Följ Alexandras resa här!

Jag tyckte det var suveränt och fantastiskt att få testa på canyoning i en alpfors, klättring på en bergstopp, parcour i trädtopparna och mountainbike rakt nedför en backe som aldrig verkade ta slut. Kerstin tyckte om att vandra, åka rodel och att cykla på sin elektro-fahrrad – ända tills hon ramlade. Det var synd, hon missade en hel del roliga aktiviteter… Vi har båda gillat att äta och dricka gott. Besöket hos Martin Flecksberger utanför Brixen im Thale är ett av de finare minnena vad det gäller mat. Hans enkelt tillagade, men till perfektion utförda, omeletter med färska alpörter i kombination med en tallschnaps och en solnedgång där bergstopparna färgas mörkröda, medan dalen blir skuggigare och skuggigare – det är verkligen ett ögonblick som berikar ens liv.

Universität Mozarteum. Kub i Mirabellparkens snirklande buskar.

Salzburg - mellan gammalt och nytt.

En del av Tony Craggs skulptur "Caldera"

Technofans som vi är var vi lyckliga när vi fick veta att även Christian Doppler föddes i Salzburg. Dopplereffekt!!

Här föddes Mozart. Idag strömmar turisterna till.

Stephan Balkenhols skulptur funkar också som skydd mot solen

Christian Boltanskis "Vanitas" i Katedralens krypta var den bästa installationen av de alla. Detta är bara en liten del av den.

Vi tog också bergbanan upp till Hohensalzburg-fästningen och njöt av en finfin utsikt över Mozarts hemstad. Men då hade solen hunnit steka upp gatorna i staden så mycket att det bara vibrerade av värme överallt. Dags att smita in i luftkonditioneringen på Carpe Diem och njuta av deras delikata smårättsmat. En del av skapelserna är rätt galna – som att äta biff tartar i glasstrut bakad med svartpeppar. Men gott och svalt var det, och där satt vi och myste tills det var dags att lämna tillbaka hyrbilen, checka in och ta flyget tillbaka mot Wien och sedan Arlanda.

Köttglass någon?

Mumsig liten efterrätt på Carpe Diem.

En sista Aperol med sodavatten på Salzburgs flygplats.

Eva från turistbyrån testar att spela dragspel.

Godaste läsken i Österrike! Gjord på olika alpörter, smaken påminner om ginger ale

Männen med oxpiskan

På Österrikes TOPPlista. hehe.

På eftermiddagen tog vi en fika hos Café Bauer som är chokladspecialist, så vi överdoserade på praliner och chokladkakor.

Pralinbonanza

Det är faktiskt lördag idag. så vi får äta snask.

I berget sitter en vajer fast, som man hakar fast sig i och sedan är det bara att börja klättra. Med tanke på att jag testade att klättra för första gången igår och att det då var platta marken under var det rätt läskigt att nu börja klänga på utskjutande klippkanter när man är 2000 meter över marken. Men det funkade fint.

Uli sade åt mig att ha tyngden på fötterna och bara känna mig fram med händerna för att spara armarna, så det gjorde jag och det funkade finfint. Dessutom tänkte jag på vad min sjöräddare till storebror en gång sagt till mig: ”man måste lita på utrustningen”. Så när Uli sa att jag skulle spänna fast mig i linan och luta mig baklänges och känna att jag satt fast gjorde jag det. Pirret i maget övergick snabbt från att vara läskigt till att vara härligt.

Och någonstans där var det dags att gå balansgång på en vajer som var spänd över ett schakt. Fallhöjden ner till nästa nivå var 20–30 meter sa Uli, men det gick fint. Jag litade på utrustningen och min guide. Det var också skönt att klättra tidigt på morgonen för vi var i skugga mest hela tiden, men när vi tog oss upp den sista biten var det stekande sol och härligt att ha kommit upp på toppen. Ofattbara 2000 meter över havet blev extra uppenbara när Uli pekade ut vad som var Österrike, Tyskland och Schweiz för mig. Alpluften var oerhört ren och klar, det blåste en fin bris och det var alldeles fantastiskt att ha klättrat på de där lodräta väggarna.

Efter det tänkte jag att det var dags att promenera tillbaka via gångstigen som ledde till toppen. Men nej. Varför göra saker för enkla? Nu ville Uli fira ner mig från toppen – 30 meter rakt ner till stigen. Vi gjorde samma sak igår, bara det att det då var 20 meter och nedanför var marken. Nu var jag uppe på en bergstopp och när jag tittade ner var det inte bara 30 meter jag såg nedåt, utan hundratals, ja faktiskt tusentals, till dalen. Men min brors ord ekade i huvudet: ”lita på utrustningen”. Och mitt eget tillägg: ”lita på guiden”. Så jag lät Uli spänna fast mig i ett rep, sen ställde jag mig med ryggen ut mot dalen och lutade mig sakta ut tills jag liksom låg i luften. Då var det dags att vandra ner som en spindel mot väggen. Peter Parker (Spindelmannen) är ju min stora hjälte – och äntligen fick jag känna mig som honom på riktigt Då sa Uli plötsligt: ”Är du beredd på rycket?” ”Javisst”, sa jag och tänkte inte på vad han menade. Då ryckte det till och jag föll några meter – handlöst kändes det som, men så var det naturligtvis inte. Uli visste vad han gjorde hela tiden. Sen var vi nere och det var underbart att ha vågat och klarat mer än jag trodde!

Dags att bli nedfirad i lina.

Uli på toppen, jag hänger ett antal meter ner.

Mycket nöjd efter dagens klättring.

Efter det tog vi bilen och begav oss mot Kleinwalsertal. Det som är speciellt med den dalen är att det inte går att nå den per bil från Österrike. Enda sättet att komma dit är att vandra över berget (vilket vi inte orkade med all packning) eller att ta bilen från Tyskland. Så vi åkte över slingriga bergsvägar till Tyskland och sedan in i Kleinwalsertal. Där väntade en dag på berget för mig. En guide från Bergsportschule, Uli, förklarade hur man klättrar i berg och sen var det bara att köra igång. Det var roligt som tusan och jag är rätt nöjd över att ha klättrat upp för en tio meter hög klippa, som dessutom hängde ut bra på toppen, så jag liksom fick lirka mig runt. Vana bergsklättrar tycker nog det är löjligt med tio meter, men det var allra första gången för mig… Sen firade Uli ner mig med rep från en topp som var 25 meter hög. Det var lite pirrigt att luta sig ut med ryggen över stupet och låta honom börja fira ner mig, men det gick bra och det var en härlig nedstigning längs bergväggen.

Solen stekte så jag var alldeles genomsvettig efter bergsklättringen. Vi åkte till Naturhotel Chesa Valisa och jag hoppade i poolen. Ikväll har det varit grillafton, så vi har verkligen fått gott grillat, både fisk och kött. Därefter tog ägaren, Klaus Kessler, oss med på en rundvandring där han visade upp sitt familjehotell. Naturhotellet är suveränt. Bara ekologisk mat, närproducerat. Den gamla byggnaden är fem hundra år gammal och matchar den nya, asieninspirerade delen perfekt. Den sistnämnda är byggd av naturmaterial som lera och furu. Så det ekologiska tänkandet har inte bara med maten att göra utan även byggnaden och hela filosofin bakom hotellet. De erbjuder olika slags massager och yoga bland annat. Här skulle vi vilja stanna en månad, men i morgon bär det iväg igen…

En annan sak som är bra med att inte vara höjdrädd är att man kan flyga Flying Fox över en konstgjord sjö, eller snarar en damm. Maximalt kommer man upp i 70 kilometer i timmen och det var suveränt att flyga fram över en azurblå vattenyta högt upp i luften.

Efter det blev det Alpine coaster som är en rodelbana. Kerstin körde före mig och det var super att kunna släppa bromsen helt och bara susa neråt i hela tre kilometer. Som en riktigt rolig berg-och-dalbana där man själv bestämmer hastigheten.

Kvällen ägnades åt en superb 6-rättersmiddag på Hotel Fernblick, innan det var dags att bevittna det tunga nederlaget när Tyskland fick spö med 1-0 av Spanien. Men utsikten från hotellet lindrade de deppiga känslorna. Knappast konstigt att det heter Fernblick (ungefär: blick i fjärran). Utsikten är magisk!

När jag var liten brukade min mamma säga: “prova innan du säger nej”. Det handlade om mat. Jag brukar också tillämpa det på musik. Jag provlyssnar gärna på vad som helst. Men säger kanske nej tack nästa gång. Så känns tyroleraftonen för mig. Det var intressant att se det och att få ett smakprov. Men nej, det var inget för mig. Den stora behållningen var faktiskt att se hur glada alla pensionärer i salongen var. De spontandansade mellan stolraderna, applåderade, tjoade och skrek så deras hörapparater pep i rundgångsextas.