Bröllopsdikter

With this ring med The Platters

2013-06-16T06:50:00.000-07:00

Fantastisk bröllopsmusik

Utan dina andetag av Kent

2013-06-16T06:26:00.002-07:00

Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu
Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag
Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit
Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag
Vad vore jag
utan dina andetag

Läs mer: http://kent.nu/latar/utan-dina-andetag/#ixzz2WNxOlL4v

C-dur av Tomas Tranströmer

2011-10-09T09:22:00.000-07:00

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet

virvlade snö i luften.

Vintern hade kommit

medan de låg hos varann.

Natten lyste vit.

Han gick fort av glädje.

Hela staden sluttade.

Förbipasserande leenden -

alla log bakum uppgällda kragar.

Det var fritt!

Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.

Så tyckte han!

En musik gjorde sig lös

och gick i yrande snö

med långa steg.

Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.

En timme ovanför plågorna.

Det var lätt!

Alla log bakom uppfällda kragar.

ur Den halvfärdiga himlen (1962)

Uppläsning:

------------------------

C Major

When he came down to the street after the rendezvous
the air was swirling with snow.
Winter had come
while they lay together.
The night shone white.
He walked quickly with joy.
The whole town was downhill.

The smiles passing by -

everyone was smiling behind turned-up collars.

It was free!

And all the question marks began singing of God’s being.
So he thought.

A music broke out
and walked in the swirling snow
with long steps.
Everything on the way towards the note C.
A trembling compass directed at C.
One hour higher than the torments.
It was easy!

Behind turned-up collars everyone was smiling.

Translation Robin Fulton

The Passionate Shepherd To His Love - Christopher Marlowe

2011-06-27T04:16:00.000-07:00

Come live with me and be my love,
And we will all the pleasures prove
That hills and vallies, dales and fields,
Woods or steepy mountain yields.

And we will sit upon the rocks,
Seeing the shepherds feed their flocks
By shallow rivers to whose falls
Melodious birds sing madrigals.

And I will make thee beds of roses
And a thousand fragrant posies,
A cup of flowers and a kirtle
Embroidered all with leaves of myrtle.

A gown made of the finest wool
Which from our pretty lambs we pull;
Fair-lined slippers for the cold,
With buckles of the purest gold.

A belt of straw and ivy-buds,
With coral clasps and amber studs;
An if these pleasures may thee move,
Come live with me, and be my love.

The shepherd-swains shall dance and sing
For thy delight each May-morning:
If these delights thy mind may move,
Then live with me, and be my love.

Christopher Marlowe, 1592

Marriage blessing av James Dillett Freeman

2011-05-16T00:55:00.000-07:00

May your marriage bring you all the exquisite excitements a marriage should bring, and may life grant you also patience, tolerance, and understanding.
May you always need one another - not so much to fill your emptiness as to help you to know your fullness.
May you need one another, but not out of weakness.
May you want one another, but not out of lack.
May you entice, but not compel one another.
May you embrace, but not encircle one another.
May you succeed in all important ways with one another, and not fail in the little graces.
May you look for things to praise, often say, "I love you!" and take no notice of small faults.
If you have quarrels that push you apart, may both of you hope to have good sense enough to take the first step back.
May you enter into the mystery which is the awareness of one another's presence - no more physical than spiritual, warm and near when you are side by side, and warm and near when you are in separate rooms or even distant cities.
May you have happiness, and may you find it making one another happy.
May you have love, and may you find it loving one another.

-------

Må ert äktenskap ge er alla underbara eggelser ett äktenskap bör medföra, och må livet förläna er även tålamod, tolerans och förståelse.
Må ni alltid behöva varandra - inte så mycket för att fylla era egna tomrum, utan för att hjälpa er att känna er egen din storhet.
Må ni behöva varandra, men inte utav svaghet.
Må ni åtrå varandra, men inte utav avsaknad av annat.
Må ni locka, men inte tvinga er på varandra.
Må ni omfamna, men inte omsluta varandra.
Må ni ha framgång på alla viktiga vis med varandra, och inte brista i de små gesterna.
Må ni söka efter saker att berömma, ofta säga: "Jag älskar dig!" och inte lägga vikt vid små fel.
Om gräl driver er isär, må ni båda ha sunt förnuft nog att ta det första steget tillbaka.
Må ni inträda i mysteriet som är medvetenheten om varandras närvaro - inte mer fysiskt än andligt, varmt och nära när ni befinner er sida vid sida, och varmt och nära när ni är i olika rum eller till och med i avlägsna städer.
Må ni uppleva lycka, och må ni finna den genom att göra varandra lyckliga.
Må ni uppleva kärlek, och må ni finna den genom att älska varandra.

Song of the Open Road av Walt Whitman

2011-05-15T23:51:00.001-07:00

Allons! the road is before us! It is safe--I have tried it--my own feet have tried it well--be not detain'd!
Let the paper remain on the desk unwritten, and the book on the
shelf unopen'd!
Let the tools remain in the workshop! let the money remain unearn'd!
Let the school stand! mind not the cry of the teacher!
Let the preacher preach in his pulpit! let the lawyer plead in the
court, and the judge expound the law.

Camerado, I give you my hand!
I give you my love more precious than money,
I give you myself before preaching or law;
Will you give me yourself? will you come travel with me?
Shall we stick by each other as long as we live?

Leaves of Grass, 1900
Find the whole poem here

Bröllopsvers av Ingrid Saaristo

2011-05-09T11:04:00.000-07:00

Denna vers får inte rimma,
Men ska löpa stadigt framåt,
på det sätt som Kalevala,
Finlandsgamla runosamling,
sagorna från tidens början
vandrar i generationer.
Måttet heter runometer
och blir än ibland begagnat,
till exempel nu på stunden,
på den fina glada festen,
som har samlat oss tillhopa,
som har samlat oss till bröllop
där vi glädes med er båda,
som har blivit äkta makar.

Nu har så vår fina flicka (vår Katarina, vår fina Anna...)
sagt sitt Ja och blivit hustru
till den duktigaste pojke (den duktige Lars-Erik el dyl)
och ni borde ju för övrigt
redan känna till varandra
ganska bra, kanhända grundligt,
vilket säkert är till nytta
för de dagar som ska komma;
bråda gråa måndagsmorgnar,
lagom lugna lördagskvällar,
storm och stiltje, sol och åska,
rosenblad och tisteltaggar,
och man kunde kanske våga
ge er några tips på vägen:

Faktum är, att toleransen
är mer värd än hela Börsen
när det gäller bagateller,
som hur man ska skära osten,
klämma tandkräm ifrån tuben,
lägga fötterna på bordet
eller torka badrumsgolvet.
När det gäller större saker
bör man träna upp förmågan
att ta sats och börja prata,
alltså prata, inte skrika.
Det är svårt, men häri gäller
ännu gott den gamla regeln
att man lär sig genom övning.

Vilka är då större saker?
Kanske det att bara finnas
och att lyssna då den andra
har nåt smått och stort att säga,
ge varandra lagom frihet
utan att försvaga banden,
hjälpas åt att klara kassan
och förstå att släcka datorn
samt gå in i full beredskap
på att allt kan kännas hopplöst,
men kan vändas till det bättre,
till en kärlek, kanske större
än som finns i bröllopstiden.
Kärlek är en livstidslära.

Vidare så vill jag nämna
det som sägs i vissa trakter:
att om pojkarna är varma,
fryser alltid deras flickor.
Det är bra att elda brasor,
alltid låta lågan brinna,
om den också några dagar
kanske knappast ens kan märkas
och att stundom kompensera
mera svala perioder
med att plötsligen servera
stora heta stockvedseldar.
Och den sortens handlingskrafter
gäller självklart också hustrun.

Lycka till med eldbestyren!
Lycka till med svåra saker!
Lycka till med samtalstonen!
Lycka till med toleransen,
vardagsvärld och festligheter!
önskar vi er innerligen,
nästan strängt, men också hjärtligt.
Nu så lägger vi på locket,
stannar upp vår runometer,
lånad ifrån Kalevala,
Finlands gamla runosamling,
sagor ifrån tidens början,
som har lärt oss ordens styrka.
Och vårt bästa ord är - kärlek.

To My Dear and Loving Husband av Anne Bradstreet

2011-05-01T14:00:00.000-07:00

If ever two were one, then surely we.
If ever man were lov'd by wife, then thee.
If ever wife was happy in a man,
Compare with me, ye women, if you can.
I prize thy love more than whole Mines of gold
Or all the riches that the East doth hold.
My love is such that Rivers cannot quench,
Nor ought but love from thee give recompetence.
Thy love is such I can no way repay.
The heavens reward thee manifold, I pray.
Then while we live, in love let's so persever
That when we live no more, we may live ever

Anne Bradstreet (c.1612-1672)

Sonnets from the Portuguese, XIV - Elizabeth Barrett Browning

2011-05-01T13:55:00.001-07:00

If thou must love me, let it be for nought
Except for love's sake only. Do not say
'I love her for her smile--her look--her way
Of speaking gently,--for a trick of thought
That falls in well with mine, and certes brought
A sense of pleasant ease on such a day'--
For these things in themselves, Beloved, may
Be changed, or change for thee,--and love, so wrought,
May be unwrought so. Neither love me for
Thine own dear pity's wiping my cheeks dry,--
A creature might forget to weep, who bore
Thy comfort long, and lose thy love thereby!
But love me for love's sake, that evermore
Thou mayst love on, through love's eternity.

Om kärleken - Thomas a Kempis

2011-05-01T13:45:00.000-07:00

O, vad kärleken är en mäktig och stor sak ett undransvärt gott. Han gör all tyngd lätt och genomgår med en jämn stillhet alla dessa livets skiften; han bär all svaghet utan möta; och vad bittert är förljuvar han och förvandlar i sötma /..../
Kärleken syftar alltid åt höjden, och tål ej att kvarhållas i det låga. Han är fri, och sig ledig från de band, som vid jorden häfta; på det ej hans invärtes ljus må fördunklas och han hvarten av världens förmoner hindras, eller av dess onda varda underkuvas.

Ingenting finnes, i himmelen eller på jorden, varken ljuvligare, eller starkare, eller högre, eller vidsträcktare, eller tacknämligare, eller fullkomligare och bättre, än kärleken; ty han har utgått av Gud, och upphöjer sig över allt vad skapat är, för att i Gud allena vila.

Den som älskar är alltid glad - han löper - han flyger - han är fri; och ingenting kan hålla honom tillbaka. Han giver sitt allt för allt, och han besitter allt uti allt; ty han vilar uti det högsta enda goda, som är över allt och varifrån allt gott utflyter. Han stannar aldrig vid de gåvor han får, utan upplyfter hjärtat till givaren.

Kärleken vet av intet mått, hans iver för honom ofta över alla gränser. Kan känner ock ingen plåga, han aktar mödan för inget; hans mod rådfrågar ej egna krafter, ej heller ursäktar sig med någon omöjlighet; ty han anser sig allting möjligt, allting lösligt.

Således är hans mod tillräckligt för allt; och då den, som ej älskar, är matt och oförmögen att verka, finner kärleken hos sig nig styrka, at allting fullborda. Kärleken är vakande; i själva sömnen domnar han icke, intet arbete tröttar honom, ingen vidrighet gör honom försagd, ingen olyckhändelse förfärad. Han uppstiger i höjden som en brinnande lågeld, och fördubblar sin kraft, då honom något motstånd i vägen siktas.

Ingen annan, än den som älskar, förstår vad kärleken är och kräver.

Svensk version ur Thomas a Kempis "Kristi efterföljande", utgåva 1798 sid 118

Love is a mighty power,
a great and complete good.
Love alone lightens every burden, and makes rough places smooth.
It bears every hardship as though it were nothing, and renders
all bitterness sweet and acceptable.

Nothing is sweeter than love,
Nothing stronger,
Nothing higher,
Nothing wider,
Nothing more pleasant,
Nothing fuller or better in heaven or earth; for love is born of God.

Love flies, runs and leaps for joy.
It is free and unrestrained.
Love knows no limits, but ardently transcends all bounds.
Love feels no burden, takes no account of toil,
attempts things beyond its strength.

Love sees nothing as impossible,
for it feels able to achieve all things.
It is strange and effective,
while those who lack love faint and fail.

Love is not fickle and sentimental,
nor is it intent on vanities.
Like a living flame and a burning torch,
it surges upward and surely surmounts every obstacle.

Thomas A. Kempis (1379-1471)

Ur Kapten Corellis mandolin av Louise de Bernieres

2011-05-01T13:25:00.001-07:00

Kärleken är ett övergående vanvett, den bryter ut som vulkaner gör och sjunker sedan undan. Och när den sjunker undan måste man fatta ett beslut. Man måste utröna om ens rötter har flätats samman så att det är otänkbart att man någonsin skiljs åt. För det är det som är kärleken.

Kärleken är inte andlöshet, det är inte upphetsning, det är inte förkunnanden av löften om evig passion... Det där är bara att "vara kär", vilket vilken idiot som helst klarar av.

Själva kärleken är det som finns kvar när förälskelsen har brunnit ut, och det är både en konst och en lycklig slump.

Må era rötter växa samman under jorden, och när alla de vackra blommorna har fallit från grenarna, upptäcker ni att ni är ett träd, och inte två.

------

Love is a temporary madness, it erupts like volcanoes and then subsides. And when it subsides you have to make a decision. You have to work out whether your roots have so entwined together that it is inconceivable that you should ever part. Because this is what love is.

Love is not breathless, it is not excitement, it is not the promulgation of promises of eternal passion. . . . That is just ‘being in love’ which any fool can do. Love itself is what is left over when being in love has burned away, and this is both an art and a fortunate accident.

May your roots grow towards each other underground, and when all the pretty blossoms fall from your branches, you find out that you are one tree, and not two.

Ur Platons Symposium

2011-05-01T13:23:00.001-07:00

Mig förefaller det som att människorna alls inte varsnade kärlekens makt. Gjorde de det, skulle de resa de väldigaste tempel och altaren åt den och hembära de allra största offer till den, medan nu däremot ingenting sådant görs, fast det borde vara de angelägnaste av allt. Ty Eros är den människovänligaste av gudarna, människornas hjälpare och läkare, och botar för allt ont som det skulle vara en evig välsignelse för människosläktet att bli kvitt. Jag vill nu försöka skildra hans makt för er, och sedan får ni bli de andras lärare.

Först och främst måste ni lära känna den mänskliga naturen och dess öden. Vår ursprungliga natur var inte sådan den nu är utan annorlunda beskaffad. För det första fanns det tre människokön, inte som nu två, utan det fanns ytterligare ett tredje som utgjorde en förening av de båda andra. /.../ varje människa var alldeles rund till sin skapnad, så att rygg och bröst bildade en cirkel. Armar hade hon fyra och lika många ben samt två alldeles likadana ansikten på en cirkelrund hals, en gemensam hjässa till de två motsatta ansiktena, fyra öron, två könsdelar samt allt det övriga i samma mån därefter. Hon gick upprätt alldeles som nu och kunde gå åt vilket håll hon behagade. Gällde det att springa betedde hon sig som de där hjulande akrobaterna som svänger benen runt och snurrar fram. /.../ I kraft och styrka var de fruktansvärda, till sinnelaget var de stormodiga. Själva gudarna anföll de /.../

Zeus och de övriga gudarna rådslog om hur de skulle bete sig med dem och var i stort bryderi. Ty inte kunde de döda dem och blixtslungande förgöra deras släkte liksom giganternas. De skulle de ju helt gå miste om människornas dyrkan och offer. Inte heller kunde de lämna deras fräckhet onäpst. Till sist fann Zeus på råd och sade: 'Jag tror mig ha funnit en utväg, så att vi kan låta människorna fortleva, men så att deras förmätenhet får ett slut genom att det försvagas. Jag klyver dem allesammans. Därigenom blir de dels svagare, dels nyttigare för oss genom att deras antal fördubblas. De ska gå upprätt på två ben. Skulle de fortfarande visa sig fräcka och inte vilja hålla sig lugna, så klyver jag dem pånytt så att de får hoppa på ett ben som andra säckdansare.'

Sagt och gjort. Han klöv människorna liksom man klyver rönnbär för inläggning eller som man klyver ägg med hårstrån. På var och en som han klöv lät han Apollon vrida om ansiktet och halsen ett halvt varv i riktning mot snittet, så att människorna då hon såg sitt snitt skulle bli fogligare. /.../

När nu den naturliga gestalten hade kluvits i två hälfter, längtade hälfterna efter varandra. /.../
Ända sedan denna fjärran tid är alltså den inbördes kärleken inplantad i människorna, den är återställare av den ursprungliga skapelsen, den vill göra en av två och läka den mänskliga naturen.

Var och en av oss är således en månniskohälft, ty kluvna som flundrorna har vi blivit två av en. Envar söker sin hälft. /.../ När alltså envar påträffar sin egen hälft /.../ så uppstår en förunderlig vänskap, förtrolighet och kärlek, och de vill inte skiljas från varandra ens för ett ögonblick. Men fast de sålunda tillbringar hela livet tillsammans, skulle de dock inte själva kunna säga vad de vill vinna genom varandra. Ty inte är det väl kärleksnjutningen, så att de för dess skull så ivrigt strävar att vara tillsammans. Nej, uppenbarligen är det något annat som bägges själ vill, något som den ej kan uttrycka utan endast anar och antyder.

Ur Platon Symposium, översättning Erik Berggren

-------------------

Humans have never understood the power of Love, for if they had they would surely have built noble temples and altars and offered solemn sacrifices; but this is not done, and most certainly ought to be done, since Love is our best friend, our helper, and the healer of the ills which prevent us from being happy.

To understand the power of Love, we must understand that our original human nature was not like it is now, but different. Human beings each had two sets of arms, two sets of legs, and two faces looking in opposite directions. There were three sexes then: one comprised of two men called the children of the Sun, one made of two women called the children of the Earth, and a third made of a man and a woman, called the children of the Moon. Due to the power and might of these original humans, the Gods began to fear that their reign might be threatened. They sought for a way to end the humans’ insolence without destroying them.

It was at this point that Zeus divided the humans in half. After the division the two parts of each desiring their other half, came together, and throwing their arms about one another, entwined in mutual embraces, longing to grow into one. So ancient is the desire of one another which is implanted in us, reuniting our original nature, making one of two, and healing the state of humankind.

Each of us when separated, having one side only, is but the indenture of a person, and we are always looking for our other half. Those whose original nature lies with the children of the Sun are men who are drawn to other men, those from the children of the Earth are women who love other women, and those from the children of the Moon are men and women drawn to one another. And when one of us meets our other half, we are lost in an amazement of love and friendship and intimacy, and would not be out of the other’s sight even for a moment. We pass our whole lives together, desiring that we should be melted into one, to spend our lives as one person instead of two, and so that after our death there will be one departed soul instead of two; this is the very expression of our ancient need. And the reason is that human nature was originally one and we were a whole, and the desire and pursuit of the whole is called Love.

Om kärleken ur Profeten av Khalil Gibran

2011-04-04T01:50:00.000-07:00

Så sade Almitra, tala till oss om Kärleken. Och han lyfte sitt huvud och såg på människorna, och det kom en tystnad över dem. Och med stark röst sade han:

.....

Kärleken ger intet annat utom sig själv och tar intet utom från sig själv. Kärleken äger intet och kan ej heller ägas; ty kärleken är allt för kärleken.

.....

Kärleken har ingen annan längtan än att fullborda sig själv. Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan: Att få smälta och bli lik en porlande bäck som sjunger sin melodi för natten. Att få känna smärtan av för mycken ömhet. Att få såras av er egen insikt om kärlekens väsen, och att blöda villig och med glädje. Att få vakna i gryningen med vingburet hjärta och tacksam för ännu en dag i kärlek. Att få vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens extas. Att få vända hem om aftonen i tacksamhet; och sedan sova med en bön för den älskade i hjärtat och en lovsäng på läpparna.

Sedan talade Almitra igen och sade, Och vad kan du säga oss om Äktenskapet, mästare?

Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara. Ni skall vara tillsammans när dödens vita vingar skingrar era dagar. Ja, ni skall vara tillsammans även i det tysta minnet av Gud. Men låt det finnas rymd i er samvaro, Och låt himlens vindar dansa mellan er.

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

Ur "Profeten" av Khalil Gibran

Sonnet 116 av William Shakespeare

2011-03-28T00:13:00.000-07:00

Låt ej förbundet mellan sanna själar
erkänna hinder; kärleken är svag
om den tar skada när den ena grälar
och om förändring drabbar den en dag.
Nej, den ska lysa som en båk i natten
och se på stormarna, men aldrig skakas;
ska stå som stjärnan över mörka vatten
ge säker kurs, men aldrig utrannsakas;
Kärlek är inte Tidens narr; Hans skära
vill meja allt, men veckor, dagar, år
förnedrar inte kärleken vars ära
når bortom oss tills domen förestår.
   Kan jag ha fel? Då skrev jag ingenting
   och ingen älskade på jordens ring.

Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no! it is an ever-fixed mark
That looks on tempests and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come:
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
   If this be error and upon me proved,
   I never writ, nor no man ever loved.

Översättning Fredrika Bremer:

Den sanna kärleken förändras icke,
när den förändring eller brister finner,
den vänder sig ej bort när lyckan vändes.
O nej, den är ett stadigt fästat märke,
som ser på stormarna men skakas icke,
en stjärna klar för seglarns färd i natten.
Sann kärlek är ej tidens narr; ovansklig,
fast röda läppar eller kinder blekna
för härjarns andedräkt han bleknar ej;
han växlar ej med tidens korta dagar,
men håller ut utöver domedag,
och bär sin himmel uti himlens sköte.

Höstvisa av Tove Jansson

2011-03-27T23:56:00.000-07:00

Vägen hem var mycket lång
och ingen har jag mött,

nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom, trösta mig en smula,
för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena.

Jag märkte aldrig förut
att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker
jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Jag letar efter någonting
som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om allt man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr'n skymningen blir blå
innan ängarna blir torra och tomma.
Kanske hitta vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Come rain or come shine

2011-03-22T01:13:00.000-07:00

Inte riktigt en dikt, men den får platsa ändå.

I'm gonna love you, like nobody's loved you
Come rain or come shine
High as a mountain, deep as a river
Come rain or come shine
I guess when you met me
It was just one of those things
But don't you ever bet me
'Cause I'm gonna be true if you let me
You're gonna love me, like nobody's loved me
Come rain or come shine
We'll be happy together, unhappy together
Now won't that be just fine
The days may be cloudy or sunny
We're in or out of the money
But I'm with you always
I'm with you rain or shine

av Harold Arlen och Johnny Mercer

Så skimrande var aldrig havet - Evert Taube

2011-03-21T01:37:00.000-07:00

Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss.

ur Ballader i det blå 1948

Sonett 18 - William Shakespeare

2011-03-20T13:42:00.001-07:00

Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date:
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm'd;
And every fair from fair sometime declines,
By chance or nature's changing course untrimm'd;
But thy eternal summer shall not fade
Nor lose possession of that fair thou owest;
Nor shall Death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou growest:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this and this gives life to thee.

Svensk översättning av Carl Rupert Nybom 1871:

Skall med en sommardag jag dig jämföra?
Du är dock mera mild och älsklig än.
Majs ljuva knoppar brukar stormen störa,
Och sommarns fröjd — vad är så kort som den?

Ibland för häftigt himlens öga glöder,
Ibland dess guldblick är af dimmor gömd;
Ja, varje skönhet, som naturen föder,
På något vis är till förändring dömd.

Men aldrig skall din sommarglans förflyta
Ej du förlora skall vad skönt du fått,
Ej i sin skuggverld döden med dig skryta,
Då med min dikt odödlighet du nått.

Så länge menskor andas, ögon skåda,
Så länge lever den, med den — I båda.

Kärleken av Zacharias Topelius

2011-02-21T03:14:00.000-08:00

Om jag än talade med dödlig mänskotunga
så underbarligt skönt, som himlens änglar sjunga,
och kärleken ej rum uti mitt hjärta fått,
jag vor’ en ljudrik malm, en klangrik bjällra blott.

Och om jag talade som en af de profeter
och visste allt förstånd och alla hemligheter
och kunde med min tro försätta berg, men ock
ej hade kärleken, jag vore intet dock.

Och gåfve jag allt mitt åt fattiga att vinna
och läte för min tro min kropp i elden brinna,
men hade ej därvid den kärlek Gud begär,
så vore det mig allt dock intet nyttigt här.

Si, kärleken är mild och städse tålig blifver.
Han ingen afund vet, han intet svek bedrifver;
han ej förhäfver sig, han ej ohöfvisk är;
han söker icke sitt, han ingen vrede bär.

Han tänker intet ondt, han ej åt orätt glädes,
men sanningen med fröjd han prisar allestädes.
Han ock fördrager allt, han tror om andra godt;
han har sitt hopp till Gud, han tåligt bär sin lott.

Och denna världens konst och vishet återvända;
dess tungomål dö ut, dess profetior ända;
ja, tron med hoppet sist till visshet öfvergår,
men endast kärleken i evighet består.

Min Gud och Fader, du all kärleks rika källa,
låt också uti mig din kärlek rikt uppvälla!
Du gifvit mig din Son: så gif att i hans spår
uppå din rätta väg i kärleken jag går.

Ty när det kommer, som fullkomligt är, försvinner
det, som blott endels är. All jordisk kärlek brinner
fördunklad utaf synd. O Herre Jesu Krist,
din kärlek ensam är på jorden utan brist.

Och i din kärlek, den fullkomliga och rena,
du helge också mig att mina bröder tjena,
att jag må älska dem, som du har älskat mig,
och så i kärleken bli din evinnerlig.

Ur Zacharias Topelius samlade skrifter

Kärlek av Emanuel Geibel

2011-02-21T03:07:00.000-08:00

Det finns så mycket skönt på jorden,
så mycket härligt, underbart:
här maj befriaren är vorden,
när solen lyser varmt och klart . . .
Dock vet jag ett som mer bedårar
än blomsterdoft och unga vårar,
än sommarsolens ljusa sken:
det är i djupet af sitt sinne
att bära undandoldt där inne
en ungdomskärlek varm och ren.

Den himlen slik en skatt beskärer,
han rikare än andra är
och äger en kompass, som lärer
att styra mellan ref och skär.
Må ofärd komma, fröjd bedraga,
han mäktar ändock allt fördraga,
ty han sin kärlek tryggar vid,
som lyser sorgens labyrinter,
som tinar hårda hjärtans vinter
och bringar soning, bringar frid.

Sök honom ej i lifvets vimmel,
i flärdens ystra marknadslarm . . .
Ett härligt under från Guds himmel
med ens han lyser upp din barm.
Han kommer som en fläkt af vinden
med doft från blommorna i linden
en molnfri, fager junikväll.
Ej hjälper strida då, ej klaga,
men ödmjukt engeln emottaga,
som går att gästa i ditt tjäll.

Ditt hjärta slår . . . I rädda drömmar
till skygga aningar du lyss,
tills sällheten dig öfverströmmar
och våndan flyktar för en kyss.
Ditt lif blir helgadt med detsamma,
och värmt som af en himmelsk flamma
det knyter blommor i ett nu . . .
Och själfviskhetens flarn försvinna,
och som två källor sammanrinna
ditt jag förintas i ett du.

Han är den ädlaste bland skänker,
som människorna ännu fått.
I glömskans graf hvart moln han sänker,
att framtidshimlen ler i blått.
O, ljuft att taga! Ljuft att gifva!
Ljuft att ett enda väsen blifva!
O, du är rik om än så arm!
Ju mer du ger, ju mera får du,
på guld och ädelstenar går du . . .
Gif hjärtat i din egen barm!

I hennes ögon dina tårar
och hennes löjen på din mund.
Hvar tagg som pinande dig sårar,
ack! henne sårar samma stund . . .
Jag ser två rosenbuskar spira
och sina kvistar sammanvira
och bjuda doftfull rikedom;
men ingen ser om rosor röda
från samma stjälk i purpur glöda
som rosorna i snöhvitt blom.

Blott klang och doft . . . Inom dig blommar
en andens evigt fagra vår,
och alla tunga vinterbommar
du jublande i spillror slår.
Och elden på ditt hjärtas altar,
hur tid och ålder omgestaltar,
du ömt och trofast vårda vet.
Pokaln, som kärleken dig räcker,
är fylld af vin, som törsten släcker,
ett ljufligt vin — odödlighet.

Översatt av Edvard Fredin, ur Efterlemnade dikter 1890

Till kärleken av Dan Andersson

2011-02-21T02:59:00.000-08:00

Det sägs att en helig i tron, en profet
vars röst ljuder långt, som en malm, en cymbal,
men som icke vet kärlekens hemlighet,
han hör till de fåvitskes tal.

Ty envar profetia och psalm skall förgå
som en fläkt, som en rök på förgängelsens bud,
men allt som av kärlek är fyllt skall bestå
och leva och vara som Gud.

I kärlek den stingande tistel blir skön,
och majregn vattnar förtorkade land,
och en ros kan dofta, en äng bliva grön
mitt i öknens brännande sand.

Dan Andersson 1920

Det handlar om fingertoppar... av Anna Irekvist

2011-02-13T02:06:00.001-08:00

det handlar om fingertoppar
och om händer som vill bo i varandra
om att springa skrattande genom ösregn
och att dricka te tillsammans när nätterna förvandlas till morgon

det handlar om att gå i mörker och titta på stjärnor
och om att blåsa luft i varandras lungor tills bara skrattet finns
om att ligga still och lyssna på varandras hjärtslag
och att vara tryggt inlindade i stora luddiga närhetsfiltar

det handlar om tvåsamhet som inte river sönder
och om att tala samma språk och tystnad
och att gömma sig i tält av mjukhet tillsammans
och att veta, att &-tecknet mellan du & jag egentligen är ett bindestreck

Romarbrevet 12:9: Er kärlek skall vara uppriktig

2011-02-13T02:00:00.000-08:00

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.

Romarbrevet 12: 9-19

Kärlekens visa av Pär Lagerkvist

2011-02-12T15:27:00.000-08:00

Kärlekens visa har inga ord,
nynnar som vinden i träden,
svävar lätt över blommande jord,
leker i sommarsäden.

Ingen hör den mera än vi,
du och jag vid din sida.
För det är oss den sjunger i
sin sång över jorden vida.

Ur Sång och strid (1940)

Min kärlek och din av Göran Tunström

2011-02-12T14:53:00.000-08:00

Din kärlek och min ser inte ut på samma vis.
Från skilda håll - mot samma strand,
vi kommer simmande.
Ibland.
Det du ser är inte det jag ser.
Och det jag får är inte det du ger
när du stiger i land.
Men det sker.
Ibland.
Din kärlek och min kan mötas som nu.
Jag vet varifrån du kom och att du är här.
Vi vet att det bär.

Ur Sorgesånger (1980)