Här har diverse kvarglömda lappar och bokmärken, illustrationer och anteckningar samlats ihop av en bokhandlare. Underbart fint! Om man inte redan älskar begagnade böcker kan man kanske i alla fall uppskatta böckernas tidigare liv? Respekt.

Beskrivning från Goodreads:

Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a few years, Hazel has never been anything but terminal, her final chapter inscribed upon diagnosis. But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to be completely rewritten.

Häftad: [Adlibris][Adlibris][Bokus][Bokus][CDON][CDON], Inbunden: [Adlibris][Adlibris][Adlibris][Bokus][Bokus][CDON], CD-bok: [Adlibris][Adlibris][CDON][CDON][CDON], E-bok: [Bokus][CDON]

Kommentarer:

“As he read, I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once.”

“Some infinities are bigger than other infinities.” 

“Headline?" he asked.
"'Swing Set Needs Home,'" I said.
"'Desperately Lonely Swing Set Needs Loving Home,'" he said.
"'Lonely, Vaguely Pedophilic Swing Set Seeks the Butts of Children,'" I said.”
He laughed. "that's why."
"What?"
"That's why I like you. Do you realize how rare it is to come across a hot girl who creates an adjectival version of the word pedophile? You are so busy being you that you have no idea how utterly unprecedented you are.”

Sammanfattning:  

Random tankar: 

Omslag/utgåvor:

 

Utländska omslag:

Recensioner från andra bloggar: 

Isaac Rosa – Den osynliga handen

Den här boken imponerade verkligen på mig, även om den var dödstråkig de första 20-30 sidorna. Den kritiserar arbetssamhället. Varför jobbar vi så mycket och för vem? Vem äger våra kroppar och hjärnor? Det är alltså en roman och en storslagen sådan, på ett lågmält sätt. Såhär skrev jag i bloggen.

Berättelser av Birgitta Trotzig

Ofta när det pratas om Birgitta Trotzig fokuserar man på Dykungens dotter. Den är en helt underbar roman, en av de bästa jag läst. Men en bok som man inte hör lika mycket om är Berättelser av samma författare. Den innehåller några längre berättelser. Språket är magiskt, likaså de bistra miljöerna. Jag sträckläste den och blev störtförälskad.

Drottning Grågyllen av Moa Martinson

Moa minns man mest för klassikern Kvinnor och äppelträd och till exempel Mor gifter sig. Men i vintras avnjöt jag Drottning Grågyllen, en underbar berättelse som utspelas i armod i en avlägsen tid. Språkligt påminner den mer om Selma Lagerlöf, mindre konkret än andra böcker av Moa. Likaså miljön minner om Lagerlöfs: djupa skogar, trånga kyffen där man kämpar för sin överlevnad. Den är som en saga för vuxna – den är ett måste!

Det får räcka såhär för idag. Men den som suktar efter fler boktips behöver inte gå tomhänt. Min blogg är full av böcker som inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet.  Jag återkommer imorgon med ett gäng recensioner.

Charlotte Isabel Hansen av Tore Renberg kom ut 2008. Det är den tredje boken i serien om Jarle Klepp, där Mannen som elsket Yngve är den första. Den har översatts till svenska som Jag reser ensam och den har också filmatiserats som Jeg reiser alene. Tore Renberg är en norsk författare som har, som Jarle Klepp, studerat litteraturvetenskap vid Universitetet i Bergen och skrivit om Proust. Han har en diger produktion och har publicerat inom de flesta genrer som romaner, noveller, serier, barnböcker osv

Efter att ha läst en del recensioner av den här boken på bloggar så inhandlade jag den förra året i Norge och författaren hamnade såsmåningom på min Boktolva 2013. Att det fanns fler böcker om Jarle visste jag inte innan.

Först har jag lite svårt att komma in i den. En del saker stör mig, som t.ex. kvinnobeskrivningarna som alltid handlar om fysiska attribut. Men ju mer man får lära känna Charlotte Isabel Hansen desto mer tycker jag om boken. Den har värme och charm. Det är något befriande i hur Jarle reagerar på Lottes naivitet utan att han, med sitt akademiska huvud, inte förstår det själv, men läsaren förstår det genom Jarles beskrivning. I takt med att Jarle påverkas av sin dotters naturlighet så växer han som person, och beskrivningarna av kvinnorna i hans närhet nyanseras också något. Beskrivningen av den 7-åriga Lotte är mitt i prick, från ordflödet, till känslosvallet – mycket skickligt!

Den är charmig och stundvis rätt rolig. Jag skrattar högt när Jarle och hans manliga vänner sitter i sin tysta manlighet och försöker analysera vad som händer. Alla dessa ”Hæ?”! Det är en sån underbar beskrivning av manlig vänskap och dialog, en drift men ändå med stor värme. Även Jarles tankar när han mottar sitt efterlängtade brev från Morgenbladet är obetalbara.

För mig innehåller också boken en del nostalgi. Den utspelar sig i Bergen och Jarle visas en del i HF-bygget. Min pappa arbetade där under många år, och det finns otaliga minnen i att traska uppför backen dit och komma in i byggnaden. Första gången var jag dit var jag ca 10 år, inte så mycket äldre än Lotte. Boken tar oss också med till ställen som Akvariet och Torgallmenningen.

En mindre detalj som jag stör mig på är den svenska professorn som i början av boken pratar svenska. Sen, när Jarle besöker honom på arbetsrummet, så börjar han blanda svenska och felfri norska, där svenskan är felstavad. Därefter blandar han språken på ett konstigt sätt.

Nu är jag sugen på att läsa mer av Tore Renberg, och kanske möta Jarle igen. Men hur fristående är delarna?

Ett urval som bloggat om boken – de flesta den svenska översättningen är: och dagarna går, Böckerx3, hyllan, Eli läser och skriver, Enbokcirkelföralla och Marikas bokdagbok (den norska).

Boken finns att köpa på norska på Adlibris och Bokus.
Boken finns att köpa på svenska på Adlibris, Bokus eller Bokia.

Omdöme: Charmigt norskt om en man som tvingas tänka över sitt liv när han blir far till en sjuårig flicka.
Betyg: 4

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Fiktiviteter skrev:
Här kommer några funderingar kring första filmen:
När jag började se filmen så visste jag ju vad som skulle komma, vad visste du när du såg första filmen första gången? Jag överraskades av och tyckte det var så snyggt uppbyggt att filmmakarna aldrig berättade för mig vad jag ska tycka men att det ändå snart blir ganska tydligt att de tre är oskyldiga. Det som visas från rättssalen understryker det och allt är naturligtvis vinklat åt det hållet men på ett så oerhört snyggt och subtilt sätt. Troligen för att det inte behöver vinklas så mycket för att bli väldigt tydligt. Jag är väldigt svag för den där avsaknaden av berättarröst.

Jag fick pausa hela tiden när jag såg första filmen, för att det var så genuint sorgligt alltihop, alla är så utsatta och trasiga. För mig är första filmen den sorgliga filmen, andra är den smutsiga (förklarar det när vi diskuterar den) och tredje är sammanfattningen och tack och lov någon sorts upplösning även om en hoppas att det blir en bättre upplösning till slut.

En sak som jag tyckte var väldigt jobbig var att se bilder på de döda pojkarna. Hur tänkte du kring det? Jag är osäker på om det är nödvändigt egentligen, skulle inte de ha kunnat utelämnats, eller hade de förlorat för mycket i autencitet då? Som det är nu är de små pojkarna bara med som fotograferade lik och jag får ingen känsla för dem som barn och människor. Föräldrarna sörjer dem förstås men ingen berättar historien om dem eller låter dem ta plats i den här berättelsen. Ju längre filmsviten lider ju mer saknar jag dem och nu när wm3 är friade är det de tre barnen som återstår på något sätt om du förstår vad jag menar. De är begravda under alla dessa papper och väldigt få bryr sig om dem och deras rättvisa…

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Beroende av böcker skrev
När jag såg den första filmen så tror jag att jag inte visste något alls om vad som komma skulle. Jag såg den på tv och då den släpptes i USA 1996 så gissar jag att det tog den åtminstone ett år att nå en svensk publik. 1997 var jag tjugotvå år. I mångt och mycket var jag fortfarande lite ”tonåring” klädd i svart och precis som Damien Echols så lyssnade jag på hårdrock och gick runt i band-tröjor. För mig var identifikationen med de här killarna omedelbar. Vet att jag tänkte mycket på att det lika gärna kunnat vara jag som råkat ut för den här orättvisan om jag blivit född i den amerikanska södern. Det skrämde skiten ur mig. Just hela det här paketet med tre killar i min egen ålder, som såg ut som jag, som verkade tänka som jag, och det faktum att självaste Metallica hade gett filmmakarna tillåtelse att använda deras musik i filmen gjorde att jag genast blev engagerad.

Tror inte jag förstått förrän på sistone hur fattigt stora delar av USA faktiskt är. Allt är så… torftigt. Jag får samma känsla som när jag läser Moa Martinsons böcker, man tror knappt att det är sant. Fast de historierna utspelade sig för hundra år sedan, Paradise Lost handlar om ett nutida Amerika.

De mördade pojkarna ja, som oftast enbart representeras av sina förtvivlade, sörjande och ofta rasande föräldrar. Det blir som du säger sällan berättelser om vilka de var, bara ännu ett konstaterande att de faktiskt är borta. Jag minns faktiskt inte hur jag reagerade på bilderna av deras döda kroppar då, för snart tjugo år sedan, men när jag sett om det på senare år så har det varit outhärdligt. Fast det är effektfullt. Förmodligen är det en av de stora skillnaderna på amerikansk och svensk dokumentär, sådana bilder skulle aldrig få förekomma här. Men just det att man inte ens försöker leta efter den riktiga mördaren är en av de sakerna som fortfarande hemsöker mig och förmodligen alltid kommer göra. Tack och lov så har de som jobbade för att frige WM3 inte slutat bidra med tid och pengar så utanför rättssystemet pågår fortfarande ett arbete med att få tag i den riktiga mördaren. Men staten Arkansas har stängt fallet.

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Fiktiviteter skrev
Det är intressant det där med identifikation. Jag känner också igen mig i Damien, förvisso lyssnade jag på mesigare musik (det var mycket U2 men väldigt lite Metallica ), men jag var annorlunda, hade troligen bättre koll på Aleister Crowley än Damien och pysslade med en massa förkastligheter som tarot. Tanken på att det skulle kunna leda till häxjakt och dödsstraff hade ju skrämt livet ur mig, det var ju liksom nog att överleva en vanlig skolgång…

Fattigdomen slog mig också, det är delvis det jag menar när jag tänker på den andra filmen som den smutsiga filmen. I första filmen har jag så fullt upp att ta in fallet men i del två blir allt så mörkt och fult att jag knappt står ut. De bor ju i värsta misären, något som blir ännu mer tydligt i Damiens bok, och allt är så sorgligt. Barnen har blivit utsatta för både det ena och det andra långt före morden, det är misstankar om misshandel och gud vet vad. Folk är med i tv och filmen och pratr men gör det för att få betalt, och det är inte utan att man förstår dem… Den andra delen i det där skitiga är att jag tycker att det blir lite obehagligt när filmen så öppet anklagar John Mark Byers för morden på rätt lösa grunder, en film om en häxjakt borde nog hålla sig borta från att bedriva egna häxjakter. I tredje filmen pekar man ut Hobbs men det ärinte riktigt lika illa iom att det inte är i så stor del av filmen, och så verkar det finnas lite mer på fötterna. Men jag tycker nog att avslöjandet av vem som faktiskt är skyldig borde ske i en annan film, eller ännu hellre inom rättssystemet som i sin tur blir skildrat i en annan film… Det är väldigt svårt det där eftersom den oficiella ståndpunkten är att fallet är löst.

John Mark Byers är för övrigt en väldigt intressant karaktär, han är ju sjukt irriterande och skrämmande med sitt predikande och sin ibland totala galenskap (som känns till hälften äkta, till hälften som ett spel för gallerierna), men samtidigt måste jag beundra hans förmåga att ändra sig inför bevisen. Som förälder behöver han nog någon att verkligen hata (om vi nu förutsätter att han är oskyldig och det tror jag) och då är det starkt att sluta med det och erkänna att han haft fel. Sen bör ju hans viktigaste drivkraft när tiden gått nu vara att rättvisa skipas och det har ju inte hänt än.

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Beroende av böcker skrev
Oh, tarotkortlek hade jag med! Den ligger faktiskt fortfarande kvar i min bokhylla, har inte kunnat slänga den. Men det var ju precis som du säger baske mig nog att försöka överleva skolan, tanken på häxjakt var långt borta där och då. Det var svårt nog att överleva som hårdrockare i en skola fylld med pastellfärgade Grease-ungdomar.

Fattigdomen i filmerna, men ännu mer detaljerat beskriven i Echols bok, är fruktansvärd. Det handlar inte om att inte kunna få de senaste jeansen eller att man inte har någon cykel utan att man lever i skrangliga skjul som egentligen är byggda för djur. ”Hus” där vattnet i toaletten fryser på vintern. Eller i undermåliga husvagnar som praktiskt taget faller i bitar. Det handlar om att gå hungrig och trasig och att inte äga något av värde. Fortfarande blir jag chockerad när jag möter den fattigdomen i filmerna, allt är så torftigt och sorgligt. Kanske är det därför det talas så lite om de mördade pojkarna? Fick de driva vind för våg, visste ingen vad de pysslade med om dagarna? Eller är folk rädda att avslöja de övergrepp som förmodligen begicks mot pojkarna innan de blev dödade?

John Mark Byers är en väldigt intressant person. Jag fullkomligt älskade att hata honom i de första filmerna, nästan frossade i de känslorna. Han fick på något sätt stå för allt det onda, inskränkta och ”inavlade” i den amerikanska södern. Men nej, han förtjänade inte att bli utpekad på det sättet. Inte alls faktiskt. Just det att en dokumentär som är ute efter att avslöja en häxjakt på oskyldiga själva gör sig skyldiga till en är så fel som det kan bli. Fast just den biten löser sig ju i tredje filmen när Byers böjer sig inför bevisen och faktiskt helt byter åsikt. Det är riktigt stort! Även om där kanske finns en längtan från hans sida att få befinna sig på ”de godas” sida och att ha de rätta åsikterna. Och även fortsätta bli intervjuad i tv. Men jag hoppas jag övertolkar de signalerna för jag vill att han ska ha ändrat sig på riktigt, att det faktiskt är så enkelt att han är en förtvivlad förälder som vill att rättvisa ska skipas.

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Fiktiviteter skrev
Jag gav bort mina tarotkort till min syrras kompis, hade jag sett de här filmerna då hade jag troligen bränt dem istället

Den där fattigdomen… Det är sådär förfärligt som jag tänker mig delar av Sverige på 1800-talet, om ens det… Jag är naturligtvis skyddad och priviligierad men jag vet att fattigdom finns också idag, också i Sverige, men det Damien beskriver i boken och som jag ju faktiskt får se med egna ögon i filmen är något annat. Det chockade mig faktiskt på riktigt, att det var så utbrett, att barn växer upp så idag. Så fruktansvärt ovärdigt ett välfärdssamhälle! Jag tror du kan ha rätt om barnen och tystnaden kring dem också. Föräldrarna sörjer förvisso men det känns lite som att det finns en tendens att samhället i övrigt ser barnen som ”fattiga barn” och trash, snarare än bara barn. Det är anmärkningsvärt tycker jag att de enda som jag kan minnas i filmerna upprepade gånger prata om de tre barnen och att fallet måste klaras upp för deras skull (förutom några föräldrar då) är Damien, Jason och Jessie som ju kommer från samma förhållanden…

När det gäller John Mark Byers så är han som sagt förfärlig och fantastisk på samma gång, jag älskade också att avsky honom. Jag måste nog tro att han inte skådespelar helt och hållet, han tror nog på det han säger sig tro på men sen är det ju graden av förstärkning vid framförandet som är intressant. Hans förtvivlan i de första två filmerna tror jag faktiskt är äkta (utspelet av de är en annan femma) liksom hans svängning i den tredje filmen. Sen är det ju osäkert om han gjort den svängningen om han inte haft filmerna att förhålla sig till och intervjupengar att tänka på…

Jag såg ju de här tre filmerna väldigt tätt inpå varandra och jag måste säga att när jag såg färdigt den sista samma dag som jag läste ut Damiens bok så var jag mest glad över att ha överlevt. Jag har mått så illa, gråtit så mycket och fått sån huvudvärk av det här. Det är förstås värt det, inte minst för att förstå samhället, tankarna kring ondska och sorg lite bättre. Jag är glad att jag sett dem men är samtidigt också glad för varje dag som går som jag får lägga mellan mig och upplevelsen om du förstår hur jag menar. 18 år är så lång tid att jag inte orkar tänka på det. Jag blir yr av att tänka på allt som hänt mig de senaste 18 åren, att tänka på allt som inte hänt de två uppsättningarna pojkar är förfärligt bortom ord.

Min man såg bara tredje filmen med mig och jag tror att han tyckte sig få en bra bild av händelserna, och jag är nog beredd att hålla med. Purgatory är nog den bästa av filmerna, kanske för att jag får ett visst avslut men mest av allt för att den har alla fakta osv som inte fanns back then, och den ger en bra överblick. Men jag skulle inte ha velat vara utan de två andra, det är ju de som ger fördjupningen, visar hur det såg ut i West Mempis och faktiskt visar vad folk och medier sa när de sa det. Det blir så uppenbart att det är lång tid när man ser den första filmen till exempel. Det krossar mitt hjärta att se hur unga de är (särskilt Jason, han är ju verkligen ett barn!) och sen se hur de blir vuxna där innanför galler…

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Beroende av böcker skrev
Jag har också levt ett väldigt skyddat och privilegierat liv i jämförelse. Det är absolut artonhundratal (och lite Dickens) över fattigdomen i vissa delar av USA och förmodligen en av de bästa grogrunderna för den typen av häxjakt och hysteri som drabbade staden efter morden. Den stämning som piskades upp och som beskrivs väldigt bra av Echols i hans självbiografi skrämmer mig mer än många skräckfilmer har gjort. För det här är på riktigt, det hände verkliga människor. Speciellt obehaglig är mannen som letar bevis på djävulsdyrkan och som inte drar sig för att hitta på eller lägga ord i munnen på de han intervjuar.

Tyvärr kommer inte de tre döda pojkarna fram på det sätt som man skulle vilja att de gjorde. Men förmodligen finns inte det materialet som du och jag eftersöker; foton från familjesemestrar, historier om fritidsaktiviteter och likande. De här killarna fick med största sannolikhet, liksom de tre anklagade när de var i samma ålder, klara sig så gott de kunde medan föräldrarna gjorde sitt bästa för att överleva ännu en dag. Det är för mig en av de sakerna som skaver mest i efterhand, att det är sex stycken övergivna barn det handlar om. Övergivna av praktiskt taget alla. Och hur många till i samma situation finns det inte i de där barackerna, husvagnarna och skjulen i detta nu?

Jag har sett filmerna allteftersom de släppts för svensk tv och de senaste åren har jag även följt fallet via internet och den sida som sattes upp för WM3. Dagen när nyheterna annonserade att de blivit släppta så grät jag faktiskt en tår. Det var så oerhört stort! Jag trodde någonstans inom mig att det var kört, att de skulle få sitta inne tills de dog för att staten Arkansas var så inriktad på att rädda sitt eget ansikte. Men det har varit tufft att gå igenom hela det här materialet, ibland på gränsen till outhärdligt. Bilderna på de döda pojkarna som du har tagit upp tidigare är så obehagliga att jag på riktigt inte vet var jag ska ta vägen när de visas. Echols berättelser om sin barndom river i hjärtat, för hur är det ens möjligt att en liten pojke ska få vara med om allt det här i ett av världens rikaste länder? Men förmodligen är det viktigt just därför. Hur kan det någonsin förändras om det inte visas upp?

Och där avslutar vi vår diskussion, förhoppningsvis vill ni också vara med och säga er mening. Gör det så pratar vi vidare i kommentarerna. Så sätter vi en liten punkt med en avslutningsmening från Michaelas mail ovan:

Alldeles nyligen såg jag om delar av de två första dokumentärerna, som faktiskt ligger på Youtube, och fortfarande får jag rysningar av de där kameraåkningarna gjorda med helikopter i luften ovanför West Memphis, de som visar trailer parks och motorvägar samt Robin Hood Hills där pojkarna mördades. Allt till Metallicas Welcome Home (Sanatarium).

“Welcome to where time stands still

No one leaves and no one will

Moon is full, never seems to change

Just labeled mentally deranged”

Det här inlägget publiceras också på Beroende av böcker

I veckans bokbloggsjerka undrar Annika: Brukar du läsa om böcker?

Och jag får säga att nej, det gör jag väldigt sällan nu för tiden. Som barn och tonåring gjorde jag det ofta för då visste jag liksom att det var en bra bok och blev aldrig besviken. Det där med att pröva nya saker har heller aldrig riktigt varit min grej…

Nu för tiden dock händer det som sagt sällan att jag läser om böcker, mest för att jag har så himla många böcker jag vill läsa och så lite tid att läsa dem. Men visst… händer gör det.