Banankartong 2.0

Lever du?

2015-12-18T19:29:00.004+01:00

Jag lever. Är ni kvar? Vilka är kvar? Jag är lite nyfiken om det fortfarande finns någon som tar sig hit till den här bloggen och kollar läget ibland? Eller om ni följer mig på Instagram nu mer. Jag har helt tappat glödet för att blogga, försökt byta bloggportal i hopp om ny energi. Men nja... kan väl inte påstå att det blev mer eld i fingrarna. Typ inte alls. Jag vill ju gärna blogga, men jag har inte hittat hem, inte hittat rätt plats, rätt namn. Ni vet, när man försöker sig på en ny start och inser att man faktiskt saknar sina gamla följare och alla bloggar man själv följde och har tappat på vägen.

Finns ni kvar? Var är ni? Bloggar ni som förr eller har alla övergått till det simpla livet på Instagram? Lämna gärna en kommentar om ni dyker in här. Berätta vad ni har haft för er, tipsa om en härlig bloggportal där man kan skriva om lite allt möjligt - alltså inget insnöat på bara föräldrarskap/barn, träning, mat eller mode. Lite som blogspot, blogg.nu eller vad de nu heter. Eller ska jag vara kvar här? Ska jag fortsätta vara "banankartong"? Men jag har ju varit Retsticka i några år nu, det är den jag är. So to speak!

Tankar kring vikt, kost och träning

2014-10-13T17:45:00.002+02:00

Vågen visade idag 67,0kg och jag vet inte om jag är glad eller besviken. Eller egentligen vet jag. Jag är både och. Glad över att jag inte längre är ett benrangel, men samtidigt besviken på att jag har lagt på mig mer underhudsfett sen sommaren 2013. Om jag ska bortse från muskeltillväxten det senaste året, så hade jag en mycket snyggare fysik då... Synligare konturer på magen, ja, även armar och rygg. Varför? Mindre underhudsfett helt enkelt. Det är inte så stor skillnad, det handlar bara om några ynka kilon. Men det stör mig ändå. Något som jag inte borde störa mig på öht. Men så är det... Mina gamla spöken viskar ännu i mitt öra att jag borde gå ner i vikt. Löjligt kanske, men så är det.

Men vad är det jag vill? Jag vill må bra. Jag vill äta bra och träna. Hälsosamt! Jag vet att en kost med mindre kolhydrater gör att jag mår bättre, inte bara fysiskt utan också psykiskt. Jag vill dessutom vara snygg för mig skälv, och min pojkvän. Så är det...

Ett tag ville jag köra en strikt LCHF diet, med mindre dåliga fetter dock som grädde och bacon. ;) Men att äta low carb och träna hårt har inte fungerat så bra för mig... Jag behöver mer energi. Alltså kanske jag bör fortsätta som jag äter nu? Husmanskost. Problemet är att jag blir så jävla sötsugen och hungrig under min ägglossning att det inte finns något stopp i magsäcken... :-/

Jag vill så gärna skala av, bygga, bli stark och må bättre än vad jag gör idag. Jag vill! Men var ska jag finna orken och energin, om jag bara ligger i soffan hela dagarna och äter mörk choklad...

Ugnen blev precis varm och jag ska slänga in torsken, koka broccoli och riva morötter. Så får vi se om jag orkar träna ett andra styrkepass idag på den maten. Under tiden fortsätter tankarna spinna vidare kring allt detta, och jag lär nog inte kunna formulera mig bättre än detta på ett tag, då jag själv knappt vet vad det är jag håller på med just nu... Dessutom blir det väldigt torrt i bloggen nu eftersom min dator har dött och det enda sättet för mig att blogga nu är på en stor iPad. Jag hoppas att jag inom snar framtid har en ny dator som inte kraschar. Vi får se...

En liten annan fundering... Vilka läser min blogg nu för tiden? Jag har tankar på att ta bort den här bloggen for good och blogga mer inriktat på träning någon annanstans, och mycket mindre om ADHD etc...

Haha, jag vet knappt ens vad jag skriver... Om detta ens blev läsbart. Men jag hoppas på lite livstecken från er... 💛

Filmtips - Remember Sunday

2014-10-08T13:25:00.001+02:00

Hemma i soffan, med rufsigt hår och massa te. Jag och bästa vännen har underhållt oss med Netflix nu mitt på dagen. Vi trillade in på en film med bl.a snygga Zachary Levi. Remember Sunday.

Riktigt fin och mysig film faktiskt. Jag hade inte sett något om denna film innan, varken hört om den eller sett någon trailer. Så jag hade inga förväntningar alls.

Romantik och awkwardness på hög nivå. Den fick 5 av 5 stjärnor i betyg av mig. :) Berätta gärna vad ni tycker/tyckte om den om ni ser eller har sett filmen.

Ryggskott och dissar Schenker

2014-09-24T16:10:00.002+02:00

Allt var som det skulle igår. Sådär vanligt trasig i kroppen och överdrivet trött av nya medicinen... Jag är så trött så det är löjligt åt det. Men jag lyckades ändå rusa till bussen och ta mig till gymmet. Ryggpass stod på schemat. Schemat som inte ens finns. ;)

Efter 10 minuters uppvärmning och en lite lättare ryggövning, började jag och mannen på marklyft. Det kändes bra. Det var inget som gjorde ont. Men när jag gick in på 60kg kände jag att tekniken failade. Rättare sagt den var inte helt perfekt, men ryggen var ännu rak. De sista repsen lyfte jag med benen lite innan ryggen kopplades in, istället för ett snyggt samarbete mellan dem båda - samtidigt. Detta har jag gjort förut, när tekniken var lite sämre, men fortfarande rak rygg!!! Detta gjort utan några större besvär efteråt.

Nästa övning ville jag köra chins, men min ländrygg tillät inte detta. Resten av tiden på gymmet fick jag arbeta runt min svaghet och köra övningar där ländryggen inte utsattes eller behövde jobba. Men sakta smög sig smärtan på och tillslut hade jag svårt att stå upprätt. Som en liten ostbåge gick jag in i omklädningsrummet för att duscha och klä på mig. Sen satte jag mig och väntade på att mannen skulle bli klar. Då högg det till när jag reste mig och fan så ont det gjorde!

Kvällen spenderades på mage i soffan, med en stor kudde under mage och höfter och en påse frusna grönsaker på ländryggen. Därefter fick jag sova ensam i sängen i fosterställning. Jag vaknade flera gånger skrikandes av att jag i sömnen försökte räta ut benen men att det högg till i ryggen. Vaknade alltså av en brutal smärta som small till, försökte vända mig med tårarna i halsen och somnade om.

Så idag har jag sovit och vilat.

Men man ska ju inte sitta still för länge när sådana här ryggproblem dyker upp, det bästa är att röra sig. Så jag gick till det lilla närlivs som ligger här, för att kolla vart tusan mitt paket har tagit vägen... Det väntades leverans på det igår och var på väg. Sedan dess står det bara "Leverans försenad. Invänta avi"... Och då kunde närlivs gå in lite mer på detaljer att det var felsorterat. När jag ringde till Schenker visade det sig att paketet hade levererats på ICA i Flogsta igår och först idag blivit hämtat för att tas tillbaka till STOCKHOLM för omsortering. Så KANSKE kommer paketet imorgon. Kanske. Fan så surt!!!

Jag får helt enkelt roa mig med annat... Sortera lite bland bilder och/eller ta en promenad. Ryggen är iaf lite bättre idag, tack och lov. Kylan gjorde nog bra mycket igår. Hoppas ändå att det släpper så snart som möjligt, så jag kan fortsätta min träning... Dock mycket lättare träning. :(

Hypokondriker

2014-09-13T23:24:00.000+02:00

Vid några tillfällen har min karl kallat mig för hypokondriker, med ett leende på läpparna. Men jag har alltid nekat. Jag är inte den där som hela tiden letar fel, diagnoser eller krämpor. Jag är inte den som tror att jag har cancer så fort något känns konstigt i kroppen...

Ikväll satt vi i soffan och snyftade ikapp till en film. Den var så bra att jag inte en enda gång pillade på telefonen. Däremot kunde jag inte en enda stund sluta tänka på den obekanta smärtan i min axel, armbåge, handled och fingrar. En värk som varken känns i hud eller muskler. En värk som jag inte riktigt kan förklara.

Det finns en del Reumatism i släkten, bland annat led min mormor av detta. Men jag har klarat mig! Eller? Jag kanske är lite hypokondriker ändå?

Att jag har haft problem med ryggen är inga konstigheter, med tanke på hur jag har behandlat min kropp. Men sedan jag fick barn, har allt bara blivit sämre. Jag får låsningar i axlar och handleder. Kiropraktorn säger att jag ofta har inflammerade muskler, men problemområdet i ländryggen blir bara bättre av träningen.

Men min fot då? Mitt knä? Och nu axeln och helt plötsligt min handled och knogarna? Fingrarna? Jag kan inte längre öppna syltburken, smart shakern eller en läsk utan att det gör riktigt ont. Jag måste greppa burken eller flaskan i botten för att inte tvinga tummen och handleden fel. Det går sämre på gymmet när det kommer till övningar där jag måste använda axel och handled... ja, med andra ord typ allt som inte innefattar benövningar. Det suger! Minst sagt.

Så först nu, ikväll, slog det mig... Reumatism? Jag? Nej! Eller? Är det bara den där löjligt oroliga flickan inom mig, som tror att så fort det är nått, så är det fel. Jag menar... Inte nog med att jag fått diagnoserna ADHD och IPS, varför skulle det räcka? Och senaste tiden har jag varit obeskrivligt trött, redan innan den nya medicinen som ytterligare ska göra mig trött.

Visst, jag sover inte ordentligt på nätterna, utan det är på dagarna som jag är så jävla trött och inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag vill så gärna sova när jag blir trött, men jag VET att det bara blir en fucked upp natt om jag sover en stund på dagen.

Nu är det självklart så att jag hoppas att jag bara har spända muskler, överansträngt mig på något fel sätt att jag har väldigt ont. Att jag inte alls lider av någon sjukdom som gör mina leder stela och fyller min kropp med värk som man önskar att man kunde sova bort. Vad det än är, just nu, önskar jag att det går över. Vad det än är, hoppas jag att mitt konstant knäckande i leder, nacke och rygg ska avta. Jag vet att det inte är bra att knäcka fingrar, och jag gör det väldigt sällan. Nacken däremot, knakar som aldrig förr, liksom handleden som aldrig har knakat, låser sig och knäpper lite till och från.

So what's the point of this? Jag ville bara skriva av mig. Och bara det att jag kom på mig själv, att vara en hypokondriker, som ofta får för mig saker - dock sällan fysiska sjukdomar. Snarare psykiska diagnoser hit och dit. Men hey, att jag är lite störd vet vi ju redan? ;)

Oförklarlig smärta

2014-09-10T18:11:00.003+02:00

När det inte bara sårar, utan även fysiskt gör ont. När smärtan inte längre bara är mental, utan när hela bröstkorgen värker av varje hjärtslag. Sådär så man bara vill slita ut det och kasta bort det, långt ifrån kroppen. När jag inser något som jag så gärna vill blunda för. Jag önskar att jag bara kunde låtsas som ingenting. Jag önskar så gärna att jag kunde tänka och känna annorlunda. Jag önskar verkligen att jag inte föddes till den jag är. Tänk om jag bara kunde slippa alla diagnoser, demoner och lyssna på mitt förnuft. Om det ändå bara kunde vara lättare...

Hjärtat vaggar min kropp av de hårda slagen.

Luftvägarna krymper och det stramar i halsen.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen...

Varken bi-, eller homosexualitet är accepterat

2014-09-10T09:43:00.000+02:00

Om det inte är heterosexuella som hatar homo, så är det homo som är emot bisexuella.

Jag hade tur, då mina föräldrar varken hatade eller älskade när jag berättade att jag även tyckte om tjejer. De reagerade knappt... Utom pappa som sa "Det är väl inte så konstigt? Jag älskar också tuttar!". Medan detta kanske inte togs på speciellt stort allvar, för att det kunde ju bara vara en utvecklingsfas för min del. Att jag experimenterade med livet och min sexualitet. Samtidigt så är det ingen big deal, över att man kan älska samkönat eller whatever. Det är precis så, som mina föräldrar reagerade, som alla bör reagera när någon kommer ut! Nu var detta ingen fas för min del. Jag har varit kär och attraherats av kvinnor. Jag har haft ett fåtal flickvänner, dejtat m.m.

Jag vet också att många homosexuella har det jättesvårt att komma ut, pga religiösa eller allmänt stränga föräldrar. Eller homofobiska vänner etc! Många råkar ut för hatbrott, blir mobbade, retade och misshandlade. Det är inte ok någonstans! Alla har rätt till att älska vem de än älskar. Eller om vi älskar fler än en person, så är det också ok. (Sen de där personerna som knullar oskyldiga djur, pedofiler eller nekrofiler hör inte alls hemma i detta! DET om något är FEL FEL FEL!)

När jag dejtade en lesbisk tjej en gång, och efter ett tag anklagade hon mig för att inte alls vara bisexuell. Att jag bara lekte med hennes känslor och att jag var heterosexuell... Men det är inte första gången jag stöter på homosexuella personer som "ogillar" bisexualiteten. Det är väl kanske orättvist att jag "kan välja", eller så är det lättare för andra att skylla på att jag inte är "äkta bi", bara för att jag inte kände lika starkt tillbaka? Visst har jag mest haft pojkvänner, och inte varit så öppen när jag har träffat kvinnor.. Och jag har aldrig haft en riktig-riktig flickvän, för jag har aldrig träffat någon som känt samma för mig. Jag vågade aldrig flirta med tjejer som jag gillade, och om jag gjorde det så var dem alla hetero eller "bi-wannabe". Precis lika svårt och jobbigt var det för mig att gå fram till tjejer, som det är för en annan gay person att gå fram till det lika könet i början - rädsla att bli hatad, skrattad åt eller nekad. Så jag valde oftast den enkla vägen, heterovägen. Men det betyder inte att jag har slutat attraheras av kvinnor.. Och visst var det jobbigt förut när nya bekantskaper fått veta att jag inte bara attraheras av män. Stämningen mellan nya tjejkompisar har ibland blivit lite krystad. Och jag känner mig väldigt obekväm då jag får för mig att nya tjejkompisen nu bara sitter och undrar om jag kollar in henne eller nått. Det problemet är borta nu, eftersom jag har en pojkvän. En fästman rättare sagt! I'm off the hook. Men det förändrar inte min läggning. Jag har bara hittat kärleken i mitt liv, i personen jag är tillsammans med idag.

Bara för att man är hetero, betyder ju inte att man kan gå och bli kär i alla i det motsatta könet. Personkemi, passion och mycket annat måste ju klicka från båda håll - om det ska vara kärlek.

Men nu får det fan räcka!

2014-09-05T16:53:00.001+02:00

11:00 var jag hos min kiropraktor idag för att äntligen räta ut min bröstrygg. Men jag bad honom också att ta en titt på min axel och handled. Så hur löd domen?

- Inga press eller dragövningar bakom huvudet på ca 4 veckor. T.ex ingen militärpress eller latsdrag bakom huvudet. Hanleden hade en liten låsning, tummen är inflammerad och behöver vila, inte stretcha! Axeln möblerade han om lite, vilket verkligen inte var skönt. Jag fick även infraröd ljusbehandling(har jag för mig att det heter) i svank och runt axeln. Ländryggen fanns det inga låsningar i, YAY! Så träningen har verkligen gjort underverk. :) Jag fick även en övning som jag ska göra 2ggr i veckan, gärna 3*15 reps. Något jag nog kommer att visa er sen! Jättebra för axel, skuldra och rygg.

Efter det tänkte jag gå till Citygross och handla mat, men smet in på Elgiganten innan bara för att titta lite på datorer. Men i och med att jag inte har några pengar och det inte ligger som prio ett, fanns inget vidare intresse eller någon lust att noggrant undersöka utbudet. Istället fastnade jag framför en iMac typ 27"... Och fick en sån där magkänsla av att sitta under loftsängen med hörlurar på och redigera bilder, medan resten av familjen sover. Men 15000kr klassen är lite väl! Sen ska vi ju inte tala om första gången jag köpte en egen dator, en liten LG för 12000kr... :-| BARA för att den var rosa. Idioti. Men jag hade jobb med en fet lön och inga utgifter. No harm done!

Så vad hände nyss? Jo... Jag tittade på en film för att vila lite och tänkte starta datorn, försöka i alla fall. Men gick det? Nej. DET VAR VÄL DÅ SJÄLVA FA-AN!!! Bra timing. Verkligen. Toppen! Ligger här i soffan med en öm handled och bloggar på telefon. Så jag hoppas att inget illa händer med den, så jag åtminstone har något... Men batteriet har blivit markant sämre. Det håller verkligen skitdåligt nu. Så nej, jag är inte så pepp just nu! Pank. Inte pepp.

18:08 - Ja just det, jag har ont i en visdomstand också. Jippi!

Manikyr och gratis frukt på psyket

2014-09-04T19:51:00.000+02:00

Så vad hände sen? Åt jag? Gick jag ut? Kom jag i väg till träningen och kom jag i tid till sjukhuset? Det kan ni hoppa upp och sätta er på att jag gjorde. Men om det var så smart upplägg vet jag inte... Att bara äta lite chili con carne innan gymmet var lite klent. 30 min rask promenad dit, tränade axlar och triceps hårt och intensivt. Jag han inte duscha eller byta om innan det var dags att skynda vidare. 20 minuters rask promenad till sjukhuset och jag hade faktiskt 20 minuter till godo när jag kom fram. På vägen hade jag hävt i mig en proteindrink och tänkte att jag skulle klara mig på det.

I väntan på min tid, satt jag ute i skuggan och stretchade mina ben. Helt utan mobil, då jag nästan inte hade något batteri kvar. Men några bilder blev det allt. :) Tänk, att man kan sitta och måla naglarna under sitt besök på sjukhuset. Så ut kom jag med lila naglar! Ja, det är lite lättare så... att prata om det man inte vill prata om, när man kan pilla med något annat samtidigt för att slippa ögonkontakt och obekvämt fumlande med dragkedjan på tröjan eller nått. Jag har ju liksom inte långt hår och kan göra små rastaflätor på mig själv.

När jag satt där med ett andra lager målat på naglarna, började jag känna mig svag och illamående. Min läkare frågade hur jag mådde när jag la ner pannan på bordet. "Ska jag se om vi har någon frukt åt dig?" frågade hon. Men jag förklarade att jag hade en banan i väskan, men den får vänta tills naglarna har torkat. Hon reste sig upp och gick runt det långa bordet och grävde fram min halvmosade banan ur väskan... Ja, hon t.o.m skalade bananen åt mig! Härliga kvinna!

Så därför låg jag ute i den stora entrén på sofforna, med nymålade naglar och ett blodsocker som var katastrof. Mobilen dog så klart efter bilden, efter att jag hade ringt mannen för att be om att bli hämtad. Tillslut släpade jag mig till receptionen och bad snällt om att få låna deras telefon... Egentligen fick man inte, men hon ändrade snabbt ansiktsuttryck när hon tittade mig i ögonen. "Har du varit på läkarbesök? Är det en emergency?", frågade hon och tittade på mig över sina glasögon. Jag sa som det var, att jag inte mådde så bra och att jag ville få tag på min pojkvän för att bli hämtad. Det visade sig sedan att han hade arslet fullt av arbete och tyvärr inte kunde sticka iväg. Hon såg väl på mig att jag blev lite vimsig och frågade än en gång hur jag mådde. Blodsockret ja... "Klarar du dig hem? Bor du långt bort? Vill du ha en frukt? Jag har hårda päron som inte är så goda, men jag har också bananer och äpplen". Jag valde ett äpple och hon la det i min hand med en vänlig blick och sa "Var försiktig! Jag hoppas att du kommer hem ordentligt"

30 minuters rask promenad i solen orkade jag med... Men egentligen inte. Jag traskade iväg till mannens jobb, snodde hans bil och åkte hem. Fy så skönt med en dusch, dock en kort en. Jag slängde i mig lite tortellini, bytte om, packade om och sprang ut igen.

Efter att mannen slutat jobbet, åkte vi till IKEA och kikade lite. För hur delar man bäst upp 3 rok på 4 pers, varav två stycken är ett par pojkar i 4års åldern - som inte är bröder. Det bästa är nog helt enkelt att ge dem var sitt rum, så får vi vuxna bygga ett litet kärleksnäste i vardagsrummet. En loftsäng kanske? ;) Men i så fall blir det en vit, med en mysig liten datorhörna under. Men den dagen, det bekymret... Det kommer inte bli aktuellt än på ett tag!

Hepp! :)

Coulda Woulda Shoulda

2014-09-04T11:07:00.002+02:00

Jag borde äta. Jag skulle behöva en dusch. Jag behöver planera dagen, allt vad det än innebär. Men jag låg på soffan, önskan om att kunna somna för att få sova en stund. Det blev en sen natt med bruten sömn och tidig morgon, fylld av osynlig inner stress. Så någon ro för att sova en stund finns inte, men ligga och göra ingenting kan jag göra - men inte utan att känna press. Somnar jag, vet jag att jag inte kommer få något som helst gjort innan jag ska till sjukhuset. Definitivt kommer jag inte få i mig någon mat. Tänk att jag aldrig ska lära mig att 'defenitivt' stavas 'definitivt'...

Klockan tickar. Bokstavligen! Jag är hemma hos mamma och hon har två väggklockor som tickar i otakt. Ticktick, tacktack. Jo jag tackar ja! Klockan två ska jag vara på sjukhuset. Klockan är redan 11 och jag har varit vaken sedan 5-tiden. Jag tänker "jag ska äta lite mellanmål, jag ska bara scrolla igenom instagram först..." och klickar på den ena länken till den andra, upptäcker någon ny intressant person som tar amazing pictures eller har en grym fysik så jag bara måste kolla igenom alla dennes bilder. Sen ska jag bara kolla Facebook och trillar in på en komisk länk om ADHD, och då måste jag hitta någon komisk länk om Borderline. Istället trillar jag in på en seriös blogg, PÅ ENGELSKA, om hur man som närstående ska "handskas" eller bete sig kring en person med IPS(Instabil personlighetsstörning syndrom/Borderline) när hen inte är i sitt "sinnesfulla bruk". Jag hatar att läsa långa texter, speciellt små och speciellt på engelska. Men jag läste allt och kände mig lättad över att någon på ett relativt enkelt sätt kunde förklara det jag inte lyckas med.

Hoppsan, och där rann inte bara en timme till bort i sanden utan även mer än hälften av mitt batteri på telefonen. Hej 30% på iPhone som ska räcka resten av dagen? Jag som ville köra Runkeeper och Spotify på gymmet. Men det är nog bara till att glömma. Ja, jag skulle behöva gå på toaletten också, men orkar jag lämna soffan? Njae... Jag fick koka om vattnet i vattenkokaren några gånger innan jag faktiskt tog mig tid att göra kaffe. Men det glömde jag bort och kaffet blev kallt, och inte orkar jag värma det i micron heller.

Tack och lov sa mamma att det fanns mat i frysen och att det bara var att ta för sig. Först skrek latmasken rakt ut "behöva LAGA mat??", men det fanns färdiga lådor. Pust! Så nu när tiden börjar knappa in på att det är dags att skynda sig, ja då kanske jag kan få något gjort. Nu kanske jag kan stänga av datorn, ta mig en snabb dusch medan Chili con carnen puttrar i micron. Jag kanske kan fixa frillan medan jag sitter på toan? Jag kanske kan raka armhålorna medan jag borstar tänderna?

Frågan är: Hinner jag träna innan sjukhuset? Orkar jag gå hela vägen fram och tillbaka? Ska jag hem ikväll eller någon annanstans? Men nu måste jag seriöst gå på toaletten innan jag spricker... och detta blev inte alls ett så bra inlägg som jag föreställde mig. Precis som igår. Hepp!

"It's all in your head"

2014-09-03T19:42:00.000+02:00

Att hjärnan styr över oss, det visste ni väl redan? Den säger att vi inte orkar, trots att kroppen klarar mycket mer. Psyket är en sådan jävla svag punkt, så det är nästan pinsamt!

Min komfortzon på gymmet är 70lbs/36kg när det kommer till latsdrag, och har varit det i några år. Visst har jag stundvis tagit tyngre och lättare, men jag faller ofta tillbaka till de "trygga 70"... Efter att ha legat hemma i över ett dygn med den svåraste ångesten på länge, slet jag mig motvilligt till bussen och åkte till gymmet. Om jag fick panik när skolungdomarna klev på andra busshållplatsen? Jo visst, i med hörlurarna i öronen, öka volymen och stirra ner i golvet. Jag överlevde!

Det var med tunga steg jag gick av bussen och mot gymmet. När jag såg havet bilar som stod parkerade utanför och tänkte genast; "Nej! Inte så mycket folk! Jag orkar inte. Jag vill hem!"... Men det ändrades snabbt när jag kom innanför dörrarna. Det var typ två tjejer inne i gymmet och det ekade nästan tomt. Det var t.o.m mörkt i omklädningsrummet, som tändes automatiskt när jag gick in. Nu kändes det bra! (jag avskyr folkmassor!)

Jag började med latsdrag och tänkte "skit i det här" och ökade till 100lbs/45kg och köttade 3*15 reps. Visst var det tungt och slitigt, men jag gjorde det! Jag ökade marklyften och var försiktig med ländryggen, men körde ändå tyngre än vad jag har gjort sedan senaste ryggskottet. Men det som hände sen förvånade mig!

Förut körde jag max 5*6reps bicepscurls med 12,5kg hantlarna. Idag blev det 3*10! Jag skulle bara ha upp dom! Detta avslutade jag med lite av ett dropset med 7kg hantlarna tills mjölksyran var total i mina små bissar.

Detta trots att klockan var efter 16:00 och jag inte hade ätit på över 6 timmar! Allt tack vare tankens kraft... Eller ja, för att jag stängde av smärtan i kroppen och gav mig fan på att köra hårt. Lite för att "straffa" mig själv för att jag inte tränade igår.

Seriöst? Det här blev ett skittråkigt inlägg, för jag tänkte på att skriva detta för ett par timmar sen och då hade jag ett riktigt bra inlägg i huvudet, och mycket mer att skriva med mer detaljer om hur mitt huvud fungerade idag. Men jag är inte riktigt lika sugen på att skriva nu, min handled gör dessutom ont. Jag kan inte ens skriva en kort mening med penna på papper utan att den värker. Får se vad kiropraktorn kan säga på fredag om den... OM jag kommer ihåg att ta upp det. Och låret, och axeln... Kom ihåg!!!

Det där meddelandet...

2014-09-02T16:30:00.000+02:00

Detta blev inte publicerat pga nätfel och jag tänkte nästan låta det förbli oläst av alla andra... Men jag lät en vän läsa detta, och hon tyckte absolut att jag skulle publicera detta, so here goes nothing!

Jag vill inte ens öppna det... Jag vet redan att det antagligen bara står "Ok" eller något annat obetydelsefullt kort ord. Ni vet, ett sånt där SMS utan punkter. Utan någon riktig mening. Lika tillfredställande som ett "Mmm" till svar i ett viktigt samtal.

Nej jag mår inte alls bra idag. Nej jag orkar inte ta bussen till apoteket för att hämta ut de nya lyckopillren, som antagligen bara kommer ge mig pissiga biverkningar och inget bra alls.

Jag behöver dig. Någon. Nästan vem som helst. Men det finns liksom aldrig tid. Det tar så mycket energi av mig att ens försöka ringa eller SMSa, och att då få ett "kan inte" eller inget svar alls, sjunker jag lite djupare igen. Jag försökte. Igen. Utan resultat.

Psykiatrin frågar ofta om jag har några vänner. Någon att umgås med. "Ja alltså... Typ... Men vi umgås aldrig" får jag fram och tittar ner i bordet. Det gör inte saken bättre av att jag har flyttat till utkanten av stan, inte har råd att åka någonstans eller ens energi att göra något.

Men jag VET att det är just det jag behöver. Människor omkring mig. Vänner. Något som får mig att tänka på annat, göra något annat än att sitta hemma i en tyst bubbla. Så här i efterhand, är det inte så konstigt att jag blev bästa vän med flaskan för några år sedan. Jag hade liksom ingen direkt.

Så många ggr jag önskat att min bästa vän bodde närmare. Gärna granne! Men han har ju vänner där. Inte här. Utom mig.

Jag är motvilligt ensam. Men även många ggr pga rädsla. Och nu kan jag inte ens titta på Netflix pga dålig 3G mottagning... Diska tänker jag definitivt inte göra heller. Vägrar!

September, helvetesmånaden!

2014-09-02T14:57:00.001+02:00

Den här månaden har bara börjat, och redan har allt kört ihop sig! Glödlampor går sönder och saknas, dammsugarmunstycket var trasigt och repade upp mina golv, slut på medicin och ny medicin skrivs ut... Glödlampor är inte direkt billigt idag, sen de gamla forslades ut och ersättes av energilampor etc. Att behöva köpa ett dammsugarmunstycke för 149kr är kanske ingen big deal, om man har ett arbete och en inkomst. Nästan 2000kr har gått till såna där tråkiga måsten denna månad, när jag för en gångs skull hoppades på att kunna köpa mig lite varmare kläder i för hösten och kanske en cykel till min son. Men det är bara att glömma!

Idag har jag både fått och ringt samtal, och de olika personerna jag har pratat med har inte hört mig... Stundvis blir det tyst från andra änden men jag hör dem hela tiden. Min lur börjar alltså ge upp. Jag har inte råd att skaffa en telefon nu!

För en liten stund sedan skulle jag starta datorn för att blogga... Men den ville inte ens starta först. 2 omstarter, svart skärm med muspekare. Tillslut efter tusen år kom Windows igång, men allt frös fast och inget gick att göra. Grattis! Min dagor är ca 5 år gammal och har varit in på "akuten" en sväng i över en vecka för att rädda bilderna på hårddisken. Ny hårddisk köptes och datorn blev bättre begagnad igen. Men nu vill den tamejfan inte längre. Och någon ny dator har jag DEFINITIVT inte råd att köpa! Funderar att slå en hammare genom skärmen på den... Som jag gjorde med min förra.

Jag har tvätt i maskinen och hade en liten plan för dagen för att inte bli sittandes hemma och må skit... Men det gick inte alls ur vägen. Inte finns det någon glöd för att ta mig till gymmet heller, även fast jag i skrivande stund faktiskt sitter med träningskläderna på med en besk kaffe i handen med för lite mjölk. Sittandes i soffan och tystnaden kryper i kroppen. Endast suset i köksfläkten hörs. Nej, det finns inte ens lust att titta på TV eller lyssna på musik. Jag bara stirrar i väggen.

Uteliv och Exped

2014-08-31T21:54:00.000+02:00

Som ni vet vill mannen ha med mig på vandring nästa år, och gärna någon mindre utflykt innan det blir för kallt. Så vi var till stan igår och införskaffade liggunderlag och kudde till lilla mig. Eftersom jag har problem med ryggen och trasiga diskar, blev det en uppblåsbar Exped Downmat 7M som tål -24°c och en luftkudde som tar mindre plats. Det var nästan halva priset på just Exped nere på Alewalds butik. Perfekt! Jag provade madrassen på plats och direkt när jag la mig på den blev det varmt och skönt om ryggen. Inte fuktigt varmt, utan bara varmt och skönt. Verkligen häftigt! Madrassen innehåller dun och har en inbyggd pump, för att man inte ska blåsa in fukt med lungorna.

Jag provade även Fjällrävens Keb byxor, de vanliga och Gaiter. Jag har tidigare provat mannens Gaiter, som är i samma storlek som mig, men dammodellen var mycket bättre! Den är lite vidare och lägre i midjan. Men några Gaiter blir det inte för mig, då damask dragkedjorna låg emot låren ovanför knäna. Det skulle i längden vara besvärligt att de ligger och skaver, även om det kanske inte skulle bli skavsår så skulle det irritera mig väldigt mycket. Ungefär som en tvättlapp i nacken, eller en snedvriden strumpa. Och själva dragskon var också i vägen när jag provade att sitta på huk, själva snörlåset hamnade nästan i knävecket som en stenhård ärta. Nej tack! Vanliga Keb får det bli... Om jag inte finner någon annan modell mer bekväm.

Idag har vi varit och skjutit in mannens bössa, och jag fick också! :D Jag har skjutit med den bössan en gång förut, men då var det ute i solen och jag var skitnervös... Det var min allra första gång jag sköt med riktig bössa. Så idag var jag mycket lugnare och kunde slappna av... And guess what? Jag sköt t.o.m bättre än gubben min på 80 meters avstånd! ;) Vilken egoboost! Det var riktigt roligt. Synd att 300 meters banan bara var till för medlemmar, då det var det vi skulle göra från början. Så vi fick nöja oss med 2 skott var på inskjutningsbanan istället. :)

Därefter åkte vi till vindskydden vid Kolarmora ån, gjorde en eld och grillade lite korv. Vilket hade varit ännu trevligare, om jag inte hade fått min jävla mens idag!!! >:-( Mensvärken sätter sig numer bak i svanken och värker något så djävulskt, så det känns som att det är diskarna som bråkar. Så det blir till att knapra piller halva veckan, värma och smörja med ipren gel. :( Jag blir dessutom löjligt trött, så när vi kom hem strax efter 15:00 gick jag och la mig i sängen och vaknade inte förrän efter 18:00. Hoppsan! Vaknade vrålhungrig efter att ha drömt om att jag hade ätit en riktigt festmåltid. Skoja inte om jag var grinig och ville ha en riktigt fet buffé, BUMS!

Nu är det redan kväll och jag skulle kunna lägga mig för att sova. Men nu ska vi packa ihop och åka hem till mig, titta på film och sen sova. Det känns dock som att jag kommer att somna i soffan... Godnatt på er!

Skitmåndag!

2014-08-25T16:50:00.000+02:00

Vad är det som händer med mig idag?

Upp vid 9-tiden, tvingade i mig frukost, vilade en timme, diskade, vilade, plockade in lite tvätt, vilade, bäddade sängen, vilade, lagade mat och åt, vilade... Så har det varit hela dagen. Gjort en sak, mått illa och känt mig svag så jag har varit tvungen att lägga mig ned för att vila. Jag har provat Postafen och Ipren för illamående och all värk.

Jag ville verkligen ut på promenader och träna på gymmet idag. Men hela min kropp är emot mig! Viljan är verkligen där, men illamåendet och smärtan sätter stopp. Fan! Det här gör mig både arg och ledsen.

Nu skulle jag behöva vila lite igen, men jag måste diska upp i köket för det stinker blomkål i tamefan hela lägenheten. Urk!

Psykiatrisk slutenvård och nätmobbning

2014-08-24T17:35:00.003+02:00

I några dagar har pojkvännens lightningkabel glappat, men bara lite, ibland. Och ja, den ligger och skräpar hemma hos mig. ;) Min mobil är mitt internet på datorn, därav behöver jag alltid sladd. Men jag misshandlar inte sladden, det har jag aldrig gjort. Jag gör varken knutar på den eller sliter som en dåre. Men ändå håller inte skiten... Så för en liten stund sedan lät jag mobilen ligga helt still, liksom sladden till datorn. Flera gånger plingade det till, att man hade satt i eller tagit ur en USB kontakt ur datorn. Varje jävla gång dök det upp en frågeruta på mobilen om jag ville lita på den här datorn eller inte.

Tidigare idag tänkte jag beställa en 2 meters (rosa!) lightningsladd, när det ändå var fraktfritt... Men jag saknade 8kr på mitt konto för att kunna göra beställningen. Jag får snällt sitta och vänta till imorgon, då pengarna sägs komma in på kontot.

Tills dess sitter jag här med en strypfri lightningkabel, på 10 ynkliga centimeter. Ja, centimeter! En ynka decimeter. Om ens det? Varför jag har en så kort lightningstump?

Förra året lades jag in på psykiatrisk slutenvård. Inget konstigt med det, jag hade gått in i väggen ganska rejält och livet utan arbete och bostad var lite för tufft för mig just då. Mellan medicineringar, boenden, vintermörker och inte mycket som gick bra. Det blev en tuff smäll att få så mycket svar, på frågor jag har haft sedan barndomen. Helt plötsligt blev allt glasklart, men samtidigt så mycket suddigare. Ibland kanske jag önskar att jag var lyckligt ovetande... Men jag var ju inte lycklig då heller. Nu har jag fått en jävla massa verktyg kastade i ansiktet på mig, som trillat ner framför mina fötter och jag ska lyckas lära mig hur jag ska kunna använda dessa och i vilken ordning. En jävla soppa med andra ord!

Därför lades jag in, för att få vila. För att mitt liv var tufft för mig just då. Inte för att jag blivit knäpp. Jag låg där för att avskärma mig från vardagsstressen och alla problem, få lite distans. För det var lite så det var innanför de där väggarna... Där inne fanns inte vardagen. Den knackade bara på ibland och påminde mig om vad jag har gått igenom och vad jag måste ta mig igenom för att ta mig upp igen.

Så varför denna "strypfria" lightningkabeln? När jag kom in på avdelningen, togs allt ifrån mig som jag kunde skada mig själv med. Eller andra för den delen. Eftersom det var lite alla möjliga som var där inne. Det var olika psykiska sjukdomar, ätstörningar och allt möjligt... Så mobilkabeln, nycklar, byxbältet m.m. låstes in i ett litet skåp, inne i ett rum. Det rummet kunde bara skötare och sjuksköterskor öppna, där fick man lägga sin mobil på laddning. Detta gjorde att jag beställde en kort kabel, som inte ger med några risker. Men kabeln kom inte förrän några månader efter att jag hade kommit ut igen. Nu har jag dock en, så skulle jag behöva "en sväng till", så är jag redo. Om man någonsin kan vara redo för en sådan grej.

Strax innan jag fick min nya diagnos, IPS, så var det någon på Twitter som bara följde mig och bara kommenterade mig. Hon/han finns kvar på Twitter än idag, men har inte skrivit ett enda inlägg eller något till någon annan, utom mig. Denna person påstod bl.a att IPS och ADHD är obotligt och att jag rent ut sagt var en dåre - pga mina diagnoser. Att min pojkvän var ihop med en "borderlinepatient", och att det skulle vara något fruktansvärt. I så fall hade han nog lämnat mig för länge sen! - För övrigt så föds ingen med IPS(borderline) och det går att komma ur det med rätt terapi och ev medicinering. Personen som anklagade mig för det ena och det andra, verkade inte vara så påläst.

Så vad kallar vi detta? Nätmobbning? Näthat?

Det är så lätt att sitta anonym bakom dumburken och hata folk kors och tvärs. Men det är också bland det fegaste någon kan göra. Oftast är det redan skadade människor, som själva har problem med något i sitt liv som måste attackera andra med liknande problem - istället för att ta tjuren vid hornen och ta itu med sina EGNA problem. Och nej, någon nätmobbning/hat kommer inte att accepteras i kommentarsfältet, men jag kommer läsa det och låta det rinna av mig. För jag har en man som älskar mig och står vid min sida och jag har familj och vänner som alltid finns där. Vet ni varför? Jag kastar inte skit på dem. Jag lurar dom inte och om jag mot förmodan skulle säga/göra något som sårar dem, ber jag om ursäkt. Jag hittar inte på dåliga ursäkter och att skada någon är aldrig mitt mål!

Det där med ADHD och sömn

2014-08-22T22:44:00.000+02:00

Shit... vad skulle jag skriva nu igen?

TVn är igång i bakgrunden, något hände och fångade min uppmärksamhet, så jag glömde helt bort vad jag höll på med. Haha, fågelbajs!

På spisen har äggen precis börjat koka och magen kurrar. Ett par ägg och lite rökt skinka får bli min "nattmacka", efter att ha lärt mig av mina misstag alldeles för många gånger. Svart te med koffein och smörgås på kvällen är ett skitdåligt val. Inte nog med att kolhydraterna fuckar upp kroppen på natten, men de piggar också upp, som socker. Då fungerar insomningstabletterna ännu sämre.

Att äta smörgåsar på kvällen, är nästan lika dåligt som att dricka kaffe innan läggdags för mig... När jag väl lyckas somna efter ett par långa och dryga timmar, sover jag oroligt och vaknar ofta. Jag vaknar då pigg och måste försöka somna om igen, med tusen tankar i skallen.

Skippa kolhydrader efter 19:00... Gärna tidigare! Jag bör inte dricka koffein efter 15:00 heller. Det är så mycket att tänka på, för att hålla min ADHD under kontroll. För att vardagen ska fungera! Ja inte gör det mig något om jag är uppe sena kvällar och nätter, det är dagen efter som är ett helvete istället.

När jag var yngre och gick i skolan, var jag ofta vaken sena nätter. För jag kunde seriöst inte komma till ro att somna... Men kom jag upp till skolan sen då? Mamma kom in och tjatade på mig att vakna. Flera gånger! Vilket jag mest tyckte var irriterande, och jag ville mest ligga kvar i protest. - Kan själv!

Men nej, jag kunde inte själv. Jag kom fan inte upp på morgonen!

Idag är det annorlunda. Nu vaknar jag tidigt, hur jag än har sovit. Tidigt och illamående trött, vill inget hellre än att somna om och sova ut. Om jag nu tvingar mig själv att sova vidare, så vaknar jag ändå flera gånger om, innan jag ledsnar och kliver upp. Men visst har jag dagar då jag kan sova länge och inte orka gå upp, knappt ens för att gå på toaletten. De dagarna kommer efter flera dagars/veckors dålig sömn. Kroppen måste helt enkelt ta igen ibland. Men då är det oftast dagarna jag sover bort, inte nätterna.

En sak jag aldrig lär mig är, att gå och lägga mig tidigt. För jag kan vara riktigt trött vid 20-21 tiden på kvällen, sådär skönt trött. Sådär att jag faktiskt skulle kunna somna utan sömnpiller, utan att snurra runt i sängen i år och dagar innan John Blund knackar på. Men inte fan vill jag lägga mig så tidigt heller??! Det är ju vid den tiden alla filmer börjar sändas på TV. Det är ju då grabben har somnat och jag vill ha lite egentid. Det är ju då gubben har landat efter jobbet och jag vill umgås med honom. Men jag måste fan börja lägga mig tidigt några kvällar ibland i alla fall...

Jag minns en kväll väldigt tydligt, som jag hade med min pojkvän - långt innan vi blev ihop. Han hade skjutsat hem mig, efter att vi hade umgåtts. Men jag ville verkligen inte vara ensam, och ville inget hellre än att bara ligga i hans famn. Så vi la oss på min säng, i varandras famn och fullt påklädda. Vi pratade lite och bara låg där... Och vi båda slocknade redan vid sjutiden på kvällen! Jag var så skönt tung i kroppen. Några timmar senare vaknade jag till, men ville egentligen inte väcka honom. Jag ville inte att han skulle åka hem, men han var tvungen. Att somna så tidigt, var så fruktansvärt skönt. För jag somnade när jag var trött!

Men det gäller att skynda sig! När jag känner den där sömnigheten dyka upp, är det inte direkt att ta det lugnt, borsta tänderna i lugn och ro, klä av sig och lägga sig. Nej helst ska jag ligga kvar där jag ligger, stänga av TVn (om det är där jag blir trött) och skita i tandborstningen. För börjar jag göra mig iordning för kvällen, då kommer något annat att väcka mig till liv igen. Typ spegelbilden. Jag kanske upptäcker en finne, eller hittar ett nagellack i badrumsskåpet som jag bara måste måla på... Så var det kört med den sömnen. :P

NU ska jag avsluta, skala några ägg och trycka i mig dem innan det blir för sent. Grabben är hemma så det blir tidig morgon imorgon. Godnatt på er!

Framgång trots motgång

2014-08-22T20:31:00.000+02:00

Väckarklockan ringde redan klockan 09:00 imorse, men jag snoozade nog fram till 10:30... Får passa på att vila ut innan helgen med grabben, så jag orkar leka! :)

Tanken var att jag skulle upp och ta en promenad innan frukosten. Tanken var att äta kvarg till frukost. Tanken var att det skulle bli en sjukt grym förmiddag... Så blev det inte. Istället gjorde jag äggröra och bacon, utan promenad. Men flera gånger taggade jag inför en promenad, utan lycka. Senare taggade jag för en cykeltur till gymmet för att köra ben. Flera gånger var jag på väg, men stannade upp i hallen och kastade mig på sängen eller soffan och bara... BLÄ! Lusten försvann lika fort som den kom. Elden slocknade.

Sådär höll jag på i närmare 5 timmar innan jag tvingade mig ut genom ytterdörren med cykeln över axeln. Tvekade nästan vid porten ut, men hoppade på cykeln och tjatade på stroppen inom mig att hålla käften! Cykelturen till gymmet gick ovanligt bra, trots lite motvind. Jag struntade helt i att ens gå in i omklädningsrummet, eftersom jag redan hade träningskläderna på mig och kastade bara in min väska i ett skåp vid entrén. Färdig och uppvärmd för ett benpass, skönt! Pulsen var uppe och jag kastade mig in. Tänkte börja med knäböj. Knäna kändes bra, musklerna mådde bra, men... DEN DÄR JÄVLA LÄNDRYGGEN!!! Jag fick helt enkelt nöja mig med ett set och skamset lämna de fria vikterna och gå till maskinerna. Baksida- och utsida lår samt rrrrumpa fick sig en piskning! Låren och vaderna tog jag det lugnt med, eftersom jag skulle orka cykla hem också. I motvind! Det tog ca 5 minuter längre att ta sig hem. Men hemåt är det lite, lite uppförsbacke en bra bit och en hel del mera motvind.

MEN - jag tog mig till gymmet och hem! Jag skrapade ihop lite över en mil på cykeln och en halvtimme på gymmet. Trots total omotivation, ångest och den där nya klumpen i magen. Heja mig!

Min graviditet från början till slut

2014-08-21T16:40:00.000+02:00

Min resa började tidigt i februari 2010 när jag fick veta att vi väntade barn. Den första bilden på magen är tagen redan den 2 februari, och någon gång i mitten av Januari blev jag gravid. :) Det tog lite tid innan det verkligen syntes att jag hade min lilla grabb i magen. :)

15 april, och det enda som hade hänt var att brösten växte i rask fart.

3 maj, semester på Malta. Här börjar det hända grejer minsann! :)

26 juni, min 24 årsdag. Vi passade på att ta lite bilder i det vackra sommarvädret med blomster. Vi hade lite semester på Öland.

9 augusti, nyligen hemkomna från semester i Skåne.

28 september... Nu närmade det sig. Den 10 oktober föddes våran lilla son och jag blev inte så värst mycket större än på den här bilden. Kanske lite, men de bilderna är gömda någonstans på en CD-rom bland mina flyttkartonger - någonstans. Jag gick från ca 65kg till totalt 95kg under min graviditet. Det kanske inte syns på dessa bilder, men jag svällde rätt bra mot slutet pga havandeskapsförgiftning. Jag kände mig som en vandrande geleklump med vatten tamejfan överallt!

Trots den rejäla viktuppgången, var magen platt ganska snabbt. Den här bilden togs den 21 november. Jag må ha varit ganska platt, men en aningens bredare än idag. Kanske vägde runt 78-80kg här. Senare gick jag ner till 60kg men var alldeles för smal... Idag pendlar jag mellan 65-67kg och har en mycket bättre fysik. Men framförallt mycket mer hälsosam! :)

Nästa inlägg planerar jag att skriva om just viktminskning, ökning, muskelmassa och träning.

Träning och semester

2014-08-20T10:34:00.002+02:00

Igår hade jag en snickare hemma hos mig som fixade lite i köket. En mycket trevlig herre, som snällt skjutsade mig till gymmet när han var färdig. :) Det visade sig sedan, att han hade köpt min brors förra kåk, vilket var lite roligt.

Innan träningen var jag lite orolig för att jag hade ätit för lite. Lunchen blev en skål med havregrynsgröt med äggvitor och frysta hallon, en riskaka med jordnötssmör och en banan. Det gick alldeles utmärkt att träna på det! Trots att jag hade slarvat på förmiddagen med matintaget.

Tanken från början var att träna bröst och triceps, efter ett gammalt upplägg. Men jag sket i att köra efter något speciellt och brydde mig inte så mycket om vilka vikter jag tog. Och vet ni? Det blev ett grymt träningspass! Sådär att jag inte orkade hålla armarna över axelhöjd, skakade och fick mjölksyra när jag försökte duscha och klä på mig. :D Och trots min långa frånvaro från gymmet, så har formen inte helt ballat ur. Yay!

Utöver bröst och triceps, körde jag även axlar. Fan så skönt! Provade en ny övning för triceps och bara köttade på hela passet. Efter det lunkade jag långsamt iväg till mannens jobb för att vi skulle åka och äta hamburgare efteråt. Där fick jag vänta i nästan en timme, alldeles klen och hungrig utav bara den! Då var det faktiskt gott med hamburgare och vi fick även med oss mannens bror.

Kvällen spenderades med TV-spel och film för min del. Men till kvällen och natten hade jag väldigt svårt att sova. Jag vaknade hela tiden och det kändes aldrig riktigt som att jag hade sovit. Så jag passade på att slumra lite i bilen in till stan i morse medan mannen körde, så jag orkade åka till affären och handla en massa mat. Så nu har jag fyllt lite i kyl och frys med ditt och datt! :)

Jag ska försöka satsa mer på att bara laga mat hemma och inte alls äta ute, eftersom det blir så mycket billigare i längden. Med andra ord köpte jag faktiskt hamburgare och bröd, för att kunna göra det när suget slår till. :) Dessutom blir det nog lite roligt att göra hamburgare hemma när sonen kommer i helgen, annars är det mest lax och potatis som gäller. :P

Det öser ner utanför fönstren och jag har nyligen lagat mat, ätit frukost och druckit en kopp kaffe... istället för att ta en powernap. Diskat och pulat med papper har jag också hunnit med, gud så skönt! Strax blir det till att äta lite kvarg, packa gymväskan och lämna tillbaka bilen. Med andra ord blir det en ordentlig promenad hem efter gymmet. Så det gäller att inte komma dit hungrig, för det tar väl säkert 50 minuter att gå hem. Paraply får jag definitivt inte glömma!

Hur har ni det? Jag har förstått att det fortfarande är många som har semester. Några är på Alanya, andra på Gräsö eller Gotland... Medan andra kanske bara är hemma och tar det lugnt. Hur spenderar ni era semestrar?

Så blir du kändis

2014-08-19T01:59:00.001+02:00

Det är verkligen sorgligt hur det fungerar med att bli känd bloggare... Visst finns det många vägar. Men om du vill bli känd snabbt och inte har det "felfria utséendet" eller pengarna i överflöd så du kan shoppa fula märkeskläder, så behöver du alltså verkligen blogga om skit och gärna göra några överdrivna skönhetsoperationer. För det är det folk motvilligt läser om!

Jag har själv fastnat i någon idiotisk cirkel nu mitt i natten, där jag läser bittra inlägg och hatiska kommentarer. Iskall sarkasm och obegränsat hat. Men det är ju dessa inlägg som får flest läsare, flest kommentarer och det sprider sig! - Läs vilken jävla nolla som skriver såhär om det där. Alltså du måste kolla in den där dumma bruden som gjort sådär med sin kropp. Etc etc etc!

Så nu sitter jag här, irriterad och vill inget hellre än att kommentera bittra inlägg. Och jag läser dem motvilligt, samtidigt som jag skakar på huvudet och undrar hur fan man kan skriva något liknande så öppet. Men jag väljer att inte kommentera något, jag väljer att inte sprida skiten vidare. Jag har gjort det förut, impulsivt länkat någon muppig videologg eller något på Facebook... Men nej, jag vill inte sprida vidare skräp som förpestar internet och fläckar ungas omdömen.

Heja er som driver hatfria bloggar och är er själva!

Kämpa mot hungern

2014-08-15T14:34:00.002+02:00

När jag går runt här hemma och inte har någonting att göra (har massor av saker att göra som jag inte vill), så finns inte heller någon ork att laga mat eller ens handla den. Jag lagade dock köttfärsbiffar a la Retsticka, med bl.a paprika och rivet äpple, som blev skitgoda! Jag körde även in ett kilo marinerade kycklingfiléer i ugnen, som jag tänkte att jag kunde äta till ris eller göra en pastasallad av.

Men längre kom jag inte än planer... köttfärsbiffarna gick an att äta upp under ett par dagar, men kycklingen tar emot. Samma gällande nästan allt annat också. Jag har kastat den mörka chokladen, tänker frysa ner kycklingen och fick faktiskt kasta lunchen idag... Jag åt några tuggor, men kunde inte. Usch! Vad är det med mig?

Men hungern finns där. Den vanliga längtan efter mat, riktig mat och känslan i magen! Istället sitter jag och fryser efter att ha druckit en stor smoothie. Är det så jag kommer få äta de närmsta dagarna tills aptiten kickar igång igen? Smoothies?

För att just dricka, har blivit godare än någonsin! Vatten, smaksatt vatten, te och mjölk. Minus är bara att jag inte blir mätt eller tillfredsställd av det. Är det någon där ute som har bra recept på mättande smoothies med lite kolhydrater också? Vore toppen! För utan kolhydrater orkar jag inte träna alls.

En bäbis på väg?

2014-08-13T18:48:00.002+02:00

När jag gick i skolan och skulle lära mig att skriva, trodde jag att det stavades "bäbis". Det var ju så man uttalade det? Tills jag lärde mig att det faktiskt stavades med E och inte Ä.

Visst, jag kanske var den där mamman som tyckte att det var gulligt att skriva "bäbis" ibland om min bebis. Bara för att. Då är ju jag en liten obetydlig privatperson. Men när det kommer till Netflix, ska det väl för fan stavas rätt?

Bäbis? Bäbisvärld? Bäbis? Bäbis??!! Det stavas för tusan "bebis"!!! Mitt i Hemlock Grove upptäcker jag detta stavfel, inte bara en, utan alla gånger ordet "baby" kommer på tal. Bäbis... Skärpning!

Smal VS tjock

2014-08-12T21:09:00.001+02:00

Hunger utan aptit, det är tamejfan jobbigt! Min mage kurrar och min kropp är svag av hunger och näringsbrist. Men vad jag än serverar mig själv, mår jag illa av blotta tanken att stoppa det i munnen. Det spelar seriöst ingen roll vad det än är! Just nu har jag en god kvarg med blåbär bredvid mig. Men jag kan bara äta små tuggor åt gången för att inte må allt för illa. Hamburgaren igår fick jag inte heller i mig, jag brukar absolut inte ha något emot hamburgare. Choklad, god kyckling, melonsallad, äpple, spagetti med köttfärssås. Det går bara inte!

Vanligtvis äter jag ganska fort, och normal stora till stora portioner. Men nu tar det mig lång tid att få i mig det lilla jag får i mig. Varför vet jag inte. Men till ämnet, som jag har tänkt på sedan jag kom hem, efter ett ryggpass på gymmet och en cykeltur hem i stark motvind.

I tonåren skämdes jag över att jag var för smal... Jag var inte överdrivet smal, jag var bara "normalt smal". Jag var inte ens benig. Ändå skämdes jag, och hade stora komplex i det stora hela. Någon gymnastik gick jag sällan på, och när jag väl gjorde det - utbrast en av de tunnaste tjejerna i klassen "GUD VA SMAL DU ÄR!", pekandes med hela armen mot min kropp. Det var ingen avund i ansiktet, snarare avsmak . Jag deltog inte i gymnastiken den dagen. Dans, rättaresagt. Jag gick därifrån, och mådde dåligt.

En gång, på mitt rum, tillsammans med en av mina bästa vänner, stod jag framför spegeln och uttryckte mig sorgset "Fan vad smal jag är!" och önskade inget annat än att ha hennes kurvor... Dock tog hon det som en direkt smäll "Fan vad tjock DU är!". Vilket jag fick reda på mycket senare, och jag försökte förklara för henne att sådant var inte alls fallet.

Det jag vill komma till, är att jag som yngre tonåring tyckte att jag var alldeles för smal. Senare och i dagsläget, kan jag tycka att jag är tjock. Korrektion, KÄNNA mig tjock! Jag kan känna mig tjock, ful och värdelös. Samtidigt som jag tycker/känner detta om mig själv, tycker jag inte alls att andra är tjocka som är större än mig. Min kille är större än mig, jag tycker inte att han är tjock - men det förändrar inte det faktum att jag kan känna mig tjock, trots att jag är smal eller normalbyggd... Eller vad fan man nu än ska kalla det.

Samma sak gällde när jag var gravid och efter graviditeten... Jag kände mig inte tjock och såg mig inte heller som en tjockis. Trots att jag svällde upp ganska ordentligt av allt vatten pga havandeskapsförgiftningen (och en jävla massa mat, hehe!). Jag vägde över 95kg, och kände mig inte alls tjock!

Jag har ingen skev bild på vad som är undervikt och övervikt, det jag vill komma till är att psyket kan styra över en så jävla mycket... Oavsett vad ens förnuft säger.

Om det var enkelt

2014-08-12T11:37:00.001+02:00

... då skulle vi alla göra det! Då skulle vi alla följa våra drömmar och försöla det omöjliga. Om det var enkelt.

Vi skulle bli starka, bäst, gå ner/upp i vikt och komma närmare våra mål. Vi skulle skutta upp ur soffan eller hoppa av 3 hållplatser för tidigt för extra kondition efter jobbet. Om det var enkelt!

Vissa som har samma mål, har långt ifrån samma resa. Liksom några som har liknande resa, kanske inte alls har samma mål.

Personligen har jag mina mål, min resa och egna motgångar. Som nu... Jag sitter träningsklädd, redo för gymmet. Men jag är allt annat än mental redo! Jag känner mig helt otaggad, hela livets motgångar har fallit över mig och huvudet är fullt av skit som bara snurrar runt som en enda jävla gröt!

"Stop wishing & start doi'n" är ju faktiskt så jävla sant. Om det vore enkelt, så skulle jag. Bums! Kanske senare. När jag inte är så sjukt självkritisk. Kanske!