre vise tomtarna blevresultatet av Ebbas julpyssel - med " lite"
hjälp från mamma och pappa.

Låt mig få presentera; Bosse & Birger

2012-11-27T10:34:00.002+01:00

Birger 4 veckor

Birger 7 veckor

Bosse 4 veckor

Bosse 7 veckor

Birger och Bosse 1 vecka

Bosse 7 veckor .

Bosse undersöker Svea

Svea och Bosse

Birger och Svea

Mamma Vira

Tupplur med mamma

Bosse kramar mamma Vira

Birger på upptäcksfärd

Bosse och Moses myser

04:30 Premiäreldning i vedspisen

2012-10-11T10:00:00.000+02:00

Vår fina vedpanna.

Om inomhustemperatur: De flesta människor upplever en rumstemperatur mellan + 20-24°C som behaglig. Enligt de riktlinjer som miljö och hälsoskyddsförvaltningen har satt upp skall ingen människa behöva ha en rumstemperatur som understiger + 18°C"

Det här med inomhustemperatur var nog den största oenigheten jag hade med min mamma under tonåren. Jag vet inte hur många gånger jag skruvade upp elementen bara för att finna dem nedskruvade igen och igen. Så här i efterhand har jag svårt att tro att vi hade en temperatur på under 18 grader, men för min taniga tonårskropp kändes det som att jag mycket väl kunde vakna ihjälfrusen vilken morgon som helst. Nu, drygt 10 år senare, har jag flyttat in i mitt alldeles egna hus och först nu börjar jag förstå min mammas, för mig då, irriterande och irrationella beteende.

Det är dyrt att värma upp ett hus, framför allt med direktverkande el, vilket vi fick göra i Å när vedspisen inte klarade av hela huset. Nu har jag ändå turen att ha flyttat in i ett hus med vattenburet värmesystem, med det menas att vi eldar i en vedpannan i köket som värmer upp vatten, som i sin tur strömmar ut till elementen och värmer upp huset. Och ved är betydligt billigare än direktverkande el, men det kostar ändå ett antal tusen per år och kräver sin arbetsinsats i både vedstapling och -inbärning samt eldande 2-4 gånger per dag. Missuppfatta mig inte, jag älskar att elda. Inte bara att höra det knastra i vedspisen och känna hur värmen sprider sig i rummet, utan även känslan av att själv ha kontroll över uppvärmningen av mitt eget hus. Det är något märkligt "empowering" i det; att med sin egen arbetsinsats kunna värma upp sitt hus och att se hur värmen blir till i motsats till att bara vrida på en termostat och betala en elräkning.

Så här vackra är termostaterna här på Backgården.
De är säkert någonstans mellan 70 och 100 år gamla
och de har bara blivit vackrare med åren.

Vackert ärgade.

Hur tror ni att den här plasttermostaten ser ut om 100 år, eller bara 15 år?

Hur som, så var det bristen på eldning som gav upphov till detta inlägg. Jag hade hört från lite olika håll och bestämt mig för att 1 oktober var ett bra datum att börja elda. Jag tyckte det var lika bra att sätta igång så sent som möjligt, eftersom vi med största sannolikhet kommer att elda nog så mycket under vintern för att tröttna på det, med råge.

Dagarna gick och vi började närma oss mitten av september. Det hade blivit betydligt kallare utomhus - mycket kallare än vad som är vanligt för september - och detta kände vi av mer än väl inomhus. Termometern hade krupit ner och låg nu stabilt på 18 grader och trots att både yllekoftan och dubbla raggsockar hade åkt på vid det här laget, tyckte jag att vi borde kunna bita ihop ännu ett litet tag. Det var ju bara två veckor kvar till 1 oktober och även om det nu var på gränsen så hade temperaturen än att sjunka till under 18 grader - vi befann oss fortfarande inom miljö- och hälsoskyddsförvaltningens riktlinjer. Att bita ihop var precis det vi blev tvungna att göra under denna helvetesvecka - ordagrant(!) - annars skallrade våra tänderna i takt. Värst var det att kliva ur duschen på morgnarna. Jag har nog aldrig varit så osugen på att duscha och kliva upp ur sängen i hela mitt liv.

Favoritsockorna.

När inte ens dubbla raggsockor och ofantliga mängder te lyckades värma mina frusna lemmar började jag starkt fundera på att skicka ett mail till miljö- och hälsoskyddsförvaltningen i syfte att uppmana dem att se över sina riktlinjer. Inte kunde det väl vara ok att låta människor leva under dessa förhållanden?

Så en kväll hade temperaturen fallit från 18 till 17 grader. Det var fortfarande en vecka kvar till 1 oktober, men utan miljö- och hälsoskyddsförvaltningens riktlinjer i ryggen hade jag inte längre några hårda argument mot Eriks eviga tjat om att börja elda. Ändå kunde jag inte låta bli att undra om vi inte kunde stå ut en vecka till? Jag menar, vad gör väl en grad hit eller dit? Som ni säkert redan har förstått, kan jag vara sjukt envis när jag väl har bestämt mig för en sak och av den anledningen svarade jag bara lite vagt på Eriks förfrågan om att börja elda redan nästa dag.

Efter att ha värmt mina iskalla fötter på, min inte alltför glada, makes lår, lyckades jag huttra mig själv till sömns. Fem timmar senare, kl. 03:45(!), vaknade jag av Eriks väckarklocka. Han skulle på tjänsteresa och behövde ge sig iväg tidigt till Arlanda. Som den goda hustru jag är :), ville jag överraska honom med frukost. Ingen ska behöva göra sin egen frukost kl. 4 på morgonen för att sen tvingas sätta sig i en bil och köra 1 1/2 timme till Arlanda, i alla fall inte om man är gift. Så fort Erik hade hoppat in i duschen smög jag upp och kokade kaffe och bredde några mackor. Sen hoppade jag snabbt ner i sängen igen för att fortsätta sova. Jag kunde dock inte somna innan Erik fick se min goda gärning (så mycket för oegoistiska gärningar :)). Och när Erik sedan kom in i sovrummet för att ge mig en tackpuss för frukosten var jag helt klarvaken och tänkte att jag väl lika gärna kunde kliva upp.

Brrrrr!

Medan jag tog mod till mig att krypa upp från under det varma täcket gick Erik över till termometern. Hans mun öppnades med ett sånt där litet plopp som man annars bara hör i film. Det kan mycket väl ha att göra med att hans läppar hade fryst ihop i kylan. Han vände sig sakta mot mig och sa kyligt, "Du är väl medveten om att varje streck på termometern indikerar 2 grader och inte 1 grad va? Wooopsi! Det betydde att det under den senaste veckan inte alls hade varit 18 grader, utan 16 grader(!!!). Och nu var det alltså 15, inte 17 grader. Jag gav upp; Vi behövde elda!

Så, kl. 04:30, den 26/9 var det alltså dags för premiäreldning i vår vedspis. Veden sprakade och jag kunde känna hur den efterlängtade värmen spred sig i huset. När temperaturen hade nått 20 grader, svettades jag, trots att yllekoftan nu hängde på sin krok bredvid sängen och bara ett par raggsockor nu prydde min fötter.

Min norska handstickade yllekofta.

Sedan dess har vi vaknat upp med en temperatur på 18 grader varje morgon, eldat upp det med en brasa till 20 och sedan inte behövt elda igen tills morgonen efter. Jag svettas inte längre vid 20 grader nu när jag vant mig vid ett mer normalt inomhusklimat, men det känns helt tillräckligt. Och så länge dagstemperaturen utomhus håller sig runt en 10 grader ska vi nog klara oss med en brasa per dag. Sedan lär vi nog börja öka upp antalet eldningar per dag till 2-4 ggr. Hoppas dock kunna sätta in en ackumulatortanken innan vintern och på så sätt hålla eldningen nere till 2 ggr per dag - bra både för miljö och plånbok.

Nu ska jag passa på att njuta av de sista sprakande vedträna i brasan, med en kopp kryddigt chaite. På återseende!

Min favoritsjal, favorittekanna och favoritkopp (Stig Lindbergs Rosenfält).

Ser ni "eldtomten"?

Kattungarna är här

2012-10-10T09:14:00.001+02:00

1 vecka gamla och inte större än en tesked.

Svea har full koll på de små liven.

Det är inte ofta hon lämnar deras sida nu för tiden.

Två små helsvarta sötnosar blev det, troligtvis tjejer båda två.

Idag är de nästan 2 veckor gamla och har precis öppnat ögonen.

En kompass och en vän i ett

2012-09-17T15:12:00.001+02:00

Älskade Svea

I skogarna här kring Backgården finns hundratals små stigar som börjar och som slutar till synes helt godtyckligt. Under årens lopp har de trampats upp av otaliga hjortar, bärplockare, hundägare och jägare. Det finns något oväntat tillfredsställande i att få trampa upp sina egna stigar. Om inte annat i en aspekt av medveten närvaro (mindfulness). Vandrar man längs stigar utefter utmärkta slingor, så som vi ofta gjorde i Stockholm, är det lätt att låta tankarna fara i väg åt alla möjliga håll; jobb; planering; dagdrömmande; ältande; oroande. Allt som oftast var jag någon helt annan stans i tankarna än just på promenad med Svea. Att istället aktivt få välja vilket håll om varje tall eller gran man vill ta, välja vart man ska fortsätta när den lilla stigen tar slut, hoppa över stockar och stenar och små bäckar, att tvingas hålla lokalsinnet uppdaterat och väja för spindelnäten som glimmar mellan tallarna, allt detta har motsatt inverkan. Det ställer krav på att vara närvande. Tempot minskar och man upptäcker sådant man annars inte skulle ha uppmärksammat; fåglar som kvittrar bland träden, en vacker glänta, trattkantareller och lingon i mängder, solen som letar sig in och ger stammarna ett vackert guldskimmer, den mjuka mossan som breder ut sig eller rådjuren som stannar upp och lystrar som resultat av dina fotsteg.

Ett bra sätt att träna mindfulness är att titta uppåt i trädkronorna. Det är givande
att se världen ur ett annorlunda perspektiv ibland.

Varje mynt har dock sin baksida, så även i detta fall. Något som verkligen har satts på prov är mitt lokalsinne. Jag har alltid tyckt mig ha ett relativt bra sådant, men efter otaliga gånger bortvirrad i skogarna här har jag tvingats revidera min självbild i det avseendet. Min räddning fann jag som av en händelse. Svea och jag hade varit på upptäcktsfärd i en ännu outforskad del av skogarna runt omkring oss. Efter att vandrat omkring lite på måfå kom vi på något sätt fram till huvudstigen som jag direkt kände igen. Den går rakt igenom skogen och är en del av den runda förbi Wikhus säteri som vi ibland tar. Med ett par genomvåta läckande gummistövlar var den självklara rutten, den kortaste vägen hem. Min första instinkt var att svänga vänster in på stigen. Utifrån hur jag tyckte oss ha gått borde det vara den korta vägen hem. Men när jag tittade ner såg jag Svea helt inställd på att svänga åt höger. Jag tvekade lite och funderade på vilket håll solen hade kommit från när vi hade svängt in på den aktuella stigen två timmar tidigare. Kanske kunde det stämma, kanske hade Svea rätt. Jag bestämde mig för att ta chansen, och det tog inte lång tid förrän jag insåg att vi var på rätt väg. Tacksamt kramade jag om Svea och stack till henne en liten godisbit.

Väl hemma i värmen av en sprakande brasa, en varm kopp te och ett par torra raggsockor började jag fundera på hur jag skulle kunna använda mig av denna nya kunskap. Egentligen var det rätt självklart för mig att Sveas lokalsinne var mångfalt gånger bättre än mitt och Svea kunde mycket väl visa vägen hem om det var så att hon själv tyckte att vi varit ute i skogen tillräckligt länge. Dock skiljer sig våra uppfattningar ibland åt om hur länge som är tillräckligt länge. Jag skulle alltså behöva lära in ett kommando som betyder; Matte tycker att det är dags att gå hem men är vilse. Skulle du kunna visa vägen?

Redan på eftermiddagspromenaden började vi träningen. Mot slutet av en runda, när vi kommit någorlunda nära hem, sa jag till Svea: Ska vi gå hem? Hon såg oförstående på mig. Ok, jag behövde tänka om. Ska vi gå till bollen? Det förstod hon och satte av direkt i riktning mot huset. Visa hem, sa jag med belönande ton i rösten och Svea stannade upp och vände sig om. Visa hem, sa jag ytterligare en gång och så fortsatte vår väg hemåt. Jag tränade detta i några dagar, varje dag med allt längre avstånd till hemmet. Så en dag förra veckan var det dags för eldtestet.

Svea och jag hade gett oss av på morgonen för en långpromenad i skogen. Nedpackat i väskan hade vi en termos med te, matiga mackor, Sveas frukost och den gamla trogna bärplockaren. Här skulle det plockas blåbär!

Svea söker sin frukost som matte har gömt i skogen.

Efter ett antal timmar i skogen var det dags att vända hemåt. Jag hade en ganska bra uppfattning om var någonstans vi befann oss, även om det var långt bortom de områden vi tidigare hade vandrat. Jag visste bara inte var någonstans i området vi var i relation till allt annat känt. Så istället för att bara traska runt och hoppas stöta på en stig jag kände igen, sa jag till Svea; Visa hem. Hon tittade på mig en lång stund med sina varma bruna ögon, la huvudet en aning på sned och satte sedan av längs med en av de mindre stigarna. Längs med stigar och passager väl anpassade till en människas begränsade förmåga i jämförelse med en hunds ledde hon mig. Med jämna mellanrum stannade hon upp för att se till att jag fortfarande var med och för att vänta in sin, i hennes ögon, väldigt långsamma matte. Dock med aldrig sinande tålamod. Efter ungefär en kvart hade vi nått huvudstigen. Inte bara hade hon fört mig dit, hon hade valt stigar och passager som var väl anpassade för mig, trots att det med största sannolikhet funnits betydligt kortare vägar en hund hade kunnat ta. Och inte bara det, hon hade lett mig på stigar vi aldrig tidigare hade vandrat, som att hennes inre kompass ständigt anpassade sig efter hennes val av människovänliga stigar. Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad, jag vet att Svea, och hundar i allmänhet, har förmågor långt över vad vi någonsin skulle kunna föreställa oss, men jag kunde ändå inte hjälpa att bli helt förundrad. Och så glad över att ha fått ytterligare en inblick i potentialen hos min fantastiska hund. Mycket beröm, mycket godis och massor med lek blev det framme på huvudstigen. Nu är jag inte längre orolig över att gå bort mig i skogen, inte bara har jag en av mina allra bästa vänner med mig utan även en kompass utan dess like.

Vårt nuvarande projekt är att rensa upp fallfrukt. Svea plockar upp äpplena och lägger dem i en hink som jag sedan kan gå och slänga. En fantastisk hjälp i tider som dessa när äpplena fullkomligt rasar från träden. Svea har redan en förståelse för konceptet att ta upp något och lägga det i en behållare - hon brukar få hjälpa mig att källsortera. Det enda som behövs är bara rätt sorts motivation, lek eller mycket gott godis.

I raggsockor framför brasan

2012-09-14T10:48:00.005+02:00

En regnig och kylig höstdag spenderas bäst i sällskap med en god bok, en varm kopp te och ett par noppiga raggsockor framför en knastrande brasa.

...alternativt hoprullad som en kanelbulle i sängen.

Handgjort och Vintage

2012-09-14T09:07:00.002+02:00

Jag vill tipsa om min absoluta favoritbutik på nätet: ETSY. Där hittar du vintage och handgjorda saker från hela världen. Det finns så mycket vackert och inspirerande att det helt klart är värt några minuter att bara surfa runt trots att du inte tänkt köpa något. Inför bröllopet köpte jag lite saker på Etsy, exempelvis den vackra stickade sjalen jag hade på bröllopet, men främst finkammade jag sidan för att få inspiration till saker jag kunde tillverka själv. Håller du på med något, t.ex. stickar, syr, fotar, bygger fågelholkar, pysslar mm, varför inte starta din egen butik på Etsy?

Så här säger Etsy om deras mission:

Etsy is the world’s handmade marketplace.

Our mission is to empower people to change the way the global economy works. We see a world in which very-very small businesses have much-much more sway in shaping the economy, local living economies are thriving everywhere, and people value authorship and provenance as much as price and convenience. We are bringing heart to commerce and making the world more fair, more sustainable, and more fun.

En vacker tanke och definitivt något jag vill stödja.

Jag har förresten bestämt mig för att ha en köpfri månad. Jag har redan klarat av 3 dagar :) Blev sjukt sugen på ett par skålar i keramik på Etsy, men jag klarade av att hålla köphanden i styr. Duktiga jag!

Bilder på vardagsrummet

2012-09-07T10:34:00.002+02:00

Det som göms i snö...

2012-09-05T16:14:00.004+02:00

Under ett klickgolv från IKEA hittade jag ett vackert gammalt trägolv i vårt kök. Nu har vi genomgående trägolv i hela huset och det är så vackert. Köket har fått en helt annan känsla, en mjukare och mer välkomnande sådan. Varför man har velat dölja originalgolvet kan jag inte förstå. Nu börjar jag få ordning här hemma - även om det finns mycket kvar som jag vill göra - så snart kommer lite bilder från Backgårdens insida.

I dimmans hage

2012-09-03T13:18:00.001+02:00

Ängsullen

Av Jarl Hemmer

Ängsullen nickar på ensliga tuvor.

Spoven ropar i kvällen sen.

Molnen vila som trötta duvor

stilla kring vidden i blekrött sken.

Skymningen sjunker och tjärnarnas blickar

slockna likt ögon som falla igen.

Mjukt och blekt genom dunklet nickar

ängsullen än.

Så kommer sakta den svepande dimman,

andas kring myren sitt molniga fjun.

Allt blir borta till morgontimman.

Ängsullen sover på dimmans dun.

Samtliga bilder är tagna av min fina vän Sara - Tack för en sagolik promenad.