being J Andersson

Apropå 1 års fängelse och 30 miljoner i skadestånd

2009-04-18T10:30:00.003Z

[IN SWEDISH:]
Citat tagna från diverse nyheter på nätet:
“Hovrätten gör en helt annan bedömning och har dömt mannen till tre månaders fängelse och skyddstillsyn för våldtäkt, skriver Metro. Han ska också betala 77 000 kronor i skadestånd till kvinnan.”

“Den 45-årige kristinehamnare som åtalats för att ha misshandlat sin flickvän har nu fått sin dom. Det blev 10 månaders fängelse och 15 000 kronor att betala i skadestånd till kvinnan.”

“En man i Luleå, som dömts till åtta månaders fängelse för rån och olaga frihetsberövande, häleri och narkotikabrott, överklagar till hovrätten.”

Kändiskulturen behöver en sträng S&M-dominatrix och masskulturen en öm bejakare

2009-04-02T14:00:00.017Z

[IN SWEDISH]
Masskulturen behöver inte vara hopplös och hatad av alla. Toby Young visar hur man kan återfå referensramarna och den besatta, passionerade kärleken till populärkulturen – vare sig det handlar om glättiga kändisar eller smala rännilar av obskyrt guld.

På fredag är det premiär för filmversionen av Toby Youngs moderna klassiker How to Lose Friends and Alienate People, eller som den heter på svenska: Hopplös och hatad av alla.

Boken och filmen uppmärksammas i regel för två saker. Dels såsom den utlämnande självbiografi den är av Toby Youngs egna, Larry David-liknande hybris och närmast masochistiska förmåga att sätta krokben för sig själv. Dels såsom ett tidsdokument över New Yorks och Los Angeles mest extrema kändiskultur på nittiotalet.
   Men vad som egentligen gör boken långt mer läsvärd, speciellt för en anglofil som undertecknad, är Toby Youngs lärda redogörelse över de kulturella och etnologiska skillnaderna mellan USA och Storbritannien. Bland annat hänvisas otaliga gånger till klassikern inom genren, Alexis de Toqueville.
   Dessutom är boken en uppgörelse med Youngs egen, självplågande kärlek till kändiskulturen. Redan i de första kapitlen berättar han hur han på ett rent obstinat sätt alltid slagit bakut mot sin egen bakgrund inom den akademiska, Oxford-skolade, belästa övre medelklassen.
   I dessa kretsar finns fortfarande en slags hemlig, outtalad kod som påbjuder att popkultur à la Pink Floyd är okej, men inte The Osmonds. Tintin är okej, men inte Agent X9. Hollywoodberättare som Stanley Kubrick, David Fincher och Charlie Kaufman är okej, men inte sånt löpande band-skräp som Death Wish-filmerna, Alien versus Predator eller Saw-serien. Rock men inte disco. Hot Chip men inte Britney Spears.
   Svart musik som svarta människor inte längre lyssnar på (ska, Trojan-reggae, Lee Perry) är okej, men inte svart musik som svarta lyssnar på idag (dancehall). Och så vidare. Situationen har dock blivit miltals bättre idag än på sjuttiotalet då han växte upp. En av orsakerna finns faktiskt att hitta just i den medierevolution som han också var med att påbörja på nittiotalet, och vi återkommer till detta nedan.

Young berättar om hur han alltså drevs av ett inre uppror mot allt det här, på ren och skär jävlaranamma. Han kunde inte tåla detta på ytan öppna, inkluderande men under ytan elitistiska, överlägsna och i slutändan ändå helt missriktade förhållningssätt.
   De som avfärdade disco 1979 för den mer politiskt korrekta, patostyngda reggaen och rocken fick det ju därefter mycket svårt att över huvud taget förstå de nya kulturella rörelserna såsom rave, hiphop, house, techno och allt därefter.
   De som bara rynkar på näsan åt en figur som Jade Goody må ju göra det, men måste samtidigt acceptera faktumet att de då är ur fas med hur arbetarklassen faktiskt fungerar idag. De som tror att SoulSeek, svåra mp3-bloggar och Last FM-communities för ideell, knastrig electronica är urtypen för digital musikkonsumtion missar den aspiration till kändisskap och rikedom som Kanye, T-Pain och Akon symboliserar för de stora massorna, på gott och ont. Rör man sig i världar där det anses lite ”fult” att ta betalt, är det lätt att tro att detta ideal också gäller för alla andra kulturella strömningar i samhället. Jag tror personligen att mycket av nätets nuvarande gratis-ideal också lider av denna enögdhet.
   Young berättar hur hans val att omfamna den ytligaste, sliskigaste av kändiskultur i mångt och mycket var ett sätt att positionera sig mot dem som delade hans egen bakgrund, alla dessa Oxfordkloner som alla liknade varandra men inte riktigt kunde se sig själva utifrån. Men en annan stor orsak låg givetvis i den rena passionen. Toby Young älskar verkligen den här ytliga kändisvärlden, och det är antagligen därför han sedan gör alla de misstag han gör i boken.
   Vad som sköt upp honom på kändisskapets podium var att i början av nittiotalet starta kulturtidskriften The Modern Review, vilken han skrev tillsammans med superkändisen Julie Burchill (som jämte Paul Morley antagligen var 80-talets mest inflytelserika engelska popjournalist). The Modern Review var väldigt färgad av just den här klassbaserade kluvenheten. Den avsiktliga programförklaringen var ”en high brow-tidning om low brow-kultur”. Här kunde George Michaels lättviktiga FM-pop analyseras med samma ambitionsnivå som Seamus Heaneys djupsinniga poesi. Det här var revolutionerande. Något liknande fanns över huvud taget inte tidigare.
   Det måste ha varit något i luften i början av nittiotalet. Tidningar som svenska Pop sjösattes, med samma höga ambitionsnivå. Snart hade alla dagstidningar, i Storbritannien såväl som i Skandinavien, en kulturbilaga som intresserade sig lika mycket för Hollywoodfilm och indiepop som för nobelprislitteratur och konstutställningar.
   Populärkulturen var sig inte riktigt lik längre. Stratifieringarna bestod, i viss mån – men genrer och idiom som tidigare varit riktade enbart till arbetarklassen kunde nu upptas i doktorsavhandlingar.

Sakta ökade det frigjorda kapitalet, bostadsrätter inhandlades och även de ekonomiska klyftorna i samhället ökade. Ruccola och focaccia låg i var mans mun. Social interaktion utomhus kännetecknades av köpgallerior, social interaktion på nätet av skamlös självreklam på MySpace, Facebook och Twitter.
   Mest ironiskt av allt var att social status i denna digitala tid kom att avgöras allt mer av analoga artefakter såsom kläder, designprylar och boende. Saker som inte kunde kopieras. Skivor, böcker och filmer som tidigare kunde vara obskyra nog att signalera status var nu så lättillgängliga att deras populärkulturella signifikans inte var intressant nog för journalister, trendsättare och smakpoliser att befatta sig med. Det var inte coolt nog att sitta på en torrent som alla andra lika lätt kunde få tag på.
   Därför lades nu jämförelsevis lite energi ned på att skriva om den här typen av kultur. Trendsättarna vid huvudstädernas tidningsredaktioner orkade inte bry sig lika lidelsefullt som tidigare. Nörden, i form av Nick Hornbys High Fidelity-man, var inte på långa vägar lika cool som nörden i form av en internet-entreprenör, hårdvarusnickrare eller hacker.
   Lägg därtill horder av enstaka bloggare som kom att uppfylla rollen som fackidioter och som kunde upprätthålla behovet av knastrig, ideell electronica eller importerade haute couture-sneakers från Japan.

Vi har alltså zoomat fram till 2009. Något lustigt har hänt med den besatthet som kännetecknade journalister som Toby Young, Nick Hornby eller Paul Morley. De få som har ambitionen att ta tempen på popkulturen över lag excellererar antingen inom analoga företeelser som formgivning, mode, konst och matlagning eller så horar de inom kändiskulturen in extremis och jobbar TV, Aftonbladet, Hänt Extra eller Heat Magazine.
   Vad gäller de fritt kopierbara kulturformerna verkar det snarare som varenda genre eller stil har börjat karakteriseras av enskilda, separerade fickor som sällan pratar med varandra. Fackidioter inom sina respektive små områden.
   Jag läser intervjun med svenska soulhoppet Hygher Baby, i senaste Nöjesguiden. Daniel Sandell, aka Pure P, berättar om hur han jobbar på Fryshuset och hur han märker att kidsen där – trots all hype kring MySpace, Last.FM och Spotify – saknar referensramar som sträcker sig utanför deras egna personliga klassbakgrund, geografiska plats och kognitiva horisont:

Jag jobbar på Fryshuset och många av kidsen där har bra idéer och är inte dumma i huvudet. Men de är unga och oerfarna och vet inte var de ska hitta bra musik. Och då blir det Akon och T-Pain.

De har alla MySpacesidor i världen men ingen som guidar dem i populärkulturen. Ingen redaktör, ingen ledsagare, ingen som lyfter fram det där som är bra, vare sig det säljer 10 kopior, 1000 eller 100 000.
   Det är detta som kallas ”The Death valley problem”, eller som Magnus Eriksson har föreslagit på ren svenska, ”talangfunktionen”.

Vi ser en oändligt lång, Chris Andersonsk long tail-kurva, men problemet är att ”long tail” egentligen är en synonym för ”oändlig fragmentering”. Det finns miljoner olika, enstaka, molekylära enheter som olika människor snöar in på – och så finns det en mer begränsad mängd kulturella produkter som jättemånga människor köper. Problemet blir när den här kurvan får en form som är allt för exponentiell, allt för extrem i bägge ändar. En viktig kategori börjar saknas: de mellanstora, halvpopulära, halvkända genrerna. ”The fat middles.” Någonting som inte är T-Pain, men inte heller Fennesz.
   På 90-talet fanns det en stor kategori artister som liksom låg mitt emellan Fugees och Attica Blues i popularitet. Massive Attack är ett exempel. Många av den här typen av riktigt begåvade artister fick en popularitet som lyfte upp dem försäljningsmässigt ur obskyriteten, tack vare den uppmärksamhet som den här typen av förutsättningslösa men samtidigt autistiskt passionerade journalister och redaktörer kunde ge dem. Den passionen verkar ha försvunnit någon annan stans nu.
   Många skyller det på det ökade överflödet, men samtidigt har vi ju de tekniska förutsättningarna för att manövrera i detta överflöd idag. Åtminstone i teorin. För än så länge är MySpace och p2p allt för decentraliserade och fragmenterade, medan dagstidningarna är allt för centraliserade. Heck, ett av de mest sammanknytande forumen på nätet idag är ju faktiskt The Pirate Bay.

Vi behöver fler forum som är kapabla att göra de där oväntade kopplingarna, att välja ut guldkornen. Det kan göras maskinellt, men kräver också någon form av mänsklig agens, någon slags borderlinepersonlighet som Toby Young. Någon som hittar den felande länken mellan de kroppshårstuktande tonåringarnas T-Pain och den knastriga elektronika som Antonio Negri-läsarna med dålig kroppshygien lyssnar på. Någon som kan se storheten i Monsters versus Aliens i 3D men samtidigt peka på den enorma apparat av normativ hegemoni som en sådan skapelse förutsätter. Någon som kan sätta samman en Spotify-playlist med republikanska FM-radiohits från åttiotalet som på något mystiskt sätt är helt relevanta för dagens mest nyskapande musik (à la Fleetwood Mac → A Mountain of One, eller Paul Simon → Vampire Weekend). Någon som skriver en Modern Review för 2010-talet!
   Jag vill inte ha den segregation som åtföljer det oändligt framväxande utbudet.
   Kanske är det en utopisk begäran, en önskan om en tid som flytt där en nationell konsensus kunde formas kring kulturella uttryck som känns relevanta just här, just nu.
   Men, heck, det finns ju fortfarande en sådan konsensus, framförallt i våra halvstora europeiska länder. Det är bara det att när alla riktigt bra kulturuttryck förpassas till de här fragmentiserade fickorna, ja då växer den här konsensusen i stället fram runt företeelser som Duffy eller melodifestivalen.
   Och trots hans kändiskåthet är det företeelser som jag är säker på att till och med Toby Young skulle förakta – eftersom de är så innehållslösa, säkra och därför cyniska.

Det man ändå kan lära sig av Young är att vi måste utveckla våra amorösa relationer till populärkulturen, för de har gått i stå. Kärleken till det smala måste bli mer förbehållslös, och kännetecknas mer av den tillit som krävs att våga dela med sig av det goa till alla man känner.
   På samma sätt måste kärleken till den mest extrema kändiskulturen bli mer av en sadomasochistisk affär. Man måste inse att det är en billig, intrigant, flyktig partner och att besvikelsen alltid finns där runt hörnet. Man blir lurad, sviken och nedtryckt gång på gång. Samtidigt måste man själv sätta ner klacken ibland, behandla henne sådär lagom styvmoderligt, så att hon inte blir helt odräglig. Kändiskulturen behöver en sträng S&M-dominatrix, medan masskulturen snarare är i svårt behov av en öm bejakare!
   Vi behöver kanske alla smått störda borderlinepersonligheter, som Toby Youngs, för att förhålla oss till denna schizofrena situation.

Gärna provokationer – men under trygga former

2009-03-28T13:27:00.006Z

[IN SWEDISH]
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i en SvD-intervju nyligen:

Det hade varit en annan sak om [numer ökända graffikonstnären] NUG hade sagt att han ville låna en tunnelbanevagn och ersatt den efteråt.

Ska du hålla på med sånt där klotter, pöjk? Se då bara till att fråga om lov först. Kulturtanterna i din mammas umgängeskrets kommer tycka det är riktigt fint, så länge det inte är ...kriminellt på något sätt.
Ja, visst är det som Per Svensson skrev i Axess tidigare i våras:

Gärna provokationer – men under trygga former. Det är den svenska modellen. [Henrik] Berggren och [Lars] Trägårdh pekar på Pippi Långstrump som symbol för ett anarkistiskt färgat, hyperindividualistiskt frihetsideal i det svenska välfärdssamhället. Men, påpekar de, ”friheten var inte obegränsad. Även om man kunde göra som man ville i Pippis trädgård präglades det omgivande samhället av ordning och trygghet”. Tommy och Annikas medelklasshem finns hela tiden närvarande, som reträttplats för alla som lockas, men kanske också skräms en smula, av Pippis upptåg. (Och själv hade hon ju trots allt en kista med guldpengar att ta till om det skulle knipa.) Så är det, som de två historikerna helt riktigt framhåller, alltid hos Astrid Lindgren. Friheten och tryggheten lever sida vid sida, liksom individualism och gemenskap: Paradis-Oskar har sin stuga och hustru att återvända till efter luffarfärderna.

Precis som reklamkillarna och Lykke Li-brudarna åker till Williamsburg för att känna sig tillräckligt edgy, åker Lisa Nilsson till Rio de Janeiro för att inspireras – men återvänder ändå hem för att sova gott i lägenheten vid Mariatorget.

Tecken på lågkonjunkturen

2009-03-13T21:07:00.009Z

[IN SWEDISH]

Som med de tydliga tecknen på högkonjunktur vi sett under de senaste åren, kommer nu de tydliga tecknen på lågkonjunkturen: reklam-för-reklamen-själv, ”credit crunch lunches” och myggätande guppys (!).
Under de trallande dagar fram till i höstas som i folkmun kallades högkonjunkturen kunde man – om man hade lite sinne för metaforer – urskilja ett antal tecken på att saker och ting kanske höll på att gå lite väl långt. Otaliga salonger för hundmassage hann till exempel slå upp portarna här i Stockholm. Dessutom började Clas Ohlson att sälja vinskåp till landets alla hemmasvennar. Tecken (utpekade av min vän Lukas) på att folk kanske hade lite väl mycket pengar att spendera för sitt eget bästa. Lägg därtill kadrar av modebloggare, starkt metrosexuella, feminiserade mellanösternkillar på tunnelbanan samt bratens osvikliga återkomst till att bli den normgivande arketypen för generationer av ungdomar.

Men nu är det – om man är en sådan som letar järtecken, mystiska sammanträffanden och subliminala signaler – andra tider i luften.
   Vid min korta Londonvisit nu häromveckan noterade jag ett solklart lågkonjunkturtecken: en ansenlig andel av reklamplatserna på bussar, tunnelbana och i offentliga miljöer pryddes av reklamaffischer för reklamdistributören själv (i det här fallet CBS Outdoor). Detta är ett klassiskt, illavarslande tecken på att de i själva verket inte säljer tillräckligt med annonsplatser, och att många annars skulle gapa tomma.
   I London erbjuder flera caféer och restauranger nu så kallade ”credit crunch lunches”; rabatterade luncherbjudanden. En restaurang på Irland har rentav börjat med ett erbjudande där gästerna själva får avgöra hur mycket de vill betala. Ett klart tecken på desperation från affärsidkarnas sida...
   Läste sedan i senaste National Geographic om en helt absurd följd av den kraschade amerikanska husmarknaden. När mängder av hus lämnats av sina ägare och står övergivna, betyder det att många av husens simbassänger – framförallt i USA:s sydstater – förvandlas till gröna slemdammar där myggor frodas och skapar en helt ny kategori av skadedjursproblem. Det riktigt absurda är att det bästa sättet att bekämpa dessa lågkonjunktursinsekter är att, istället för att förgifta dem, plantera guppys i bassängen. Dessa guppys klarar sig i månader och äter helt enkelt upp mygglarverna!

Problemet med ”ungdomskultur”

2009-02-26T11:55:00.011Z

[IN SWEDISH]

Man brukar ofta beklaga att lagen är ett långsamt, trögt instrument. Lagar förändras inte lika snabbt som vanor och allmänmoral tenderar att göra.
Men vuxna människors allmänna kulturuppfattning verkar vara lika statisk, framförallt hos de representanter för det etablerade samhället – som samtidigt som de blev sådana representanter verkar ha kapat all kontakt med ungdomen och dess kulturformer.

Detta blir extra tydligt i den pågående rättegången mot The Pirate Bay, där åklagarsidan verkar representeras av människor för vilka begrepp som samplingskultur och decentraliserade nätverk fortfarande är djupt främmande och måste förklaras.
   Detta medan de åklagade representerar den postdigitala generationen, oss ”unga” människor vilka har växt upp med Internet alltjämt närvarande, och för vilka 80-talets postmoderna kulturbegrepp – detta som skiv- och filmbranschens representanter fortfarande verkar brottas med – redan känns passé.

För Monique Wadsted kunde KMD lika gärna ha kommit från yttre rymden

Själv sitter jag just nu och återbekantar mig med några svårt samplingsbaserade punkband i min skivsamling, som Public Enemy, Diggin' in the Crates och KMD. Jag känner mig nostalgisk. Det här är uteslutande snodda trummor och melodier. Sampling. Collage. Ett formspråk som, paradoxalt nog, tack vare upphovsrättsindustrins andra inhägnadsrörelse är mer radikalt i dag än vad det var för 15-20 år sedan.
   Det tragikomiska är att för fil- och skivbranschens advokater är den här musiken – som alltså har funnits riktigt länge – fortfarande en främmande fågel. Som killarna i Afasi & Filthy försökte förklara i P3:s Guldgala: Hiphop är gammal musik i dag. Den föddes för 30 år sedan!
   Men då både juristernas diskurs och den allmänna massmediediskursen i Sverige (tänker främst på TV och dagstidningar här) fortfarande domineras av människor vars populärkulturella referensramar inte har uppdaterats sedan de styrande själva var ungdomar, det vill säga på 70-talet, ja då blir det så här.

Generationsklyfta. Krocken mellan två världar, där åklagarens och riksmediernas värld är en där allt som händer måste ha beordrats av någon, medan nätet är en värld av spontan klusterorganisering.
   Krocken mellan en strikt juridisk diskurs, där rättigheter förstås måste avtalas innan några nya sajter kan startas – och en teknikerdiskurs, där man bara gör saker för att de kan göras, och struntar i de samhälleliga följderna.
   Krocken mellan åklagare som lyssnar på U2 och tror att musikskapande är någonting som måste vara en profession där ensamma män plinkar på gitarren och får gudabenådade idéer i en blixt från ovan – och anklagade som lever, äter och andas DJ-mentaliteten, där man klipper och klistrar, sätter samman, kanaliserar, adderar och multiplicerar redan existerande kulturella uttryck i en salig soppa.

Monique Wadsted, en av Antipiratbyråns advokater i målet mot The Pirate Bay, är tydligen ett stort fan av Led Zeppelin. Bredbent mansrock dominerar fortfarande musikklimatet i Sverige, trots idoga försök att motarbeta denna konserverande kultur under över 15 års tid. Här utgör sändar/författarfunktionen samma penetrerande auktoritet över den passiva publiken som den gjort sedan Platons och Gorgias dagar. Det är som om folk har levt i en grotta sedan dess.
   Författarens död (som inträffade redan på 60-talet) ...vad är det?
   Decentraliserad produktion och distribution (som ligger till grund för alla internetteknologier, alltjämt sedan samma 60-tal) ...vad är det?
   Basar-organisering av kulturlivet ...vad är det?

Det är svårt att förklara det postdigitala för dem som inte ännu riktigt hajat det digitala...

Svar till Kenth

2009-02-16T14:29:00.014Z

[IN SWEDISH]

Vid sidan av vår essä i dagens Sydsvenskan skriver Kenth Muldin, VD för Stim (Svenska tonsättares internationella musikbyrå), om att "piraterna inte är representativa" för de som fildelar i stort. Eftersom hans text verkar utgå från en del felaktiga antaganden finner jag det påkallat att gå i svaromål.
Kenths påståenden i blockcitat:

I medierna beskrivs de åtalade ofta som representanter för en ny internetgeneration. Det är de inte.

Sådana här kategoriska avfärdanden är ofta tecken på att personen bakom dem försöker intala sig själv om en sak som i verkligheten rentav kan vara den motsatta. Åtta av åtta ungdomsförbund vill legalisera fildelning. Bland vissa grupper av unga människor har uppåt 80-90 procent erfarenhet av fildelning. Uppskattningsvis en och en halv miljon svenskar (kanske fler än så) fildelar upphovsrättsskyddat material.

Huvudpersonerna bakom The Pirate Bay och Piratbyrån representerar inte ens den genomsnittlige fildelaren.

Vill man vara näsvis kan man ju konstatera att alla datoranvändare fildelar. Men denna tekniska definition är nog inte vad Kenth åsyftar här. De huvudsakliga fildelarna av upphovsrättsskyddat material är unga människor (åldern 30-35 och nedåt). Framförallt unga killar fildelar. De åklagade i The Pirate Bay-rättegången är unga killar... Så, jo, nog kan man säga att de är ganska representativa. Hela resonemanget påminner lite om den märkliga anklagelse som upphovsrättsförsvararna gör, att Piratbyrån, The Pirate Bay och Piratpartiet skulle utgöra en "sekt". Isobel skrev om detta i samband med förra veckans paneldebatt anordnad av Fores.
Detta är dock inte huvudfrågan här, den kommer nedan.
Hur representativa tycker Kenth för övrigt att skivbolagens styrelsemedlemmar är för den genomsnittlige musiklyssnaren?

Vi vet att många fildelare vill göra rätt för sig. De flesta som fildelar vill inte avskaffa upphovsrätten. Man fildelar för att det är gratis, enkelt, för att man hittar allt man söker och för att man kan flytta filerna dit man vill. Att det är olagligt upplever helt säkert de flesta fildelare som en stor nackdel.

Detta må vara ett rimligt antagande, i Kenths övriga lista av påståenden. Dock hade många av de fildelare jag intervjuat och kommit i kontakt med en mycket negativ inställning till den etablerade upphovsrättsbranschen, en inställning som visserligen mjuknade när man väl började penetrera frågan lite mer. Då visade det sig att de flesta ändå skulle föredra att fenomenet var lagligt och att de artister och kulturskapare man gillade kunde få njuta ekonomisk vinning av sitt skapande. Helst då utan mellanhänder, och utan bolag till vilka man skriver över nästan hela sin ekonomiska upphovsrätt.
   Som Isobel också skriver, och som mitt eget fältarbete visat på, är fildelningen för majoriteten unga människor nästan helt oproblematisk. Visst inser många att den på papperet är olaglig. Gällande den skuldfråga som dock blir tydlig här visar det sig att, när det kommer till "skulden," eller "ansvaret" bakom spridningen av en fil, så upplevs detta som att det inte enbart ligger hos individen. Jag kan lägga upp en låt jag gillar i en mapp som jag håller öppen för resten av nätverket. Men den sprids bara om någon annan väljer att börja ladda den från mig. Infrastrukturen som gör allt detta möjligt tillhandahålls dessutom till mig av en hel ensemble av aktörer: BitTorrent-protokollet och programklienten uTorrent som gör det möjligt att cirkulera filerna. Google – sökmotorn som pekar ut var filerna finns. The Pirate Bay – som upprätthåller trackern (den lilla mekanismen som håller koll på var alla fragment av filen finns just nu). För den unga generationen är musik på nätet som radio. Den bara finns där. De reflekterar lika lite över att det är konstigt att det är gratis eller om del vore fel att utnyttja det som vi lite äldre gör när vi slår på radion. Notera också att materialet är fritt - men inte nödvändigtvis gratis. Kostnaden må vara låg, men användarna gör en form av investering när de laddar upp filen, och när de laddar ned den.
   Det är ett aktivt val, men det faller sig så naturligt att de flesta inte ens reflekterar över det.
   Ni företrädare för upphovsrätten, se också detta! Om det rör sig om ett aktivt val att ladda upp och ladda ned, så innebär det en slags analytisk investering i er produkt varje gång Internetanvändaren gör detta. Det är i grunden ett uttryck för nyfikenhet inför er produkt, kanske till och med ett uttryck för gillande, eller rentav ett uttryck för kärlek.
   Den här nyfikenheten/gillandet/kärleken kan kanaliseras, på helt nya sätt! Här finns pengar att tjäna!

Vi vet att en stor majoritet anser att musikskapare skall få betalt när deras musik sprids via internet. För att detta skall vara möjligt krävs tydlig lagstiftning och sanktioner som backar upp denna, men också att möjligheterna att fildela på lagligt sätt utvecklas.
Stims förslag, den så kallade "Stim-modellen", innebär att internetanvändare skall kunna betala en månadsavgift som gör det möjligt att lagligt ladda ner och för eget bruk använda musik på internet. Detta kräver att internetoperatörerna sluter avtal med Stim och andra rättighetshavare på samma sätt som radiokanaler, affärskedjor och idrottsanläggningar redan gör i dag.

Om jag förstår Kenth Muldin rätt här, så föreslår han alltså att Internetanvändare skall betala ytterligare en månadsavgift för att göra det man redan kan göra på Internet: att lagligt ladda ner och för eget bruk använda musik. Det här, mina damer och herrar, är inget mindre än tveklös korporativism av det slag där staten skall införa lagar och sanktioner för att gynna vissa etablerade branscher framför andra. Protektionism, med andra ord. Man vill utvidga Stims verksamhet till att även omfatta Internet. Kan man inte göra detta utan att införa fler så kallade bredbandsavgifter? Vore det inte mer logiskt om de respektive nätbutikerna, radiostationerna och handhavarna av musiktjänster på nätet betalar den här avgiften, precis som radiostationer och skivbolag betalar till samma organisation idag? Då skulle de användare som begagnar sig av dessa tjänster också vara de som bekostar ersättningen.

Personerna bakom Pirate Bay profiterar på andras skapande utan att göra rätt för sig. De har skapat en plattform för illegal fildelning av musik och andra alster i en närmast industriell omfattning. Verksamheten leder till att de som skapat musik och annan kultur inte får betalt för sitt arbete.

Huruvida de profiterar eller inte kommer förhoppningsvis visa sig av den här rättegången. Mediehistoriskt så är det ett vanligt fenomen att pirater stakar in mark på nya marknader innan de lagliga medlen utarbetats för legala aktörer att muta in samma mark. Och visst kan piraterna sägas utnyttja sin ställning, obundna av licenser eller konventioner som de är, till att skapa reella konkurrensfördelar för sig själva. Konkurrens skriver jag; i själva verket finns ju ingen lagligt etablerad konkurrens över huvud taget här. Liberaliserar upphovsrättsindustrin sin inställning kanske vi kommer att se en Aftonbladet Bay om bara några år...

Musikskapandet utarmas i en situation där det är lagligt eller fullständigt riskfritt att utan tillstånd kopiera och sprida stora mängder musik på internet. Därför är en fällande dom mot Pirate Bay viktig. Vi måste värna möjligheterna till fortsatt musikalisk mångfald.

Det kommer alltid vara i praktiken riskfritt att utan tillstånd kopiera och sprida stora mängder musik på Internet, i och med mediets underliggande struktur. Detta går inte att ändra på utan att i praktiken införa någon slags polisstat. Musikalisk mångfald existerar idag – fler band än någonsin florerar i nätets undervegetation, se bara på alla MySpace-sidor för både signerade och osignerade band. Problemet, vilket jag nog även Kenth skulle hålla med om, är hur man skapar en bättre mekanism för synliggörande, uppmärkssammande, marknadsföring i denna nya situation. Nätet liknar i det avseendet en mängd slutna rum. Kommersiella aktörer behövs för att sålla i vegetationen, peka ut sammanhang i bruset, öppna upp några av de slutna rummen och istället bilda balsalar och salonger.
Här har skivbolagen en roll att spela även i framtiden!

Pirater på korset

2009-02-16T12:39:00.004Z

[IN SWEDISH]

Rättegången mot The Pirate Bay inleds idag. Blir den en vattendelare för det digitala samhället? Förebådar piraterna en reformation i synen på upphovsrätt och distribution?
Journalisten Eric Schüldt och medieforskaren Jonas Andersson kommer senare i år ut med boken Framtiden, utgiven av tankesmedjan Fores. Sydsvenskan ger idag ett exklusivt utdrag.

Disparata attityder gentemot Spotify

2009-02-11T09:26:00.008Z

[IN SWEDISH]

Man kan i diskurserna kring nylanserade musiktjänsten Spotify se hur nätets invånare delar sig i två ganska disparata grupperingar i förhållningssättet till kommersiella tjänster.
Precis som den amerikanske sociologen Danah Boyd har observerat en ganska distinkt åtskillnad mellan Facebook- respektive MySpace-användare, kan man observera en liknande klyfta mellan de som kramar och hyllar den nya streamingtjänsten Spotify och de som inte gör det.
Det nedslag som enligt mig hittills sagt mest om de cirkulerande diskurserna kring Spotify är följande artikel från tidningen Wired, där kommentarerna egentligen säger allt om de två ganska aparta förhållningssätt vi ser bland Internetanvändarna gentemot Spotify.
Dels ser vi dem som inte har några problem med just det som de andra pekar ut, att artikeln närmast är att utläsa som ett stycke förtäckt direktreklam för Spotify.

Spotify totally rocks. On demand music at your fingertips and pehaps one of the fastest apps I've ever used.

Dels ser vi dessa andra, som menar att artikeln är en ren propagandistisk och tekniskt sett ganska felunderrättad soppa.

your article presents no technological wonders. I was streaming music from a Dell PDA to my stereo 4 years ago. The only thing new about this idea is using more recent online music services, and those appear and disappear every week.

Flera kommentatorer pekar på artikelförfattarens antagande att s.k. netbooks inte skulle vara bra för mycket annat än som mediespelare och på hans överslätande av tjänstens brister (som att den inte är tillgänglig i de flesta stora länder ännu, och att katalogen är mycket begränsad).

Kanske kan man här göra en kvalificerad gissning att de förra – Spotify-kramarna – mestadels utgör en kohort av folk som är positiva till PR, corporate-modeller, ren, avskalad, ”urban” design, och följaktligen allt som har med företaget Apple att göra.
   Kanske kan man också gissa att de senare, de som rabblar tekniska detaljer och vildare alternativ (Songza! SeeqPod! Imeem!) lutar mer åt hacker-ideologin, där Spotify är alldeles för proprietär, licensberoende, och inte någon sann Web 2.0-applikation i det att användarna faktiskt inte bidrar till innehållet i någon betydande utsträckning.

Det är ju lite av en myt att Spotify skulle vara ensamt helt revolutionerande i sin affärsmodell, att streama musik från gigantiska databaser så användarna kan lyssna men inte ladda ner. Denna form av radio-on-demand finns etablerad i en mängd andra former: Dels tjänster som Songza och SeeqPod där den gigantiska databasen utgörs av material som redan cirkulerar på nätet i form av YouTube-filmer och mp3-filer som användarna själva lagt upp. Dels on-demandliknande streamingtjänster som Pandora, vars databas i praktiken sätts samman av skivbolagen själva, genom omfattande licensavtal.
   Det nya med Spotify är att den gör det senare på ett osedvanligt städat, estetiskt tilltalande och användarvänligt sätt (genom att helt enkelt inkorporera Apples geniala iTunes-användargränssnitt), samt att deras ambitionsnivå ligger väldigt högt upp; man vill i slutändan omfatta nästan all den bredd av musik som åtminstone (återigen) iTunes tillhandahåller.

De lite galnare, helt användargenererade och till större delen olicensierade tjänster som finns därute har inte fått tillnärmelsevis så mycket uppmärksamhet som Spotify. Framförallt i Sverige, eftersom tjänsten ju är svenskbaserad och ett bultande litet nationalistiskt hjärta sitter i varje teknik- och populärkulturskribent. Men också för att den är så lättillgänglig, enkel att förstå, estetiskt tilltalande, och inte minst har laddats med ett slags livsstils-aura vilken inte bör försummas (återigen: precis som iTunes).
   Detta medan tjänster som Songza och SeeqPod är helt vilda; sökresultaten är digra och skiftar från dag till dag, eftersom de baseras på sökningar live på nätet, bland innehåll användarna själva taggat och lagt upp. Användargränssnitten är inte lika självklara, och kännedomen om dessa tjänster är mer esoteriskt spridd, mycket mer lik den som cirkulerar kring mer eller mindre oreglerade p2p-tjänster likt SoulSeek, DC++ och eMule.
   Utbudet är också mycket, mycket bättre hos dessa senare tjänster, mest för att de likt fildelningssajterna inte behöver skriva några licensavtal utan kan inrikta sig direkt på the good stuff. Visst, den rent tekniska kvaliteten (bitrate etc) må skifta, men det uppvägs av att om en version av en låt inte är helt tekniskt tillfredsställande dyker den ofta upp igen, längre ner på listan över sökresultaten. Dessutom har inte minst YouTube bevisat att kvalitet av det slaget faktiskt är sekundärt när det gäller den här typen av tjänster.

Om Spotify representerar den säkra, corporate-sanktionerade reterritorialiseringen av nätet, så motsvarar dess konkurrenter – p2p-nätverken på motsatta sidan av spektrumet – den vilda, oregelerade, deterritorialiserande motkraften. Kanske behövs båda, i det ekosystem av interaktiva medier och allt rikare och rikare medieinnehåll vi ser framför oss.

Vem tjänar på gratis kultur på nätet?

2009-02-04T12:16:00.004Z

[IN SWEDISH]

Visst, det är bara killar i panelen – jag vet – men ändå....
Kom gärna förbi! Debatt, nästa vecka, torsdagen den 12 februari.

Vem tjänar på gratis kultur på nätet?
Att låsa in musik, litteratur och information i former som branschintressena har bestämt fungerar inte längre. Nya medievanor och ny teknik krockar med gammal lagstiftning och gammal branschstruktur. Samtidigt flödar kreativiteten hos de som skapar kulturen och kulturen säljer fortfarande – men på nya sätt. Användare vill få gratis kultur via nätet och kreatörer och företag vill tjäna pengar. Men hur tjänar man pengar på gratis kultur?

Välkommen till en diskussion med personer med konkreta idéer om framtiden:
Anders Rydell, chefredaktör på tidningen Konstnären och författare till den nyutkomna boken Piraterna. De svenska fildelarna som plundrade Hollywood.
Eric Schüldt, kulturjournalist och författare till den kommande boken Framtiden – om kultur och digitalisering.
fil.dr Nicklas Lundblad, bland mycket annat chef för government affairs på Google norra Europa och ledamot i regeringens IT-råd. Nicklas disputerade förra året på en avhandling om upphovsrätt och integritet i informationsöverskottssamhällen.
Jonas Andersson, debattör och doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Goldsmiths College i London. Jonas disputerar senare i sommar på en avhandling om fildelning.
Rasmus Fleischer, debattör och doktorand i samtidshistoria vid Södertörns högskola.
FORES chef Martin Ådahl leder diskussionen.

Tid: torsdagen 12 februari kl. 18.00-20.00
Plats: FORES lokaler på Bellmansgatan 10, Stockholm
Anmälan: Fyll i formuläret på FORES hemsida senast 11 februari
Efter diskussionen bjuder vi på vin och tilltugg.

Hur ska vi leva?

2009-01-19T18:59:00.012Z

[IN SWEDISH]

Jag läser den ekologiska tidningen där en dramatiker noterar:

Alla måste skala bort slentrianmässigt agerande och medvetet förminska sina ekologiska avtryck. Människor behöver skaffa sig kunskap, och sedan finna mod och ork att leva utefter den kunskapen.

Man måste konsumera på ett genomtänkt sätt; etiskt och ekologiskt. Man måste konstant tänka på de vidare konsekvenserna av sina ekonomiska val. Man måste hålla sig konstant medveten om vad dessa konsekvenser kan vara. Utan avbrott.

Jag sitter i bastun och snackar med en främling som är taxichaufför och har en femårig son, om hur det är en djungel därute när man har sina barn i skolan tillsammans med andras ouppfostrade ungar som vandaliserar skåp, pissar i killarnas duschrum och varken lyssnar på vuxnas förmaningar eller åthutningar. Kommer fram till att det viktigaste är att ha en stabil hemmamiljö. Att äta middag tillsammans.
Äta måste man, och laga mat tillsammans. Man måste sitta ner och prata med varandra, verkligen intressera sig för varandras vardag.

Jag intervjuar före detta skönhetsmissen om företagande och att vara en förebild. Det är inte lätt, menar hon, att våga ta för sig. Framförallt inte för kvinnor, som sällan uppfostras till detta på samma sätt som män. Man måste våga satsa, ta risker, våga misslyckas. Man måste också ha uthålligheten att kunna realisera sina drömmar, berättar hon, genom att äta rätt och leva rätt. Och samtidigt får man inte ta i för hårt; man måste hitta den rätta avvägningen mellan karriär och familjeliv.

Jag pratar med en av mina bästa vänner uppe i Kulturhusets Rum för barn, medan vi överblickar anti-Israel-demonstrationen. Bredvid oss står en biffig Säpo-man. Man måste engagera sig i sådana här frågor, trots att de är svåra, konstaterar vi, när situationen är så desperat som den är. Man måste våga ta ställning. Man måste våga säga det obekväma, för att förhoppningsvis nå fram till en mer ärlig slutsats. Man måste lägga ner tid och betala priset att ibland få stel rygg av att skriva.

Jag går på översättarkurs och träffar prospektiva arbetsgivare trots att projekten nu börjar torna upp sig på hög och fler måsten, alla dessa måsten, fyller kalenderns sidor och de drömda framtida sjok av tid som varje morgonag utgör. Man måste lära sig prioritera, inser jag. Man måste vara effektiv, planera i förväg, och göra avkall på mindre viktiga saker. Man måste, som frilansare, lära sig jonglera olika uppdragsgivare och klienter och skapa ett hållbart flyt i fördelningen av arbetsbördan. Baksidan av att jobba med sådant man brinner för, antar jag.

Alla dessa måsten. Dessa moraliska, emotionella, kognitiva, strategiska och slumpartade val. Det sägs ibland att vi lever i en tid där vi är mer fria än någonsin, i termer av antalet möjliga valmöjligheter vi ställs inför. Men frågan är om inte det i mångt och mycket utgör en paradox. I och med alla möjligheter tvingas vi välja, just hela tiden. Från eller till, ut eller in, av eller på.
Inte en dag passerar utan att vi, likt en dators interna resursallokering, tvingas göra dessa miljoner och åter miljoner val. Måste välja. Kan inte inte välja. Ytterligare en dimension i digitaliseringen av våra liv, antar jag. Processen varigenom våra liv alltmer antar en binär logik.
Ökad individuell frihet innebär samtidigt ökat individuellt ansvar – och en ökad vanmakt, ensamhet och ängslighet, insåg idéhistoriker som Erich Fromm redan tidigt under modernitetens glansdagar. Materiell och ekonomisk frihet befriar oss inte från moraliska val – kanske tvärtom. Framförallt när detta paras med framväxten av sant globala, allsmäktiga teknologiska strukturer vilka vi måste handskas med och kämpa för att värja oss från: beroendet av fossila bränslen, de digitala nätverken, den globaliserade ekonomin.

Är inte detta ett fantastiskt intressant område för samhällsvetenskapen och humanioran att utforska? Hur vi gör dessa dagliga moraliska val, hur vi rättfärdigar våra val, hur vi underhandlar med dessa praktiska teknologiska realiteter...

Why focusing on Israel-Palestine

2009-01-16T08:49:00.025Z

...when there are so many other horrible conflicts in the world?

That is one of the arguments that the Israel-supporting war apologists are currently using. Let us look into the realpolitik and psychology of the current anti-Israeli sentiment spreading in the world today.
Why do you not cry out just as loud, the pro-Israelis ask, against Darfur, Kongo, Georgia, Myanmar, North Korea, China, Zimbabwe, Morocco, Tunisia, Indonesia, the brutal tactics of Hamas and Hizbollah, the Turkish persecution of Kurds, Chechen suffering?

First, I am sure that all of us opposing the current war crimes committed by Israel are of the conviction that we oppose all use of excessive violence including the above. Most likely we have previously spoken out against at least a handful of the above injustices. Hence, the Israeli war apologists’ rhetoric amounts to a form of overbearing attitude in that they seem to think they know best what other people think and feel.
   However, they do have a point: all injustice and excessive use of force should be condemned, at all times.

I believe the first reason for this outpouring of concern and rage over what is happening, is of course the urgent nature of the conflict. We need to protest, now, before more innocent people are killed.

The second reason I find Israel’s violence particularly appalling is because it happens with the tacit support of Western democracies.
Israel’s military rule is effectively supported by the country’s economic integration into EU and international trade agreements. We buy agricultural produce and high-tech equipment from them, and sell back crude oil, grains, raw materials, and military equipment. Israel receives aid from the West, particularly the US, which is several times greater than the rather miniscule aid received by the Palestinians *.
   Israel is commonly regarded as a legitimate trade partner and even as a close ally of the West.
   So when the true ethnocratic, antidemocratic nature of this state shines through, as in the current conflict, it is no wonder that we as Europeans and Americans react. Because this is injustice that we have the direct power to actually discriminate against. We can stop treating Israel as a spiritual friend of Western democracy, reduce aid to Israel and increase it to the Palestinian civil population so that they would receive the same aid per capita as their Israeli counterparts, and we can even boycott Israel like we did with apartheid-era South Africa.
   We are not in the position of exerting the same type of power on, let’s say, North Korea. And North Korea does not commit its humanitarian crimes with our implicit blessing.

As some commentators react to the gruesome, historically offensive imagery displayed in the recent anti-Israel demonstrations, they seem to imply that all this Western disgust would spring from some form of middle class guilt:

For many, Israel has come to represent all that is rotten in the West; their disdain for American foreign policy, the consumer society and modernity is projected on to this ‘shitty little country’, as a French ambassador once referred to it.

This is an interesting take on the current Western dissent against Israel, but I still believe that this dissent is more likely to spring from the above realisation, based on a body of documentation and statistics. It is based on the fact that our countries are, in effect, supporting this injustice.
   Rage which is political, and based on realpolitik rather than fancy promises and rosy trade agreements, is thus turned into something which appears much more irrational. It is made to seem as if it is based on some form of internal guilt, and hence not as valid.

Another, quite novel argumentation tactic among the Israel-supporting war apologists is that since, according to them, no-one was speaking out and protesting when Hamas launched rockets, throughout years on end, this implicitly amounts to a form of paternalistic, Western racism where “perhaps it is considered “normal” for Hamas to kill because they are as they are, their culture, religion?”
   This is a clever, but disingenuous argumentation technique. Disingenuous, since it distracts from the much more likely conclusion that the Israelis themselves would be the racists, since they are so hell-bent that all this perceived hate is surrounding them. Thus, the hidden racist assumption is, I would argue, the idea that all this hate from the Arabs and Muslims would be entirely irrational, and based on some kind of ancient anti-Jewish agenda, passed down through history.
   On the contrary, I believe that almost all of this anti-Jewish sentiment is political, and is a direct result of Israel’s occupation of Muslim territories and the consistent persecution of the populations in these territories – in economic, democratic and humanitarian terms – that precedes the invasion we are seeing now.
Israel is so clearly the stronger part here. The aggressor. The bully. That is the third reason why the conflict aggravates me so.

All this is psychologically interesting, however, since if there is a form of self-hating Western guilt, there also seems to be a perception among the Israelis that they are eternally bound to be hated, ostracized, ultimately victimised, primarily by the Muslim/Arab world.
   Very much of the self-image of the Israelis appears to directly build on the myth that its very existence hinges on the “fact” that the entire world is filled to the brim with anti-Semitism and anti-Jewish sentiment and that there is a constantly high (and even increasing) threat against the Jewish state, and a latent possibility of the extinction of its inhabitants.
   The sad thing is that this militant agenda by the radical Zionists actually leads to further inflamed anti-Israeli and even anti-Jewish sentiment around the world, and keeps feeding the spiral of hate, leading only to more grief.
   The really sad thing is that these Zionists are most likely aware of this... meaning that for example the violence we are seeing now in the long term acts as a provocation aiming to increase the threat against Israel, since this keeps legitimating the Israeli role as a perpetual victim.

This victim mentality is of course common among Islamic extremists as well; however, in the occupied territories only a fool would say that this has no connection to the de facto oppression and exclusion of its people. As the information above shows, at least the Palestinians victim mentality, their ressentiment, is more understandable in the sense that they, on the whole, actually happen to be victims – in real terms.
   Surely, some of this Palestinian status as the real victim is attributable to a political and economic neglect from its more mighty allies in the Arab world. This, however, does not diminish the asymmetry in power between Israel and Palestine outlined above; even if Palestine was cynically ignored by its supposed allies, this does not in any way excuse Israel’s deliberate strategies of segregation, isolation and outright persecution.

In contrast, a similar victim mentality, or ressentiment, among the Israelis is grotesque given the realpolitik outlined above. The fact that Israel is so much stronger than its opponent, in terms of both military, economy and aid makes the self-image as “victims” rather questionable, and, when used in the propaganda we so often see and hear now, even disingenuous.
   If the Israelis had been the weaker, oppressed part I would have supported them! It’s sad that they so clearly constitute the dominant aggressor in this conflict. This, by extension, lets them set the terms of engagement:
   If the Palestinians were to turn the other cheek, the current Israeli policy would most likely see to it that no change came about and the aggressive occupation and settlement would continue (look, for example, at the West Bank between and after the Intifadas). When the Palestinians use military force, like the recent Hamas crusade against Israeli civilians, the Israelis get the moral high ground in accusing them for being barbaric terrorists, and can continue with the daily persecution, even ramp up the violence to turn into this grotesque state of affairs we are seeing now.
   It is in the interest of the Israeli government to fuel a culture of fear and victimhood, since that is one of the few things holding together an internally heterogeneous, fractured Israeli state: In Israel, ethnic origins differ widely (don’t forget the growing Muslim minority in Israel!) – as do religious and political extremism, from liberal, democratic Jews supporting a two-state solution, to rabid, ignorant settlers who can, in fact, be likened to “Jewish talibans”. The settlement project has meant that Israel is literally “stuck” in terms of a two-state solution, when applied to the West Bank. Removing its settlements from there is first of all physically near-impossible, and secondly it would clearly aggravate the loud, ignorant minority of bullies that these settlers constitute, to the degree of risking enormous internal conflict within Israel, if not even civil war.

Hence the cynical maintenance and upkeep of this culture of fear and victimhood.
   Hence this appalling use of excessive force in order to “maintain” the inhabitants of Gaza, which in fact only acts to drag the good name of Israel in the dirt, and fuel even more anti-Jewish sentiment worldwide. Israel is currently her own worst enemy – as politics of fear, hatred, and cynicism will only act to strike back at the dominator trying to cynically sow all these antipathies. Just look at how all this affected the United States as they were trying to sow a similar culture of fear...
The Israel-Palestine conflict is to a significant degree the mother of all conflicts in the Middle East, since it fuels radicalization, Islamism, and terror all over the region. And Israel being the stronger part, in terms of economy and military, has a lot of responsibility here; the veto to the process of ending it all. That is the fourth reason for my dissent.

When Israelis ask me about the Palestinians, I tell them they live like us, they suffer like us, they laugh and cry like us. They are just like us, but they suffer more than us.

- Israeli physician, Dr. Zvi Bentwich

*)

In 1998, Israel proposed gradually eliminating the $1.2 billion [$1,200 million] economic aid and increasing the $1.8 billion [$1,800 million] in military aid by $60 million per year over a 10-year period beginning in the year 2000. [...] Strong congressional support for Israel has resulted in Israel’s receiving benefits that may not be available to other countries. For example, Israel can use U.S. military assistance both for research and development in the United States and for military purchases from Israeli manufacturers.
(Congressional Research Service Report for Congress: U.S. Foreign Aid to Israel)
According to this report, the US gave Israel at least $2,500 million in 2007. This number does not include the $137 million spent on joint U.S.-Israeli missile defense projects or the $1,400 million in loan guarantees made available to Israel in 2007.
(U.S. Aid and the Israel/Palestine Conflict)

U.S. economic aid to the Palestinians has averaged about $85 million per
year since 1993; there has been no military aid.
(Congressional Research Service Report for Congress: U.S. Foreign Aid to the Palestinians)
In terms of general, worldwide aid to the United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Middle East (UNRWA), this totaled approximately $535 million in 2005 and $447 million in 2006.
(procon.org)
The 2004 assistance to the Palestinians from the European Community Budget was set to amount to around €250 million [~$305 million]. This included a package for the West Bank and Gaza approved by the European Commission for €124.25 million [~$151.6 million].
(procon.org)

Israel’s own policies are anti-Semite*

2009-01-08T10:22:00.024Z

Which one actor currently does most harm to Jews and Jewishness worldwide? Is it actually so that the rise in anti-Semitist sentiment recently is ultimately caused by Israel’s own belligerent politics?
Especially in the light of the past weeks’ events, it is possible to argue that one of the most damaging forces to the Semitic peoples is Israel itself, given the current policies of this country. Killing an maiming a thousand innocent people in the name of Israel: the most damaging thing to the cause of Judaism that one actor could probably do. A counterproductive policy by an already disliked nation.
The politics of the Israeli administration actually fuel anti-Jewish sentiment and drag the good name of Judaism in the dirt, just like the policies of the former US administration can be argued to have been the root cause for increased anti-American sentiment worldwide.

As Arabs too are a Semitic people, we can perhaps describe Israel itself as an anti-Semitic state, in that it lets a Zionist agenda steer its policies over and again, in its persecution and outright slaughter of Semitic brothers, sisters and children.

CLARIFICATION: The term “anti-Semitism” is normally associated with hatred and blame of Jews as a group. Semantically, it should be noted that the term “Semite” refers to a much wider group of people, including Arabs. However, the key recognition in the following rant is that regardless of what meaning of the term we use, Israel’s war crimes make a horrible backlash towards the perception of the Jewish cause, worldwide, as many simpleminded people will inevitably make the connection between Israel and Judaism.

As Avi Shlaim points out in a brilliant analysis in Wednesday’s Guardian, the Israeli occupation of the West Bank and the Gaza Strip in the aftermath of the June 1967 war “had very little to do with security and everything to do with territorial expansionism”. It is this Zionist fundamentalist project which lies at the root of one of the most prolonged and brutal military occupations of modern times. An occupation we are once more seeing the results of in the horrible events of the past weeks, when violence once again surges in Gaza.
The only long-term solution, I would argue, is for Israel to purge itself of this not only criminal but deeply divisive and politically corrosive agenda. Zionism, armed to the teeth by the aid of the US and the EU, has in fact turned into the anti-Semitism it once set up itself to rally against.

Quoting sign. Benjine’s comment to an editorial by Jonathan Freedland:

Israeli actions are so obviously self-defeating – and have been for many many years now that the only conclusion reasonable people can come to is that if you love Jews, Jewish culture and wish all Jewish people well wherever they may live – as I do – the only reasonable conclusion to come to is to condemn forcefully the aggressive, counter-productive, militaristic tendencies of the State of Israel.

It has almost got to the point where a simplistic formula such as this can be applicable;

Anti-Semite = Pro-Israel government
Pro-Semite = Anti Israel government

It is so clearly tragic – that the nation and culture who should appreciate peace more than any other on earth given their history – do so much to shoot peace, and themselves, in the foot; not only metaphorically but also literally.

In order to truly create peace in the Middle East, Israel has to look itself in the mirror and purge its leadership and corrupted political culture of Zionist extremists. Anyone arguing for Israeli settlements on the West Bank and Gaza must be ostracized and treated like the fundamentalist bastard he or she is – just like we treat those fundamentalists who speak in the name of Islam.
   Fundamentalism has no place in politics. The only outcome of such stern, medieval standpoints is violence. Like a virus, it taints the overall endeavour of the entire community that it breeds within. Due to the quasi-fascist agenda of the neocon cabal effectively ruling politics in Israel, alongside with US support, a whole world is becoming increasingly repulsed merely by seeing its blue-and-white flag with the star of David. This surely can’t be a proactive strategy for Israeli foreign relations, nor for the Jewish community at large!

I am not one for quoting the Bible very often, and I am certainly not one for defending the institutionalised clergy or the crimes done in the name of Christ. But ultimately, both Jews and Muslims could learn from an ancient, unmistakably Christian metaphor here. Namely, the one of “turning the other cheek”.
   Noting, however, that the dominant oppressor is the only one who has the real capacity of doing so; even if there would be a peaceful Arab protest movement, comparable to the 1960s civil rights movement in America or Mahatma Gandhi’s movement in India, this would only give if also Israel learned to turn the other cheek, and was encouraged to do so by the international community. In this case, since Israel so clearly stands as the stronger part, as the actual oppressor, it is also her duty to make this choice. Otherwise you’ll never get out of this mess.
   Live and let live.

* ) The post initially had the title “Israel is an anti-Semitic state”. That was written in affect, and might be misleading in that it can be read as if the entire project of a state of Israel would be illegitimate. The new title should make clear that it is the stern policies enacted by the government of this state that are counterproductive to the very foundational principles of Israel, in that they in fact provoke anti-Jewish sentiment, in other words anti-Semitism.

Similar observations (in Swedish): DN newspaper (1) (2); Jinge.se (blog)

See also: Number crunching: Lebanon vs Israel, Murder: either just a statistical entry or drama of the highest order and Why Islamist fascists really are nazis

Att registrera firma flera tusen gånger långsammare i Sverige än i Storbritannien

2008-12-17T14:20:00.013Z

[IN SWEDISH]
Här i Sverige tog det ”bara” tre veckor att registreras som egenföretagare.
I Storbritannien tog det tio minuter.
”Svenska skatter hämmar nyföretagandet,” skriver Åsa Hansson, fil dr i nationalekonomi vid Lunds och Köpenhamns universitet, i en rapport till Globaliseringsrådet (som står att finna på Regeringens hemsida). Sverige har i ett internationellt perspektiv en relativt låg andel småföretag, och i synnerhet ett lågt nyföretagande.
   Inte bara skatterna verkar hämmande, skulle man kunna tillägga här.
   Också det rigida regelsystemet för just registrering av nya företag, och den skriande främlingsfientlighet som genomsyrar detta system. Jag kan nu själv vittna om detta.
   De komplicerade reglerna för standardiserade verksamhetsområden och de momssatser som följer därav gör att enskilda handläggare måste godkänna varje ansökan, på förhand. När man har en så pass blandad kompott som jag själv har (där till exempel tjänstgöring inom utbildning är momsbefriad, journalistisk textproduktion har 6 %, medan den vagt specifierade termen ”research” har 25 % moms), blir det aningens lustigt när man på förhand ska uppskatta hur mycket av ens verksamhet som kommer falla inom respektive område. Det beror ju på uppdragen som kommer in. Livet följer inga sådana förutbestämda mallar!
   Lägg därtill faktumet att jag varit bosatt utomlands i flera år, och man får smaka på den allmänt främlingsfientliga sked som utdelas av svenska myndigheter. Ens ärende fördröjs, eftersom det tydligen bedöms såsom ett ärende för ”utlandsenheten”. Man blir direkt misstänkliggjord, och de vill ha underlag som visar att man ej har skatteskulder i annat land. Men eftersom det ju finns en eftersläpning i de uppgifterna går de inte att se, och Skatteverket måste ändå i slutändan förlita sig på mitt eget intygande om oförvitlighet.

Det är just detta som är pudelns kärna här: De rigida regelverken till trots, handlar det i slutändan trots allt om den enskilde handläggarens godtycke, och om den enskilde egenföretagarens muntliga eller skriftliga intygande.
   Det skulle vara helt barockt om Skatteverket skulle börja begära formella underlag för att de verksamhetsområden man uppger också är de man specialiserar sig på; detta skulle verkligen hämma nystarter och satsningar. Men istället nöjer man sig med ett system som är nästan lika barockt, det att ens verksamheter måste godkännas inom relativt smala definitionsramar, utan att Skatteverket egentligen på förhand kan kolla upp att dessa är de områden man specialiserar sig inom.
   Det räcker att jag över telefon verifierar att, visst, jag är musikproducent.
   Varför då ha den byråkratiska lapptäcke som prickar av precis varenda delverksamhet, om det ändå är upp till sökanden att godtyckligt uppge dem?
   Återigen, det handlar om drömmen att all mänsklig verksamhet kan kontrolleras, prickas av enligt standardiserade nummer. Behövs verkligen den graden av specifikation, när den alltid i slutändan kommer behäftas med stora mått av godtycke?

Det värsta är att detta bidrar till att skapar ett system som automatiskt misstänkliggör människor, framförallt om de kommer från utlandet och deras ”track record” vad gäller skatter inte kan kollas.
   Så man slussas runt från handläggare till handläggare; i mitt fall fick jag prata med tre olika handläggare, vars direktnummer alla kostar mobiltaxa, innan jag fick besked. Och då gick det plötsligt jättesnabbt. Systemets egentliga godtycklighet visade plötsligt sitt huvud!
   Men jag kan verkligen förstå hur detta stillestånd – tre veckor är tydligen genomsnittstiden för en nyanmälan av företag i det här landet – skapar en frustration som hos en driven entreprenör snabbt vänds till en allmän skepsis, ja rentav fientlighet mot Skatteverket självt.
   Man har ofta redan några uppdrag på gång när man står beredd att göra en nyanmälan av näringsverksamhet. Det är ju själva idén, liksom. Så varför inte utföra några av uppdragen, ja rentav fakturera, så snabbt som möjligt, när man väl börjat träffa kunder och få idéer?
   Men sedan kommer byråkratins första käpp i hjulen.
   ”Hmm, tre veckor. Medans jag väntar kan jag göra vissa grejer svart,” tänker säkert många.
   Och se där, redan där har en mentalitet skapats.

För min egen del blir det inga julklappar det här året. Jag kan från och med idag börja fakturera, men inte en chans att de kunderna kommer hinna betala mig innan jul.
   Så jag har fått hålla till godo med den absurt låga arbetslöshetsersättning jag erhållit under hösten (denna story kommer ge upphov till ett alldeles eget blogginlägg, tro mig), som ligger långt under existensminimum (ett annat resultat av hur svenska myndigheter behandlar människor som tidigare arbetat utomlands).
   Sverige, Sverige. Vad som tydligt är, är att vi må ha bra sociala skyddsnät och myndigheter – men att de fördelar som systemet ger endast kan utnyttjas efter en hård prövning, efter en rigorös, komplicerad procedur för att överhuvudtaget komma in i systemet. Vad gäller sjukvården tog det mig flera månader att överhuvudtaget få träffa en läkare, trots dokumenterad kronisk sjukdom. Vad gäller Försäkringskassan tar det sex månader (!) att återanmälas när man väl blivit avanmäld. Vad gäller erhållning av arbetslöshetsersättning efter att ha jobbat utomlands: boy, det är en jättekomplicerad historia som det som sagt inte finns utrymme för här!

I Storbritannien tog det som sagt tio minuter. Man ringer skattemyndigheten och berättar att man ska börja jobba som ”self-employed”. Sedan får man de papper som behövs skickade till sig, och information om hur man kommer behöva fylla i sin egen specifierade deklaration för den verksamheten vid nästa års slut. That’s it. Och detta utan all den där misstänksamheten mot utlänningar; som svensk var jag ju en ”invandrare” i deras ögon.
   Trodde förut att de där siffrorna om hur det tar si och så lång tid att registrera egen firma i olika länder mest var sedvanliga högerfloskler från Timbro. Men efter att själv ha utgjort en kugge i maskineriet inser man snabbt att småföretagande fortfarande inte är speciellt välkommet i det här landet, trots alliansens sedvanliga valfloskler och luddiga snack om ”entreprenörskap”.

A propos Mark Leckey: It’s so fresh!

2008-12-16T13:10:00.017Z

As British artist Mark Leckey won this year’s Turner Prize the other week, here’s a translation of an article I wrote about Leckey in 2004. The article originally featured in now-defunct absorb.org and digmagazine.com, and covers the musical aspects of his work.

Sample culture, Mark Leckey and memories from an old soul boy: Is sampling an antiquated artistic practice? Or is it actually the most contemporary art form of them all?

With my head full of questions like that I visited the Sample Culture Now symposium at London’s Tate Modern, and felt that these questions weren’t actually too academic at all. In reality, these questions were exactly was this symposium was all about.
   OK, sure, it turned out to be quite a lot about theory-laden, erudite love-bombing of artists like Matthew Herbert, Matmos, Björk and others who have recaptured the musique concrète tradition and updated it for the 21st century. Kodwo Eshun, well-respected music journalist and academic, gave his articulate blessing to the musical movement which these artists have come to stand for. Their works are sonic patchworks that are richer in expression than most other music I could think of.
   But – Herbert’s and Matmos’s music can hardly be said to depict especially futuristic sonic landscapes. Or? What these artists present is rather a form of rehashing of the good old jazz tradition of the last century. I mean, just look at the latest album releases from Matmos (The Civil War) and Herbert (Goodbye Swingtime): americana of the most traditional kind, despite the fact that the samples in themselves represent the high-tech present that we are in the midst of.
   Brand new retro, as the saying goes.

So, back to the first question. Isn’t sampling by definition forced to deal with the eternal present – at the same time as the end result always remains relentlessly nostalgic?
   Hip-hop, the essence of sampling culture, made an impression that was unique in documenting the here-and-now. But the same documents, or time-capsules, often began to age in ways that now appear completely obvious and relentless. The era that coined the expression “old-school” has now itself become old-school, for example.
   Well-known British artist Mark Leckey is constantly acknowledging this in his art. This Liverpool-born club veteran soon turned out to be one of the most interesting guests of the symposium. From the conceptual sonic sculpture Big Box Statue Action at Tate Britain the other year to the film documentary “Fiorucci Made Me Hardcore” to the music videos he has produced with his (former) band donAteller – all of these works deal with subjects such as club culture, nostalgia, and how that which is fresh really only stays fresh in one’s own memory.
   The common denominator in Mark Leckey’s work are the loud, dubby collage bootlegs that he produces by using simple music software in combination with proper soundsystems. “Fiorucci Made Me Hardcore” (1999) is a celebration of Britain’s infamous casual culture, and consists of found film fragments of dancers from the famous Wigan Casino, north England, combined with video clips of rave kids from the late eighties, higher than the sun. As a conjoining music score, Leckey’s own soundtrack runs through the whole film; fragmentary ambient, simple bleep sounds, classic sound system FX and echoing shoutouts to all the classic fashion brands. The celebration of eternal, impeccable youth stands in contrast to the frozen video clips of kids munching on ecstacy pills, caught in a rather predictable state of intoxication.
   The audio piece “Dubplate (London My Part In Its Downfall)” penetrates the same territory. Leckey’s dubplate is a recording of his walk from his apartment in London’s Fitzrovia down to Soho on a typical Friday night. The increasing madness is amplified by the booming bass of the soundtrack, with weird loops twirling left and right. The samples here function as markers, audible instructions, which point out scenarios which are hard to describe in running text.
   London is the vantage point also for the music video ”LondonAteller” with donAteller, the band that Leckey has got together with Ed Laliq, Enrico David and Bonnie Camplin. Here, the city is explored as an almost mythical place: the band members, sporting red Clockwork Orange-inspired berets, are projected over old, almost magically dreamlike film clips of the capital, and jump in and out of the picture in celebration of an all-encompassing youth. It’s all about owning the city. The soundtrack, a lovely blend of the rave classic “Dominator” by Human Resource, interspersed with snippets of Mendelsohn’s “Fingal’s Cave”, accomplishes the mood.

Well yes, I admit, it sounds cheesy. But that’s also some of the magic of it, Leckey explains. Sampling often manages to, in some funny way, get away with things. Early hardcore tracks (like “Dominator” in itself) is an example; sure, they have aged, but have at the same time aged in a way that is so much more dignified than many of their musical contemporaries. In a way, we’re seeing all of this being repeated today, with the dirty new wave of UK garage that opens up for new, childishly simple, almost silly approaches to music production – ideas that work. Leckey mentions Todd Edwards’ garage productions as examples of music that really points towards the future, as opposed to the nostalgically backwards-looking, historically and musicologically conscious music that Matthew Herbert’s Big Band stands for. And he is probably right.
   But at the same time; Todd Edwards is soooo 1996, isn’t it?

What strikes me, four years later, is that the Internets are getting better all the time! Back then, the below digital copies of Leckey’s work weren’t available online. Now they are.
Check:

donAteller: “Dominator” (mp3)
Mark Leckey: “Fiorucci Made Me Hardcore” (torrent)

Described by one commentator as the best thing they’d ever seen in a gallery, “Fiorucci Made Me Hardcore” is an extended paean to the unadulterated bliss of nocturnal abandon. A documentary of sorts, Leckey’s video chronicles the rites of passage experienced by successive generations of British (sub)urban youth.
/ Matthew Higgs, Artforum

“Fiorucci Made Me Hardcore” uses found and original footage of discos and raves across Britain during the 70s, 80s and 90s. Details of clothing, technology, music and other cultural references surface briefly like uncanny folklore as the film explores a culture of collective leisure and consumption.

Början och slutet på en politisk tvångstanke?

2008-12-15T19:25:00.027Z

[IN SWEDISH]
2001 till 2008. Hur en rädslans politik nu hänger kvar och kastar sin skugga över den tänkbara hoppets politik, som trots allt är möjlig.

Av en ren slump blev det så att jag gjorde två nedslag i Eskilstuna: Första gången när jag vikarierade på Eskilstuna-Kuriren vintern 2001 och sommaren 2002. Andra gången var sex år senare, i oktober 2008.
   Under de sex åren hade jag hunnit åka till London, bo och jobba där, skapa mig ett nytt liv där.
   Att min flickvän sedan fick jobb i Eskilstuna när vi återvände till Sverige var, som sagt, en ren slump – och gav förstås upphov till en del tydliga kontraster. Dels gentemot livet i London, men också gentemot min förra vistelse i denna sörmländska stad.
   Inte minst märks detta i det världspolitiska läget. Det är nu sju långa år sedan elfte september, och en helt annan framtidsutsikt kan skönjas nu jämfört med då. En politisk kultur av rädsla har etablerats, men kan nu äntligen förhoppningsvis utbytas mot en politisk kultur av hopp. I varje fall i vår del av världen. Det som dock talar emot detta hopp är tre saker: den eskalerande miljökrisen i takt med att fossila bränslen fördyras och växthuseffekten förvärras; den politiska obalansen i länder som Indien och Pakistan, mellanöstern och Kina; samt inte minst den nuvarande ekonomiska tillbakagången, som kan komma att skapa arbetslöshet och den typ av bitterhet vilken är själva hoppets motsats.

Då, vintern 2001, skrev jag en krönika i Kuriren apropå amerikanernas nyvaknade unilaterala, revanschistiska fundamentalism. Den kanske mest chockerande symbolen för denna hysteri var hur amerikanska högerpopulistiska medier formulerade en bild av den amerikanske medborgaren John Walker Lindh som konverterade till islam och sedan anslöt sig till talibanernas armé i Afghanistan. I december 2001 beskrev New York Post denna stackars man som, kort och gott, en råtta. En svikare, en landsförrädare som hade förlorat inte bara sina mänskliga rättigheter utan rentav sin faktiska status som en människa. Man använde sig av precis samma liknelser som nazisterna använde i de propagandafilmer som föregick andra världskriget. Genom att utmåla judar och andra som råttor och kryp lyckades ju nazisterna riva den barriär som håller uppe varje människas inneboende respekt för allas okränkbara värde. Och därigenom lät man hatet släppas fritt. Så även i USA efter 11 september.
   Ett begrepp för vad denna retoriska strategi egentligen kom att utgöra kan sägas vara ”terroristifiering” (detta begrepp är hämtat från tidskriften Gläntas eminenta framtidsencyklopedi):

Att konstruera någon eller något som terrorist eller terroristiskt, utdefiniera som rationellt handlande subjekt och som legitim medlem i en politisk gemenskap. Terroristifiering utförs av personer eller institutioner som gör anspråk på våldsmonopol och påstår sig representera en legitim makt. Den eller det terroristifierade framställs som motsatsen till det normala och det mänskliga, existerande utanför den politiska förhandlingens och toleransens gränser. På denna grund utgör terroristifiering en mekanism för uteslutning från mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Det handlar givetvis inte bara om retorik; denna strategi kom ju att omsättas i faktiska handlingar både i Guantánamo Bay och tortyrkammarna i Irak och Afghanistan. Men sådana planerade, avsiktliga handlingar börjar ofta som retorik, som policydokument och politiska utspel. För trots att politikerna själva i efterhand tenderar att skylla på att löjtnanter och kaptener, förhörsledare och agenter feltolkat eller övertolkat det som sägs på officiell nivå, så är det ju så att den politik som förs får direkta konsekvenser. Den skapar en bild av motståndaren. Den sätter ramarna för vad som är acceptabelt att tänka. Och därefter göra.

Långt senare, i november 2008, blev en annan slags framtidsvision helt plötsligt möjlig. Finanskrisen som långsamt pyrt sedan augusti 2007 blossade ut till en fullskalig recession nästan exakt samtidigt som Barack Obamas vinst i presidentvalet i USA gjorde en helt ny agenda möjlig att formulera. Samtidigt bör man vara försiktig med svepande uttalanden om epokgörande skiften. Peter Englund menar, som många andra historiker och skribenter med honom, att den historiska indelningen av decennier och sekler som vi ofta gör tenderar att bli rätt missvisande i praktiken. Mer långtgående, strukturella förändringar följer ofta inte de decimala åren, utan kan ses baserade på monumentala händelser eller på längre epoker (det som ofta kallas la longue durée) som är frånkopplade de strukturerade, årliga indelningarna.
   Sedan tillkommer problemet att tidigare regimer lämnar spår som de nästföljande måste handhava med. De undantagstillstånd som gjorts permanenta av Bush/Cheney-regimen finns ju kvar, vid sidan av de reella sår i ekonomin och miljön som rivits upp och skapat ett arv vi alla nu måste bära bördan av.
   Inte nog med att Bush/Cheney under de klämtande sista veckorna av sin regim infört några sista-minuten-lagar med syfte att underminera vissa av Obamas strategier. Det värsta brottet de gjort sig skyldiga till, vid sidan av ett omoraliskt och kostsamt krig i Irak, är det som faktiskt kan ses som det grövsta övergrepp demokratier kan göra sig skyldiga till: Åsidosättandet av den allmänmänskliga principen om habeas corpus, det vill säga rätten till att få sitt fall rättsligt prövat innan bestraffning.
   Det värsta med den här typen av glidning inom de rättsliga principerna är att den smittar av sig genom samhällskroppen till att bli en förment legitim form av rättsskipning även inom andra områden: vi ser hur de svenska myndigheterna böjt sig för US-amerikanska intressen när det gäller eftergifter som inte bara utlämnandet av somaliska ”misstänkta” terrorister utan när det gäller rader av lagar ämnade att övervaka och potentiellt bestraffa misshagliga beteenden när det gäller våra elektroniska kommunikationer. När det gäller myndigheternas inställning till medborgaren sätts här misstanken före tilliten.
   Rädslan sätts före hoppet.

Om den neokonservativa agendan kan sägas underblåsa en extrem kultur av rädsla, så färgar den kulturen av sig till mindre konfliktladdade länder som Sverige, i mindre extrem form, men likväl med sin grund i just rädsla. Genom att misstänkliggöra breda kategorier av människor, förstärker man en illusion av att det finns ett behov att kringskära våra existerande friheter och införa förebyggande åtgärder som i verkligheten inte gör någon egentlig skillnad vad gäller säkerhet. Ta de rigida kontrollerna av vätskor på flygplatserna, som säkerhetsexperten Bruce Schneier avslöjar som helt lönlösa – helt enkelt eftersom om man blir tagen på bar gärning med den typen av objekt (till skillnad från exempelvis vapen) väntar man sig ingen bestraffning eller ens reprimand. Terrorister tar inte med sig vapen på flygplan eftersom man kan vänta sig svåra påföljder om man blir gripen. Man tar således en stor risk. Med vätskor finns ingen annan påföljd än att vätskan beslagtas. Man kan prova om och om igen tills man lyckas. Och eftersom ingen säkerhetskontroll är hundraprocentig kommer dessa försök till slut lyckas.

The same is true for knitting needles, pocketknives, scissors, corkscrews, cigarette lighters and whatever else the airport screeners are confiscating this week. If there's no consequence to getting caught with it, then confiscating it only hurts innocent people. At best, it mildly annoys the terrorists.
To fix this, airport security has to make a choice. If something is dangerous, treat it as dangerous and treat anyone who tries to bring it on as potentially dangerous. If it's not dangerous, then stop trying to keep it off airplanes. Trying to have it both ways just distracts the screeners from actually making us safer.

Detta kan tyckas vara ett sidospår, en teknisk detalj. Men det utgör i själva verket kärnan till en form av argumentation vi måste använda mot den här typen av rädslans politik; en argumentation som bygger på teknisk kunskap, på bättre vetande.

Det är just den här typen av effektiv, saklig argumentation som många av de ledande rösterna i bloggosfären excellererar inom, framförallt i motståndet mot de många lagförslag som är på gång att införas som ett led i denna rädslans politik. Exemplen har varit många under sommaren och hösten: FRA, IPRED och nu senast EU-direktivet om datalagring. Men det började redan under förra mandatperioden, med Thomas Bodströms valpighet inför den irrationella rädslans agenda som successivt anammats även av EU, via Blair och Bush. Den här valpigheten överträffas nu möjligen av de borgerliga partiernas trippande villighet att införa lagarna så snabbt som möjligt, och samtidigt försöka framstå som måttfulla i det att man först verkat ta sig an fram ett repressivt, jättehårt förslag, och sedan mildrar det litegrann innan man stiftar lagen, så att man framstår som genomtänkt och balanserad. Se bara på hur man styvmoderligt la locket på FRA-debatten under sensommaren, genom att införa ”viktiga restriktioner” som skulle ”garantera att lagen inte missbrukas”.
Och så kunde Fredrick Federley sluta hulka och gå vidare till nästa fråga istället. Som han också konstaterade: ”Det finns ingen anledning till att hålla på att hojta och gasta längre.” Sedan bar det snabbt av till nästa repressiva lag: IPRED.
”Det är helt enkelt en väldigt bra taktik,” skriver The Pirate Bays Peter Sunde, ”därför att det är svårt att hinna/orka med att kämpa mot alla.”

När FRA-debatten egentligen skulle gått vidare så kom istället IPRED. När IPRED-debatten ska gå vidare så väljer man istället att fokusera på datalagringsdirektivet. Då är inte FRA eller ens IPRED speciellt intressant längre.
I FRA-fallet så valde regeringen att ta en extrem utgångspunkt. Då var det möjligt att “ge tillbaka lite” till kritikerna som sedan skulle kunna få en känsla av att regeringen lyssnat på dem. “Det kunde varit värre” säger vissa kritiker. Sanningen är ju att vi inte ska ha FRA-lagen överhuvudtaget. Att FRA-lagen ändå införs vid årsskiftet utan de nya “förbättringarna” är inte så intressant att skriva om i media då FRA-debatten inte är aktuell längre.

Med de planerade lagarna mot uppladdning av upphovsrättsskyddat material misstänkliggör man ett beteende som hittills varit det naturliga på Internet; att dela med sig av material som trots allt knappast utarmas av att mångfaldigas. Och när ett beteende behäftas med risk på det viset – en risk som inte kommer från aktiviteten i sig utan som appliceras utifrån, genom statens våldsmonopol – tenderar det att skrämma bort den breda allmänheten men istället alienera och radikalisera de som redan har bestämt sig. En ytterligare polarisering sker; den exakta motsatsen till ”ökad säkerhet”! De skumma elementen blir 1) mer militanta i och med den hårdnande konflikten och 2) ser helt enkelt till att bättre maskera sin verksamhet, att gå under jorden.
   Syftet med privatpolislagen IPRED är att skapa irrationell rädsla och alienering hos vanliga medborgare; en rädsla och alienering inför allt som kan misstänkas handla om ”uppladdning,” inför alla former av aktiva bidrag till infrastrukturen. Och således kan man få enskilda individer att reglera och censurera sig själva.
   Som jag påpekat tidigare, och som även säkerhetsexperter som Schneier ideligen upprepar, drabbar sådana här repressiva lagar enbart de som i det nuvarande politisk-ekonomiska klimatet stämplas som fuskare, friseglare och utnyttjare av systemet. Vad värre är, det tenderar i slutändan att slå mot dem som faktiskt är de mest utsatta i samhället: de som inte passar in i mallen, de papperslösa, de som opponerar sig mot rådande ordning.
   Själv har jag till exempel inget ID-kort (och släpar istället lite motvallsaktigt med mig passet överallt) och slås av hur obligatorisk denna artefakt är, precis överallt i det svenska samhället. Jag blev efter flera år utomlands avregistrerad av Försäkringskassan, och att nu bli registrerad på nytt tar upp till sex månader. (Jag vågar inte tänka på vad som händer om man blir allvarligt sjuk under den väntetiden.) Min ackumulerade lön i England gjorde att den arbetslöshetsersättning jag var berättigad till i Sverige kom att ligga långt under vad som definieras som existensminimum. Jag har haft tur som har flickvän, familj, vänner och kontaktnät som stödjer mig och gör att jag ändå klarar mig, i den komplicerade situation man hamnar i när man byter hemland. Men de som inte har detta är just de som kommer fara illa av den här typen av lagstiftning. Framförallt de som saknar kunskapen att sätta emot de irrationella, medborgarfientliga och i slutändan kunskapsfientliga lagarna.

Även vänstern gör sig dock skyldiga till irrationell rädsla.
   Sociologen Ulrich Beck har ofta citerats i debatter kring handhavande av risker i det senmoderna samhället. Nya teknologier medför risker vars magnitud aldrig tidigare skådats. Enskilda stater kan utveckla kärnvapen som kan utplåna hela kontinenter, våra elkraftverk kan bryta samman och ge upphov till ekologiska katastrofer, vår ekonomis behov av fossila bränslen riskerar knäcka hela ekosystem.
   Men en skola inom sociologin som mer sällan citeras är Paul Slovics teorier om ”the perception of risk” – hur bilden av vad som är riskartat ofta är det som styr den policy stater och organisationer implementerar.
   Ett exempel är idén om ”dirty bombs” (små atombomber), eller att terrorister skulle ta i anspråk just kärnkraftverk och där aptera bomber eller stjäla radioaktivt material. Detta är en mardrömsliknande bild, ja, men i verkligheten skulle det vara oändligt mycket effektivare för en potentiell terrorist att spränga ett kolkraftverk eller oljeraffinaderi (minst lika katastrofal effekt som att spränga ett kärnkraftverk), eller uppsöka exempelvis ett universitetssjukhus för att där lägga beslag på högpotenta radioaktiva ämnen. Dessa byggnader är dessutom mycket mindre säkrade mot explosioner än vad ett kärnkraftverk är.
   Med andra ord, det finns en hysteri även hos den traditionella vänstern, som visserligen kanske ofta är oavsiktlig i sin naiva, känslobaserade skräck inför påstått ”mardrömslika” teknologier som kärnkraft, bilism eller Internet.
   Men vad som är värre med högern är hur den så cyniskt tenderar att utnyttja allmänhetens irrationella rädslor och fördomar, och gör detta högst avsiktligt. (Eller kanske inte? Mycket tyder på att Blair och Bush trots allt genuint trodde på myten om Saddam, WMD och de 45 minuterna...)
   Denna typ av politik är dock i längden tärande på den moraliska fibern i ett samhälle, och fungerar historiskt sett egentligen bara under perioder av krig, nationalistisk hybris, eller ressentiment (ta t.ex. Tyskland efter Versaillesfreden, eller Irak och den dogmatiska/fundamentalistiska islamska världen just nu). När det externa hotet försvinner, avklingar eller bara visar sig vara en illusorisk, ideologisk bubbla (tänk här på Sovjets fall), eller när den institutionaliserade rasismen visar sig vara överdriven och feltänkt (tänk här på islamofobin och hur den trots allt avklingar när människor lär känna varandra över religionsgränserna) så finns ingen legitim ”hållhake” att hänga upp rädslan på.

Min förhoppning är nu att sådana illusoriska, externa ”hot” trots allt kan ses för vad de är, och att essentialismen får ge vika för en mer sansad världsbild där kategorier som religion, etnicitet och kön inte kan användas som förutsättning för generaliserande fördomar och hotbilder. Detta tack vare en konstant ökande utbildningsnivå världen över. Obamas personliga bakgrund symboliserar ju allt detta: han är varken helt svart eller vit, urban eller midwestern, Ivy League eller Joe Sixpack, och han representerar ett slags bildningsideal som hör hemma mer vid ett multinationellt campus än i ett texanskt styrelserum.
   Samtidigt gör lågkonjunkturen och de åtgärder som tvingas realiseras i och med denna att de illusoriska hoten kan börja sättas åt sidan för de reella, det vill säga de problem som har sin grund i ekonomiskt risktagande, ekologiskt risktagande samt geopolitiskt risktagande. Förhoppningsvis kan man därför hoppas på positiva, reaktiva effekter av såväl den ekonomiska krisen, växthuseffekten samt de högst påtagliga politiska tragedierna som mörkermännen i Iran, Irak, Afghanistan, Burma, Nordkorea, Pakistan, Ryssland samt Kina gör sig skyldiga till. Vad Obamas presidentskap måste handskas med är alltså ingen småpotatis, och jag säger inte att ett potentiellt slut av de sju åren av terroristifiering betyder ett slut på den faktiska terrorismen. Det är bara det att sju år av lögner, vanföreställningar, skräckpropaganda och hysteri måste få ett slut, för att ersättas av en nykter, icke-dogmatisk, pragmatisk liberalism.

Per Gessle vill bli illegalt nedladdad

2008-12-02T11:35:00.005Z

[IN SWEDISH]
Hur väntar sig Per Gessle att sälja några exemplar av sin nya skiva? Det går ju inte ens att provlyssna på materialet utan att i sådana fall använda sig av de illegala alternativen!
Det var en ganska enkel önskan egentligen.
Jag hade läst om Per Gessles nya discoalbum i Filter.
Ville provlyssna på ljudklipp av låtarna.
Googlade på nya albumet Party Crasher.
Testade det alternativ ”branschen” föredrar: jag surfade in på alla de lagliga, kommersiella CD- och mp3-sajter som annonserade Gessles musik.
Kunde man lyssna på några ljudklipp där?
Ginza, Megastore, CD wow, Hotstuff, CDon.com, Amazon.de, 991.com: nej, inte på en enda av dessa. Testade sedan att söka efter karln på iTunes. Inte ett spår; det nya albumet dök inte ens upp när jag sökte efter det. Samma sak på Sony Ericssons gravt icke-användarvänliga Play Now Arena.
Den enda legitima sajt som erbjöd någon form av provlyssning var YouTube, som ju presenterar en (!) av låtarna, singeln, med medföljande video.

Kvar återstod därför det enda, likaledes enkla alternativet: Att ladda ned skivan från en av de många torrentsajter som erbjuder dylikt material helt gratis.
För att göra en simpel provlyssning tvingas konsumenten helt enkelt att uppsöka de icke-auktoriserade alternativen.
Gessle, som ju uttalat sig så kategoriskt mot fildelning, uppmuntrar med andra ord just det han så bestämt säger sig vara emot.
Redan 1981, för 27 år sedan, skrev mannen på ett upprop mot hemkopiering. Den omfattande kopiering av musik som skedde på åttiotalet kom ju också att skapa sämre utbud, färre artister, mindre pengar att göra musik för och försämrade möjligheter att ge nya artister en chans. Det var därför det gick så dåligt för Roxette, ju. Yeah, right.
27 år senare går han och en massa andra etablerade låtskrivare och artister inom samma skråväsende ut och ropar efter mer repressiva lagar.

Skillnaden denna gång är att de förlorat det retoriska greppet: När Gessle 1981 vädjade gjorde han det direkt till konsumenten. ”Till dej som lyssnar på musik från oss som gör musik.”
Nu, som 50-åring, riktar sig inte Gessle till publiken längre – utan till politikerna. Snacka om att ha tappat kontakten med gatan, eller snarare: snacka om att ha gått upp så mycket i sin offentliga roll att man istället för att höra med sin publik, sina fans, om hur man kan proaktivt och progressivt hitta en lösning på ett teknologiskt-moraliskt problem istället alienerar sig och snurrar in sig i en byråkratisk debatt där man förlitar sig på korporativa lösningar medan ens egen affärsidé tynar bort.
Detta helt enkelt eftersom denne duktige låtskrivare omger sig med så ruttna distributionskanaler. Gessles fans tvingas ladda ner illegalt om de överhuvudtaget vill provlyssna på hans nya material. Inte undra på att ungdomarna sviker CD-skivan och de ”legitima” musiktjänsterna.
Det finns så mycket mer skivbolagen kan göra här. Det finns en större hunger efter originell, bra musik än någonsin. Det görs massor av bra musik. Men om man inte ens kan höra den är det ju svårt att få någonting sålt.
Trots allt finns en ljusglimt i detta mörker. När utgångsläget är så dåligt finns ju alla chanser i världen. Ungefär som det är i lågkonjunkturer generellt sett.
Dags att börja jobba i stället för att ropa på hjälp?

Why Obama gives us hope for the future

2008-11-05T09:43:00.013Z

143 years after the abolition of slavery, and exactly 40 years after the Civil Rights Movement, the USA finally sees a black president. This is historical, and a reason to celebrate for everyone in this world.

It was hardly the U.S. American news media that helped Barack Obama to the victory. Rather, the social networks played a huge role. The Obama campaign managed these with excellence, both online and offline, rallying supporters who would not otherwise necessarily vote – young people, women, and ethnic minorities.
Secondly, the satirical comedy shows like Jon Stewart’s The Daily Show have played great part in dispelling myths and criticising the two campaigns. A recent survey done by MSNBC shows that The Daily Show, with around 1,5 million viewers per show via cable and many more via the web, is the most important source for political news for men aged 18–29. A 2004 Pew survey found about one in five “regularly” learned about news from The Daily Show, roughly the same percentage as those in that age group who got their news from ABC, NBC or CBS. However, you cannot get the jokes on the show unless you follow the “ordinary” news as well: It is not that traditional news has gone away, rather that the extraneous twitter that feeds off the news has increased near-exponentially. Arguably, public knowledge of current affairs has not changed that much, however the sources and channels for this knowledge have drastically changed.
Put simple, he who had the best supporters won. As usual, there has been so much bigotry among the senior Republicans as to the odd “rotten apples” among their supporters. Like Tim Hall commented:

There are certainly angry nuts on the left too, but they are not fueled and encouraged by the mass media every single day and night, and they are marginalized and condemned by Democrats, while Republicans refuse to acknowledge how evil and dangerous such hatred is. These people are *not* at the fringes of the party, but in the front rows of the rallies. It's the same tactic they used against JFK: he was owned by the Vatican, was going to establish the papacy in the White House, protestantism would be outlawed, the Pope would be his secret master, etc. etc. Same hate, different decade.

Most likely, this malevolence will continue throughout Obama’s presidency.

What happens when Barack Obama is elected? It will be even worse than it was in the Clinton years. For sure there will be crazy accusations, and I wouldn't be surprised to see some violence. The next few years are going to be very, very tough.

/ Paul Krugman

I wish McCain apologists would stop going to such outrageous lengths to project an artificial sense of balance to this campaign. McCain's campaign has been shockingly and fundamentally dishonest, but we are told this doesn't matter, because Obama stretched the truth in a couple radio ads. Now we are told that this horrible behavior at McCain's rallies doesn't matter because of hypothetically similar statements that may be made at Obama events in San Francisco. I'm calling bullsh-t. Send a thousand cameras to every Obama event until the election, and I guarantee you that you wouldn't get a fraction of the despicable displays of hatred and moral bankruptcy you would find at a single McCain rally. Of course I'm not saying all McCain supporters are condemnable bigots (and really, who is? No one. Progressives don't make prima facie facetious arguments like that.) But it is reflective of the fact that significant portions of the Republican platform are inspired by some of humanity's worst instincts. Fortunately, it seems the American people are finally realizing that.

/ dispatch

Most importantly, the whole ethos of “change we can believe in” is that the US American Left has stolen the mythological shine from the Right. It used to be the Republicans who rode their message by into the hearts and minds of people by appealing to patriotism and rhetoric – with Obama, this important mythological clout is back in the Democratic playing field.
That, and the resulting effect that those who have been disenfranchised, disillusioned and most likely refrained from voting in the previous two elections now stepped out en masse to show their support.

When women vote Democrats win.

/ slogan from Virginia

The symbolic significance
George Obama, the youngest sibling of the US president-elect, after having stayed awake all night to watch the results on generator-powered televisions in the tiny village of Kogelo in western Kenya: “I think my brother is going to be the next president.”

It will not be easy. The world will soon remember why it resents America as well as loves it. But until this unlikely fellow with the funny ears and strange name and exotic biography emerged on the scene, I had begun to wonder if it was possible at all. I had almost given up hope, and he helped restore it. That is what is stirring out there; and although you are welcome to mock me for it, I remain unashamed. As someone once said, in the unlikely story of America, there is never anything false about hope. Obama, moreover, seems to bring out the best in people, and the calmest, and the sanest. He seems to me to have a blend of Midwestern good sense, an intuitive understanding of the developing world that is as much our future now as theirs', an analyst's mind and a poet's tongue. He is human. He is flawed. He will make mistakes. His passivity and ambiguity are sometimes weaknesses as well as strengths.
But there is something about his rise that is also supremely American, a reminder of why so many of us love this country so passionately and are filled with such grief at what has been done to it and in its name. I endorse Barack Obama because I will not give up on America, because I believe in America, and in her constitution and decency and character and strength.

/ Andrew Sullivan

Merely by becoming president, he would dispel many of the myths built up about America: it would be far harder for the spreaders of hate in the Islamic world to denounce the Great Satan if it were led by a black man whose middle name is Hussein; and far harder for autocrats around the world to claim that American democracy is a sham.

/ The Economist

If you talk to foreigners, and I've lived abroad, they love to make fun of America, they love to make fun of our naivité, our belief that every problem has a solution. But deep down I think many of them actually envy our optimism. American optimism is what makes the world go around. And what Bush and Cheney really did by moving to exporting fear rather than hope, is that they actually stole something from people out there.
There's something excessive about their antipathy to Bush and Cheney, and it comes from the feeling that they actually stole this ideal America that people carry around in their heads, this optimistic place. And I think that the most important thing that an Obama presidency could redeem is to restore that America that actually is an optimistic place that people can believe in again. It is so important, we are the straw that stirs the drink out there. And when we go dark, the whole world goes dark.

/ Tom Friedman

The biggest deceit:
The Republican suspension of habeas corpus

It is now indisputable that the president and vice-president of the United States engineered a de facto coup against the constitution after 9/11, declaring themselves above any law, any treaty, and any basic moral norm in their
misguided mission to rid the world of evil.
[...]
Cheney and Bush, unlike any presidency in American history, have dangerously pushed constitutional government to the brink of collapse. They did not merely assert a unified executive in which actions and regulations reserved to the executive branch were kept free from Congressional and judicial tampering.
That is a perfectly defensible position, especially in wartime. They did not merely act in the immediate wake of an emergency to protect American citizens swiftly - again a perfectly legitimate use of executive power, unhampered by Congress or courts. They declared such power to be unlimited; they asserted also that it was as permanent as the emergency they declared; they claimed their dictatorial powers were inherent in the presidency itself, and above any legal constraints; they ordered their own lawyers to provide retroactive and laughable legal immunity for their crimes; they by-passed all the usual and necessary checks within the executive branch to ensure prudence and legality and self-doubt in the conduct of a war; they asserted that emergency war powers applied to the territory of the United States itself; they claimed the right to seize anyone - anyone, citizen or not - they deemed an "enemy combatant," to hold them indefinitely with no due process and to torture them until they became incoherent, broken, brutalized shells of human beings, if they survived at all. They did this to the guilty and they did this to the innocent. But they also had no way of reliably knowing which was which and who was who. Never before in wartime has the precious, sacred inheritance of free people been treated with such contempt by the leaders of the democratic West.

/ Andrew Sullivan

The last seven years have seen US-UK hegemony forcing security policies in allegedly democratic countries into an Agamben-like, permanent “state of emergency” where the exception to law, constitution and human decency has become the norm, when it comes to those who the ruling authorities deem “unlawful combatants”. The terroristification of branding even those opponents who are respectable to be illegitimate is now a strategy which has spread into other branches of political action, effectively spreading like a cancer through the entire political ecosystem. This is certainly the gravest political consequence of the Bush-Cheney regime.

The economy

The Republicans' answer to jobs being outsourced: continue tax incentives to companies that outsource jobs. Their answer to a broken health care system: throw everybody to the mercy of insurance companies. Their answer to rising economic insecurity: privatize Social Security. Their answer to rising costs and stagnant wages: trickle down tax cuts for millionaires instead of middle class families.
To McCain and the Republicans, America can't win unless most Americans lose. That's why they ignored the home mortgage crisis until it became a financial crisis. That's why McCain has proposed even more tax cuts for the oil companies and drug companies. And that's why McCain has said repeatedly that the fundamentals of our economy are strong.

/ Hillary Clinton

The only real doubt on the horizon with Obama comes with his alleged protectionism. Regarding welfare policies, progressive taxation etc, coming from a European perspective this blog is not worried – America is the richest nation in the world but staggeringly poor at infrastructural, educational, and general welfare investments. Largely because of the flawed illusion that these things are best left entirely at the behest of the market. The war, and the in fact communist-like institution at the heart of the American economy that is the military apparatus, has had money literally poured over it by Republicans who otherwise dismiss any notion of public administration of societal functions.
Yet, Democratic presidents have historically been better for the economy than Republicans!

Democratic presidents have consistently higher economic growth and consistently lower unemployment than Republican presidents. If you add in a time lag, you get the same result. If you eliminate the best and worst presidents, you get the same result. If you take a look at other economic indicators, you get the same result.
Democratic presidents tend to promote policies that either keep income inequality in check or lower it a bit.

However, going back to the fundamental role of an American president – the symbolism – presidential regency need not account that much for general economic policies after all. Many of the more progressive democratic and economic developments have happened under Republican presidents (Nixon’s peace with China, Reagan’s with the Soviet Union) and bad things have happened under Democratic presidents (Kennedy and the Cuba crisis, Clinton policies effectively consolidating the spend-now-pay-later mentality leading up to the current credit crisis).
None of this harnesses any doubts on Obama. Rather the opposite. There is hope. Change that we can believe in.

Klassamhället lever kvar i föreläsningssalen

2008-11-04T18:21:00.006Z

[IN SWEDISH]
Den här artikeln föranledde min Facebookstatus idag att bli: Jonas tänker på den akademiska världen och hur Sverige fortfarande är ett klassamhälle även där.

Studenter med arbetarbakgrund är kraftigt underrepresenterade vid Sveriges universitet och högskolor. Sämst är situationen på högstatusutbildningar som läkare, arkitekt och jurist. Experter fruktar nu att regeringens förändringar i skolsystemet kommer att förvärra situationen. [...]
Anna Gustavsson läser juristprogrammet på Handelshögskolan i Göteborg. Hon blev den första i sin släkt att börja på högskolan. Anna förvånades över hur homogen juristgruppen var och den gruppdynamik som följde därefter.
– Det fanns en anda där alla förutsatte att alla har pengar, röstar höger och vill syssla med affärsjuridik. Det var okej att skämta om invandrare, socialdemokrater och bidragstagare.

Samma gamla visa alltså.
Undrar hur man ska komma ifrån den här situationen: trots att vi inte har kursavgifter eller ”top-up fees” i Sverige så har ju bidragssystemet för studenter urholkats signifikant om man tittar på realminskningen när inflation och löneutveckling sprungit omkull det genant låga studiebidraget. (Britternas system för ”top-up fees” är för övrigt inte nödvändigtvis dåligt; det funkar enligt min mening som ett kreditlån där studenten spekulerar på att ha en framtida hög lön. Kan dock sägas vara knepigt i dagens kreditklimat, samt missgynna utbildningar som inte väntas generera höga löner...)

Men nog handlar den här snedfördelningen framförallt om kulturella vanor, mönster och förväntningar. Det svenska klassamhället kännetecknas ju minst lika mycket av snedfördelningar av kulturellt, socialt och intellektuellt kapital som av reda pengar.
Min kompis Sarah kommenterar:

Jag är med i en förening på universitet som försöker ändra detta.
Vi är 2-4 personer som får en klass tilldelad oss som vi ska ha kontakt med under hela deras gymnasietid (alldeles för sent enligt mig). Vi håller föreläsningar och så får de komma till Lund på studiebesök och leka rättegång med oss.
Tyvärr är den inte så effektiv alla gånger eftersom majoriteten är massa brats som vill gå och klappa invandrarkids på huvudet för att det ska se bra ut på CV:et. Har varit på väg att hoppa av flera gånger pga detta. Men i våras var det en tjej i min klass som kom fram till mig efteråt och sa att jag inspirerat henne att läsa vidare. Mitt hjärta smälte och jag är fortfarande kvar och våndas med bratsen i föreningen med hoppet om att kunna ändra något i alla fall.
Stämningen på juristprogrammet i Gbg och Lund är för övrigt identisk... Socialdemokrat är på fullaste allvar ett vedertaget skällsord. Lärarna tar inte heller problemet på allvar när jag och flera andra har tagit upp det med dem.

Hmmm, känner igen, allt för väl!
    Jag som själv börjar bli ärkeakademiker inom kulturvetenskapen ser ibland hur många som jobbar doktorandgrejen verkar ha en grundtrygghet att ”så här gör man,” och det är en grundtrygghet som ofta kommer från en högremedelklassbakgrund. Jag och min tjej snackar ofta om detta, i och med att hon själv kommer från en bakgrund som är mycket mer arbetarklass än min.
    Tror dock det är helt klart värre på jurist- och läkarutbildningarna, och på Handels.
    På Goldsmiths College i södra London där jag var registrerad (och fortfarande är) har man en annan policy, det är i grunden en väldigt ”arty” skola, rätt kulturvetarvänster sådär, och man kör väldigt mkt med att ha öppna dörrar mot dess omkringliggande community i sydöstra London – många afrokaribiska kids, rätt så genuin arbetarklass – och det avspeglas i en massa access-kurser, dvs förberedande för högskoleprogrammen. Fullt med sjuttonåriga muslimska och karibiska kids i datasalarna alltså, men i regel går de inte högskoleutbildningar utan mer förberedande, enstaka kurser osv.
    Dock verkar det funka rätt bra för att locka de som vill och får bra betyg nog att komma in på grundutbildningarna, framförallt inom typ sociologi, medievetenskap, allt som har med IT/data att göra.
    Som seminariehandledare har jag alltid haft ett par grymma studenter i varje grupp som varit uppväxta lokalt, ”saaarf London, mate” – och ofta är de galet klipska, och inte minst kritiska, bara de ges chansen.

Faith in the commercial single? No more

2008-10-30T09:51:00.006Z

When physical CD singles are available no more – what moral quandaries does that put us in, as music fans?
Popjustice recently adressed the dilemmas facing the contemporary music consumer who loves songs – that is, individual tracks, not albums – and the novelty, galore and fascination of hits. When faced with the fact that new music is only commercially available in lossy, intangible and non-lasting formats, what position does that put us in as consumers – if owning a decent copy of the song is what interests us?

Off the top of our heads, here are some things that spring to mind on this topic.

» What constitutes ‘owning’ a song?

» If you can't see or hold something is it worth spending money on?

» Does that question alter if what you’re spending money on is something you only intend to listen to?

» If you cannot legally buy something, are you somehow entitled to illegally download it?

» Is it alright to illegally download a song in order to punish a label for not making it legally available sooner/legally available in higher quality download/legally available as a CD single?

» If you illegally download a song for any of the above reasons, do you consider the direct impact this has on what the artist and label will be able to produce in the future?

» Should stores like HMV and Zavvi, which built their business on music sales, cater for minority buyers out of some sort of loyalty?

» Is 79p for a song better value than £1.99 for a CD single containing the song you want and the song you don’t want?

» What sort of price would you put on being able to listen to a song as often as you like, forever?

» How frequently do you listen to CD singles you purchased six years ago, or take them off the shelf or out of the cupboard to admire their beautiful packaging?

» Can anything be done to re-educate an entire generation who’ve grown up with music being ‘free’?

Apart from the very last question, the one that asks If you cannot legally buy something, are you somehow entitled to illegally download it? is particuarly interesting. Say if a brand new song is only commercially available as a lossy, copy protected (DRM-damaged) 192 kbps file. Higher quality copies are nowhere to be found. What does the higher-quality 320 kbps file circulating on SoulSeek, or posted on an mp3 blog, then constitute? Are these to be seen as rival goods? If the former, lossy commercial file is not adequate for archiving, let alone playing on a decent sound system (ask a DJ) – what other option is there for a music fan who intends to do the artist a service by circulating, archiving and actually paying attention to his/her material?
Understandably, this leads the music fan to thoughts like the ones above, and indeed a moral sentiment that seriously considers the music industry as a target to be “punished” by those who would otherwise be its customers. And the already-existing rift is further deepened. For the active, productive consumer such moral sentiments foster a mindset of antipathy against the existing commercial services, and encourage the use of tools, metadata, and indexes to create alternative services, most of which are technically superior to the existing ones. Now, this is a bigger problem for the industry than the occasional, isolated illegal consumption of already-exhausted material. People who seed new compilations, facilitate new platforms, create and index better metadata are seen as the bigger threat: they provide services that in fact outdo the flagging ones of the industry. Especially when these newer platforms are entirely congruent with the ethos of ‘free’ that the younger generations are native to. How do you compete with that?

This posting is part of a series on the materiality and morality of music in the digital era. See here and here for previous entries.

Ensam är inte bara svag

2008-10-27T17:54:00.027Z

...utan eventuellt också utnyttjad!

[IN SWEDISH]

Mashable web! Bild approprierad från DN...

Web 2.0-konceptet och dess upphaussande av kollaborativt samarbete är inte bara en utopisk vision om ett sant kollektivistiskt, osjälviskt, decentraliserat kulturskapande. Det handlar i många fall om hur rent numerär förekomst tas som intäkt för kvalitet; hur massan ”alltid har rätt”. Och där finns ännu mörkare undertoner till Internetföretagens kvantitativa appropriering av användarnas kreativitet...

DN:s Magnus Larsson skriver entusiastiskt om författarna Don Tapscotts och Anthony D. Williams bok Wikinomics som beskriver hur diverse Internetteknologier gör ”samarbete” till grundfunktion för kulturskapande. (Ordet ”kollaboration” som en direktöversättning av engelskans ”collaboration” är ett i mitt tycke bättre begrepp här.)

Förmågan till samarbete skiljer den kulturella människan från vilddjuret, men det är först med det senaste decenniets tekniska utveckling som nya digitala samarbetsformer har börjat sudda ut gränsen mellan producent och konsument. Plötsligt finns massor av prosumenter. 2006 var, enligt Tapscott och Williams, året då ”samarbete” blev ett honnörsord, då ”programmerbara” webbplatser gick om världsvävens gamla ”statiska” giganter: Wikipedia blev större än Britannica, Blogger större än CNN, Google Maps större än Mapquest.

Han skriver om den unga generation Internetanvändare som har tagit den aggregerade numerära massan som intäkt för kvalitet, giltighet och relevans:

En post-individualistisk generation bortom gamla motsatspar som specialisering kontra amatörism, överklass kontra underklass; en massklass som i motsats till sin passivt kulturkonsumerande föräldrageneration (tänk TV) är en aktivt kulturprosumerande grupp (tänk Youtube).
För massklassen har det länge varit självklart att inte bara ifrågasätta den gamla världens korståg mot fildelning, utan att även likställa massans preferenser med sanning och smak. Den som kontrollerar en stavning genom att skriva in två olika varianter i Google och jämföra vilken som får flest träffar undersöker inte huruvida stavningen är rätt utan huruvida fler människor föredrar den ena stavningen framför den andra. Flest träffar vinner. Massan kan inte ha fel.

Larsson tar upp ett exempel på en kritisk röst mot denna simplistiska kultursyn, Andrew Keens numer ökända The Cult of the Amateur. Men en större poäng tycks mig gå förlorad i Larssons artikel: Den om hur hela den här kulten kring mass-kollaboration och en statistisk kvantifierbar kultursyn i grunden också bygger på en helt ny, revolutionerande omfördelning av arbetsbördan och betalningen för kulturellt skapande.
    Vill man formulera en vass kritik av den hype kring kollaboration vi ser idag måste man börja med att se likheterna mellan den etablerade medieindustrin och de nya applikationer och tjänster som, på ytan, ter sig radikala och kontroversiella då de rör sig i upphovsrättens gråzoner. Bägge utnyttjar nämligen användarnas obetalda arbetskraft, om än på nyskapande och ekonomiskt fruktbara sätt. En av bra forskare att börja med här är Henry Jenkins, som driver MIT:s Comparative Media Studies Program. Hans bild av den nya mediekonsumenten kommer främst ur hans specialintresse av fankultur. Vad som är intressant med ett fan är att dess tendenser mot deltagande, specialintresse och kreativitet inte nödvändigtvis härrör från eller genererar aktivism eller politiskt motstånd/radikalism. Det aktiva, kreativa återanvändande av medieformer som fans skapar kommer ur en kärlek till dessa medieformer snarare än från någon påstådd motsatt politisk hållning vad gäller den politiska organisationen runt dessa media.
    Vad som gynnas är snarare temporära enfrågerörelser; tillfällig aktivism, likt de ”smart mobs” som Howard Rheingold beskriver eller Cory Doctorows ”adhocracies”.
    I Jenkins senaste bok, Convergence Culture, driver han tesen att det nuvarande medielandskapet framförallt kännetecknas av konvergens;

a move from medium-specific content toward content that flows across multiple media channels, toward the increased interdependence of communications systems, toward multiple ways of accessing media content, and toward ever more complex relations between top-down corporate media and bottom-up participatory culture. (Jenkins 2006: 243)

Här korsbefruktas konsument- och producentrollen, och ibland krockar de bägge intressena, då mediekonsumenter mer och mer blir deltagare och medskapare av det han kallar ”transmedia-narrativ” (sajter om filmer, föreningar runt TV-serier, fan fiction osv), infrastrukturer och nätcommunities, och då traditionella medieproducenter försöker fånga in, utnyttja, appropriera den här deltagaraktiviteten. Argumentet är synkront med Chris Andersons idé om den långa svansen av mer och mer tillgängliga backkataloger; ett argument som förmodar en kunnig mediekonsument, som aktivt och målmedvetet letar upp medieinnehåll och delar med sig av det till sina kompisar.
Vad som är viktigt är att konvergens är en process, inte en slutpunkt; det är, enligt Jenkins, den paradigmatiska bakgrund mot vilken fenomen som ”copyfighten” nu spelas upp. Vad fighten handlar om, i det här perspektivet, är vilka grundprinciper den framtida kulturella infrastrukturen egentligen ska baseras på.

Jenkins intar en relativt sympatisk position gentemot medieföretagen, vilka han ser som lika viktiga agenter för konvergens som de gräsrotsrörelser som växt fram bland medborgare och mediekonsumenter. I den nya kommersiella ideologi som medieföretagen i ökande grad tagit till sig ses konsumenterna som aktiva inte passiva, mobila och ombytliga inte förutsägbara, socialt sammankopplade inte isolerade, högljudda inte tysta. Samtidigt applåderar Jenkins autenticiteten i fan-deltagandet och potentialen till ”kollektiv intelligens” som tycks finnas latent på Internet. Här kan p2p-nätverk och gräsrots-indexsajter framstå som mer blomstrande och autentiska communities jämfört med bilden av skivbolag och kommersiella, reklambyråutformade sajter som byråkratiska, enbart vinstinriktade och i grunden konservativa.
    Den intressanta baksidan till det här argumentet är dock att användarnas osynliga gratisarbete sakteliga börjar bli mer och mer approprierat av medieföretagen själva, på sätt som tar till vara enorma ansamlingar av manifesterat arbete utan att klargöra vem som egentligen tjänar på det. Vad som blir synligt framförallt i web 2.0-applikationer är att de produktiva krafterna som finns latenta i all konsumtion här exploateras genom den ackumulation som digital nätverkande och lagring gör möjlig.
    Nya infrastrukturer byggs upp runt denna obetalda användaraktivitet, precis som The Pirate Bay lyckas att bygga index runt den spridda, decentraliserade aktiviteten hos hundratusentals individuella fildelare.
    Vidare har även dessa infrastrukturer ett slags implicerade normer eller regler för deltagande (en ANT-forskare skulle kalla dem ”prescriptive agencies”) som kan sägas befrämja dolda antaganden – den typ av idéer alla användare tar för givet, kanske inte ens reflekterar över – som till exempel idén om att en bred klass av kulturella artefakter skall vara tillgängliga helt gratis, eller idén att spridningen av sådana artefakter ska vara att jämföra med ren information (data) snarare än segmenterade, klart definierbara, värderbara konstverk, eller idén om att användarna skall förbli anonyma och inte hållas ansvariga för den spridning de är medskyldiga till.
    De nya entreprenörer som bygger infrastrukturer kring nya distributionsformer befrämjar på så sätt nya normer kring medieanvändning; normer som redan nu eller åtminstone på sikt tenderar bli lika starka som de normer som upphovsrättsindustrin försöker tuta i oss. Och på båda sidorna av den påstådda upphovsrättsklyftan handlar det om entreprenörskap och byggande av smarta applikationer som drar nytta av användarnas överskottsarbetskraft, oavsett om programmerarnas ursprungsintention var upphovsrättskritisk eller inte.

Bakom de starka diskurserna kring ”prosumers,” ”loyals,” ”media actives” och så vidare ligger alltså en kommersiell intention att utnyttja fan-aktiviteten, menar Jenkins. Den påstådda dikotomin mellan ”icke-kommersiella” och ”kommersiella” intressen är därmed ifrågasatt, och aktörer som The Pirate Bay kan i det ljuset framstå mer som typiska Internet-entreprenörer än som subversiva darknets. Detta trots att sajten, till skillnad från exempelvis tankafett.com, drivs mer av idealism än av kommersialism.
    De användare, vars arbetskraft sätts i anspråk här, brukar från de kommersiella företagens synvinkel ses som ”lead users” och som mer engagerade i varumärken och produkter, något som inte bara bekräftas av mina egna iakttagelser utan även i studier som pekar på att ”tunga” fildelare tenderar att vara lika ”tunga” mediekonsumenter generellt sett (se t.ex. Andersen & Frenz 2007). Vad som kan framstå som en närmast hänsynslös inställning till medier – manifesterad i ett selektivt, nyckfullt, ickeortodoxt, och individuellt nyttomaximerande beteende – ses här som någonting som kan tas tillvara på. Användarnas kräsna, petiga attityder om kvalitet och tillgänglighet manifesteras i spårbara mönster och medieindustrin ges nya instrument att pejla vad som väntas gå hem och inte. Återkopplingen när YouTube-videon tankas ner för den miljonte gången (även streaming är ju en form av kopiering) genererar ett avtryck i en databas som skapar ytterligare statistisk sannolikhet för ännu en amerikansk komedi om dysfunktionella vuxna män.
    Medieföretagen lär sig således acceptera att deras kunder omformar grundförutsättningarna för inte bara nyproduktionen men framförallt distributionen så att den bättre passar användarnas egna vanor och förväntningar. Vad som dock blir problematiskt här är att ”kunden” i företagens ögon tenderas ses som en statistiskt aggregerad abstraktion snarare än en riktig person av kött och blod. Återigen det enögt numerära seende som Larsson nämner ovan! (En Deleuze-inriktad forskare skulle kalla det ett panspektrocistiskt seende.)

Andra analytiker, som uttalar en kanske mer politiskt engagerad, vänsterorienterad kritik är Armin Medosch, Tiziana Terranova och Johan Söderberg. Samtliga kan sägas vara influerade av en mer postmarxistisk strömning inom den akademiska världen, som sätter Antonio Negris idéer om immateriellt arbete i centrum för en kritik som går utanför Jenkins mycket mer mainstream-inriktade, amerikanska synsätt.
    Medosch har bland annat formulerat en kritik mot den omfamning av ”öppna” och ”fria” infrastrukturer och protokoll som copyleft-aktivisterna, men även delar av nätföretagsvärlden, den akademiska världen och kulturindustrierna tagit till sig – med resultatet att du som fristående kulturproducent nu förväntas i ännu högre grad skriva texter gratis, bidra med ”content” utan vederhäftig ersättning, låta ditt material cirkulera utan att du själv får ta del av någon transparens vad gäller graden av cirkulation av ditt verk, och så vidare.
    Den här typen av kritik, riktad mer specifikt mot Creative Commons och FLOSS, föregicks av Terranovas och Söderbergs mer postmarxistiska kritik som – i kort sammanfattning – fokuserar på hur själva Internet i stort upprätthålls i betydande utsträckning av obetalt, immateriellt arbete. Denna kritik kan med framgång kombineras med mer tekniska synsätt som de som Eric S. Raymond står för i sitt inflytelserika koncept om katedraler vis-à-vis bazarer samt Internetpionjären Jaron Laniers mindre inflytelserika koncept om hur de digitala infrastrukturena kan sägas utgöra så kallade ”antigoras” (det vill säga motsatsen till genuint öppna, välkomnande och demokratiska ”agoras”).

Eno’s latest album: not a work of art, it’s a tool of art

2008-10-21T07:18:00.006Z

With Bloom, Brian Eno and collaborator Peter Chilvers have created a piece of software for the iPod and the iPhone which lets the user create generative music.
The Guardian writes:

Bloom could be regarded as an album in which you, the listener, are also the composer. It is a computer programme written for the iPhone and iPod Touch that presents users with a blank screen and a low rumbling bass. If you touch the screen notes tinkle to life alongside splashes of colour like ink drops on blotting paper. Leave the screen alone and after a few minutes it begins to paint its own abstract paintings and compose its own strange, interminable symphonies.

As expected, some pundits instantly poked fun at the proprietary lock-in that the iPod/iPhone platform inevitably makes for, but I have to say after watching the application in action (YouTube clip) that the tactile nature of the hardware seems to enhance the intuitive, aesthetic and (ultimately) meditative experience that Bloom is intended to be.
   Now, nothing of this is really new. Generative audio software has been around for a long while, noting the Windows 95 application FrEQuency from 1996, not to mention the numerous Shockwave- and Flash-based interactive and generative apps which can be found on the web (see f.ex. toxi.co.uk and soundtoys.net for some not-too-distant cybernostalgia).
   Some of the comments to Bloom imply that it’s somewhat related to the Nintendo DS game Electroplankton from 2005 (video clip), while Eno himself – when I saw a lecture of his at the very same time as Electroplankton was launched in the U.S. – referred to the classic Apple screensaver software After Dark.

Myself, I instantly came to think of the Absolut Machines campaign from earlier this year – a sound art installation sponsored by Swedish booze-maker Absolut Vodka. The Absolut Machine allowed users to log on to a specially commissioned site, where they entered a melody of their own which was then played, in real time, by Absolut Quartet, an interactive multi-instrumental robotic machine on location in New York. The resulting, unique musical composition was live-streamed by webcam and you also got to retain the video recording of your own piece, emailed to you as a memorable little video clip. (Read more here, here, here.)
   The Absolut experience shares the minimal, almost meditative, Satie-like (“plinky-plonky” if you like) tonal characteristics of Bloom and Electroplankton – and it certainly raises thoughts about the digital aesthetic, and whether “lean” interfaces are in fact the normative ones for our age. Intuitive handling requires simplicity – but is this an inevitable heuristic also when it comes to the tonal expression?

Island och det realkapitalistiska ljuset i tunneln

2008-10-17T11:00:00.014Z

[IN SWEDISH]

Jag undrar vad Göran Tunström hade sagt om Island idag. Hans roman Skimmer (1996) är ju egentligen en utmärkt parabel över ett skifte som tog vid mot 80- och 90-talen på denna säregna ö. Den skröna som Tunström målar upp – en historia om faderskap och uppväxt men också om uppbrott och farväl – ger en sällsynt inblick i en slags specifikt isländsk mentalitet. En ö som fram till modernismens tidevarv (landet vann inte självständighet från Danmark förrän 1944) var en okultiverad, knappt beboelig utpost. Den förändring som sedan skedde, skedde under min föräldragenerations tidevarv (representerad av fadern, Halldór). Vad som framträdde var ett land utan någon självklar aristokrati, med den handfasta flexibilitet som då följer vad gäller inställningen till offentliga poster och ledargestalter. En social ordning snarlik den hos en bananrepublik; notera dock att jag inte därmed skulle kalla landet en sådan. I bokens magiska realism avspeglas detta i de vanligt förekommande skiftena männen gör, från att vara radiouppläsare till att aspirera som presidentkandidater, från att vara ombud för fiskehandeln till att bli ambassadörer.
Detta signifierar också den lätthet med vilken den isländska samhällsordningen drev, genom en serie aspirationer, till att bli den finansiellt uppblåsta bubbelekonomi landet nu avslöjas vara. Genom denna utveckling kan skönjas grupper av ”self-made men” som med en omisskännligt nordisk obeveklighet, med anstrykningar den ofrånkomliga svågerpolitik som uppstår i små nätverk. Romanens ”förlorade son,” Pétur, kommer härmed att symbolisera nittiotalet, då allt boomade för Island; popkulturen och konsten, turistnäringen, och den finansiella skuggekonomin.
The Guardians Jon Henley förklarar den rådande sinnesstämningen i dagens artikel om denna fascinerande önation. Han låter Eggert Gudmundsson, chefen för landets största fiskeföretag, HB Grandi, komma till tals:

“All this, what has happened,” he says, “it has not been led by that big a group of people. We are hardworking, we Icelanders, but we are also a bit excitable. We are maybe more hunters than farmers. If we see a way to make quick money, we will jump. And a lot of people, that’s true, jumped. Now we are all going to have to work very hard together to get ourselves out of this. We will have to go back to what we know.”

En opportunism typisk för en nybyggarnation; en samhällsordning utan historiskt arv av styrande klasser av ägande aristokratier. Visst är alla de nordiska länderna (och även Kanada, Australien, USA) snarlika i det hänseendet, men Island ter sig nog som mest extremt. Lägg därtill landets pyttelilla storlek, och hur man därmed lätt hamnar i beroendeställning gentemot omvärlden. Det finns en myt om att landet är extremt protektionistiskt vad gäller invandringspolitik och nationell kultur (det sägs ibland att man för att få bli islänning avkrävs språktest och namnbyte men jag kan inte hitta något som verifierar detta). Man tillåter, till skillnad från exempelvis Danmark, dubbelt medborgarskap, och de infödda islänningarna tillämpar så kallade patronymer, vilket innebär att efternamnet visar vems som är en persons förälder och att telefonkatalogen därmed går efter för- istället för efternamn.
Men landets invandring har i reella termer varit minimal, trots de senaste årens ekonomiska boom; den lilla invandring som skett har framförallt rört sig om arbetskraftsinvandring från Polen, Filippinerna och övriga Norden. Det sägs att polackerna nu flyr ön, när dess krónur störtdykt medan zlotyn går alltjämt upp; en utveckling som kan komma att ske i fler västländer i inflationens kölvatten. Det lönar sig helt enkelt inte längre för ekonomiskt progressiva polacker att gästarbeta utomlands i det läget.
Men vad som är viktigast att komma ihåg, nu när den finansiella härva som Island blivit symbol för kritiseras utifrån domedagsliknande utgångspunkter, är att landet när allt kommer omkring har en stark realkapitalistisk bas, för att återuppta den franske historikern Fernand Braudels terminologi.

Iceland [...] has spectacular natural resources: the fish, of course, but also a surfeit of green energy (the island is a world leader in geo-thermal power, heating more than 90% of its homes this way and attracting big investment from energy-intensive industries such as aluminium). The average age is just 37, unemployment currently (though maybe not for much longer) stands at 1%, and women account for 46% of the workforce.
“It's going to be a long and rocky road getting out of this,” predicts Finnur Oddsson, managing director of the chamber of commerce. “But longer term, Iceland is solid. For crying out loud, we’re only exploiting about 30% of our energy potential right now – if we increase that, we can virtually write our own GDP.”
(Tourism looks like being an increasingly important little earner, too: what with the krona now being worth half was it was in April, interest in flights to Iceland from the UK alone is up 400% in a month.)

...och förstås, tillägger Guardian-artikeln: fisket, vilket representerar hälften av Islands samlade export.
Framförallt energimarknaden ser intressant ut här. Är det kanske så att det stålbad landet nu kommer gå igenom kommer tvinga det att göra ett vägval; att bli ledande inom inte bara ekologiskt mer hållbara alternativ inom fiskerinäringen och turistindustrin, men att framförallt bli en miljövänlig energiexportör? Sett ur ett Braudelskt, realkapitalistiskt perspektiv, där den globala kreditsvällningen under de senaste årtiondena i slutändan möjliggjorts tack vare en påstått gränslös zon för global exploatering – immateriellt sett vad gäller patent, upphovsrätter, varumärken – och materiellt sett vad gäller fossila bränslen och naturresurser såsom metall och trä – så kan kreditkrunchen komma att medföra ett uppvaknande till att dessa zoner för exploatering trots allt är ändliga, och att nya zoner i sådana fall måste upprättas, med mycket mer ekologiskt hållbara premisser.
Ser vi nu slutet på en nyviktoriansk, nykolonialistisk ”age of capital” och en början på något mycket mer spännande och oförutsägbart?

Medietips:
Göran Tunström: Skimmer (roman, 1996)
Jules Verne: Till jordens medelpunkt (roman, 1864)
Baltasar Kormákur: 101 Reykjavík (DVD, 2000)

Den patologiska spelaren

2008-10-11T10:40:00.010Z

[IN SWEDISH]
Verkligheten i P3 körde ett inslag som direkt ger mig anledning att återigen rekommendera den originella och tankeväckande dokumentären The Trap (Adam Curtis, BBC, 2007) som inte helt oväntat också faller sig som en briljant förklaring av de senaste veckornas tumult på finansmarknaderna.
I P3:s program (5 oktober) intervjuades en av den senaste tidens många pokerfanatiker i Sverige. Helt klart är det något jag märkt de gånger jag återvänt till Sverige då jag bodde utomlands att poker och hasardspel på nätet har blivit något av ett folkfenomen här de senaste fem åren. Jag minns fortfarande förra vintern då jag och min brittiske kompis höll på att sätta renskavs-tunnbrödsrullarna i halsen då vi såg reklam för nätdobbel på tunnelbanan som helt tveklöst riktade sig till tonåringar, något som för oss hade tett sig otänkbart i Storbritannien, men tydligen helt logiskt i högkonjunkturens, medvindens och moderaternas Sverige.
   Anyway, i programmet den 5 oktober intervjuas en kille som lever den här livsstilen fullt ut; han bestämde sig en dag för att satsa järnet på poker, och dessutom göra det momsfritt genom att nästan uteslutande spela på svartklubbar i Stockholm. Vad som slog mig så hårt var killens världsbild, som helt och hållet sammanfaller med den bild av människan som Adam Curtis lyfter fram i första avsnittet av The Trap.
   Curtis visar hur det kalla krigets spekulationer kring att förutsäga fiendens nästa steg sammanföll med framväxten av spelteori (där den inte helt okände John Nash, känd från filmen A Beautiful Mind, var en ledande teoretiker). Problemet med dessa teorer är att de förutsätter en bild av människan som små kalkylerande enheter, enbart inriktade på att maximera sina egna fördelar och cyniskt vinna över andra människor. ”No holds barred.” Den här omfamningen av spelteori är i många avseenden synkron med den neoklassicistiska ekonomiska teorin, där människan ses som en economic man driven av exakt samma enkelriktade vinstintresse som spelteoretikernas simpla figurer. Det stora problemet, menar Curtis, är att just denna människosyn har haft ett kraftfullt inflytande på hur våra politiker har organiserat ekonomin och samhället alltsedan kalla krigets dagar. The Trap fortsätter sedan att effektivt visa hur den här ideologin har genomsyrat själva synen på vad frihet är under de senaste decennierna, med potentiellt katastrofala konsekvenser.
   Killen i P3 var ett praktexempel av just denna typ av kalkylerande maskin. Hela hans liv kretsade kring att lura andra människor, föra dem bakom ljuset så att han själv kunde vinna fördelar på detta, berättade han själv. Både på fritiden som pokerspelare och på jobbet – inte helt oväntat som säljare – samt, kanske mest chockerande, i privatlivet, menade han att han ideligen såg till att manipulera sin omgivning. Som säljare, genom att lura kunder eller vilseleda dem, och som älskare och människa, genom att överdriva och hitta på stories för att kunna ragga mer effektivt.
   Vad som slår en är – om nu pokerlivsstilen är så vanlig som den verkar vara – hur mycket indikerar det på att fler människor faktiskt lever det här livet? Den västerlänska ekonomin, byggd på ideologisk övertygelse om att maximera konsumtion för att ”hålla hjulen rullande,” så till den grad att människor ser det som helt logiskt att leva över sina tillgångar, leva på kredit, det vill säga förlita sig helt på löften om framtida, fortsatt oupphörlig tillväxt: den skapar också sina arketyper, somliga av dem närmast patologiska i sin cyniska individualism, där allt är ett spel, alla andra skall överlistas, övervinnas, förledas. Gud vilket deprimerande liv att leva!
google video
torrent

It takes two to tango

2008-10-08T11:54:00.016Z

Laissez-faire economics involves two actors: the state and the market...

To my understanding, with the current credit crisis what we are seeing is not a completely unregulated market going bezerk. Although it is often said that the US-UK economy under the Washington consensus has gone towards complete deregulation, the fact is that this “deregulation” is more like a game of two parts, the state and the market, keeping tabs on one another.
The deliberate measures done by the states in order to give more laxity to the markets were knowingly placed there by the state in order to gain from the availability of easy credit in the money markets together with the global expansion of profitability in areas previously never considered to be profitable. And, respectively, these deliberate measures towards laxity were invited by the market actors themselves, since they could gain from the freedoms granted therein, without having to take the ultimate risk.

Like in Fernand Braudel’s groundbreaking historical analysis of capitalism, we see how market actors are invited to grow, consolidate and expand in large part thanks to measures granted them by the state. Competitive, heterogeneous markets thus turn into anti-competitive oligopolies benefitting from a relation to the state which gives them not only laxity of regulation yet also makes sure that the state takes final responsibility when things go wrong. This allows the oligopolies to operate in a more abstracted meta-layer above the “real economy” where the trade is in interests, future bets on profits, derivatives etc, while the real-term risk is distributed downwards, and projected onto the state and ultimately the real generators of wealth such as civic labour, land, crops, raw materials (what Braudel labels “material life”).
In many ways, this is also what has happened in this recent credit crisis, something which struck me when reading for example The Guardian on these issues (which is always more refreshing than reading the local Swedish press). In a comment to Jonathan Freedland’s analysis, the pseudonym Frashka points to this duality of the state and the market:

The banking system in the US, in Britain, in Europe and elsewhere has never been run on free market lines. Downside risk has always been mitigated by the understanding from shareholders that any serious crisis would lead to a state bailout. The banking system was, in no small part, implicitly a nationalised industry. We see the proof of that before our eyes. In free market systems failed institutions go bankrupt. In any other industry but banking that is what happens.
It was statism not free market economics which caused the current problems. We need a fully privatised not a partially nationalised banking system. When that happens the market will ensure that risk is properly managed, The free for all of irrational risk taking was entirely due to the abolition of risk and reward from the banking system. the state must get out of the way...

Although one needn’t agree on Frashka’s solution for the problem – this would be one of the biggest, most politically contestable issues of this century – there certainly is a point here.
The “non-interventionist” policy we’ve had so far has thus been like giving up control but asking the state to keep the final responsibility. It’s a bit like a dad lending the keys to his car to the teenager son, only to pick up the bill when things go awry. Surely, if only the boy was to grow up and to become a man and take full responsibility of the car... But maybe that would be to hope too much for what are essentially profit-making, market interests, albeit highly consolidated and oligopolized. Further, devising a system of multinational banks entirely cut loose from national states in terms of responsibilities and risk might be delusional; sure, these banks would then be left to fend themselves in case of a similar crisis, with the proactive effect of (hopefully) weeding out hazardous actors and forcing the banks themselves to minimise risks, but as with any large-scale, corporate market such autonomy seems unrealistic. Are there really any markets that are entirely unregulated to such a degree? Especially taken into consideration the grave responsibilities granted to money-holders and -lenders, where citizens’ entire livelihoods are depending on sound, transparent, responsible market actors?

If Frashka’s answer is to radically deregulate banks to force them to act more responsibly for their own survival instead as, as we have seen now, ask the state to partially prop them up when things go bad, the mainstream answer among pundits in the British and Scandinavian press rather seems to urge for an update of Keynesianism for the 21st century. In other words, to return to a tighter regulation of the banks’ risk-taking, and to keep tighter controls on the availability of easy credit.
For some macro implementations in this vein, see Will Hutton’s analysis in The Guardian; for some more day-to-day effects of what this future, more regulated banking would mean for you and me, see Julia Finch’s analysis. (Ironically, this re-regulation could lead to further consolidation and oligopolization, as fewer financial actors are deemed sound enough to remain in the market...)
The key cause of the crisis is lax monetary policy. Especially the US and UK governments have contrived to keep interest rates low so that cheap credit would maintain demand in the economy. The belief that – as things were going so well – easy access to credit would be beneficial to all struck back when these oligopolistic investment banks started abusing the trust that was granted them by the state, by issuing loans to lenders who shouldn’t have been given loans to begin with. This happened en masse, and like with all systemic developments it is not just one actor who is the sole culprit: in some way we are all responsible, in fuelling a culture of easy credit, living-beyond-your-means consumerism where debts could be pushed forward indefinitely for as long as interest rates were low, things were going swell, and the global real-economy kept expanding. Very much the 19th century all over again. In this climate, the speculative oligopolies had a role to play, in fact they have been seen as increasingly the ones who called the shots, especially since the breakdown of the old Bretton Woods system in the 1970s and the subsequent impotence of politicians in reacting to crises, as Jonathan Freedland shows:

Now that impotence is on clear display and it is spreading alarm around the world. For people desperately want someone to get a grip. The left has been warning for years that corporations now enjoy more power than nation states, but never has it been clearer than it is now. The realisation is dawning that this is not just a financial or economic crisis, but a democratic crisis – the people and their representatives have little or no control over what affects them directly.
The solution is surely for governments to realise that if they are weak, the high priests of high finance are even weaker. The politicians should provide the help the banks need, but with the tightest of strings attached, regulating finance so closely that it can never again gorge itself the way it has these past few years.

What gives a glimmer of hope here though, is the realisation I’ve tried to point out above: that markets are nothing without the embedded contexts in which they operate. These contexts are of a highly material nature to begin with, derived from the ancient factors that historians like Braudel and Manuel DeLanda point to. Further, the government of this material life (bodies, labour, land, hardware, raw materials) is what we in broad terms relate to as the state; a sovereign of accumulated capital (in the widest possible sense of this word).
You cannot escape the fact that material life is organised by way of state institutions, and the future prospect of a fully efficient money market cannot avoid this fact. There are no two ways about it: the state cannot be taken out of the equation, despite the best wills of those acolytes of Von Hayek, Ayn Rand, Milton Friedman, John Nash et al. who during the last half century so forcefully stamped their ideological persistence on the separation of state and market.

Also see this post from earlier this year on the invocation of the term “crisis” and what role the media plays in actually reproducing the sense of a crisis.

Äpplen och päron

2008-09-28T17:07:00.032Z

[IN SWEDISH]
SR ringde. De ville göra något slags scoop om att Timbuktu lanserar sin nya singel gratis via The Pirate Bay. Antar att deras ”tänk” var att Timbuktu nu skulle riskera dålig publicitet efter den senaste kontroversen kring sajtens länkning till känsliga offentliga data. Men jag tror inte det. Jag tror dagens mediekonsumenter är mycket mer mångfacetterade än så, och att man måste skilja mellan äpplen och päron. Förundersökningar och popmusik. Och dessutom se bakgrunden till både Timbuks och TPB:s egna varumärkesbyggande.
Popmusik i form av mp3-filer var en av de första typer av populärkulturella produkter som började massdistribueras på dedikerade fildelningsnätverk. Redan runt år 2000 var det många hiphop-, rock- och technoartister som antingen aktivt använde sig av mp3:or som ett viralt verktyg för att sprida sin musik och skapa sig ett namn, eller mer passivt såg på medan deras musik kopierades, helt gratis, och därmed bidrog till att göra dem mer etablerade som artister. Några exempel på detta var Fattaru, Ison & Fille, José González och andra som slog igenom i början av tvåtusentalet.
   Samtidigt är ju The Pirate Bay, som Oscar Swartz skrev för ett tag sedan, mera rock’n’roll än den skråbaserade musikbransch som slåss mot dem. Sajten och den piratromantiserande mylla den springer ur (Piratbyrån, piratpartiet, kopimi) har sedan första början varit förknippad med en image som andats rätt mycket antiglobaliseringsvänster, veganism, Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök, fri fildelning till alla, ”välfärd börjar vid 100Mbit” etc.
TPB har således rent imagemässigt, eller åtminstone sett till de målgrupper man gemensamt delat, stått proggaren Timbuktu väldigt nära.
   Dock riskerar denna image nu enligt mig att stegvis glömmas bort eller missförstås allteftersom sajten framstår som monolitisk, normativ, annonsdriven, porrbefrämjande och godmodigt befästande av sitt eget varumärke. Trots att det kommersiella intryck sajten kan tänkas ge är missvisande vad gäller ren inkomst (sajten är och förblir ett minusprojekt, intygar bland annat Peter Sunde), kan den aspekten av deras framtoning fortfarande sätta dem i problematiska situationer när de – som vi ju såg häromveckan – tvingas försöka ratta medierelationer som skulle vara stora utmaningar för den mest luttrade kommunikationsstrateg.
   Därför är samarbetet med Timbuktu helt logiskt. Hans plattor sprids redan ändå på fildelningsnätverken, och han ser inga större problem med det. Dessutom hjälper det TPB-fansen att påminnas om var sajten kommer ifrån; fingret åt etablissemanget och samtidigt en ny form av affärsidé där fundamentalistiska upphovsrättsprinciper sätts åt sidan till förmån för t-shirtförsäljning och fler potentiella konsertbokningar. Istället för att dogmatiskt profilera sig som ”anti-kommersell” och ”anti-establishment” på ren autopilot, så etablerar TPB och Timbuk här nya plattformar för autonomt kulturskapande och vinning annan än den rent monetära. Med andra ord: 99-tänk istället för 68-tänk. Det är därför inte ens oväntat att Timbuk gör detta. Hade det varit Bodies Without Organs eller Per Gessle hade det kanske varit mer av en nyhet.

Dessutom, sett till sajtens monolitiska ställning och popularitet, som ju de senaste veckornas kontrovers kom att visa, är TPB lite att jämföra med en ”portal” eller ett ansikte för fildelningen som livsstil och folkrörelse. Om vi ska uttrycka det i klyschor: ”en aftonbladet.se för piratgenerationen”.
   Men när aftonbladet.se gör regelbundna övertramp, moraliskt och kommersiellt (till exempel i hur man exponerar och profiterar på enskilda människoöden) så finns det ju ingen relevans i att samtidigt kritisera de övriga verksamheter detta mediehus sysslar med. Man kan inte kritisera Aftonbladets DVD-bilaga, kampanjerbjudanden eller korsordstävlingar med grund i deras nyhetsredaktions pressetik i känsliga frågor.
   På samma sätt är TPB stora nog att allmänheten kan se att man sysslar med en väldigt heterogen, blandad verksamhet. Visst kan man tjäna pengar, använda sig av vissa medel, men samtidigt ha uttalade mål som delvis ursäktar dessa medel. Man kan göra en tabbe inom ett visst etisk parerutrymme som man har tilldelats, utan att för den skull få hela sin verksamhet misstänkliggjord.
   Vad man gör i sin hantering av allmänhetens ilska och motvilja till ens direktpublicering av känligt förundersökningsmaterial är en annan fråga än vad man gör av ett jippo där man klappar en artist på axeln för att han sällar sig till de informella distributionskanaler som redan existerar.
   Man måste skilja mellan äpplen och päron.

Detta är också vad många av de jag intervjuat (som del av mitt forskningsarbete) menar. Medielandskapet har aldrig varit mer heterogent, brusigt, bubbligt och ofta motsägelsefullt än vad det är idag. Och konsumenterna är mer sofistikerade än vad vi tidigare kanske trott. Man laddar ner en film på TPB, men detta förbjuder inte att man senare ändå köper den på DVD. Samma film ges ett år senare bort som hårdsponsrad DVD-bilaga till en dagstidning, i vilket fall som helst. En nedladdning fungerar ofta som en förhandstitt, en preview på saker man inte visste man skulle gilla annars.

Magnus Uggla (ej att förväxlas med Timbuktu)		I somras fick Expressenläsarna super-subventionerade CD-skivor med Magnus Ugglas samlade magnum opus på köpet med tidningen om de ville. Samtidigt spriddes illegala kopior av den hit som samma Thomas Dam-troll hade 1976, ”Sommartid”, på landets trendigaste mp3-bloggar, eftersom den här låten nu anses vara en svensk balearic-klassiker och därmed legitimerat cool i vissa innerstadskretsar.

Så komplicerad, och direkt motsägelsefull är dagens medievärld. Det går inte riktigt att summera i enkla scoop om att ”Timbuktus image blir förstörd när han samarbetar med TPB”.