En okuvlig bibliotekarie

Barfotainfo

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Mon, 15 Nov 2010 20:57:00 +0000

Jag finns nu på Barfotainfo.
En plats för informationsvetare som går barfota på hårt grus.

Bloggavslut

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Wed, 18 Aug 2010 18:08:00 +0000

Den här bloggen kommer att ersättas med en informationsvetarblogg under hösten. Återkommer när det blir aktuellt och övriga livspusslet fallit på plats!
Summa av okuvligs tid:

PAGE VIEWS Total 54,417

Inlägg: 1006

Adjö!

En okuvlig bibliotekaries framtid

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Sat, 03 Jul 2010 10:47:00 +0000

Som ni ser är bloggen mer heldöd än halvdöd. När jag nu "firar" ett år som arbetslös krymper idealens kraft och jag delar inte längre med mig till den informations och biblioteksvärld jag älskar. Fortfarande sköljer viktiga informationsfrågor över mig, inte minst inför valet, men jag prioriterar att låta debatterandet stanna i mitt eget huvud till förmån för att vara en fotbollsmamma och grönsaksodlare.

Mitt behov och intresse av att verka inom de sociala medierna och att som informationsvetare bidra till dess utveckling tar sig nu uttryck på andra platser.

Till er som fortsätter att hålla informationsrättigheternas fana högt kan jag bara skicka ett Lycka till och hoppas att ni befinner er mitt inne i den miljö ni så starkt bidrar till att utveckla. För mig räcker det dock inte längre att vara del av e-informationsfältet. Jag behöver några av er "IRL" för att driva den här bloggen så som det var tänkt och som den, innan jag blev ointressant på arbetsmarknaden, faktiskt till min glädje gjorde.

Önskar er en fin sommar och att ingen av er (ni vet vilka ni är) ska göra som jag och sluta arbeta solidariskt för en mer demokratisk värld.

Fega inte ur nu Bmölla, ta saken i egna händer :)

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Sat, 22 May 2010 07:51:00 +0000

Bromölla bibliotek kommer att börja använda sociala medier efter SKLs tillkännagivande av riktlinjer, meddelar Kristianstadsbladet i dag. I artikeln anges att man först tänker framföra önskemål om detta till it-styrgruppen, den samling som stängde ner Bromöllas aktivitet i förra rundan.

Hoppas innerligt att biblioteket tänker om på denna punkt och drar i gång sina planer omedelbart. Bromölla kommun är ett byråkratiskt gnissligt maskineri och man bör nu inte invänta okej från "högre ort". Det framgår klart och tydligt i SKLs dokument att det är arbetsledaren på arbetsplatsen som har avgörandet i sin hand. Således är det just bibliotekssamordnare Pia Karlsson som har rätt att fatta beslutet. Våga nu göra det!

I artikeln citeras jag:

Lina Ydrefeldt (sic!) jobbade 2007 på Bromölla bibliotek och var den som
drog igång arbetet med att kommunicera med allmänheten via sociala medier. Hon
är än i dag kritiskt till stängningen.– Så som vi blev behandlade i Bromölla,
det var rent och skärt maktmissbruk. Vår information totalignorerades och därför
är det en viktig upprättelse som SKL har gett, säger hon och påpekar att det är
viktigt att biblioteken står upp för yttrande- och informationsfrihet.

Läs vidare i mitt tidigare blogginlägg från tionde maj, SKL ger upprättelse. Shit, vilken grej!, där jag närmare analyserar SKLs rapport.

Varför tar inte bibliotekariekåren ansvar i diskussionen om TPB etc?

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Wed, 19 May 2010 15:00:00 +0000

Anna Troberg skriver om avsaknaden av en allmän politisk bloggosfär som stödjer fildelningen och mer specifikt diskuterar att TPB nu "räddats" av Pp.

Det vore mer rakryggat att diskutera dessa frågor oavsett partitillhörighet eftersom vi redan vet hur frågan om fri information och kultur skär igenom alla de politiska partierna. Troberg har helt klart en poäng att man inte kan släppa den bollen av vilket skäl det vara månde, undvika inre splittringar, osäkerhet i argumentationen eller att uppleva sig kväsd av de maktbefogenheter som pirathatarna innehar.

Vad gäller bibliotekariekåren så är faktiskt Trobergs inlägg ännu mer intressant än vad gäller de etablerade partiernas tystnad. Ingen begär av er att ni ska gå runt med virtuella eller fysiska banderoller för TPBs överlevnad. Men för fasen - slut tig i själva debatten. Den kunskap om sociala medier, yttrandefrihet och levande kultur som finns i alla generationer av bibliotekarier tiger still när det nu gungar som mest. Trotsa denna tystnads- ande och passivitet. Bjud in politiker att debattera och presentera sin informationspolitik hos er. Våga lägga upp idéer och frågor på era bloggar. Vi hade kunnat göra skillnad. Vilka mekanismer är det som gör att vi tiger i dessa frågor? Behöver vi mycket mer smäll på fingrarna för att reagera? Lite U S amerikansk erfarenhet i stil med Patriot Act på de svenska biblioteken?

Kanske hade det inte hjälpt. Vi har redan allvarliga angrepp på yttrandefrihet och den personliga integriteten. Ändå upplever vi inte att bibliotekarierna är ett skrå som reagerar. Vi behöver en yrkesstolthet och en ansvarskänsla som sträcker sig mellan det institutionella och samhälleliga fälten. Vi måste ha en medveten yrkeskodex. Vilken är vår samlade etik inför censur?

Släpp TPB fritt, det är vår(t)!

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Tue, 18 May 2010 15:13:00 +0000

Att hålla på och försöka stänga ner Pirate bay är ett projekt som motverkar utvecklingen av ett demokratiskt informationssamhälle. Sajten har kommit långt i frågor om hur man bör disponera innehåll, synliggöra medverkandens omdömen och främja debatt. Samtidigt har vi många forskare som följer TPBs utveckling och på rak arm kan använda skeenden och utveckling på platsen för att bidra till effektivare fildelning och informationsförmedling i stort.

Många vill gärna fokusera på att det bara är korkat att stänga ner sajten. Den kommer ju som bekant tillbaka. Men än viktigare är ju att fildelningen av populärkultur knappast kommer påverkas. De stora mediekonglomeraten kan kanske lyckas spränga TPB en dag. Men; fildelningen finns överallt och är nu smidigt lättåtkomlig genom fildelningsprogrammen i sig. Du behöver inte goda "fildelningsbibliotek" för att upprätthålla spridningen av amerikanska serier etc.

Vad som däremot är mycket allvarligt, är att den position som TPB med sin stora användarskara och internationella genombrott behövs för debatt och forskning om goda informationsdelningssystem.

Det finns så mycket att göra på TPB i fråga om användarvänlighet och kunskapsorganisation. Men där finns också så mycket att lära om informationsgemenskaper och olika tekniker bakom den solidariska kulturen.

TPB är nutidens lösningar på informationsbehov. Låt oss gemensamt arbeta vidare med dess svagheter och styrkor.

Bryt ner barnkonventionens artiklar till implementerbara delar till förmån för barnens cybervärd & behov

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Tue, 18 May 2010 00:57:00 +0000

Mänskliga rättigheter och framförallt barnkonventionen är viktiga delar av informationsdiskursen. Men i FNs dokument för "barns bästa" tycks fortfarande ett djupare engagemang kring nätliv saknas.

Å ena sidan krävs en sammanhållen teoribildning kring vad barnkonventionen som helhet skall och bör betyda för barns nätliv. Å andra sidan bör vi diskutera hur våra uppdrag på olika nivåer måste förändras i relation till barnkonventionen som styrande dokument, när en signifikant del av gruppen barn i samhället fått sin verklighet dramatiskt förändrad.

Wilson & McAloney pekar dock på de många aktörer som upprätthåller nätets former och avsaknaden av en samlad byråkrati med ansvar att implementera och förändra.

Detta hindrar dem dock inte från att peka på risker och problem som unga - i konflikt med barnkonventionen - ställs inför på nätet. De diskuterar även hur viktiga de ökande möjligheterna är för barnen. Tyvärr har deras välskrivna artikel en slagsida mot risk och problemområdet. Det handlar mycket om att skydda barn i cyberrymden såväl som IRL (Ibid.). Samtidigt som detta framhålls bör nätforskare vara noga med att fylla den andra vågskålen: empowermentmöjligheter.

Att beskriva barn i termer av offer och i behov av skydd kan vara nödvändigt. Men att fastna i denna typ av resonemang leder till att barnkonventionen som praktfullt och krävande dokument avpolitiseras och reduceras till en radda frågor om just de äldres skyldigheter att vaka över yngre.

Barnen som aktiva individer i samhället med rättigheter att skriva, tala och sprida budskap är andra delen av dokumentet och på denna punkt är behoven av välformulerade uppdaterade riktlinjer till t ex kommunerna av nöden.

Det vore naturligt att varje arbetsplats, styrgrupp eller institution som arbetar med barn tar ansvar för att bryta ner barnkonventionens mål till enheter som kan appliceras och följas upp i fråga om ungas nätdeltagande. Om detta gjordes kunde vi snabbare få en reell IT-implementering i skola och biblioteksväsende. Vi skulle troligen även kunna se förändringar i den digitala klyftans konsekvenser. Med en barnkonvention som följs av vuxna i barns skol och fritidsaktiviteter hade socialgrupp, genus och etnicitet kunnat minska påverkan på It-literacy, IT-glädje och tekniktillgång.

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Mon, 17 May 2010 15:53:00 +0000

Fildelare köper mest skrev SVD alldelles nyss. Nu ska vi bli lite lagom förbryllade och kanske lugnade. Konsumtionskulturen med monetära förtecken överlever trots allt!

Men egntligen är den s k nyheten så självklar. Vilka konsumerar mest massmedia, sociala medier och information med akademiska förtecken? Vilka är mest inloggade på Amazon eller Adlibris? Det vore underligt om dessa personer inte återfanns i en ord-producerande bloggvärld.

Intressen och samlingar stannar sällan vid en form av medietyp eller konsumtion. Snarare är det upptäckare och samlare som färdas längst i sitt sökande efter musik, litteratur och programvaru-resurser.

Frågan som framtonar i artikeln - huruvida fildelare är bra eller dåliga för skivindustrin - är missriktad. Varken pirater eller traditionella copyright-signerade kapitalister finner svar på den frågan här.

Mediesamhället är under förändring och det den diskuterade studien visar är att näringskedjan eller biosystemet i medievärlden är långt mer komplex än en fajt mellan kollektivt och individuellt handlande och konsumerande.

Facebooks affärsidé och bristande integritetspolicy är en självklar utveckling

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Sat, 15 May 2010 00:51:00 +0000

Facebook får skäll av EU och datainspektion. Det är nog många som välkomnar att starka institutioner ifrågasätter hur man hanterar användarnas uppgifter. Men det finns en väldigt enkel ekvation för vad som skall begäras av facebook och andra sociala nätverkssajter för att minska och förhindra att handeln med privata uppgifter används ännu mer i kommersiella syften (ett av många problem med tekniskt effektiv spridning av personlig info.)

S k säkerhets och anonymitetsinställningar skall inte vara tillval utan standarden på de personliga kontona. Tillvalen och de egna inställningarna kan sedan istället bygga på att man väljer hur mycket man vill öka tillgången till sitt konto och sina uppgifter genom nätverkssajterna.

Beträffande riktad reklam och kartläggning av grupper, intressen och geografisk tillhörighet skapas de ofta för att öka upplevelsernas värde och effektivisera medlemmarnas tillgång till information och nätverk som de antagligen finner intressanta.

Måla gärna fan på väggen och kräv förändring, men se också andra sidan av saken: de ökade banden mellan individer och grupper utnyttjar vi med glädje varje dag. Integritetskränkande upplever det vara först när de tekniska, bl a semantiska, lösningarna känns obekväma.

Fi saknar Piratpartiets kunskap om modern information management. Därför har partiet misslyckats med den interna kommunikationen och politiken

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Sat, 15 May 2010 00:16:00 +0000

Att Fi stöttas så de kan trycka valsedlar och delta i valet är glädjande. I en demokrati med många aktörer och röster får vi en praktisk politik fylld av förhandlingar och olika representanter som kan uppmärksamma och bearbeta makthavare, allmänhet, industri och intresseorganisationer ur olika vinklar.

Ett blockpolitiskt spel pågår och feministiskt initiativ liksom piratpartiet är välkomna opinionsbildare i ett läge där solidariteten mellan samarbetande partier gör dem mindre öppna med sin verkliga, självständiga profil. Ett förhållande som ytterligare gynnar plånbokspolitik och skymmer långsiktig ideologi.

Skillnaden mellan de båda partierna, som säger sig ta sin utgångspunkt i ett tänkande bredare eller annorlunda än blockpolitikens traditionella skiljelinjer är dock stora. I feministiskt initiativs politiska program kan man tydligt avläsa hur stora delar av den "traditionella" politiken hade behandlats om man tagit plats i riksdagen. Ett solidariskt, jämlikhetstänkande baserat på genusanalys med vänsterprofil går att sätta in i tänkta framtida sammarbets scenarion.

Piratpartiet säger sig utgå från informationssamhället. Men har inte byggt en medveten politisk agenda med rötter och tradition i en liberal eller socialistisk idéström av informationsvurmande för skapande och upprätthållande av demokratin, mot en obildad underklass och en informationspriviligierad överklass. Man har inte heller varit noga att framhålla och bygga sin politik på en informationssolidarisk globalism. Istället är det västerländsk politik som angrips. Övervakning och integritetskränkning gäller i hög grad syd. Det gör digitala klyftor, behov av fri information och utbyggd teknik också. Även patentfrågorna är centrala i en global rättvisediskussion. Ändå framhåller Piratpartiet de frågor som surfande sympatisanter inom landets gränser omedelbart kan identifiera sig med. Vad är det? Populism? Valfläskeri? (Feministiskt initiativ har å sin sida lyckats samla forskare och aktivister som ser olika former av diskriminering och förtryck som sammanlänkande. Härmed ställer man frågan om blockpolitiken i ett bättre frågande ljus än vad piratpartisterna gör. Genusanalysen korsar, genomsyrar och förstärker klassystemet. Varför socialgrupp i varje val skall avgöra partiernas positionering är därför logiskt att ifrågasätta. Man hade istället kunnat belysa politiken ur ett radikalt, liberalt och anarkofeministiskt perspektiv.)

Ändå är det inte omöjligt för piratpartiet att byta kurs och bygga en globalt medveten, solidarisk grund. Det starka, massiva nätverk med god sammanhållning och sjudande effektiva diskussioner (främst med en skicklig användning av sociala webbens alla medel) gör att ett par starka piratpartister skulle kunna sprida en informationspolitisk diskurs som går in i hjärta och hjärnbark genom medkänsla, omsorg och oberoende för hela befolkningen som utgångspunkt.

Feministiskt initiativ liknar de traditionella partierna när det gäller sitt inre nätverkande, uppmärksammande samt stödjande av medlemmar och aktivism. När partiet drog igång stod aktivism i främsta rummet och Schyman såg framför sig en folkrörelse som skulle bilda kluster och lokala organisationer som utmanade etablissemanget.

Genomslaget har efter en kortvarig kyss av traditionell massmedia blivit svagt. Om man hade haft piratpartiets kunskap om opinionsbildning och konkret gemensamt intellektuellt arbete tror jag att man hade kunnat befinna sig i en helt annan situation i dag. Det var med en enormt splittrad och osäker organisation som delvis var toppstyrd och delvis bestod av fristående hårt arbetande öar med lokala fi-aktivister som man jobbade i den första valrörelsen.

Den haltande kommunikationen och den påtagliga (förvånande!) elitismen under ett kritiskt skede våren 2006 försvagade antagligen sympatisant-skaran rejält.

För att bygga ett feministiskt parti som skall samla olika grenar behöver man en strategi för att tillgängligöra informationsresurser för medlemmarna, skapa informationssystem som de är välkomna att bidra till samt se till att det finns motorvägar och stigar av omsorg och intresse mellan enskilda medlemmars ideologiska och praktiska arbete. På alla dessa punkter ser vi piratpartiet lyckas. De är den sociala webbens hårdaste nöt att knäcka genom sitt omsorgsfulla arbete med att hålla samman den spretande aktiva gruppen, utnyttja varandras arbete och ständigt uppmuntra dem som bidrar.

Hur kan det komma sig att ett feministiskt parti som borde ha järnkoll på allas delaktighet (det ligger i ideologins natur) istället väljer informationssystem med många stängda dörrar och gatekeepers (oftast i form av Fi:s stockholmsbaserade elit)? En del av en informationsfrihetsdiskursen handlar just om tillit och vetskap om hur mycket mer man får tillbaka med öppna gemensamma informationsvägar än med sådana som regleras av s k mediaproffs eller halvengagerade administratörer.

Det kan se obegripligt ut att fi misslyckats på denna punkt då piratpartisterna framstår som individualister och feministerna som mer kollektivistiska och solidariska.

Svaren står, som jag visat, att finna i information- management. Feministiskt initiativ misslyckades i sitt informations och kommunikationsarbete från första början. Därefter har man, främst efter det första valet, försökt göra nätet till en betydligt mer välanvänd arena. Men med personer som främst haft sin förankring i traditionell journalistik, utbildningssektor, art direction etc. Har man inte fångat en tillräckligt stor grupp som kunnat förstå de sociala mediernas kraft och aktivt arbetet för att denna skall vara en plattform för partiets överlevnad och kommande tillväxt.

Feministiskt initiativ må tycka att media gullar med piratpartiet (de har definitivt inte fått de råsopar som fi gång på gång tvingats stå pall för). Men samtidigt har den egna mediastrategiska formeln framför allt varit att aldrig lita på journalister (med gott på fötterna för den uppfattningen) men samtidigt har man inte fyllt tomrummet med egen propaganda och informationsgemenskap... Detta är dock ganska obegripligt, speciellt med de nära band man har till Maria-Pia Boethius och hennes kunskap om mediamakt och det offentliga samtalets diskurs. Hon har uppmanat Fi att välja en annan väg än att profilera sig genom opålitlig massmedia. Men hur han hon, Schyman, Veronika Svärd (medieansvarig) m fl utmejslat alternativen?

Att vara piratpartist innebär att aldrig vara ensam i sitt politiska arbete. Att vara en del av feministiskt initiativ har inneburit isolation och hierarkisering. Ofta inte med mening utan rakt av genom att man inte haft kunskap om hur fattiga organisationer skall klara information- management på ett professionellt och inkluderande sätt.

Feministiskt initiativ kommer säkerligen med tiden att ha möjligheten att följa i Pp:s fotspår óch lära av deras skapande av kamratliga, politiska nätkulturer. Men under tiden har man ingen annan självklar grund att luta sig mot och därför kan möjligheter flaxa rakt förbi just för att man inte har insikt i och kunskap om olika medlemmars kompetens eller vistelseort när en fråga blir brännhet.

Benny må ge en miljon. Men Piratpartiets självuppförda interna vittförgrenade informationssystem är värt tiofallt mer.

Folkbiblioteken borde vara del av barnens primära miljö för datorsocialisation

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Thu, 13 May 2010 23:40:00 +0000

Meneses & Mominó lyfter i The information Society frågor om diskursen kring barn och unga som homogena, i tillblivelse och formbara. Resonemanget är inte nytt men det är viktigt att det i denna artikel lyfts in i diskussionen om ungas medieanvändning.

Att tala om en digital generation, ungas riskbeteende eller ungas kapacitet är att bygga vidare på de generationsstereotypiska bilder vi även har av gruppens aktiviteter. I Meneses och Mominós text blir dock den unga inidviden som nätanvändare synliggjord. En heterogen grupp med olika behov och kunskap synliggörs.

Det låter enkelt. Men hur utformar vi verksamheten i olika sektorer och institutioner? För vuxenbibliotekarier ställs inte krav på att man ska ta hand om barns referens och litteraturfrågor. Istället är det en osynlig linje som löper längs plastmattan eller parketten i biblioteket som avgör var en individ, utifrån sin ålder, kan få hjälp. En bibliotekariekår som inte gemensamt kan möta olika åldrar är en fattig och feg yrkesgrupp. Ålder ställs före referensfrågans egentliga innebörd och i föreställningar om digitala kunskaper får det tragiska konsekvenser. Å ena sidan tycker vi oss se teknikfreaks som vi inte kan mäta oss med. Å andra sidan ser vi unga som saknar digital literacy. Bibliotekariernas självförtroende slungas fram och tillbaka som en pingpongboll eftersom man inte vågar släppa på otidsenliga regler för hierarki, informationsförmedling och kvalitetssäkring.

Särskilt viktigt blir detta för biblioteken att betänka då man ser Meneses och Mominós slutsats att skolan spelar en sekundär roll för ungas digitala medvetande och delaktighet.

Således bör vi fråga vilka aktörer som kan få plats på den primära arenan. Som en utsliten tjatig profet upprepar jag; folkbiblioteken. Här möts alla delar av barns och ungas kultur och informationsbehov. Vi är inte del av en sekundär digital skolning utan kan röra oss mellan olika fält och vara delaktiga när unga manövrerar och tar makt i och över sina liv.

Grattis! Bibliotekarier har härmed världens bästa utgångsläge att arbeta med ungas digitala verklighet, obehindrade av läroplaner och tvång på att se en homogen massa definierad utifrån sin biologiska ålder. I biblioteket har du rätt att vara en individ, med specifika behov.

artikelförfattarna skriver "young people as heterogeneous, nonpassive, autonomous, diverse"... I sitt primära lärande och utforskande av nätverkligheter. Varför väljer vi i så hög grad att stå bredvid?

Unga ses också som obehindrade nätvandrare som leder den digitala revolutionen, en stereotyp som överskuggar den mångdifferentierade verkligheten menar författarna. Den digitala generationen eller cyberbarnen är en inkorrekt tolkning av verkligheten visar studien. Snarare är verkligheten mångfacetterad och ungas nätåtkomst och kunskap är högst splittrad visar författarna i sin studie av barn i Spanien.

Med den primära ingången till internetbaserade resurser och lärande utanför skolmiljön (Ibid) har bibliotekariekåren med sina djupa rötter i informationsförmedlingens olika former en guldchans att öppna sina dörrar i det skede där barn och unga lär av varandra och vid egna och vänners datorer.

För barn och unga som användargrupp på biblioteken i dag skulle en splittring av uppdelningen mellan barn och vuxenavdelningarna antagligen vara till godo för utvecklingen av ett informationskritiskt tänkande. Barn och ungdomsbibliotekarier är alltför insnärjda i sitt smala kunnande kring läsfrämjande och återkommande kontakter med samma åldersgrupper från år till år med rim & ramsor, börja läsa och ungdomslitteratur för de båda genusen, för att vara uppdaterade på informationsfältet som helhet och de digitala resurserna i synnerhet. Datorer är fortfarande, märkligt nog, en störande anomnali på barnavdelningarna som bibliotekarierna övervakar och reglerar åtgången till. Med vuxenbibliotekarier vid rodret hade kanske en större kunskapsvärld kunnat öppnas utanför de skönlitterära signumen. Kanske med stor osäkerhet, men även denna hade varit bättre än kulturdamernas aversioner mot IT och älskande av rasistisk Lennart Hellsing och patriarkal Jan Lööf.

Bibliotek är tröga apparater, till mångas glädje, och därför bör vi inte vänta oss modet från barnbibliotekarierna att sätta sig på skolbänken och lära annat än moderna och klassiska favoriter bland skönlitteraturens helgedom. Inte kommer vuxenbibliotekarierna ge sig i lag med de aliens som befolkar ungdomsavdelningarna. Härmed hamnar vi i en knassituation där inga (datorupptagna eller datorfrämmande) bibliotekarier stiger in och tar ansvar för att vara del av ungas primära miljöer för informationskompetens och computer literacy.

Blott genom vår övertro på barndomsskalet som det primära för servicebehovet kan vi fortsätta behandla unga som en homogen skock får. Till för att antingen gullas med - om de är boknarkomaner- eller bannas, om de är datormagneter.

Medborgarjournalistik och mångfalden perspektiv, en postmodern dröm

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Thu, 13 May 2010 00:19:00 +0000

Journalism 2.0. Genomkorsat av så många frågetecken men samtidigt har vi kvar våra visioner om en demokratiserad informationsförmedling där en större öppenhet med färre hegemoniska sanningar som vägledande för informationsspridning råder. För varje uppmärksammad nyhet av "vanliga människor", spridd, förklarad, nedtecknad och avbildad som vinner uppmärksamhet tvingas den traditionella journalistiken att ställa sig frågor om sin egen uppgift och sin egen avgränsade, priviligierade position.

Samtidigt är det inte de banbrytande produktionerna inom den participatoriska webben som präglar oss mest. De vardagliga förmedlingarna av informationer på det lokala planet och mångfalden av politisk opinionsbildning rör oss mer och förändrar vår uppfattning av hur journalistik ser ut och skulle kunna se ut.

Honörsord som journalister och bibliotekarier delat är objektivism och kvalitet. Nu frågar man sig dock vad participatorisk journalism kommer att betyda för tolkningen (och möjlig relativism i positiv bemärkelse) av nyheter.

I USA today efterfrågas kunskap i att hantera och bedöma nyheter. Man efterlyser också uppmärksamheten kring frågor om nyheter som "biased" information. Allt eftersom nyhetsförmedlingen blir bredare tänker människor mer på vilka fördomar eller grundantaganden som präglar verklighetsbeskrivningarna, menar artikelförfattarna Cunningham & Miller.

Reliabilitet och trovärdighet är begrepp som lyfts i artikeln och man uppskattar att studenter får jobba med dessa begrepp och frågor om nyhets- literacy.

Men vad artikeln och många andra diskussioner kring journalism 2.0 och medborgarjournalistik saknar är frågor om kontextberoende. Ju mer fragmentrerade bilder av ett scenario som kan möta oss, desto mer borde vi öppna oss för olika förklaringsgrunder och förståelser. Snarare än att negativt problematisera de ökade informationsvägarna och de riktade eller värdeladdade informationsförmedlingarna bör man se på behovet av en nyhets-literacy som just tar avstamp i olika fält av upplevelser och förutsättningar.

Samma händelseförlopp, beskrivet ur en mångfald synvinklar är en rikedom, en postmodernistisk dröm. Snarare än att ropa den traditionella massmedian tillbaka in i gamla yrkeskoder och irritation över att behöva slåss om utrymmet med common people bör man eftersträva en nyorientering av nyhetsrapporteringsarbetet. I likhet med bibliotekarier måste man fråga sig hur man bäst arbetar med en demokratiserad informationsvärld, för att stärka just denna sidan av utvecklingen och samtidigt synliggöra de krafter som kan profitera på en större genomströmning av budskap.

Journalisters professionalism är åtråvärd i informationssamhället. Sociala medier förändrar inte detta förhållande. I likhet med biblioteks & informationsvetare behövs de för att strukturera, granska, delta, understödja och möjliggöra en fortsatt demokratisk utveckling av den participatoriska webbens många uttryck.

Tacka inte Piratpartiet utan bibliotekarierna för informationsfrihetsdiskursen

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Wed, 12 May 2010 14:05:00 +0000

DNs sammanställning av vallöftena från de s k blocken släpar på det vanliga problemet i massmedia inför parlamentsval. Journalister bryter ner politiska förslag och planer till en fråga om enskilda paraoller istället för att ägna sig åt debatt och information om vilken riktning en samlade politik får. Här saknas i såvål public service som kvällstidningarna ofta ett sammanhållet fokus på vilken typ av samhälle vi väljer, hur vi tänker och resonerar i termer av ideologier.

Fokus ska naturligtvis finnas på ideologisöverskridande frågor och skatter kunna diskuteras utifrån enskilda gruppers situation. Men i valtider tappar valarbetare och massmedia konceptet i sin försäljning av tröst, hot och löften för olika delar av samhället. Tårtbitar ur den ekonomiska budgeten, eller förslag till kommande reformer diskuteras tills den ena eller andra sidan går bankrutt i diskussionen, utan att man tydliggjort konsekvensen av ekonomiska satsningar för samhällsutvecklingen som helhet.

I denna ekvation blir piratpartiets strategi intressant. För de vänder sig naturligtvis emot blockpolitiken och kan därmed lova att sälja integritetsfrågor för understödjande av antingen höger eller vänsterpolitik. Anna Troberg,vice ordförande, ser positionen som positiv och beskriver det som att blocken häckar i var sin skyttegrav utifrån industrisamhällets uppdelningar. En ordning som hon tycker är överspelad och hänvisar till att Piratpartiet verkar i informationssamhället och ställer frågor relevanta för vår tid.

Och visst ställer Piratpartiet extremt viktiga frågor. Deras agenda är fylld av punkter kring integritet och ägande som kommer vara avgörande för hur vårt samhälle ser ut framöver. Men att avfärda blockpolitiken med hänvisning till industrisamhället håller inte. För den som är ideologiskt initierad och intresserad är det inte enskilda plånboksfrågor som styr röstandet. Sverige och världen bygger fortfarande sin ekonomi på ett kapitalistiskt, imperialistiskt och postkolonialt system. För den globala arbetarklassen är inte klassfrågor överspelade, de följer med oss in i informationssamhället och präglar samtliga de frågor som Piratpartiet har på sin agenda. Att arbeta med informationsfrågorna bortkopplade från grundläggande maktstrukturer kommer alltid leda till att man förbättrar för redan gynnade grupper.

Troberg skriver om Pp:s eventuella arbete i riksdagen:

Där kommer vi att samarbeta med det block som tillgodoser våra
informationspolitiska krav bäst. Piratpartiet är ett fokusparti. Vi fokuserar på
alla människors rätt till integritet, kultur och kunskap. Vi kommer aldrig att
förhandla bort våra grundprinciper. Vi kan inte dölja vallöftessvek i ett
sammelsurium av frågor. Vårt fokus är inte en svaghet. Det är en styrka. Det är
en garanti till dem som väljer att ge oss sitt förtroende i valet. Det är
dessutom en uppfriskande omväxling till den trötta blockpolitiken.

Det är bra att få besked från Piratpartiet i denna fråga nu. Vi vet därmed att den skillnad i syn på sjuka och arbetslösa som de båda blocken har inte rör ledande piratpartisters ställningstagande till eventuella politiska samarbeten. Man kan komma att stödja det system som stänger ut sjuka från sjukförsäkringen och beskattar arbetslösa och sjuka högre än arbetande. Därmed är en röst på Piratpartiet ett omöjligt vågspel för personer med socialistiska eller socialdemokratiska grundideologier.

Har staten verkligen rätt att läsa dina mejl? Hur behandlar Försäkringskassan
dina personuppgifter? Hur skyddas dina patientjournaler? Ska staten få använda
din mobil som en spårsändare? Hur sprider vi bäst kunskap bland alla åldrar om
hur man använder nätet? Finns det glesbygdsproblem när nätet erbjuder möjlighet
att jobba överallt? Är det rimligt att privata bolag har större befogenheter än
polisen? Hur främjar vi nya kulturskapare? Vem har rätt att äga kunskap? Är det
rimligt att skolan sätter elektroniskt koppel på eleverna?

I ett hårdnande samhälle ställer Troberg här frågan om hur försäkringskassan får behandla våra integritetskänsliga persondata. Men hon ställer inte frågan om det är rätt att alla människor, oavsett grad av funktionsnedsättande sjukdom skall bli av med sin sjukförsäkring efter 18 månader.

Troberg frågar sig också om man skall få övervaka elever elektroniskt. Blocken ser olika på frågor om social integration i skolan, betyg och kvalitetskriterier för undervisningen. Man reagerar också olika på de ökade sociala klyftorna som friskolereformen inneburit. Frågan om elevdemokrati finns i blockpolitiken och övervakning av barn och ungdomar har sin rot i generationsbaserade maktuppdelningar där höger och vänsterskalan också är närvarande.

Snarare än att lyfta frågor om integritet i relation till fildelning och statlig samt privat övervakning av medborgare bör Piratpartiet ta sin utgångspunkt i globala och lokala rättvisefrågor i informationssamhället. Vi har i dag en sorgligt ojämn fördelning av informationsresurser och teknikåtkomst i såväl nord som syd. Genomslaget för olika budskap i informationssamhället styrs även nu av en postimperialistisk ordning.

Det piratpartiet nu gör är att liksom blocken - genom massmedia - flagga med ett par hotfulla scenarion respektive reella redan pågående övergrepp på vår integritet. Pp är redan med i den enkla matematikens valfläskeri, vilket gör det patetiskt att skälla på blockpolitikens ytliga fäktanden. Våga bli ideologiska istället. Skapa ett socialistiskt och feministiskt informationsparti för global rättvisa. För utan dessa ideologiska prefix och grundantaganden är det långt vettigare att rösta på betongblock som lovar att ta de svagas respektive de starkas sida. Som redan deklarerat om man kommer sälja ut gemensamma tillgångar, verka för ett globalt hållbart samhälle ur ekologisk synpunkt och om man kommer fortsätta att utsätta människor som lider av bipolär depression eller cancer för ytterligare praktisk och ekonomisk stress eller om man kommer försöka återställa den relativa grundtrygghet vi hade förut.

Detta är frågor om makt. Beträffande informationssamhället får vi fråga oss om det är ett rikt och fritt gemensamt kunskapande man vill bygga mellan rika och fattiga, nord och syd eller om det är de redan priviligierades ärenden man vill gå. Informationssamhället är ett viktigt begrepp, men att hänvisa till det betyder inte att industrisamhällsbegreppets strukturella innebörder blir inaktuella. Vilka utför dina IT-tjänster? Var i världen? Vilka syr dina skor? Plockar upp bajs i din trappuppgång? Vilka säljs på gatan och på nätet? Vilka grupper i samhället drabbas hårdast av ökad integritetskränkning och begränsande av informationsåtkomst? Förändrade maktstrukturer har alltid byggt på informationsarbete och spräckande av hegemoniskt töänkande kring människors olika roller och rättigheter. I dag finns en enorm potential att fortsätta det arbete med den sociala webben och överbryggande av digitala klyftor samt informations- asymetrier.

Maktstrukturerna i industrisamhället kan växa sig ännu starkare med informationssmhällets resurser. Dithän vill vi inte vandra. Och med piratpartiets nuvarande retorik hjälper man till att slå dövöra för maktaspekter grundade på klass, kön och etnicitet.

Om informationsstrukturer kan bli en grundläggande politisk plattform i likhet med strukturer som klass, miljö och kön återstår fortfarande att se. Det beror helt på i vilken utsträckning de etablerade politiska rörelserna världen över tar sitt ansvar för de samhällsförändringar som följer med ett paradigmskifte i synen på kommunikation, kunskap och kultur.

Ett informationspolitiskt parti kan lova överbryggande av digitala klyftor endast genom att våga ta ställning för en feministisk, antirasistisk vänsterpolitik.

Vi svarar inte på alla gamla frågor, utan ställer nya som de traditionella
partierna inte har hunnit tänka på än. På samma sätt som när miljörörelsen kom
och krävde miljöperspektiv på aktuella politiska frågor, kommer nu piratrörelsen
och kräver ett informationspolitiskt perspektiv.

Beträffande det nya man anser sig bjuda på i Piratpartiet, beskrivet av Troberg, bör man tvärtom välja att marknadsföra hur långt tillbaka som informationsfrihet varit ett viktigt politiskt perspektiv. Denna fråga föddes inte med den ökande fildelningen eller elektroniska övervakningen. Piratpartiet har sina systrar och bröder även i sjuttiotalets informationsengagerade sfärer. Låtsas inte att ni uppfunnit hjulet. Möjligtvis är det bibliotekariernas uråldriga släktingar som skall tackas för den bedriften.

Lokalsamhälle, ojämlikhet och överbryggande av sociala och digitala klyftor

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Mon, 10 May 2010 22:42:00 +0000

Keith N. Hampton skriver i American behavioral scientist, april 2010, om digitala klyftor och försök att med informationsförmedling lokalt ändra på förhållandena. Hans artikel heter Internet Use and the Concentration of Disadvantage: Glocalization and the Urban Underclass. Sättet den tillför diskussionen om sociala klyftor är dess fokus på fattigdom, svåra förhållanden och låg internettillgång men med samtidigt fokus på försök att skapa lokala nätverk i underpriviligierade områden. Hampton skriver:

explore the role of ecological context within the study of the digital
divide and the role of communication within the study of collective efficacy.
Social cohesion, and an expectation for informal social control at the
neighborhood level, is a function of both ecological context and media
context.

Studien är en del av i-Neighbors.org project. Erfarenheterna av studien är att Internetkommunikationen kunnat överbygga klyftor på ett annat sätt än t ex face to face och telefonkontakt. Forskarens utgångspunkt är här att man måste se till grunderna och platserna för där ojämlikheten skapas. Inte, som i mycket forskning om digitala klyftor, koncentrera sig på individens handlande,karaktäristika och dess utkomster.

Om utgångspunkten, att starta fysiskt och lokalt för ökad samhörighet, och praktiska medel att förändra sitt liv, med nätbaserat arbete har gett resultat:

as a result of local Internet use, experience reduced social and civic
inequality

Att skapa lokalengagemang med nätbaserad kommunikation i välmående stadsdelar är lovvärt. Men här visar Hampton hur förståelse av livsmiljö och aktuella resurser även kan leda till initiativ som minskar de digitala klyftorna och avstånden mellan människor i områden med kraftig segregation och fattigdom.

Liknande tankar formulerades av mig själv och föreståndaren för allaktivitetshuset i närheten av Charlottesborg i Kristianstad, sommaren 2008. I likhet med Hampton såg vi möjligheten till ökade sociala band, större kontroll över sitt bostadsområde och mer trygghet samt stolthet i ett nätbaserat projekt som dock skulle utgå från det fysiska aktivitetshus som redan fanns på plats.
Skisserna över projektet finns kvar, om någon är intresserad av att göra liknande insatser i sina kommuner. I Kristianstad blev det inte av då denna arbetsuppgift inte togs över av den personal som rekryterades till "min" tjänst, som då endast var ett vikariat.

Kul att hitta Hamptons tankar och känna igen många av formuleringarna från våra korta möten på allaktivitetshuset Vilan.

SKL ger upprättelse. Shit, vilken grej!

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Sun, 09 May 2010 22:23:00 +0000

För en och annan dinosaurie i engagemanget för bibliotek 2.0 i Sverige kommer Sveriges kommuners och landstings dokument för råd kring användning av sociala medier att få smilbanden att rycka. Trots att det är jurister som skrivit regelsamlingen är tonen lugn och man ifrågasätter inte om kommuner och landsting skall använda sociala medier. Istället diskuterar man på vilket sätt det är lämpligt och förenligt med kommunernas juridiska åtaganden.

I Bromölla 2008 försökte jag, med stort engagemang från min dåvarande chef Mia Persson- Fröjdh, att använda sociala medier inom en rad områden som låg på hennes bord som kultur, biblioteks och turistchef. Nu kom vi inte mycket längre än grundläggande internutbildningar kring IT i praktiken och att starta konton åt biblioteket på Facebook och Myspace. Därefter sa det ganska snart stopp.

IT-gruppen i Bromölla kommun beslutade att kontona skulle stängas ner, just med hänvisning till marknadsföringsfrågor och oklar juridik (här finns beslutsprotokollet).

Redan på första sidan av det dokument som nu Sveriges kommuner och landsting producerat med riktlinjer, nämns Facebook och MySpace som exempel på platser där man kan ha aktiviteter. Man konstaterar också att

"Allt fler kommuner använder sociala medier för att kommunicera med medborgarna, eftersom det är ett snabbt och enkelt sätt att nå fram och skapa dialog."

Ungefär detta satt vi och sa för två år sedan och kritiserade bromolla.se för att den var just bara en anslagstavla och inte ett verktyg för kommunikation med medborgarna, våra uppdragsgivare.

Längre fram i texten klargörs att en arbetsledare eller liknande skall godkänna en medarbetares kommunikation i tjänsten med hjälp av sociala medier. Även på denna punkt var alltså kulturförvaltningen rätt ute i Bromölla. Aktiviteterna var förankrade hos chefen och alla medarbetare hade tillgång till inloggningsuppgifterna och därmed möjlighet att redigera och bidra med information.

Juristerna beskriver även att personligt färgade bloggar kan vara lämpliga att ha länkade till de kommunala webbplatserna. Politiskt aktiva i beslutsposition är exempel på sådana bloggare med allmänintresse i kommunen. För dessa råder juristerna kommunen att ge en extra innehållsdeklaration under länken för att tydliggöra att det är en enskild politikers grubblerier man klickar sig vidare till.

Kan det vara så här common sense? Vad har diverse byråkrater använt sin minimala makt till att trycka ner biblioteks och informationsarbetare för? Antagligen p g a den kraft som finns i de sociala medierna och som den förändrade formen av informationsspridning ger upphov till. Medborgarna kan snabbt begära, föreslå, beskriva, påverka och diskutera de kommunala tjänsterna. Som bekväm och högdragen webbredaktör eller IT-chef kanske det känns snöpligt att nu inte längre få vara ensamma om megafonen och informationsspridningen?

Vidare exemplifierar juristerna med att man kan vilja kontakta ungdomar via facebook för att kommunicera kring ett evenemang. I Bromölla fanns tankar på att utveckla ett ungdomsbibliotek utifrån explicita önskemål hos användargruppen. För detta var tanken att t ex Lunarstorm, som då var jättestort i Bromölla, skulle användas för att skapa intresse och engagemang för projektet. Även detta gick om intet p g a IT-styrgruppens rigida strypande av webbaserad kommunikation mellan tjänstemän och medborgare.

Ytterligare ett exempel i skriften är att turistchefen kan blogga, på den egna eller en extern webbplats. I bromölla föreslog jag att vi skulle marknadsföra kommunen via FlickR och att lokala konstnärer skulle få hjälp av kommunen att marknadsföra sig på sociala forum.

Hade Bromölla varit en trevligare och mer expansiv kommun i dag om man då hade haft dessa centrala riktlinjer att dunka i huvudet på tjurskalliga, tyvärr ganska okunniga IT-styrgruppsledamöter? Hur långt hade kommunen kunnat nå om de utvecklat dessa tjänster från 2008 fram till i dag? Ser vi på egna nätverkanden, föreningars och politiska partiers är det lätt att inse att om vi hade legat i dvala under den här perioden hade en förfärlig uppförsbacke legat framför oss för att nu kunna ta vårt ansvar och bygga upp fungerande kommunikation mellan kommunala förvaltningar och olika delar av lokalsamhället.

Härmed måste vi fortsätta följa utvecklingen från kommunernas sida. Förändrar de sitt beteende nu när de fått riktlinjer och grönt ljus för aktivare arbete med medborgardemokrati?

Svaret är inte givet, många bibliotek har i dag fortfarande en lång väg att vandra innan de upptäcker rikedomen som den sociala webben kan ge i verksamheten. Och om vi som informationsintresserad yrkesgrupp inte sköter våra verksamheter i detta avseende, varför skall vi då vänta oss att kommunledningen eller socialkontoret gör det?

Om man flyttar sig till grannkommunen, Kristianstad fanns där öppet kritiska för att inte säga chauvinistiska stämningar mot mig som bloggande bibliotekarie, samt mot mina svar på frågor i dagspressen angående bokfestivalen:

"Det politiska och samhälleliga engagemang som flera av ungscenens medverkande visade, saknade Lina Ydrefelt i det vuxna programmet.- Litteratur är politik, och inte minst skönlitteraturen visar vad som är på gång i samtiden. Då tycker jag också att en festival bör innehålla litteratur som diskuterar och pekar på de frågor som står på agendan. Nu känns programmet på vuxensidan som något som alla tycker är ok, ja, närmast ofarlig. Vi borde kunna sträva mot samma mål, och inte särskilja programmen så mycket åt. Kanske kunde bokfestivalen åtminstone bli halvfarlig?"

På denna punkt uttrycker sig Sveriges kommuner och landsting enligt följande:

"Lagregleringen geroffentligt anställda samma skydd som alla andra medborgare. En offentligtanställd kan således fritt ge uttryck för sin uppfattning rörande den egna myndighetens eller annan myndighets verksamhet, såvitt tystnadsplikt inte gällerför uppgifterna. Skyddet för yttrandefriheten innebär att en myndighet inte fåringripa vare sig formellt eller informellt mot någon för att han eller hon har använtsig av sin grundlagsstadgade rätt att yttra sig i massmedier eller på annat sätt ge uttryck för sin uppfattning. En myndighet får inte heller försöka motarbeta att denanställde använder sig av sina rättigheter. En arbetsgivare får således inte genomgenerella uttalanden eller genom kritik i enskilda fall försöka påverka arbetstagaren i fråga om det sätt på vilket yttrandefriheten används."

Att föreslå förändringar och förbättringar i bibliotekspraktiken och göra detta med nedslag i den egna verksamheten är således tillåtet på en blogg. Det är också (självklart, egentligen) tillåtet att i Kristianstadsbladet uttala sig om att vuxensidan av bokfestivalen bör tuffa till sig och ta efter ungdomssidans intentioner. Att uppmana anställda att "hålla åsikter inom förvaltningen" är således inte förenligt med yttrandefriheten. Man har rätt att i massmedia och sociala medier diskutera en kommuns service och evenemang. Att detta ska göras på ett sakligt sätt är däremot en pågående diskussion om etik och lämplig informationshantering samt biblioteksmanagement.

Skulle livet varit enklare för biblioteksarbetare om Sveriges kommuner och landsting vaknade ur sin dvala långt tidigare? Absolut.

Skulle Bromölla kommuns service och trivsel kunnat öka mer under de gångna åren om inte IT-ledningen motarbetat kulturförvaltningens arbete med den sociala webben?

Hade mitt liv som bibliotekarie varit mer framgångsrikt om jag haft denna rapport och detta regelverk med förtydliganden under de gångna åren? Ja, det tror jag.

Everyday Life Information Seeking och barns kamp för att manövrera sina liv

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Sun, 09 May 2010 20:56:00 +0000

Kulturrådet har svårt att formulera sig kring unga och interaktivt kulturskapande i digitala landskap. Att man kan sortera fram olika kulturtyper och olika forum för dessa att ta plats är en utgångspunkt man kunnat luta sig mot om man låtit olika former av kultur och olika nätuttryck mötas för att skapa en ny agenda eller grund för samtal, analys och utveckling. Uppdelningen som nu bygger på breda, trubbiga institutionella kulturerbjudanden plussas på med några rader om IT och skapande, rader som man egentligen vill åt i o m att man väljer att flagga för just dessa. (Se tidigare bloggposter.)

Intressant är att finna samma dilemma i användningen av ungas informationsanvändning under benämningen ELIS, everyday life information seeking (Savolainen 1995). Hur begreppet skapats från grunden, formerna för samtalen kring ämnet följt på denna och det medielandskap som varit aktuellt under perioden sätter avtryck i vidare arbete.

I Library and information science research, (2010 volym 32) arbetar Ya-Ling Lu med begreppet och visar hur Savolainens definition och struktur av begreppets delar måste förfinas för att vara väl användbart i analys av ungas informationsinhämtande och Coping- strategier. Hon skriver angående LIS/ B&I:

"virtually no basic research has examined how exactly LIS promotes the personal growth of youth."

Det är en hård och oroande sammanfattning som kan appliceras på unga kulturutövning i institutionell kontext och som här på forskningen kring vardag, informationsinhämtning och personlig utveckling.

Ya-Ling Lu visar i sin bakgrundsanalys om ungas problemlösning i relation till livsproblem att studier av dessaberör psykisk eller fysisk ohälsa och sjukdom. Ya-Ling Lu fokuserar snarare på hur unga stödjs i sin livsutveckling av informationsinhämtning. För att göra en sådan studie möjlig lutar hon sig mot coping-begreppet, hur unga cope med livsrelaterade frågor genom informationsinhämtning.

LIS-utövare har inte en adekvat förståelse för frågor kring ungas informationssökning i en dynamisk vardaglig coping-kontext. Istället är man van att hantera en informationsinhämtningsfråga, och strategier för denna, i studier menar författaren bland annat. Man har också valt skolmiljö som primär plats för undersökning av ungas informationsinhämtning och när det gäller ELIS har man från Savolainen och framåt valt att främst fokusera på hur vuxna hanterar sina dag för dag frågor utifrån de två grundteorierna; way of life/order of things och mastery of life/keeping things in order.

Såväl femteklassare som sjätteklassare i den aktuella studien sökte hjälp att klara sina liv genom informationssökning. De undersökta femteklassarna använde ofta emotionellt negativa omdömen till varför de sökte information för att hjälpa dem i deras livssituation. Det var svåra funderingar eller en känsla av hjälplöshet som låg bakom informationssökandet. Författaren skriver att eleverna försökte skapa och upprätthålla (gain or regain) kontroll över sina liv. Detta ger, menar skribenten, eko i Savolainens begrepp "keeping things in order". Eleverna ville hålla oro borta eller använda informationsinhämtning för att problematisera sina möten med svårigheter.

Känslan av hopplöshet eller att frågor låg utanför deras kontroll var även femteklassares svar på varför de inte sökte information. De negativa känslorna kunde således tillbakahålla dem från att söka information till stöd, för att skapa ordning och "cope". En del av eleverna blev empowered av sina informationssökningsval medan andra avstod eftersom de var rädda att förvärra sina svåra frågeställningar och omständigheter genom att söka svar och förklaringar.

Y-L Lu pekar här på att LIS kan vara en god hjälp för att empower femteklassare m fl till att bättre klara informationssökningsprocesser och därmed "cope" med svåra frågor eller utmaningar. Dock understryker Lu att ett empowermentperspektiv och vilja att stärka elevernas resurser att söka information inte betyder att man skall ifrågasätta eller frånta dem valet "avoidance". Att välja bort informationssökning är en rättighet även för barnen som behöver klara svåra livsmotgångar, och kan vara en av flera nödvändiga strategier (jmf Ibid.).

Beträffande undersökta sjätteklassare hade intressant nog en förändring skett då dessa i högre utsträckning såg informationssökning som praktiskt och enkelt. Motståndet hos dem såg inte likadant ut som hos femteklassarna. Informationsåtkomsten upplevdes enklare än för de lite yngre eleverna.

I de sammanfattande avsnitten av Lus artikel framkommer råd och narrativa beskrivningar som även passar utövande bibliotekarier, lärare och socialarbetare. Hon skriver:

"Because preadolescents aim at
different goals in their coping, the types of information they need
vary. When a child looks for information to solve his or her problem,
information on that specific topic is what he or she needs. When a
child wants to calm down first and face the problem later, the
information he or she needs can be anything that attracts his or her
attention at that moment. When a child wants to escape from worry,
the information he or she needs would be anything but that topic. In
other words, the problem or issue that bothered or upset him or her
may not always be the topic or need of his or her information seeking."

Vi är vana att tala om yttrandefrihet, klara perspektiv på hur referensfrågor ska utredas och behandlas. Hur bästa service enligt vedertagen praxis om god informationsservice skall gå till. Men i frågor om ELIS behöver vi tänka vidare. I det här fallet kan ELIS för barn och unga göra att referenstaktikerna på biblioteken behöver bli betydligt mer inkännande och flexibla. Men framförallt visar Lu hur lite vi vet och hur tafatta vi kan vara när informationsbehoven sträcker sig över olika känslolägen och delar av livet (jmd Ibid.) Hennes avslutning säger det mesta:

"Lastly, while children's coping may initially seem irrelevant to the
core research and practice of LIS, it has critical implications for the
study of children's information behaviors and services. By conducting
additional research and extending the findings of this study, and by
helping children develop the information seeking skills that they
should have, giving them the flexibility of non-problem-focused
information seeking, and understanding their need of information
avoidance, information providers can do a great deal to assist children
in their personal growth and in their well-being."

Kulturrådet gillar moderna museet men inte fri graffiti. Nätkulturer i uniform.

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Sun, 09 May 2010 09:39:00 +0000

På måndag bjuder kulturrådet in till paneldebatt:

"Är datorn framtidens kulturarena? Finns det ett egenvärde i att barn och unga får uppleva traditionell kultur i verkligheten?"

Mycket intressant fråga som knappast kan ställas framgångsrikt eftersom

"Seminariet utgår från Kulturrådets nyutkomna rapport ”Barns och ungas kultur”. "

och deltagarna inte är utvalda för att kunna bearbeta just frågor om IT och kultur. Snarare representerar de just en fåra som troligen ställer upp på definitioner som att "verkligheten" just är något annat än IT-landskapet, så som kulturrådet själva explicit uttrycker.

Kulturrådet borde inte fortsätta marknadsföra sin rapport på detta sätt, den utgör inget avstamp för diskussion om deltagandekultur, ungdom och IT. Den är en svag publikation med statistik över kulturkonsumtion och produktion under åren 1998 till 2008. Men de olika typerna av kultur som presenteras kopplas inte till frågor om digital närvaro och engagemang. Det korta avsnitt man använder till att presentera unga & IT-vanor är ett svagt återgivande av Medierådets gamla studier av barn och ungas surfande. Knappast en text som är användbar inom kulturpolitiska frågor.

Samtliga paneldeltagare är förankrade i arbete med unga och kultur. Men varför är inga inbjudna konkret starka och kunniga just inom ungas nätkulturer? Scenkonstnär, författare och teaterprofessor: Här vill vi ha IRL och vedertagen retorik, normer och uttryck som grunden för vår debatt, vilken tvärtom kräver en öppenhet att vända på perspektiven och utmana rådande kulturpolitiska diskurser. Frågorna man ställer om nätarbete blir antagligen bara polityr. Svaren är sagda innan debatten hållts: "Verkligheten" har rådet själv utsett genom sin pressrelease och ytterligare understrukit genom sitt val av panel och deltagare.

Var är unga kulturutövare? Bibliotekarier? Nätforskare?

Som att gilla moderna museet men inte fri graffiti. Lås in uttrycken i en välkänd kostym, sen kan vi klädsamt prata om möjligheten att släppa in skapande kids från kylan.

Bitchiga föräldrar provoceras av ungas multitasking

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Sat, 08 May 2010 23:41:00 +0000

När man tröttnat på att övervaka ungas nättrafik för att spåra olämplig information, utlämnande av personliga uppgifter eller bilder samt kontakter med okända, då flyttar man fokus till nästa provocerande faktor. Multitasking är uppenbarligen skitfarligt för barns hjärnor.

Om man samlar en skolklass och lyssnar till vilka regler de ställer upp för teknikanvändning kan man inte dra någon annan slutsats. För vi som vuxenvärld borde väl ha rätt när vi i en så överväldigande majoritet avfärdar en vitt utbredd form av mediekonsumtion? Vanligt är att barn och unga beskriver att de inte får chatta och titta på film samtidigt. Men ännu vanligare är att man inte får lyssna på musik, chatta och göra läxorna samtidigt. Hjärnan är tydligen en ömtålig, lättstressad muskel som bara kan hantera franska glosor i tystnad och solitär(ism?).

Föräldrarna har stöd att hämta i Current Health 2 (Feb2010) där några forskare från Stanford university skriver "People who multitask-for example, writing a term paper with a basketball game on TV and an IM conversation going while also checking what's happening on Facebook-may be better off just doing one thing at a time." Resonemanget skulle vinna på att anknyta till uttrycket "attention deficit" mental syndrome som beskrevs i New Atlantis: A Journal of Technology & Society 2008 (pdf).

Men Jackson et al som med stringens presenterar sina resultat om hälsa och Internet, mobiltelefoni och TV-spel finner andra förhållanden. De resonerar i sitt paper Children’s Information Technology (IT) Use And Their Physical, Cognitive, Social and Psychological Well-Being (som de presenterade under 2010 Fourth International Conference on Digital Society i februari) annorlunda kring just välmående och IT-användning.

För dem är fokus också kunskap, kognitiv utveckling och god hälsa i relation till ungas IT-användning. De menar dock efter genomförd studie att: "Videogame playing was positively related to visual spatial skills and internet use was positively related to reading skills. Cell phone use was moderatelyrelated to social self-competence"

Författarna hade använt sig av "Hierarchical regression analyses were used to test the hypothesized relationships between IT use and (1) body weight; (2) cognitive outcomes; (3) social outcomes; and (4) psychological outcomes, controlling for sex, race, age and household income."

Sammanfattningsvis menar sig forskarna kunna bekräfta positiva effekter av olika teknikanvändning. De skriver:

"Equally important is the absence of any evidence of negative effects of IT use. For example there was no evidence that IT use is related to body weight when other factors that influence body weight are controlled (e.g., age, race, household income). There was no evidence that playing videogames was harmful insofar as detracting from desirable outcomes (e.g., social self-competence, selfesteemselfesteem). And there was no evidence that IT use detracts from school performance."

Obs: "No evidence that IT use detracts from school performance"...

Att använda flera former av sociala medier samtidigt som man utför skolarbete är i dag ett etablerat sätt att arbeta på. Hur mycket intryck vi kan hantera och under vilka premisser vi presterar mest och efter förutsättningarna kvalitativt kan inte i skolan eller hemmen avgöras med en snabb fix i form av regler för hur många intryck ett barn får utsättas för under en viss period. I likhet med livet i stort bör stressnivå, prestationsgrad och välmående vara avgörande. Kvantifierande av samtidiga upplevelser ger inga automatiska svar.

Att göra läxor och chatta samtidigt borde vara så simpelt att förstå. Vilka barn tycker om att enbart arbeta ensamma eller i grupp? Många gånger behövs de sociala relationerna som en pågående process under inlärning eller informationssökande. Att se dessa aktiviteter som ensamarbete är bara märkligt.

Kulturkonsumtion kommer heller aldrig stelna i en för femtiotalister lagom fattbar form... Kanske stänger biograferna och framtidens samhällsmedborgare vara betydligt kognitivt rikare genom sitt myckna rollspelande i virtuella världar eller övningar i simulatorer av olika slag. Hjärnor blir trötta, av olika orsaker. Vuxna kanske inte klarar att manövrera den informationsmängd som yngre, mer vältränade mediekonsumenter gör, men unna dem lite tillit och frihet att utröna sina egna styrkor och begränsningar...

Och vad gäller multitasking i stort. Varför är medieanvändningen så mycket värre än IRL-aktiviteter? Vilken småbarnsmamma kan lyssna och jobba med mindre än fem akut viktiga signaler till medvetanden på gång samtidigt? Och hur skulle några bloggar, icke skrivna av väletablerade priviligierade it-män, bli till utan multaskande kvinnor som lagar middag, för samtal med sina barn och lagar middag samtidigt?. Nej, fuck, jag menar bloggar samtidigt.

Kulturrådet borde se ljuset men de har bara upptäckt knäckebröd

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Sat, 08 May 2010 15:52:00 +0000

"Tekniken har möjliggjort för barn och unga att själva både möta och producera kultur på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Barns och ungas komplexa medieanvändning påverkar deras kulturvanor. "

Kulturrådet

En trettonårings kommentar när hon läst kulturrådets rapport om kulturutbud, trender och unga är "No shit, Sherlock".

Själv tänker jag att kulturrådet skriver och beskriver som om de vore livsmedelsverket som vill att vi ska äta tolv skivor bröd per dag, eller kanske folkhälsoinstitutet som tycker att vi ska ta lagom med prozac och helst gå i kognitiv beteendeterapi (för Freud är så ute i en individualistisk tid när man ska behandla psyket på samma sätt som ett Martin Timell-bygge). Problemet med detta är att kulturen inte bör vilja befinna sig i samma tvångströja som andra politikområden. Att den kan redovisas så här tafatt, statiskt och med små föga insiktsfulla analyser är oroande. Hur var det med kultur som förändrande, formande, möjliggörande kraft? Och vad hände med begreppet deltagandekultur?

Här är avsändaren institutionssverige och det är tungt, riktigt tungt. Är ni fråntagna rätten att lyfta fram forskningsresultat som pekar på radikalisering och demokratisering genom olika konstarter? Är er enda rapportform den där man beskriver redan välkänd, befintlig fakta och utelämnar de (goda) anomalier som även institutionssverige har att erbjuda?

Att det blivit så här grundläggande och att banbrytande exempel inte ingår kan bero på att rapporten så starkt fokuserar statistik mellan 1998 och 2008. Men det är inte hela svaret. Man kan genom rapporten se hur författarna försöker pressa fram en entusiastisk anda över utvecklingen. Något de uppenbarligen känner förväntas av dem. Men deras slutsatser och konstateranden är gjorda på ett klipp och klistramanér med bakgrundsinformation hämtad före 2008. Visst kan man behandla materialet utifrån aktuella årtiondens resurser, men det betyder inte att man i sina analyser och reflektioner behöver hoppa över de livliga debatter och kraftiga nättillväxt som pågått från 08 fram till i dag.

Börjar man 98 kan man ju i o f s också kraftigare lyfta fram de mer utopiska idéer om ungas nätkulturer som fanns då och koppla dem till vad som faktiskt hänt under senaste åren i kultursverige. Om man nu, som pressreleasen andas, även vill dra fokus till digitala medel och skapande får man samla lite kraft och kunskap inom området innan man släpper rapporten. Att konsekvent upprepa att mer kunskap och studier behövs blir till slut genant. Om kunskapsbehovet även hos högsta hönsen på kulturrådet får man väl dra in lite sakkunniga som kan hjälpa till och tolka materialet?

Behovet av utbildning inom kultur och skapande är av stort behov och det är bara att skriva under på kulturrådets sammanfattning vad gäller bibliotekspersonalen:

"Exempelvis har det funnits stora problem med både grund-, fort- och vidareutbildning för personal som ska arbeta med biblioteksverksamhet för barn och unga." Men denna inblick presenteras avgränsad från kapitlet om teknik och medier. I biblioteksrapporteringen är och förblir läsfrämjeriet och en smal mediedefinition allenarådande.

Den stora övertygelsen att barnkonventionens mål fått genomslag är tveksamt. Barnkonventionen är som ett supereffektivt baseballracket att rikta mot beslutshavare och kulturintresserad publik. Blotta benämnandet av en konventionstext räcker. Sedan kan man bocka av den detaljen, som om det räcker med att frågan varit uppe på bordet och att ett par delar av konventionenstexten lyfts och ibland implementerats (medan andra delar som varit mer besvärliga fortsätter att vila i mörker).

De olika insatser man nämner är inte samtidigt analyserade utifrån denna faktor. Barn och ungas inflytande diskuteras generellt men ges inte den grundliga analys och jämförelse mellan faktiska tillgängliga möjligheter och det utfall som betraktat årtionde gett. Faktiskt har såväl skola som kulturinstitutioner trots extremt förbättrade möjligheter till interaktion och gemensamt beslutsfattande med barn, under den aktuella perioden, skyggat för att förändra sina roller och förhandla sina maktpositioner med yngre användargrupper. Hur rimmar det med lyrisk övertygelse om barnkonventionens genomslag?

Speciellt beklaglig är denna svaghet just inom kultursektorn där man måste vara beredd att gå i täten med förändringsarbete och tänjande av gränser. Hur kultursektorn i stort och ledande instanser på kommunal och statlig nivå reagerat på IT-utvecklingen är genant. Det hade varit prydligt om Kulturrådet passade på att medge detta i sin rapport. Att fokusera på kvantitativa mått gör inte slutsatserna mer "oskyldiga" eller objektiva. Alternativen 1998 till 2008 fanns där och finns såväl i dag. Rapportskribenterna svär sig fria från att analysera de ungas inflytande på allvar men genom att framhålla barnkonventionens ökande genomslag och ge företrädelsevis positiv respons på egna styrmedel ger man sig ändå frisedel.

"Bibliotekens uppgift är att främja intresset för läsning och litteratur och att erbjuda information och kulturell verksamhet. " rapporterar man också. Men när man nu lyfter FNs barnkonvention på så många ställen i rapporten och ser positivt på dess inmplementering, varför analyserar man inte ungas medievanor, kulturarbete och biblioteksförankring som en sammanhängande enhet? Biblioteken kränger kulturrådsböcker och främjar läsning, allt väl så långt. Men ifråga om politisk radikalisering av barns och ungas demokratiska möjligheter genom kultur och medier så har även kulturrådet en blind fläck.

Bild, dans, böcker, film m m presenteras med en tioårsanalys och förhoppningar om stabilitet och utveckling. Men med tanke på vart den stora förändringen skett under den beskrivna gångna tioårsperioden, rådet skriver "mycket av det som kallas barns och ungas kultur sker just inom ramen för medieanvändning".(Och i det här sammanhanget när man främst diskuterar institutionaliserad kultur är ordet "mycket" en underdrift. Medieanvändningen bör vara den mest dynamiska kulturscenen, arkivet, interaktionsmöjligheten etc) bör man fråga sig om inte kulturrådet borde verka för en dator till varje barn som ett säkert billigt och kraftfullt sätt att öka kulturåtkomsten, demokratiska möjligheter, skapandet och inflytandet för den beskrivna gruppen.

Man lyfter vikten av ungas kulturproduktion och konsumtion genom teknik men sammanfattar
"Frågor om hur barns och ungas medieanvändning påverkar deras sätt att konsumera och utöva konst och kultur är ytterligare ett kunskapsområde som behöver utvecklas. "

Varför inte börja med att i en rapport som denna räkna upp några av de goda exempel som finns och inte bara i sin pressrelease flagga för hur viktig ungas teknikanvändning är? Det är som att lyssna med ena örat på ett informationsbrus där man märker att många forskare och aktiva pedagoger beskriver en rik nät- ungdomskultur och man tänker att det kan vi också trycka på för att framstå som moderna. (Istället för att upprepa det man tycker är en god insats "Kultur i skolan" fråga sig om ett uns av de pengarna gick till just utveckling av ungas egna kulturproduktion och inflytande genom t ex teknik?)

Men att upprepa det som redan sagts, för flera år sedan, och göra det sporadiskt parat med statistik över teknikanvändningen är svagt. Lova istället att Kulturrådet blir nätkultur-kompetenta och att det kommer synas i kommande praktiskt arbete och rapporter.

Men eftersom man lutar sig mot material från Medierådet (i det aktuella kapitlet) har man nu smittats av deras problem: Att man i grunden inte har ett positivt laddat uppdrag. Medierådet har gjort många bra insatser men från början färgats av sitt fokus på risker och problem. Att ärva deras studier och kunskap är därför olämpligt. Kulturrådet hade kunnat välja andra vägar för att samla relevant statistik och framför allt: I varje kapitel kring en konstform dra paralleller till den digitala utvecklingen. Inte nöja sig med en kort text om ungas nätanvändning (etc) som nästan svävar för sig själv vid sidan av övrig, välkänd, väletablerad, ofarliga kultur.

Upplevelse genom arv och kontinuitet är bra. Men det betyder inte att man kan slarva med de stora kulturella genombrotten som skett via digitala vägar. (och sedan dessutom ropa på uppmärksamhet till sin rapport just med hänvisning till ungas medievanor, pressreleasen.)

Barndomskrisen gör näthysterin så mycket mer begriplig, men kasta ut säkerhetskonsulterna ändå

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Thu, 06 May 2010 20:05:00 +0000

Oron för ungas nätanvändning har inte gått någon förbi och riskdiskussionerna tar visst aldrig slut även om man nu väljer att tämja de vildaste uttalandena till förmån för en upplevt sakligare ton i fråga om ungas möjligheter och praktiserande av ett nätliv.

Att begreppet barndom och dess djupa betydelser ifråga om oskuld och skyddsbehov är avgörande i en enkel konstruktion av unga som nätoffer är väl uppmärksammat. Men om man tar tempen på hur barndomen beskrivits under tvåtusentalets början i ett bredare perspektiv blir moralpaniken kring s k ny media kanske ännu mer begriplig.

Visst har skärmbaserad media påverkat diskussioner om hälsa, moral etc under olika årtionden. Men teknikförändringarna och de starka känslorna inför barndom respektive ungdomskulturers uttryck har under de gångna åren även influerats och troligen stärkts av det krisperspektiv man haft på barndomen i den massmediala och övriga offentliga kulturen.

Mary Jane Kehily undersöker inte explicit Internet eller sociala medier. Hennes fokus i Media, Culture and society 2010, volym 32(2) är starkt fokuserat på kristemat. Hon hämtar sina teoretiska resonemang ur ett starkt nätverk av Baumanns, Giddens och Becks teorier om reflexivitet, identitet, barndom och risker.

Hennes analys bygger på artiklar från graviditetstidskrifter och hon finner att bevisen för krisen i barndomslandskapet visas på en mångfald sätt. I ett samhälle där man har ansvar för att skapa sin egen biografi, fatta avgörande beslut, uppleva sig fri och ta ansvar för följderna av medvetna och omedvetna val (se referenserna till nämnda teoretiker i artikeln) öppnar för en marknadsföring av risker och därpå följande krav på att rusta sig och ta initiativ mot riskerna.

Med den otrygghet som upplevs är det fullständigt logiskt att nätlandskapet under dessa centrala år under tvåtusentalets början framstått som ytterligare en belastning. Om barnen är små projekt med starkt behov av cochande föräldrar i en barndom som eroderar, då underlättar knappast den mångfald av idéer, impulser och relationer som nätet kan erbjuda (och föräldrarna inte överblicka).

Kan man då inte tänka sig möjligheten att ta avstånd från de högt ställda kraven på romantisk barndomsmiljö, framgångsrikt livsskapande och fulländat föräldraskap - skickligt manövrerande mellan fallgropar i risksamhället?

Kulturen är en kåpa som varje individ bär och som vi som kollektiv genom gemensamma idéer pressas kvar inunder. Med förståelse för den antiharmoniska och kravfyllda föräldraroll som marknadsförs bör vi visa förståelse för nätbegränsningar och fördomsfulla ingrep i ungas integritet.

Dock ska vi inte acceptera följderna av att den uppflammande (barndoms)kris-medvetenheten under tvåtusentalet sammanfallit med ökningen av ungas nätaktiviteter. Istället ska vi anstränga oss att lyfta fram debattörer och yrkesverksamma inom barn och ungdomssektorn som inte arbetar primärt med ett riskperspektiv på ungas medieanvändning. Tvärtom skall vi bejaka en startpunkt i motsatta delen av skalan. Kreativiteten och "vinsterna" måste belysas innan alla säkerhetskonsulter (som nu framgångsrikt raggar bland pro-nätforskare) samlas för att håva in kommunala ekonomiska medel och tyvärr, om än med välvilja, undergräva pedagogers och bibliotekariers kamp för att integrera nätresurser i skolarbete och kulturutbyte.

Som en sista parantes bör vi också fundera över vad som sker med de många barn och unga som inte har multitasking-, ekonomiskt solida och energirika föräldrar som följer dem in i en verklighet som kräver ett ständigt skapande av den egna biografin.

Friheten att skapa ditt liv är en enorm börda. Speciellt när denna frihet är en chimär, bygd på en individualistisk och ganska nyliberal tolkning av människors faktiska möjligheter.

Hur var det nu... Finns det inte en sociologisk studie som visar att deprimerade har en mer realistisk syn på sina möjligheter än vad andra samhällsmedborgare har? (Vi klättrar väl inte alla uppåt på den omöjliga konsumtionsstege som Baumann så skickligt har beskrivit.)

Vegansexualitet och skapandet av en starkt negativ diskurs på sociala forum

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Thu, 06 May 2010 18:26:00 +0000

En radikal djurrättsorganisation, Djurrättsalliansen, avslöjade i vintras de dåliga förhållande som grisar, blivande julskinka, lever under (rapport av ekot). Denna och den mer etablerade organisationen Djurens rätt (som t o m får snacka med kronprinsessan) har traditionellt bestått av olika falanger djurrättsaktivister med differentierad syn på etiska grundantaganden till varför köttkonsumtion är fel. Först på senare tid har relationen mellan feminism och djurrätt blivit mer offentligt känd. Detta mycket beroende på Lisa Gålmarks arbete och hennes bok Skönheter och odjur.

Gålmarks analyser känns igen i artikeln Vegan Sexuality: Challenging Heteronormative Masculinity through Meat-free Sex. En studie av veganers val av sexualpartner i New Zealand som för forskarna Potts & Parry utmynnar i en beskrivning av hur den aktuella gruppen på olika typer av sociala forum beskrivs och konstrueras som

"(sexual) losers, cowards, deviants, failures and bigots".

De mycket starka reaktionerna gjorde att man sökte svar på vilka maktstrukturer som utmanades av veganers val av sexualpartner och livsstil. Upptackten till skapandet av en stark negativ diskurs kring veganism och "vegansex" hade sin upprinnelse i uppmärksammande av att veganer ofta sökte sexualpartner som även de var veganer. Man ingick i relationer med andra personer som valde att leva i avståndstagande från grym behandling av djur och köttkonsumtion.

Denna beteendestruktur bland veganer väckte starkt motstånd och författarna beskriver hur traditionell västerländsk maskulinitet hör samman med bland annat köttkonsumtion och att detta utmanande av den hegemoniska heterosexualiteten (som bygger på olika former av vedertagna maskuliniteter och skeva maktförhållande mellan genusen, se t ex Connell ) var vad som utmanades genom veganernas livsval. Författarna skriver:

"The extensive media hype about (and public response to) vegansexuality was predominantly negative and derogatory towards "vegansexuals" and vegans/vegetarians. A particular aggression was evident in online comments by those positioned as heterosexual meat-eating men."

Frågan är hur stort utrymme som finns att analysera öppningar och förändringsbenägenhet i olika typer av maskuliniteter, och framför allt om man kan tänka sig en framtid med erroderad hegemonisk maskulinitet där såväl homosexualitet som veganism blir möjliga delar av identiteten.

Djurrättsrörelsen har haft framgångar och en av djurens rätts medlemmar Ludvig Lindström (som även varit s k levande bok på Malmö stadsbibliotek) uppmärksammades när han blev utsedd till Europas sexigaste vegan. Han har även suttit i en bur i centrala Stockholm för att protestera mot djurhållningen. Inte bara ett utmanande av maktförhållandet mellan olika djur utan även ett sätt att tänja på mansrollen?

Ludvig Lindströms poserande och aktioner är på ett ytligt plan inte ett vedertaget sätt att uttrycka maskulinitet. Dock är det på ett mer allmänt, vardagligt plan svårt att vara vegetarian i t ex ett mansdominerat yrke i dag.

Även i informationssfären är det matindustrins mål som styr centrala aktörer och propaganda för mjölkkonsumtion ses inte ens som reklam i dagens skolor. Ej heller håller man aktörer som Svensk köttinformation (som ägs av industrin själva och därmed är en intresseorganisation) utanför det man kallar objektiv informationsförmedling.

Veganism är ett känsligt ställningstagande och det syns såväl i pro-djurrätts som i pr-köttkonsumtionsdiskussioner på sociala forum. Vilka avsändarna är på institutionella hemsidor och på sociala forum är viktigt att uppmärksamma. Å ena sidan har vi sociala mobbar och sociala geniala grupperingar, å andra sidan har vi betalda lobbyister och chattrare som inte torgför sina uppdragsgivare...

(Kul är i alla fall att dokumentären Food Inc nått Sverige...)

Att skapa en modern religiös identitet genom mediainfluenser och interaktion

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Wed, 05 May 2010 20:13:00 +0000

Berger & Ezzy (som är forskare inom sociologi, socialt arbete och antropologi) har under flera år följt häxor och witchcraft i sin forskning inom modern religion. I ett nummer av Journal for the scientific study of religion i höstas pekar de på möjligheterna att skapa en religiös identitet utan att befinna sig i kontakt med ett nätverk av utövare. I en individualistisk kultur kan personer bli utövande häxor genom att ta del av influenser från massmedia och låta dessa intryck bearbetas och bemötas med egen kunskap, samhälleliga sociala strömningar och ställningstaganden.

Nätet brukar ju beskrivas som en möjlig frizon för olika subkulturer att uttrycka och utveckla sin identitet och gemenskap genom. Men ökade medieresurser kan också användas för inspiration och stödja en person i beslutet att ta på sig en religiös identitet. Här utgör supporten alltså en möjlighet att ta steget in i ett religiöst utövande och inte bejaka eller understödja redan befästa influenser eller identiteter.

Helen A. Berger och Ezzy Douglas (Ibid.) har undersökt 90 unga personer som definierar sig som häxor och de ser Internetresurser och tidskrifter som en "mediated form of social interaction" vilken hjälper unga att skapa och upprätthålla sin identitet som häxor. Detta blir möjligt även i samklang med kulturella uttryck som individualism menar författarna.

Att integrera etiska ställningstaganden, utöva magi, fördjupa den egna förståelsen och skapa en ideologisk-religiös ram för sina livsval för individuella häxor görs genom reflexiv interaktion med media. Men stereotyp eller likriktade bilderav deras religiösa utövande kan också avgränsas från de egna valen. Populära massmediala bilder kan dra tankarna till omogenhet och mot detta reagerar de utövande, intervjuade häxorna menar författarna.

De intervjuade har olika syn på de häxor som syns i t ex TV-serier men de är alla medvetna om dem och detta gör att man kan se TV-programmen som "a cultural resource integrated into the reflexive project of the self". (Här med hänvisning till Giddens och hans teorier om identitet och det reflexiva jaget. Se Modernity and self identity) De intervjuade menar sig dock ha hämtat kunskap mer i traditionell fysisk litteratur än i populärkultur och på nätet.

Påtaglig är den globala identitet som denna religiösa utövning är grund för menar författarna och pekar på att häxorna är svagt förankrade i sitt lokala samhälle och nära gemenskaper ifråga om sitt utövande av magi, val av etik etc. Detta talar således för deras teori om medias makt att sprida globala bilder som influerar unga att göra individualistiska, genomtänkta val men med väl kända referenser och förebilder som möjliggörare (jmf Ibid.).

Dock finns häxkulturen i äldre former och i likhet med andra religioner är häxutövande reflexivt och för individen beroende av många beslut och idéer. Samspelet med nutida starka normer i fråga om individualism är dock intressant för denna religiösa utövning liksom dess delvisa förankring i feministiska strömningar (Ibid.) Ifråga om detta säger t ex Cherry, utövande ung häxa:

The old archetype for aWitch is the hooked nosed, green skinned, hexing maniac with a black hat on. The modern
archetype of a Witch is the New Age archetype . . . But there’s also the building up that Witchcraft and feminism
are combined and we don’t see male Witches a lot on these programs. You know it’s always young women who
are very sure of themselves and very empowered and kind of “I can do this. I’m going for it.” kind of thing.

Identitetsskapandet och möjligheten att pröva olika vägar ökar med nätets utbredning. Men som i artikeln om unga häxor ser vi hur olika influenserna att ta steget in i t ex en religiös identitet kan se ut. I artikeln kan vi också känna igen hur "enkla" och stereotypa bilder av olika personligheter och egenskaper kan utgöra en motpol till hur personer tillhörande en slags subkulturer själva definierar sin tro och sitt kunnande.

Angående skapandet av reflexiva identiteter och samspel mellan media, sociala medier, nätverk och fysiska resurser och förebilder kommer vi även fortsatt att söka olika ingångar till olika nätkulturer. I häxornas fall är individualismen och det egna utövandet av ritualer och magi påtagligt. Härmed kan det vara intressant att jämföra olika subkulturers förhållande till sociala medier och nätverkande utifrån hur individualistiskt präglat deras intresse är och i vilken utsträckning det är fruktsamt att utöva "aktiviteterna" & arbeta med identiteten på egen hand.

Man kan även fråga sig om den starka girlpower eller feministiska strömning som finns i den aktuella gruppens tillhörighet påverkar behovet av respons och bekräftelse kontra valet att se de religiösa markeringarna och etiken som därpå följer som "goda och givande nog" utan att behöva speglas i andras liknande upplevelser.

Bibliotekarielegitimation, tack!

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Tue, 04 May 2010 06:40:00 +0000

Häromveckan skrev socialdemokraten Irene Söderhall i UNT om nedläggningen av småbibliotek i Uppsala-trakten. Kort beskriver hon hur den aktuella kommunen marknadsför sig som en attraktiv och expanderande storstad samtidigt som mindre orters viktiga samhällsinstitutioner förlorar sina redan små ekonomiska medel. Mycket intressant i debattartikeln är att biblioteken drivs av ideella föreningar och ifråga om detta behöver vi en ideologisk diskussion om bibliotekens trovärdighet och solida utövande av informations och kulturarbete. I regi av andra aktörer får inte kraven vara lägre, styrdokumenten lysa med frånvaro eller uppföljningen av tjänsterna bedrivas på en höft... I likhet med de som ville privatisera folkbiblioteksverksamheten i tron att servicen kunde reduceras till effektivt utlån av litteratur kan mindre föreningar ha en liknande syn på sitt arbete.

Föreningsdrivna bibliotek skall vara ett komplement om inte samarbetet med offentliga uppdragsgivare är starkt reglerat.

Trots dessa invändanden bör vi bejaka de initiativ som tas för offentliga kultur och informationsmötesplatser. I likhet med friskolereformen kan man beskriva det i termer av ett ökande lokalt ansvarstagande och engagemang för den egna bygdens behov. Anställda kan också få större makt och utrymme att forma och förbättra verksamheten om de tillåts verka vid sidan av de kommunala politruckerna.

Härmed skall man inte glömma att friskolorna lett till dränering av resurser från en del geografiska områden i städerna till förmån för små enklaver av välmående grundskolor som inte tar samma ansvar som den kommunala skolan för elever från alla socialgrupper och med olika språk.

Att man haft möjlighet att inte anställa viktiga medarbetare i grundskoleverksamheten som skolsköterskor, kuratorer och bibliotekarier är också helt oacceptabelt. Härmed bör en eventuell satsning på mer lokalt ansvar för små bibliotek följas av krav på välutbildad personal om man knyter verksamheten till någon form av offentliga bidrag.

Att grundskolorna nu skall få större krav på sig att inrätta skolbibliotek saknar just de kvalitetssäkringar som specifika krav på utbildad arbetskraft utgör. Återigen är det dags att fråga sig hur bibliotekariers yrkeskunnande marknadsförs. I likhet med socialtjänst och vårdsektorn bör såväl grundskolan som folkbiblioteksvärlden i någon form kräva legitimering av sina anställda. Förslagsvis skulle det för bibliotekarier kunna vara ett uppdrag för svensk biblioteksförening att utveckla kriterier för hur en bibliotekarielegitimation skulle se ut, naturligtvis kopplat till etiska och moraliska koder med grund i IFLAs och FNs konventioner och styrdokument.

Med en sådan insats från biblioteksföreningens sida skulle man kanske på längre sikt kunna få kulturdepartement och riksdag engagerade i frågor om bibliotekariers värde i den demokratiska samhällsmodellen och utbildningssystemet. Kan ministrar hojta om grundskollärares nästintill religiösa insats och därmed stora efterföljande krav av samhället på examination från högskola bör väl inte kultur och informationsarbetare vara svagare i sina försök att vinna mark i den politiska maktens korridorer.

Niklas Lindberg. Följ Adelsson-Liljeroth och övriga partiers kulturpolitiska talesmän under hela valrörelsen och kräv svar på hur de värderar bibliotekarier och vill använda dem i informationssamhället!

Djupa, allvarliga traditioner finns i vårt yrke och vi borde alla kunna lova att leva upp till ett antal informationsetiska koder (i privat och yrkesliv) likväl som avsluta våra studier innan vi ges fulla behörigheter som bibliotekarier.

Traditionellt bibliotekariekunnande, sociala medier, danska föregångare och folkbibliotekens fega nätinitiativ

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Mon, 03 May 2010 07:25:00 +0000

Att hantera och integrera sociala medier i kunskapsförmedling bland informationsspecialister bör leda till många dispyter med grund i kunskapsteoretiska resonemang. Enbart genom att ha ontologiska diskussioner kan vi förklara och kvalitetssäkra vårt informationsarbete.

Att vända sig till välbekanta, trygga och upplevt säkra former för kvalitetssäkring är ingen god väg för att tillgodogöra den mångfald vägar till kunskap som finns i dag. Det är inte heller ett demokratiskt gödande att vända sig tillbaka mot gammalmodiga / traditionella former för information literacy / kompetens.

Genom ett radikalt tänkande där vi på allvar tar till oss rönen om en majoritet av befolkningen som bärande av viktiga pusselbitar i vårt nyfikna strävande efter att förstå eller försvåra tolkningen av olika ämnen kan vi kullkasta ett förtryckande kunskapsbegrepp och postmodernistiska berättelser om värderingsinfluerad s k objektivism blir möjligt.

Arbetet med att diskutera hur information och kunskap skall utvinnas ur sociala medier pågår i forskarsamhället och borde få betydligt större plats bland yrkesverksamma bibliotekarier. Att tjänster som technorat, Google blog search & Blogpulse är till god nytta i återvinnandet av bloggbaserad gemensam kunskap (Geetika Lakshmanan , Martin Oberhofer i IEEE Internet computing mars/april) är t ex välkommet. Mycket behöver göras men dessa publikt inbjudande tjänsterna är välkända och välanvända.

För samhällsvetare och humanister som är kritiska mot hegemeoniska sanningsbegrepp är den sociala webben en revolution olik alla andra upror mot makt och totalitära berättelser vi tidigare upplevt. Denna form av kollektivt kunskapande leder dock även till mycket kritik och uppmärksammande av gruppers styrka ifråga om medvetna försök att sprida rykten etc. Men samtidigt är den ideologiska våg som hävdar de sociala forumens kunskapsmässiga värde också starkt påtaglig. Kanske har detta bland annat med medelklassens (och framför allt mäns) deltagande i produktionen av texter och samtal i gemensamma forum att göra. Ju mer familjära inflytelserika grupper känner sig i digitala landskap desto mindre kan riskinspirerad mystik och avfärdande marginalisera massans röster.

Men den sociala webben kan också fragmentiseras och olika sociala nätverk växa i anseende och neka tillgång till sina kretsar. Medelklassens makt över det fria ordet kan därför pågå även med en starkare social webb. Sambanden är naturligtvis inte lika enkla men en del nätbaserad opinionsbildning påminner om etablerad dagsmedias och i dessa fall kan även en amatöranalytiker sätta röda ringer kring olika personer och t ex tankesmedjor som kan liknas vid redaktörer (eller kanske dirigenter som skickligt skapar stora grupper av budbärare på diverse allmänna sociala forum).

Ifråga om kunskap och trygghet att använda sociala medier i kunskapsförmedling och informationstillhandahållanden bör vi gemensamt hjälpas åt för att inte söka enkla metoder och mätbarhet. Kvalitetssäkring av dynamiska miljöer kan inte ske med hjälp av den förenklade postpositivism som bibliotekarier i dag lutar sig mot i sitt arbete med fysisk facklitteratur och webbplatser med institutionella avsändare. Geetika Lakshmanan , Martin Oberhofers artikel Knowledge discovery in the blogosphere,
som refererats ovan, visar hur begrepp och metoder som främst har kvantitativa grundförutsättningar och sin idégrund i traditionell textanalys nu återanvänds i kampen med de sociala medierna. Artikelförfattarnas sammanförande av ett par olika undersökningskriterier i algorithmer för att ge överblick över trender, tyckanden och återkommande uttryck i bloggar är intressant och ger gemensamt bättre möjlighet för personer att följa bloggarna trots deras stora dynamik och krav på ständiga uppdateringar från informationssökarens sida. Men verktygen förefaller ändå trubbiga. Författarna återkommer till välkänd teori inom informationsåtervinning. Spårande av populära ämnesord, sökningar och rankning. (Författarna uttrycker att de använder "three prominent techniques that are frequently applied to discovery in blogs - clustering, matrix decomposition, and ranking".)

Trots dessa invändanden är även texter där man efterlyser nycklar och system för att närma sig kunskapsmassorna intressanta. Varken relativism eller strypande av kreativitet med sanningsanspråk och hierarkisering leder till "målen" d v s tillgodogörande av kunskapsmassorna som produceras genom sociala webben. Utvecklingen av den semantiska webben pågår och måste följas. Inte för att hålla bibliotekariers slitna tesaurus-fana högt utan för att tvärtom värna om ett flytande sanningsbegrepp. Att frenetiskt försöka sortera och bringa ordning i en mångfald informationsbrunnar är bra, men inte om det präglas av förgivettaganden om att kvalitetsbegreppet skall se likadant ut i en digital tid som i en åttiotalsmiljö.

Om man återvänder till redan nämnda taktiker för att skapa överblick och större samsökningsmodeller kan vi också finna att detta inte behöver vara en motsättning till att bejaka och behandla olika informationsvägar med respekt och öppenhet. Bibliotekarier måste i dagsläget, medan kunskapsteoretiska diskussioner blir alltmer av nöden, ha rätt att falla tillbaka på klassiska metoder för kvalitetssäkring i sin presentation av olika resurser. Att däremot osynliggöra eller bortse från stora gruppers gemensamma informationsarbete är inte acceptabelt. Det må vara besvärligt att presentera olika resurser med stora differenser i uppkomst, spårbarhet och avsändare. Men i det danska projektet TING kan vi få inspiration till hur man börjar ta steg mot att inte diskriminera alternativ till bobliotekskataloger, institutionella hemsidor och klassiska referensverk.

TING (se även En okuvlig bibliotekarie: Århus plus Köpenhamn= Ting. Siktar på The pervasive library) eftersträvar att erbjuda användarna en mångfald informationsingångar, publicerade på ett överskådligt sätt samtidigt som avsändare och typ av informationstillgångar blir begripligt. Trots den stora upphandling av ny nätservice till biblioteksanvändare i kommunerna har man inte styrkan och självförtroendet att samtidigt ta tillfället i akt och finna radikala former för integrering. Exempel på steg i den riktningen finns. Men att alltid presentera resurser från den sociala webben som alternativ, tydligt hierarkiskt underordnat t ex opacen är näst intill patetiskt.

Det är inte alls utopiskt att använda traditionella bibliotekarie-skills och kombinera detta med en öppenhet mot olika former av informationsproduktion. Snarare blir den stora utmaningen att utbilda användare och ha en tillräckligt god pedagogik för att användarsamhället skall ha tillgång till flera informationsvärldar och kritiskt kunna använda dem alla.

Bourgeoisien och den sociala webben på arbetarnas dag

noreply@blogger.com (Lina Z Y) — Sat, 01 May 2010 20:41:00 +0000

Första maj. En dag att vakna till med festkänsla i magen om man är kvar i barndomen och har föräldrar som är engagerade socialister. Storslagna demonstrationer med taktfasta rop och olika musikkårer från år till år. Fest efteråt med tal och musik. Bättre än julafton, mindre laddat i och med sina få krav och med en fri relationsdynamik i den politiska massan snarare än i kärnfasmiljens trånga försök att leva upp till materialistiska omöjligheter och småreligiösa känslor. Kollektivet för individen, gemensamt solidaritetsarbete och vilja till förändring. Finner vi kraften på regniga torg eller är det på den sociala webben som en ny socialistisk rörelse blir möjlig?

I dag är det läge att uppmärksamma att statarsverige finns kvar. Vi har papperslösa inom jordbruk och hushållsnära tjänster. Inkomstskillnaderna ökar och fattigdomen kan främst återfinnas inom ett par grupper:

"Till dagens underklass hör bland annat ensamstående mödrar i låglönejobb, utländska gästarbetare, invandrare i permanent arbetslöshet, pensionärer, sjuka och ungdomar."

Detta skriver Maria Holm i Efter Arbetet. Artikeln bygger bland annat på Anna- Lena Lodenius rapport om hur den ekonomiska krisen slagit mot redan utsatta i samhället. Kommuner och landsting skär i sina budgetar när deras trygghetsinsatser tvärtom behövs,bör efterfrågas och aktiveras som mest.

Med en borgerlig regering betalar sjuka nu mer skatt än arbetande, sjukskrivna med en tjänst att gå tillbaka till får mer ersättning än arbetslösa sjukskrivna och 50 000 personer berörs i år av den nya regel som gör att personer kan utförsäkras oavsett om de är sjuka eller friska. Även machomärkta fack med företrädelsevis manliga medlemmar deltar nu i LOs samlade upprop för rättvisare trygghetssystem, Kalla Sverige.

Men hur fungerar akademikerfacken? Vårt eget fack andas medelklassbekvämlighet och mjukt kulturengagemang. Knappast en kulturutövning i Dario Fos (blogg) anda (Dom har dödat en gitarr men folket har tusen åter). Snarare ser vi genom digital verksamhet och DIKs tidskrift hur man vilar lugnt i en institutionaliserad kulturtradition med idéer om livskvalité och skönhet för de redan välmående. Får vi någonsin se ett stridbart DIK där kultur och information innehar politisk sprängkraft och där man snabbt och effektivt utformar sina medlemstryggheter för att svara mot aktuella samhällsförändringar? Många bibliotekarie-tennsoldater hinner falla medan man långsamt börjar påverkas av att regeringens politik slår även mot de egna medlemmarna. Aktuella garantier och inkomsstöd måste bromsa försämringarna för arbetslösa och sjukskrivna, såväl de som drabbats nu som de som redan har fallit igenom.

I ett samhälle med ökande klyftor och många behövande grupper med små resurser är det viktigt med arbetet för yttrande och informationsfrihet. De system som stärker informationsjämlikheten och möjligheten för alla att delta i opinionsbildande arbete och uttrycka sig individuellt måste upprätthållas även i svåra ekonomiska tider. Men just nu är behoven även skriande ifråga om bredare initiativ för t ex digital jämlikhet. En stor utmaning när till exempel folkbiblioteksarbetare känner av kommunernas minskade resurser och därför inte i första hand väljer att satsa och innovativt förändra sitt lokala engagemang.

Den trend som finns att framhålla folkbiblioteken som mötesplatser kan appliceras på frågor om resursstarka individer respektive grupper. Offentliga, öppna mötesplatser med möjlighet till jämlikt deltagande är av stort behov i ett kapitalistiskt samhälle där de flesta aktiviteter och sociala möten sker i regi där monetära medel krävs för inträde.

I artikeln How do public libraries function as meeting places?, i Library & Information Science Research, visar tre norska B&I-forskare hur relationen till biblioteket som mötes och uppehållsplats är beroende av socialgruppstillhörighet. Låg utbildning och inkomst utgjorde i studien förhållanden som ökade biblioteksanvändningen i denna mening.

Författarna menar därför bland annat att biblioteken som mötesplats är en väg för att utjämna sociala och ekonomiska skillnader i samhället (Ibid). Men frågan är om bibliotekets tjänster inte bör stå i fokus även för studier som dessa. I hur hög utsträckning når man olika socialgrupper med valda former för service och marknadsföring? Hur många utesluter man genom inflexibilitet och höga förseningavgifter? Vilka tilltalar man med valet av programverksamhet och satsningar på olika medieformer och planering av det fysiska rummet? Att använda biblioteket för att det är en av ett fåtal ytor som inte är privatägt utan kan begagnas av alla betyder inte att man utjämnar klyftor ifråga om informationsåtkomst, språklig förmåga eller demokratriska möjligheter. Gemensamma mötesplatser är den samlade politikens uppgift att åstadkomma. Biblioteken bör ha rätt till att fokusera på sina specialistområden och genom dessa bidra till minskade klyftor.

Tankarna bör även gå till de sociala medierna och deras möjlighet att organisera människor på t ex arbetarnas högtidsdag. Men hur utvecklas den sociala webben och vilka är det som befolkar olika arenor? Vilka talar, lyssnar, kommenterar, reagerar eller utgör publik? Vilka har inträde i form av materiell rikedom och tekniskt samt samhällsvetenskapligt kunnande?

Med enkla metoder kan vi analysera blogganvändandet med hjälp av klass eller socialgruppstillhörighet. Michael Baumann konstaterar i Information Today att Blogs go Bourgeois. Medelklassen har funnit sin plats på de sociala mediernas arena och inkomst är en starkt sorterande faktor för bloggare respektive ickebloggare.

Detta och andra exempel på den digitala klyftan visar att det inte är utvecklingen av bättre sociala medier i sig som leder till ökad demokrati och informationsjämlikhet. Visst har de politiska rörelserna och formerna för att bilda opinion och skapa manifestationer och påtryckningar förändrats och stärkts genom sociala webben. Men utanförskapet kvarstår och vi måste fortsätta fråga vilka språkrören är, inte bara om det är höger eller vänstervindar som blåser genom olika webbforum och mötesplatser.

Flera bloggare följer rapporter om sociala medier och det är en bra början till dialog om den digitala klyftan och informationsarbetarnas ansvar i relation till 2.0 och framväxande semantisk webb. På såväl produktions som organisationsplanet i webbutvecklingen måste klassmedvetenheten finnas. Men ute på folkbiblioteken är det långt enklare att uppmana till jämlikhetsarbete: Gör ert jobb, så som det föreskrivs av IFLA och genom FNs styrdokument! Ta ansvar i dag och i framtiden för att inkludera alla grupper och se aldrig biblioteket som en byggnad ni har ansvar att förvalta. Aktiviteterna är ert arbete, inte bevarande av artefakterna...
Och inför valet får vi ställa många informationspolititiska frågor. I god tid skall vi delta i debatter med de olika politiska partierna om vad deras IT-visioner har för utrymme för olika grupper. Vilken diskrepans upptäcker vi som informationsspecialister mellan utvecklingen av nya tjänster och nya beslut i relation till olika social/användar-grupper?

För piratpartiet är det upp till bevis. Är informationsmedvetenhet och frihet till för de redan rika och initierade eller är det en global och klassmedveten rörelse som kommer att växa fram? Kommer tillgången till digitala resurser, rätt till utbildning och institutioner för att upprätthålla detta ansvar att stå högt på piraternas agenda?