Berny Blue

nej

2012-01-16T09:19:00.000-08:00

milo min älskade milo. han är stulen. jag har polisanmält men det är civilrättsligt och jag har ingen som helst möjlighet att anlita en jurist.
det gör så ont att jag inte kan skriva mer om det. bara att jag verkligen älskade honom och att han var en ovanligt fin hund.

jag sitter just nu i köket med en brasa tänd och dricker te (det är bara raggsockorna som saknas). om två veckor börjar jag på sub-programmet för mitt opiatberoende och slutar därmed helt med bens. och måste lämna urinprov väldigt regelbundet. det känns sådär. helst skulle jag vilja klara det utan sub och utan bens men jag gör nog inte det. jag får stå för min svaghet. det viktigaste nu är att jag fortsätter göra framsteg i behandlingen och inte återfaller. därför är sub nödvändigt för iaf en period.

jag har förlorat dom två som betydde mest. men tack alla underbara vänner som hör av sig trots att jag i långa perioder är en hopplös vän. det värmer.

nu måste jag börja om. helt och hållet från noll. inga genvägar, inga ursäkter, oberoende av om jag är sjuk eller inte. jag måste hantera mitt drogberoende och mina psykiska sjukdomar så gott jag kan.
satsa allt på att bli friskare. satsa allt på att skriva. satsa allt på att klara det för en enda gångs skull.
det känns som att det är nu eller aldrig. och vill jag bli hemlös igen? vill jag knarka bort alla känslor och bara umgås med människor som suttit på kumla och hinseberg och allt vi har gemensamt är drogerna? är det ett liv jag vill leva, med död och våld och brott?

nej.

you learn

2012-01-16T00:43:00.000-08:00

(hittade heroin när jag packade ner sakerna i nicklas och min gamla lägenhet. jag blev helt paralyserad. men bengt var med och hjälpte mig klara av att slänga det)

mitt liv just nu skulle dom flesta kalla tråkigt eftersom jag nästan inte har något socialt liv alls just nu. jag känner egentligen bara lisa och andra patienter i malmö. men jag tycker inte (oftast inte) att det är tråkigt. jag sörjer. jag utvecklas. jag kämpar och jag upptäcker,

nu börjar sorgen efter nicklas komma fram. nu när jag mår bättre psykiskt. men ändå har jag knappt börjat sörja. jag saknar honom men jag vill ändå fortsätta leva. fast välja om. nu när jag fått chansen att göra det.
jag sörjer även milo. i min dumhet, mitt knarkberoende förlorade jag båda mina två favoritkillar. det gör ont. förbannat ont.

You live you learn
You love you learn
You cry you learn
You lose you learn
You bleed you learn
You scream you learn

och för er som undrar. Jhna är en jättefin tjej som gör mig glad och som jag tycker mycket om men jag har ju knappt ens börjat sörja. jag är inte redo för ett förhållande redan. men jag ville tro det. det skulle vara enklare och jag är ledsen för att jag sårade henne.

jag ska till banken nu. och gå ut med kyon.

trinity

2012-01-15T06:11:00.000-08:00

det här är trinity. hon skänker lycka och styrka och nicklas brukade alltid bära henne i vänstra fickan. han var lite vidskeplig och jag älskade honom för det. hon gav oss tur, tänkte han. hon följde med från stockholm och under hela hemlösheten och jag trodde att jag förlorat henne.

men hittade henne! nu bär jag henne alltid i vänstra fickan.

jag har inte loggat på länge utan koncentrerat mig på att må bättre psykiskt och på att skriva, både på boken och som en del i behandlingen. och jag mår bättre. jag gör framsteg. och ibland tar jag ett steg tillbaka och får kämpa för att ta mig framåt igen. men nu tror jag att jag ska börja uppdatera bloggen regelbundet igen. nu kanske jag orkar med det. den senaste tiden har det inte direkt känts som det viktigaste i mitt liv är att blogga.

jag bor nu inneboende hos bengt och hans familj och andra inneboende. jag bor i ett stort rum med egen balkong och har lagt ner mycket tid på att göra det mysigt med olika vackra lampor och röda mattor. kärleksbrev från nicklas på väggarna och bilder. lyktor och ett lila överkast. jag trivs och känner mig välkommen. det känns som att jag har fått en extra familj och en unik möjlighet att bli friskare. jag måste klara det den här gången. jag vill verkligen klara det och bengt säger att jag gör framsteg.

jag måste nog säga att jag håller med honom.

krigare

2011-12-25T21:37:00.000-08:00

min julafton var enkel men fin. bra sällskap, god mat, fina presenter, varm brasa.

förra julen var jag hemlös tillsammans med nicklas och vi hade båda svår ångest, var slitna och fullpumpade av knark och lovade varandra att nästa jul skulle vi fira tillsammans och inte vara hemlösa.

det hade kunnat bli som vi drömde om. om inte "drottningen" heroin hade funnits och om vi inte varit så svaga. men det är ingen mening i "tänk om..". han är död och det är inte jag och min julafton var fin ändå. även fast jag såklart tänkte på honom. hur skulle jag kunna låta bli att sakna honom extra vid jul och nyår?

och drogsuget är lite värre än vanligt också. men än så länge håller jag ihop. jag saknar konstigt nog mest alkohol just nu. men jag får inte dricka med mina mediciner och lika bra är det.

ja det är nog faktiskt dags att bli vuxen, som någon kommenterade. inse att jag kommer få kämpa hårt hela livet med mitt missbruk, inse att jag med mina psykiska problem förvärrar allt genom att knarka. inte bara bostad och relationer utan mina psykiska sjukdomar blir värre av knarket också.

jag borde inse att det är min uppgift att försöka medverka i behandlingen så mycket som möjligt för ingen annan kan göra det åt mig. jag får leva med min ångest och försöka må bättre själv för ingen kommer göra det åt mig.

och framför allt. jag har inte rätt att trampa på andra människor eller vara för egoistisk trots att jag är olycklig och sjuk. det ger mig inte rätten till att inte ta hänsyn till andra.

jag gör framsteg i behandlingen. jag är inte lika panikslagen och folkskygg och jag medverkar i både ADHD- gruppen, asperger- gruppen, psykos-gruppen och får traumabehandling. när jag säger att jag gör framsteg så är det sant men sanningen är också att jag har en extrem lång resa framför mig. och för en gångs skull rätt miljö för att kunna klara av trycket. jag hoppas det.

jag hoppas verkligen att jag ska klara av trycket.

God jul

2011-12-24T19:48:00.000-08:00

Jag hoppas ni alla har en fin jul.

Jag har inte bloggat på länge, varit upptagen av att skriva på min nya bok, skrivit första delen av fyra. Och jag har varit upptagen med att göra en hel del framsteg i behandlingen. Jag kämpar på. Fan vad äppelkäckt det låter men det är ju sant.

jag orkar inte

2011-11-26T05:02:00.000-08:00

jag känner mig liten och ynklig idag också, trött och otålig samtidigt. lyssnar på the knife som vanligt, dricker kaffe som vanligt och känner mig så liten bara. som ett litet barn som knyter näven och hävdar att jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte. men det gör jag för det måste jag. nu håller jag på att trappa ur alla lugnande och det är svårt och en stark intensiv känsla av rädsla och sorg förföljer mig.
så var det igår också. igår var det psykosgruppen men jag deltog inte utan vankade mest omkring orolig och otålig. utan ord och utan ork. jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. jo jag orkar. för jag måste orka.

till minne av finaste viktoria

2011-11-25T08:16:00.000-08:00

hon kunde vara den sötaste och mest omtänksamma, den gladaste och flamsigaste, den tryggaste att sova med, men också så sorgsen och trasig.
men hon var en av dom finaste. en av dom som brydde sig på riktigt. som öppnade sitt hem för mig. sista gången vi pratade så handlade det om nicklas, hon var chockad och ledsen, inte långt därefter var också hon och annie döda.

men hon var en fin tös. jag saknar dig viktoria.

jag kommer aldrig ge upp utan en kamp

2011-11-25T07:06:00.000-08:00

jag känner mig så liten och ledsen och misslyckad. är det inte psykoser så är det epilepsi och är det inte epileptiska anfall så är det min posttrama. jag är så i grund och botten trött på att det alltid är något sjukt tillstånd i mitt liv. något som försvårar eller förhindrar,
jag såg verkligen fram emot att träffa min baby jhna, jag längtade och såg fram emot det, men det var helt omöjligt. det är först idag mitt huvud känns klarare och piggare men kroppen är fortfarande helt utmattad,
bengt ska göra allt han kan för att få ordning på epilepsin och skriva akutremiss till mangnetröntgen så att jag kan åka och träffa jhna så fort allt är lite mindre akut.det behöver inte ta mer än några veckor. men jag vill ju liksom nu! jag vill få en lång kram och jag vill skratta igen. jag är insatt på epilepsimedicin iaf.

idag är tydligen viktorias begravning. jag tänker på henne men jag är inte i skick att känna mer sorg och saknad.
jag hade vela gå på viktorias begravning. nicklas var en annan sak, honom sa jag farväl till tre gånger, en när han dog, två gånger på sjukhuset. honom hade jag om någon sagt farväl till. men viktorias hade jag velat åka till. också omöjligt.

mest av allt längtar jag efter dig, jhna,
förlåt att jag är såhär liten just nu.

epilepsi, inställda resor och sorg

2011-11-24T10:15:00.000-08:00

jag skulle egentligen ha åkt till stockholm av flera olika skäl, dels träffa min baby jhna och dels för att träffa min lillebror och nicklas familj.
men jag har haft oavbrutna okontrollerade skak och haft flera långa och flera små EP-anfall. det är i sig inget jag kan gnälla åt eftersom man kan få EP lätt genom att knarka större delen av sitt liv som jag gjort. men jag ville inte inse att jag inte var i skick för att åka till stockholm, jag ville ju så gärna av flera olika skäl och jag längtar efter min jhna!

just nu orkar jag inte skriva här, svårt att tänka fortfarande och helt slut i kropp och psyke. skriver senare

men jhna, saknar dig

gruppterapi

2011-11-19T05:22:00.000-08:00

jag vaknade med att bengt, erik och kyon väckte mig och jag mindes att igår beravdes nicklas. och jag är inte direkt stolt över att jag inte klarade av att gå på begravningen men jag kan inte påstå att jag skäms heller. jag vill bara blunda och hoppas att allt är bra när jag öppnar ögonen igen.
men egentligen skäms jag. allt jag gjorde var att tända ett ljus och skriva ett brev och jag hatar att vara såhär svag. och jag hatar att behöva erkänna det. men jag förtränger fortfarande. förtränger och gömmer mig.

jag har knappt hunnit blogga dom senaste dagarna. jag har gått i flera olika gruppterapier. igår var jag både på aspergermötet precis vid 14.00 och jag vankade mest av och an. sedan umgicks jag en del med erik, städade i min stuga och så hade vi gruppmöte med psykosgruppen här i min stuga. vi var sju personer och sessionen höll på i två timmar. jag tyckte framför allt psykosgruppen var givande.

och dagen innan det var det aspergergrupp och en lång jobbig traumasession.
alla dessa möten tar tid och kraft men känns oftast givande och speciellt traumasessionen var energikrävande och uppslitande,

samtidigt utreds jag för epilepsi eftersom jag har haft ep-anfall ungefär sex sju gånger det senaste halvåret. så det är mycket diagnoser. schizofrenin, aspeger, ADHD ptsd, samt eventuellt epilepsi.
jag är rädd för epilepsin men känner mig annars blank och nollställd. och epilepsin är väl på grund av allt knark så det är inte läge att gnälla om det. men det skrämmer mig faktiskt.
ADHD och Asperger är inte så chockerande att jag har och schizofreni är ju ingen ny diagnos.

jag tycker i alla fall att den här gruppterapin känns skön och givande. att höra andras lika extrema historia ger mig lite perspektiv som jag behöver. jag behöver inse att andras helvete är lika stort som mitt. jag behöver stödet som jag uppfattar att jag får.

idag ska jag träffa en av kvinnorna från traumasessionen igen tillsammans med bengt. det ser jag fram emot. och så ska jag eventuellt prata med en annan patient ur aspergergruppen, men annars är det att tvätta kläder och ringa lisa som står på listan. och föröka skriva ännu en dag.

nicklas RIP

2011-11-18T13:33:00.000-08:00

nicklas jag saknar dig. han begravdes idag. och han var den finaste killen. den finaste. han och jag var symbiotiska, levde i två år nästan varje minut med varandra och han skulle förstått mitt sätt att hantera sorgen. jag kunde inte gå på hans begravning. jag kunde bara inte.det gjorde för ont och jag har mitt sätt att hantera sorgen på.
jag har mitt eget avslut istället. jag skriver ett brev till honom, tänder ett ljus, går vidare med mitt liv utan honom men jag kommer alltid minnas våra två år tillsammans. hans skratt och hur han lärde mig att skratta och han lärde mig vad ömhet är. han lärde mig att älska och känna tillit. det var det värsta som kunde hända och nu har det hänt. han är död och jag hanterar sorgen så gott jag kan.
men det är svårt. han skulle förstå mig för han förstod mig väldigt bra. och jag orkade inte gå på begravningen. jag kommer däremot sörja honom för resten av mitt liv.

det bästa jag visste var när han kallade mig för tultan. och var öm mot mig, smekte mitt hår i timmar och tog hand om mig.

nicklas, jag kommer alltid älska dig men jag måste gå vidare.

inte frisk

2011-11-16T08:31:00.000-08:00

jo jag förstår att det är sjukt att behöva lugnande för att gå på en lägenhetsvisning. det är ju det jag säger. jag önskar att jag var normal.

men jag har efter att min älskade dött av en överdos varit helt isolerad och bara träfat min läkare i min stuga i över en månad. fått panik av att även tala med min läkare vid många tillfällen. så för mig är det stort och ett framsteg och ett steg på vägen till att fungera i samhället igen.

jag kommer behöva lugnande i början. det bara är så. det får ni tycka vad ni vill om, jag anser att det är ett framsteg från att ha suttit med en fix heroin. jag anser iaf att jag gör stora framsteg och ganska snabbt också.

visnigen

2011-11-16T07:41:00.000-08:00

normal. jag skulle så gärna vilja vara lite mer normal.

lägenhetsvisningen gick bra, mycket tack vare bengt som la in goda ord för mig men jag gav nog ett någorlunda bra intryck också. jag får svar i veckan. hoppas hoppas och hoppas att allt går bra, att jag får lägenheten. den var inte jättestor men snygg och modern och jag gillade allt med den förutom möjligtvis att den är lite för liten för min smak.men samtidigt så är det egentligen en drömlägenhet. hoppas hoppas.

kyon ligger i min säng och snarkar just nu, jag ska fortsätta vara duktig och målmedveten och skriva,

lite mindre nervös

2011-11-16T03:59:00.000-08:00

jag lyssnar på korn och är inte nervös längre. nej nu ljög jag men jag är mindre nervös. mycket mindre nervös. nu ser jag fram emot visningen också, det ska bli spännande och skönt att komma ut lite.
skönt att göra sig i ordning, sminka sig och ha ett uppdrag under dagen, ett uppdrag som dessutom kan betyda mycket för min framtid.
och det kommer gå bra, jag känner det på mig. bengt följer ju med och hjälper till med första intrycket och allt det där.

jag ska ha svart tajt kjol, svarta strumpbyxor, en randig tröja i grått som ser väldigt proper ut och en svart öppen skjorta över det för att dölja ärren. jag kommer inte dölja dom men just i sådana här sammanhang vill jag inte direkt skylta med dom heller.

annars måste jag ringa banken och ringa komplett. ikväll hoppas jag på ett samtal med både jhna och julia samt att umgås mer med erik.

nu ska jag gå och ta en dusch.

nervös

2011-11-16T03:17:00.000-08:00

idag har jag lägenhetsvisning och jag är jättenervös. har redan fått fyra xanor och kommer behöva fler för visningen är inte förrän om några timmar. men jag är så nervös!!!

annars har morgonen varit rätt bra. erik önskade mig lycka till och jag önskade honom lycka till, inte särskilt mycket ångest men nervositet och ep-varningar. jag måste verkligen fräscha upp mig innan jag åker på visningen. jag går liksom runt i mjukiskläder och flottigt hår och allmänt lodis. så idag ska jag ha kjol och skjorta och se lite proper ut.
jag är väldigt glad att bengt följer med. han är ju ännu en referens jag kan använda eftersom jag bor inneboende här, så då har jag två referenser.

senare ikväll hoppas jag få umgås mer mer erik. han är både vänlig och en intressant personlighet med psykiska problem.

nu börjar xanor värka. mycket mindre nervös nu.

stora framsteg

2011-11-15T13:06:00.000-08:00

erik sitter i min stuga och ser på film, jag har skrivit på en synopsis och skickat in till förlaget. imorgon har jag lägenhetsvisning och allt går framåt. jag har umgåtts konstant i fem timmar med erik och knut utan att få panik eller tycka det är obehagligt. tvärtom har jag trivts med att prata och vara social. helt och hållet avslappnad.

och att jag skickat iväg en synopsis som jag skrivit idag känns också bra. allt går framåt känns det som. jag anser faktiskt att jag gör stora framsteg.

imorgon är det lägenhetsvisning och bengt följer med som stöd så det ska nog gå bra. jag får försöka se och vara i bra skick. det ska bli spännande och jag ser fram emot den.

saknar min älskling bara.

framsteg

2011-11-15T05:49:00.000-08:00

morgonen har varit skev. jag har haft okontrollerade ryckningar i kroppen men jag har inte fått något ep-anfall. jag är nog bara rädd för att få ett.
jag har inte tid eller ork med leta efter fel när jag försöker överleva så gott jag kan. jag kanske bara gnäller och tjatar men bengt har räddat och räddar fortfarande mitt liv. andra av hans patienter säger samma sak.
jag har skickat in dom första fem kap av "En psykopats dotter" till Bonniers. till forum och dom ska läsa och är intresserade. det känns skönt att ha kommit igång iaf.

och igår klarade jag av två sessioner med gruppterapi. vilket gör mig både glad och stolt. jag gör framsteg. och jag är inte lika folkskygg längre även fast jag får kämpa för att klara av gruppterapin. som sagt både bengt och jag anser att jag gör framsteg.

hemlösheten förändrade mig

2011-11-14T05:58:00.000-08:00

jag kan inte sluta vara rädd för att bli hemlös igen. jag kan inte sluta undra hur jag någonsin ska kunna fungera på samma sätt som innan. men egentligen vet jag svaret. nej, hemlösheten förändrade hela min existens, hela mitt liv.
jag tiggde cigaretter på gatorna när jag inte stal dom. jag sov med en plastpåse under bar himmel när jag inte checkade in på hotell och vandrarhem och smet från notan.
jag slogs med heroinister och jag blev av med all stolthet jag hade. livet som hemlös är det svåraste jag har varit med om. det var en ständig intensiv kamp för att överleva. och nu måste jag hitta en ny bostad igen men jag får referenser från nuvarande hyresvärden som faktiskt INTE hatar mig utan tycker att jag har varit inne med hyran varje månad och inte stört grannarna. det är nog den enda av alla hyresvärdar jag haft som varit nöjd med mig. hemskt och tragiskt men sant.

men jag kommer fortsätta att löpande skriva, berätta och ventilera om hemlösheten. jag är bara så glad att jag får referens av hyresvärden och att soc hjälper mig med hyrorna. att LSS utredningen är i full gång och att jag ska resa till stockholm snart.

min stuga

2011-11-14T05:14:00.000-08:00

det här är min lilla söta bruna stuga eller friggebod som jag bor i numera. och bäcken som porlar precis utanför. jag trivs väldigt bra hos bengt, känner mig trygg och välkommen men det känns aldrig bra att vara beroende av någon, jag vill inte förlora min självständighet. jag vill inte bli som hospitaliserad en gång till och det finns så mycket i livet som jag faktiskt längtar efter och längtar efter (och det har jag rätt till även om nicklas är död) och jag vill ha en tät kontakt och behandling hos bengt lång tid fram över men jag vill ändå försöka hitta ett eget boende.
göra ett försök. går det inte så får jag flytta tillbaka.

men tills vidare trivs jag och tycker min stuga är söt och jag ska försöka vara med i fler av bengts grupper. och stockholmsresan börjar närma sig och jag vet att jag kommer vara tillräckligt stabil då. bengt uppmuntrar mig att åka och jag är utsvulten socialt. jag har varit folkskygg länge nu. men som jag skrev tidigare, det gick bra igår. ovanligt bra.

idag ska jag försöka vara ännu mer social.

tits are important

2011-11-14T03:55:00.000-08:00

vaknar på ett ångstladdat humör, chattar två meningar med jhna och sedan sitter jag och fånler. hon gör tokig och så glad samtidigt,

igår var jag mer social än vad jag har varit på över en månad. jag hade gruppsamtal med några av bengts andra patienter. och det höll vi på med i flera timmar på kvällen. det kändes jättebra både under samtalet och efter. och det är stort framsteg för mig eftersom jag bryter min isolering och kämpar emot min folkskygghet, det går absolut framåt.

på onsdag har jag en ny lägenhetsvisning att gå på. lägenheten är en stor central tvåa. det ska bli spännande!

en bra dag

2011-11-13T11:32:00.000-08:00

det var mysigt med besök från lisa&nils. jag var babblig ooch glad och fick många lisakramar. dom behövdes.
jag försöker bli socialt normaliserad igen. som jag skrev om i förra inlägget, alla mina gamla nära vänner skrämdes av mitt heroinintag och hemlöshet och jag skämdes och drog mig undan alla oroliga frågor (som jag inte hade lust att svara på), istället flydde jag från vänner som känt mig i tio år för att umgås med pundare som suttit på kumla och hinseberg och det enda jag hade gemensamt med dom var knarket och kriminalitet. ingen av dom var direkt intresserad av att diskutera litteratur eller teologi eller något annat än knarket.

nu är jag glad över att jag börjar få kontakt med alla igen, det var verkligen mysigt att ha lisa som jag älskar och nils som är trevlig på besök.
och så har jag en lägenhetsvisning i veckan. en stor central tvåa. ska bli spännande!

nu ska jag hälsa på en av bengts andra patienter så jag år avrunda här. skriver kanske mer senare. men. det har varit en bra dag.

vänskap

2011-11-13T08:14:00.000-08:00

miriam, jag och lisa

nu kommer snart lisa med pojkvän på besök och jag hittade den här bilden som är tagen för några år sedan. långt innan jag blev hemlös och tappade kontakten med alla nära vänner. dom flesta har jag kontakt med igen idag och det ska bli toppen med lisakramar.

det är inte konstigt att jag förlorade kontakten med alla. en hemlös narkomans vardag är ju helt annorlunda än en så kallad "normal tillvaro" som man kan komma. det krockar helt och hållet med alla andras liv, attityd och tillvaro. jag skäms och drar mig undan, mina vänner skräms och drar sig undan. nu har jag lite mer kontakt med alla tidigare riktigt nära vänner.och som sagt jag ser fram emot att lisa och nils kommer..

bokkontrakt

2011-11-12T10:31:00.000-08:00

jag ville bara meddela världen att jag har börjat förhandla kontrakt på en tredje bok. just nu förhandlar jag med piratförlaget.
ni som läser den här bloggen kanske inte ser min kamp, alla små framsteg blir till slut verkligt framsteg.

och att jag börjar intressera mig för min karriär igen är ett klart och tydligt framsteg.
jag har pratat en hel del med erik också, en annan patient som är inneboende här. han är mysig och jag måste träna på att umgås med människor igen, åka kommunalt och göra vanliga saker. jag måste göra allt det här trots att nicklas är död. jag är inte död, jag lever och fortsätter kämpa för att komma framåt.

jhna gör mig galen

2011-11-12T09:37:00.000-08:00

den vackraste tjejen. drömkvinnan. och jag är hennes. helt och hållet. och att jag får kalla henne för min gör mig både enormt glad och stolt. hon är inte bara underbart vacker utan har en underbar personlighet som gör mig glad och ivrig och längtande. plötsligt har livet en mening, plötsligt har jag planer och saker att se fram emot igen. och om någon missunnar mig/oss att vara glada för att vi har varandra så skiter jag fullständigt i det. jag tänker inte dölja vad jag känner för jhna, jag vill att ni ska veta hur glad hon gör mig.

annars har jag sjukt ont i ryggen eftersom jag sitter och chattar med jhna hela dagarna. men lisa kommer kanske på besök imorgon, jag ska börja med epilepsimedicin ikväll och dagen har förflutit ganska ångest och smärtfri. jag har skickat intresseanmälan på över tio lägenheter och det känns både spännande och bra. jag har haft traumaterapi och mått rätt så bra hela dagen. jag har hemliga planer också och letar efter en present till jhna.

i´m in a mood for total war

2011-11-12T07:33:00.000-08:00

det här är en vanlig dag, jag har en avancerad hjälm på huvudet som mäter min hjärnaktivitet för att undersöka om jag har epilepsi.
jag är så trött på diagnoser men samtidigt gör bengt grundliga utredningar och ja, jag ska inte tjata om att han räddat livet på mig igen. men det har han.dom har kommit fram till att det är ovanlig aktivitet på vänstra hjärnhalvan. vad nu det innebär eller betyder. dom undersöker helt enkelt om jag har epilepsi. det skulle väl inte förvåna mig eller någon med tanke på hur mycket och hur länge jag har knarkat. i större delen av mitt liv.

även fast alla diagnoser och kriterier och symptom gör mig gallen men ändå skönt att göra ordentliga utredningar som utförs ordentligt och inte förhastat.