Jag tycker det är så oerhört fascinerande hur våra möjligheter att sprida information och nyheter har förändrats de senaste åren.

För flera år sedan jobbade jag på Upsala Nya Tidning. Trots att jag tillhörde marknadsavdelningen tog jag ibland modet till mig och korsade gången till centralredaktionen för att bara gå runt och njuta av synen av journalister som satt och jobbade på sitt nästa knäck. Jag älskade hur de ringde sina källor, hur de diskuterade uppslag och hur en fotograf ibland kom inrusande och kastade en säck rullar till personen närmast mörkrummet.

Om jag jobbade kvar på kvällarna gick jag ut till tryckeriet och såg hur alla de där orden som formats under dagen for ut ur tryckpressarna, hur de blev till något riktigt och sen hur när jag vaknade på morgonen så låg tidningen där omgiven av en aura av barndomens trygga trycksvärtedoft.

Det var dock väldig tydligt vilkas åsikter som var värda något. Vilka som man skulle lyssna på. Idag är det annorlunda.

Det fanns maktstrukturer inom media för 10 år sen som var väldigt cementerade. Idag kan en helt ny spelare komma in på banan och ställa allt på sin ända på ett par månader. Och då pratar jag inte någon skandalbloggare som taturerar sina könsdelar inför öppen ridå samtidigt som hon kastar en fekalie-tårta på random kändis.

Nu har vi upplevt ett paradigmskifte kring inflytande och vi, internetanvändare världen över, testar nya vägar för publicering. Sånt tar fram skribenten i var och en av oss. För vi bestämmer tillsammans vad som är nyheter värda att uppmärksammas. Inte de förutbestämda maktstrukturerna.

Därmed heller inte sagt att vi inte behöver journalister. Jag tror ibland vi underskattar den kompetens som de besitter bara för att vi begåvats med möjligheten att skriva en text som inte är ett instant sömnpiller och lärt oss registrera en domän. Jag beundrar dem för grävande arbeten, för sin källkritik, för deras sätt att vårda och behandla språket. Men vi kan leva tillsammans.

Personligen har jag för mycket koncentrationssvårigheter för att kunna skriva längre texter än så här, men att jobba mig igenom trender på nätet, tugga i mig hela det smörgåsbord min RSS-läsare erbjuder mig varje morgon och att följa med i nyheter som utvecklas just nu fascinerar mig enormt. Där ligger min styrka.

Tidigare har jag gjort det i min ensamhet, men nu kommer det att förändras. För på vår nya sida kommer jag att tillsammans med de som länge varit mina förebilder skapa vår syn på nyheter, publicering, journalistik eller whatever you name it.

Jag har inga svåra ord för vår strategi, våra mål eller om vi någon gång ska kunna tjäna en enda krona. Jag har inte en tanke på affärsplan, hur vi ska förändra allt eller vad som skiljer det här från en samling bloggar. Det är inte intressant för mig.

Det enda som betyder något är att vi är tillsammans och att vi känner behovet av att förändra.
Hur vi gör det vet jag inte riktigt än. Tror inte någon av oss vet mer än att vi vill testa nya saker och att vi tycker det är kul att testa det tillsammans. I och med att vi driver det här helt utan grundtankar på vinst (men ärligt talat, om jag någon gång blir rik på det lovar jag att inte klaga, pengar är gott) och utan någon som säger åt oss vad vi kan eller får göra så ger det massor med frihet. Vi kan experimentera oss fram och märker vi att något blir bra så fortsätter vi göra det.

Samtidigt hoppas jag att andra kan komma med förslag på vad de vill att vi ska göra, vilka som borde bli en del av vårt gäng och som ser det vi gör som kul. För personligen är jag bara en medelålders snubbe  från Uppsala som tycker det är så oerhört roligt varje gång jag märker att något jag skrivit blir läst av någon annan. Nu får jag även göra det i sällskap med ett gäng som i grund och botten gör det här av samma anledning.

Det är Ajour för mig.

Förstå därför min frustration när jag inte kunnat prata om vad det är jag ska ägna de kommande eonerna av tid åt. Tack och lov är det nu slut på det.

Jag har fått chansen att i ett nystartat bolag inom SDR Gruppen skapa ett digitalt ben inom gruppen med en tydlig tjänst och produkt som nu ska utvecklas. Lansering av detta kommer att ske efter årsskiftet och nu vidtar en fas med rekrytering av folk, utveckling av allt från varumärkesplattform till produkt samt att lära känna den organisation som finns i koncernen.

SDR Gruppen består av Svensk Direktreklam, DirektPress och Action People och är en fantastisk koncern som har varit i de två grundarnas trygga händer sedan starten för trettio år sen. Även om åsikterna kring direktreklam i brevlådan går vida isär finns det ett skäl till att det fortfarande används – det är fruktansvärt effektivt. DirektPress har ett antal väldigt framgångsrika gratistidningar och Action People  jobbar med spännande produkter. Allt samlat under en ledning med långsiktig planering, sunda värderingar och ändå en nyfikenhet som jag inte upplevt maken till på väldigt länge.

Samtidigt blir det bolag jag kommer att ratta något helt nytt och självständigt. Jag får en trygg koncern i ryggen samtidigt som mina tyglar blir väldigt lösa. Frihet under ansvar.

Exakt vad det är vi kommer göra ska jag återkomma till längre fram. En sak är dock säker – det kommer att bli folkligt, festligt och fullsatt.

Det känns som igår när jag klev in i det som kom att bli mitt andra hem och omfamnades av det varmaste av välkomnanden. Som helt ny i PR-branschen var det en helt ny värld jag kunnat ana fanns men aldrig riktigt förstått.

Traumat av det första mötet där kundansvarig berättar om att vi håller på att få en större retainer av kunden och alla runt bordet började jubla. Självklart jublade jag också. Det var ju helt fantastiskt. Sen att jag inte hade en aning om då vad retainer innebar var så klart en helt annan sak… Färsking som man var.

Springtime är på många sätt den bästa arbetsplatsen jag fram till dags dato haft förmånen att gå till. Det finns en bredd på kompetensen som jag aldrig sett maken till. Marknads-PR kunde jag ana mig till hur man hanterade och vem har inte sett en pressrelease? Men att få vara med på krishanteringståg som börjar få upp hastigheten mitt i natten där ett väloljat maskineri lotsar kunden tryggt i hamn är som att se ett avsnitt av valfri Aaron Sorkin-serie. Första gången jag satt med på en nyhetsverkstad och ser hur kunden plötsligt inser hur mycket spännande det finns att berätta om dem eller när en mediaträning sen resulterar i att uppdragsgivaren lugnt kan få fram allt väsentligt i det brännande ljuset från TV-kamerorna. Det är något magiskt med det.

Folk brukar skämta om PR-människor som om det var någon form ljusskygg person som är duktig på att lägga locket på, flytta fokus från brännande frågor och i allmänhet vara ganska hal. För mig framstår det som den raka motsatsen.
Ljug aldrig. Försök inte mörka. Be om ursäkt.
Det är så skönt när fördomar visar sig vara helt tagna ur luften.

Ända sedan min tid i Utlandsstyrkan har jag haft en faiblesse för att  bli väckt mitt i natten, kastad ut i hetluften och tvingas till att agera. Med jämna mellanrum fick jag leva det livet igen. Jag minns särskilt en krishantering som startade en sen fredagkväll och pågick med oförminskad styrka hela helgen. Min kollega, jag och kunden svetsades samman medan vi tillsammans lotsade båten i hamn. Det är klart att sånt ger mersmak.

Samtidigt som jag lärt mig mängder har jag också blivit varse om mina svagheter. Jag är inte typen som projektleder tio olika saker på en gång. Jag är rent av dålig på att delegera. Jag är verkligen en tidsoptimist.
Men istället för att få det nerkört i halsen har de punkterna hanterats av kollegorna på det enda sätt som funkar – adopt, adapt, improve.

Att få komma till kontoret på Holländargatan på morgonen, mötas av Anns glada leende så fort man öppnar dörren och sen passera som genom en eriksgata av trevliga människor kan få vem som helst att längta till jobbet. Men det blir också så mycket mer. Jag har aldrig varit med om ett företag där man litar så till hundra procent medarbetarna. Det finns ett förtroende som ingen bryter därför att det ges till alla utan några motkrav. Självklart är det frukten av ett långt och gediget arbete, men för mig känns det som att det härstammar från en specifik person.

Det leder mig också fram till möjligheten att för första gången säga vad jag tycker om en person på Springtime. Det här har nämligen varit svårt att berätta tidigare.

Springtimes VD Maria Arnholm är ett unikum bland företagsledare.

Jag har självklart haft bra chefer tidigare, men det har alltid varit på någon punkt de brustit. De flesta begär av medarbetarna att de ska vara totalt dedikerade, men är inte det själva. De flesta säger att det är OK att begå misstag, men kan verkligen inte acceptera att det sker i praktikten. En VD med nästan hundra anställda kan omöjligen hålla reda på vad alla gjort på semestern, exakt vilka projekt alla jobbar med, vad deras barn heter eller om de  fick ordning på den där krånglande TV:n hemma.

Det var i alla fall så det var tidigare. För i och med Maria har min ribba höjts ett par divisioner.

Bara en sån sak som när man verkligen gör bort sig. Jag pratar inte att man missar att tidrapportera, utan när man sprängt ett stort hål i kärnkraftverket och det forsar ut radioaktivitet. Att då ha en VD som stöttar, stärker och verkligen håller ens rygg är helt ovärderligt.
Just en sån sak är annars det som skiljer det civila från det militära – får man trubbel vill man ha någon som verkligen står skuldra mot skuldra. När det är VD som gör det skapas ett band till de anställda där man är beredd att gå över kanten för att allt ska bli så bra som möjligt.

För på samma sätt som vi har jobbat för henne har hon jobbat för oss.
Får vi oförtjänt skit står hon upp för oss. Stöttar oss. Jobbar lite extra.
Och det är alldeles för sällan hon får höra hur otroligt duktig hon är.

Det som jag kommer sakna mest av allt med Springtime, om några år, när minnet mognat, är förutom den fantastiska atmosfären, värmen och hur sjukt roligt jag haft, en ledning med VD i spetsen som det inte finns maken till i Sverige.

Men det gör även ont att förlora fantastiska kollegor: Susanne, som lärt mig så mycket och dragit in mig i helt underbara projekt. Daniel, min forna vapendragare och mannen som kan källhänvisa varje mening som passerar hans läppar. Bobby, Mr Coldcaller, det finns ingen han inte jagar tag i och får till ett möte med. Jenny S, som varje vecka snällt påminner oss om att tidrapportera och aldrig får så mycket som ett tack. Karim, som får mig inse att jag är medelålders och bevisar att superkreativa människor kan ha enorm verklighetsförankring. Jenny K, som jag lyckades förolämpa redan innan jag började men som sen blev mitt bästa bollplank om precis allt. Cecilia, som jag skulle vilja höra prata i veckor eftersom hon har de mest fantastiska saker och tips att dela med sig av. Pallin, Walle, Louise, Jennie, Anders, Erik och Birgitta och alla andra som lärt mig saker, lyssnat, argumenterat, skrattat och svettats tillsammans med.

Men även om två år inte är lång tid är det ibland spännande med nya utamingar och för ett tag sen fick jag en fråga från ett företag om jag inte var mogen för något annat. Hur mycket jag än ogillar att prata i gåtor går inte allt att berätta här så låt mig återkomma till exakt vad det är jag nu ska göra. Det jag kan säga är att jag tillsammans med en fantastisk person som kompletterar mig ska bygga upp ett digitalt ben i ett nytt bolag sprunget ur en traditionell mediajätte. Det kommer ge mig chansen att inleda en resa och ett förändringsarbete som har sporrat mig utan dess like.

Men jag kommer nånstans i mitt hjärta alltid bära med mig mitt älskade Springtime. Saknaden kommer vara enorm.

Ibland slår det mig hur bra det vore om jag kunde genomföra kortbetalningar. Man har gått ut med några vänner för att få i sig en bit mat och så kommer notan in varvid alla ska betala med kort. Det slutar oftast med att en tar hela notan och de andra lovar föra över pengar så fort de får tid. Somliga gör det direkt, andra kan man få ligga på lite. Tänk då om man istället kunde ta deras kort, dra dem i sin egen läsare och få det utrett direkt.

Eller mardröm två: Säljer något på Blocket för 600:-, träffar säljaren och han drar fram en femhundring och säger Oj, nu har jag bara med mig den här, men vi kanske kan säga... och medan man mentalt placerar knogarna på sin vänsternäve nånstans strax bakom hans näsben står man istället i verkligheten och suckar och accepterar. Det hade varit enklare om man bara kunde be om VISA-kortet.

Träffade en gång en målare som berättade för mig att hans största problem var småjobben åt privatpersoner där det åt upp vinsten att skicka faktura, ligga på de som inte betalade och även skicka vissa till inkasso. Jag utgår från att möjligheten att ta betalt direkt med kort skulle bespara honom en hel del huvudvärk.

Tänk även alla små caféer som inte kan ta investeringen av en BABS-terminal idag. Hur mycket skulle inte det här underlätta? Just sayin’.

När amerikanska Square lanserades grät jag svagt inombords eftersom jag visste att det skulle dröja en evighet innan deras tjänst kunde nyttjas av oss i Europa utan att kringgå regelverk. Det var ju så smart – en enkel kortläsare som man fäster på iPhonen och vips var man igång.
Efter att ha gråtit ut på Twitter tillräckligt många gånger fick jag tips om iZettle vilket till viss del kan sägas vara en svensk motsvarighet. Skillnaden är dock monumental då iZettle har en chipläsare medan Square är kvar i magnetremseträsket. Det innebär lite förenklat att iZettle i lugn och ro kan lägga Europa och Sydamerika för sina fötter eftersom dessa regioner kräver chipfunktionalitet.

Idag funkar det att betala med VISA, Eurocard och MasterCard men jag ser gärna en möjlighet att betala med AMEX även om jag vet att de är sjukt mycket dyrare än andra kortutgivare.

Som företagare blir det här intressant av många skäl, men bortsett från att man kan komma ur BABS-klorna handlar det till slut alltid om pengarna. När en vanlig VISA-transaktion idag kostar företagen runt 2.50% tar iZettle ut 1.50:- per transaktion plus 2.75% (prislista). Skillnaden tas förmodligen igen för flera småföretagare och privatpersoner eftersom iZettle inte har några månadsavgifter och delar ut läsaren gratis. Det kostar med andra ord inget att komma igång.

Innan ni säger Men dela ut läsaren gratis är väl det minsta man kan göra. Hur många öre kostar det att tillverka den i Kina?, låt mig bara påpeka att det inte är billiga saker i en sån här. Skulle tro de ligger nånstan mellan 100-300:- per styck i pris. Frågan är bara – kommer de i längden kunna erbjuda alla som vill ha en gratis läsare? Självklart kommer man att kunna räkna hem den ganska snabbt på de som använder den, men hur många är det inte som kommer att beställa en mest för att kunna testa och visa upp?
Samtidigt – ju fler som visar upp den och pratar om den, desto färre blir det som kommer vägra använda den av rädsla för att bli blåsta (vi matas konstant med riskerna för att luras på pengar och självklart är vår oro ganska obefogad)

Processen att genomföra ett köp är oerhört enkel. Låt mig demonstrera.
Stoppa i läsaren och appen startar automatiskt

Om man inte har någon läsare kan man mata in kortnumret för hand vilket så klart är supersmidigt, men det är definitivt inget man ber random köpare från Blocket att göra. Här är förmodligen deras största utmaning – att nå ut till allmänheten med att de finns så att gemene man inte blir oroliga när de möter en läsare för första gången.

Direkt kollar systemet så att kortet inte är spärrat och säljaren kan skriva in vad det är för produkt eller tjänst som tillhandahållits, ta en bild på det och därefter mata in summan.

Här har jag noterat att det bästa är att göra fram till ovanstående själv, därefter lämnar man terminalen till köparen som får genomföra resten av processen på egen hand. Det ger inte bara ett gäng Gud så häftigt utan bidrar även till att de känner sig tryggare.

Hade gärna sett någon form av tutorial första gången man öppnar appen. En liten beskrivning av hur man använder den även om den till stor del är självförklarande. Känns som man lagt ner mycket tid på gränssnittet och pedagogiken.

Låt säga att man handlat för mer än 200:-, då räcker det inte längre med underskrift utan man måste även ta ID på köparen. Efter att man matat in det tas man till sidan för underskrift. Hade gärna sett att man även fick ta ett foto av köparen som sen sparades ner i säljarens historik.

Här kom mitt första huvudbry: Hur svårt kan det egentligen vara att signera med sitt pekfinger. Tillräckligt svårt, blev min slutsats efter att ha försökt ett antal gånger. Välkommen till den underbara världen av Johan Hedberg är tillbaka i klass 1.

Sista rutan visar att allt är klart och man fyller i sin e-post för att få ett kvitto skickat till sig. En smart detalj här är att har man tidigare betalat med sitt kort hos just den här säljaren finns e-postadressen kvar.

Kvittot är en historia för sig. Aldrig tidigare har man väl fått något som varit så detaljerat när man handlat en produkt IRL.

Som köpare är det här fullkomligt magiskt. Jag kan se vad jag köpt, när jag köpte det, för hur mycket, av vem och var jag gjorde det. Hur lätt blir det inte att härleda och rapportera kvitton framöver?
Något som jag dock saknade är möjligheten att dela till Evernote som säljare eftersom det skulle ge en bra extern plats att samla sina kvitton på. Delning till Twitter ser jag som en hygienfaktor och utgår från att det kommer i en nära förestående uppdatering.

(Notis: Under betaperioden har de inte lagt in momsstöd vilket kommer när de går skarpt. Vill verkligen se möjlighet att lägga in olika momssatser så den blir användbar även för bokhandlare och restauranger.)

Jag inser att det här är utvecklade sig till att bli mer av en hyllningsartikel än en überkritisk recension, men faktum är att från det att jag fick den i handen och tills nu har min eufori vägrat lägga sig. Jag har testat den på en mängd människor, från early adopters med samma brinnande teknikintresse som jag till personer som nyligen gått i pension och alla blir lika exalterade. Jag har sålt köttkvarn på Blocket, Läkerol-askar till vänner och mango till mig själv. Varje gång lika smidigt.

Dock, något jag saknat är möjligheten till att se min säljarhistorik på iZettle.se. Här måste finnas mängder med data att presentera. Tänk för affärsverksamheter om de kan få koppling till redovisningsprogram, jämföra perioder etc.

Och pengarna då? Jo, de sitter på mitt bankkonto dagen efter.

Det kan inte vara annat än av godo att möjliggöra för gemene man att acceptera betalningar via kort. Jag ser framför mig hur tonvis med småföretagare kommer jubla och hur alla de handlare som tidigare inte klarat BABS tuffa avgifter nu får en möjlighet att slippa kontanthanteringen.

Slutligen, rent säkerhetsmässigt hade marknadschefen Johan Bendz en lång genomgång med mig om alla certifikat som finns i bakgrunden samt hur de skapat ett system för att minimera riskerna för otillåtna transaktioner. Väldigt stora transaktioner tar lite längre tid, därmed är det heller inte attraktivt att norpa pengar eftersom den utsatte alltid hinner stoppa det innan pengarna slussas vidare.

Roade mig lite med att göra en uppskattning kring hur stor marknaden är för iZettle och vilka pengar det är som kan tänkas flöda genom deras system. Jag tänkte bort problem med tillgång på läsare eftersom systemet då tillåter manuell inmatning av kort och kikade sen på Europa samt delar av Sydamerika. Handel kontra procent av betalning som sker med kortbetalningar. Vägde det mot mängd mindre företag i respektive region. Slog på en viss procentandel av befolkningen som potentiella användare. Siffrorna blir helt löjliga. Jag slutade räkna när jag insåg vart det barkade hän.

Lång historia kort:
Smidig liten dosa och app.
Snabb programvara.
Inget strul.
Tryggt för alla inblandade.
Kommer definitivt användas ofta.

Frågor på det? Något jag missat att belysa?

[disclaimer] iZettle är inte en kund till mig eller Springtime PR, jag har inte på något annat sätt någon affärsmässig relation med dem och jag har inte mottagit någon form av ersättning för mitt testande. [/disclaimer]