”Me before you” av Jojo Moyes handlar om Louisa som en dag blir avskedad från cafét hon jobbar på eftersom det ska stängas. Hennes nya arbete blir som vårdare till en man, Will, som är förlamad efter en olycka. Han kan lyfta armarna några centimeter och använda en hand, men inte röra sig mer än det. Och han är väldigt deprimerad pga olyckan.
Allt blir snabbt lite klassiskt Pygmalion mellan dem eftersom Will och Louisa har så olika bakgrund och klass. Han var en framgångsrik affärsman som gillar kultur i alla former. Louisa tror alltid att romaner, konserter, textade filmer, med mera, inte är något för henne enbart för att hon inte brukar läsa / se såna. Will övertygar henne. Samma sak med hennes framtidsambitioner. Hon har inga, är helt nöjd med att bo i den lilla hålan till stad, han tycker det är ett slöseri. Och så vidare. Från att ha lidit alla åtta timmar på jobbet pga en skitsur och deppig arbetsgivare, börjar Louisa och Will lära känna varandra, och det är till bådas fördel.

Jag läste ju John Greens ”The fault in our stars” häromveckan, kan verkligen inte sluta tänka på den, och det blev en ganska stor kontrast till ”Me before you”. Ämnena tangerar delvis varandra, svår sjukdom och depressioner pga det, men i Greens bok så handlar det om tonåringar som absolut vill leva och står på tröskeln till vuxenvärlden och sina liv. I ”Me before you” en medelålders man som vet att hans roliga liv är slut.
En likhet mellan romanerna är att sjukdomarna och allt det jobbiga med dem blir en tydlig del av plotten. En skillnad, att Greens bok är så fruktansvärt fantastiskt bra och Moyes är mer av en bagatell. Den har inte det stränga chicklit-formatet där mr Right tvunget ska lokaliseras, men det är i stil med såna. Snabb och lätt och lite väl banal ibland. Jag trodde att den skulle vara bättre, så jag är en smula besviken. Hade hoppats på nästa snäpp på skalan, dvs underhållningslitteratur, men dit nådde den inte.

Nästan gammaldags musik, stämsång som magiskt trick -  hur kan det låta så tight? – i klass med Everly Brothers och Beach Boys. Publiken äldre än artisterna men artisternas uttryck helt tidlöst. Många av de nyskrivna låtarna kunde lika gärna skrivits på tjugo- trettiotalet, eller ännu tidigare. Underbart att ren musik utan tingeltangel kan slå så hårt som FAI verkar göra just nu. Samtidigt som de spelade i Lund syntes de i Skavlan på TV. Det är väl ett kvitto på framgång så gott som något. Skavlan gjorde sig onödigt korkad, tycker jag, eller är han sån? (Kände ni till Patti Smith innan ni skulle sjunga för henne?)

Men bandet gör sig bra i alla sammanhang, stora som små. Världens scener ligger öppen. Hurra för det. Det är bara en tidsfråga innan de gästar på en Emmyloukonsert.

Till exempel Apple Pie

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar

Det här hade lätt kunnat bli för mycket. För puttinuttigt och för klyschigt. Rachel har precis “lyckats” bli av med jobb, lägenhet och pojkvän när hon får veta att hon ärver sin mosters gård och hundstall. Med bävan inser hon att hon måste ta sig dit för att i alla fall gå igenom mosterns alla saker och reda upp vad hon ska göra med allting. Det gamla livet finns dock hela tiden kvar i bakhuvudet och redan från det att hon sätter foten på gården är det tydligt att hon inte hör hemma där. Veterinären George är snabb att håna henne för hennes fina stadskläder som inte kommer att klara en sekund bland alla hundhår. Kanske är det lite av vad som får Rachel att bestämma sig för att faktiskt göra sitt bästa för hundarna – eller också inser hon helt enkelt att hon tycker om dem. För snart är hon mitt uppe i det vardagliga livet i hundstallet, med promenader, städning och försök att adoptera bort stackars hemlösa hundar till familjer som kan ta bättre hand om dem. Och mitt i allt detta dyker självklart kärleken upp också.

Det balanserar hela tiden på gränsen. Men när det tippar över så tippar det oftast över till rätt sida. Där det som hade kunnat vara för mysigt och kärleksfullt i stället blir alldeles lagom och går att ta till sig. Jag hade klarat mig utan Rachels speciella tidigare förhållande (en gift man) och att hans fru söker upp henne, utan att vara bitter. Jag hade klarat mig utan ett besked längre in i boken som förändrar Rachels inställning till mycket (vill inte spoila). Det är sådana saker som nästan tippar över åt fel håll. Men hundarna är mysiga och jag tycker om Rachel. Jag hade velat se henne gå tillbaka ännu mer i moster Dots historia för att få veta mer om henne, men antar att det hade blivit en helt annan historia. Men jag hade velat veta hur storstadskvinnan blev en ensam kvinna på ett hundstall. indirekt är säkert tanken att det ska berättas genom Rachels sätt att hamna på gården och bli kvar. Men jag hade velat ha det i fokus.

Som mysig avslappningsläsning är det dock relativt perfekt. Och som tur är finns det en hel del problem som inte löser sig allt för lätt. Lite tankekraft kräver den ändå, men allra trevligast är att det är läsning som bara flyter på.

Mysrysare...

I mammas sparade böcker från sin ungdom har jag hittat böcker jag också tyckt om. Förutom Kitty, upptäckte jag också fenomenet Mysrysare.

Bland annat var jag helt fascinerad av bokpriserna på mammas exemplar. 5:95, 7:50 kronor… Billigt med mina ögon mätta, men mamma förklarade att det var dyrt för att vara pocket på hennes tid. Jag kan också berätta att jag snubblade på mysrysarna i kanske tolv, tretton års ålder. Jag läste Dolda syften som första mysrysarboken i mitt liv, och tyckte att Kate Britton fångade mig med den nagelbitande spänningen och med greppet av osäkerheten för vad som var sant och vad som var antaganden och bara inbilling…

Jag har också minnen kopplade till Farliga lockelser av Anna Clarke. Det var nämligen den bok jag tog med till Finland en sommar när vi hälsade på släkten och jag satt uppe till ett på natten varje dag med ett tänt ljus som enda ljuskälla och läste…

I bokhyllan har jag fem mysrysare till som jag köpt på second hand i tonåren. Men efter att ha insett att alla böcker inte håller måttet för spänning eller intresseväckande berättelser, så har jag inte köpt fler även om jag tycker om ovan nämnda titlar samt min favoritmysrysarna – Ett hus för Tracy av Lee Anderson och Hemligheten på Rosemanor Marjorie Everitt.

Visst var det ett tag sedan jag läste nämnda böcker. Senaste mysrysaren satte jag nog tänderna i när jga var sjutton… Men kanske, kanske borde jag kika lite närmare på böckerna i hyllan igen? De är ganska lättlästa och vad jag kommer ihåg så är de just lite mysrysliga och fyller med det en lite behaglig funktion…