Skogsbrand i Kalifornien. Foto: Wikimedia

Tidigare i höstas tog det hus i h-e bland läsare och på tidningsgolvet när tyska veckomagasinet "Stern" lät aktivister från "Friday for Future" ta fram ett specialnummer om klimatet. Det redaktionella oberoendet hivades över bord menade kritikerna (och det kan man ju hålla med om). Att Stern - med aktivisters hjälp - tog ställning för klimatet var lika självklart som att Stern historiskt agerat mot nynazism och liknande, menade en av tidningens reportrar (se länk).

Häromdagen publicerade SvD ett idolporträtt av en vänsterextremist som uppmanar till skadegörelse i klimatkampens namn (10/18). Dessförinnan hade DN ett längre reportage som drev tesen att det är klimatet som ligger bakom utflyttningen i Kalifornien och inte extrema boendekostnader och en allmänt havererad vänsterpolitik (10/17).

Nu senast kom nyheten att Greta Thunberg ska gästspela som chefredaktör för DN för en dag. (Ärligt talat är jag inte särskilt upprörd över detta. Uppenbara PR-stunt som alla fattar vad de går ut på är något helt annat än den försåtliga journalistik - eller vad vi nu ska kalla det - som DN:s Kalifornienreportage är ett exempel på).

Hursomhelst: sammantaget är alla ovan exempel tecken i närtid på att medierna är på god väg att upprepa det misstag man gjorde i migrationsfrågan: känslor, kampanjande, "ond vs. god" och allmänt målande i svart-vitt trumfar kyliga analyser och saklig granskning. De kritiska frågorna uteblir med rena hyllningsporträtt (SvD) eller undergångsscenarier (DN) som följd. Konsekvenserna kan ni räkna ut själva.

Notera att jag ingenstans i min text raljerar över klimathotet som sådant - det är på allvar och kommer att kräva stora ansträngningar av oss för att hantera (om än att min approach till frågan avviker något från revolutionären Andreas Malms). Av precis den anledningen är jag särskilt mån om att medierna lyckas hantera frågan på det sätt som stundens allvar kräver.

Just nu ser det tyvärr inte särskilt ljust ut...

Under senare år har en diskussion om Sveriges förhållande till Förintelsen och vårt agerande under kriget fått en allt större plats i samhällsdebatten. Mycket är redan känt, men många frågetecken kvarstår. Ett sådant är hur många konstverk och kulturföremål som återfinns i svenska samlingar som också har sitt ursprung från de plundringar som nazisteran utförde.  Idag vet ingen, men det måste det bli ändring på. 

Under åren 1933-1945 plundrades stora mängder kulturföremål av nazisterna i Tyskland och de ockuperade länderna. Omfattningen av denna konst- och kulturarvsplundring beskrivs ofta som den största i världshistorien. Det finns inga exakta siffror på antalet plundrade konstverk, men en uppskattning som gjorts är att ungefär 650 000 konstverk stals och att ca 100 000 av dessa fortfarande saknas. Utöver detta tillkommer plundringen av miljontals andra kulturföremål som till exempel böcker, antikviteter och religiösa föremål. Plundringen var en integrerad del i nazisternas ideologi  och dess mål att utrota den judiska kulturen och befolkningen.

Frågan om hur det ser ut med denna typen av föremål i Sverige har länge undvikits, inställningen har varit att det knappast kan vara ett stort problem. Genom åren har det förvisso gjorts en del inventeringar i offentliga konstsamlingar utan att göra några fynd. Samtidigt har Moderna museet i närtid lämnat tillbaka två tavlor som just berövats en judisk familj under kriget. Som en konsekven av detta och det ökade intresset att faktiskt diskutera Sveriges roll under och efter förintelsen har Riksantikvarieämbetet utrett frågan.

Riksantikvarieämbetet föreslår i en ny rapport till regeringen att  det bör tillsättas en proveniensforskare med expertkunskap om denna typen av plundrade kulturföremål. Genom detta stöd skulle våra kulturinstitutioner få hjälp att se över sina samlingar och hantera de fynd som kan tänkas gömma sig där. Det rör sig om en mycket lite kostnad i förhållande till värdet i att veta sanningen om våra kultursamlingar. 

En nog så viktig fråga som tyvärr saknas i Riksantikvarieämbetets utredning är vad som ska göras med stulna kulturföremål där de ursprungliga ägarna och dess anhöriga gått ur tiden. Här borde regeringen ta ett precipbeslut om att föremål som inte kan återlämnas istället ska flyttas till det planerade förintelsemuseet. Det skulle ge oss en chans att både göra upp med vår historia och samtidigt visa respekt för såväl konstverken och dess ursprungliga ägare. 

Regeringen bör följa de goda råd de nu fått och fortsätta på den inslagna vägen där förnekelse bytts ut till transparens. Att försöka glömma och gömma mörka delar av ett lands historia är aldrig en bra utväg. Tiden är inne att nazismens spår i våra konsthallar uppmärksammas och utreds en gång för alla.

Ur ”Frihet och försvar. Boken om vår beredskap” (Lindfors bokförlag AB, 1941). 

Vi ska hålla ut i tre månader. Det är en del av planen för Sveriges civila försvar. Ett begrepp alltför många idag är obekanta med. Men om nuvarande planering går som den ska är vi i alla fall på rätt väg att få tillbaka ett viktigt grundskydd för samhället.

Imorgon lägger regeringen fram sin totalförsvarsproposition, men redan idag talade inrikesminister Mikael Damberg om de nödvändiga och ack så bortglömda civilförsvarsdelarna. Det är bra att detta lyfts fram särskilt på förhand för att visa prioriteringsordningen.

Vid ett pressmöte i förra veckan ställde jag frågan till representanter från Försvarsutskottet om coronapandemin tagit upp all kraft och tankemöda så att vi kanske glömt bort den civila delen av Totalförsvarsförberedelserna. Men jag fick genast lugnande besked.

Precis som då påpekades är det emellertid synd att det ska krävas allvarliga kriser som pågående pandemi för att vi ska börja förbereda oss på riktigt. Faran är också att vi endast förbereder oss för det vi har upplevt och inte det ovissa hotet som komma kan.

Satsningen innebär att en miljard kronor tillförs 2021 och sedan blir det en successiv ökning till 4,2 miljarder kronor 2025. Men för att återuppbygga ett kraftfullt civilt försvar som kan vara redo och rycka ut vid kriser – oavsett krisscenario – behövs människor. Frivilliga resurser ute i kommuner och regioner är centrala för samhällets krisberedskap och först när man lyckats mobilisera civilsamhället finns verkligen ett civilt försvar att tala om. Hur ska detta gå till?

Viktiga samhällsfunktioner ska få stärkt ”motståndskraft” och regeringens lista innefattar: ”Hälso- och sjukvård, livsmedel och dricksvattenförsörjning, transporter, ordning och säkerhet, finansiell beredskap, energiförsörjning samt elektroniska kommunikationer och post”. Som synes är listan lång, men samhällets trygghet är en komplex fråga så det är bra att många områden listas så att det inte enbart rör beredskap för våra senaste kriser.

Det här är viktiga delar som tyvärr försummats så att vi har en ny generation som är omedveten om krisberedskap och det civila försvar vi en gång hade. Pågående krissituation är en påminnelse i vardagen just nu. Men för att fortsätta öva uthållighet och förbereda oss på det oväntade behövs en ökad medvetenhet. Även om satsningen dröjt är den ett viktigt första steg i att det civila försvaret prioriteras.

Restaurang Riche i Stockholm. Lyssnar på lipsillar. Foto: Erik Thyselius

Så vann lipsillarna – för att inte säga det kinesiska Kommunistpartiet – ännu en pr-seger i det lilla.

Restaurang Riche, en institution i Stockholms krogvärld och uteliv, har de senaste månaderna tapetserat innerväggarna med bilder på Kinas diktator Xi Jinping, iförd fladdermusöron under texten ”Batman”. Verket, skapat av konstnären ”Iron”, är helt i linje med Riches estetiska profil – som gärna utmanar gästerna (oftast på ett rätt snällt sätt om vi ska vara ärliga).

Att restaurangen denna gång valde att göra ett politiskt ställningstagande med udd gjorde mig därför glad. Må vara att dörren är vidöppen – eller rättare sagt borde vara vidöppen – när man gör narr av ledaren för en av världens mest repressiva regimer. Det ska tilläggas att konstverken är en del av ett större projekt i samarbete med Taverna Brillo (också det en restaurang) för att uppmärksamma den svenske, och av Peking fängslade, medborgaren Gui Minhais öde (se Josefin Holmströms text i SvD Kultur).

Så kom till slut kritiken. En internationell filippinsk modedesigner, Bryan Grey Yanbao, lägger upp en bild på konstverket på sin Instagram och anklagar det för att vara rasistiskt mot asiater i allmänhet. Andra instagramkonton hakar på och händelsen blir snabbt ”global” varefter både Riche och upphovsmannen ber om ursäkt till alla som blivit förolämpade. Konstverken tas ned.

Ängsligheten i Riches agerande förbryllar och förvånar. Borde inte det här vara exakt ett av de scenarier man planerat för – och därmed också kunnat vara trygg med att inte backa när väl klagokören från lipsillarna drog igång? Nu blir skadan trefaldig: genom att vika ned sig ger man sina kritiker rätt (det har de inte), Pekingregimen skördar en pr-seger och restaurangen framstår exakt så principlös och feg som den, ja uppenbarligen, faktiskt är.

Hur var det Marx (Groucho alltså, inte Karl) uttryckte det?

”These are my pinciples! And If you don’t like them… well I have others.”

Se där ett citat som skulle passa väl på Riches väggar.

Foto: Skärmdump från Twitter. 

Kungliga myntkabinettet har bytt namn. Och logga. Numera heter det ”Ekonomiska museet” och de tre kungakronorna är ersatta med ett stiliserat ”E” som för tankarna till hur framtidens estetik gestaltas i sci-fi filmer från sent 70-tal (observation stulen från författaren Torbjörn Elensky). I ”Alien” (1979) är estetiken förvisso nydanande. Som logotyp för ett av Sveriges anrikaste museer år 2020 är den bara anskrämlig och ett hån mot besökarna.

Aftonbladets intervju med museichef Cecilia von Heijne är talande när hon beskriver en kommande utställning som ska handla om hyperinflation:

”Det här är en jätteviktig del av Sveriges historia. Och vad gäller ekonomisk folkbildning så är det viktigt att förstå grunderna i ekonomin, både de grundläggande begreppen men också sin egen ekonomi. Det är viktigt för privatpersoner och för hela Sverige, eftersom det bidrar till ett mer jämställt land med färre klyftor”

Att det är önskvärt att så många som möjligt har en bra koll på sin privatekonomi är tämligen okontroversiellt. Att det ska vara upp till just ”Ekonomiska museet – Kungliga Myntkabinettet” att lära ut detta är mindre självklart. Att museet överhuvudtaget har något slags ansvar för att minska de ekonomiska klyftorna i samhället är inte alls självklart.

På samma sätt som andra kulturverksamheter i allt högre grad förväntas träda in och lösa de problem politiken skapat verkar detta även gälla muséerna.    

Beslutet att byta namn och logga på Kungliga myntkabinettet är så klart ingen slump utan en del av en ideologisk rörelse, i vilken det inte räcker med att museerna ”bara” är till för besökarnas bildningslust och en garant för att kunskap om äldre kulturer och svunna civilisationer inte ska försvinna ur det allmänna medvetandet. Nej, idag förväntas museerna aktivt bidra till samhället genom att bli bättre på att ”spegla befolkningen”, minska segregationen och värna en korrekt värdegrund. (En utveckling som Johan Lundberg skildrade redan 2016 i boken ”Det sista museet”).

Hur påverkar skiftet från en bildande till en fostrande funktion museernas roll i samhället? Vad går förlorat när bisak lyfts upp till huvudsak när tilltron till utställningsföremålens publika dragningskraft allena sviktar?

Som enskilt fall skulle man, möjligen, kunna vifta bort händelsen – om än att logotypen fortfarande vore anskrämlig och namnbytet parodiskt. Som en del i en större och pågående trend är den däremot mycket oroande.  

I lördags skrev SvD:s Sam Sundberg en lång kulturartikel som gör vad den kan för att tona ned oron för ungas bristande skrivförmåga. Läget är säkert inte så farligt, menar han. Unga får ju läsa kompendier i skolan och på sociala medier läses det en massa. Vad detta säger om förmågan att uttrycka sig i skrift förblir dock tämligen oklart.

Sundberg har också vänligheten att referera till mig som en röst som "varnat för en förflackning av högskoleutbildningen". Det stämmer, och det stämmer minst lika väl i dag som när jag skrev den artikel av mig han omnämner. Den som har ork och lust kan gärna ta del av den här - "Rädda högskolan från devalvering" - och göra sig en egen bild av om jag ägnade mig åt orimlig alarmism eller ej den där försommardagen 2013.

Ett smakprov: "Till Universitetsläraren (5/2013) säger fil dr Ebba Lisberg Jensen: ”Det finns de som inte vet att en mening börjar med versal och avslutas med punkt … Många studenter har jättesvårt att förstå frågor och instruktioner.” Fast det hindrar dem inte från att be om beröm: 'Många studenter är helt enkelt inte vana att möta obehag … En del kräver uttalat positiv kritik även när de lämnar in uppenbara hastverk.'"

Angela Merkel. Tror fortfarande på Peking? Foto: Bundesregierung/Bergmann

Så blev toppmötet mellan EU och Kina äntligen av. Men vad blev egentligen av? Vad som från början var planerat att bli den grandiosa kröningen av Tysklands EU-ordförandeskap under Merkel blev i stället en menlös videokonferens.

I centrum för mötet var människorättsfrågor och det sedan under drygt sex år förhandlade investeringsavtalet, vars syfte är att ge europeiska företag likartade villkor på den kinesiska marknaden. Föga förvånande rubbades inte Pekings position en millimeter på endera punkter.

Det magra resultatet visar att Merkels Kinastrategi misslyckats, menar ZDF:s Kinakorrespondent Thomas Reichart. Genom att ligga lågt i frågor som rör mänskliga rättigheter hoppades hon kunna förmå Peking att – efter alla år – sluta ett investeringsavtal med unionen. Följden har blivit att EU:s nödvändiga positionsförflyttning visavi Peking fördröjdes samtidigt som unionens förhandlingsläge försvagades.

Talande nog var det också EU-rådets ordförande Charles Michel som framförde kritik mot Peking gällande bland annat Hongkong, behandlingen av uigurerna och den svenska medborgarens Gui Minhais öde.

Merkel menar att den politiska viljan att ingå ett avtal finns ”på båda sidor” och Xi Jinping uppges enligt kinesisk statsmedia ha sagt att samtalen ska ”skyndas på” så att förhandlingarna kan avslutas i december. Givet hur Peking historiskt agerat finns det ingenting som indikerar att så faktiskt kommer att ske. För Xi:s del spelar det mindre roll att mötet blev ett fiasko: i Kina kommer statsmedia pumpa ut bilden av att en betydelsefull seger har vunnits – eller vilken annan bild som Xi nu önskar eftersom medierna är helt underställda regimen.

I Tyskland har det länge varit en etablerad sanning att Kina är en oumbärlig marknad och att ”provokationer” mot regimen därmed är lika med ekonomiskt självmord. I takt med att opinionen svänger håller den bilden, sakta, på att nyanseras. Sant är att exporten till Kina står för sju procent av den totala handelsvolymen. En förkrossande majoritet av all handel sker, fortfarande, inom EU – följt av USA.

Däremot är det också så att Kina är en av de viktigaste marknaderna för kemi- och, inte minst, bilindustrin. Knappast småspelare i tysk ekonomi och politik. Priset för en total brytning med Kina vore allt annat än smärtfri, men det är bra att ha i bakhuvudet att idén om en total ekonomisk härdsmälta inte heller – med nödvändighet – behöver vara sann.

Fanns det då ingenting positivt med gårdagens möte? Jodå. Ambitionen att EU sluter upp som en enhet gentemot Peking är både lovvärd – och helt nödvändig. Men det förutsätter en grundlig uppgörelse med alla illusioner.

Olaf Scholz (SPD). Ingen snabb återhämtning i sikte. Foto: BMF/Thomas Koehler.

Ekonomiska prognoser på skam, falangstrider inom AfD och vänsterkravaller i Leipzig. Här kommer ännu ett nyhetssvep från Tyskland: 

”V-scenariot” blev till sand

Förhoppningarna om att konjunkturraset skulle följas av en minst lika kraftig rörelse uppåt verkar inte bli verklighet. I sitt nyhetsbrev beskriver Gabor Steingart det så kallade ”V-scenariot” som en hägring: varje tecken på en snabb vändning i ekonomin visar sig vid närmare granskning inte hålla. För politiken handlar det om att projicera tillräckligt mycket hopp för att ingjuta mod i massorna (och marknaderna).

Finansminister och kanslerkandidat Olaf Scholz (SPD) tror inte heller längre på en kraftig och stundande uppgång: först kring 2022 är ekonomin tillbaka till något som ”liknar en normalitet”. Bakgrunden till finansministerns pessimism är minskande intäkter från skattebetalare och företag samt den stora momssänkningen på 20 procent (imorgon väntas ny statistik presenteras). ”Nästa år kommer det att behövas ytterligare kraftiga åtgärder”, menar Scholz som därmed stämmer i bäcken inför valåret 2021.

Ledarstrid i AfD

I kölvattnet av uteslutningen av högerextrema Andreas Kalbitz (före detta ordföranden för AfD Brandenburg) eskalerar ledarstriden inom partiet. Ordföranden Jörg Meuthen och vice-ordföranden samt gruppledare Alice Weidel befinner sig numera mer eller mindre i öppen konflikt. Meuthen var en av de drivande för att utesluta Kalbitz, medan Weidel uppfattades försvara honom. Att Meuthen funderar över att kandidera till Förbundsdagen inom samma delstat (Baden-Württemberg) som Weidel bidrar inte till sämjan.

Ovanpå allt är Weidel indragen i en pågående myndighetsutredning gällande partibidrag på sammanlagt 130,000 euro till hennes lokalförening i Bodensee. Pengarna, uppdelat i 18 utbetalningar i ett försök att runda tyska lagar som reglerar partidonationer från länder utanför EU, kommer från ett schweiziskt bolag (”Pharmawholesale”). Utredningen har också visat att flera av de personer som uppges ha stått som gåvogivare inte existerar i verkligheten (historien är mycket snårig och förtjänar en hel artikel i sig). Meuthen har också varit involverad i en liknande skandal: 2016 tog han emot 89,800 euro från det schweiziska bolaget ”Goal AG”. Han blev dock tagen till nåder av partiet och man gick med på att betala böter på sammanlagt 269,400 euro.

Genom att utlysa sin kandidatur i förväg, menar interna kritiker, kan Weidel placera sig högst på listan i Baden-Württemberg och därmed säkra sin plats i Förbundsdagen innan gåvoskandalen eskalerar samtidigt som Meuthen tagits på sängen.

Parat med oförmågan att navigera i coronakrisen stärks bilden av ett parti i stark gungning.

Våldsamma vänsterkravaller i Leipzig

Under tre nätter i rad skakades staden Leipzig av våldsamma demonstrationer mot höjda hyror. Gatstenar mot nybyggda lägenheter kastades och 20 poliser skadades. På en presskonferens i tisdags sade stadens borgmästare Burkhard Jung (SPD) att han inte hade något överseende med dem som brukar våld under förespeglingen att man bryr sig om billiga bostäder och social rättvisa.

Att staden skulle ha överlåtit bostadsfrågan helt åt ”marknaden” stämmer inte. Faktum är att Leipzig, likt många andra tyska städer, infört ett tak på hyreshöjningar. Dessutom infördes nyligen en lag som förpliktigar fastighetsägare att presentera planerade rivningar, renoveringar och ändringar av en byggnad inför stadens politiska styre för godkännande. Syftet är att undvika ”Luxussanirungen” eller som Hyresgästföreningen skulle säga ”renovräkningar”. Idén kom så klart från Die Linke och fick SPD:s och Die Grünens stöd. Åtgärderna kommer givetvis inte att fungera. För autonoma vänstern spelar det heller ingen roll: för den som vill förstöra och skada andra kommer det alltid att finnas en ursäkt.