Foto: Viktor Davidson/FLX

Mailet – A new hope

Det finns några frågor som mänskligheten kanske aldrig kommer få svar på – vem sköt JFK? Vart är Cleopatra begravd? Fanns staden Atlantis? Och var det verkligen Jesus som uppfann bordet så där som i Mel Gibsons film? Bonusfamiljenboken såg länge ut att bli en av raden av mänsklighetens olösta gåtor.

Många hörde av sig i sociala medier och kommentarsfält och via dm:s med många bra teorier efter mitt blogginlägg  Bonusfamiljen driver mig till vansinne!”. Jag tror aldrig jag fått så stort gensvar på något jag skrivit vilket var otroligt kul. Men vi kom aldrig närmre svaret, det var så många olika trådar som på helt motsägelsefulla sätt verkade stämma, det gick inte att avfärda helt motstridiga teorier vilket jag aldrig varit med om i tidigare utredningar. Oftast brukar man börja kunna utesluta saker åtminstone, vilket inte gick här.

Jag bestämde mig för att lägga utredningen på is eftersom inget jag gjorde ledde någonvart. Jag bestämde mig för att alla fina människor som hörde av sig med teorier var det resultat som jag skulle nöja mig med. Jag bestämde mig för att gemenskapen med bokvärlden på internet, folk i boklådor och förlag och till och med en av skådespelare i serien (Erik Johansson som spelar Patrik som hjälpte till med att efterlysa boken på sin twitter) skulle räcka. Att jag dessutom upptäckte en fandom för Bonusfamiljen var liksom en bonus. Obs obs, säsong 1-3 försvinner från Svt Play på lördag 16 april ifall du vill hinna upptäcka den).

När jag så sakta börjat acceptera nederlaget fick jag ett mail.

Från förlagskoordinatorn Emily Hall på Bokförlaget Max Ström. Här är några utdrag:

Tack för ditt detektivarbete för att spåra boken i Bonusfamiljen, det har skapat sysselsättning på många fikaraster. Efter att ledtrådarna pekade åt Bonnier Pocket har personal i hela Bonnierförlaget klurat, gått igenom databaser och sökt på både omslag och antal ord och så vidare, och så vidare.

[…]

 

Uppmaningen att söka efter boken låg som nyhet på intranätet för samtliga anställda, och har flest visningar av inlägg i år med råge. Mina insatser bleknar i jämförelse med vissa kollegors: en person fibblade med sökfunktionen i vårt titelsystem att specifikt ta fram en lista på ”böcker som är registrerade på varumärket Bonnier Pocket, där författarens förnamn är kortare än efternamnet och där titeln innehåller 3-7 ord” och andra har rapporterat att de ”fått scrolltumme.”

Det är sällan jag får så roliga och trevliga mail som de jag fick av Emily. Jag hade ingen aning om intranätsinlägget vilket i sig var jättekul. Men ödet hade utnämnt Emily till den som behövde ge mig beskedet att allt varit förgäves.

Boken. Existerar. Inte.

Efter att ha dragit i trådar hade hon nått fram till produktionen bakom Bonusfamiljen och till sist fått svaret att boken skapats för avsnittet. Boken var rekvisita. Men konstigt nog kände jag ingen besvikelse utan svarade (bland annat) :

Om jag hade haft blått blod hade mitt valspråk varit ”Ta flams på allvar” och att detta inlägg nått in till dig och er är så himla underhållande för mig att det är omöjligt att låta besvikelsen ta över just nu eftersom det känns som att jag hittat själsfränder som tar ett LOL lite för långt på samma sätt.

Jag och Emily sitter nu bara och väntar på att förlagen ska höra av sig med bud på vår feelgood-deckare där hela utredningen om Bonusfamiljenboken ska skildras (Emily äger redan samma morgonrock som Lisa/Vera Vitali i serien så jag känner att det kommer bli budkrig bara pga den autenticitetsmarkören, alternativt att vi kommer få mycket skrivtid på psyket om vi blir inlagda efter det här inlägget). Men under tiden vi väntar fortsätter jag berättelsen: Emily drog i fler trådar och lyckades ordna en mailintervju med hjärnorna bakom Bonusfamiljenmysteriet – scenografen Johanna Comella, producenten Helena Franck och rekvisitaassistenten Frida Aas.

Intervjun – Fridas trip to Busan

Är det du som gjort omslaget?
Johanna: Det var inte jag utan Frida Aas som var rekvisita-assistent på Bonusfamiljen säsong 4 som gjort omslaget. Hon svarar på en del av frågorna nedan.

Är det roligt att stå för den här typen av detaljer? Hur tänkte du när du gjorde det?
Frida: Ja det är väldigt kul. Det är ju de små sakerna som tillsammans skapar en helhet. Just i det här fallet så ville vi göra en bok som skulle kunna vara vilken bladvändare som helst. En vanlig pocketbok som man läser en vardagkväll. Jag utgick därför från en egen bild jag hade som hade ganska neutrala färger och gjorde ett omslag som skulle kunna vara en helt vanlig roman eller deckare.

Varför är det ett fiktivt omslag och inte en riktig bok som i tidigare avsnitt?
Johanna: Om vi vet att t.ex. en bok ska vara i bild så brukar vi göra eget ”fejkat” omslag. Detta för att undvika att hamna i problematik med rättigheter och ”otillbörligt gynnande”. Ofta ber jag den som gör originalet om att färgen ska var neutral och inte sticka ut, inte heller använda för stort typsnitt, utan att boken mer smälter in i miljön (men tydligen skapar massa nyfikenhet!).

Helena: Ibland men väldigt sällan kan regissören ha önskemål om att karaktären läser en specifik bok. För att lyfta fram scenen eller just karaktären. I de fallen löser vi rättigheter för just den titeln.

Vem är det i produktionen som tar beslut om såna här saker och hur viktiga är de?
Johanna: Ofta finns direktiv från kanalen och produktionsledningen gällande loggor och namn i bild, det kan vara lite olika. Sedan är det jag som scenograf (med mina medarbetare på scenografi-avdelningen) som ser till att det görs rätt och även designar tex omslaget.

Kan du avslöja vad den fiktiva titeln/författaren/förlaget heter?
Frida: A trip to Busan av Kate Moren, inget förlag nämns.

Inlägget där jag letar omslaget har haft tusentals besökare och skickats runt på Bonniers intranät och tydligen har många som jobbat där fått scrolltumme av att leta i deras databaser efter rätt bok, är vi sjuka som vill veta vad en påhittad person läser eller kan du förstå detta? Och tittar du själv efter popkultur i popkultur?
Frida: Ja det är ju roligt med detaljer men jag kanske inte brukar kolla så noga som ni gjort i det här fallet.

Johanna: Hah, lite festligt för oss att det blivit som stor grej av detta, inget vi räknat med. Vi gör ju sånt här hela tiden, men det är roligt att folk tittar på detaljerna!

Tidigare har vi sett Patrik i Bonusfamiljen läsa Dennis Lehane, vilken bok skulle du rekommendera till honom?Frida: Kanske Stoner eller Ett litet liv…

Johanna: Kanske Boktjuven, eller någon klassiker som han vill att hans elever ska läsa…

Vad läser och/eller kollar du själv på just nu?
Frida: Just nu läser jag Conversation with friends av Sally Rooney

Johanna: På nattygsbordet ligger Box av Camilla Läckberg/Henrik Fexeus och väntar.

Sist men inte minst: kan du avslöja vilken bro det är på omslaget?
Frida: Det är bron Akashi Kaikyo, även kallad Pearl Bridge, i Japan. Bilden är tagen under en semester när vi tog färja från Busan (Sydkorea) till Osaka (Japan). Därifrån kom också iden till titeln.

Utvärderingen – Tack Bonnierpersonal, och förlåt!

Hur rätt och fel hade vi egentligen i våra hypoteser i originalinlägget?

Hypotes: Utspelar sig i San Francisco
Utvärdering: Halvfel. Och pinsamt. Jag var väldigt säker på att det var Golden gate på omslaget och det var galet. Jag pudlade visserligen och la till en rubrik om att det kunde vara Pearl Bridge efter att läsaren Tobias kommenterat på facebook, och Daniel Thunberg på twitter, se punkt 6 i förra inlägget.

Hypotes: Pocketbok
Utvärdering: Rätt. Yey!

Hypotes: Utgiven av Bonnier Pocket
Utvärdering: Helt fel. Boken är inte utgiven av något förlag, eftersom den bara existerar i Bonusverse. Däremot var jag inte heeeelt ute och cyklade som identifierade cirkeln som en förlagslogotyp vilket allt tyder på att cirklarna på rygg, framsida och baksida är. På bilderna nedan ser man att proportionerna mellan det fiktiva förlagets logga och Bonnier-loggan är väldigt lika. Med tanke på hur många Bonnieranställda jag lett in på fel spår kommer jag dock aldrig kunna besöka bokmässan igen utan att ständigt behöva titta mig över axeln. FÖRLÅT!!!

Hypotes: Pocketprisgrupp syns på omslaget och den tillhör prisgrupp D eller F
Utvärdering: Halvfel. Jag hävdade att det var prisgrupp D eller F eftersom inga andra prisgrupper har mörk bokstav mot ljus bakgrund. Prisgruppen R är precis som boken fiktion i fiktion men att det var en prisgruppsruta var rätt.

Hypotes: Författarens förnamn är kortare än efternamnet
Utvärdering: Rätt med en bokstavs marginal.

Hypotes: Titel med fler än tre ord, förmodligen fyra eller fem ord
Utvärdering: Otroligt rätt. Fyra ord i titeln var huvudtesen i utredningen. Victory! Jag hävdade även detta: Är det en svensk bok bör det första ordet vara en siffra eller ett ord med två bokstäver. På, ön, en och så vidare. På engelska kanske on, a eller an. 

Hypotes: Blurb i vänstra övre delen av framsidan
Utvärdering: Visserligen rätt men egentligen inget att skryta med eftersom det ändå inte hjälpt till att hitta boken om det varit en riktig titel. Vilken pocketbok har inte en blurb liksom…

Bonusinformationen

”What are the russians up to and why?”
Otäckt sammanträffande att denna mening finns på baksidan av boken. Många tv-serier som utspelas över flera säsonger behöver förr eller senare ta in verkliga händelser i manus eftersom det kan verka märkligt att låtsas som att de inte hänt – oavsett vad serien handlar om. 9/11 är en sådan händelse och covidpandemin har redan börjat dyka upp i tv-serier. Det är inte omöjligt att tänka att Patrik i Bonusfamiljen skulle nämna boken A trip to Busan om oligarker och hotet från Ryssland om det blivit fler säsonger av Bonusfamiljen där man behöver kommentera kriget i Ukraina på ett eller annat sätt.

Något jag gillar är att kolla google trends för olika söktermer. I stort sett alla variationer på böcker och ryska ämnen skjuter i höjden kring krigets början. Folk vill förstå stora världshändelser och Patrik är före sin tid.  

Cosplay i Linköping
Ett mycket roligare sammanträffande var att Emily som letat upp svaret på gåtan är redaktör för boken om NärCon (en cosplayträff i Linköping jag besökt flera år) som jag faktiskt har på en av de bättre platserna i min bokhylla. Senaste besöket jag gjorde där var jag karaktären Gellert Grindewald. Detta var 2019, innan Johnny Depps rättsprocesser och JK Rowlings tweets. Också innan Putin jämförde sig med Rowling, något man aldrig kunnat gissat skulle kunna hända.

I alla fall så rekommenderar jag verkligen både NärCon och boken om NärCon, den finns här: https://shop.apartforlag.se/narcon

Schweizisk müsli från Storbritannien
Har du läst hela vägen hit vet jag inte hur jag ska kunna hjälpa dig. Hur har du tiden? Hur har du orken? Har du glömt äta dina tokpiller idag? Oavsett vad svaret är vill jag säga TACK. Tack för visat intresse, det är otroligt kul att få diskutera sånt här med er som läser bloggen.

Som en sista bonuspresent kan jag meddela detta: om man söker på EAN-kodens nummer på den fiktiva boken A trip to Busan hamnar man tillbaka i Bonusfamiljen-land på något sätt. EAN-koden är egentligen en kod för flingorna ”Alpen – Swiss style Muesli”, en flingsort vars bolag finns i Storbritannien.

I december planeras filmen Länge leve bonusfamiljen! att ha premiär. Mycket är säkert redan inspelat men vore det inte underbart om någon scenograf kuppade in detta flingplaket på ett stökigt frukostbord som en hälsning till oss som nystat i detta mysterium?

https://twitter.com/ViLaser/status/1468333369830354957

Twittraren @livpalitenyta tipsade mig om Vi läsers fråga eftersom hon läst tidigare utredningar jag gjort på bloggen. Jag ska redan nu erkänna att jag blev väldigt smickrad och trodde kaxigt nog att det inte skulle ta mig många timmar att hitta titeln, att jag triumfatoriskt skulle kunna svara på tweeten samma kväll eller möjligen dagen efter. Man ser rätt mycket av boken på bilden, det är en ganska tydlig bild av Golden gate på omslaget vilket borde göra det ganska lätt att snäva in vad det kan vara för bok och dessutom gick det väldigt fort att hitta den förra boken i Bonusfamiljen som jag fick i uppdrag att hitta (det inlägget finns här).

Men nu är det bokstavligen förra året som jag fick detta uppdrag och jag har fortfarande inte hittat den efter timmar och åter timmar av ostrukturerat sökande. Detta inlägg är ett försök att en månad senare göra ett omtag på hela utredningen och titta på varje uppslag var för sig

1. Brottsplatsbilden

Till att börja med så har jag försökt räta upp bilden och ljusa upp den. Scenen i sovrummet där Patrik ligger och läser bredvid Lisa är väldigt realistiskt ljussatt vilket gör det svårare att se detaljer som bokstäver på en bok som inte är i fokus. Omöjligt faktiskt.

Det är lätt att glömma av att filmer och serier man gillar mycket har en genomgående stil eftersom man är så inne i handlingen. Men om man jämför Bonusfamiljen med den kanske mest kända filmen i genren gifta-par-som-läser-och-bråkar-och-har-jobbiga-samtal-i-sängen, Scener ur ett äktenskap, så är det lätt att få syn på den tydligt realistiska ambitionen i Bonusfamiljen.

Ingmar Bergmans stil var allt annan än realistisk. Karaktärerna levererar extremt analytiska och polerade meningar och alla pratar på exakt samma sätt. Det känns lite som om ens Filosofi A-kurs på gymnasiet blivit manus till en Eddie Murphy-film där alla karaktärer spelas av en och samma person som sminkats till att se ut som olika personer.

På samma sätt som dialogen är polerad och exakt och tydlig i Scener ur ett äktenskap är scenerna i sängen belysta. Det finns ingen som helst ambition att få det att se realistiskt ut. Hela scenen är ljussatt med så starkt ljus snett från högra sidan av kameran att det blir skuggor på golvet från sängstolparna. Nu har inte jag varit i så jättemånga sovrum hemma hos gifta par på kvällarna men jag törs gissa att majoriteten inte har den här typen av belysning. På samma sätt som Bergmans dialog är kontrollerad och stiliserad är alltså belysningen. I Bonusfamiljen ljussätts karaktärerna ungefär som det ser ut på kvällen och i det dunkla sovrummet stakar sig ibland karaktärerna, de är inte så professionella på att formulera sig och de får säga ”eeeh”, staka sig, mumla lite när de blir nervösa för att erkänna något övertramp de begått eller liknande.

Vilken stil man föredrar är såklart en smaksak men en sak ska man hylla Bergman för: det var djävulskt mycket lättare att identifiera böcker i hans sovrumsscener.

Hur som helst; jag har försökt ljusa upp boken som Patrik läser och även rätat upp den någorlunda för att göra det lite lättare att analysera den. Jag har valt att behålla Patriks hand längst ner till vänster eftersom jag faktiskt inte vet vad det finns där bakom och det vore dåligt att redan såhär i början av utredningen börja manipulera bevis.

2. Golden gate?

Det framstår som helt uppenbart att det är San Franciscos världsberömda hängbro Golden gate på omslaget men som min flickvän brukar säga: when you assume you make an ass out of u and me.

Hans Holmér assumade PKK och sjabblade bort Palmeutredningen. Jag vill att man ska minnas mig som han som sjabblade bort bokidentifieringen i Bonusfamiljen säsong 4 avsnitt 7 på grund av en felaktig broidentifiering.

De två pelarna i Golden gate har vajrar som löper ner från dem och har fyra unika öppningar mellan pelarna. Jag lär mig att hängbro heter suspension bridge och går igenom de största och mest kända. Ingen annan vajerbro jag hittar har fyra hål i sig mellan pelarna som Golden gate har på samma sätt som i bokomslagets bild.

För att vara säker skulle jag vilja hitta platsen där bilden är tagen på och se om det är en möjlig vinkel att fota bron i. Bilden är tagen underifrån och från vänster sida. Visserligen kan bilden vara spegelvänd i efterhand men eftersom det finns så otroligt stora mängder bildbyråbilder av Golden gate vore det bara konstigt att köpa en bild som är fotad från den sida man inte vill ha den fotad från och sen vända den snarare än att bara köpa en bild från rätt sida direkt.

Efter cirka 1,5 timme på resebloggar (bron har tillgängliga utsiktsplatser på oväntat många ställen) är jag ganska säker på att bilden är tagen från norra sidan av bron på Cavallo Point eller möjligen Moore Road Pier. Perspektivet funkar och även bakgrunden om det är den södra pelaren som syns på bokomslaget.

3. Novels set in San Francisco

Bokomslag är så gott som alltid illustrativa. Handlar en bok om att åka på road trip genom Amerika kommer omslagsbilden inte föreställa en person som tittar på blodceller i ett mikroskop. Bilden kommer föreställa en väg, en bil, nån som röker jazztobak eller om det är en nyutgåva: författarens romantiserade skrivmaskinsrulle.

Jag har tidigare skrivit en del om hur jag ogillar kollageomslag där man försöker få med så många ingredienser som möjligt från handlingen men framför allt när kollage bara är ihopsatta utan egentligen anledning (till exempel klagar jag här på Jack Reacher-omslag och här på Donna Leon-omslag.)

Fördelen med väldigt illustrativa omslag är att de är lätta att förstå. Och det var lätt när jag jobbade i bokhandel att hitta böcker som folk glömt titeln på. Är det blodeffekter och fotografi fotat i dunkelt ljus är det oftast skräck, deckare, spänning – extremt sällan feelgood eller klassiker.

Vissa motiv kan såklart illustrera massor av saker. En gaffel kan finnas på både facklitteratur om restaurangbranschen och en deckare. Det kan vara en bok om ätstörning såväl som en kocks memoarer. Vissa motiv används dock sällan särskilt mångfacetterat. En bild på Winston Churchill kommer inte användas på en bok som handlar om att öppna ett litet bageri i skärgården efter att livet vänts upp och ner från en dag till en annan och huvudkaraktären tvingats rannsaka hela sitt liv och hitta kraften att börja om. Winston Churchill är helt enkelt inte en symbol för den resa man måste göra i medelåldern när man ärvt ett bageri som ska ge en livsgnistan tillbaka.

Min bedömning är att Golden gate, likt Churchill, är något så specifikt att den inte kan symbolisera något annat än sig själv och den plats som den börjar och slutar på – San Francisco. Så varför hittar jag inte bokomslaget på någon av de oändliga listor med ”novels set in San Francisco” som existerar på internet? En möjlighet är givetvis att det är en svensk som skrivit om San Francisco men de jag hittar som gjort det verkar ha någon sorts brofobi. Jag hittar inte heller någon utgåva av de amerikanska författarnas böcker som har ett annat svenskt omslag som matchar. Att utgå ifrån bron och San Francisco är ett spår som konstigt nog inte leder någonstans.

4. Dolda detaljer i omslaget

”Enhance” säger de i Hollywoodfilmer och på något märkligt sätt ser man plötsligt detaljer i övervakningskamerans bilder som inte var där nyss. Givetvis fungerar det inte så men det betyder inte att det inte går att få ut viktiga ledtrådar om man laborerar lite med bokens omslag.

Med stark kontrast går det att se mellanrummen mellan orden i titeln och författarens namn. I titeln är det 4 eller möjligtvis 5 ord om man tittar på bokens rygg. Vi kan anta att den undre texten som består av två ord är namnet på författaren eftersom det är vanligare med formatet ”Förnamn Efternamn” än mängden ord på den övre raden. Författarens förnamn är i sånt fall kortare än hens efternamn. Också en ledtråd.

Är det en svensk bok bör det första ordet vara en siffra eller ett ord med två bokstäver. På, ön, en och så vidare. På engelska kanske on, a eller an.

Eftersom jag länge närde en fördom om Patrik att han skulle läsa en Jack Kerouac-bok kan jag nu lägga ner denna teori eftersom det bara finns en enda bok som ens kommer i närheten av att stämma in på denna titeluppbyggnad och det är Kerouacs första bok The Town and the City och den hittar jag inget Golden gate-omslag till, förmodligen för att den utspelar sig på amerikanska östkusten.

Och även The joy luck club av Amy Tan, som har ett lovande format på hur titeln är uppbyggd, kan uteslutas eftersom efternamnet på boken helt klart är längre än förnamnet. Jag hittar inte heller någon utgåva av boken med ett omslag som är i närheten.

En annan detalj jag hittar senare i avsnittet blir plötsligt intressant. Om jag ljusar upp bilden avsevärt är rutan där ännu tydligare bredvid streckkoden.

Av storleken på boken att döma är det omöjligt att inte tänka POCKETPRISGRUPP!!!! Det är exakt där som den brukar sitta.

Boken på nattygsbordet lite senare i avsnittet blir plötsligt intressant. Denna scen har jag avfärdat i början eftersom boken där täcks av appleprodukter. Jag ökar kontrasten och zoomar in.Om det är en prisgruppsruta kan det bara vara prisgrupp D eller F eftersom inga andra prisgrupper har mörk bokstav mot ljus bakgrund.

Även om detta inte hjälper mig att hitta titeln så skulle det helt klart göra letandet mycket lättare om jag visste att det var en svensk pocket det handlade om.

Fördelen med pocketformatet i det här sammanhanget är att det är standardiserat, både när det gäller priser men också när det gäller måttet. En standardpocket i Sverige är 110 × 178 mm. Förhållandet mellan dessa siffror är 0.62:1. Det betyder att om höjden hade varit 1 så hade bredden varit 0.62. På engelska heter detta ”aspect ratio” och har man kommit i kontakt med detta begrepp tidigare är sannolikheten hög att det varit i samband med filmer för att få veta hur bred och hög en film är. En standard för tv-serier är 16:9 som också kan benämnas 1.78:1, det vill säg att om höjden är 1 så är bredden 1.78. Det vill säga en ”liggande” bild.

Nog med matte nu. Varför är detta intressant? Om boken på bilden har samma proportioner som en pocketbok har vi nu två indicier som pekar på svensk pocket.Svensk pockets förhållande mellan bredd och höjd: 0.62:1
Boken i Bonusfamiljens förhållande mellan bredd och höjd: 0.63:1

Eftersom det är omöjligt att få en helt korrekt vinkelrät bild från Bonusfamiljenavsnittet anser jag att detta är så nära man kan komma att definitivt konstatera att det är en svensk pocket. Skillnaden är bara några millimeter i praktiken. Det här är något som gör nästa fynd mycket lovande:

Jag har försökt pixla Bonnier Pocket-loggan till höger i ovanstående bild för att se om man får ett liknande utseende som i Bonusfamiljen. Placeringen längst ner till vänster på baksidan gör det i mina ögon sannolikt att denna cirkel är Bonnier Pocket-loggan. Efter att ha hittat den på baksidan tycker jag mig även hitta den på framsidan.

Självklart hade det varit bättre om det var ett litet förlag som gav ut den eftersom det hade gått att titta igenom hela katalogen av utgivning för i stort sett alla svenska förlag utom just Bonniers (och möjligen Norstedts om det varit en bok som de gett ut). Jag väljer dock att se detta som extremt bra fynd och stämplar ut för dagen.

5. Alla broar brända – sammanfattning och vädjan om hjälp

Jag har hittat massor av San Francisco-böcker jag vill läsa. Och blivit sjukt less på Armistead Maupins namn eftersom han dyker upp på ALLAS listor över Frisco-böcker. Jag vet inte längre om jag säger Frisco oironiskt eller verkligen menar det. Jag skulle bli extremt glad om någon känner igen boken eller kan ge mig någon ledtråd för hur jag kommer vidare i utredningen. Har jag tolkat något fel så lämna gärna en kommentar eftersom läget är helt låst nu. Jag drömmer om att någon gång kunna vakna till en värld där jag slipper googla Golden gate-böcker, jag är inte säker på om jag någonsin kommer att få vara med om en sån värld men jag känner att jag är för ung för att ge upp den drömmen. Please send help.

Här är sammanfattningen av vad jag tror mig veta om boken:

• Utspelar sig i San Francisco
• Pocketbok
• Utgiven av Bonnier Pocket
• Tillhör prisgrupp D eller F
• Författarens förnamn är kortare än efternamnet
• Titel med fler än tre ord, förmodligen fyra eller fem ord
• Eventuellt blurb i vänstra övre delen av framsidan

6. Uppdatering 10 januari – FEL BRO?!

Jag fick en kommentar från läsaren Tobias på facebook. Han hade laborerat lite med omslaget och tyckte sig se kryss mellan de vertikala pelarna och avslutade med att lägga bron på omslaget. Nu kan inte jag heller se något annat än kryss och då finns det plötsligt fler broar det kan röra sig om.

Jag tittade i Svt:s pressarkiv och hittade en pressbild tagen av Viktor Davidson/FLX på den plats vi utreder. Bilden är inte skarpare  och när jag tittar på den i olika ljus så blir jag inte klokare på om jag ser kryss eller inte.

Tobias föreslår att det kan vara den japanska bron Akashi Kaikyō som också kallas ”Pearl bridge”.

Helt omöjligt är det inte heller inte att det skulle kunna vara den Portugisiska bron 25 de Abril Bridge.

Dessa möjliga gärningsbroar gör det krångligt. Golden gate på omslaget är en symbol för San Francisco, åtminstone för de flesta i västvärlden som konsumerar amerikansk kultur dagligen. Men att sätta en portugisisk bro eller en japansk bro, som många aldrig sett tidigare, på ett bokomslag saknar betydelse på samma sätt.

Om det är en deckare, skriven av en japansk Hans Rosenfeldt, som utspelar sig på, eller i närheten av, den japanska bron är det fortfarande märkligt att välja bron som omslagsbild. Den signalerar inte deckare och säger inget för en svensk publik som ska köpa boken. Om boken handlar om den stora jordbävningen 1995 i Kobe, en stad nära bron, så vore det konstigt att välja bron eftersom den inte drabbades särskilt hårt i jämförelse. Bristen på exotifiering gör det extremt svårt att utreda. Är en bok skriven av en japansk författare är det väldigt ofta bilder som ska få oss att direkt associera till Japan. Det är knappast någon slump hur ofta cirkeln från den japanska flaggan speglas i Murakamis översättningar. Exempelvis när det gäller boken om jordbävningen i Kobe där den japanska utgåvan har en surrealistisk konstnärs verk på omslaget och de engelskspråkiga har både cirklar och den röda och vita färgen som designelement.

Tänk dig själv om svenska böcker presenterades med gula och blå designelement och kors utomlands. Det gör det extremt lätt att hitta om man gillar skandinaviska författare men samtidigt är det ju lite märkligt att förknippas så mycket med sitt land.

Jag är väldigt tacksam för fler tips även om det leder till att det blir som i detta fall när mitt liv blev tre gånger svårare.

Handlingen

Liam Norbergs karaktär Jon ska släppas ut från fängelset efter sex år. Där startar filmen Blodsbröder.

Reine Brynolfsson är där och stöttar, han jobbar på Kris. Reine verkar snäll – han vill spela backgammon och låna ut pengar. Liam vill inte spela backgammon och inte låna pengar, han vill bara åka hem från fängelset.

Han kommer hem till sin mamma Angela, spelad av Stina Ekblad, och hennes man. Han har fått läsglasögon i fängelset och blivit Stockholmsvegetarian, två saker som verkar irritera hans mamma ungefär lika mycket.

Efter middagen hittar Jon ”Bröderna Lejonhjärta” i sitt gamla rum som blivit ett halvfärdigt/heldeppigt syrum medan han ”setat inne”. Jon citerar lite Astrid, är nostalgisk över att hans kriminella bror gillade Katla och sen knäpps det lite på en gitarr.

Jon går ut på krogen, vi får veta att han inte dricker längre och att Sami, spelad av rapparen Ken Ring, är förstoppad och att det är därför han knarkar. Sami ”kan inte skita längre” men drogerna ska fixa det. Stockholms nattliv är en mörk plats.

Jons mamma vill att han ska flytta ut nästa dag och Liam tar sitt pick och pack drar till Kulturhuset i Stockholm där snart den första märkliga bokhändelsen uppstår:

Märklighet 1: Betalningsanmärkningskaoset

Jon och bibliotekarien Malena har en meet cute vars premiss bygger på totalt falsk information om hur svenskt biblioteksväsende fungerar. Jon vill låna Jan Guillous Ondskan men möter själv en ondska värre än Otto Silverhielm. Bibliotekarien är i sin egen fantasi det enda som står mellan honom själv och kaos.

Här är mina frågor:

1. Har det någonsin varit så att man inte fått låna böcker i Sverige om man har betalningsanmärkning?
2. Hur kan Malena inte känna till detta om hon jobbat som bibliotekarie mer än en dag?

Om det skulle varit så att man någon gång i Sveriges historia inte fått låna böcker om man fått betalningsanmärkning skulle utlåningssystemet behöva göra en kreditkontroll varje gång du lånade en bok. Eftersom många så kallade ”förfrågningar” (kreditkontroller) sänker ens kreditvärdighet skulle storlånare ha usla möjligheter att ta lån och krediter eftersom de skulle kunna ha hundra förfrågningar på ett år. Det säger sig självt att det vore ett konstigt system.

Givetvis skulle man kunna jämföra låntagarregister mot kreditupplysningsföretagens register en gång per år eller liknande och på så sätt fånga upp människor med betalningsanmärkning. Men går det inte emot hela den demokratiska idén med bibliotek? Jag ställde frågan i facebookgruppen ”Märkliga bibliotekshistorier” för att vara 100% säker på att inga bibliotek hållit på med sånt här.

Bibliotekarier från hela Sverige kom genast till undsättning. Stort tack till er! Konsesus råder – betalningsanmärkningar är inte en dealbreaker på svenska bibliotek. Det enda som kan stoppa en är skuld till biblioteket. En del bibliotek sätter en gräns på 200kr en del på 100kr men så fort man betalat förseningsavgift till biblioteket får man låna igen. Betalningsanmärkningar och kreditkontroller har ingen bibliotekarie i gruppen någonsin hört talas om i samband med utlåning av böcker och ingen kallar skuld till biblioteket för en betalningsanmärkning. Case closed? Ja och nej.

Att man inte får till varenda faktagrej 100% korrekt i filmer är såklart oundvikligt. Och det är ganska trist att sitta och vara en sån som letar rätt på såna. Men när det är en sån nyckelscen som det är i Blodsbröder, en som leder fram till att huvudpersonernas romans startar bör man dubbelkolla så premissen inte blir dystopisk scifi. Hur kan det komma sig att skådespelarna i filmen, som rimligtvis är kulturintresserade, inte reagerat på detta? Hur kan det komma sig att Liam Norberg som varit med och skrivit manus fått för sig detta? Han har vid det här laget själv suttit i fängelse och hamnat hos kronofogden så det är rimligt att anta att han själv haft betalningsanmärkning och känner till utmaningarna som nyligen frigiven med obefintlig ekonomi.

Kanske ska man tolka det som att mannen bakom lånedisken på något sätt snappar upp att Jon är/varit en shady karaktär och att han bara hittar på detta med betalningsanmärkningen? Nej, för vad är oddsen för att bibliotekarien skulle gissat rätt om anmärkningen? Och om han bara hittat på detta så borde han inte förklara för Malena efteråt att det blir kaos om man inte sköter sig.

Märklighet 2: Bokhandelsförvirringen

Saga Norén, Kulturhusbiblioteket, är i en bokhandel med sin mamma. Jag är inte helt säker men tror det är Akademibokhandeln som tidigare låg vid Sergels torg i Stockholm. Hon tar upp något från en disk, hennes mamma tittar ner på det och säger ”Du har väl redan presenter till Luke” (Saga Norén, Kulturhusbiblioteket har en sjuårig son som heter så). Det hon plockar upp ligger på en plats i butiken där det inte enbart finns böcker. Det är alldeles för dålig kvalité på SF Anytimes kopia av filmen för att se exakt vad det är hon plockar upp men det är uppenbart att det är något med en baksida som har text och bild.

Exakt VAD kan det vara som hennes sjuåriga son och hennes pappa på KRIS har gemensamt? Först tänker jag att det är någon form av skrivblock men vilka skrivblock har text och bild på baksidan och är i den storleken? Kan det vara någon form av teckningskurs i fysisk form som ibland fanns (finns de kanske fortfarande?) i bokhandeln? Men borde inte Sagas mamma/Sagas barns mormor/Sagas pappas exfru känna till om det är Reine Brynolfssons karaktär Olle eller Luke som är intresserad av att teckna i sånt fall?

Om det är en bok då… vad kan det vara för bok som får Malenas mamma att tro att det är till Luke direkt hon tittar på den? Vilken bok tror man är present till ett barn trots att den i själva verket är till en åtminstone 50-årig före detta spelmissbrukare och kriminell? Det är en extremt intressant fråga och jag har nu beställt DVD:n för att se om kvalitén är bättre där så att det går att se vad hon köper.

När Reine öppnar presenten ser det ut som att de första bokstäverna i titeln eller författarnamnet är ”ANT”. Kan det vara så att sjuårige Luke och 50-årige Reine båda är intresserade av antikviteter men att Malenas mamma inte känner till att även hennes exman har detta intresse numera?

Fortsättning följer när jag fått DVD:n och kan se om det är tydligare vad hon köper där.

Märklighet 3: Den spanska tiggaren

Liam: ”Jag undrar om du kan hjälpa mig och leta efter en bok.”
Sofia: ”Aa.. vad ska det va för bok?”
Liam: ”En konstbok.”
Sofia: ”Okej…”
Liam: ”Jag kommer inte ihåg målarens namn… deee… eh.. det finns ju många att välja på.
Sofia: ”Aa… men det är lite svårt för mig å.. och veta vad det ska va för bok om..”
Liam: ”Den spanska tiggaren. Så heter den.”
Sofia: ”Jag tror att… du kan hitta vad du söker i den här.”

Låt oss bena ut detta. Jon följer efter henne, hon vänder sig om precis där konsthyllan är. Han vill ha en konstbok om en målare men kommer inte ihåg målarens namn. Målarens namn verkar vara… ”Den spanska tiggaren”…. Udda namn/smeknamn ändå.

Okej okej okej hon säger ju faktiskt att det blir svårt att hitta ”boken” så kanske säger han boktitelns namn som svar på detta? NEJ. För Malena vänder sig om och hittar direkt den bok det gäller och varken boken eller målaren heter ”Den spanska tiggaren”. Boken heter Signums svenska konsthistoria II. Konsten 1890-1915 (Atlantis förlag) och har en hel rad akademiker som står som författare. Boken står dessutom på helt fel hylla, den hylla vi får se i bild är ”Ibz särskilda konstnärer” och boken är ett översiktsverk som borde stå under ”Ib-c särskilda länder och områden – Sverige” enligt klassifikationssystemet SAB. Malena känner alltså direkt till denna obskyra konstreferens och vet exakt vart boken är felsorterad. Vad har kvinnan för övernaturliga krafter? Har alla bibliotekarier denna superkraft?

Jaja men det är ju bara en film kanske du tänker, hon tog väl bara en slumpmässig bok och så råkade det vara en felsorterad. FEEEEEEEEEEEEEEEEL! Boken verkar vara den enda på hyllan som varken är biblioteksbunden eller har SAB-kod. Det är alltså någon som tagit med denna till inspelning och ställt den där enkom för att väljas av Malena. Det gör mig väldigt nyfiken på om målningen ”Den spanska tiggaren” finns med i boken och hur den ser ut. Är det genom detta verk vi kan lära känna Jon på djupet?

De målningar jag hittar på google bildsök när det gäller variationer av ”Den spanska tiggare” är följande:
”Spansk tiggare” av Gustav Rudberg. Han föddes 1915 så är knappast med i boken som slutar då.
”Spanska tiggare i en gränd i Toledo” av Albert Edelfelt. Verkar vara målad 1881 och passar inte in på årtalen.
”Tiggare i Sevilla” av Anders Zorn. Målad 1881 och passar inte in på årtalen.
”Spansk tiggare” av Ernst Josephson. Tyvärr målad 1882 och passar inte in i på årtalen. Sjukt lik Zorns tavla för övrigt.

Hör gärna av dig i kommentarsfältet om du känner till någon tavla som stämmer in på beskrivningen, eller om du har tillgång till boken och kan kolla i den ifall det finns någon spansk tiggare där.

Bonusmärkligheter

Vill du se alla scener från filmen där böcker på något sätt förekommer så finns hela spellistan här: https://www.youtube.com/watch?v=Jdu8hMo4SbU&list=PL4qE5D_BGkmlt_m0Mxcon-tfVOWPe9GPI

PS och spoiler alert: Det ordnar sig för Ken Ring i slutet av filmen.

Strax innan jul gav jag ut boken ”What a mäss” där jag samlade 10 års bokmässebilder i en 1,5 kg tung fotobok tillsammans med texter av några av mina förebilder i bokvärlden.

Det känns lite konstigt att ha en person på mitt bokomslag utan att veta vem det är och tacka hen. Skulle därför bli väldigt tacksam om du som läser detta skulle vilja hjälpa mig att leta. Fotot är taget 2019 framför Aftonbladets monter där jag har för mig att Caitlin Moran pratade med Sinziana Ravini.

Känner du igen handen som fotar? Jag skickar ut ett par gratisexemplar av boken och varsin 50×70 cm inramad förstoring av bilden till både handens ägare och den första tipsare som hjälper mig att hitta hen.

Maila mig gärna på kontakt@sorrownumberfive.com om du har tips. Om du känner igen dig på bilden och inte vill synas med namn någonstans vore det ändå kul att få skicka böcker + bild till dig. Du behöver inte vara med någonstans med namn.

Läs mer om boken här.

DEN LÅNGA HISTORIEN OM VARFÖR JAG VALDE BILDEN TILL OMSLAGSBILD:

Bakgrund

Bokomslag har varit ett stort intresse för mig länge. Jag skrev min masteruppsats om bokomslag eftersom bokomslaget är en ovanlig typ av bild – omslaget ska fungera både som reklam för en produkt samtidigt som ”reklamen” är den mest synliga delen av den produkt som konsumenten betalar för och kommer ha i sitt hem, ta med sig på bussen, sitta med i lunchrummet på sitt jobb osv.

Om vi bortser från att katter och små barn ofta gillar den kartong som en present ligger i mer än själva presenten så vet jag få andra förpackningar som anses vara så viktig för innehållet som ett bokomslag är. Eftersom jag gjort bokomslag både åt mig själv och andra har jag flera gånger sett hur omslagets olika funktioner, eller ”roller” eller vad man nu ska kalla det, krockar med varandra.

Ibland kan det se ut ungefär såhär när det gäller de olika funktionerna som de inblandade fokuserar på:

Förlaget – vill ha ett bokomslag som syns tydligt i nätbutiker och den fysiska bokhandeln så att bokköpare hittar den. Det kan innebära att man tydligt följer eller tydligt bryter mot en omslagstrend, att man har med massor av blurbs med beröm, att man vill ha omslag som signalerar att boken tillhör en viss genre för att konsumenter snabbt ska associera  boken med andra böcker som sålt bra i den.

Författaren – vill såklart få många läsare, men vill också att omslaget ska spegla författarens egen smak, författarens egen bild av bokens karaktärer, författarens egen bild av bokens kärna. Har du någonsin sett en filmatisering av en av dina favoritböcker och känt ”NÄ SÅDÄR SER INTE HUVUDPERSONEN UT!” så kan du tänka dig hur en författare känner när hen lagt två år på att skriva en bok och sen kommer förlag och formgivare och väljer omslagsbild som inte motsvarar 1% av dess inre bild av sin egen karaktär.

Omslagsformgivaren – är intresserade av bild, formgivning, konst och att uttrycka sig. Väldigt få människor börjar teckna, måla, fota osv. för att de främst har som mål att någon gång i livet driva på försäljning i detaljhandeln. Jag tror ingen som håller på med ”färg och form” någonsin helt lägger bort sina egna preferenser oavsett hur professionella de än är i sin yrkesroll.

Mitt omslag

Det är väldigt lätt att till en fotobok välja att ha den mest uppseendeväckande bilden på omslaget, den där det händer mycket eller den som innehåller en känd person eller ett bra porträtt på någon med intressant ansiktsuttryck. Att välja den ”bästa” bilden jag tagit på mässan var hela tiden med i bakhuvudet.

Själv är jag stolt över dessa bilder bland annat:

Det upplägg jag valde för boken var att försöka återskapa känslan av bokmässan som en besökare har snarare än att välja de snyggaste bilderna jag tror att folk skulle vilja ha på väggen hemma. I början av boken är det väldigt tomt på folk, montrarna byggs upp, folk köar för att komma in. I slutet av boken är det trångt, det ligger kartonger över allt, folk bär runt på tunga kassar, förlagen rear ut överblivna böcker för att slippa frakta tillbaka dem.

Eftersom den fysiska bokmässan ställdes in 2020 ville jag göra ett substitut i bokform genom att lägga upp det på det här sättet. Därför finns det även med en massa bilder på kartonger, stökiga lager, sopkorgar, scheman som ändrats osv. För så ser mässan ut. (Och ja, jag inser att det säkert är något fel på oss som saknar även dessa aspekter.)

Anledning 1 – spegla besökarens synvinkel
När det gäller formgivningen av boken ville jag att den skulle göra allt för att återskapa hur åtminstone jag fungerar på mässan. Visst har jag hållpunkter på seminarier jag vill se, men framför allt driver jag runt till synes utan mål och upptäcker saker allt eftersom. Råkar hamna vid monterscen där något intressant tas upp, går vilse och hamnar i trädgårdsavdelningen fastän jag inte ens kan hålla en blomma vid liv hemma, köar till fel monter och vågar inte lämna den när jag väl kommer på att jag köar fel pga konflikträdsla upphöjt i hundra.

Detta planlösa upptäckande gjorde att jag struntade i sidnummer och innehållsförteckning. Jag ville att detta planlösa mässpromenerande skulle speglas i att bokens läsare skummar igenom, bläddrar på måfå, hittar en bra text av en skribent de kanske inte letat upp aktivt men nu fastnar för. Jag hoppades på att det skulle vara en form som gjorde den mer lättillgänglig på det sättet att man inte ser det som en bok man avverkar i en sittning utan snarare något vars delar man kan återvända till lite då och då. Och vill man hitta något specifikt i den ”tvingas” man bläddra på känsla och tvingas upptäcka sånt man annars kanske aldrig hittat.

Just detta besökarperspektiv var anledningen till att jag valde bilden på handen och mobilen. På många sätt är den en form av självporträtt eftersom den visar upp den fankultur jag gillar på bokmässan och snarare visar hur författares verk påverkar oss snarare än hur de kända författarna som skrivit dem ser ut. Den tatuerade symbolen i kombination med fotograferande av Moran och Ravini visar också upp publiken framför scenen. Ämnen som utanför mässan inte alltid drar stor publik kan vara exakt de som drar störst publik på mässan. Folk betalar tusentals kronor för att åka till Göteborg och lyssna på kunniga människor som pratar om ämnen som feminism och läsning – på många sätt ser jag det som ett utopiskt föredöme.

Anledning 2 – internet vs. fysisk bokhandel
Eftersom jag ger ut boken själv och inte är något känt namn så var det ganska uppenbart att boken inte skulle säljas i särskilt många fysiska boklådor. Att ha namn + titel på omslaget kändes därför inte som en funktion som behövdes eftersom den alltid skulle presenteras med denna information per automatik på internet. Eftersom bilder på internet ofta är så små (i internetbokhandeln är de liksom mindre än frimärken) så behövde jag välja en bild där det åtminstone går att ana vad den föreställer. Det behövde vara en enkel bild som ändå visar upp något som representerar innehållet.

Kort och gott: den måste fungera någorlunda okej även i de mest ofördelaktiga digitala sammanhang.

En bild som denna på Patti Smith och uppmärksamheten kring henne var jag väldigt nöjd med. Alla som var på plats för att se henne 2016 har nog snarare detta intryck av situationen kring henne än de porträttbilder som visades i media under besöket. Inget fel på bra porträtt, jag önskar jag var bättre på att ta porträtt själv, men de visar inte besökarens perspektiv. Men oavsett hur nöjd jag var med bilden så är den svårläst även i stort format. Den är lätt att bläddra förbi. Man ser inte direkt vad den föreställer. Förminskas den till ett frimärke i en internetbokhandel blir den ganska meningslös och det finns ingen anledning alls att välja den som omslagsbild.

Jag gillade verkligen The dig, det var en jättebra filmupplevelse, just därför är det så tråkigt att den ramlar ner i den grop den grävt. 

Jag tittade på filmen igår kväll och läste boken idag. Så bra var filmen att jag inte fick nog utan ville bosätta mig i det universum som bland annat innehåller följande ingredienser:

• långsamt vackert tempo
• intressant based on a true story-berättelse som utspelas i Storbritannien anno The kings speech
• hjärtskärande äktenskap byggd på lögn i en HBTQ-ovänlig tid
• bokhögar i 70% av alla interiöra scener
• folk som läser i korgstolar på äng
• folk som har lågintensiva och samtidigt explosiva små tal om historiens vingslag
• akademiker vs. autodidakter
• Ralph Fiennes som gräver i tweed och slips
• kroniskt sjuk Carey Mulligan som står upp mot patriarkatet

Filmen handlar om en utgrävning som en rik kvinna vill utföra på sina ägor i en stor jordhög. Det lokala museets arkeologer har inte tid så hon blir refererad till en ”amatör”, det vill säga någon som saknar formell utbildning men som hållit på med utgrävningar sen han var barn och därefter strävat efter att vilja popularisera vetenskap för massorna. Därefter följer en maktkamp mellan etablissemanget och entusiaster.

Är det något filmskaparna velat få fram är det hur många människors insatser som glöms bort när historia skrivs. Tack och lov börjar vi se andra historiska berättelser än den om det ensamma manliga geniet. (Hidden figures var ett sådant guldkorn t.ex. och jag är alltid på jakt efter såna, please tipsa mig om du vet någon liknande.)

Förvisso heter huvudpersonen Mr. Brown i The Dig och är en smått säregen passionerad man. En rätt stereotyp bild av den store upptäckaren. Men Mrs. Pretty är den som gör hela utgrävningen möjlig, som visar sig ha rätt i det mesta. Det är hon som försöker se till att Mr. Brown och hans team får det erkännande de förtjänar, som står emot etablissemanget. Filmen visar hur hur man alltid ska vara skeptisk när en person i maktställning tar åt sig ensam ära eller när såna berättelser återberättas. En snyggt berättad läxa i källkritik. Utgrävningsmys på köpet dessutom!

Du kan inte ana vad som hände sedan.

Jag upptäckte att filmen gör exakt samma fel som den anklagar andra för att göra. Hade vi inte haft fotografierna från utgrävningen hade vi omöjligt sett en historiskt korrekt film. Givetvis behöver inte filmer vara historiskt korrekta för att vara bra, inte ens om de är based on a true story, men när filmen handlar om historia och om att berätta historier korrekt är det helt klart en fördel om man åtminstone försöker göra det själv.

Hade vi inte haft denna fotograf på plats hade detaljerna kring villkoren för utgrävningen och de som var på plats riskerat att falla ännu mer i glömska än vad de gjorde under många år. Problemet är att han inte finns. Eller ännu värre: han är två kvinnor. What the actual fuck is going on?

Den manliga fotografen Lomax är en av få 100% fiktiva karaktärer i filmen. Mercie Lack och Barbara Wagstaff var lokala lärarna som också fotograferade. Tillsammans tog de över 400 bilder på plats vid utgrävningen. Bland många andra historiskt utmärkande saker med deras fotograferande kan nämnas att de tagit några av de tidigaste färgfotografierna av en utgrävning.

”Thus it is hoped, that, by means of the photographic records taken on the site at the time, some idea of the process of uncovering the boat may be conveyed to later generations who cannot have the chance of seeing it emerge from its sandy grave.” – Mercie Lack

Ett nytt projekt jobbar med att digitalisera denna kulturskatt går att läsa om här: https://www.nationaltrust.org.uk/sutton-hoo/features/conservation-in-action-at-sutton-hoo

I boken förklarar den fiktiva fotografen Lomax varför han gillar fotografi.

”I suppose – I suppose it seemed a way of trying to fix moments as they went past. To try to capture them and give them some physical existence. Stop them from being lost for ever.”

Fotografin som minne är ett återkommande tema genom filmen, men framför allt i boken där det ironiskt nog i epilogen berättas om hur namnet på fotografen av utgrävningen fallit i glömska och att det är tack vare Mrs. Prettys nu vuxna son som den fiktiva eftervärldens arkeologer får reda på hans namn.

PS. Det finns dessutom all anledning att uppröra sig över hur ”Peggy” framställs i filmen efter att man läst denna: https://www.express.co.uk/entertainment/films/1394323/The-Dig-plot-holes-sexist-Lily-James-Peggy-Piggott-Sutton-Hoo

När det gäller En trasig historia tänker jag på det lite snobbiga begreppet mediespecificitet som jag fick lära mig på konstskola. Vad är unikt för ett visst uttryckssätt? I film kan man berätta en historia på ett sätt som bara film kan, i musik berättar man på ett helt annat sätt som är unikt för musik. Ofta tycker jag att den bästa kulturen är den som utnyttjar just det som är unikt för sitt uttryckssätt och verkligen utnyttjar mediet. I film tycker jag t.ex. nästan aldrig att voiceover-berättande är bra, varför ska man ha en röst som förklarar vad man ser på en bild och vad alla tänker som bryter med just det som är unikt för film? För mig är det att inte riktigt lita på att den film man gjort lyckas berätta historien man vill berätta.

Marie Tillmans bok däremot är den exakta motsatsen, hon nyttjar det som är unikt för serieromanen och gör det på ett sätt som är så effektivt att det nästan är lätt att missa. Huvudpersonen Mia är dottern till Annie. Genom hela boken tecknas Mia som en ganska anonym varelse snarare än människa. Ålder, kön, frisyr, klädstil osv. är bara attribut till den känsla som Mia har genom hela boken. I Tillmans teckningar går den känslan runt istället för Mias kropp, något som jag inte tycker något annat uttryckssätt hade kunnat tillåta. Hade det varit en film hade det sett ut som scifi, hade det varit en roman hade det behövts förklaras eller åtminstone beskrivas på något sätt som förklarade eller avslöjade upphovspersonens tanke med det. I serieformatet behandlas det över huvud taget inte i text, det bara är, jag får som läsare lägga in betydelse i det. Eller bara låta det vara om jag vill.

I början av boken kör en ambulans förbi och man får se hur Mia snabbt bryter upp med sin vän av oro för att det är mamman som råkat ut för något. Hon skyndar hem av rädsla för att mamman tagit livet av sig och det känns logiskt att det är denna varelse och inte ett barn som skyndar sig hem. När man i sån hög grad tagit på sig en anhörigs problem förändrar oron en och jag tror man dels växer upp alldeles för fort av en sån situationen samtidigt som man riskerar att alltid bli kvar i den där känslan av ett barns oro. I en film hade man varit tvungen att visa början av bokens Mia med hjälp av en barnskådespelare och slutets Mia som en vuxen. Här är det snarare oroskänslan och det dåliga samvetet som personifierats, som förvandlat både barnet och den vuxna till en konstant oro. Och om det låter flummigt så är det mitt fel. Boken är väldigt bra och väldigt direkt! All eventuell babblighet och krånglighet är den här recensionens fel, det behövs egentligen inte sägas mer än att den är värd att läsas och läsas om.

Bara en sån sak som att boken tidigt innehåller ett Immanuel Kant-skämt som i ljuset av resten av boken, för mig, både kan vara ett skratt avsett att sätta i halsen, en kommentar kring hur skadligt plikt kan vara för den som känner den så starkt som Mia gör eller bara en random kommentar från en oberäknelig person.

Jag läser den här boken i ljuset av en bok jag precis lyssnat på som citerade ur studier som visar att en kärleksfull barndom rent statistiskt leder till hälsosammare liv, mer välbetalda jobb och till förmågan att ha mer långvariga relationer. Även om det är något som alla säkert gissat eller själva observerat så blir det slående att gå från statistik till det enskilda fallet. Jag tänker att jag ska försöka vara lite kritisk av En trasig historia för att det blir mer intressant läsning. Det jag saknar är kanske andra relationer. Vad händer i andra relationer efter en sådan här uppväxt? Jag vill ha mer att känna igen mig i under de sista söndagsångesttimmarna för den här veckan. Jag vill ha 191 sidor till innan jobb och vardag drar igång imorgon.

Men förutom att det är lite orättvist och girigt att kritisera en bok för att den inte är ännu tjockare så tänker jag att det kanske är medvetet att det i stort sett bara är mamman som dominerar. Jobb, skola, vänner, kärlek – finns inte de bitarna med särskilt mycket just för att visa vilken plats mammans känslor tar, hur de överskuggar allt.

Jag tänker på hur mamman skildras rent estetiskt under sina värsta stunder. Hon tar upp hela sidor i boken, får annorlunda proportioner, skakigare konturer osv. Det hon är i de stunderna tar över inte bara handlingen, hon tar över sidorna rent visuellt. Vi får Mias upplevelse av henne i bild utan att veta vad Mia tänker. Vi ser hur skrämmande det är och vi hamnar i den där ansvarskänslan som hon känner. Teckningarna får mig att känna vilka äggskal huvudpersonen måste gå på ständigt och att hon, precis som mössen i bokens allra första sidor, aldrig vet vad som kommer hända och därför alltid är i ett läge som är en form av ständig beredskap för det allra värsta – något som i förlängningen kan vara totalt förlamade av rädsla för att utlösa något negativt.

De positiva skildringarna av föräldern är en lättnad för mig som läsare och kan säkert vara något som också gör att många föräldrar känner igen sig i de dåliga sidorna mer. Mamman är väldigt mänsklig, det här är ingen övergreppsskildring med en tydlig bad guy på det sättet. De goda sidorna gör det väldigt tydligt att livet som anhörig till någon som mår dåligt inte är svart eller vitt. Man är inte alltid en bra person när man mår dåligt.

När de fina partierna mellan dem dyker upp under omläsningen vaknar hobbypsykologen i mig. Det går inte att klippa bandet helt med någon som också är en bra person, som stöttar en och gör väldigt roliga saker ibland. De bra sidorna kan ironiskt nog få en att hamna i ett ännu värre läge: om jag bara gör rätt och inte triggar igång något så kan vi ha det sådär bra som jag faktiskt sett att vi kan ha det. Det är en handling jag själv känner igen mig mycket i. Att känna att man måste ta totalt jävla känslomässigt ansvar för en annan person är förmodligen det allra värsta jag själv gått igenom i livet och jag tänker på en massa såna situationer jag varit i när jag läser boken. Har man en gång varit i nåt sånt är det svårt att göra sig av med det beteendet senare. Det är lätt att hamna i beteendet att man anpassar sig efter de människor med starkast personlighet, krav, drivkraft, sjukdomsbild. Jag tror inte riktigt jag läst något som skildrar det såhär bra. Till och med bokomslaget blir en del av den berättelsen för mig. Mamman tar upp nästan hela omslaget och Mia är inte med alls. Kanske är det bara ett estetiskt val men när jag väl kommer till sistasidan och till slut ska läsa baksidestexten på pärmens baksida som jag fortfarande inte läst så finns den här varelsen där, tar inte upp någon plats, försvinner nästan in i tapetmönstret.

I höst blir inte bokmässan som vanligt. Och hur bra den digitala mässan än kommer bli så kommer nog den fysiska mässan saknas av många, så jag bestämde mig för att göra en fotobok för att fylla vakuumet.

Under 10 år har jag fotat flera tusen bilder på mässan och kommer lagom till slutet av september att ge ut en bok med de bästa bilderna tillsammans med nyskrivna mässtexter av författare och förläggare jag ser upp till.

Om det låter som något som skulle passa i din bokhylla skulle jag bli oerhört glad om du vill förköpa den via kickstarter. Jag behöver cirka 100 personer som backar projektet för att täcka tryckkostnaderna. 50% av all framtida vinst på boken ger jag bort till Rosa bandet.

Se smakprov ur boken och läs mer om projektet här: www.kickstarter.com/projects/marcusstenberg/what-a-mass

PS. Det finns specialgjorda tygkassar!!!

https://artsexperiments.withgoogle.com/ocean-of-books

Jag hade inte hört talas om begreppet UMAP innan men i korthet tror jag man kan förklara det som ett sätt att på ett enkelt sätt visualisera data som har komplexa förhållanden och kopplingar till varandra. Google har letat upp kopplingar mellan drygt 100 000 författare och deras drygt 140 000 böcker på internet och gjort om datan till en karta.

I början ville jag bara sitta och screenshotta kartrelaterade boktitlar men nu när jag mognat är det väldigt kul att hitta för mig okända författare som har stora öar bredvid superkända författare. Varför är just Sandra Brown den största ögrannen som Stieg Larsson har liksom?! Och vem är Lady Colin Campbell som är ögranne med Dorothy Parker? Kul sätt att hitta nya böcker på helt klart.

Om ni kommer på roligt sätt att använda kartan så tipsa mig gärna i kommentarsfältet!

Jag och Helena såg uppföljaren till The Shining – Doctor Sleep och var nog båda lite förvånade över hur bokstavliga referenserna var till filmen The shining snarare än boken. Och då menar jag karbonpappersbokstavliga. Stephen King tyckte så illa om Stanley Kubricks filmatisering att han skrev manus till en miniserie som jag själv inte sett i fysisk form sen jag var tonåring och dubbel-VHS:ens fula omslag avskräckte mig från att hyra den.

Min filmsmak som svår tonåring var nästan uteslutande ett bildintresse. Mina favoritfilmer var såna jag tyckte var snygga, vackra, intressanta att titta på. Berättelserna… who cares? Så för mig som blir alldeles för rädd av skräckfilm kunde jag ändå älska The Shining eftersom den är så visuellt perfekt. Att Stephen inte gillade den har länge varit totalt obegripligt för mig och jag har vägrat ta in argument för att boken var bättre. Men så en dag vaknade jag upp ur min sömn. Tack vare min flickvän, en slipsknut, Edgar Allan Poe, rödvin och min mamma har jag nu sett sanningen.

Det här berättelsen om min resa.

DEL I
Crazy as a shit house rat

I Doctor Sleep finns tillbakablickar till Dannys barndom och tiden på hotellet. Rollerna i tillbakablickarna spelas av människor som ser nästan exakt ut som Jack Nicholson, Shelley Duvall och Danny Lloyd. Scenerierna och sättet allt fotas på är också ett försök att återskåpa filmens ikoniska look. W T F ? ! ?

I Stanley Kubricks och Diane Johnsons manus till The Shining är pappan i filmen – Jack – en galen figur redan innan han kommer till hotellet. I boken är det hotellet som gör honom galen. Det här har varit Stephens kritik från dag ett och det är ju helt klart två helt olika ingångar till vad som händer sen.

Såhär säger Stephen även i modern tid i en text som Helena skickar till mig när jag ber henne sammanfatta:

“When we first see Jack Nicholson, he’s in the office of Mr. Ullman, the manager of the hotel, and you know, then, he’s crazy as a shit house rat. All he does is get crazier. In the book, he’s a guy who’s struggling with his sanity and finally loses it. To me, that’s a tragedy. In the movie, there’s no tragedy because there’s no real change.

Det är ju ganska stor skillnad i perspektiv. Det som Kubrick lyckas så bra med tycker jag är att han kan göra en korridor och en heltäckningsmatta till det värsta man upplevt i hela sitt liv (jag har aldrig varit på språkresa i England och har därför aldrig sett heltäckningsmatta i badrum men jag gissar att det är det enda som trumfar The shinings skräckfaktor.

Efter att ha varit sådär ”lalalalalalajagåkerinientunneljaghörinte” under en lång tid när det gäller detta ämne om boken vs. filmen när det gäller just The shining. Åtminstone i teorin. Det blir en tvådimensionell och mer platt bild av ondskan att man aldrig får se honom som en sympatisk person innan the shining hits the fan. Filmen går från noll till hundra på väldigt kort tid. Vi får knappt veta något om karaktärerna. Den är lite som en mellolåt som har typ en halv mening till vers och sen bara refräng i 2 minuter. Refrängen är väldigt bra, men hade det inte varit kul med lite vers också…

Måste dock få invända att Stephens återgivning av hur galen Jack är på arbetsintervjun i filmen är lite överdriven. ”Crazy as a shithouse rat” är möjligtvis hur jag skulle beskriva hur Jack Nicholson SER UT. Han ser ut som blandning mellan galen clownseriemördare utan smink och någon som skulle säga att hans största svaghet är att han bryr sig FÖR mycket om jobbet. Men är han verkligen så galen på intervjun? Alla som varit på en arbetsintervju vet att man är i en socialt märklig situation. Man behöver verkligen ett jobb och känner sig oftast tvingad att ”spela med”. Hur många säger sin hjärtas mening på en arbetsintervju? Jag har faktiskt gjort det på två arbetsintervjuer och det kändes väldigt bra att äntligen våga göra det som 30+ efter många konflikträdda år. Men jag har också spelat med i förmodligen 10 intervjuer där jag bara jobbat hårt för att ge de svar jag trott den som intervjuat mig velat ha.

”Hej nätverket, dags för nya utmaningar #opentowork.”

Under jobbintervjun (kolla på den här) så reagerar han rätt så ogalet när han får höra vad som hänt uppe på hotellet. Han är tyst och ser lite ställd/chockad ut. Det är snarare Mr. Ullman som tar initiativ till att göra situationen galen med skrattet osv. Jack hänger snarare på och försöker spegla Ullmans beteende efter att ha vänt sig om några gånger lite nervöst för att försöka avläsa rummet (där det sitter en annan person från hotellet). Det är Ullman som kastar första skrattet och Jack hakar på. I boken så beskrivs Jacks leende på intervjun såhär:

”Jack smiled, a big wide PR smile.”

Och det upprepas flera gånger:

”He looked at Jack for comment, and Jack flashed the PR smile again, large and insultingly toothy.”

Så jag kan förstå varför Jack Nicholson spelar Jack Torrance på det här sättet. Att le och skratta när man blir konfronterad från ingenstans med otäcka saker är inte synonymt med att vara galen. Särskilt inte i en pressad situation där man riskerar mycket. Titta exempelvis på det här klippet när gisslan släpps efter flygkapning. Alla medverkande ler och/eller skrattar medan de berättar. Medverkan i media + obehaglig kidnappningssituation med beväpnade människor = stress för de allra flesta. Skratt signalerar inte bara glädje vilket de flesta borde veta. Men finns intressant text i Vice och på Psychology today om det.

I filmen försöker Jack släta över det hela med att nämna sin frus intresse för spökhistorier. Är det så galet verkligen? Vad skulle han gjort för att framstå som normal? Börja gråta? Jag tror få människor, och kanske ännu färre i kategorin ”män på 70-talet som behöver jobb”, skulle våga gråta på en arbetsintervju även om det var så de kände.

I boken ser meningsutbytet ut såhär vilket enligt Stephen är en mer normal reaktion på att höra att någon mördats?

He decided to press a little further, but silently promised Wendy he would stay cool.
”I suspect you did make a mistake at that. Did he hurt them?”
”He killed them, Mr. Torrance, and then committed suicide. He murdered the little girls with a hatchet, his wife with a shotgun, and himself the same way. His leg was broken. Undoubtedly so drunk he fell downstairs.”
Ullman spread his hands and looked at Jack self-righteously.
”Was he a high school graduate?”
”As a matter of fact, he wasn’t,” Ullman said a little stiffly. ”I thought a, shall we say, less imaginative individual would be less susceptible to the rigors, the loneliness — ”
”That was your mistake,” Jack said. ”A stupid man is more prone to cabin fever just as he’s more prone to shoot someone over a card game or commit a spur-of-the-moment robbery. He gets bored.

När man sedan får se Jack prata med Wendy i filmen (finns med i klippet från intervjun) är han märkbart påverkad av intervjun. Man kan tolka det som att han är otrevlig mot Wendy och redan här behandlar henne illa på det sätt han senare kommer göra, men man kan också tänka sig att han precis fått jobb på ett hotell där han som senast hade tjänsten MÖRDADE HELA SIN FAMILJ OCH SIG SJÄLV. Hade det verkligen varit mer ogalet att bubbla av glädje i telefonen med Wendy och ranta om hur kul de kommer ha där uppe på den rustika mordplatsen där de kommer vara isolerade?

Men okej, bortsett från att min tolkning av ”crazy as a shithouse rat” rent tekniskt skiljer sig från Stephens så håller jag med om att filmen gynnats av lite mer backstory om Jacks alkoholism och personlighet innan han fick jobbet. Men är det verkligen så noga?

DEL II
Slipsknutskränket och Poeprofessorn

En helt osökt parallell kan man dra är den till Glaskupan som Sylvia Plath skrev efter att ha varit gästredaktör med andra unga kvinnor (bland annat Diane Johnson som skrev manuset till The Shining med Kubrick!) på tidningen Mademoiselle på 50-talet. För mig är den boken så mäktig eftersom man aldrig riktigt märker hur en glad förväntansfull Esther glider över i depression och ångest men mot slutet får hon elchocker och man undrar som läsare hur fan man kan skriva så skickligt. Hela den dramatiska kurvan är definitionen av show don’t tell. Tänk om någon filmatiserat den och redan första minuten beskrivit henne som deprimerad och full av demoner. Klart man som författare varit sur.

I de många diskussioner jag och Helena har om filmatisering vs. bok så är jag nästan alltid ”team kreativ frihet” medan hon är ”team boken har rätt”.  Jag har aldrig varit ens i närheten av att tycka att en film blir dålig för att den inte är som boken men har efter några års förhållande börjat inse att det nog börjar bli dags för mig att byta lag.

Classy konstreferens

Det började med slipsknuten i tv-serien Hannibal. I min värld skulle Hannibal Lecter aldrig göra något så vidrigt som att bära en power tie till en cutaway-krage. Jobbar han på wall street 1987 liksom?! En ingrediens som är så otäck i karaktären Hannibal Lecter är just kontrasten mellan klassisk bildning och hans galenskap. Den har efterapats miljoner gånger efteråt men aldrig lika bra väl?

I den klassiska rymningsscenen i När lammen tystnar iscensätter han något som tydligt är inspirerat av Francis Bacons måleri vilket onekligen är ett tecken på en uttrycksfull personlighet. Men som person är han aldrig vräkig utan istället artig, tystlåten, lyssnande, sensibel i sina doftidentiferingar. Han låter sin ”konst” tala för sig själv. Han har inget emot att bli underskattad eftersom det spelar honom i händerna att underskattas. Det vill säga: motsatsen till vad man vill kommunicera med stora knutar och mönster som gör en till centrum för varenda rum man kliver in i. Att klä Hannibal Lecter som någon på Wall Street är att ha missförstått karaktärens mest grundläggande dragningskraft hos publiken.

Den intelligenta men galna mördaren har kopierats om och om igen efter att Hannibal Lecter slog igenom. Ett övertydligt exempel på detta är mördaren i The following som är professor och har ägnat sitt liv åt Edgar Allan Poe. Man vill ha genimördaren men vågar inte lita på att det räcker med en blick och en näsa som kan skilja på hjärt- och toppnot i hudkrämers doft. Så man låter honom citera den allra mest kända dikten som Poe skrivit.

Skulle en professor i Poe verkligen inte ha en annan favvodikt än The raven, världens mest citerade dikt bland nyblivna 16åriga gother på estetlinjer? Eller har man valt just den dikten för att den symboliserar ”bildning” snarare än att den är ett tecken på bildning? Är The raven en symbol för ”dikter” riktad mot en publik som aldrig läst en dikt? Typ: ”bildning, jamen det är ju att citera klassiker, vad har vi för klassiker vi kan droppa så man fattar att det är en klassiker?”

The writing är bokstavligen on the wall så att A L L A verkligen ska fatta vad det är vi har att göra med för en mördare i denna serie. En sån här diktläsarmördare ni vet, typ som Hannibal Lecter.

”Brottsplatsteknikerna har hittat spår av högskolepoäng på offrets kropp.”

Det är därför det gör så ont att upptäcka att thrillerfilmklassikernas klassiker nummer ett – När lammen tystnar – också gör sig skyldig till exakt detta. Typ. Låt oss prata om vin i nästa del.

DEL III
Hannibal Lecters bipacksedelsreferens

En av de mest kända scenerna är när Clarice träffar Hannibal för första gången och vill att han svarar på ett frågeformulär hon har med sig. Idag är det ju mest mattegåtor på facebook men för Tiktokgeneration kan jag berätta att förr i tiden på sociala medier var det poppis med såna här formulär som sade sig kunna förklara ens personlighet. Typ vem är du i Sex and the city och liknande (Jag är Charlotte). Men såklart är Hannibal för speciell för att fylla i såna, den där jobbiga personen som skryter lite för ofta med att de avslutat sitt facebookkonto. Så han tackar nej i det här klippet.

”A census taker once tried to test me. I ate his liver with some fava beans, and a nice chianti. You fly back to school now, little Starling.”

I scenen gör han allt annat än att demonstrera sin överlägsenhet med billiga symboler/ bildliga power ties som t.ex. citat ur böcker som ALLA tvingats läsa i skolan. Istället testar han henne genom att:

1. Förminska henne. Han härmar hennes dialekt, han förlöjligar hennes ambition och drömmar och till och med hennes namn. Istället för att visa hur ondskefull han är får han henne att själv se sig själv som hon är rädd att andra ser henne. Han bryr sig egentligen inte om dessa eventuella ”svagheter” (i efterföljande böcker och filmer får vi att han respekterar henne, med råge) utan vill testa henne, se hur hon reagerar. Kommer hon slå det ifrån sig eller svälja stoltheten för att nå det mål hon är där för att nå?

2. Kasta ut krokar. Han bagatelliserar sin kannibalism genom att beskriva den som om han är med i ett avsnitt av Halv åtta hos mig. Har du gjort glassen själv? Nej. Har du odlat grönsakerna själv? Nej. Men köttet kommer från en bekant wink wink.

Han försöker framställa sig själv som den galning alla tror att han är. I själva verket dödar han inte helt slumpmässigt för nöjes skull utan enbart de som kränkt honom eller någon annan på ett sätt som går emot hans egen moral. Han må vara ond rakt igenom men i hans egen värld finns en logisk moral som han aldrig ruckar på. Genom att presentera sig som allmänt galen vill han se om Clarice ser igenom denna ytliga bild och är värd hans uppmärksamhet. Kan hon se igenom hans ljudeffekter som imiterar hur han ätit upp den förra som ville att han skulle göra ett personlighetstest?

En av de krokar han kastar ut är kannibalkombinationen av lever, bönor och rödvin. Märkligt nog är denna mening både ett exempel på Nevermore-fördumning och ett otroligt subtilt internskämt.

Med stor sannolikhet medicineras förbrytarna i Hannibals fängelsekorridor och en av de mediciner som återstår när ingenting annat hjälper är monoaminooxidashämmare som permanent binds i kroppens vävnad vilket gör att man inte använder det lika mycket idag och att de inte är så kända. Förutom att mediciner med denna hämmare kan hjälpa mot depression och OCD så kan de hjälpa mot… trumvirvel… ätstörningen bulimi…

Ett av problemen med medicinen är att kosten måste förändras på grund av hur monoaminooxidashämmarepåverkar kroppen. Äter man aminrik mat riskerar man att dö. Exempel på aminrika födointag är… bönor, lever och rödvin.

Så vad är det Hannibal vill säga med det här?

• Att han är bulimiker?
• Att han inte tagit sin medicin?
• Att han är bildad nog för att känna till medicinens alla följder och hoppas att Clarice ska fatta referensen och respektera hans gedigna kunskap?
• Att han självklart tar sin medicin men ljuger om hela ”måltiden”?

Oavsett vilket är det en krok som en värdig motståndare kan nappa på. Just denna nappar inte Clarice på, hon åker inte runt som Jamie Oliver och pratar med bönodlare om jordmåner och sånt och försöker förstå Hannibals uttalande. Det blir inget Clarice goes to Italy där lär hon sig trampa vin i olika vindistrikt och gör trötta imitationer av Michael Caine.

Men 2013 gick biografkedjan Alamo på djupet i just detta uttalande och sålde en väldigt begränsad upplaga av Silence of the lambs-vin komplett med Put the lotion in the basket-citat och snygg mal-silhuett.

Det är lätt att förstå varför filmälskare lockas av den förföriska etiketten till rödvinet ”The cannibal”. Men bokälskare borde bli lika upprörda som Stephen King blev av Stanley Kubricks The shining-filmatisering. För oavsett om Hannibal skämtar eller inte om levern, bönorna och vinet han druckit så var det INTE CHIANTI!!!!!!! Så här står det i boken:

”A census taker tried to quantify me once. I ate his liver with some fava beans and a big Amarone. Go back to school, little Starling.”

Flashback till samma citat i filmen:

”A census taker once tried to test me. I ate his liver with some fava beans, and a nice chianti. You fly back to school now, little Starling.”

Man kan tycka att det här inte är särskilt fördummande ändring men det finns alla anledning att känna sig kränkt för att man underskattats som kulturkonsument här. Att ”go back to school” blivit ”fly back to school” är helt klart en vettig ändring. Att väsmumlande upprepa ”fly, fly, fly” när han vänder sig om i en avfärdande gest mot henne har en otroligt förminskande effekt, vilket man får anta är vad han vill uppnå. Vad är mer ”lilla gumman” än att likna någon vid en liten fågel och racka ner på ens namn?

Men varför har man ändrat vinet?

Det mest uppenbara i meningarna ovan är att Amarone blir Chianti. Varför? På systembolaget.se ger ”chianti” 160 träffar och ”amarone” 151. Så ingen större skillnad där. Söker jag på wine-searcher.com så ger ”chianti” 35303 träffar och ”amarone” 9194. Men att bara jämföra på det här kvantitativa sättet blir lite fel. Går man in på vinhjälpen kan man se försäljningsstatistik från Systembolaget och då vinner Amarone i antal sålda flaskor. Den statistiken säger dock inget om hur många människor som köper det ena vinet vs. det andra vinet. Amaronefandom kan bestå av en mindre grupp människor som köpet många flaskor person medan de som står upp för Chianti kan vara en stor grupp som köper en flaska var. Omöjligt alltså att ta reda på popularitet baserat på försäljningsstatistiken som finns tillgänglig alltså. Och då får vi också komma ihåg att Silence of the lambs hade premiär 1991. Är svårt att hitta antal köpta flaskor per person av viner från specifika distrikt från den tiden. Och kanske borde man egentligen jämföra Amarone mot alla rödviner och se vilken liten del de utgör i försäljningen. Non conclusive ledtråd.

Vi får istället försöka hitta svaret i bytet av adjektivet BIG till NICE. Jag konsulterar min mamma som levlat sönder Munskänkarnas utbildningssystem för länge sedan. Vad är ens en ”big Amarone”? Hon röstar på att översätta ”big” till ”fylligt” i det här sammanhanget vilket syftar på en mer ”tung” smak. Hög alkoholhalt, ekfatslagrade. Motsatsen till ”fruktigt och lätt” vilket är en beskrivning som är lättare att föreställa sig för mig som inte dricker vin. Druvorna torkas under flera månader innan man tillverkar Amaroneviner och de lagras som regel längre också. Längre tid ger mer smak och krångligare process ger dyrare vin (de flesta Amarone kostar mer än dubbelt så mycket som de Chiantiviner som ligger på Systembolagets topplista).

Den rika smaken som Amaroneviner har gör att den inte är lika gångbar till många olika maträtter. Den är mer krävande på det sättet, svårare att ha att göra med, mer komplex. Ungefär som ett inspärrat mordiskt geni?

Jag frågade min mamma varför hon tror att de bytte Amarone till Chianti i filmen:

Chianti är normalt ett lättare vin, dom flesta har druckit en Chianti. Jag tror inte att det var en analys att Chianti passade bättre till sauterad hjärna… Amarone passar bättre som ett filosofiskt vin till en opera.

Att min mamma minns ”lever och bönor” som ”sauterad hjärna” kan jag eventuellt behöva boka upp några terapitimmar för att nysta i. Men det är onekligen en väldigt bra teori som jag anser är lösningen på detta fall. Ett vin som kostar under hundralappen kommer alltid vara mer känt/relaterbart än något som kostar det dubbla. Ett vin som passar bra till mycket kommer självklart sälja mer än något som passar bäst till opera eller möjligen grönmögelost. Bättre att nämna en bättre variant av något enklare än att direkt nämna det komplexa?

DEL IV
Formel för att göra smart bok till populär film

Manusförfattarna till filmen har alltså resonerat ungefär såhär i sin Kafkaartade labyrint av kulturellt kapital:

Hannibals kulturella kapital är en cool kontrast mot hans grymhet och galenskap.

> Vi kan signalera detta kulturella kapital genom att ta med romanstycket om rödvinet eftersom alla vet att rödvinsdrickande är synonymt med kultur och bildning.

> Vi kan inte signalera detta kulturella kapital genom att säga vilket vin en person med sånt kulturellt kapital faktiskt säger att han dricker eftersom vi jobbar med ett medium som inte konsumeras av människor med nog mycket kulturellt kapital.

> Vi måste alltså signalera kulturellt kapital på ett sätt som framstår som kulturellt kapital för folk utan kulturellt kapital.

> Vi kan alltså signalera kulturellt kapital genom att använda oss av något som egentligen inte är ett tecken på kulturellt kapital.

> Vi kan inte vinna bok vs. filmen-argument nånsin så länge vi gör såhär. Däremot kommer vi ha råd att köpa dyra viner till oss själva.

DET VILL SÄGA: en amerikansk power tie i silke för att signalera att någon har klassisk europeisk smak och bildning, en referens till The raven för att signalera att någon har djupa kunskaper om litteratur. Lite bakvänt med andra ord. Men case closed. Min inre resa är över och jag är nu en team bokenvar bättre-person.

PS. jag skojade angående terapitimmarna, ”sauterad hjärna” var en uppenbar referens min mamma gjorde till Hannibal från 2001 där Dr. Lecter serverar just denna rätt. Min mamma är bäst!

Richard Hobert gav det här vinet tre solar. Quid pro quo Richard….

I have never felt that books I haven’t liked so much equals a trade in since it’s a matter of taste. I have now however found a book that just is of poor quality; Richard Belzers ”Hit list”. The topic is really interesting but the writing is awful when it comes to the constant repeats of points and sometimes almost identical sentences that makes me think ”Is this deja vu or did he just say that two sentences earlier?”, and then the same point is made a third time in a very similar way and it is just laughable. I would like to exchange this book because it just isn’t possible to enjoy it unless maybe if you are that poor diabetic guy in Memento who has some sad memory defect. Sorry to say, in this particular case, I am not him.

If you could grant me an exchange I would like to use your concierge service that I haven’t tried before. My favorite books are ”Lab girl” and ”The trauma cleaner”. They are very personal in their approach to the subjects and the subjects are things I didn’t know would fascinate me. Could you recommend a couple of books that would fit that describtion or do you need more intel?

Before I leave I have some suggestions:

It would be a great feature to be able to make ”playlists” or ”top lists” that can be shared publicly. Imdb has one and it is very useful when compiling recommendations to friends and blog readers. I would also think it could drive sales since top lists would link to Audible.

If the above mentioned feature would exist it would be fun to get some of the author pages in-app to feature authors own top lists.

It would be fun to have a social feature that shows (anonmyously or not) the user which you have the most in common with as a reader. That would be a very interesting way to get new spexcific rexpmmendations. It coould be called ”Bookshelf friends” or maybe ”Shelfriends” or ”Twin reader” or perhaps something more snappy.

Reader top lists. I like the badge system. That is great. I think it would be fun to have some editorial interviews of readers based on unique achivements. Who has read Sylvia Plaths ”The bell jar” the most times? And why? Who have listened to the most books? Who has listened to the greatest number of different languages? Who has sent most books to friends? Who dominates amount of hours in a specific genre? And so on… A way to get to see what other book listeners lives are like through interviews about their Audible habits.

Diversify with trophies and awards. Wouldn’t it be great to take user data and recommend something completely different to users and reward them for trying something new? For instange if you only listen to male western science books, maybe it is time to listen to a female scientist from India.

Maybe a novel only reader should try a highly rated poetry book. And if they succed and listen through they could get a badge and a couple of credits for it. Sort of like an alghorithm challenge in order to broaden peoples reading habits.

What do you think?

Hope you are well.

Kindly
Marcus Stenberg

*  * *

Hi Marcus,

I really appreciate your long time association with Audible and appreciate that you took your valuable time to give us your ideas and feedback about our services. I will certainly forward your ideas to the concern team. The one I really like is the Social feature you suggested and I would love to see that feature on Audible.

Further, I understand that finding the right listen can be tricky as Audible has a huge library. So sometimes, we choose the wrong one this happens with me too. So without any doubt, I have returned the audiobook ”Hit List” and your 1 credit has successfully reinstated to your account which can be used towards any alternate purchase of the audiobook.

Marcus, I see that you are a lover of Nonfiction, True Crime and Bios Memoirs genre and you have a lot of books of these genres in your library. I am happy to know that your favorite books are ”The Trauma Cleaner and Lab Girl” from Bios Memoirs genre.

I would suggest you to try these books, you may like them – ”Extreme Ownership”, ”If You Tell”, ”Suspense”, ”The Land of Little Rain” and ”The Secret of the Ages”.

If you have more queries, please let me know.

I am just an email away!

Sincerely,
Mohsin A| Currently to How to Win Friends & Influence People

Alexa has our number, all you have to say is Alexa, call Audible.

Hur My little Pony blev till och utvecklades från ganska stora hästar i hårdplast till Ponys med personlighet var såklart kul att höra om men det allra mest fascinernade med avsnittet var Maureen Souza (hög chef på Hasbro) som bland annat varit central i att My little Pony blev pastellfärgad.

Såhär brukar det set ut när någon är med i serien:

Så här ser det ut när Maureen Souza är med i serien:

Böcker!!!

Och inga pastellfärgade ponyböcker heller. Chocken!

Vilka böcker läser då en av hjärnorna bakom My little Pony?

The Rehnquist Choice – John W. Dean
Då och då har jag perioder när jag läslyssnar på långa rader av böcker om amerikansk politik back to back så den här boken har jag faktiskt börjat på i mitt senaste politikboks-skov. Det jag minns är Richard Nixon och impeachment och anklagelser om mened kring en domare i högsta domstolen, men inte mycket mer än så.

Jag minns faktiskt inte ens om jag lyssnade klart på den utan den bok som sticker ut från denna temaläsningsvända är en bok om en annan kombination av juridik, skandaler och politik – ”Chappaquiddick” av Leo Damore. Det är en bok om senatorn Ted Kennedys fest på ön med det svårstavade namnet som ledde till att valarbetaren Mary Jo Kopechne dog. Det är en otroligt bra bok om makt, pengar och media och alla de som är beredda att göra vidriga saker för att få det de vill ha.

An American original – Joan Biskupic
Baksidestexten är en typisk sån som verkligen skrämmer bort fler än den lockar till sig:

”If the U.S. Supreme Court teaches us anything, it is that almost everything is open to interpretation. Almost. But what’s inarguable is that, while the Court has witnessed a succession of larger-than-life jurists in its two-hundred-year-plus history, it has never seen the likes of Supreme Court Justice Antonin Scalia.”

Antingen är man redan intresserad av detta eller så lägger man förmodligen bort boken direkt, när jag jobbade i bokhandel skulle jag aaaldrig försökt sälja en sån här titel till något om jag inte redan visste på förhand att den jag sålde till var jurist. Jag blir lite nyfiken på den men men det jag framför allt undrar: EN TILL BOK OM EN DOMARE?!

Prosser and Keeton on Torts, 5th Edition – William Lloyd Prosser, W. Page Keeton
En bok om juridik (torts=ersättningsrätt) som av kommentarerna på amazon verkar vara obligatorisk om man pluggar till jurist. Hade den inte varit i ett sammanhang med två nyare juridikrelaterade böcker hade jag tänkt att den var en loppisfynd som köpts för att vara prydnad.

”This classic legal text emphasizes contemporary developments in order to reflect the shift in tort law toward the plaintiff’s side and expanded liability. Expanded coverage is included on subjects such as constitutional privilege in defamation, privacy, product liability, and strict liability. Also reflects the current shift toward compulsory auto insurance and compensation plans.”

Killer show – John Barylick
En brand på en konsert som ledde till att 96 människor dog inom 10 minuter. På amazon kallas den ”forensic thriller” och till och med recensionerna som konsumenter lämnat är intressanta så denna hamnar faktiskt på läslistan för mig!

Slutsats
Av 5 böcker är 2 skrivna av någon som heter John och 1 är skriven av en Joan. Jag vet inte vad detta betyder men visst är det en udda slump? Jag övervägen vid det här laget att kalla inlägget ”My little Johnny”.

Av 5 böcker handlar 5 om juridik på något sätt. Detta vittnar ju helt klart om ett tydligt intresse. Hade det inte varit för boken som används av studenter hade jag tänkt att det var enbart detta – ett intresse – precis som att amerikansk politik är något jag gillar att läsa om. Men jag läser för guds skull inte referenslitteratur eller läroböcker i de ämnena jag är intresserad av. Gör någon det?! Jag försöker därför hitta info om Maureen Souza – var hon jurist innan hon började utveckla leksaker eller bor hon ihop med en jurist som låtit sina böcker drälla i bild när hon intervjuas?

Jag hittar en artikel i New York Times arkiv där hennes namn stavas ”Maurene” (artikeln ser i sin inskannade version för övrigt ut som ett feministiskt fanzine eller ett punkbands LP-omslag och inte som en förminskande rubriksättning i en tidning). Den stavningen finns med på en lista över nomineringar till ”Wonder Women of Toys nominees” där hon benämns som ”Attorney, Law Offices of Maurene Souza”.

Och där tar det slut. Inga sociala medier, inga faktarutor om utbildning i de få intervjuer jag hittar, ingen wikipediasida. Medan jag stänger ner alla mina flikar i ämnet kokar jag av irritation över hur dåliga vi är på att berätta om den här typen av människor. Hur kan någon vara inne på Robinsonrobbans wikipedia så sent som i september i år och redigera medan ingen lagt till en rad om kvinnan som varit med och skapat My little Pony-ett globalt fenomen?!

Då dyker det plötsligt upp i en av flikarna. I en artikel om ”doll-and-book”-genren av leksaker.

The explosive growth of the high-end doll-and-book category ”is one of the biggest changes in the toy business in years,” said Maurene Souza, an independent toy-industry consultant in Greenville, R.I., who for 20 years headed up girls’ toy lines at big companies like Hasbro and Tyco. ”This doll category is very hot.”

Och där får jag det äntligen bekräftat – Maurene Souza som varit med och designat ikoniska leksaker för miljoner barn är också jurist! För hur många med det unika namnet kan bo i samma stat och syssla med juridik? Böcker och dockor ledde mig hit och böcker och dockor löste fallet.

Så vart ligger hennes kontor enligt google maps? Mitt emellan ett museum med namnet ”John” i namnet och en designskola. Coincidence? You decide!

En ung framgångsrik kvinna (författaren) får ett drömjobb på Harpers Bazaar (bara det gör en bok värd att läsa i min värld) och träffar arvtagerskan Anna Sorokin som är rolig, lite härligt excentrisk i det att hon bor på hotell och budar till sig saker ständigt via mobilen. Hon är involverad i ett lite oklart men storskaligt konstmecenatsprojekt. Allt är bra tills en dag…

Tänk dig en bok skriven av någon som träffade Tom Ripley i Patricia Highsmiths böcker. Inte Dickie Greenleaf då… men typ hans flickvän. Vi är några stycken som skulle läsa den boken oavsett kvalitet bara för att vi är besatta av solochvårande i snygga miljöer.

När man skriver en bok om något eller någon som redan fått väldigt mycket uppmärksamhet kan man istället för nyhetens behag erbjuda fördjupning, nya perspektiv och fler detaljer än vad den genomsnittliga nyhetstexten kan innehålla. Tyvärr görs inte riktigt det i den här boken. När jag läser My friend Anna tänker jag hela tiden på Ont blod – hemligheter och lögner i Silicon Valley, om en annan bedragare i en värld som de flesta av oss saknar inblick och kunskap om. Ont blod är en av mina absoluta favoritböcker medan My friend Anna var en ganska genomsnittlig läsning.

Det som gör mig besviken på den är inte att den är dåligt skriven för det är den inte när den väl kommer igång efter ett par kapitel. Min besvikelse ligger snarare i att den har sån potential att vara fantastisk. Den har insiderperspektivet som de allra flesta solochvår-berättelser saknar. Författaren skulle kunna ge oss så mycket mer inblick i den värld hon arbetar i och människorna som befolkar den. Hon hade kunnat researcha ”fallet” Anna Sorokin mer i efterhand eller pratat med andra som drabbats av hennes framfart. I viss mån återberättas sånt men först och främst verkar texten vara skriven av terapeutiska skäl. Jag tycker generellt sett inte att det är en ingång till skrivande som är dålig, men i det här fallet känner jag att jag saknar något.

Det finns något ironiskt i att författaren aldrig benämner elefanten i rummet – hon jobbar själv på en tidning vars hela syfte är att lyfta fram lyxprodukter, ouppnåeliga livsstilar, glam och kändisskap – hon jobbar nära Annie Leibovitz som under hela sin karriär fotograferat fantastiskt ljussatta porträtt av de allra mäktigaste människorna inom politik, film, konst osv. Ändå reflekterar hon aldrig över att själv ha råkat ut för någon som velat ta en genväg till den värld hon dagligen jobbar med att romantisera och indirekt marknadsföra. Jag själv älskar den typen av magasin och jag tycker det är tråkigt att slentrianmoralisera över att de finns – jag tycker inte heller att författaren Rachel DeLoache Williams får ”skylla sig själv”, absolut inte, men det är konstigt att inte beröra ämnet. Tänk dig en bok om en spelmissbrukare som stjäl pengar av någon som jobbar på ett internetkasino, hade det inte varit konstigt om man undvikit att reflektera över sin egen profession och eventuella roll i den situation man är med och skapar för vissa människor?

Är man en person som sällan läser true crime eller nonfic över huvud taget skulle jag säga att denna kan man ha eller mista, läs Ont blod istället, men är man någon som slukar allt i genren tycker jag man kan läsa denna bara för allmänbildningen (och möjligtvis för att diskutera den med mig).  Det jag framför allt undrar över är vad författaren fick ut av vänskapen med Anna innan avslöjandet. Det verkar inte speciellt kul. Dynamiken påminner lite om när den tuffaste tjejen i skolan sa något till en i korridoren och man höll med bara för att få chansen att prata med henne igen. Men varför tilltalas Deloache Williams av det? Den underliggande frågan i boken är vem Anna Sorokin försökte vara och vem hon faktiskt är, men frågorna borde varit några helt andra tycker jag för att denna bok ska gå från en trea till en fyra.

Det mest intressanta är egentligen berättelsen om berättelsen. När bokkontrakt och tv-rättigheter börjar påverka verkligheten och rättegången mot slutet av boken. Det är oerhört fascinerande att läsa om hur Netflix plötsligt misstänks påverka verkligheten för att storyn de köpt ska bli ännu bättre. I den bästa av världar är inte detta en one book wonder utan en inkörsport för Deloache Williams att fortsätta skriva om de ämnen hon snuddar vid i denna, för hon kan helt klart skriva, något annat går inte att säga om någon som skrivit spännande om något där jag redan från börjat vet slutet.

Jag bor ju sen snart 2 år i Tornedalen och är väldigt nöjd med det men förutom att det såklart vore bra för mitt hjärta att bo närmre min partner så är det faktiskt bara såna här roliga bokiga grejer som får mig att känna fomo över att inte bo i Stockholm:

Ändå kämpar jag mig fram sida för sida. Det går så långsamt. Det är så segt. På en intellektuell nivå fattar jag att jag borde uppskatta historien, men jag klarar inte av det. ”Idioten” är pärlor för svinen och jag är svinet.  Jag förklarar mer i senaste Mellan raderna.

Det positiva i det här inlägget är att jag börjat läsa Sallt Rooneys senaste ”Normal people” som handlar om unga begåvade amerikaner i samma ålder och hittills älskar jag den. Det är kanske jag som är idioten här, men om ”Idioten” var som att vada fram i sirap är ”Normal people” som att glida fram på sin snowboard i en nyplogad backe.