Så var de då ordinerade. 12 diakoner och 9 pastorer. Dessutom diakoner och pastorer i Baptistsamfundet och Metodistkyrkan. Samt två pastorer som välkomnades in i Missionskyrkans pastorskår från andra samfund.

Det skedde i Gemensam Framtids första kyrkokonferens, som hölls i Linköping nu i helgen. Mycket glädje och tacksamhet!

Pastorskandidaten Oskar Ohlsson var med och tog en massa snygga foton. Några har han lånat ut till mig, och bland dem har jag valt följande.

Vi har vant oss vid tanken att det var tre samfund som 1905 började den gemenskap som mynnade ut i en ny kyrka för ett år sedan. Men inför Gemensam Framtids första kyrkokonferens denna vecka vill jag hävda att det var mer än tre samfund. Svenska Baptistsamfundet rymde nämligen vid den tiden mycket mer än vad det gör idag.

Man brukar säga att Frikyrkomötet i Stockholm 1905 var startpunkten för GF. Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionsförbundet anordnade för första gången en gemensam konferens för att dryfta gemensamma frågor. Konferensen hölls i den största av de tre samfundens kyrkolokaler i Stockholm, nämligen gamla Immanuelskyrkan.

Förutom de mer interna överläggningarna hölls på torsdagskvällen också offentliga möten i alla de tre samfundens kyrkor i Stockholm. Tre talare annonserades i alla möten, en från varje samfund. Eftersom Immanuelskyrkan var störst och eftersom konferensen hölls där så nämndes mötet i den kyrkan först i den långa raden av möten. Man kan säga att det på ett sätt var det viktigaste offentliga mötet i konferensen. Vem var då den första och viktigaste av de tre talarna i detta det första och viktigaste mötet? Jo, det var baptistpastorn John Ongman!

John Ongman var ledare för den relativt nybildade Örebro missionsförening, denna förening som efter Ongmans död valde att gå en egen väg och bli ett eget samfund, Örebromissionen. Men det var först på 1930-talet. Den fortsatta historien med ÖM var att man långt senare gick samman med två andra, mindre samfund och bildade Evangeliska Frikyrkan, EFK.

När Gemensam Framtids historia började 1905 var alltså ÖM, eller EFK om man så vill, en del av Baptistsamfundet. Och John Ongman lyssnade man gärna till.

Men Baptistsamfundet rymde ännu ett samfund, nämligen Pingströrelsen. År 1905 studerade fortfarande Lewi Pethrus till baptistpastor på Betelseminariet, pingstväckelsen på Azusa Street i Los Angeles hade ännu inte börjat och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm hade ännu inte bildats. Än mindre uteslutits ur Baptistsamfundets Stockholmsdistrikt. Det skedde först 1913 – åtta år efter konferensen i Immanuelskyrkan 1905.

Gemensam Framtids tidigaste historia är alltså en historia som inte bara berör dagens Baptistsamfund, Metodistkyrka och Missionskyrka, utan det är en historia som vi har gemensam med Evangeliska Frikyrkan och Pingströrelsen. Frikyrkomötet 1905 är också en del av EFKs historia och Pingströrelsens historia.

Vad får det här för konsekvenser?

En konsekvens är att bildandet av Gemensam Framtid aldrig kan vara ett slutmål. Vi måste tänka större och längre. GF är ett provisorium i väntan på en rikare och djupare gemenskap, i väntan på Kristi kyrkas synliga enhet.

De andra klassiska ”frikyrkorna” i Sverige är GFs systrar. GF blir nu det största av dessa samfund, en ovan tanke för många av oss. Min förhoppning är att GF kan vara en omtänksam och kärleksfull storasyster, en storasyster som alltid tänker in de andra i familjen. Som stöttar och värnar, men som också intresserat lyssnar och lär eftersom hon vet att småsystrarna i en hel del frågor är klokare och mer framgångsrika än henne själv.

Vad betyder det här för THS och pastorsutbildningen? Jag vill återkomma till det i ett andra blogginlägg på temat. Låt mig bara få antyda att min förhoppning är ett djupare samarbete med de andra fria högskolorna. Pastorsutbildningen inom GF äger rum på THS. Men en av åtta terminer kan pastorskandidaterna byta ut mot en termin t ex i USA eller på Filippinerna eller Burma. Skulle man som ett alternativ kunna erbjuda den som så vill att byta ut en termin på THS mot en termin på t ex Örebro missionsskola? Och skulle de blivande pastorerna i Örebro kunna läsa en termin på THS om de vill?

Det var ju i alla fall John Ongman som predikade i Immanuelskyrkan på den första frikyrkokonferensen!

Allt annat går bra, bara vi inte ska gå till Helen Friberg.

Dessa ord sa jag till min fru i tunnelbanan på väg ut till Lidingö. Det var oktober och vi var på väg till det möte med distriktsföreståndarna där jag som blivande pastor skulle få förslag på tjänst. Det var med en ganska stor spänning som jag sett fram emot denna kväll. Jag hade fått ge synpunkter på vilken typ av tjänst jag skulle vilja ha och i vilken del av landet jag skulle kunna tänka mig att bo. Jag och min fru ville komma närmare våra familjer. Östra eller Västra Götalands distrikt skulle passa bra, tänkte vi. Om inte det gick hade vi för oss själva sagt att även norrut skulle vara trevligt.

Det som vi var rörande överens om var att Mälardalens distrikt skulle med alla medel undvikas. Denna relativt bestämda åsikt bestod i ett påtagligt missnöje med staden Stockholm. Vi hade ”tvingats” bo där under utbildningen. Nu ville vi så långt bort ifrån Mälardalen som möjligt. Denna bakgrund föranledde orden: Allt annat går bra, bara vi inte ska gå till Helen Friberg. Detta hade inget med Helen Friberg som person att göra. Det var bara det att hon är distriktsföreståndare i Mälardalen.

Efter att Rune W Dahlén hade sagt några uppmuntrande ord var det dags att få veta till vilken distriktsföreståndare vi skulle gå. När Rune till slut kom till mitt namn kom några märkliga ord ur hans mun. Han sa orden som jag bävade inför, att jag skulle gå till Helen Friberg. Det var med mycket fundersamma steg som jag och min fru följde med Helen till ett rum. Där presenterades en församling i Vingåker för oss. Den första tanke som dök upp i mitt huvud var att jag hade ingen aning om var Vingåker låg i vårt avlånga land. Helen tog fram en karta och visade.

Efter det första samtalet med Helen började hjulen att rulla. Jag fick träffa församlingen och det kändes väl bra. När jag talade med Gud om det kändes det också ganska bra. När jag och min fru talade om det så var det heller inga saker som direkt var negativa, förutom att Vingåker låg i Mälardalen. Vi bestämde oss för att gå emot de tankar som vi hade haft innan. Vi skulle bli kvar i Mälardalen.

Om jag ska vara ärlig så visste jag inte alls vad jag gav mig in på när jag började min tjänst. När jag nu skriver dessa ord så har jag varit pastor i snart fyra år och med facit i hand så har det varit fyra goda år. Visst har tjänsten både för- och nackdelar men jag känner ändå att Gud har haft ett finger med i spelet. Jag har sett sidor hos mig som jag inte trodde jag hade. Jag har känt att det var nog inte helt fel att jag hamnade där jag hamnade. Framför allt har församlingen gett mig en glädje i att vara pastor. Jag kan inte tänka mig att göra något annat. Jag får möta människor i livets alla skeenden. Jag får tala om saker som berör det djupaste i en människas liv. Jag är oerhört tacksam för detta förtroende. Jag är också oerhört liten inför detta uppdrag. Men känslan som lyser igenom allt, det är känslan av att vara buren av Gud själv.

När jag konfirmerades fick jag ett bibelord skrivet i min bibel. Jeremia 29:11: ”Jag vet väl vilka avsikter jag har med er säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp”.

Dessa ord har jag återkommit till under mitt liv. Gud har en avsikt (eller tanke som det står i 1917 års översättning) med varje människas liv. Han vill oss gott och vill ge oss en framtid. Det gäller det eviga livet men det gäller också detta liv som jag lever just nu. På ett sätt är det en trygghet att tänka så. Men framförallt är det väldigt spännande. För man vet aldrig var det slutar. Tänk att Gud till och med kan ha en tanke med en församlingstjänst i Mälardalen.

Att vandra i kallelsen att bli pastor är inte alltid lätt, precis som att det inte alltid är lätt att bara vara människa. Man står inför val hela tiden, val som inte alltid är lätta, val som ibland är väldigt diffusa. Flera gånger väljer man fel, flera gånger upplever man att man väljer rätt. Svagheten är vår styrka brukar man säga, men ju mer jag smakar på min svaghet desto mindre stark känner jag mig. Ju längre jag har levt, desto mer har jag förstått Paulus talande beskrivning av kampen: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” (Romarbrevet 7:15)

Det är ofta som man handlar mot sin vilja,. Det man vill gör man inte, men det man hatar det gör man. Detta tror jag är en mänsklig kamp, och jag är förmodligen inte ensam på denna väg. Livet är inte alltid lätt, och det är en väldigt ödmjukande insikt.

Men hur kan jag i min svaghet vara stark? ”Stark” låter nästan som ett skymford, speciellt om man har en låg eller dålig dag. Precis som jag går igenom perioder i livet som är tunga så gör du som läser detta förmodligen liknande upplevelser, precis som din granne också gör det. Det är nog detta som är vår styrka. Vår svaghet blir bara svagheter när vi inte delar dem med varandra. Om jag står ensam i ett hörn och skådar mig själv i naveln (vilket jag ofta gör), vem ska då hjälpa mig att lyfta blicken? Våra svagheter kan bli vår största styrka när vi delar dem med varandra.

Jag tror att om vi vill leva Kristus-lika liv i kärlek och sann gemenskap måste vi vara svaga eller dela vår svaghet och synd inför minst en människa. Genom det föds sann kärlek. Men vi är ofta rädda att dela våra svagheter för vi tror att gemenskapen skall döma ut oss som mindre andliga. Det är en fruktansvärd fälla som är lätt att fastna i. Sören Kierkegaard talade om att i tro kasta sig ut på 70 000 famnars djup. På samma sätt tror jag det är med vår tillit till varandra när det gäller vem man delar sitt liv med. Våga ta klivet och tro att det bär. Det är så värt det.

I mitt liv finns det ett par bröder i Herren som jag försöker vara helt öppen för. Utan dem skulle livet vara tungt, utan dem skulle jag åka på en ständig rutschkana neråt i mina egna bekymmer och svagheter. Men med dem får jag dela mina svagheter och synder samtidigt som de delar sina liv med mig. Tillsammans med dem är jag stark i mina svagheter. Tillsammans med dem får jag förbön och upprättelse från Herren.

Det är trettiosex år sedan. Jag var evangelist i pingströrelsen. Ja, det var så alla kvinnliga förkunnare i pingst kallades på den tiden, oavsett tjänst och erfarenhet. Pastor var tabu. Och jag hade börjat tvivla på en framtid inom rörelsen. Ändå hade jag med stor entusiasm tio år tidigare bejakat en stark kallelse och börjat församlingstjänst efter sex veckors bibelskola.

Nu lockade i stället en ordentlig teologisk utbildning. Mina blickar riktades dels mot Örebro Teologiska Högskola vid Örebro Missionsskola och dels mot Betelseminariet i Bromma. Jag valde ÖTH, men fick kontakt med de andra teologiska utbildningarna genom årliga gemensamma temaveckor. För övrigt hade studiekamraterna vid ÖTH skiftande samfundsbakgrund. Min resa mot teolog och ekumen hade startat.

Studierna passade mig som hand i handske. Jag nöjde mig inte med obligatoriska kurser, utan läste t ex så mycket grekiska och hebreiska som erbjöds. Och jag ville gärna fortsätta studierna efter de tre åren med enbart ett diplom i handen. Ingen fri teologisk högskola hade ju examensrätt vid den här tiden.

ÖTH hade ett samarbete med Bethel Theological Seminary i St. Paul, Minnesota och jag sökte och fick ett stipendium under två år som ledde till en Master of Theology. Jag fick mitt andliga hem i en luthersk karismatisk församling, men kom också i kontakt med bl a metodister, presbyterianer, episkopaler och katoliker. Och jag snappade upp guldkorn både här och där. Innan jag åter vände till Sverige arbetade jag ett par år som studentpastor inom Intervarsity Christian Fellowship.

Jag återvände aldrig till församlingstjänst. Och sedan mer än ett kvarts sekel är jag hemstadd och förankrad i Svenska Missionskyrkan samtidigt som jag hälsar den nya kyrkan. Predikar någon gång om året. Jag har varit doktorand i Uppsala. Heltidspolitiker i många år. Statlig utredare. Haft en mängd styrelse- och nämnduppdrag. Varit med och räddat en herrelitfotbollsklubb på dekis. Är idag vice förbundsordförande i Svenska Fotbollförbundet och i Föreningen Svensk Elitfotboll. Landshövding i Örebro län. Och sist men inte minst, ordförande i styrelsen för Teologiska Högskolan Stockholm. Jag valde bort Bromma 1976, men nu är jag glad att jag ofta är där.

Men min ungdoms kallelse då – hur gick det med den? Och hur ska den som är ung idag fundera kring kallelse? I relationen med Gud finns vägledning när vi behöver den, när vi står vid vägskäl. Det är min övertygelse att den som söker kommer att finna. Men att bejaka kallelsen till tjänst i Guds rike innebär inte att man vet hur livet kommer att se ut om tio, tjugo eller trettio år. Visst är väl en kristens liv en gudstjänst oberoende av daglig gärning?

I skrivandets stund räknar jag dagarna och inser att det endast är fyrtiosju dagar kvar. Om fyrtiosju dagar kommer jag att vara där i kyrkokonferensen i Linköping, och den dag jag har längtat efter är inne. Ordinationsdagen.

”Nu är det sista rycket, va?” undrar några som följt mig under mina år av studier till pastor. Ja, det är det, nu läser jag de sista kurserna och skriver de sista pm:en och hemtentorna. Och jag inser att jag står i en brytningstid i mitt liv. Jag går från att vara student till att arbeta. Jag är färdig med något och något nytt ska komma. Och jag tittar både bakåt och framåt på en gång.

Jag är uppvuxen i Missionskyrkan och är väldigt tacksam för det. En kärleksfull och uppmuntrande miljö med Jesus Kristus i centrum, kan det finnas något bättre? Jag tror inte det. I min församling hade jag som barn mina bästa vänner och jag minns med glädje alla de läger vi åkte på, draman vi övade in och tonårskvällar vi samlades till. Jag minns till och med barnkören, där barnkörledaren ritade upp sångtexterna i bilder eftersom ingen av oss i kören kunde läsa.

Jag har också alltid haft ett liv utanför kyrkan, vilket jag också är tacksam för. Det har fått mig att tänka större, att inte vara svart-vit i mina resonemang och att inte bli för insnöad i kyrkans värld. Flertalet av mina närmaste vänner är inte kristna. Jag har valt att finnas i miljöer där Jesus ännu inte är känd och kanske också i miljöer där kristna vanligtvis inte är. Inte för att stenhårt missionera eller för att ta del av allt som erbjuds där, utan för att jag faktiskt trivs där och med förhoppningen att jag med mitt liv kan visa att en annan väg är möjlig. Att det finns någonting mer. För det gör det.

Allt detta, en oväntad kallelse från Gud till pastorstjänst och en teologisk utbildning senare och här är jag nu. Med fyrtiosju dagar kvar. Varför berättar jag så ingående om min bakgrund? Jo, för att jag tror att det är i detta kyrkan har en stor utmaning. Dessa två världar jag ovan beskriver, måste komma närmare varandra.

”Hur känns det att snart vara färdig med utbildningen?” undrade någon nyligen. Och jag beskrev det såsom jag verkligen känner det och svarade, som rubriken också avslöjar: ”Får jag inte vara pastor så dör jag.” Jag brinner för det här. Och vad jag mest brinner för är att föra ihop de två världarna. Inte bara i mitt liv utan i det stora perspektivet. Det ska inte vara två skilda världar, kyrkans medlemmar å ena sidan, och å andra sidan samhällets övriga invånare. Kristna människor måste finnas överallt och våga tro att de har något relevant att komma med. Kanske till och med att de har det mest relevanta som finns. Det är min övertygelse. Och jag inser att om fyrtiosju dagar och ett välbehövligt sommarlov kommer jag få möjligheten att, bland mycket annat, arbeta med just detta. Tack Gud för det!

THS är en högskola, och högskoleutbildning i Sverige ska vara både konfessionsneutral och yrkesrelevant, enligt påbud från Högskoleverket. Med ”konfessionsneutral” menas att man inte ska behöva tillhöra någon särskild religion eller något speciellt samfund för att kunna delta i utbildningen. Med ”yrkesrelevant” menas att utbildningens innehåll ska ge kunskaper som leder till kompetens att utföra ett yrke. I de flesta utbildningar är detta inget större problem, men när det gäller teologi, där de flesta studenter hade tänkt använda kunskaperna just till att jobba med något konfessionellt, som pastor eller präst, kan det lätt uppstå vissa spänningar mellan dessa båda mål. Detta är något som jag som lärare i Nya testamentet på THS måste tänka igenom i min undervisning för blivande pastorer och präster.

Tack och lov har forskningsklimatet i Sverige förändrats, så att ”konfessionsneutral” inte längre betyder ”objektiv” och ”värdeneutral”. Alla forskare (i alla fall inom humaniora) är medvetna om att det inte finns något sätt att tolka texter som ger objektiva resultat. Beroende på tolkningsmetod kommer olika tolkningar ur samma text. Som man ropar får man svar. En forskare som tolkar texter ska dock vara ”intellektuellt hederlig”, det vill säga kunna argumentera för en viss förståelse av det han eller hon tolkar på ett sådant sätt att även den som inte tillhör en viss kyrka eller ideologi ska kunna förstå och utvärdera argumenten.  I ett sådant forskningsklimat finns det utrymme för att föra en diskussion i klassrummen på THS om olika tolkningsperspektiv och låta de olika tolkningsperspektiven utmana varandra.

Eftersom jag är både forskare och pastor vill jag väldigt gärna att undervisningen i Nya testamentet ska klara av att hantera spänningen mellan konfessionsneutral och yrkesrelevant på bästa möjliga sätt. När jag undervisar blivande pastorer och präster är min strävan alltid att vara både ock. Jag vill ge studenterna en bild av Nya testamentet i sin egen rätt utifrån all den forskning som gjorts under de senaste två århundradena och argumenten för en viss tolkning ska gå att diskutera. Samtidigt strävar jag efter att det som jag lär ut ska vara användbart för blivande pastorer och präster i deras yrkesliv. De ska ju predika ordet och använda bibeltexterna som inspiration i alla möjliga aspekter av församlingsarbetet.

Med tiden har jag faktiskt kommit fram till att spänningsfältet mellan konfessionsneutral och yrkesrelevant gör utbildningen bättre. När till exempel historievetenskapliga tolkningsperspektiv får möta pastorala tolkningsperspektiv får de nytestamentliga texterna ny förmåga att utmana blivande pastorers och prästers praktisk-teologiska reflektion. När jag som lärare inte påtvingar mina studenter en viss konfessionell tolkning av texterna, finns det större utrymme för blivande pastorer och präster från olika traditioner att rymmas i samma klassrum. Min förhoppning är att det ska leda till en ökad förståelse mellan olika sätt att vara kyrka. Dessutom får studenten den integritet som behövs för att bli en självständigt tänkande teolog. Detta gör pastorer och präster redo inför ett yrkesliv där en av deras främsta uppgifter kommer att vara att stå i centrum av den lokala församlingens samtal om hur bibeltexterna kan tolkas och hur församlingens liv ska utformas.

Rikard Roitto är pastor i Svenska Missionskyrkan och sedan något år lektor i Exegetisk teologi på THS. Han har haft församlingstjänster i Karlshamn med omnejd och Linköping. Numera bor han i Linköping där han också disputerat vid universitetet.

Idag fyller Britta Hermansson 50 år. Det är ju värt att fira, och det ska hon tydligen också göra enligt Sändaren. Grattis Britta! Hoppas du får en fantastisk dag!

Men jag skulle i ännu högre utsträckning vilja gratulera Britta till en annan sak. Hon har nämligen fått en tjänst som innebär att hon kommer att arbeta en del med rekrytering av diakoner och pastorer. Och hon kommer att finnas med ibland när pastorskandidaterna möts i olika sammanhang. GRATTIS BRITTA!

Gemensam Framtid är nu klar med anställningen av medarbetare på riksplanet. Jag kommer att fortsätta det arbete som jag redan har i Svenska Missionskyrkan. På 75% kommer jag att ha ett ansvar för rekrytering av diakoner och pastorer samt vara kontaktlärare för pastorskandidaterna. Min tjänst som lärare på THS på 25% påverkas inte av bildandet av GF, utan där fortsätter jag som förut.

Självklart är jag tacksam över att ha fått en tjänst inom GF. Och självklart är jag tacksam för att jag får fortsätta att arbeta med det jag älskar och känner mig kallad till.

Per Westblom har varit min motsvarighet inom Svenska Baptistsamfundet. Vi har haft ett mycket nära samarbete som jag uppskattat väldigt mycket. Men nu är Per utsedd till koordinator i en annan arbetsgrupp inom GF. De som finns inom den arbetsgruppen kan verkligen gratuleras till att få en bra ”chef”.

Eftersom jag visste att Per skulle gå till andra arbetsuppgifter var spänningen stor inför vem min nya kollega skulle bli. Och nu är det alltså klart att det är Britta. Det gläder mig mycket! Jag känner Britta sedan många år och lyssnar gärna till hennes sjungande dalmål. Det är också bra att det nu blir en kvinna och en man som arbetar med rekryteringsfrågor. Sedan är det ju ingen nackdel att hon, liksom jag, läser många deckare. Tror vi ska spara någon deckare till henne på bokloppis om några veckor.

Hur arbetsfördelningen blir mellan oss, och exakt vilka arbetsuppgifter Britta kommer att få återstår att se. Men jag kan lova dig, Britta, att du kommer att trivas i gemenskapen av pastorskandidater. Det är ett sånt fantastiskt gäng! Bättre present kunde du inte få på 50-årsdagen! Och det kommer att hålla dig ung länge framöver. Se bara på mig…

Jag hade kunnat tänka mig att jobba som ambulanssjukvårdare. Tror till och med att jag skulle blivit ganska bra på det. Jag skulle kunnat jobba som byggingenjör, det hade varit spännande att få jobba i stora projekt. Men att ha en gnagande känsla av att inte vara på rätt plats gör att man söker sig vidare. Ett par gånger i mitt liv har jag känt den underbara känslan av att veta, nu är jag på rätt ställe, här ska jag vara. Just nu.

Min plan var att bygga på min byggingenjörsutbildning med företagsekonomi, men hade samtidigt tänkt tanken att bibelskola skulle vara väldigt intressant att få gå. Samma dag som jag satt med ekonomiböckerna i knät för att förbereda mig för första lektionen hade bibelskolan startat. Inom mig gnagde en besvikelse över att jag var på fel plats och jag ringde och frågade om jag fick börja på bibelskolan istället, trots att den redan hade startat. Morgonen därpå satt jag på pendeltåget mot bibelskolan och en stor frid kom över mig, här ska jag vara. Just nu.

Jag vet inte hur många ursäkter jag kan komma på för att inte bli pastor och inte läsa på THS. Jag har sagt till mig själv att jag inte tycker om teologi, vet inte heller vilket teologiskt fack jag vill vara i. Jag har redan en utbildning som jag har lagt mycket tid på och jag ville absolut inte flytta till Stockholm. Min fästmö bor i Göteborg så mitt engagemang att flytta och kämpa för en lägenhet i Stockholm var väl inte så stort.

Men ändå är jag nu i Stockholm och är inne på min andra termin på THS, trots att alla mina rationella argument säger att jag inte borde vara här. Varför?

Jag kunde helt enkelt inte låta bli. En tanke som aldrig släppte: Tänk om det verkligen är Guds plan för mig? Om den där tanken att bli pastor verkligen var Gud som kallade. Jag visste mycket väl från tidigare erfarenheter att det är spännande att vandra med Gud, på ett sätt som inte går att planera. Det handlar om vilka människor man kommer att träffa, vilka upplevelser man kommer att göra eller vad man kommer att lära sig. Med den vetskapen kunde jag inte sluta undra vart Gud tänker föra mig och till vad. Och om jag inte börjar och tar steget ut i det okända kommer jag inte att få veta. Jag måste få veta!

När jag tittar tillbaka inser jag att jag fått en plats att bo på, nära skolan och med härliga människor. Jag har klarat av mina tentor och jag tycker det är rätt spännande med teologi. Frågorna om hur Gud är blir bara fler, men det blir även historierna om hur han verkar. Jag får nog erkänna att det finns en plats här, även för mig. Svaren är få och jag vill fortfarande veta mer. Men en sak vet jag. Här ska jag vara. Just nu.

När jag i slutet på veckan åker hem till min bostad står det Arvika på tåget. Jag åker visserligen bara med till Kil och kliver av där. Men jag har varit i Arvika flera gånger och vet ganska väl hur det ser ut där.

När jag åker tunnelbanan från Centralen till THS kan det stå Hässelby Strand på vagnarna, och där har jag också varit ett antal gånger.

Men när jag tar tunnelbanan från THS in till Missionskyrkans kansli eller Centralstationen står det ofta Skarpnäck på tågen. Och där har jag aldrig varit.

Visst är det märkligt! I tio år har jag åkt denna tunnelbanelinje flera gånger i veckan. I tio år har jag klivit ombord på dessa vagnar som alltid fortsätter mot Skarpnäck när jag stigit av. Flera gånger om dagen är mitt tunnelbanetåg i Skarpnäck och vänder. Och inte en enda gång har jag följt med!

Jag har ingen aning om hur det ser ut i Skarpnäck. Är det vackert måntro? Finns där höghus eller villor? Är det några sevärdheter där? Ligger det vid någon vacker sjö eller rent av vid kusten? Bor det trevliga människor i Skarpnäck? Finns det några gamla minnesmärken där? Ligger det någon intressant kyrkobyggnad där? Finns det någon utsiktsplats i Skarpnäck?

Någon gång ska jag åka till Skarpnäck. Jag ska bryta mina rutiner och inte gå av vid Rådmansgatan eller T-Centralen utan åka ända fram. Jag ska ta reda på hur det är i Skarpnäck. Jag kanske blir besviken, men det vet jag ju inte förrän jag varit där. Kanske blir jag imponerad och åker dit igen.

Nu är det snart dags att söka utbildning inför hösten. Tänk om du skulle våga göra något annorlunda! Tänk om du skulle börja läsa teologi! Kanske har du funderat länge, sett informationen, tagit ett steg men klivit av tåget innan det var framme.

Det värsta är inte att misslyckas med studierna, det värsta är att inte ha försökt. Det värsta är inte att få nej från antagningsnämnden, det värsta är att aldrig ha prövat.

I helgen var en massa människor samlade på Kallelsedagarna på Betel och THS. Fantastiska dagar! Du som var med – kanske är det dags att våga nästa steg!?

Rune W Dahlén

PS Jag lovar att berätta när jag varit i Skarpnäck. DS