Barnabasbloggen

Naturvård på kristen grund, del 2 - Vad säger Bibeln?

2026-01-17T20:10:00.000+01:00

I ett tidigare inlägg har jag berättat om min personliga resa till ett engagemang för naturvård på kristen grund. I den här texten kommer jag att kortfattat visa på den bibliska grunden för att ta hand om skapelsen och miljön. Jag menar att naturvård på kristen grund också är naturvård på Bibelns grund. Jag vill peka på sex bibliska skäl att ta hand om skapelsen och vårda naturen.

1. Guds goda skapelse

Det första skälet handlar om att det är Gud som har skapat jorden och allt den rymmer av växter, djur och människor och när han skapade konstaterade han att allt var "mycket gott" (1 Mos 1:31). Vi lever i Guds skapelse och allt som är skapat av Gud har ett värde och är värt att vårdas. Den här inställningen till skapelsen löper som en röd tråd genom Bibeln. Vi ser det till exempel i Psaltaren 24:1 "Jorden är Herrens med allt vad den rymmer, världen med dem som bor i den", och inte minst i Psalm 104 i Psaltaren, som är en fantastisk lovsång om Gud som skaparen, skapelsens skönhet och det av Gud designade samspelet mellan himlakroppar, naturkrafter, människor, djur och växter. Läs gärna hela psalmen!

Även hos Jesus ser vi Guds omsorg om skapelsen när han talar om att Gud har omsorg om både fåglar
och blommor. "Säljs inte fem sparvar för två kopparmynt? Och inte en enda av dem är glömd inför Gud" (Luk 12:6). "Se på korparna. de varken sår eller skördar, de har varken förråd eller lada, och ändå föder Gud dem" (Luk 12:24). "Se på liljorna hur de växer...Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset..." (Luk 12:27-28).

Om Gud bryr sig om det han har skapat bör väl vi också göra det, eller hur? (På bilden ser du en smålom som ruvar)

2. Människans uppdrag

Det andra skälet handlar om det uppdrag som Gud gav till de första människorna. Vi får återigen gå tillbaka till Bibelns första kapitel. Mannen och kvinnan är båda skapade till "Guds avbild" (1 Mos 1:27) och de får ett mycket specifikt uppdrag: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden" (1 Mos 1:28). Människornas uppdrag är att vara Gud representanter på jorden och vara goda kungar och präster, som tar hand om skapelsen och brukar den på rätt sätt. Ibland har detta mandat misstolkats som att människan har rätt att överutnyttja och missbruka skapelsen för sina själviska syften, men det är inte det som är tanken här.

Uppdraget upprepas i kapitel 2 när Gud sätter Adam i Edens trädgård och säger åt honom att "bruka och vårda den" (1 Mos 2:15, B2000, SFB15 översätter "odla och bevara"). De första människorna fick uppdraget att bruka och vårda den plats där de blivit satta och jag tror att det uppdraget gäller även för oss. Vi kan använda olika bilder för vår roll i skapelsen. Vi kan liknas vid förvaltare, trädgårdsmästare, medskapare, kungar och präster. Alla bilderna säger något viktigt och jag gillar att se mig själv som den gode kungen för talgoxarna, pilfinkarna, blåmesarna och rödhaken som håller revir i vår trädgård.

3. Frälsningen - helande av relationer

Det tredje bibliska skälet att vårda naturen handlar om frälsningen. Låt oss återigen gå tillbaka till urhistorien. När de första människorna gör uppror mot Gud kommer synden in i världen och skapelsen går sönder. Människans relationer går sönder på fyra olika plan.

Människans relation till Gud går sönder (1 Mos 3:8-10).
Människornas relation till varandra går sönder och det leder till splittring, förtryck och mord (1 Mos 3:12, 16, 4:8).
Människans relation till sig själv går sönder och hon drabbas av skuld, skam och fruktan, vilket leder till psykisk ohälsa (1 Mos 3:7-13).
Människans relation till naturen går sönder och marken blir förbannad på grund av människans synd. Skapelsen drabbas av förgänglighet och lidande (1 Mos 3:17-19). "Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen", skriver Paulus (Rom 8:20).

Bibeln berättar om hur Gud sätter igång en räddningsplan för att rädda världen och hela de trasiga relationerna. Och på något sätt är även djuren och naturen inkluderade i planen. Redan i 1 Mos 9 läser vi hur Gud upprättar ett förbund med människan och med "alla levande varelser som är hos er: fåglar, boskapsdjur och jordens alla vilda djur..." (1 Mos 9:10). Gång på gång upprepas att förbundet gäller "alla levande varelser, allt liv" (se 1 Mos 9:8-17).

Räddningsplanen kulminerar när Jesus kommer till jorden. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv" (Joh 3:16). Det är värt att notera att Guds kärlek och räddningsplan gäller hela världen, inte bara människorna. Människan är förvisso i centrum, men hela skapelsen är inkluderad. "Gå ut i hela världen och predika evangeliet för hela skapelsen", säger Jesus (Mark 16:15). I Romarbrevet skriver Paulus så här: "Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras... även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet" (Rom 8:19, 21).

I frälsningen helas de trasiga relationerna. relationen till Gud upprättas och vi får gemenskap med honom. De trasiga relationerna till varandra kan upprättas och relationen till oss själva börjar helas. Inte fullkomligt här på jorden, men verkligt. Även relationen till skapelsen kan börja helas och som Guds barn bör det vara naturligt att förmedla detta helande till skapelsen.

4. Framtiden - hoppet om en ny jord

Det fjärde skälet hänger ihop med frälsningen och handlar om framtidshoppet och att Gud ska ge oss "en ny jord där rättfärdighet bor" (2 Pet 3:13). Vi ser inte bara bakåt på det som Gud har gjort, utan också framåt mot det som kommer att ske. Jesus säger om de ödmjuka att "de ska ärva jorden" (Matt 5:5) och om Abraham och hans avkomlingar i tron sägs det att de "fick löftet att ärva världen" (Rom 4:13). Framtidshoppet handlar om att vi ska få leva i en befriad, upprättad och helad skapelse. Det är det som är vårt arv. Rom 8:18-25, som jag nämnt tidigare, är en helt central text när det gäller detta. Paulus skriver att hela skapelsen suckar och våndas, och vi som Guds barn gör det också (Rom 8:22-23). Vi längtar efter den härlighet som ska komma, och det gör skapelsen också (Rom 8:18-19). Vi ska befrias och uppstå och även skapelsen ska befrias (Rom 8:21-23). När Guds rike kommer i sin fullhet kommer hela skapelsen att befrias och upprättas, men redan nu finns Guds rike här mitt ibland oss och vi som Guds folk ska redan nu leva efter Guds rikes lagar och principer. Församlingen ska vara ett tecken på Guds rike och leva ut Guds rikes värderingar i en ond värld. Det betyder bland annat att vi vårdar skapelsen och förmedlar helande både till trasiga människor och till en trasig värld.

Vi bör också påminna oss om att Gud på domens dag kommer att döma dem som har förstört jorden. Skriften säger: "Folken vredgades, och din vrede har kommit, tiden när de döda ska dömas och du ska löna dina tjänare profeterna och de heliga och de som vördar ditt namn, små och stora, och fördärva dem som fördärvar jorden" Upp 11:18).

5. Kärleken

Det femte skälet att vårda naturen är kärleken till nästan. Budet att älska sin nästa som sig själv ges redan i Mose lag (3 Mos 19:15 och upprepas sedan många gånger i Bibeln. Jesus säger att det är det andra av de två viktigaste buden (Mark 12:28-31) och Paulus skriver att "alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du ska älska din nästa som dig själv" (Rom 13:9). Men vem är då min nästa? I en globaliserad värld tror jag att vi måste inse att min nästa är alla människor som påverkas av mitt sätt att leva och konsumera. Miljöförstöring och klimatförändringar drabbar i första hand de fattiga. När naturen drabbas av gifter, arter försvinner och de ekologiska systemen bryter samman så drabbas även människorna. Att ta hand om och vårda skapelsen och sträva efter att leva hållbart är ett sätt att praktiskt visa kärlek till sin nästa, både den som bor nära och den som bor långt borta.

Men kärleken gäller inte bara min medmänniska. Jag älskar Gud och därför älskar jag också hans skapelse. Att vårda naturen kan också vara ett sätt att uttrycka kärleken till Gud.

6. Tacksamhet och förundran

Det sjätte bibliska skälet att vårda naturen är lite mer subjektivt än de första fem. Det handlar om en känsla av tacksamhet och förundran. Min gemenskap med Gud handlar inte bara om förnuftet, utan också om mina känslor. På samma sätt motiveras min omsorg om Guds natur inte bara av förnuftsargument, utan också av mina känslor. När jag är ute i naturen fylls jag av förundran över hur hur fantastiskt Gud har skapat och ordnat tillvaron och det väcker tacksamhet och lovsång i mitt hjärta. Jag tror att det var så författaren till Psalm 104 i Psaltaren kände det när han skrev sin lovsång. Även i himlen sjunger man lovsång till Gud för allt han har skapat: "Värdig är du, vår Herre och Gud, att ta emot lov och ära och makt, för du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat" (Upp 4:11).

Förundran över skapelsens skönhet och rikedom kan ge motivation till många olika saker. Vi har till exempel ordnat vår trädgård så att vi får en större biologisk mångfald här med fler fåglar, fjärilar och andra insekter. Det kan också handla om att återställa våtmarker så att fåglarna får tillbaka sina rastplatser och häckningsplatser, bruka skogen så att den biologiska mångfalden bevaras eller ordna vandringsvägar för fiskarna i åar och älvar, så att de kan nå sina lekplatser. Behoven är stora och möjligheterna många. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Tacksamhet och förundran kan ge en god motivation till detta.

Fördjupning

För den som vill läsa mer om detta ämne kan jag rekommendera följande:

Jacob Ämterlinds lysande kapitel "Vikten av en lövsångare - teologi för en skapelse i nöd", sidorna 176-188 i antologin För en tid som denna - Svenska Alliansmissionen, teologi och ledarskap (utgiven 2021 på Libris förlag).

Francis A. Schaeffers bok Pollution and the Death of Man - The Christian View of Ecology. En mycket bra bok som skrevs redan 1970 och har tryckts i många upplagor sen dess. Fortfarande mycket aktuell och relevant. Själv läste jag den 1982 och tog starka intryck av den.

N.T, Wrights läsvärda artikel "Jesus is Coming - Plant a Tree" i The Green Bible (sid 72-85). Artikeln fokuserar på Jesus återkomst och framtidshoppet som motivation för omsorg om skapelsen.

Om du har andra lästips för du gärna nämna dem i en kommentar.

Här finns första delen i den här serien: Naturvård på kristen grund, del 1 - en personlig resa

Naturvård på kristen grund, del 1 - en personlig resa

2026-01-14T13:27:00.002+01:00

Som ung kristen på 1970- och 80-talen insåg jag att vi som kristna har ett ansvar för att ta hand om och vårda Guds skapelse. På ett personligt plan har jag alltid strävat efter att leva miljövänligt och energisnålt och jag röstade nej till kärnkraften i folkomröstningen 1980 (det gjorde alla miljövänner). I Råslätts församlingsgemenskap har miljöansvar funnits med som en aspekt av visionen om Guds rike ända sen starten 1983. I våra nuvarande värderingar formuleras det så här:

"Vi vill att vår gemenskap ska vara en försmak av Guds rike, där Guds vilja och hjärta för världen förkroppsligas. Detta sker genom förkunnelsen av evangeliet, strävan efter global rättvisa, engagemang för de utsatta och omsorg om skapelsen."

Samtidigt måste jag erkänna att det här området inte har varit mitt fokus eller min passion. Det har varit viktigt för mig, men inte det jag brunnit för. Istället har jag brunnit för församlingen, församlingsplantering, lärjungaskap, bibelundervisning och inte minst anabaptismens historia och teologi. Men på senare år har detta ändrats. Jag brinner fortfarande för allt det ovan nämnda, men jag kan tillägga att jag nu också har börjat brinna för att vårda skapelsen och naturen. Hållbarhet och biologisk mångfald spelar numera större roll i mina dagliga beslut, och jag har till och med blivit medlem i några föreningar som jobbar för saken (se nedan).

Förändringen inträffade under 2019 när jag och Kerstin började fågelskåda. Fågelskådningen ledde till ett allt större intresse för fåglarnas livsmiljö och en större insikt om hur allt hänger samman; växter, insekter, fåglar och människor; skogsbruk, jordbruk och naturvård. Jag har insett att när fåglarna har det bra så mår allt annat också bra, även vi människor. Det har gjort skillnad i mitt liv.

Fågelskådningen ger många fina stunder i Guds vackra skapelse. På bilden ser du en Lappuggla som jag mötte på Dumme Mosse utanför Jönköping.

Jag är speciellt glad att jag har upptäckt den internationella kristna naturvårdsrörelsen A Rocha, som startades 1983 med inspiration från bland annat John Stott (välkänd engelsk pastor, teolog och fågelskådare). A Rocha finns numera i många länder runt jorden och sen en tid tillbaka även i Sverige.

Jag är medlem i A Rocha Sverige och som pensionär hoppas jag att få mer tid för att vara engagerad i naturvårdsprojekt. Till att börja med har vi förändrat här hemma i vår lilla trädgård för att få en större biologisk mångfald. Genom flera fågelholkar och ett par insektshotell, mer skräphögar och så kallat "ogräs", fler ängsblommor, buskar och träd har vi sett en positiv förändring i vår omgivning. Allt fler fåglar, fjärilar och andra insekter trivs hos oss och ibland har vi även igelkottar här. Det är en stor glädje att lite ansträngning och små förändringar kan göra stor skillnad. Det ger motivation att göra mer. De första människorna fick uppdraget att bruka och vårda jorden där de var satta (1 Mos 2:15) och det uppdraget tror jag gäller även för oss. Därför vill jag ta ansvar för att vårda naturen och planeten både i det lilla och i det stora.

I ett kommande inlägg kommer jag att skriva mer om den bibliska grunden för att ta ansvar för skapelsen och miljön. (Del 2 är nu publicerad här: Naturvård på kristen grund, del 2 - Vad säger Bibeln?)

Här är länkar till de naturvårdande föreningar jag är medlem i.

A Rocha Sverige

Jönköpings fågelklubb

BirdLife Sverige

BirdLife Småland

Naturskyddsföreningen

På den här bilden är det en sparvuggla som jag lyckades fota i Råbyskogen, en bit norr om Huskvarna.

Konventikelplakatet 300 år - Om ett försök att stoppa väckelsen

2026-01-12T05:50:00.003+01:00

Den 12 januari 1726 fick Sverige en mycket sträng religionslag, det så kallade konventikelplakatet. Idag är det precis 300 år sedan. Numera räknas konventikelplakatet in i Sveriges kulturkanon och det hör till allmänbildningen att känna till vad den lagen innebar och varför den instiftades. Det tänker jag skriva om här. Jag hoppas att du vill läsa.

Lagen kom till för att stoppa "kätterska villfarande meningar och lärosatser", vilket framför allt syftade på den pietistiska väckelserörelsen som börjat sprida sig i landet. Lagen deklarerade att alla skulle vara nöjda med Svenska kyrkans ordinarie gudstjänster och förbjöd konventiklar, alltså alla andra samlingar med gudstjänst- eller andaktsliknande karaktär. Lagen förespråkade att man hade husandakt med dem som tillhörde hushållet (familjemedlemmar och tjänstefolk), men det var inte tillåtet med några utomstående eller gäster närvarande. Om man bröt mot lagen kunde man först dömas till höga böter eller fängelse och tredje gången blev man utvisad ur riket. Man kunde bli dömd både för att arrangera och att delta i ett sådant möte.

Sådana samlingar var faktiskt förbjudna redan före 1726. Sverige hade haft mycket stränga religionslagar ända sen 1500-talet och allt annat än den lutherska läran var strängt förbjudet för alla svenska medborgare. Både 1706 och 1713 hade det kommit kungliga förordningar (så kallade Religionsplakat) som förbjöd konventiklar och spridandet av pietistiska idéer. Det som var nytt med konventikelplakatet 1726 var att lagarna var strängare och straffen hårdare. Staten och statskyrkan ville till varje pris stoppa den pietistiska väckelsen.

Pietismen hade uppstått i Tyskland under 1600-talet som en reaktion på den stela och torra formalism som präglade den lutherska kyrkan där. Luthers lära om rättfärdiggörelse genom tron allena hade förvanskats till att det enda som var viktigt var att man hade den rätta lutherska läran och man tappade bort att tron skulle vara personlig och levande. Pietismen grundades och utvecklades framför allt av två lutherska präster i Tyskland: Philip Jakob Spener (1630-1705) och August Hermann Francke (1663-1727). Den senare var verksam i den tyska staden Halle och den blev ett centrum för den pietistiska rörelsen. Läget i Sverige liknade det i Tyskland och från Halle spreds pietismen till Sverige.

Pietismen betonade att tron inte bara är en lära utan också en personlig relation med Gud genom Jesus Kristus. En människa behöver bli född på nytt och omvända sig. En levande tro visar sig i ett nytt sätt att leva, i goda gärningar och att man vänder sig bort från synden. Pietisterna var goda lutheraner i sin lära och ville inte lämna kyrkan, men de samlades också i hemmen för att läsa Bibeln, samtala, be och uppmuntra och förmana varandra. Dessa samlingar kallades konventiklar och väckelsen spreds genom dessa mindre samlingar, som oftast leddes av lekmän, även om det fanns präster som var med i väckelsen. Med vår tids uttryck skulle man kunna säga att pietismen var en husförsamlingsrörelse eller en Disciple Making Movement (DMM).

I boken Reclaiming Pietism av Roger E. Olson och Christian T. Collins Winn sammanfattas pietismens centrala innehåll i 10 punkter:

Pietismen skrev under på de centrala protestantiska kristna troslärorna.
Pietismen betonade att kristendomen måste erfaras och vara livsförvandlande om den ska vara på riktigt.
Pietismen betonade omvändelsen och att bli född på nytt.
Pietismen betonade det personliga bönelivet och att det kristna livet är att ha en personlig relation med Gud genom Jesus Kristus.
Pietismen betonade att det måste synas i livet att man är kristen. Det syns genom ett heligt liv och en förvandlad karaktär.
Pietismen hade en kärlek till Bibeln och såg den som ett medel för en direkt gemenskap med Gud.
Pietismen betonade att det kristna livet levs i gemenskap, därför samlades man i smågrupper (konventiklar) där man delade livet och stöttade varandra.
Pietismen uppmuntrade engagemang i världen för att Guds rike skulle komma.
Pietismen hade en ekumenisk karaktär och strävade efter att skapa enhet mellan olika grupper.
Pietismen betonade det allmänna prästadömet.

Även om ett fåtal präster stödde pietismen när den kom till Sverige så var statskyrkan väckelsens största motståndare, och biskopar och präster gjorde allt de kunde för att sätta stopp för den. Och en av dessa åtgärder var alltså att pressa på för att få kungen och riksdagen att införa strängare lagar. Därför fick vi konventikelplakatet den 12 januari 1726. Denna stränga lag gällde ända fram till 1858, men väckelsen gick inte att stoppa och under 1800-talet fick den sitt verkliga genombrott i Sverige. När konventikelplakatet avskaffades ersattes den av en ny lag (konventikelförordningen) som också kraftigt begränsade friheten för frikyrkliga och inomkyrkliga väckelserörelser. Den nya lagen föll ur bruk 1912 , men gällde formellt fram till 1951, då Sverige för första gången fick full religionsfrihet. Den friheten hoppas jag att vi får behålla.

Idag på konventikelplakatets 300-årsdag uppmanar jag till att hedra alla dem som gått före och betalat ett högt pris för sin tro på Jesus Kristus.

Elias Wolker var en av den svenska pietismens tidiga ledare. Han levde 1660-1733 och upplevde alltså konventikelplakatets införande och dess konsekvenser. Den här boken från 1933 berättar om hans liv och tjänst och ger en bra bild av den andliga situationen i Sverige vid denna tid.

Här kan du läsa mer om pietismen:

Bokpresentation: Reclaiming Pietismen

Här kan du läsa om en som drabbades av de stränga religionslagarna i Sverige och blev landsförvisad:

Baptistpionjären F.O. Nilsson - utvisad från Sverige

Arvet från anabaptismen - En fredens gemenskap i en konfliktfylld tid

2025-12-10T15:44:00.001+01:00

Det här är en föreläsning som jag höll vid ett seminarium under den ekumeniska veckan i Stockholm i augusti 2025. Texten är bearbetad för att fungera som ett blogginlägg. Föreläsningen handlar om anabaptismens historiska bakgrund på 1500-talet och vad arvet från anabaptismen kan ha för betydelse för kyrkan i Sverige idag.

Anabaptismens historiska bakgrund

Vad är viktigt att känna till om den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet? Jag ska ge er några händelser och några namn.

Det här handlar om Reformationen på 1500-talet – De flesta känner till Luther, Zwingli och Kalvin, som förgrundsgestalter i reformationens två huvudgrenar, den lutherska och den reformerta. Vi har idag lutherska och reformerta kyrkor. I boken Theology of the Reformers av Timothy George presenteras dessa tre, men också en fjärde viktig reformator, anabaptisten Menno Simons. Att Menno Simons får vara med tillsammans med de andra tre är ett erkännande av anabaptismen som en gren av reformationen.

Anabaptismen räknas ofta som reformationens tredje huvudgren eftersom den också gav upphov till en bestående församlingsrörelse med en genomtänkt kyrkosyn (en frikyrklig linje som alltså har tydliga rötter i 1500-talet och går tillbaka ännu längre till waldensare och hussiter). Den största kyrkan med direkta rötter i anabaptismen är Mennoniterna (namnet efter Menno Simons), men även andra frikyrkor som baptister och pingstvänner har indirekta rötter till anabaptismen och i grunden samma kyrkosyn.

Det var många olika faktorer som bidrog till reformationen. En viktig händelse var när Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg den 31 oktober 1517. Det var från den händelsen som vi firade reformationens 500-årsjubileum 2017. Luthers tankar spreds snabbt och snart började radikala idéer frodas på många håll. Personer som Andreas Karlstadt och Thomas Müntzer ville gå längre än Luther i förändringen av kyrka och samhälle. Det är i den här miljön som nya tankar växer fram. Anabaptismen föddes ur det som brukar kallas den radikala reformationen.

Karlstadt och Müntzer var radikala, men de praktiserade aldrig vuxendop. Istället var det i en liten grupp i Zürich som det avgörande steget togs. Det var där som ett femtontal personer gick från ord till handling och lät döpa sig. Det var den 21 januari 1525. I år är det 500 år sedan, och det är därför anabaptismen firar 500 år i år.

Vi känner till namnen på flera av dem som var med den lördagskvällen: De mest kända är Conrad Grebel, Felix Mantz och George Blaurock. Grebel och Mantz skulle det året båda fylla 27 år. Blaurock skulle fylla 34. De var alla unga män, som på bara några få år hade formulerat en helt ny vision av vad det är att vara församling. Själva ansåg de att det var en mycket gammal vision eftersom de hämtade den direkt från Nya testamentet.

Vi vet en hel del om hur de tänkte. Fyra månader tidigare hade de nämligen skrivit ett brev till Thomas Müntzer där de la fram gruppens vision av en fri församling enligt Nya testamentets mönster. Sex namn står som avsändare: bland annat Conrad Grebel och Felix Mantz. Detta brev finns bevarat och översatt till svenska i Karl Kilsmos bok Den tredje reformationen från 1967. Det finns även på engelska i The Sources of Swiss Anabaptism.

Det är fascinerande att se hur mycket av det som senare kom att bli kännetecknande för den anabaptistiska traditionen fanns formulerat redan här, nedtecknat av en liten grupp unga studenter och pastorer . Här är de viktigaste punkterna.

· Allt ska grundas på Bibelns ord

· En kristen tro måste visa sig i kärlek och goda gärningar

· Dopet är endast för troende, barndop är uteslutet

· Nattvarden är en enkel gemenskapsmåltid med vanligt bröd

· Matt 18:15-20 (Kristi regel) är avgörande för församlingens liv (ömsesidig förmaning och vägledning). Helt central text i förståelsen av vad det är att vara församling.

· Villolärare ska inte avrättas utan uteslutas

· Tron ska inte försvaras med svärd, kristna ska inte delta i krig och dödande

· Förföljelser är att vänta.

Det första dopet

Vad var det då som ledde fram till det första dopet den 21 januari 1525?

I Zürich var Ulrich Zwingli den ledande prästen och han hade börjat sitt evangeliska program för att reformera kyrkan i staden. Conrad Grebel och Felix Mantz anslöt sig till kretsen runt Zwingli, vilken bestod av lokala pastorer och unga akademiker. De studerade Bibeln på grundspråken och annan klassisk litteratur. För Conrad ledde detta fram till en personlig omvändelse och kursändring i livet.

Zwingli genomförde förändringarna i kyrkan gradvis och långsamt i samarbete med stadens styrelse. En del av hans lärjungar tyckte att det gick för långsamt och att det var fel att myndigheterna skulle bestämma över kyrkan. De började samlas separat för att studera Bibeln, be och samtala om hur man skulle gå vidare. Dessa tre var med i gruppen och de skickade som sagt brev till Müntzer med sina tankar (de skickade brev även till Luther och Karlstadt, men de breven finns inte bevarade).

Under hösten 1524 blev dopfrågan central i konflikten med Zwingli och myndigheterna i Zürich. Flera familjer vägrade döpa sina nyfödda. Den 17 januari 1525 hölls en offentlig debatt om dopet. Grebel och hans grupp talade mot barndopet och för dop av troende. Dagen efter beordrades alla familjer att döpa sina barn inom en vecka. De som vägrade skulle utvisas från Zürich. Ett par dagar senare fattade myndigheterna ännu ett beslut. Man förbjöd Grebel och hans vänner att samlas och de förbjöds att tala om dopet.

På kvällen den 21 januari samlades de ändå, cirka femton personer. Med stor bävan och under bön beslutade de sig för att ta det avgörande steget. George Blaurock bad Conrad Grebel att döpa honom. Efter att ha blivit döpt, döpte George själv de övriga på deras bekännelse om tro på Jesus Kristus. Där föddes den anabaptistiska rörelsen och den spred sig som en underjordisk husförsamlingsrörelse trots stort motstånd och svåra förföljelser.

Karl Kilsmo skriver så här om denna händelse:

"Detta var den nutida frikyrkans födelsestund. Och det finns icke en enda frikyrka i hela världen, som icke vuxit ut från det träd som planterades i Zürich den 21 januari 1525. Grenarnas form är icke alltid lika. Men den frukt de bär är densamma: ett liv i Jesu Kristi efterföljd."

(Karl Kilsmo, Den tredje reformationen – den nutida frikyrkans uppkomst 1525-1556, Gummessons förlag 1967, sid 99)

Conrad och Felix var 26 år när detta hände, och de tog båda ledande roller i den nya rörelsen, undervisade, reste omkring, döpte, fängslades. Två år senare var båda döda. Conrad dog av sjukdom i augusti 1526. Felix avrättades (dränktes) i Zürich den 5 januari 1527. Den första protestanten som blev avrättad av protestantiska myndigheter. George Blaurock brändes på bål 1529.

En anabaptistisk tradition växer fram

Namnet anabaptist gavs dem av deras motståndare. Anabaptist betyder omdöpare och omdop var belagt med dödsstraff enligt en gammal lag och genom att anklaga dem för omdop kunde man använda denna lag. Cirka 4000 anabaptister, män och kvinnor, avrättades i Europa under 1500-talet. Själva kallade de sig inte för anabaptister, men det namnet klistrade sig fast och blev så småningom accepterat. Därför talar vi och mennoniterna själva även idag om den anabaptistiska rörelsen.

I början var anabaptismen en mycket spretig rörelse, och den spreds snabbt i centrala Europa, trots svåra
förföljelser och många avrättningar. Man brukar tala om tre ursprungliga huvudgrenar, med lite olika karaktär: 1. den schweiziska som började i Zürich, 2. den sydtyska grenen (även i Österrike) 3. och den holländska grenen (Holland, norra Tyskland). 2017 gav vi ut boken Aldrig mer tillbaka gå. Den kom ut 50 år efter Kilsmos bok och vi hoppas att den ska bli ett nytt standardverk om anabaptismen på svenska. I den presenterar jag de olika grenarna närmare. Majoriteten av anabaptisterna var fredliga församlingsbyggare, andra var extrema revolutionärer (katastrofen i den tyska staden Münster 1534).

Med tiden blev rörelsen mer stabil. Extrema och osunda grupper minskade och sunda ledare som till exempel Menno Simons fick större inflytande. Menno klarade sig undan arrestering och avrättning och dog en naturlig död 1561, 65 år gammal. I slutet av 1500-talet fanns det en stabil tradition i linje med den ursprungliga visionen. Namnet mennonit började användas av de flesta som en gemensam beteckning. Det är den traditionen som vi idag kallar för arvet från anabaptismen. Men vad kan arvet från anabaptismen betyda idag?

Anabaptismen idag - Mennoniterna

Temat för den här ekumeniska veckan är Tid för Guds fred. Fred och icke-våld har inte varit kyrkans bästa gren genom historien. Men det finns undantag. Man brukar tala om tre historiska fredskyrkor som alltid stått för icke-våld och fredliga lösningar på konflikter. De tre fredskyrkorna är Vännernas samfund (kväkarna), Church of the Brethren och Mennoniterna. Både Church of the Brethren och Mennoniterna har sina rötter i anabaptismen. Idag fokuserar jag på Mennoniterna, eftersom den är den största och mest betydande anabaptistiska grenen.

MennoniteWorld Conference samlar majoriteten av mennonitrelaterade kyrkor och samfund runtom i världen. MWC har 1,5 miljoner döpta medlemmar, 111 nationella kyrkor i 61 länder. På sin hemsida har man statistik över alla relaterade rörelser och uppger att det finns drygt 2 miljoner medlemmar i 86 länder. Flest finns i Afrika (45 %) och Nordamerika (29 %), många i Asien och Stilla havet (13 %) och Latinamerika (10 %), betydligt färre i Europa (3 %). Vad jag vet finns det inga mennonitförsamlingar i Sverige, men det finns enstaka personer som är mennoniter.

Var står Mennoniterna idag? Vad är arvet från anabaptismen och vad kan det betyda för oss?

Vi börjar med Harold Benders legendariska föreläsning The Anabaptist Vision från 1943. Han var professor i kyrkhistoria vid Goshen College och talade vid American Society of Church History. The Anabaptist vision publicerades 1944, har tryckts i många upplagor och är tillgänglig på webben. Väl värd att läsas. Bender sammanfattar anabaptismen i tre huvudpunkter:

Att vara kristen är att följa Jesus - lärjungaskap
Att vara församling är att leva i gemenskap
Kristen etik grundas på kärlek och icke-våld

De här tre punkterna har blivit något av kärnan i anabaptismen/mennoniternas kristendomstolkning. De återkommer i många olika sammanhang.

De tre punkterna utvecklas av mennonitpastorn Palmer Becker i boken Anabaptist Essentials från 2017.
Den kom ut på svenska i år med titeln Anabaptistiskaövertygelser - tio kännetecken på en 500-årig kristen tradition.

Utifrån Benders tre punkter är boken indelad i tre delar:

Jesus är centrum för vår tro - lärjungaskap
Gemenskap är centrum för våra liv - församling
Försoning är centrum för vårt arbete - fred

Varje del har tre kapitel. Idag fokuserar vi på fred och därför ska vi se närmare på del tre.

Försoning är i centrum för vårt arbete – I bokens tredje del presenteras en vision för församlingen som en försoningens och fredens gemenskap. Vad betyder detta i en lokal församling. Författaren Palmer Becker pekar på tre områden:

· 1. Fred med Gud genom delande av evangeliet om Jesus Kristus, evangelisation, personlig omvändelse och tro, dop på bekännelse,

· 2. Fred med varandra genom ömsesidig förmaning och kärleksfull konflikthantering. Detta är en tradition som vårdat gemenskapen och hur man bygger relationer.

· 3. Fred mellan folken genom fredsarbete och icke-våldsligt engagemang för fred, försoning och konfliktlösning. Nutida mennoniter är engagerade för icke-våld och fred!

Anabaptismens bidrag till svensk kristenhet i vår tid

Rubriken för det här seminariet är Arvet från anabaptismen – en fredens gemenskap i en konfliktfylld tid. Hur är vi en fredens gemenskap i en konfliktfylld tid? Jag vill avsluta föreläsningen med några konkreta punkter där jag tror att arvet från anabaptismen kan ge ett viktigt bidrag till kyrkan i vår tid.

· Helhetssyn. Anabaptistisk teologi erbjuder en helhetssyn där andlig och socialt inte spelas ut mot varandra. Evangeliet är fred med Gud, fred i familjen, församlingen och i världen. Grunden för fredsarbetet är evangeliet om Jesus Kristus och församlingens liv som en fredens gemenskap. Det personliga, gemensamma och samhälleliga hålls samman. Det tycker jag är hoppfullt och en inspirerande utmaning för kyrkan i vår tid.

· Gemenskapsbyggande. Vi lever i en extremt individualistisk kultur. Idealet är att var och en ska styra sitt eget liv och klara sig själv. Ensamheten och rotlösheten är utbredd. Vi har svårt med nära, trofasta och överlåtna relationer. Behovet av gemenskap är enormt, men förmågan till nära gemenskap och djupa relationer är låg, även i kyrkan. Hos mennoniterna finns en tradition av att leva i gemenskap och undervisa om gemenskap. I min egen erfarenhet som församlingsledare och församlingsbyggare har jag hämtat enormt mycket från just mennoniterna när det gäller detta.

· Konflikthantering. Konflikter uppstår i alla sammanhang där det finns människor, även i kyrkan. Konflikter är oundvikliga och även i en fredens gemenskap kommer konflikter att uppstå. Skillnaden är att i en fredens gemenskap kan man hantera konflikter på ett konstruktivt sätt. Jag har jobbat en del med konflikthantering i kristna sammanhang och jag kan utan tvekan säga att den bästa litteraturen om detta har jag hittat hos mennoniterna. Ofta spelar Jesus undervisning i Matt 18:15-20 en stor roll. Vi kan rentav kalla den texten för Jesusmodellen för konflikthantering.

· Icke-våld och aktivt fredsarbete. Att vara en fredens gemenskap handlar också om att arbeta för fred i samhället runtomkring och mellan folk och nationer. Den anabaptistiska traditionen har varit tydlig i sitt ställningstagande för icke-våld. En lärjunge till Jesus kan inte vara soldat och delta i krig och dödande. Arvet från anabaptismen kan hjälpa oss som kyrkor att bearbeta den här frågan i en tid av upprustning och utbyggt försvar och värnplikt. Mennoniter i vår tid har varit mycket engagerade i fredsarbete. Icke-våld handlar inte bara om att dra sig undan, utan det handlar om att övervinna det onda med det goda. Som de brittiska och skandinaviska anabaptistiska nätverken säger i en av sina sju kärnvärderingar: “Fred hör till evangeliets kärna. Som efterföljare till Jesus i en splittrad och våldsam värld är vi inriktade på att finna ickevåldsalternativ och på att lära oss skapa fred mellan människor, mellan och inom församlingar, i samhället och mellan nationer”.

Detta tänker jag är arvet från anabaptismen - åtminstone en del av det. Vad tänker du?

Boktips: Ny spännande roman om Jesusfolket - Vinden blåser vart den vill

2025-09-11T08:06:00.002+02:00

För precis två år sedan såg jag filmen Jesus Revolution, som handlar om Jesusfolket i Kalifornien på 1970-talet. Den filmen berörde mig djupt. Jag var ju själv med på den tiden. Jag har skrivit om filmen och min egen koppling till Jesusrörelsen här på bloggen.

I veckan har jag läst romanen Vinden blåser vart den vill av Rebecka Fredriksson. Den handlar om några ungdomar i Göteborgsområdet och deras möten med Jesus och Jesusfolket. Jag måste säga att boken berörde mig nästan lika starkt som filmen.

Författaren var själv inte med på 1970-talet, men hon har gjort ett gediget arbete för att sätta sig in i hur det var då. Hon har läst på och hon har gjort djupintervjuer med ett antal personer. Det märks! Det finns mycket igenkänning för mig som var med när det hände. Boken fångar mycket av de stämningar som rådde bland ungdomar, både i samhället och i kyrkan.

I boken får vi följa de tre huvudpersonerna i tre parallella berättelser, som utspelar sig under åren fram till 1972. Så här presenteras de på bokens baksida:

"Gunvor har alltid ställt upp för sin mamma, som håller hårt i flaskan och inte bryr sig om så mycket annat. Men när en stor livslögn avslöjas får hon nog. Anita känner hur livet krymper på ön där alla känner alla. Hon gör revolt mot de strikta reglerna i pingstförsamlingen och ger sig ut på okänt hav. Bengt tröttnar på föräldrarnas tillrättalagda medelklassliv och söker gemenskap och mening i en revolutionär kommunistgrupp."

På olika vägar möter de Jesusfolket (och Jesus) och till slut vävs deras berättelser samman på ett fascinerande sätt. Och även om det är en fiktiv berättelse så känns den trovärdig, eftersom den bygger på verkliga händelser och människors berättelser. Och det är mycket jag känner igen!

Ramen för berättelsen är hur Jesusväckelsen och den karismatiska väckelsen kom till Sverige i början av 1970-talet och där har författaren gjort grundliga efterforskningar (som hon redogör för). Boken blir därför även en fin introduktion till ett spännande skeende i 1900-talets svenska kyrkohistoria. Både Göteborgsbiskopen Bertil Gärtner och pingstledaren Lewi Pethrus dyker upp i berättelsen och vi får dessutom vara med på G72, det stora ekumeniska mötet i Göteborg 1972 som sammanfaller med romanens avslutning. Det är helt enkelt en historisk roman när den är som bäst: Både en fängslande berättelse och en lektion i historia! Jag rekommenderar den varmt!

Rebecca Fredriksson har tidigare skrivit två mycket intressanta historiska romaner som berättar om pionjärerna i den tidiga baptismen i Sverige: Den första har titeln Landsförvisade och den andra Benådade. Alla böckerna är utgivna på Sjöbergs förlag.

En glad pensionär

2025-08-04T22:49:00.000+02:00

Semestern är slut, men jag är inte tillbaka på jobbet. Istället börjar jag idag mitt nya liv som pensionär. Jag gläds över den nya friheten och möjligheten att få mer tid för mina intressen. Idag har jag till exempel förberett den föreläsning om arvet från anabaptismen som jag ska hålla i Stockholm den 21 augusti (information finns här, alla är välkomna).

Jag har jobbat heltid i många år och det känns skönt att få ta det lite lugnare. Jag tror att jag behöver det. Det känns också fantastiskt att få mer tid för mina tre F: familjen, församlingen och fåglarna.

Jag har helt slutat min tjänst i Svenska Alliansmissionen, men kommer att fortsätta jobba lite grann som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola när de behöver min hjälp. Under höstterminen blir det två dagar i veckan precis som förra läsåret. Det är något om jag trivs väldigt bra med och det känns bra att ha några uppgifter kvar. Jag kommer också att ta lite uppdrag att predika, undervisa eller föreläsa om det finns intresse och jag har möjlighet.

Jag känner mig som en glad pensionär och tänker ha samma inställning som Paulus hade när han blev äldre: "Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Jesus Kristus" (Fil 3:13-14).

En videokassett från 1993, en ny vision och ett förvandlat liv

2025-06-08T20:24:00.006+02:00

När jag städade mitt arbetsrum häromdagen hittade jag en gammal videokassett från 1993. På omslaget

var det en bild på den vision som vår församling tog fram på en visionsdag i december 1993 och videon dokumenterar processen.

Råslätts församlingsgemenskap grundades 1983 och efter tio år var det dags att förnya visionen. Jag är övertygad om att en församling behöver bearbeta och förnya sin vision ungefär vart tionde år, så att varje ny generation är delaktig och känner att den äger församlingens vision. I vår församling har vi haft visionsprocesser flera gånger, först 1982 inför grundandet av församlingen, sen 1993, 2003, 2013 och 2020. Dessa processer har varit helt avgörande för församlingens utveckling och mognad.

1993 tog vi hjälp av Johan Arvidsson, en bibellärare på Mariannelunds folkhögskola som börjat jobba så smått med församlingsutveckling. Jag kände Johan sen tidigare och vi bestämde oss för att ta hjälp av honom i visionsprocessen. Resultatet blev den "visionsblomma" som ni kan se på bilden. Kolla gärna in detaljerna!

Faktum är att meningen i mittcirkeln har överlevt alla följande visionsprocesser med små justeringar. Idag formuleras församlingens övergripande vision så här:

Att vara en gemenskap av lärjungar som formas för att bli lika Kristus,

till Guds ära, i tjänst för varandra och världen.

Att hitta den här gamla videokassetten väckte en del minnen och känslor hos mig. På hösten 1993 var jag ganska utsliten. Jag hade tagit paus från min halvtidstjänst som pastor och körde buss på heltid. Jag orkade inte delta så mycket i utvecklingsarbetet, men pratade med Johan Arvidsson några gånger och han förstod att jag inte mådde bra. Han frågade om jag kunde komma och vikariera för honom i Mariannelund tio dagar under vårterminen 1994. Jag tvekade. Jag kände det som att jag inte hade något att ge och visste inte om jag skulle klara det. Ändå fanns det en längtan och en dröm att få undervisa Guds ord igen. Jag hade ju längtat efter att få jobba på bibelskola i flera år och nu öppnade sig dörren. Jag såg Guds ledning och med mycket bävan tackade jag ja. Det förändrade mitt liv!

När jag mötte eleverna i klassrummet var tröttheten bortblåst. Glädjen och glöden fanns där igen och mina gåvor fungerade. Jag tyckte att det var fantastiskt. På Mariannelunds folkhögskola verkade de också nöjda med min insats och erbjöd mig att jobba halvtid som lärare från och med hösten 1994. Jag tackade ja utan att tveka den här gången. Snart blev det 75% och efter något år blev det heltid. Jag hade hittat mitt drömjobb! Resten är historia. Det blev 20 år som bibellärare i Mariannelund, innan jag drog vidare till SAM och sen 2022 är jag tillbaka som bibellärare på mitt kära "Marre" igen två dagar i veckan.

Det är fascinerande att se tillbaka på livet och se hur små detaljer kan bli till livsavgörande händelser och livsförvandlande beslut. Det är Guds försyn! Han har koll på detaljerna och han låter allt samverka för att hans stora plan ska förverkligas. Så kunde Johan Arvidssons experimenterande med församlingsutveckling leda till ett uppdrag på Råslätt, som i sin tur ledde fram till en vision som lever och bär 30 år senare. Och dessutom öppnas en ny dörr för en utsliten församlingsplanterare och han hamnar till slut på den plats där han ska vara. Guds vägar är fantastiska!

Allt detta blev jag påmind om när jag hittade videokassetten från 1993.

Bokpresentation: Anabaptistiska övertygelser

2025-06-06T14:41:00.000+02:00

I år firar den anabaptistiska rörelsen sitt 500-årsjubileum, vilket jag har uppmärksammat i ett tidigare inlägg. I samband med jubileet passade Evangelie förlag på att översätta och ge ut boken Anabaptistiska övertygelser - tio kännetecken i en 500-årig kristen tradition, skriven av mennonitpastorn Palmer Becker. Det här är den femte titeln med anknytning till anabaptismen som Evangelie ger ut och Pascal Andréasson har etablerat sig som anabaptismens främsta förläggare i Sverige. Jag är mycket tacksam för detta samarbete som startade med utgivningen av Radikalt lärjungaskap 2012.

I den här texten vill jag ge en närmare presentation av den nya boken. Anabaptistiska övertygelser är en lättläst bok på 150 sidor. Författaren vill presentera den anabaptistiska traditionen på ett tydligt och lättbegripligt sätt för läsare som inte har så bra koll på den. Boken är pedagogiskt skriven och innehåller många illustrationer.

Mennoniterna är den största och främsta rörelsen som kommer ur anabaptismen och den här boken är en god introduktion till hur en nutida mennonit uppfattar den kristna tron. Det finns naturligtvis olika grenar och olika betoningar även bland mennoniterna och alla tänker inte likadant, men Palmer Becker försöker i sin bok beskriva det som förenar många mennoniter och anabaptister. Han gör det genom att peka på tio kännetecken - tio centrala övertygelser - i anabaptismen.

Becker sammanfattar anabaptismen i tre huvudtankar (bilden till höger):

Jesus är centrum i vår tro
Gemenskap är centrum för vårt liv
Försoning är centrum för vårt arbete

Detta sätt att sammanfatta anabaptismen bygger på Harold Benders föreläsning The Anabaptist Vision från 1943 (den finns även publicerad).

Dessa tre huvudtankar utgör bokens tre delar. Varje del innehåller tre kapitel som var för sig beskriver ett av anabaptismens kännetecken. Det tionde kännetecknet handlar om den helige Andes nyckelroll i det kristna livet och gemenskapen. Bilden till höger illustrerar bokens innehåll.

Beckers tio kännetecken i den anabaptistiska traditionen ser alltså ut så här:

Jesus är centrum för vår tro

1. Kristen tro är lärjungaskap

2. Skriften tolkas genom Jesus

3. Jesus är Herre

Gemenskap är centrum för vårt liv

4. Förlåtelse är grundläggande för gemenskap

5. Guds vilja urskiljs i gemenskap

6. Medlemmar hålls ansvariga

Försoning är centrum för vårt arbete

7. Individer försonas med Gud

8. Medlemmar försonas med varandra

9. Konflikter i världen försonas

10. Den helige Andes verk är grundläggande

Varje kännetecken förklaras i ett kapitel. Texten är lättläst och praktisk. Fokus är på hur vi lever det kristna livet. Författaren kontrasterar anabaptismen mot andra kristna traditioner och ibland kan jag tycka att det blir väl förenklat och alltför generaliserande. Detta är bokens största svaghet, men det är kanske priset man får betala om det ska vara lättbegripligt och tydligt för den som inte har så mycket förkunskaper. Jag håller inte med Becker i alla detaljer, men instämmer i den stora bilden av hur den anabaptistiska traditionen beskrivs.

I Sverige finns ingen Mennonitkyrka eller andra anabaptistiska kyrkor. Mennoniterna är nästan helt okända i vårt land. Förhoppningsvis kan denna bok bidra till att göra denna kristna tradition mer känd här. Jag är nämligen övertygad att den har ett viktigt bidrag till kyrkan i Sverige genom sin betoning på lärjungaskap, liv i gemenskap och aktivt arbete för försoning och fred. Mennoniterna håller ihop sådant som vi lätt drar isär, som till exempel andligt och socialt, evangelisation och fredsarbete, individ och gemenskap. För mig personligen har mennoniterna varit en mycket viktig inspirationskälla genom åren, särskilt när det gäller församlingsbyggande, relationer, gemenskap, förlåtelse och konflikthantering. Jag har många mennonitförfattare i min bokhylla! Även denna bok innehåller mycket värdefullt inom dessa områden. Därför rekommenderar jag den och hoppas att den blir läst av många.

Köp den på Nya Musik eller direkt från Evangelie förlag.

Idag hedrar vi minnet av Conrad Grebel och Felix Mantz - Anabaptismen 500 år

2025-01-21T07:30:00.002+01:00

Idag är det exakt 500 år sedan den anabaptistiska rörelsen föddes i Zürich. Det var den 21 januari 1525 som det första dopet ägde rum och den nya rörelsen var född. Anabaptismen är en frikyrkorörelse som uppstod i samband med reformationen på 1500-talet. Anabaptisterna accepterade inte barndopet, utan döpte endast personer som själva bekände sin tro. Därför kallades de anabaptister (omdöpare) av sina motståndare, men själva kallade de sig inte anabaptister och de ansåg inte sitt dop vara ett omdop. I efterhand har denna rörelse fortsatt att kallas anabaptismen och den benämningen är nu allmänt accepterad. Det här är en kort summering av berättelsen om det första dopet.

En av dem som var med vid det tillfället var Conrad Grebel. Conrad föddes i Zürich 1498 och var son till en av stadens ledande män. Han fick en bra utbildning och studerade vid universiteten i Basel, Wien och Paris. På grund av ekonomiska och personliga problem avbröt Conrad sina studier 1520 och flyttade hem till Zürich.

I Zürich var Ulrich Zwingli den ledande prästen och han hade börjat sitt evangeliska program för att reformera kyrkan i staden. Conrad anslöt sig till kretsen runt Zwingli, vilken bestod av lokala pastorer och unga akademiker. De studerade Bibeln på grundspråken och annan klassisk litteratur. Zwinglis inflytande och Conrads egen bibelläsning ledde fram till en personlig omvändelse och kursändring under våren 1522. Conrad Grebel blev en hängiven lärjunge till Jesus.

En annan som var med i kretsen runt Zwingli var Felix Mantz. Även han föddes i Zürich 1498 och Conrad och Felix skulle båda fylla 27 år under 1525. Felix var en utomäktenskaplig son till en av stadens katolska präster och fick sitt förnamn efter sin far. Prästernas kvinnor bodde på gatan nedanför storkyrkan i Zürich och där växte Felix upp. Han studerade klassiska språk och lärde sig både latin och grekiska. Efter ett par år vid universitetet i Paris kom han hem till Zürich igen. 1522 var han en av de unga männen som studerade under Zürich egen reformator Ulrich Zwingli. Här lär sig Felix även hebreiska och blir mycket framstående även på det språket. Även han kom till tro och blir en lärjunge till Jesus.

Zwingli genomförde förändringarna i kyrkan gradvis och långsamt i samarbete med stadens styrelse. En del av Zwinglis lärjungar tyckte att han gav stadsrådet för stort inflytande över processen och i oktober 1523 blev konflikten tydlig. Då började Conrad och Felix tillsammans med en del andra samlas för att studera Bibeln, be och samtala om hur man skulle gå vidare. Man läste även böcker och häften som skrivits av andra radikala reformatorer. I den lilla gruppen formades övertygelser som sedan blev bärande i den anabaptistiska rörelsen. Genom flera bevarade brev vet vi en del om hur den lilla gruppen tänkte. Ett brev skrevs till Thomas Müntzer i september 1524. Conrad hade läst något av det Müntzer hade skrivit och nu sökte de kontakt med honom. Brevet nådde aldrig fram, utan kom tillbaka och därför finns det bevarat. Brevet är ganska kort och alla ståndpunkter är inte så väl utvecklade men man ser vad det är som är på gång i den lilla gruppen i Zürich.

De betonade att en levande tro måste leda till ett liv i kärlek och efterföljelse.
De förkastade barndopet och argumenterade för att man bara ska döpa troende.
De önskade sig en församling som byggde på frivillighet, "utan påbud och tvång".
De ville se en församling som byggde på Guds ord och ömsesidig fostran. Grebel uppmanade Müntzer: "Bli ett vittne för det gudomliga ordet och upprätta en kristen församling med Kristi hjälp och enligt hans anvisningar, som vi finner i Matt 18:15-18 och tillämpade i apostlarnas brev". De ville alltså bygga en församling enligt det mönster de fann i Nya testamentet.
De såg nattvarden som en enkel gemenskapsmåltid till minne av Kristus.
De tog avstånd från bruk av vapen, våld och krig. "Man ska ej heller försvara evangelierna och dess anhängare med svärd. Ej heller ska dessa försvara sig själva med svärd... Rätt troende kristna är som får bland vargar, får till slakt... hos dem är dödandet avskaffat".
De insåg att deras tro skulle att ha ett högt pris och de var beredda på att lida förföljelse för sin tro.

Under hösten 1524 blev dopfrågan central i konflikten med Zwingli och myndigheterna i Zürich. Flera familjer, däribland familjen Grebel, vägrade döpa sina nyfödda barn och den 17 januari 1525 hölls en offentlig debatt om dopet. Conrad och Felix och deras grupp talade mot barndopet och för dop av troende. Stadsrådet dömde till Zwinglis fördel och dagen efter beordrades alla familjer att döpa sina barn inom en vecka. De som vägrade skulle utvisas ur distriktet. Ett par dagar senare fattade myndigheterna ännu ett beslut. Man förbjöd Conrad och Felix och deras vänner att samlas och de förbjöds att undervisa om dopet.

På kvällen den 21 januari 1525 samlades de ändå, ca femton personer hemma hos Felix Mantz och hans mor. Med stor bävan och under bön beslutade de sig för att ta det avgörande steget. George Blaurock bad Conrad Grebel att döpa honom. Därefter döptes även de andra på sin bekännelse om tro på Jesus Kristus. Där föddes den anabaptistiska rörelsen och den spred sig som en underjordisk husförsamlingsrörelse trots stort motstånd. I denna händelse i Zürich finns också fröet till senare tiders frikyrkorörelser i form av baptister, brödrarörelser och pingstvänner med flera. Därför menar jag att det är viktigt att uppmärksamma denna 500-årsdag.

Flera av dem som var med vid det första dopet var döda efter bara några år. Conrad och Felix var båda mycket unga män när detta hände. De blev omedelbart ivriga evangelister för den nya rörelsen. De reste omkring, undervisade och döpte. Flera gånger blev de fängslade. Conrad dog av sjukdom i augusti 1526 efter intensivt missionsarbete och hårda fängelsestraff, bara 28 år gammal.

Sista gången Felix fängslades var den 3 december 1526. En månad senare, den 5 januari 1527 dömdes han till döden av domstolen i Zürich för sin anabaptistiska verksamhet. Han vägrade ge vika om han inte blev överbevisad från Skriften. Ulrich Zwingli stödde avrättningen av sin före detta student och medarbetare. Felix Mantz var den förste anabaptisten som blev avrättad av protestanter. Han dränktes den 5 januari 1527 i Floden Limmat, som flyter genom Zürich. Han fick aldrig fylla 30.

Idag firar vi anabaptismens 500-årsdag och hedrar minnet av frikyrkan pionjärer, Conrad Grebel och Felix Mantz, tillsammans med alla andra anabaptistiska martyrer. Du kan läsa mer om dessa här på Barnabasbloggen.

Anabaptismen 500 år

2024-10-31T16:10:00.001+01:00

Den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg. Denna händelse brukar räknas som startpunkten för reformationen på 1500-talet och för sju år sedan var det 500-årsjubileum. Samma dag passade vi på att ge ut en bok om anabaptismen - reformationens frikyrkorörelse, skriven av åtta svenska pastorer och teologer. Boken fick titeln Aldrig mer tillbaka gå och idag är det exakt sju år sedan den kom ut. Det är nog det bokprojekt som jag är mest stolt över att ha genomfört och själv skrev jag två av bokens nio kapitel. Jag hoppas att du har läst!

Nu börjar det dra ihop sig till ett nytt 500-årsjubileum. Den 21 januari 2025 är det 500 år sedan den anabaptistiska rörelsen föddes i Zürich i Schweiz. Det var nämligen den dagen det första vuxendopet ägde rum bland dem som hade börjat ifrågasätta barndopets och folkkyrkan giltighet. Om denna intressanta och epokgörande händelse kan du läsa i den här texten:

Conrad Grebel och anabaptismens första dop i Zürich 1525

Under 2025 kommer anabaptismens 500-årsjubileum att uppmärksammas på olika sätt.

Den 24-25 januari 2025, under själva jubileumsveckan, arrangeras en konferens i samarbete med ALT på ALT:s campus i Örebro. Konferensens tema är Anabaptism som profetisk röst idag - 500 år av radikal reformation och huvudtalare är Stuart Murray och Alexandra Ellish från det anabaptistiska nätverket i Storbritannien.

På konferensen kommer vi också att få spännande föreläsningar från en rad svenska talare med olika ingång till anabaptismen. Information om ämnen och medverkande släpps fortlöpande på ALT:s hemsida:

Anabaptism som profetisk röst idag

Där kommer inom kort även mer information och en anmälningslänk.

Förlaget Evangelie fortsätter att ge ut böcker med anknytning till anabaptismen. En svensk översättning av Palmer Beckers bok Anabaptist Essentials är på gång och kommer förhoppningsvis redan före jul. Den hoppas vi ska fördjupa kunskapen om vad som kännetecknar anabaptismen som kristen tradition.

Eventuellt blir det även någon mer bok under året.

Jag hoppas att 500-årsjubileet ska bidra till att göra anabaptismen mer känd och att fler ska få upp ögonen för det positiva bidrag som anabaptismen har att ge till kyrkan i vår tid. Om du vill veta mer om anabaptismens historia och teologi så finns det flera texter om detta att läsa här på Barnabasbloggen.

Bokpresentation: När taket måste brytas upp - Drömmen om en enklare kyrka och nya vägar till Jesus

2024-06-28T11:14:00.002+02:00

Förändring är nödvändig! Det är Ida-Maria Brengesjös allvarliga budskap till frikyrkan i Sverige. Jag har precis avslutat läsningen av hennes nyutkomna bok När taket måste brytas upp - Drömmen om en enklare kyrka och nya vägar till Jesus och jag är berörd. Den här boken har en profetisk skärpa och tränger in under huden. Den behöver läsas under bön och lyssnande efter Andens ledning.

Ida-Maria Brengesjö är pastor, evangelist och församlingsutvecklare inom Equmeniakyrkan och hon skriver utifrån sin erfarenhet i dessa tre roller, men framför allt är hon evangelist. Texten vibrerar av passion för att människor ska komma till tro på Jesus och författarens längtan att hitta nya vägar att nå ut med evangeliet i våt tid.

Ida-Maria skriver utifrån två olika känslor i relation till församlingen: kärlek och sorg. Man missar inte att hon älskar församlingen, därför att den är Guds församling, Kristi kropp och hon har själv fått uppleva hur underbar den kan vara när den fungerar som det är tänkt. Samtidigt präglas boken av en stor sorg över att våra församlingar ofta inte fungerar så bra, utan istället står i vägen för människor och hindrar dem från att komma fram till Jesus. Det är denna situation som är bakgrunden till bokens titel.

Ida-Maria utgår från berättelsen om den lame mannen som bärs fram till Jesus av sina vänner. De kommer inte in i huset där Jesus befinner sig på grund av att det är så mycket folk som står i vägen. Därför går de upp på taket, bryter upp det och hissar ner den lame i rummet, så att han får chansen att möta Jesus (se Mark 2:1-12). Kan det vara så att en frikyrkoförsamling med dess strukturer, traditioner och verksamhetsformer kan stå i vägen och hindra människor från att komma till Jesus? Ja, svarar Ida-Maria och hon menar att det därför måste ske stora förändringar. Taket måste brytas upp helt enkelt, även om det gör ont och kostar på.

Boken bygger väldigt mycket på författarens samtal med olika personer runt om i vårt land. Det är två olika grupper av människor som läsaren får möta. Den första gruppen är de som vuxit upp utanför kyrkan och inte har någon kunskap om kristen tro. Här finns det ofta en andlig längtan och ett sökande. Ida-Maria har upptäckt att många söker andliga svar, men att de har svårt att hitta till kyrkan. Hur når vi ut till dem, frågar sig evangelisten Ida-Maria. Den andra gruppen är de som vuxit upp i frikyrkan, kommit till tro som unga och engagerat sig fullt ut i församlingen, men sedan tappat orken när allt bara kör på i gamla hjulspår och ingenting förändras. De som ger upp om församlingen, även om tron kanske finns kvar. Hur ska församlingen se ut för att unga vuxna och medelålders ska stanna kvar, ta ansvar och bli bärare, frågar sig pastorn Ida-Maria.

Svaren på båda frågorna är att församlingen behöver förändras i sina strukturer och former. Den behöver bli enklare, mer relationell och mer livsnära. Mer som en familj. Genom författarens egna positiva erfarenheter av församlingen förstår vi ungefär vad hon menar, men det blir inte helt tydligt.

Bokens styrka är utan tvekan problembeskrivningen. Med en profetisk blick beskriver författaren läget i Sverige, den svenska kulturen och i den svenska frikyrkligheten. Hon gör en skarp analys av nuläget och även om hon framför allt skriver utifrån Equmeniakyrkans perspektiv, tror jag att problemen känns igen även i andra sammanhang. Boken ger dock ingen tydlig vision för hur församlingen ska fungera i stället och inte heller någon strategi för hur förändringen ska gå till. Det är tydligt att församlingen behöver förändras, men inte lika tydligt till vad den ska förändras och hur det ska ske.

Boken är redan på över 200 sidor, och jag förstår att det inte fanns utrymme för mer. Men det hade varit bra med några exempel på församlingar som gjort denna förändringsresa och lyckats, eller på nystartade församlingar som redan från början byggt enklare och mer relationsorienterat och med ett större fokus på smågrupper och husförsamlingar. Sådana exempel finns ju! Det kanske kan bli en bok till!

Det här är frågor jag jobbat med i hela mitt vuxna liv. När vi startade Råslätts församlingsgemenskap i början på 1980-talet brottades vi mycket med hur församlingen skulle byggas. Vi fick en vision och vi byggde efter den. Hur det blev har jag skrivit en del om på Barnabasbloggen (sök och läs om du är intresserad). De senaste tolv åren har jag jobbat med församlingsplantering och församlingsutveckling inom Svenska Alliansmissionen. Församlingen är nog det jag skrivit mest om här på Barnabasbloggen.

Jag rekommenderar verkligen att du läser När taket måste brytas upp och efter att du läst den kanske du ska fortsätta med en bok som kan hjälpa dig vidare. Jag avslutar därför den här texten med att ge några tips på bra böcker, som jag har presenterat tidigare. Här har ni länkar till mina blogginlägg om dessa böcker.

Vi planterar nya församlingar berättar om elva olika församlingar som grundats i Sverige på 2000-talet. Här finns mycket inspiration att hämta!

Nya sätt att vara kyrka av Björn Gusmark är en liten och lättläst skrift som fungerar bra som studiebok i en församlingsledning som vill jobba med förändring.

Nya vägar för världens skull - Förändringsarbete i frikyrkliga församlingar är en mycket läsvärd antologi om församlingsutveckling och förändringsarbete.

Flerstämmig församling av Stuart och Sian Murray Williams ger en teologisk grund och många praktiska tips för hur man kan bygga en församling där många är delaktiga och många röster hörs.

Mitt förslag är att du börjar med Ida-Marias bok och sen fortsätter med någon av de andra.

Uppdatering: Den 13 juni 2024 blev Ida-Maria intervjuad i tidningen Dagen om den nya boken och bakgrunden till den: När pappan tog sitt liv insåg Ida-Maria vad en församling kan betyda.

Bokpresentation: "Om du bara visste" av Rickard Lundgren

2024-06-25T10:03:00.000+02:00

Under midsommarhelgen har jag läst Rickard Lundgrens nyutkomna bok Om du bara visste. Jag är tacksam för att Rickard har tagit sig tid att skriva denna innehållsrika och viktiga bok och jag vill verkligen rekommendera den. Jag är också glad att jag har läst den. Det kommer jag att ha nytta av både som lärare och som ledare.

De flesta har säkert hört talas om ADHD, ADD och autism, men många vet inte vad det är och hur det fungerar. I den här lilla boken på 130 sidor reder författaren ut begreppen på ett tydligt och lättbegripligt sätt.

Bokens titel är hämtad från Joh 4:10 där Jesus säger till den samariska kvinnan: "Om du bara visste vad Gud har att ge..." Det Rickard Lundgren vill säga är: "Om du bara visste vad Gud har att ge genom personer med NPF och IF."

Så här presenteras boken på baksidan:

"Dagens samhälle och kyrka utmanas när 10 % av befolkningen diagnostiseras med NPF och 1 % med IF. Varför uppstår dessa diagnoser och varför verkar de öka? Hur upplever personer med diagnoserna sin omvärld? Varför behövs anpassningar och hur kan de göra att personer med NPF och IF både kan klara av och uppskatta en samling i kyrkan? Vad tänker Gud omkring funktionsnedsättningar? Finns NPF och IF i Bibeln?

I den här boken besvarar Rickard Lundgren på ett pedagogiskt sätt dessa frågor och visar enkla strategier som fungerar."

NPF står för Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och till dessa hör bland annat ADHD, ADD och autism. IF står för Intellektuell funktionsnedsättning som till exempel Downs syndrom. Rickard skriver utifrån sin egen familjs erfarenhet av autism, Downs syndrom, ADHD och psykisk ohälsa. Jag lär mig en hel del genom att Rickard och hans familj delar med sig av sina egna erfarenheter (två av barnen har också texter i boken). De bjuder verkligen på sig själva! De många personliga berättelserna gör att texten berör och att jag vill läsa vidare. Ibland är tårarna nära.

Större delen av boken handlar om att förklara NPF och IF. Trots att jag inte är direkt okunnig på området, lär jag mig en hel del nytt. Bokens avslutande del handlar om relationen till kristen tro och kyrka. Rickard pekar på viktiga bibeltexter och lyfter fram några personer i Bibeln som möjligen kan ha haft NPF eller IF-diagnoser. I det avslutande kapitlet ges en rad praktiska förslag för hur en församling kan göra anpassningar i gudstjänster och verksamheter för att personer med NPF och IF ska kunna känna sig hemma och välkomna. Där finns det flera saker som jag kan ta med till min egen församling.

På Pingströrelsens konferens Nyhemsveckan har Rickard i många år jobbat med Unika möten, som är en samling/gudstjänst som är specialanpassad för barn med NPF och IF. Nu jobbar han för Sveriges Kristna Handikappförbund för att utveckla NPF-anpassade mötesplatser i över hela landet. Mer information om detta arbete finns på förbundets hemsida.

Den 21 juni 2024 blev Rickard intervjuad i tidningen Dagen om den nyutkomna boken. Det är en mycket läsvärd artikel: Sonen Lukas var den enda som kunde tränga igenom mannens ilska

I mars 2023 intervjuades Rickard om detta ämne i podden Föräldrapeppen. Det är ett fint samtal där Rickard bjuder på sig själv och delar med sig av sina erfarenheter: När livet inte blir som man tänkt.

Jag rekommenderar alla att läsa den här boken, särskilt pedagoger, föräldrar, barnledare och församlingsledare.

Goda nyheter för hela världen - 50 år med Lausannedeklarationen

2024-05-20T14:42:00.000+02:00

Sommaren 1974 fyllde jag 15 år. På hösten samma år mötte jag Jesus och började följa honom (Hur det gick till har jag skrivit om här).

I juli 1974 hölls även den internationella kongressen för världsevangelisation i Lausanne i Schweiz. 2 500 deltagare från 150 länder var samlade under temat "Lår hela jorden höra hans röst". Bland inbjudarna till kongressen fanns den amerikanske världsevangelisten Billy Graham och den engelske pastorn och teologen John Stott. Den senare brukar också räknas som arkitekten bakom Lausannedeklarationen, som arbetades fram under kongressen.

Lausannedeklarationen är utan tvekan ett av 1900-talets viktigaste kristna dokument och den har haft enormt stor betydelse för kristna rörelser i hela världen, även i Sverige. I år uppmärksammas och firas att deklarationen fyller 50 år, bland annat genom utgivningen av boken Goda nyheter för hela världen på Libris förlag. Boken är på 200 sidor och har 33 korta kapitel, skrivna av totalt 35 skribenter från olika sammanhang i svensk kristenhet.

Boken är indelad i tre delar. I den första delen ger Göran Janzon en historisk översikt över Lausannerörelsen och dess betydelse. Här får vi också inblick i de uppföljande kongresserna i Manilla 1989 och Kapstaden 2010 och de dokument som författades då (Manillamanifestet och Kapstadsöverenskommelsen).

I bokens andra del presenteras Lausannedeklarationens 15 punkter i sin helhet. De 15 punkterna är:

Guds syfte
Bibelns auktoritet och kraft
Kristi unika ställning och universalitet
Evangelisationens natur
Kristet socialt ansvar
Församlingen och evangelisationen
Samarbete i evangelisation
Församlingar och kyrkor i gemensamt evangelisationsansvar
Evangelisationsuppdragets brådska
Evangelisation och kultur
Utbildning och ledarskap
Andlig kamp
Frihet och förföljelse
Den helige Andes kraft
Kristi återkomst

Varje punkt har ett eget kapitel där fokus ligger på betydelsen för vår tid.

Den tredje delen innehåller 15 korta texter om missionens utmaningar idag. Där har jag själv bidragit med en text om behovet av att plantera nya församlingar i Sverige som en integrerad del av missionsuppdraget. Andra rubriker är till exempel: Att ge Jesus till muslimer, Fred och försoning, Evangeliet för hela skapelsen, Människohandel - det moderna slaveriet, Att nå staden med evangeliet och Med Jesus i gängmiljön.

Redaktörer för boken är Göran Janzon, som var med i Svenska Lausannekommittén från 1976 och i många år dess ordförande, och Olof Edsinger, generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen, som i sin nuvarande form bildades som en förlängning av Svenska Lausannekommittén. Boken är lärorik och inspirerande. Jag rekommenderar den till läsning! Du kan köpa den här.

Personligen lärde jag känna Lausannedeklarationen 1978 när jag läste boken Budskapet från Lausanne. Den gavs ut av EFS-förlaget och förutom själva deklarationen innehåller den de åtta huvudförläsningarna från Lausannekongressen. Häromdagen läste jag John Stotts föreläsning om evangelisationens bibliska grund. Den är mycket bra och tar upp flera saker som vi idag pratar mycket om, som att leva i Guds mission och att ha inkarnationen som modell för hur vi bedriver mission. De frön som såddes i Lausanne har burit mycket frukt sen dess.

Det är mycket tack vara John Stott som Lausannedeklarationen är så gedigen, genomtänkt och välformulerad. Jag är så tacksam för den och den har betytt mycket i de sammanhang där jag har haft förmånen att få vara verksam. Det ska jag återkomma till i en annan text.

Här kan du läsa hela Lausannedeklarationen.

Läs gärna mitt inlägg från 2021 om John Stott och Lausannedeklarationen

Blomstra: Alpha, DBS och en missionell gemenskap

2024-02-16T11:46:00.001+01:00

I lördags lanserades Blomstra i Sverige. Blomstra är en strategi för nya pionjära initiativ och församlingsplantering, som vuxit fram i Nederländerna på senare år. Grundtanken är att man använder de välkända och etablerade verktygen Alphakurs och Discovery Bible Study (DBS) för att starta en ny missionell gemenskap, som kan bli en ny församling. Det är två personer som varit drivande i att ta Blomstra till Sverige: Marie-Louise Nilsson som är nationell ledare för Alpha Sverige och Johannes Stenberg, som är pionjärpastor i Linköping och samordnare för församlingsgrundande inom EFK.

Det var Marie-Louise och Johannes som var huvudtalare i Citykyrkan i Stockholm, när Blomstra presenterades för ett 70-tal tillresta deltagare. Vi kom från många olika städer och flera olika samfund. Theo Visser, som utvecklat konceptet i Nederländerna var också med.

Blomstra handlar om att nå nya människor med evangeliet om Jesus Kristus. I korthet ser konceptet ut så här:

Steg 1. När vi som kristna lever missionellt och bygger relationer får vi kontakt med andliga sökare och andra som kan vara nyfikna på kristen tro. Dessa kan vi bjuda in till en Alphakurs.

Steg 2. Det behövs bara fyra överlåtna kristna (bärare) för att starta en Alphakurs, förslagsvis i någons hem. Fyra bärare och fyra till åtta sökare är den ideala gruppen, enligt Theo Visser. Eftersom Alphakursen numera har allt sitt innehåll på video är det mycket enkelt att leda den. Det viktiga är att vara en bra samtalsledare.

Steg 3. Flera av deltagarna vill förmodligen fortsätta att träffas efter att Alphakursen är slut och då startar man en Upptäckargrupp med upptäckande bibelsamtal (DBS). Detta är en enkel och livsnära metod för bibelsamtal, som leder till praktisk tillämpning och lärjungaskap.

Steg 4. Om och när deltagarna kommer till tro på Jesus och själva börjar följa honom formas en missionell gemenskap, som börjar fungera som ett embryo till en ny församling. Utifrån denna gemenskap kan man starta en ny Alphakurs och när det finns flera missionella gemenskaper (typ husförsamlingar) kan en ny församling så småningom växa fram.

Theo Visser, Johannes Stenberg och Marie-Louise Nilsson svarar på deltagarnas

frågor i ett intressant panelsamtal, (foto: Emma Bergkvist)

Blomstra är alltså en strategi för pionjära initiativ och församlingsplantering, men det presenteras också som en metod som etablerade församlingar kan använda för att bli mer utåtriktade och bättre på att följa upp de kontakter man får genom sitt Alpha-arbete. Kombinationen av Alphakurs och DBS kan visa sig fruktbärande i många sammanhang. Vi hoppas helt enkelt att det ska BLOMSTRA både i det som är nytt och det som funnits länge!

Under våren och hösten kommer det att bli fler träningsdagar i Blomstra-konceptet och snart kommer även en liten bok att tryckas om metoden. Redan nu kan du ladda ner boken gratis som PDF på Alpha Sveriges hemsida. Håll utkik på EFK:s och Alpha Sveriges webbsidor om du vill vara uppdaterad om vad som händer. Även EFS, SAM och Equmeniakyrkan är med i arbetet med Blomstra.

Växten och spaljén

2024-02-15T12:33:00.000+01:00

Idag vill jag dela med mig av en bild som blivit viktig för mig under det senaste halvåret. I september 2023 hörde jag OM:aren Daniel Norén undervisa om lärjungaträning. I förbifarten nämnde han böckerna The Trellis and the Vine och The Vine Project av Colin Marshall och Tony Payne och sa något om växten och spaljén. Bilden talade till mig och jag kände direkt att det här var något viktigt. Mina pastorskollegor från SAM, som också var där, kände samma sak. Vi upplevde att bilden var ett profetiskt tilltal till oss.

Spaljéer är viktiga för många växter. Många växter behöver något att klättra på, något som ger stadga. Detta gäller i högsta grad för vinrankan på bilden. Om vinodlaren ska få mycket frukt så behövs det en ändamålsenlig spaljé. Både växten och spaljén är viktiga, men vilken av dem är viktigast?

Svaret på den frågan är ganska självklart. Det är förstås växten! Det är ju den som är själva grejen. I ovan nämnda böcker tillämpas bilden på församlingen och det har vi nu också börjat göra inom SAM.

Växten handlar om människor och relationer.

Det handlar om människor som möter Jesus, tar emot honom, formas av honom och gestaltar honom i världen. Eller uttryckt på ett annat sätt: lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar.

Det handlar också om lärjungar som växer tillsammans i en kärleksfull gemenskap och delar sina liv med varandra i tjänst för världen. En gemenskap som är jordens salt och världens ljus och når nya människor.

Spaljén handlar om sådant som strukturer, organisation, ekonomi, verksamhet och lokaler. Sådant som är hjälpmedel för att växten ska växa och bära frukt.

Både spaljén och växten är viktiga, men det gäller att ha fokus på rätt ställe.

Det här tror jag är speciellt viktigt i en församlingsledning. Det är lätt hänt att den mesta tiden och kraften ägnas åt spaljén. "Spaljéfrågorna" tar över och så tappar man fokus på det som verkligen är viktigt. Det som är meningen med alltihop: Växten; människorna, relationerna.

Som församlingsledning kan det vara viktigt att reflektera över hur det ser ut med balansen mellan spaljén och växten. Jag tror att vi är många som behöver flytta fokus från spaljén till växten. Under det här året aktualiserar vi den här bilden inom SAM som ett led i att hjälpa våra församlingars styrelser och ledningsgrupper att hitta den rätta balansen.

SAM:s vision beskriver växten på ett tydligt sätt. "Vi vill tillsammans ta emot, formas av och gestalta Jesus Kristus i världen." Det är detta det handlar om. Det är detta vi vill. Det är detta som ska vara vårt fokus.

Vi behöver ta hand om både spaljén och växten, men glöm inte bort att det är växten som är grejen. En spaljé utan växt är ganska meningslös.

På Församlingslyftet den 13 april kommer vi att prata mer om detta i ett av spåren.

Filmen Jesus Revolution och Jesusfolket - ett personligt perspektiv

2023-09-25T15:10:00.002+02:00

Igår firade vi att det var 40 år sedan Råslätts församlingsgemenskap bildades som en egen församling. Församlingen bildades alltså 1983, men det hela startade egentligen redan 1979 då ett litet gäng på sex personer flyttade till Råslätt med visionen att starta en kristen vardagsgemenskap, som levde ut evangeliet på Råslätt. Det fanns en direkt koppling mellan den gemenskap som växte fram på Råslätt och den Jesusrörelse som var så stark på 1970-talet. Vi sex unga vuxna i 20-årsåldern som flyttade till Råslätt 1979 hade alla anknytning till kretsen runt metodistpastorn Wiggo Carlsson i Huskvarna och de Jesuskonferenser och den lärjungaskola han arrangerade i sin kyrka.

Förra veckan såg jag den omtalade filmen Jesus Revolution, som handlar om Jesusfolket i Kalifornien på 1970-talet. Filmen berörde mig på djupet och jag blev helt golvad av att kastas tillbaka till min egen tonårstid och en rörelse som i stor utsträckning har format mitt liv sen dess och även påverkat den gemenskap jag fortfarande lever i. Det som sticker ut i filmen är den atmosfär och kultur som präglade mycket av Jesusrörelsen. Jag tänker på passionen för Jesus, hängivenheten, enkelheten, glädjen, värmen och gemenskapen. Det är framför allt detta som berör mig när jag ser filmen, och det är inte utan att jag längtar tillbaka till den tiden. Lite nostalgi kan man ju unna sig och jag tror att filmen kan vara en viktig källa till förnyelse för oss som var med då. Vi kanske behöver komma tillbaka till den första kärleken.

Det var inte bara Jesusrörelsen som påverkade Råslättsgemenskapen. Andra rörelser på 70-talet som formade oss var den karismatiska väckelsen, kommunitetsrörelsen, Lausannerörelsen och missionsorganisationen OM. Vår församling är fortfarande starkt präglad av dessa rörelser och det är kanske inte så konstigt att teologen och pastorn Hans Johansson kallade oss för "den sista resten av 70-talet" när han besökte oss någon gång på 90-talet.

Men vi ska förstås inte fastna i nostalgin, utan lära av historien och se framåt. Jag hoppas på en ny Jesusväckelse i vårt land där många får möta Jesus och blir förvandlade av honom. Jag hoppas att det växer fram nya församlingar och gemenskaper som präglas av Jesusrevolutionens hängivenhet och enkelhet. I den här texten tänker jag reflektera en del omkring filmen, Jesusfolket och min egen relation till denna rörelse.

Filmen Jesus Revolution

När man ser filmen måste man förstå att det inte är en dokumentär utan en spelfilm som är baserad på historiska händelser. "Based on a true Revolution", står det på bioduken när filmen drar igång och precis så är det. Filmen är baserad på en sann historia, men den återger inte den sanna historien. Så man måste ha ett kritiskt öga och ta dialoger och specifika händelser med en nypa salt, men det hindrar inte att filmen har mycket att ge. Jag älskar faktiskt den här typen av filmer och flera av mina favoritfilmer hör till den här genren:

Chariots of Fire (1981, svensk titel: Triumfens ögonblick) om olympiaden i Paris 1924 och den kristne brittiske löparen Eric Liddel som hamnar i en dramatisk samvetskonflikt mitt under tävlingarna. Filmen fick fyra Oscars.
Shadowlands (1993) om C.S. Lewis äktenskap och hans frus tragiska bortgång i cancer.
Amish Grace (2010) om skolskjutningen på en Amish-skola i Pennsylvania 2006, och hur Amish församlingen överraskade världen genom att visa kärlek och förlåtelse.
Luther (2003) om Martin Luthers tidiga år som reformator på 1500-talet
The Radicals (1989) om anabaptisterna på 1500-talet med utgångspunkt från Michael och Margareta Sattlers liv och tjänst (håller inte riktigt samma kvalitet som film, men är intressant på grund av sitt ämne).

Jag behöver kanske inte tillägga att jag även gillar TV-serier som The Crown och The Chosen.

Även om man måste ta detaljerna med en nypa salt i den här typen av filmer har de oerhört mycket att ge mig. Jag får för det första en god inblick i en annan tid och/eller kultur och de frågor människor brottades med där och då. Jag får också lära mig något om historiska personer och deras betydelse. Jag blir dessutom utmanad, inspirerad och berörd av deras exempel och livsöden, och jag blir för det fjärde motiverad att ta reda på historiska fakta, kollar upp hur det var på riktigt och hur mycket man egentligen vet. För mig landar det ofta i ett intressant studium av de historiska källorna. Det är precis dessa fyra saker som jag tar med mig från Jesus Revolution.

Filmen ger för det första en utmärkt inblick i 1970-talets ungdomskultur och de stämningar som rådde i den tidiga Jesusrörelsen. Även om filmen utspelar sig i USA finns det stora likheter med det som hände i Sverige och jag känner igen mig. Beskrivningen av hängivenheten, äktheten, enkelheten, bönen, lovsången och gudsnärvaron är mycket trovärdig. Jag tror att de som inte var med på den tiden kan inspireras av att lära känna denna rörelse, som även berörde vårt land.
Jag hade inte någon bra koll på Lonnie Frisbee tidigare (bilden) och filmen har verkligen öppnat mina ögon för honom och hans betydelse i både USA och Sverige, först för den tidiga Jesusrörelsen och sen för Vineyard. Greg och Cathe Lauri är också nya bekantskaper för mig. Däremot hade jag ganska bra koll på Chuck Smith (pastor i Calvary Chapel) och på rockbandet Love Song, vars musik är soundtrack till filmen (underbara låtar förresten, och ett av mina favoritband från den tiden).
Det finns mycket i filmen Jesus Revolution som inspirerar och utmanar. Jag blir till exempel påmind om att många unga människor söker efter rätt saker, men på fel ställe och blir berörd av att de är som får utan herde. Jag blir inspirerad av att Jesus kan förvandla och använda de mest trasiga och jag blir skakad av att de etablerade församlingarna inte var beredda att förändras och släppa in nya människor. Chuck Smiths sätt att öppna Calvary Chapel för Jesusfolket hörde jag talas om redan när jag var tonåring. Calvary Chapel blev ett begrepp bland oss som var unga då. Tyvärr var den församlingen ganska unik, och var finns de församlingar idag som är beredda att förändras för att skapa plats för unga människor? Jag tror att filmen kan fungera som en varningsklocka för många församlingsledare.
Filmen ger förstås inte hela bilden av historien och det har motiverat mig att ta reda på historiska fakta, särskilt om Lonnie Frisbee. Filmen antyder att det fanns problem och konflikter, men säger inte så mycket om detta. Det finns mycket att hämta på nätet för den som vill veta mer, och jag vill särskilt rekommendera en dokumentär på Youtube FRISBEE - The life and death of a hippie preacher och en intervju med Lonnie Frisbees dåvarande fru Connie, som konstigt nog inte kontaktades av filmteamet innan filmen spelades in, trots att hon är en av karaktärerna i filmen. Pascal Andreassons artikel om Lonnie Frisbee ger också värdefull information, liksom Torbjörn Freijs bok om Vineyards historia i Sverige (Vinrankan). Verkligheten är ofta mer komplicerad än fiktionen, och så även i det här fallet.

Min rekommendation är alltså att du ska se filmen och låta dig inspireras och utmanas av den och den rörelse den berättar om. Men var samtidigt medveten om att det är en spelfilm och att den inte berättar hela sanningen. Om du har båda dessa tankar i huvudet samtidigt tror jag att du kan få ut mycket av den.

Jag och Jesusfolket

Den första generationen Jesusfolk var födda åren runt 1950. Vi som var födda i slutet av 50-talet blev på något sätt den andra generationen. Lonnie Frisbee föddes nästan på dagen tio år före mig och jag var bara 12 år när han predikade i Jönköping 1971 och var inte med då.

Jag berördes istället av Jesusrörelsen under den senare delen av 70-talet när den hade utvecklats (och kanske mognat) och mer blivit en del av den karismatiska förnyelsen. Jag och mitt gäng hörde till exempel aldrig till Jesushuset i Jönköping, men vi gick dit på deras möten ibland, särskilt när de hade någon intressant talare på besök. Jag och några vänner åkte också på Jesusfolkets sommarkonferenser på Jutatorpet i södra Småland. I slutet av 70-talet var nog Jesusrörelsen i Sverige inte så mycket en hippierörelse, utan främst en rörelse bland frikyrkliga och svenskkyrkliga ungdomar, som mötte Jesus och gav sina liv till honom. Jag berördes starkt av Jesusrörelsens andra våg och var definitivt en del av den, men jag tror inte att jag då skulle sagt att jag tillhörde Jesusfolket.

Jag mötte Jesus i november 1974 och det förvandlade mitt liv (det har jag berättat om här). Jag var då 15 år och min första kontakt med Jesusfolket från USA var ungefär tre månader senare (bilden på mig är tagen vid den tiden). Det var på en konsert i Erik Dahlbergsgymnasiets aula med Jamie Owens, Barry McGuire och Second Chapter of Acts, som var på turné genom Sverige. Jag blev helt tagen av musiken, vittnesbörden, förkunnelsen och enkelheten hos dessa Jesuslärjungar, som stod barfota på scenen i jeans och t-shirt och berättade om vad Jesus hade gjort i deras liv. Det var vid den här tiden jag började drömma om en kristen gemenskap som levde enligt mönstret i Apostlagärningarnas andra kapitel och det är utan tvekan så att det finns en koppling mellan mitt möte med Jesusfolket och den visionen. Det ledde fram till att jag fyra år senare flyttade till Råslätt för att förverkliga den drömmen. Men det är en annan historia.

Multiplicering enligt Apostlagärningarna

2023-08-30T09:30:00.000+02:00

Denna text är ett utdrag från mitt kapitel om sändande moderförsamlingar i boken Nya vägar för världens skull - Förändringsarbete i frikyrkliga församlingar. Detta är en fortsättning på det tidigare utdraget Vi behöver församlingar som är som jordgubbsplantor.

Multiplicering - Lärdomar från Apostlagärningarna

Ett nyckelbegrepp i församlingsplantering är multiplicering. På svenska är multiplikation inte mycket mer än ett räknesätt och därför uppfattar många det som alltför tekniskt att använda ordet om tillväxt i den kristna rörelsen. I engelskan är ordet lite mjukare och det är därifrån vi tagit in det i vårt språkbruk. I engelska bibelöversättningar används ofta begreppet multiply om tillväxt. Jag ger tre exempel från English Standard Version (ESV)

“And the word of God continued to increase, and the number of the disciples multiplied greatly in Jerusalem”. (Apg 6:7)

“But the word of God increased and multiplied” (Apg 12:24)

“So the church throughout all Judea and Galilee and Samaria had peace and was being built up. And walking in the fear of the Lord and in the comfort of the Holy Spirit, it multiplied”. (Apg 9:31)

I dessa exempel ser vi att det är tre saker som multipliceras i Apostlagärningarna: Guds ord, lärjungar och församlingar. I Bibel 2000 översätts ovanstående texter så här:

”Guds ord vann spridning, och antalet lärjungar i Jerusalem steg kraftigt”. (Apg 6:7)

”Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa”. (Apg 12:24)

”Kyrkan fick nu vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den heliga andens tröst och stöd”. (Apg 9:31)

Notera även några rader i Apostlagärningarnas sextonde kapitel där SFB15 översätter ordagrant och visar att det även är antalet församlingar som växer. ”Och församlingarna stärktes i tron och växte i antal för varje dag” (Apg 16:5).

När vi läser berättelsen i Apostlagärningarna ser vi också hur antalet medarbetare och ledare multipliceras. Paulus har en medveten strategi att hela tiden träna nya ledare och han uppmanar sin medarbetare Timotheos att göra samma sak: ”Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur” (2 Tim 2:2).

Den här texten är en nyckelvers när det gäller multiplikation. I den finns fyra generationer. Paulus har undervisat Timotheos – Timotheos ska undervisa pålitliga människor – dessa ska i sin tur undervisa andra. När man har kommit upp i fyra generationer kan man börja tala om att multiplikationen verkligen har kommit igång.

Vi ser alltså att det är fyra saker som behöver multipliceras. Först är det Guds ord, evangeliet som ska spridas och växa till. När evangeliet sprids ut kommer människor till tro och tränas till lärjungar som blir medarbetare och ledare, och när medarbetare sänds ut kan även antalet församlingar multipliceras. Det är mycket viktigt att vi förstår hur det här hänger ihop och att vi tar det i rätt ordning. Vi kan inte börja med steg fyra och prata om att våra församlingar ska bli sändande moderförsamlingar om vi inte också har de tre första byggstenarna på plats. Att bara starta nya församlingar kommer inte att skapa en multiplicerande rörelse om vi inte samtidigt delar evangeliet, gör lärjungar och tränar ledare även i moderförsamlingarna. Evangelisation och lärjungaträning är motorn i all församlingsplantering och därför måste vi börja på rätt ställe.

När vi talar om multiplicering är det alltså en bild för snabb tillväxt. 2x2x2x2 är dubbelt så mycket som 2+2+2+2. I början är inte skillnaden så stor, men snart ökar skillnaden dramatiskt. Tänk dig att man är två personer från början och att varje person vinner en ny person varje år. Efter fyra år är man sexton personer, efter 15 år är man 32 000 och efter 25 år är man 33 miljoner. Multiplikation går långsamt i början, men efter ett tag tar det fart. Det är därför vi talar om vikten av multiplicering när vi jobbar med församlingsplantering. Och det är viktigt att begreppet får fäste i vårt språkbruk, eftersom språkbruket skapar kultur.

I vårt svenska sammanhang kan talet om multiplikation verka orealistisk och betungande. Vi är glada om det överhuvudtaget växer. Vi är vana vid minussiffror, så vi är nöjda om det är på plus. Men låt oss inte glömma att vi i hundra år, från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet, hade väckelse och snabb tillväxt i vårt land. Låt oss även inspireras av att det idag finns multiplicerande rörelser i andra delar av världen och låt oss framför allt tala om visionen av församlingar som multiplicerar sig. Det är detta multiplikation handlar om: Lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar i flera generationer och församlingar som planterar församlingar som planterar församlingar i flera generationer.

Den övernaturliga dimensionen

En församling blir inte en sändande moderförsamling bara genom ett församlingsmötesbeslut om organisationsförändring eller en satsning på evangelisation. Det måste börja någon annanstans. I Apostlagärningarna ser vi att den multiplicerande rörelsen föregås av Andens utgjutande på pingstdagen. Det är avgörande att vi förstår att det finns en övernaturlig dimension här. Det är Andens utgjutande som skapar ivern att dela evangeliet. Det är Andens kraft som bekräftar evangeliets sanning genom tecken och under. Det är Anden som leder arbetarna till nya människor och till nya platser. Det är Anden som initierar nya steg och öppnar nya dörrar.

Samma sak gäller även i vår tid. Vi behöver Andens kraft och Andens ledning för att bli sändande moderförsamlingar och därför behöver allt detta genomsyras av bön. En multiplicerande rörelse av församlingar kan inte organiseras fram utan måste växa fram spontant och organiskt genom Andens ledning. Detta pekade Roland Allen på redan 1927 i sin bok TheSpontaneous Expansion of the Church and the Causes Which Hinder It. Han visade också att beroendet av Andens ledning inte tar bort behovet av strategiskt tänkande och genomtänkta missionsmetoder. I klassikern MissionaryMethods St Paul’s or Ours visade han på hur Paulus planterade församlingar genom att kombinera Andens ledning med strategiskt tänkande. Jag tror att vi som kristna i Sverige på grund av vår inre sekularisering har lätt att glömma bort den andliga dimensionen. Därför behöver vi ständigt påminna oss själva och varandra om vikten av bön och Andens ledning.

Nya vägar för världens skull, sid 289-293.

Vi behöver församlingar som är som jordgubbsplantor

2023-08-28T15:00:00.005+02:00

Det här är ett utdrag ur mitt kapitel om sändande moderförsamlingar i boken "Nya vägar för världens skull - förändringsarbete i frikyrkliga församlingar", som kom ut på Libris i våras.

I min ungdom kom jag i kontakt med församlingsplantering i Frankrike och lärde känna den franska missionsorganisationen France-Mission. Deras vision var att bygga församlingar som multiplicerar sig. Bakgrunden till visionen var en församling i Paris som på 1960-talet satte upp ett mål om att plantera församlingar som planterar församlingar. Med den visionen planterade man 1967 församlingen Paris-Nation, och denna församling blev verkligen en sändande moderförsamling som fick se multiplikation. När Paris-Nation firade 20-årsjubileum 1987 hade den nio dotterförsamlingar och tre dotter-dotterförsamlingar[1].

Några av dotterförsamlingarna kopplades till France-Mission vilket ledde till att hela missionsorganisationen 1984 antog visionen att bygga församlingar som multiplicerar sig. France-Mission har grundat ett 90-tal församlingar i Frankrike under sin 60-åriga historia.[2] Det har inte gått fort, men man har visat att församlingsplantering och tillväxt är möjligt också i ett sekulariserat land i Västeuropa.

Två modeller för församlingsplantering

Nya församlingar kan planteras på många olika sätt. Om man generaliserar kan man säga att det finns två olika huvudkategorier.

Den första modellen är det apostoliska teamet. Den innebär att en pionjär (ofta en person med evangelistens eller apostelns gåva) flyttar med ett team till en ny plats och grundar en ny församling utan en moderförsamling i den omedelbara närheten. Inom France-Mission använder man bilden av en fallskärmstrupp för den här modellen. Man sänder ett team in på fiendeland för att upprätta en ny bas på fientligt område.

Den andra modellen är moder-dotter. Den innebär att en församling knoppar av sig och sänder ut några medlemmar till en plats i närheten för att plantera en ny församling. Här kommer drivet och visionen inte i första hand från en pionjär, utan från moderförsamlingen som har det i sitt DNA att reproducera sig och få barn. Inom France-Mission talar man om församlingar som är som jordgubbsplantor, som sprider sig genom att skicka ut sticklingar som blir nya plantor i närheten av moderplantan. Bilden av församlingar som är som jordgubbsplantor ligger till grund för France-Missions vision av församlingar som multiplicerar sig.

Båda modellerna behövs och är viktiga. I början av ett skeende är det ofta det apostoliska teamet som dominerar, men om det verkligen ska bli en multiplicerande rörelse, behöver även modellen moder-dotter komma igång. Jag tror att det är precis i den fasen vi befinner oss nu i Sverige. De flesta församlingar som planterats hittills har kommit till genom apostoliska initiativ. Om vi ska nå målet att plantera fler församlingar än vad som läggs ner behöver fler församlingar i alla samfund medvetet göra det till sin vision att bli sändande moderförsamlingar.

De här två modellerna kan vi se även i Apostlagärningarna. Paulus reste med sitt apostoliska team och grundade församlingar i städer, långt från den församling som sänt ut honom. De församlingar som planterades blev sedan sändande moderförsamlingar som fick många dotterförsamlingar i sin närhet. Församlingen i Thessalonike fick till exempel Guds ord att höras i både Makedonien och Akaja (1 Thess1:8). Utifrån den nystartade församlingen i Efesos fick hela Mindre Asien höra evangeliet (Apg 19:8–10). Vi ser i Nya testamentet hur båda modellerna kompletterade varandra så att en multiplicerande rörelse kunde ta form.

Nya vägar för världens skull, sid 286-289.

Ett ytterligare utdrag från kapitlet finns här: Multiplicering enligt Apostlagärningarna.

Läs även:

Bokpresentation: Nya vägar för världens skull, där jag ger en översikt över hela boken.

Berättelser ur mitt liv: En sommar i Frankrike med OM, där jag berättar om mitt första möte med France-Mission sommaren 1978.

Mitt möte med France-Mission och drömmen om multiplicering, där jag berättar mer om France-Mission.

[1] Presle & Morin France-Mission - De la semence à la multiplication depuis 1957, Éditions Silas 2017, s 164

[2] France-Mission har gått samman med en annan missionsorganisation och heter numera Perspectives, se https://www.eglises-perspectives.org/

Judas brev, del 1: Kämpa för tron

2023-06-29T11:31:00.001+02:00

Judas brev är en av Nya testamentets kortaste böcker, men det har ett aktuellt budskap. För ett antal år sedan hade jag en predikoserie över Judas brev. Det blev tre predikningar och rubrikerna var "Kämpa för tron", "Tappa inte tron" och "Bygg på tron". Det här texten bygger på den första av dessa predikningar, där jag gick igenom de fyra första verserna.

Från Judas, Jesu Kristi tjänare, Jakobs bror, till de kallade som är älskade av Gud fadern och bevarade åt Jesus Kristus.
Barmhärtighet, frid och kärlek åt er i allt rikare mått.
Mina kära, i min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning känner jag mig tvungen att sända er en maning att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga.
Bland er har det nämligen nästlat sig in några människor som för länge sedan blev förutbestämda för domen. De är gudlösa och missbrukar vår Guds nåd till ett liv i utsvävningar och förnekar vår ende härskare och herre, Jesus Kristus.

"Kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga", skriver Judas (vers 3). Den kristna tron är hotad även i vår tid och det finns all anledning att även idag lyssna till Judas uppmaning att kämpa för tron.

Judas är med all sannolikhet en av Jesus bröder (se Matt 13:55). Han presenterar sig som Jakobs bror (vers 1) och det kan inte syfta på någon annan än Jesus bror Jakob som var ledare i församlingen i Jerusalem och författare till Jakobs brev. Judas brev varnar för villolärare som kommit in bland de kristna och hotar församlingen inifrån och han skriver om att Guds dom kommer att drabba dem som överger Gud och hans väg. Det är ett brev med en ganska mörk ton.

Brevet handlar mycket om Guds dom, men det börjar med en påminnelse om Guds kärlek. Judas vill ge oss det rätta perspektivet och inledningen fäster uppmärksamheten på några nyckelbegrepp. De troende är kallade, älskade och bevarade (vers 1). Därefter önskar han att de ska växa till i sin erfarenhet av barmhärtighet, frid och kärlek (vers 2). Vart och ett av dessa uttryck är värt ett eget studium, men Judas bara nämner dem i förbifarten för att påminna de kristna om vad som är den kristna trons grund. Det är inga utläggningar, utan nyckelord som påminner läsaren om det viktiga och hjälper oss att inte tappa fokus när han börjar skriva om brevets ämne – villolärarna som hotar tron och församlingen. Ta gärna en stund och reflektera över dessa ord innan du läser vidare: kallade och älskade av Gud fadern och bevarade åt Jesus Kristus; barmhärtighet, frid och kärlek i allt rikare mått.

Judas hade tydligen planerat att skriva ett undervisande brev om ”vår gemensamma frälsning” (vers 3), men han fick ändra sina planer eftersom han kände sig tvungen att skicka iväg en uppmaning att kämpa för tron. Situationen hade blivit akut. Det är just därför som den här lilla boken fick vara med i Bibeln. Det är Judas bidrag till den kristna församlingen. Vi vet inte om Judas fick skriva sitt planerade brev om frälsningen, men det fick i alla fall inte vara med i Nya testamentet. Brevet om den gemensamma frälsningen har vi istället fått genom Paulus och hans brev till de kristna i Rom. Judas bidrag är maningen att kämpa för den kristna tron. Den kristna tron är nämligen alltid hotad av felaktig och falsk undervisning. Så var det då och så är det nu. Därför behöver vi läsa Judas brev.

Judas har ett intressant sätt att beskriva tron. Han kallar den för ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (vers 3). Den kristna tron har två sidor: förtröstan och försanthållande. Först och främst är det förtröstan på Jesus Kristus och en relation med honom, men det är också tro på vissa grundfakta om vem Jesus är och vad han har gjort. Kristen tro är både förtröstan och försanthållande, både relation och lära. I Judas brev är det tydligt att det handlar om trons innehåll, alltså vad vi tror på. Det handlar om "den tro som en gång för alla har överlämnats till de heliga", som SFB15 översätter.

Den kristna tron förändras inte, uttrycksformerna förändras, men inte det centrala innehållet. Genom hela kyrkohistorien har kristna insett vikten av att definiera trons centrala innehåll och därför har man formulerat trosbekännelser. Att trosläran är viktig ser vi redan i Nya testamentet (se till exempel 1 Kor 15 och 1 Joh). I den tidiga kristna kyrkan var det därför mycket viktigt att formulera den sanna tron och det växte fram en trosregel, som till slut landade i den apostoliska trosbekännelsen. Den är en bra sammanfattning av de viktigaste punkterna i den kristna tron. Den formulerades under den första kristna tiden och håller fortfarande, även om den förstås inte säger allt. Den lyder så här i den nya översättningen:

Vi tror på Gud, allsmäktig Fader,
himlens och jordens skapare.

Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre,
som blev till som människa genom den heliga Anden,
föddes av jungfrun Maria,
led under Pontius Pilatus,
korsfästes, dog och begravdes,
steg ner till dödsriket,
uppstod från de döda på tredje dagen,
steg upp till himlen,
sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida
och skall komma därifrån för att döma levande och döda.

Vi tror på den heliga Anden,
den heliga, universella kyrkan, de heligas gemenskap,
syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och det eviga livet.

Detta är den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga, och det är den som Judas uppmanar oss att kämpa för.

Ibland kommer hotet mot den kristna tron utifrån, men i Judas brev kommer det inifrån. ”Bland er har det nämligen nästlat sig in några människor…”, skriver Judas. Människor som uppträder som kristna ledare, men vilseleder folket var ett stort problem då (jfr Apg 20:29-30, 2 Petr 2:1) och är det även i vår tid. Det är det som är brevets budskap. Judas kommer längre fram i brevet att förklara vad dessa villolärare står för, men här sammanfattar han det i två punkter (vers 4).

Det första problemet är att "de missbrukar vår Guds nåd till ett liv i utsvävningar". De syndar på nåden, som man brukar säga. Det här kan hända även i vår tid när vi betonar Guds kärlek så starkt att vi riskerar att tappa bort Guds helighet och vikten av att hålla hans bud. Guds nåd ger oss inte frihet från Guds bud, utan fostrar oss tvärtom till ett liv i lydnad och renhet (se Tit 2:11-14).

Det andra problemet är, enligt Judas, att de "förnekar vår ende härskare och herre, Jesus Kristus". Dels genom att inte lyda honom som herre, och dels genom att förneka den sanna läran om Jesus Kristus, som sann Gud och sann människa. Även i vår tid finns det kyrkliga ledare som kallar sig kristna, men förnekar den apostoliska trosbekännelsens grundfakta om Jesus Kristus.

Judas beskriver alltså hur villolärarna orsakar både ett moraliskt problem och ett läromässigt problem. Båda sakerna är allvarliga och viktiga och därför har Judas skrivit sitt brev och därför har det kommit med i Nya testamentet. Judas brev är Guds ord till oss idag! .

Judas skriver både om Guds kärlek och om Guds dom. Vi blir så lätt ensidiga, men Judas lyckas hålla balansen. Gud är både kärleksfull och helig. Gud älskar alla människor, men han dömer också dem som vänder honom ryggen. Och för dem som vilseleder andra blir domen extra hård. Den kristna tron var hotad på Judas tid och den är hotad idag. Därför gäller Judas uppmaning även för oss. Vi behöver kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats till de heliga. Den tro som är formulerad i den apostoliska trosbekännelsen.

Jag har tidigare skrivit i detta ämne här:

Tre kännetecken på sann kristendom

Trons minimum

En ny kristendom

Fortsättning följer så småningom.

Bokpresentation: Nya vägar för världens skull

2023-06-22T08:20:00.003+02:00

Idag vill jag tipsa om en nyutkommen antologi, som jag tror kan bli till stor välsignelse för många kristna församlingar och kyrkor i Sverige. Boken heter Nya vägar för världens skull - Förändringsarbete i frikyrkliga församlingar, och jag är en av de 18 skribenter som bidragit. Som titeln anger ligger fokus på frikyrkoförsamlingar, men anslaget är brett och boken kommer förhoppningsvis att läsas även i andra sammanhang.

I förordet konstaterar bokens tre redaktörer, Carl-Henrik Jaktlund, Mattias Neve och Emma Rudäng, att det saknats ett samlat material om församlingsutveckling och förändringsarbete i frikyrkliga församlingar och att det är detta tomrum som den här antologin ska bidra till att fylla. I 18 kapitel på 330 sidor tar den upp en rad olika ämnen och blir något av en handbok, som man kan återkomma till i församlingsledningen när man jobbar med olika frågor. I den här texten ger jag en kortfattad översikt över bokens innehåll och några personliga kommentarer.

I bokens första kapitel samtalar Carl-Henrik Jaktlund med tre samfundsledare om att förändring ligger i frikyrkans DNA. Därefter är boken indelad i fyra avdelningar: framåt, uppåt, inåt och utåt..

Del 1- Framåt: Vägen vidare

I den första delens fyra kapitel introduceras ämnet församlingsutveckling. Carl-Henrik Jaktlund samtalar med fyra pastorer om deras erfarenheter. Klas Eriksson skriver om erfarenheter och lärdomar från arbetet med NFU (Naturlig församlingsutveckling). Åsa Molin skriver om sund och osund iver i församlingslivet och Mattias Neve behandlar vikten av att det finns utrymme för innovation och kreativitet i församlingen, och vad som kan stå i vägen för detta.

Del 2 - Uppåt: Andliga strömmar

På ett förtjänstfullt sätt använder boken bilden av en församling som en gemenskap med tre riktningar: uppåt, inåt och utåt, ofta illustrerad med en triangel.

Även del två innehåller fyra kapitel. Ida-Maria Brengesjö skriver om den helige Andes betydelse för församlingens liv. Emma Boije skriver om bönens betydelse för församlingens utveckling utifrån erfarenheterna från 24-7 rörelsen. Ett kapitel som sticker ut är Emma Rudängs och Ulrik Josefssons text om kontemplativa rörelser i frikyrkligheten. På ett mycket intressant sätt visar de att den kontemplativa andligheten har djupa rötter i frikyrkans historia och hur den har breddats och fördjupats på senare tid både genom modern lovsång och tysta retreater. Sångens om musikens plats i församlingsutvecklingen får ett eget kapitel skrivet av Mattias Martinsson. Det är verkligen positivt att det andliga livet får ett så stort utrymme i en bok om förändringsarbete. Det är så lätt att tappa den biten annars.

Del 3 - Inåt: Samspel och identitet

Del tre fokuserar på gemenskapen i församlingen och innehåller tre kapitel, som tar upp tre viktiga områden för en församlings liv och utveckling. Åsa Kristensson skriver om vikten av att förstå en församlings kultur och hur den kan förändras. Josefine Arenius tar upp frågan om att vara en församling för alla generationer och utmanar både unga och äldre att göra upp med individualismen och prioritera gemenskapen. Carin Hemmati skriver om rikedomar och utmaningar i olika kulturer och olika sätt att vara en mångkulturell och multietnisk församling. Jag som är med i en församling som har det uttalade målet att vara både flergenerationell och mångkulturell tyckte att dessa kapitel var givande.

Del 4 - Utåt: Uppdraget

Den avslutande delen är den som jag själv tycker är den mest utmanande och intressanta. Betoningen ligger på missionsuppdraget och att nå nya människor genom evangelisation, diakoni och församlingsplantering. Här finns flera viktiga och delvis banbrytande betoningar att ta vara på och en kraftig utmaning att som församlingar bli mer missionella, tjänande och sändande. Björn Gusmark, som är präst i Svenska kyrkan, skriver om Nya sätt att vara kyrka, en rörelse som också kan hjälpa frikyrkoförsamlingar att hitta nya vägar. Carl-Henrik Jaktlund och Marie-Louise Nilsson skriver sylvasst utifrån Alpha-konceptet om att ha fokus på att nå nya människor och låta det vara församlingens främsta angelägenhet och högsta prioritering. Björn Asserheds kapitel handlar om lokal ekumenik och församlingsförnyelse i ett pionjärperspektiv och tar upp en viktiga frågan om hur nya församlingar relaterar till redan befintliga församlingar och hur församlingsplantering kan bidra till församlingsutveckling. Emil Mattsson skriver mycket bra om diakoni och församlingsförnyelse och ger många konkreta förslag på hur en församlings diakonala tjänst kan gestalta sig. Han betonar också vikten av att församlingen verkligen är en gemenskap.

I denna fjärde del finns även mitt kapitel om att vara en sändande moderförsamling. Jag gör några historiska reflektioner kring hur grundandet av nya församlingar sett ut i Sverige fram till idag och menar att vi nu behöver gå in i en ny fas där fler församlingar gör det till sin uttalade vision att plantera församlingar och blir sändande moderförsamlingar. Hur det ska kunna ske skissar jag på i min text och drar lärdomar både från Apostlagärningarna och från församlingsplantering i Frankrike under andra halvan av 1900-talet. Personligen känner jag att detta är en av de viktigaste texter jag har skrivit på senare år och jag hoppas att den blir läst av många och inspirerar till förändring och djärva trossteg.

I bokens sista kapitel sammanfattar Karin Wiborn det hela och ger några ord på vägen i det fortsatta förändringsarbetet.

Några kommentarer

Till sist vill jag ge några kommentarer på boken. Redaktörerna har avsiktligt låtit bokens texter ha stor variation. Några texter är akademiska, andra är mer populärt skrivna. Denna variation berikar, även om boken ibland kan kännas lite ojämn och spretig. Det finns ändå en röd tråd och en tydlig tanke i bokens struktur som man upptäcker efter hand. Redaktörerna skriver i förordet att det finns flera saker som inte tas upp i boken och så är det förstås. Jag kan säga att det är två kapitel som jag saknar. Det hade varit bra med ett inledande kapitel för att introducera ämnet och tydligt förklara bokens struktur. Det klarnade visserligen efter hand, men det hade underlättat med en tydligare inledning. Det andra jag saknar är ett kapitel i del 3 om hur man bygger en relationsorienterad församling där människor lever i gemenskap och delar livet med varandra. Som jag ser det är detta en av församlingens största utmaningar i vår individualistiska kultur och här finns mycket att ta upp. Frågan berörs på några ställen, framför allt av Josefine Arenius och Emil Mattsson, men den hade behövt ett eget kapitel.

Dessa två önskemål förtar dock inte det slutgiltiga omdömet att detta är en mycket bra bok, väl värd att läsas av pastorer, församlingsledare och andra intresserade. Denna bok kommer säkert att bli till stor välsignelse i det nödvändiga förändringsarbete som ligger framför oss.

Kom gärna med synpunkter på mitt kapitel när du har läst det!

I dessa två texter kan du läsa utdrag ur mitt kapitel i boken:

Vi behöver församlingar som är som jordgubbsplantor

Multiplicering enligt Apostlagärningarna

Ny rapport: Frikyrkan i orten

2023-05-02T09:54:00.003+02:00

Den 18 april släpptes rapporten Frikyrkan i orten, där jag är med som redaktör tillsammans med Johannes Stenberg och Erika Bergman. Rapporten är på 128 sidor och publiceras av Vidare, EFK och SAM. Den kan laddas ner som PDF bland annat på SAM:s hemsida här. I den vill vi peka på en av den svenska frikyrklighetens största missionsutmaningar, nämligen de förorter och stadsdelar i vårt land där den frikyrkliga närvaron är betydligt lägre än i andra områden. I dessa bostadsområden bor människor från hela världen, många från folkgrupper som inte har nåtts av evangeliet i någon större utsträckning. Med den här rapporten vill vi öka medvetenheten om att vi som kristna i Sverige kan göra skillnad och inspirera till djärva satsningar i vårt eget land.

Rapportens första del ger statistik och kartlägger den frikyrkliga närvaron i de 61 bostadsområden som finns på polisens lista över utsatta områden. Vi utgår från den listan för enkelhetens skull, även om vi håller med om att den har sina brister. Rapporten visar att det i 47 av dessa 61 områden finns en mycket låg frikyrklig närvaro, både när det gäller antalet församlingar och antalet medlemmar. ALT-läraren Maria Karlsson kompletterar bilden med att skriva om vilka utmaningar som finns i dessa bostadsområden och ger en bild av aktuell forskning i ämnet.

I den andra delen får en rad röster komma till tals och läsaren får del av något av det som görs redan idag. Här lyfts inga teorier fram, utan erfarenheter och exempel från många års verksamhet inifrån stadsdelarna. Jonathan Ekros skriver om Neighbourhood i Araby, Växjö, som hjälper unga att klara skolan och komma in på arbetsmarknaden. Mikael Wahl skriver om hur det är att flytta strategiskt med sin familj till ett prioriterat område. Robin Minshull delar med sig av hur det är att vara pastor i den mångkulturella stadsdelen Råslätt i Jönköping. Tre texter handlar om att bygga församling där utmaningarna är som störst. Lars Cedergren berättar om Smyrna Gårdsten (Göteborg), Esther Björkman skriver om Livets Ord i Gottsunda (Uppsala) och Anton Lidström om Ekarängskyrkan i Hulta (Borås). Antons kapitel tar även upp mer generella frågor om förutsättningarna för att plantera nya församlingar i prioriterade bostadsområden. Rickard Cruz och Lars Mörling skriver var sitt kapitel om mötet med muslimer och de utmaningar som kan finnas med att vara församling i sammanhang där muslimer är i majoritet. Joanna Simonsson skriver inspirerat om hur man kan jobba bland barn och unga och Johannes Stenberg ger ett exempel på detta från Linköping. I det avslutande kapitlet skriver Patricia Ask om vikten av strategisk bön, utifrån sin erfarenhet i bönenätverket Hopp för Järva.

Rapporten består av många läsvärda texter och jag hoppas att den ska informera, inspirera och utmana. Vi som har skrivit den är tacksamma för den frikyrkliga närvaro som redan finns i dessa bostadsområden, och allt det goda som görs, men vi tror att vi kan göra mycket mer. Ja, vi är övertygade om att vi måste göra mycket mer. Jesus sökte sig till samhällets marginaler och om kristna församlingar vill vara som Jesus, måste de gå i samma riktning. Jesus sa till sina lärjungar: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”, och det gäller även oss som är hans lärjungar 2000 år senare.

För tio år sedan skrev jag ett blogginlägg om detta viktiga ämne:

Ropet från höghusförorten

Rapporten kan även laddas ner här:

https://vidare.nu/

https://efk.se/webb/kalender/kalenderhandelser/2023-03-02-rapportslapp-frikyrkan-i-orten.html

Tre pionjärer på 1970-talet - Några reflektioner om församlingsplanteringens historia i Sverige

2023-04-13T21:52:00.006+02:00

Församlingsplantering har legat mig varmt om hjärtat sen början av 1980-talet, då jag själv blev församlingsplanterare. Idag jobbar alla frikyrkosamfunden med att plantera nya församlingar, men så var det inte på den tiden. Då var församlingsplantering ofta ifrågasatt och kritiserat. Rötterna till dagens församlingsgrundande rörelse finns i 1970-talet. I den här texten vill jag skriva något om församlingsplanteringens historia och berätta om tre nyckelpersoner: Sjöberg, Nilzon och Pihlström. deras betydelse behöver uppmärksammas och det kan förhoppningsvis inspirera någon att gräva djupare i ämnet.

I väckelserörelsernas barndom på 1800-talet var det en självklarhet att starta nya gemenskaper. EFS startade föreningar, Frälsningsarmén kårer och frikyrkosamfunden grundade församlingar.

I mitten av 1900-talet förändrades bilden. Tillväxten avtog och att grunda nya församlingar blev alltmer ovanligt. Tanken på församlingsgrundande som missionsstrategi och som en naturlig del av en rörelses dynamik hamnade alltmer i bakgrunden.

På 1970-talet berördes Sverige av två andliga förnyelserörelser, Jesusrörelsen och den karismatiska väckelsen. Många unga människor kom till tro och många kristna i alla åldrar upplevde en andlig förnyelse. Jag kom till personlig tro 1974 och under mina första år som kristen levde jag mitt i båda dessa rörelser. Det märkliga var att varken Jesusrörelsen eller den karismatiska förnyelsen ledde till att nya församlingar planterades. Det uppstod gemenskaper och bönegrupper, men tanken på att nya församlingar kunde vara en positiv frukt av väckelsen verkar inte ha kommit upp på agendan. Tvärtom uppfattades tanken på att starta nya församlingar som något negativt och splittrande under denna tid. Det fanns en stark betoning på att man inte skulle starta nya församlingar, utan istället stanna kvar där man var och verka för förnyelse i det etablerade sammanhanget. I de gemenskaper som bildades fanns det ofta en stolthet över att inte vara församling, trots att man på många sätt i praktiken fungerade som församlingar. När jag och Kerstin flyttade till Råslätt 1979, tillsammans med några vänner, var det just för att starta en sådan kristen gemenskap. Att grunda en församling fanns inte ens på kartan, trots att jag ett år tidigare hade varit involverad i en församlingsplantering i Frankrike.

Första gången jag mötte församlingsplantering som missionsstrategi var när jag som 19-åring tillbringade en sommar med OM i Frankrike. Jag var med i ett team i de södra förorterna av storstaden Rennes och vi hjälpte en församlingsgrundare som precis var i starten av sitt arbete. Han arbetade inom den franska missionsorganisationen France-Mission, som grundar församlingar i Frankrike. Jag följde sedan France-Missions arbete under många år och denna kontakt med församlingsplanterare i Frankrike hade en helt avgörande betydelse för mitt tänkande om mission och församlingsgrundande.

I Frankrike grundade man församlingar för att nå nya människor och nya platser, men hemma i Sverige var inställningen helt annorlunda, vilket alltså gjorde att inte ens jag tänkte församlingsplantering när vi flyttade till Råslätt.

I slutet av 1970-talet började enstaka röster höjas för en annan hållning. Tänk om församlingsplantering inte var splittring, utan en missionsstrategi. I början av 80-talet nådde dessa röster även till oss på Råslätt, vilket ledde till en omprövning av vår vision.

Jag har förstås inte hela bilden, men jag kan identifiera tre olika sammanhang som påverkade oss på Råslätt att grunda en församling. I vart och ett av dessa sammanhang fanns det en nyckelperson som jag tror hade en viktig roll i att introducera församlingsplantering som missionsstrategi i Sverige i slutet av 1970-talet. Dessa nyckelpersoner är Kjell Sjöberg, Kjell Nilzon och Peringe Pihlström.

Jag har pratat med flera av dem som grundade församlingar i början av 80-talet och många nämner pingstpastorn Kjell Sjöberg som en viktig inspiratör. Kjell Sjöberg hade grundat pingstförsamlingen i Strömstad på 50-talet och var sedan missionär i Pakistan i flera år. När han kom hem till Sverige 1973 blev han pastor i Järfälla Pingstförsamling och såg behovet av att plantera församlingar i Stockholms förorter. Han presenterade visionen om församlingsplantering i den lilla boken Djärva planer för församlingstillväxt (1978). En av de kristna gemenskaper jag tidigare nämnde fanns i Upplands Bro inte långt från Järfälla och under Kjell Sjöbergs inflytande tog de steget att gå från gemenskap till församling.

Kjell Nilzon var baserad i Göteborg och hade bland annat blivit inspirerad av SAM-pastorn och pionjären Algot Karlsson. Han jobbade ett par år med honom i början av 1970-talet vid grundandet av Backadalskyrkan på Hisingen. Algot Karlsson hade dessförinnan grundat Opalkyrkan i Tynnered. Efter studier i USA kom Kjell Nilzon tillbaka till Sverige som en ivrig förespråkare för församlingsgrundande som missionsstrategi och tillsammans med ett team flyttade han till Sandeslätt i Hammarkullen, Göteborg. Sandeslätts kristna församling startade 1977 med en vision om multiplicering av enkla församlingar. Kjell Nilzon skrev ett kompendium med titeln Evangelisation 80 – på tal om en riksevangelisationsstrategi för Sverige, som är något av en handbok för församlingsplanterare. Han bildade också en liten organisation med namnet Pionjärarbetet Människofiskare som ordnade konferenser för att inspirera och träna församlingsplanterare. Flera av oss som grundade församlingar i början av 80-talet hänvisar till Kjell Nilzon som en inspiratör och kontakten med honom och församlingen i Sandeslätt hade avgörande betydelse för oss på Råslätt.

Peringe Pihlström var pastor i Svenska Missionsförbundet och engagerad i den karismatiska väckelsen. Han ifrågasatte den rådande idén om att vara gemenskap istället för att grunda församling och skrev tillsammans med Tor-Ola Pettersson boken Nycklar till Guds hus (1977) där han la fram sin vision om församlingen. Tillsammans flyttade de båda författarna till Tullinge 1978 och grundade Tullinge församlingsgemenskap, som blev den tredje inspirationskällan för oss på Råslätt att plantera en församling.

På den tiden var församlingsgrundande ovanligt och ofta missaktat och de tre nystartade församlingarna som jag nämnt stod alla utanför samfunden. Idag ser det annorlunda ut. Alla frikyrkosamfunden lägger stor vikt vid församlingsgrundande och en betydande del av dagens församlingsplantering sker inom samfunden. Det är en enorm styrka att vi nu samarbetar med strategi, utbildning, coachning och stöttning för våra olika planteringar. Samarbetet sker genom nätverket Vidare och det är främst på det nationella planet, men vi håller också på att bygga upp det regionala samarbetet i olika delar av Sverige. Allt för att evangeliet ska spridas i vårt land.

När vi idag står tillsammans i Vidare och har en gemensam vision om församlingsplantering i Sverige tänker jag med tacksamhet tillbaka på de pionjärer som gick före och banade väg. I den här artikeln nämner jag tre nyckelpersoner på 1970-talet. Vi var flera som tog upp stafettpinnen och grundade församlingar på 1980-talet, men det är en annan historia.

Berättelsen om hur Råslätts församlingsgemenskap grundades finns i ett 20-sidigt häfte som du kan få som PDF av mig.

Denna text bygger på en artikel jag skrev för tidskriften Ingång Nr 1-2, 2022.

Evangeliet - ett angeläget budskap

2022-06-30T09:00:00.001+02:00

Den här veckan fick jag medlemstidningen Aktuellt från Alliansmissionen i brevlådan. Temat för numret är Vägar till tro och det handlar om hur vi som församlingar och enskilda kan leda människor till tro på Jesus Kristus i vår tid. Tidningen har flera bra artiklar och fina vittnesbörd. Om du inte fick den i brevlådan kan du läsa den här: Aktuellt från Alliansmissionen. Jag fick förmånen att skriva en artikel som beskriver evangeliets innehåll. Vad är det egentligen för budskap vi vill sprida i hela världen? Mitt svar på den frågan kan du även läsa här:

För Alliansmissionens församlingar har evangeliets förkunnelse alltid varit ett prioriterat område. I såväl den lokala församlingen som det internationella arbetet står spridandet av evangeliet i centrum. Framför allt är det Guds kärlek som motiverar oss till detta. ”Kristi kärlek lämnar mig inget val” (2 Kor 5:14), skriver Paulus när han förklarar varför han predikar evangeliet. Ett annat motiv för oss är det uppdrag vi har fått av Jesus: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark 16:15). Ett tredje är människors eviga väl. Låt oss därför både som församlingar och enskilda fortsätta att dela evangeliet för att människor ska komma till tro på Jesus och ha ett evigt liv.

Evangeliet är en stor berättelse och inte så enkel att sammanfatta i några få rader. När jag ändå ska göra det tar jag min utgångspunkt i Joh 3:16.

Så älskade Gud världen…

Evangeliet börjar med Guds kärlek. Gud älskar den värld som han har skapat, trots att den har vänt honom ryggen. Gud bryr sig om världen och allt som finns i den; människor, djur och växter. Det är ju han som har skapat allt. I vår tid är det många som lider av psykisk ohälsa, upplever skamkänslor och känner sig värdelösa. Därför är det viktigt att betona att Gud älskar världen och att det innefattar varje människa. I vår tid är det många som oroar sig för framtiden. Därför kan en anknytningspunkt för evangeliet vara att Gud bryr sig om hela världen och har en plan för att rädda den.

…att han gav den sin ende son,

Planen handlar om Jesus, Guds ende son. Jesus är evangeliets kärna och stjärna. Paulus skriver kort och gott att han är utvald att förkunna Guds evangelium, som är ”evangeliet om hans son” (Rom 1:3). Evangeliet handlar om att Jesus kom till jorden och föddes som ett litet barn. Det handlar om allt han gjorde och lärde fram till sin död på korset. Det handlar om att han uppstod från de döda och återvände till himlen. Hela berättelsen är viktig, men det är korset som står i centrum. Det var genom sin död som Jesus bar världens synd och försonade människan med Gud. Paulus beskriver hur han predikade evangeliet för Korinthierna: ”Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus” (1 Kor 2:2).

för att de som tror på honom…

Människan behöver ge en respons till budskapet om Jesus Kristus. Texten beskriver detta med begreppet tro. Att tro har två sidor. Å ena sidan handlar det om att tro på vissa grundfakta om Jesus, vem han är och vad han gjorde. Å andra sidan handlar tron om förtröstan, att lita på Jesus och släppa in honom i sitt liv. Det handlar om att tro både med huvudet och hjärtat.

När Petrus predikar på pingstdagen förklarar han detta lite utförligare: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då ska ni få den helige Ande som gåva” (Apg 2:38). Gud erbjuder människan två gåvor. Syndernas förlåtelse tar itu med det förgångna och tar bort skuld och skam. Andens gåva ger kraft att göra Guds vilja och att tjäna honom nu och i framtiden.

…inte ska gå under utan ha evigt liv.

Dessa gåvor innebär också att döden är besegrad och att den som tror har ett evigt liv. Bibeln talar om uppståndelse från döden och ett evigt liv på en ny och upprättad jord. Samtidigt talar texten om att det finns en risk att gå under, det vill säga gå förlorad och missa det eviga livet. Evangeliet har en allvarlig sida och det motiverar oss att dela det vidare, eftersom Gud ”vill att alla människor ska räddas” (1 Tim 2:4) och att ”han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig” (2 Pet 3:9).

Mitt möte med France-Mission och visionen om multiplicering

2022-06-23T19:54:00.000+02:00

Igår fyllde jag 63 år och det mesta av mitt jordiska liv ligger utan tvekan bakom mig. Två år innan jag föddes bildades den franska missionsorganisationen France-Mission. Jag har precis läst en inspirerande bok som berättar historien om France-Mission från 1957 till 2017. France-Mission - de la semence à la multiplication depuis 1957... är den fullständiga titeln, vilket betyder France-Mission - från sådd till multiplikation sen 1957.

För några år sedan skrev jag om min första resa till Frankrike och mitt möte med en av France-Missions församlingsplanterare. Det ledde så småningom fram till en djupare kontakt och flera år av samarbete. Under en period hade vi en svensk stödgrupp för France-Mission, som i liten skala bidrog till arbetet och underhöll en svensk missionärsfamilj. Den svenska stödgruppen är faktiskt omnämnd i boken tillsammans med mig, P-O Ängegärd och Torbjörn Sandell (sid 249-250).

Läsningen väckte många minnen och jag insåg hur mycket av mitt tänkande kring församlingsplantering som har sina rötter i France-Mission. Det var i Frankrike jag första gången kom i kontakt med församlingsplantering och det var från France-Mission vi hämtade många lärdomar och exempel när vi planterade församling på Råslätt i början av 1980-talet. Jag blev också påmind om att det var i France-Mission som jag första gången stötte på visionen om att bygga församlingar som multiplicerar sig.

En församling i Paris fick på 1960-talet en vision om att plantera församlingar som multiplicerar sig. Den första församlingen som planterades var Paris-Nation, som grundades 1967. När Paris-nation 1987 firade sitt 20-årsjubileum hade den nio dotterförsamlingar och 3 dotter-dotterförsamlingar i Parisområdet. Det var alltså totalt fyra generationer och då kan man tala om att multiplikation är på gång (se bilden till höger). Det fanns en nära relation mellan församlingen Paris-Nation och France-Missions ledning och det bidrog till att France-Mission 1984 antog visionen att bygga församlingar som multiplicerar sig. Man använde bilden av jordgubbsplantor som sprider sig genom att skicka ut sticklingar som ger upphov till nya plantor. Jordgubbsplantestrategin har varit vägledande för France-Missions tänkande om hur man når en stad genom församlingar som multiplicerar sig. France-Mission grundade ett 90-tal församlingar under sina 60 första år, vilket får anses ganska framgångsrikt i ett sekulariserat land med ett hårt andligt klimat.

Jag minns att jag någon gång på 80-talet hörde France-Missions medarbetare David Brown tala om olika strategier för att plantera församlingar. Den ena strategin var jordgubbsplantorna, där en moderförsamling knoppar av sig och får dotterförsamlingar i sin närhet. Det var den han själv jobbade med i storstaden Nancy. Den andra strategin illustrerades av en fallskärmstrupp som släpps ner på fiendens område. Den strategin handlar om är ett pionjärt team (apostoliskt team skulle vi kanske säga idag) som sänds till en ny plats, för att bryta ny mark. David Brown pratade om multiplicering, men då gjorde jag inte kopplingen till Sverige och tänkte inte att multiplicering av församlingar behövdes även här. Visst förstod jag redan då at vi behövde plantera församlingar på en del platser i Sverige, men att plantera församlingar som planterar församlingar gick inte riktigt in i mitt medvetande. Det är först nu mer än 30 år senare som visionen av multiplicerande församlingar i Sverige har sjunkit in. det är först på senare år som jag har förstått att det behövs även här. Numera talar jag ständigt om multiplicering. Boken om France-Mission påminde mig om att jag mötte begreppet och tänkandet redan för knappt 40 år sedan och det hade jag faktiskt glömt bort.

Boktiteln påminner också om att multiplicering börjar med evangelisation. Det börjar med att så ut ordet och dela evangeliet. Nya församlingar är en frukt av att människor kommer till tro och blir lärjungar. Det pratade France-Mission om redan från början och det är något vi pratar mycket om i församlingsplanteringskretsar i Sverige idag.

En del saker behöver lång tid för att fastna och jag inser att mina lärdomar från France-Mission förberedde mig för de uppgifter jag har stått i under de senaste tio åren i Sverige och inom SAM. Jag känner tacksamhet över att jag kan se den röda tråden i mitt liv. Gud har varit trofast och lett mig steg för steg.

Paulusprogrammet 2.0 - en distanskurs om missionella initiativ och nya sätt att vara kyrka

2022-06-17T10:30:00.000+02:00

Hösten 2015 startade vi Paulusprogrammet. Det är en ettårig distanskurs om missionella initiativ och nya sätt att vara kyrka. Kursen utgår från Mullsjö folkhögskola och den har drivs gemensamt av Alliansmissionen och Equmeniakyrkan Region Öst. Totalt ett 60-tal kursdeltagare har gått kursen under dessa år och den har gett ringar på vattnet i olika sammanhang, i både gamla och nya församlingar.

Studietakten är på endast 12,5 % och därför går den mycket bra att kombinera med arbete eller studier. Två gånger per termin träffas deltagarna i Mullsjö (måndag-tisdag) och mellan träffarna studerar man på hemmaplan.

Under det gångna läsåret genomförde vi kursen i ett uppdaterat format. Kursen kallas numera Paulusprogrammet 2.0. När vi startade Paulusprogrammet låg fokus på att plantera nya församlingar. Under åren har det visat sig att många av deltagarna framför allt jobbat med att tänka pionjärt i gamla församlingar och därför gör vi det nu tydligare att kursen handlar både om att starta nya församlingar och om att arbeta med förändring och utveckling i etablerade församlingar. Vi lägger också mer fokus på att nå nya människor och att dela evangeliet, eftersom detta är en stor utmaning i många kristna sammanhang.

Så här säger ett par av årets kursdeltagare om kursen:

Bra och handfast undervisning och litteratur som utrustat mig och som öppnat mina ögon för hur centralt missionsuppdraget är i allt vad församlingen är och gör och för behovet att starta nya församlingar. Under kursen har jag också fått uppleva hur Gud bekräftat och stärkt dröm och längtan i mitt liv. Dessutom spännande och uppmuntrande att få möta andra som längtar och drömmer, och som vill gå nya vägar tillsammans med Jesus. Vill du också vara med och se Guds rike växa i Sverige? Att gå Paulusprogrammet hjälper dig att gå i rätt riktning!

Martine Björn, Ödeshög

Paulusprogrammet 2.0 har varit en mycket givande utbildning! Att få träffas och umgås på den härliga folkhögskolan i Mullsjö, med god mat, fint boende, natur och givande lektioner. Det har varit dagar att längta till, se fram emot, men också en tid av självrannsakning om min egen tjänst och mina gåvor och hur jag kan använda dem i en församling. Jag är så tacksam för lärarna som inte bara har inspirerat mig utan också mött mig, väglett och stöttat mig!

Caroline Frank, Älmhult

På webben presenteras Paulusprogrammet 2.0 så här:

Paulusprogrammet är en 1-årig distanskurs om hur vi kan nå ut med evangeliet och bygga församlingar i Sverige idag. Den handlar både om församlingsutveckling och församlingsplantering. Kursen vänder sig till dig som är intresserad av missionella initiativ och nya sätt att vara kyrka. Du kanske är på gång att plantera en ny församling eller jobbar med utveckling och förändring i en gemenskap som funnits i många år. Du kanske står i en återplantering av en gammal församling som hotas av nedläggning. Du kanske brottas med din kallelse eller har en vision som du inte har börjat förverkliga än. Din församling kanske ska bli moderförsamling till ett nytt initiativ. Om du känner igen dig i något av detta så är den här kursen för dig.

Det har inte funnits så mycket svensk litteratur om församlingsplantering och nya sätt att vara kyrka och därför har vi tidigare använt en del engelsk litteratur i kursen. På senare år har det kommit ut nya böcker i ämnet skrivna av svenska författare och därför kan vi nu ha kurslitteratur helt på svenska. Det blir också en bättre anpassning till den svenska kulturen, och det gör förstås kursen ännu bättre. I kurslitteraturen finns numera både Drömmen om en Jesusrörelse och Vi planterar nya församlingar - 12 berättelser från hela Sverige.

Nu hoppas vi att deltagare från många olika sammanhang även i fortsättningen hittar till Paulusprogrammet. Vi tror att den här kursen kan vara till välsignelse för hela kristenheten och för flera olika samfund.

Kanske ska du söka till Paulusprogrammet!

Mer information om kursen och hur du anmäler dig finns på SAM:s och folkhögskolans hemsidor.

Paulusprogrammet 2.0 (SAM)
Paulusprogrammet 2.0 (Mullsjö)