Burlin.nu

2 år

noreply@blogger.com (Anonymous) — Thu, 01 Nov 2018 15:39:00 +0000

Hej allihop. Det var ett tag sedan, minst sagt.

Detta är ju ingen blogg, det är ett knappt levande dokument för vad som händer kring mig och mina olika projekt. Kul att se att sidan fanns kvar iallafall!

Lite info om vad som hänt de senaste 2 åren:

Gråzon fins men vilar lite försiktigt i väntan på nya oljud under 2019, kanske till och med en och annan obskyr spelning. Den som lever får se.

Nytt band som jag spelar med och som det är både jävligt roligt och kreativt att vara en del av är Barbro sys no.
Vi är fem stycken kreativa själar som skapar bra musik, varje vecka och med en skiva som är under konstruktion. Det vi gör är en enorm blandning av punkig attityd, tänkvärda texter och starka melodier! Det finns lite gammalt inspelat från innan jag blev en del av bandet på Spotify och när skivan är klar kommer allt finnas där! Skivan borde vara klar under mitten av nästa år!

Mina noveller finns nu som en egen bok i serien "Synd" på både Bookbeat och Storytel så för er som inte lyssnat än - GÖR DET!

Nu har vår pod Imperiet Podcast - Ogooglade sanningar snart kört i 2 år och det har hänt en hel del på olika fronter!

Imorgon, fredag kommer vi köra en musikquiz på Little Dublin i Norrtälje med Imperiet Podcast vid 19:00, så kom dit, drick och delta och bli en del av vår skeva lilla familj! Se själva vad som utlovas (filmen som lades upp senast!)!

Ses imorgon, hörs säkert om sisådär 4 år!

Kärlek och respekt

/Burlin

Ett år är knappt märkbart

noreply@blogger.com (Anonymous) — Tue, 20 Dec 2016 22:35:00 +0000

När man inte gjort så mycket så är ett år ingen tid. Jag sitter nu och skriver nästan precis ett år efter förra inlägget. Vilket är skandal men härligt. Nu har man jobb och det har hänt en del annat. Gråzon har släppt fullängdare, mina noveller är på väg att bli ljudbok och man kan anas i Martyrdöds musikvideo av den episka låten Handlöst fallen ängel, finns ju bara en Burlin och förmodligen bara en KIR-keps! Trump har blivit vald till nästa amerikanska president och bara där är det väl lika bra att kasta in varje form av handduk så jag kommer bara av den anledningen fatta mig kort..

Vi släppte alltså ny skiva med Gråzon och hade väl en halv handfull spelningar men sedan blir man som vanligt kass och hamnar i stiltje. Vi ska dock släppa ny EP under 2017 så vem bryr sig. Men gå gärna in och lyssna!

Kolla in min och Pers nya podcast - Imperiet - Ogooglade sanningar som jag är nöjd över att vara en del av, 3 avsnitt ute nu! Podden hitar ni här och alla avsnitt till vänster på denna sida bland annat.

Jag tänker inte bli långrandig(?) jag menar, varför falla på enkla hinder så läs bara kort det jag nyss angivit som skäl till att hitta andra saker att göra och ha en grym kväll i december - Jag återkommer!

Kärlek och respekt!

/burlin

Nyårstalet 2015

noreply@blogger.com (Anonymous) — Thu, 07 Jan 2016 20:19:00 +0000

Jag dricker redan gravöl för 2015 och inga murar lär ha fallit under det gångna året men däremot så har fler staket, vägspärrar och stängsel rests sedan andra världskriget. Trist!
På ett mer personligt plan så har jag snubblat in i en konkurs och ägnat större delen av året till att finna nästa grymma arbetsplats för Burlin. Det har varit många möten och processer men jag har ju fått mycket erfarenhet av att gå långt och sälja in mig själv, vilket i det stora hela känns rätt vidrigt när man hör sig själv upprepa samma saker som förhöjer mig och min person för att öka chansen att få just den där tjänsten. Och ja, jag har nästan fått "den där tjänsten" många gånger men processer har lagts ner, de har tagit mig till många mållinjer men jag har ännu inte tagit guldet. Nya tag 2016! Jag måste dock tacka Anders Blomqvist för att han fixade ett tillfälligt gig på Cramo/Lättviktsmotor under tiden jag sökt säljjobb. Stort tack!
Vidare så har man ändå blivit headhuntad och sedan genomfört projektet "De sju dödssynderna" som nu finns ute i handeln, iallafall de tre första delarna! Bra jobbat Jävla Burlin, du är rätt grym ibland! Och mest tack till min mamma Benita Johansson Burlin, pappa Christer Burlin och syster Petra Burlin för all hjälp med att finjustera, redigera, polera och leverera sju väldigt bra noveller! Enormt mycket kärlek och tacksamhet till er ❤
Sen ska såklart Petra Ariton, Dennis Ariton, Dag Öhrlund, Josephine Öhrlund, Katinka Wallner och många fler ha tack för stöd, support, inspiration, diskussion och medverkan till ett fantastiskt projekt värd namnet!! Tack!!
Musiken har ju också gått bra då GRÅZON släppte sin första EP den 23 oktober i år och releasefesten var fantastiskt kul och minnesvärd! Jag kommer aldrig glömma den eller alla underbara supportband: Fuck Frankie, Kod Rikslarm och Insect som alla bidrog till en episk kväll i Årsta ❤ Tack!!
Ännu mer tack till mina gråbröder Philen Alexandersson och Anton Malmgren som nästan en gång varje vecka tillsammans med mig skapat mörk materia i musikform och för att vi har en satans massa mer i vår grå påse med aska och dimmiga idéer ❤ Tack som fan!!
Sen ska såklart alla vänner och härliga människor ha tack för skratten, tårarna, glädjen, sorgen, peppen, bakfyllan, middagarna, festerna, hänget, KirKvällen del 5(V) och mycket mycket mer ❤ Stort tack till er, alltid och hela tiden!!
Sen, sist och kanske fysiskt minst men inte i kärnvärdet som såklart är kärleken, vardagen, livet, morgon, dag och natt - Mitt absoluta allt och viktigaste ingrediens för en lycklig tillvaro, varje dag!! Laila Romare och Gabriel Romare-Burlin! Ni är min absoluta skatt i livet och alltid den mjuka kärleksmadrass jag landar på hur jävligt jag än fallit eller skadat mig på livets vassa stenar och snåriga stigar! Jag älskar er, nu och för alltid och tackar er lite extra eftersom ni är det där lilla extra som gör all skillnad i världen ❤❤❤❤❤❤❤❤
Må världen bli bättre, må vi alla bli bättre på att lära oss av våra misstag och vår historia samt att vi faktiskt ser att alla är lika mycket värda, vad än någon säger så är vi alla ett! Live long and lovely you bunch of fuckers!

Kärlek och respekt ❤

Michael Jävla Burlin

Vatten under broarna som blod ur öppna vener.

noreply@blogger.com (Anonymous) — Thu, 07 Jan 2016 20:18:00 +0000

Jag blöder. Alltså inte bokstavligen utan mer att jag blöder metaforiskt, av en anledning och det är då den senaste tidens overksamhet på det kreativa planet. Men det är väl som man säger "Vatten under broarna", tiid som passerat är gammal och glömd men ju mer tid som passerar, desto mer tom blir jag över att jag inte skapar något. Jävla Burlin!

Jag VILL skriva mer men efter att De sju dödssynderna släpptes, eller ja, de tre första delarna i början av november har liksom allt som har med skrivande att göra velat ligga och gosa ihop sig i någon form av ingenting, tack ändå. Ända fram till nu.

Det har varit dåligt med allt och främst på denna sorgliga lilla sida MEN, jag vill återigen påminna om att detta är en samlingssida för mig och det jag gör, vad jag än gör, så förvänta er ALDRIG någon form av bloggverksamhet, då jag är på tok för beroende av kreativitet som inte flödar jämt utan mest sparsamt periodiskt. Och mellan raderna och de tomma arken flyter livet stilla vidare mot en helt främmande framtid. Och det spritter helt plötsligt i fingrarna!

Livet börjar åter flöda mellan tangenternas ekande plastiga läten, jag känner att jag vill höra mer och läsa vad detta lilla småknäppande kan bli för meningar, historier, texter, dikter, noveller och sagor! Fan, det är ju precis så här det alltid har varit: Man är inne i ett flytande av textmassa som ska präntas ner på papperslappar, mobilanteckningsblock, One Note, Word-dokument med mera, med mera. Sen, helt plötsligt är man tom och det blir helt tyst. Då åker lurarna på, man slår på nått spel på datorn, man ser någon serie eller någon film eller dokumentär och tvingar in sig själv i den där tvärfeta boken som man velat läsa. Kanske under några dagar, veckor eller månader. Och sen, när man tankat skallen på inspiration från alla möjliga och omöjliga källor, så kickar det igång när man skriver en enkel uppdatering på sin lilla burlin-sida. Drömmen!

Det kommer ju inte ske några stordåd bara för att jag återuppväckt skrivlusten, ånä! Här kommer det börja öppnas lite slussar vartefter, jag har ju varit med förr! Nu ska det dock fokuseras mer än det tidigare gjorts! Fan ska få på käften för nu ska viktiga ord och tankebanor ner på ark och digitala dokument för att bli något riktigt jävla stort! Så är det! Jag kommer, direkt efter att jag publicerat detta, publicera mitt nyårstal som jag skrev på facebook. Jag kommer inte presentera något utan bara klistra in det precis så som det var!

Till nästa gång får ni följande:

Kärlek och respekt <3 br="">
/burlin

Välgörenhet, bokrelease, total kaos!

noreply@blogger.com (Anonymous) — Wed, 18 Nov 2015 20:08:00 +0000

Det var, precis som vanligt, jävligt längesedan det skrevs något här men är det fullt i skallen är det tomt på bloggen/sidan. Men det har hänt förbannat mycket sedan sist och jag börjar av någon oklar anledning att redogöra vad som skett i bakvänd ordning!

Vi har nu skapat en välgörenhetsgala i två delar, ReachOut Roslagen, som äger rum nu på lördag den 21:a november 2015. Läs in exakt vad som sker på sidan, då det känns förbannat onödigt att skriva exakt samma sak flera gånger. Här är iallafall postern som också talar ett tydligt språk:

Och den 14:e november släpptes de tre första delarna i bokprojektet De sju dödssynderna som ges ut av Ariton förlag! Läs mer om detta på sidan men kort sagt kan tilläggas att jag alltså har skrivit en novell per dödssynd och medverkar då, tillsammans med 22 andra författare, i dessa sju novellantologier. Extremt stolt och glad över att jag fick vara med och länken leder direkt till beställningssidan men ni kan bara läsa om projektet om ni inte vill handla. Valet är helt och hållet ert! Ni kan även läsa artikeln med mig och Dag Öhrlund i Norrtelje Tidning som publicerades den 17:e november.

SEN, sist men inte minst, så hade mitt band GRÅZON releasefest för vår EP på Walla scen den 23:e oktober med tre andra grymma band: Insect, Kod rikslarm och Fuck frankie! Kvällen var magisk med fantastiskt härligt rå musik och fantastiskt varma och goa människor! Gråzon hade en härlig release och kommer nu försöka boka in fler gig så att vi blir varma i kläderna och folk får se vad i hela helvete vi pysslat med.

Kom på välgörenhetseventet ReachOut Roslagen nu på lördag, köp lite böcker och lyssna in er på Gråzons EP så hörs vi snart (om minst ett halvår) igen!

Kärlek och respekt!
/burlin

ReachOut Roslagen

noreply@blogger.com (Anonymous) — Thu, 10 Sep 2015 08:22:00 +0000

Alla har sett det, hört det, känt det - Människor flyr för sina liv och de som når ett nytt land och en ny chans med livet i behåll, blir i bästa fall varmt mottagna, medan många (jag menar miljoner människor) blir behandlade som skadedjur.

Vi såg Alan Kurdi och hans hemska öde vände mångas hjärtan och många kunde inte längre spela blinda, döva och stumma. Det är, var och förblir vidrigt när folk måste fly för att ha chans att överleva, trots riskerna, hatet och löftet om den hela tiden närvarande döden. Jag kan inte förstå, jag kan försöka relatera, medkänna, och sätta mig in deras situation, men misslyckas då jag aldrig varit i närheten av sådan utsatthet. Vi vet att det sker politiska spel för och emot invandring, hjälp av flyktingmassor eller inte, hur vi bygger murar för att stänga oss inne i någon falsk bubbla av säkerhet, medan döda kroppar staplas jämte murarna och taggtrådsstaketen. När liken ramlar över dessa murar blir vi tvungna att se den värld vi försöker vända oss ifrån, vare sig vi vill eller inte. Lukten, flugorna, förruttnelsen inom oss och ikring oss är omöjlig att koppla bort och jag har bestämt mig för att försöka göra något mer än tycka att det är hemskt och skänka min sedvanliga hundralapp till UNICEF varje månad(vilket såklart är bra), jag vill göra mer!

Då kom det plötsligt till mig - Jag ska anordna en stödgala/välgörenhetsevent i Norrtälje som kan göra skillnad! Alltså, det var bara en idé som började växa och som helt plötsligt resulterade i att jag började engagera vänner och bekanta för att försöka styra upp detta inom en snar framtid - hjälpen behövs NU! Jag tog ett möte med Tobias Nilsson, en av delägarna av Mobergs bar/culinar på Campus Roslagen i Norrtälje. Han var mycket positiv till en välgörenhetskväll och vi skakade hand på att styra upp just detta. Lokal var alltså fixad! Jag pratade även med min vän Stefan Källström på Sound & vision som sponsrar med ljud, ljus och ljudtekniker under eventet, även detta guld värt! Efter det så värvade jag min vän Markus Sandh, som gärna ville vara med och hjälpa till att styra upp artister till detta evenemang, det krävs ju dragplåster för att säkerställa att så mycket folk som möjligt betalar biljett/inträde som oavkortat går till bistånd! Jag fick även hjälp av Per Evhammar som rekommenderade samarbete med Röda korset, som skulle kunna bli just den hjälporganisation som får ta emot alla pengar vi lyckas dra in. Jag pratade med Marit på vårt lokala Röda korset-kontor och hon var mycket tacksam och glad över initiativet!

Allt är nu i rullning och det kommer att bli en stödgala lördagen den 3:e eller 10 oktober, beroende på vilka artister som kan när och liknande, då kan vi ha möjlighet att rucka på eventet just för att få upp maxat antal till kvällen! Jag har skrivit ihop ett brev som jag nu försöker skicka ut till alla möjliga artister och hoppas nu såklart på ett eller flera positiva svar från någon av dem!
Om du som läser detta och vet med dig att du känner en artist eller har en mejladress till något känt band eller liknande, tveka inte att höra av dig till mig på mickeburlin@gmail.com så kanske vi kan hjälpas åt att nå ut till fler och skapa en så bra och givande kväll som möjligt!

ReachOut Roslagen blev namnet och under denna fana ska vi arbeta för att försöka skapa ett så bra och givande välgörenhetsevent som möjligt! Dela gärna och sprid till alla du känner, inte för min skull utan för de som verkligen behöver hjälp!

Mer info kommer när jag vet mer och tills dess - Kärlek och respekt!
//burlin

Det som hittas mellan ord och rader

noreply@blogger.com (Anonymous) — Fri, 14 Aug 2015 09:38:00 +0000

Sommaren som aldrig riktigt började är väl nu ändå slut. Alltså semestrarna är över, folk har generellt gått tillbaka till sina jobb och man ser nu ofta folk som inte är nöjda med tillvaron.

Under sommaren gnälldes det i vanlig ordning över att det var kallt och regnade och så vidare. Men nu, nu är folk ändå miserabla över att vara tillbaka i vardagsrutinens eviga fyrkantighet. "Ingenting försvinner, allt finns kvar" som det gamla sommarprogrammet "Tippen" från -93 proklamerade.
Just precis så, även om det i detta fall inte handlar om återvinning, så kliver vi alla in i bekanta hjulspår efter sommarlov och semesterledighet, och jag tycker att vissa människor faller in i någon form av bitterhet eller vardagsångest nästan samma dag som de återgår till sitt jobb.

Jag skriver ju mest nu för tiden och trivs med det. Ekonomiskt är det såklart bedrövligt men själsligt är det helt fantastiskt! En hel del jobbintervjuer innan sommaren och redan två bokade i början av nästa vecka. Jag känner mig mest nyfiken på var jag kommer hamna och pyssla med när det klaffar mellan mig och en arbetsgivare nästa gång. Det kan ju bli någon form av drömjobb, vad vet jag?!
Ja, jag skriver var det. Sex dödssynder i novellform klara och även ett tävlingsbidrag till en novelltävling färdigskriven. Nu sitter jag och ska avsluta den sjunde och sista delen av novellantologin "De sju dödssynderna (Jävla Burlin - Nu även under epitetet "Författare").En lite annorlunda historia men det blir nog bra!

Jag har hittat en plats där mitt skrivande sker under ordnade former och där flytet är jämnt och härligt. Nämligen ICA Kvantum Flygfyrens cafeteria! Jag går ofta hit på morgonen och äter frukost och skriver och sedan ibland även lunch och lite mer skrivande innan dagen är slut och man ska hem till familj och vardagssysslorna. Att skriva är fantastiskt då jag ventilerar allt möjligt och känner mig alltid lättare i sinnet efter en skrivsession! Skriver jag en novell eller annan typ av berättande text så lyssnar jag ofta på musik som passar textens sinnesstämning. Det rensar bort eventuella ljud som kan störa i bakgrunden då jag väljer mitt eget oväsen och det verkar vara en fungerande rution som jag nu alltid använder mig av. Just nu lyssnar jag till exempel på "Ask the deep" som är den senaste plattan av den eminente singer/songwritern Sóley. Oerhört stämningsfullt vemod!

Gråzon kommer bara inom någon vecka att släppa sin första EP. Vi har haft en hel del fördröjningar men äntligen börjar även vi att arbeta igen och ska som sagt först släppa vår EP, för att senare i höst/vinter släppa vår första fullängdare! Vi har precis skapat en profil på bandcamp där man just nu kan ladda ner vår demo i en massa olika fomat, helt gratis! Vi ska börja repa nu när sommaren är över och börja skapa nytt material och förhoppningsvis komma ut på lite gig!

Jävla burlin har definitivt legat på latsidan och återigen, jag skäms och har inga ursäkter. Möjligen är det skrivandet som prioriterats men jag ska se till att repa för att spela in det sista i studion med Scumboy, det måste bara ske!

Så detta blev någon form av sammanfattning av vad som skett och sker i det närmaste. Jag kommer nog springa på en del intervjuer och förhoppningsvis så är jag kanske anställd nästa gång jag skriver här! Annars ska skrivande, kreativitet och musik fortsätta fylla mitt sinne och min lediga tid! Det ska bli kul att se hur både vänner och främlingar kommer att bemöta mina noveler när de väl publiceras. Ser fram emot en massa reaktioner!

Tills nästa gång!

Kärlek & respekt!
/burlin

Författarerfarenheter #1

noreply@blogger.com (Anonymous) — Tue, 14 Jul 2015 11:46:00 +0000

Nu är man ju alltså författare! Jag skriver och donar rätt mycket just nu och då har jag kanske nämnt att jag är med i ett projekt där jag och över tjugo andra författare skall skriva sju noveller vardera, en för varje dödssynd, och de kommer att ges ut innan jul. Alltså, sju novellantologier och jag kommer ha med en novell i var och en av dessa!

Gällande de sju dödssynderna så har det varit deadline att lämna in en novell, från den första i varje månad sedan mars (om jag inte missminner mig). Jag har skrivit klart SEX av dessa och är förbannat nöjd över hur bra det faktiskt blir! Jag är såklart väldigt nyfiken på hur det kommer se ut, hur det kommer att kännas och, framförallt, vad de andra författarkollegorna skrivit om?! Det ska bli ohyggligt intressant att se vart det landar, om någon gillar det man skrivit och så vidare!

Just nu skriver jag dock på något helt annat! Jag fick via den eminenta författarinnan Birgitta Backlund, reda på att förlaget Popup publishing har en novelltävling under temat Skräck! Jag har visat intresse och meddelat att jag vill delta, vilket jag nu också kommer göra! I det här fallet är det lite svårare kan jag tycka, då allting har väldigt tydliga riktlinjer om att det i alla noveller skall kretsa kring ett hus från 1600-talet. Det är dock sjukt spännande med lite nya utmaningar så att man får kicka igång rosthögen i skallen, jag är alltså väldigt taggad!

För er som vill delta i denna tävling bör läsa om hur på länken!

Ha det bäst!
Kärlek & respekt

/burlin

Svårt att hantera att den man vill leva med också kan dö

noreply@blogger.com (Anonymous) — Wed, 03 Jun 2015 10:36:00 +0000

Jag skäms rätt ofta, eller jag skäms nästan aldrig men i just detta, specifika fall så skäms jag varje gång!

Jag pratar om min fantastiskt härliga diagnos "Diabetes typ 1"(nej ingen ADHD eller DAMP eller liknande bekräftad än ;P). Jag tar ju fyra insulinsprutor om dagen, tre snabbverkande till måltiderna frukost, lunch och middag och en fjärde med långtidsverkande insulin på kvällen.
Jag har rätt bra värden, jag har skött mig bra kan jag väl säga och då jag allt som oftast går på "känningar" dvs hur jag känner min kropp, om jag har högt, lågt eller alldeles lagom blodsockernivå.
Problemet är när jag blir låg. Jag blir helt personlighetsförändrad. Alltså, blir jag låg kan jag oftast känna det innan och reglera med mat, frukt eller Dextrosol men ibland så hinner det låga blodsockret ta bort det vanliga vettet och då tänker man inte helt klart.
Då jag tränar och försöker äta nyttigt blir det ibland lie knepigt med doseringen. Allting beror på hur mycket jag ätit, när och hur mycket jag har och kommer att anstränga mig SAMT om det är sommar eller vinter utanför dörren. Vintertid så har jag jämnare värden medan sommaren gör att jag(man) inte behöver lika mycket insulin, detta på grund av värmen på något jävla vänster.
Jag försöker ju hela tiden ligga bra i värden och slipa dippar och liknande men ibland så går det mindre bra och den som drabbas är min kära sambo. Hon har väckt mig med banan och juice eller annat sött om jag fått en dipp när jag sovit, hon säger åt mig så fort hon ser att jag börjar sjunka, det syns tydligen på blicken(?) och hon har alltid haft rätt så det är bara att göra som man blir uppmanad!
Detta inlägg är nästan enkom skrivet till Laila då jag vet att hon blir rädd så fort jag får ett blodsockerfall. Hon är med andra ord rädd att jag ska dö. Jag har såklart parerat dessa bldsockerfall på egenhand många gånger men varje gång hon får träda in så skäms jag för att jag vet att hon blir ledsen och det på grund av mitt "slarv". Jag vet inte riktigt vad jag vill säga mer än att jag försöker såklart hålla mig vid liv och aldrig ligga henne till last, ibland så är det dock svårare än man kan ursäkta/förklara/styra. Det är ingen bortförklaring, det är inget inlägg som ska fria mig från skuld i hanteringen av min diabetes utan bara en liten inblick hur det är att vara jag när man är en nkspridd jävel med tusen järn i elden (läs: skallen). Jag vet att jag ofta har massor av idéer och tanka som bråkar om uppmärksamheten samtidigt som man försöker vara farsa, sambo, vän, poet, arbetsduglig-ung-man och livskamrat som försöker hålla sig så långt från döden som det bara går!

Jag ber om ursäkt om jag verkar ointresserad av mitt blodsocker, det är långt ifrån sanningen och det är även svårt att beskriva på något annat sätt än att jag VILL ha koll och kontroll och om jag inte riktigt har det vill jag ordna det, på egenhand, så långt det går!

Lai, jag älskar dig och fan, döden kan inte skilja oss åt, jag är på tok för kär och envis ;)

Kärlek och respekt!
/burlin

Jävla Burlin - Nu även under epitetet "Författare"

noreply@blogger.com (Anonymous) — Sun, 26 Apr 2015 20:17:00 +0000

Så var det och så blev det! Allt tack vare min mentor och gode vän Dag Öhrlund som tycktes ana att jag bar på någon form av talang vad gäller det skrivna ordet så har jag alltså lyckats kvalificera som en av de 23 författarna som ska medverka på >>De sju dödssynderna<< som kommer ges ut på Ariton förlag!

Jag kan ju lägga in detta för sakens skull så ni får lite mer hum om mig (om ni inte redan hade det)!

Den här mannen har inte alltid varit ett med prosa och litteratur men det som började med dikter och låttexter har nu lyckats bli en enorm kärlek till det skrivna ordet, i vilken form som helst!
Micke är 33 år och mångsysslare, då han förutom text- och diktförfattare jobbar som säljare, som åker land och rike runt för att träffa sina kunder. Som gammal punkare har Micke ”Jävla Burlin” funnit kärleken för rättvisa och gemenskap och därför alltid haft lätt för att skriva om alla möjliga typer av orättvisor, förlust och sorg. Vemodet har alltid spelat på den nerv som är kopplad till hjärtat så ofta finner man att det är sorgen och mörkret som genomsyrar texterna, i vilken form de än må komma. Idag så spelar han i tre olika musikkonstellationer, alltid som låt/textskrivare, bland annat som trumslagarpojke i Doom/metalbandet ”GRÅZON”, rappare och spoken word-atlet kör han under namnet ”Jävla Burlin” och sist men inte minst, vemodets singer/songwriter: Kubler-Ross. Nu är det dock i novellform som han skriver och även här finner man en kärlek till mörker, orättvisa och fördomar när han för första gången får skriva som författare. Han har äntrat en ny scen och hoppas att göra avtryck. Jävla Burlin är en jävel på korpus så håll i hatten, för nu bär det av!

Kärlek och respekt!
/burlin

Himmel utan tak

noreply@blogger.com (Anonymous) — Wed, 31 Dec 2014 10:50:00 +0000

Jag går barfota på en äng som badar i solljus. De få moln som sakta passerar på himlen skapar en ro, istället för oro. Ett lugn. Det är underbart väder, på en underbar plats.

Jag är kanske 8-9 år. Jag är någon som jag inte är idag.

Jag är någon jag aldrig varit, eller kommer att vara. Bara som jag hade kunnat vara.

Jag har kläder som är lätta och tunna. Svala, som fågeln när den flaxar med sina vingar. Så flaxar jag med mina armar i den varma luften och känner mig sval rakt igenom. När den tidiga vårvinden försiktigt viskar genom hela min kropp, blir jag så där härligt knottrig. Enda in i själen.

Mina händer är smutsiga, mina fötter hårda och sotiga. Men av vad jag kan minnas har det alltid varit så. Fast jag aldrig varit så. Men jag är lycklig.

Ung och fri. På min äng. Solen söker efter en kort vila bakom ett av de tunna, mjuka molnen vars skugga lägger sig som ett duntäcke över mig och det vackra landskapet. Det är inte lika mycket moln på himlen, de flesta har smugit sig iväg mot träden, långt borta vid den oändliga horisonten.

Är jag det lyckliga slutet på en vacker saga? I sådant fall; var är min häst?!

Ähh, jag behöver dig inte! Jag rider på vinden. Samma vind som molnen obehindrat kan segla sig fram på.

Jag rider runt i en egen karusell. Runt, runt. Snabbare! Runt, runt.

Solens ljus som smygit sig tillbaka ut på den klara himlen omfamnar hela min kropp i mina vilda pirouetter. Jag blundar och tappar ballansen.

När jag kisande öppnar ögonen, ligger jag i det mjuka gräset och skrattar.

Ha ha haa ha! Det gör inte ont i kroppen, det bara kittlar så där varmt innombords.

Härligt.

Ha ha haa ha ha!

Jag har ett namn jag själv inte kan uttala. Jag bor långt ifrån mitt hem.

Min hud är mörkare här. Jag är inte den lilla vita pojken som får se vit snö nästan varje år.

Snö är något jag bara hört talas om här.

Jag har rest mig från marken och har inte lagt märke till någon smuts som inte varit där; på min bara, mörka hud eller mina slitna, daskiga kläder, innan jag föll ner i gräset.

Jag ser en man längre bort på ängen, omringad av får. Det är min far.

Han är inte gymnasielärare i svenska och historia, nä, han är en enkel fåraherde, här.

Jag springer emot honom, samtidigt som jag sjunger på en sång som min mamma sjöng för mig när jag var liten, eller, mindre än liten.

Mamma säger alltid att jag ärvt min fars ögon, för dom ser så snälla ut. Jag älskar min fars ögon.

När min far ser mig komma rännandes emot honom, höjer han sina långa, starka armar och ropar mitt namn, tror jag.

Jag ser honom skratta medan han böjer sig ner för att möta mig som springer emot honom med vildt utsträkta armar.

När jag når fram till min far fångar han upp mig i sina jättehänder, han reser sig och lyfter upp mig mot den nu klarblåa himlen.

En himmel utan moln, är en himmel utan tak.

Det låter så härligt; Himmel utan tak.

Vi ser det mitt inne i vår ”far-och-son karusell”, något som rör sig över det klarblå där uppe.

Bwwwrrroooooooooooooommmmmmmmm!!!

Det är ett plan som glider över himlen. Jag säger till min far att det ser ut som en liten, snabb fisk som kommit bort ifrån sitt stim.

Fisken börjar simma neråt och närmare flocken med får där jag och min far står och följer den med blicken.

När planet är en liten bit snett ovanför våra huvuden börjar det stiga samtidigt som det ser ut som om någonting lossnar från underredet. Jag skrattar och hinner tänka, ”paket?” innan min fars grepp försvinner så hastigt som om det aldrig hade varit där.

Det är andra gången jag ligger på marken, men nu skrattar jag inte. Det var inte roligt. Det gjorde ont och jag tror att jag blöder på armen. Jag tittar upp på min far som står som förstenad med sina händer längs med sidorna och följer de fallande ”paketen” med blicken.

De ser ut som klot som bara växer och växer. Allting verkar gå i slowmotion. Det snälla ser ut att ha runnit ur min fars ögon och ersatt dom med tomhet. Han ser skräckslagen ut. Kritvit och med gapande mun faller han ner på knä och tittar på mig. Det språk han använder när han talar till mig har jag aldrig förstått, förutom det han säger nu. Innan tid och rum förväxlas och förintas i ett inferno som varar föralltid, förstår jag alla språk och tankar för endast en sekund. I det lilla min far säger. Hans förvridna ansiktsuttryck

-”Hur kan det regna från en klar himmel?”

Jag vaknar framför min TV och mår fruktansvärt illa.

Man är aldrig för gammal, bara äldre

noreply@blogger.com (Anonymous) — Sun, 30 Nov 2014 22:03:00 +0000

Jag har hittat en helt ny typ av hobby som jag aldrig väntade mig skulle drabba mig men, det gjorde den och med bravur! Jag har blivit vinyl-nörd och börjat samla på de skivor som påverkat mig, eller alltså alltid funnits kvar i hjärta, själ och hjärnbark och nu har jag insett att det förmodligen inte finns något slut på denna "lilla samling" som jag skulle börja med, lite försiktigt. Tack och hej, självbedrägeriets absolut största fårskalle!

Men det är ju så förbannat kul! Alltså, jag har knappt samlat på cd-skivor eftersom cd-skivor aldrig känts sådär bra. Plastfodral som går i bitar om man tappar det i marken EN gång och de är små, har små booklets som inte är optimalt för snygga bilder, texter! Ja, de har alltså absolut ingenting på sin mäktige föregångare (och ändå förbipasserare) VINYLSKIVAN!

Det började med att jag ville ha min senaste förälskelse i bandform på vinyl, Mumford & sons som gjort 2 ohyggligt bra album och som känns som om de är liksom gjorda för att spelas upp på en härlig vinylspelare och jag beställde dessa två album, en singelsamling, en T-shirt och sedan har det bara dykt upp mer och mer plattor som man bara måste ha. Det är läskigt men man får ju avväga vad det ger. För mig har känslan av att lyssna på riktigt bra musik alltid legat högt ovan molnen och man kan ju med detta få olika känslor och visioner att kännas mer verkliga och tydliga. Inspirerande och eggande och det är något obeskrivligt när man får detta på vax, med bra nål som känner av varenda liten detalj i spåren och känslan sen när det flyter ut ur högtalarna är ja, fantastisk!

Jag vet att detta är nördigt värre men vafan, det är ju bara härligt! Just nu sitter jag och väljer mellan en del punkplattor och Nils Landgren, Looptroop och The postal service med flera och njuter till fullo av hela urvalsprocessen, tänka sig!
Dessvärre har mitt eget musikskapande hamnat lite i kläm men samtidigt beror det på att så här innan jul krävs det att man jobbar mer och längre så vi hittar ju ingen studiotid men det som ändå sker och blir mer och mer klart utan att jag personligen har ansträngt mig så mycket är GRÅZONs platta som Philen sliter mest med just nu. Vi har nu alla texter klara och det som saknas är att lägga sång som vi är nöjda med, Kennet ska lägga en andragitarr på alla spår och sen är det ju mixning och mastering.
Det blir bättre och bättre och jag börjar bli otålig! Den ska tryckas upp i ett mindre antal vinyl-ex och det kommer bara kännas helt otroligt att ha en LP med sitt eget band!

Så, äntligen har man skrivit av sig lite så nu kanske man kan återvända till letandet efter plattor som ska in i önskelistan och vilka som hamnar på min egen Skaffa-lista, det är ju nästan halva glädjen!

Glöm inte vad musik kan göra för oss människor, den hela, skapar, lär ut, inspirerar, får oss att känna mer och starkare och bättre! Lyssna på ett album från när du var yngre, något du har kvar som hjälpt till att skapa vem du är idag, det är en förbannat härlig känsla och ha sen en förbannat bra kväll!

Kärlek, musik och respekt!

/burlin

Att vänta - En förlorad konstform

noreply@blogger.com (Anonymous) — Wed, 08 Oct 2014 06:44:00 +0000

Det började med att Alex och Sigge pratade om det i sin Podcast, hur tråkigt det var att vänta och vad man hittade på för att få tiden att gå innan smartphones och surfplattor fanns.
Det klickade till i mitt inre och startade någon form av vidareutveckling på samma tema:
Är vi ens kapabla att sitta ner och vänta som på den gamla goda tiden?

Jag tvivlar. Starkt. Det räcker med att titta på min egen son som inte klarar av att vänta ens fem sekunder, inget konstigt gällande de flesta barn i hans ålder, DOCK hjälper det ju inte att vi har höghastighetsinternet, 4G, direkt tillgång till de senaste filmerna, musiken, spelen, åsikterna, nyheterna, kändisarna och så jävla vidare in absurdum. Och jag, precis som ni, har hängt på utvecklingen, alltså verkligen HÄNGT PÅ eftersom annars vet vi inget om vad som är nytt, fräscht och nya digitala normen för dagen och plötsligt är vi blasé och borttappade.

Så fort går det och det är bra men samtidigt obehagligt. Obehagligt då vi kan och vet mer om vad som finns på mobilen, plattan eller smart-tvn än den som sitter bredvid oss i soffan eller vid fikabordet eller på middagen, lika försjunken i en högupplöst retinaskärm som du själv. Vi har hela världen framför våra fötter men vi är så vana med att få se så exklusiva och högupplösta vyer, landskap eller dataanimerade planeter att vi helt enkelt inte blir så jävla imponerande längre. Vi har sett allt, gjort allt utan att egentligen ha upplevt någonting.

En låt som passar tankegången är "Why don't you find out for yourself" av Morrisey, lyssna på den och så får vi se om ni håller med.

Men vad gjorde jag själv då? Jo, Jag läste böcker. Jag hade alltid en pocketbok i jackfickan eller väskan som jag läste och om jag mot all förmodan inte läste eller inte hade fått med mig en bok så skrev jag! Jag skrev i block, på lappar eller kvitton, vad som än fanns tillgängligt.
Allt detta som är och finns idag har tagit udden av en viss kreativitet som jag tror att vi alla var lite bättre på förr. Detta bygger jag främst på genom att se på mig själv och allt jag försakar när jag lägger en patience för tusende gången eller glor på alla intetsägande facebook-inlägg eller själv skriver något helt meningslöst. Det är ju så jävla tråkigt när man vågar öppna dörren för vad dessa tankar egentligen betyder:
Vi låter dagens jävligt smarta manicker göra det mesta åt oss, tillochmed vänta åt oss så att vi slipper!
Finns det saker som kallas tidstjuvar så är det vi alla fastnar i med våra blickar och fingrar idag idé- och kreativitetstjuvar av Guds nåde!
Och jag hatar det! Jag hatar mig själv för att jag så enkelt blivit en slav under detta inrutade sätt att leva och att jag de flesta kvällar efter sonen somnat sitter och glor in i någon av alla dessa serier som man inte kan sluta titta på eller nån film. Jag skriver fan ingenting längre för alla intryck jag får kommer från något som någon annan jävel som tjänar pengar på att vara kreativ gjort för att jag ska känna mig inspirationslös och allmänt grå och tråkig men som jag ändå måste se varje avsnitt av!

Det är smart men dumt, som så mycket av allting är. Det finns onekligen två sidor av allt och det ljusa med dagens lättillgängliga nöjen är glädjen, skratten och känslorna för allt som kan hända på våra skärmar medan den andra, den jävligt mörka baksidan av det är vad vi försakar av oss själva för att hinna med ett avsnitt till, ett parti till, ett roligt klipp till.

Se den här snubbens helt makalöst snygga framförande av samma tankar som de jag delat med mig av här och tänk efter själva.

Vi kan faktiskt minska användandet av saker som tar tid och inspiration från de vi annars är när vi är som bäst; sociala, hungriga och påhittiga!
Hoppas det här fick er att tänka till lite extra och lämna gärna en tanke om jag väckt något inom er!

Kärlek och respekt!
/burlin

Kubler-Ross på Söder

noreply@blogger.com (Anonymous) — Sat, 27 Sep 2014 12:36:00 +0000

klockan 22.30 går Kubler-Ross för ovanlighetens skull upp på scen på café Röda näsan (Björngårdsgatan 1B, Stockholm).

Detta är i absolut första hand för att stödja organisationen SLÄCKA BRÄNDER som har skapats av en fantastisk person som heter Johan Seige, en person som på helt egen hand ville få folk att ställa upp för att samla in pengar till de som drabbades av branden som utbröt i Västmanland under slutet av juli och lyckades med detta genom att använda musik som gemensam nämnare (läs mer under länken).

Kom gärna dit och lyssna på alla akustiska talanger som ställer upp gratis, allting börjar klockan 17.00!

Kärlek och respekt!

/burlin

Det har gått så långt att det står stilla

noreply@blogger.com (Anonymous) — Tue, 16 Sep 2014 21:08:00 +0000

Alltså ni vet när det känns som om saker skett så snabbt och parallellt och fan vad det utvecklas och planeras och pratas och sen så blir det bara, ja, ett stiltje.

Jag menar alltså till exempel det som för mig alltid varit en självklarhet; Människors lika värde - på ALLA plan. Den typen av tankar hade man kanske inte när man var barn, det minns jag tyvärr inte förutom att jag ofta försökte få in nya klasskamrater i klassen, gemenskapen, se till att alla kände sig involverade och skulle få vara med. Sen hade jag också mörka dagar då man testade på lite pennalism men det var var ju varken rättvist eller roligt och jag vet att om jag sade eller gjorde nått dumt mot någon så mådde jag dåligt av det i flera dagar.
Vart jag vill komma är att iallafall har man haft en grundinställning, en inre kompass som man vandrat efter så gott man kan och som alltid pekat på att vi är en och samma.

"Jorden, Europa, Norden - Sverige här
Vi är många som ska ropa - Ta bort all misär!
Ta bort krut och gevär och byt ut mot handslag
Ta bort militär, vi är i goda vänners lag
Landslag? Inte alls! Vi har alla samma mål:
Vi ska alla sitta på samma pub och skrika SKÅL!"

En gammal text som jag slängde in för att peka på exakt det jag redan påpekat - Allas lika värde!
Denna vägvisare och känslobarometer har såklart format något som redan varit rätt så ingjutet nästan från start så jag har väl kanske mer formats RUNT denna tydliga VI-känslan.

Det jag känner nu dock är liksom vafan, det har ju varit bra och härligt och nu känns det som om vi står i något som vibrerade någon gång under mitten av 90-talet. Något som mer upprepar sig (som historien ofta gör) i gamla slitna hjulspår som många borde ha fattat, tagit till sig och lärt sig av. Inte bara de som inte har samma syn på att vi alla har samma värde utan även vi som påstår att det är just så men ändå låter som något annat.
Visst är det såklart härligt att varenda jävel helt plötsligt är världens råfeminist men kanske inte lika mysigt när en sådan får psykbryt så fort någon äldre herre sagt "ursäkta fröken" i en smal passage eller att det skall kastas kärlek till förbannelse tills någon tycker något annat, har en invändning, tycker lite mindre om F! än önskat eller så. Då har ju själva kampen om jämställdhet blivit något annat! Det har blivit trams och pajkastning när det egentligen bara handlar om en sak:
Gemensam kamp för gemenskap och jämställdhet - Inget annat!

Detsamma gäller ju att demokrati är awesome så länge man tycker "rätt"? Va, eller, huh, hur, vem, vad..? Alla får tycka vad fan dom vill, dom får rösta vad dom vill och vi får tycka vad vi vill om hur andra personer röstat men varför ska vi helt plötsligt sluta prata med varandra för att vi står på varsin virtuell planhalva och tycker väldigt mycket om A och tycker inte alls om B medan andra planhalvan tycker exakt tvärtom. Det har historiskt visat att det oftast sker en av två saker:
1. Ena sidan försöker diskutera med den andra sidan och det uppstår diskussion och debatt och kanske, om man har tur och tålamod, kan något så vackert som förståelse för varandras olika syn på saker uppstå och därifrån kan man kanske även mötas någonstans där vi inte längre skriker åt varandra utan pratar, på riktigt, på gator och torg.
2. Båda sidorna försöker slå ihjäl varandra.

Det finns mycket med utveckling som kan kännas så jävla bra tills man helt plötsligt bara gått och tyckt att allt är frid och fröjd, då man följt utvecklingskurvan men inser efter ett tag att man någonstans på vägen helt enkelt stannat upp och när man ser sig om så har ingenting förändrats, alls, möjligen till det sämre, det som var dåligt förut och som vi skulle ta oss om och förbi.
Vad detta beror kanske just är att alla tycker olika och i vårt enorma jävla tyckande har det blivit praktiskt taget omöjligt att lyssna eftersom det blivit som ett vitt jävla brus av åsikter som alla försöker överrösta och övertyga varandra med. Inte bra.

Så jag tycker att när vi ändå står så förbannat stilla i stormens öga och undrar vad som hände, om något egentligen hänt eller om något någonsin kommer hända, så kanske vi istället för att försöka höras mest lära oss lyssna. Om vi lyssnar har vi lättare att förstå och sen kan vi helt enkelt försöka lära oss att prata med varandra igen för det är något som jag tror att vi alla nästan glömt hur man gör.

Kärlek och respekt!

/burlin

Du nygamla, kalla värld

noreply@blogger.com (Anonymous) — Mon, 15 Sep 2014 22:30:00 +0000

Med "missnöjesröster" menar man alltså dom som är missnöjda med hur dom själva röstat.

Och en liten tänkvärd ordföljd på det:

Misströstar man när man röstar
Missröstar man ibland
Och visst törstar röstarna
Efter att just deras röst vann
Men en saga som är sann
Det är den om Pojken och vargen
För nu står vi som dumma får
Medan ulven gnager på märgen

Vi får nog alla lära oss att diskutera, fråga, lyssna, berätta för det vi gjort hittills har format en oroväckande form av samhälle där skuggorna blir fler och monstren blir modigare.
Snacka med folk, förstå hur andra tänker och försök att visa att det finns bra spår man kan välja, spår som inte sår salt i blödande vulkankratrar.

Fridens liljor!

/burlin

Elsa

noreply@blogger.com (Anonymous) — Fri, 22 Aug 2014 13:53:00 +0000

Jag och min kära syster hälsade på vår gamla farmor
idag på lunchen.
Hon är världens finaste farmor, hela 96 år gammal men ännu vid liv, knappt.
Hon pratar och skojar än men sängliggandes och svag. Vi var där för att prata med henne och umgås, klappa och viska kärlek för hon har alltid varit kärleksfull och varm och alltid tagit emot en med öppna armar! Jag vill bara skriva detta för att alla ska veta vilken fin farmor vi har samt få er andra att tänka på våra äldre, släktingar eller inte men det är dessa gamla som skapat det Sverige som vi så enkelt försöker pissa bort! Kärlek till dig älskade farmor och alla andra fina människor där ute som samhället försöker glömma bort!

/burlin

Ögonblick ur galenskapen

noreply@blogger.com (Anonymous) — Fri, 20 Jun 2014 09:30:00 +0000

Jag är återigen helt jävla SÄMST! Men egentligen är detta bara ett uttryck eftersom jag konstaterat en massa gånger att jag inte skriver för skrivandets skull utan när jag faktiskt har något att skriva om.

Det var ju minst sagt ett tag sedan jag skrev och nu senast har jag dels varit i Filippinerna med familjen samt slarvat bort lösenordet för att kunna skriva inlägg men nu, nu är detta löst!
Jag har ju snackat en massa om skiva och studio för både Burlins och Gråzons räkning men det har blivit halt i processerna då det för Gråzons del varit flytt för vår ena gitarrist Anton samt min frånvaro och Philens överjävliga schema. För min egen del, alltså Burlins del är det min frånvaro ur landet i fyra veckor och sen ville ingen av oss som ska fixa med plattan stressa i studion innan jag skulle iväg heller så detta är mycket medvetet och strategiskt av oss. Sen är det ju även sommar nu också.

Vad jag TROR mig veta är att jag och Isak Scumboy Sagerström ska börja spela in slaskar eller ja helst färdiga och snygga rap-spår för att sedan skicka dessa vidare till Stefan Nikodeamus Källström som anpassar musiken till dessa spår och mixar ihop detta till någon form av härlighet! Jag ä så jävla taggad och tycker mest att all tid bara rinner mellan mina fingrar. Är absolut inget kontrollfreak men är ändå så jävla sugen på att verkligen komma igång!

Nu när jag kan komma in på min blogg igen kan jag kanske försöka uppdatera här lite oftare!
Resan till Filippinerna var på alla sätt fantastisk och jag är lyckligt lottad som haren sån fin familj! Jag älskar dig Laila och dig med min lilla pappa-Copycat Gabriel!

Kärlek och respekt!

/burlin

Let's get this shit together!

noreply@blogger.com (Anonymous) — Mon, 03 Feb 2014 09:16:00 +0000

Nu är vi äntligen igång på allvar - Burlin ska snart in i studion!
Det har snackats och planerats och jävlats och skjutits upp under alldeles för lång tid men äntligen har vi börjat med denna skiva och det känns så jävla bra!

Jag har samlat ihop en del folk som skall medverka, vilka kan jag informera om senare då det just nu ser ut som om det kan bli en förbannat härlig skara!
Skrev klart en helt ny låt förra veckan och satte beatet med Stefan igår! Det som skall bli nytt för mig denna vända är att vi ska få med ett par spokenword-aktiga låtar,svårt att förklara upplägget men efter lite rep och satta beats börjar det kännas helt jävla fantastiskt!

Jag har egentligen inget att komma med mer än denna eufori för snickrandet som äntligen har börjat på allvar, det har tagit för lång tid men nu är vi här och allt skall göras till hundra procent!

Hoppas ni ser fram emot det lika mycket som jag för nu jävlar börjar det hända saker!

Keep in touch!

/burlin

"Brukar gör bara bönder"

noreply@blogger.com (Anonymous) — Fri, 17 Jan 2014 10:38:00 +0000

Ja, jag ska ju ha sagt så vid något tillfälle på fyllan när någon dåre frågade:
-"Brukar du göra så?!"
(Vad det nu var som jag gjorde) och jag svarade helt sonika:
-"Brukar gör bara bönder!"

Varför jag skrev detta vet jag fan inte, sjukt märkligt! Det jag ville dela med mig av var ju egentligen lite info om att min andra Burlin-platta börjar sakta men säkert ta form!
Denna gång ska det vara fler spår, fler folk, fler rim, mer ös!
Jag ska försöka göra mitt bästa, jag lovar och jag kommer vilja ta med så mycket folk jag bara kan!
Stefan Nikodeamus Källström och Isak Scumboy Skagerström är ju såklart e stor del av hela skiten då Nikodeamus fixar beatsen och är i vanlig ordning överstelöjtnant och producent medan Scum ska lägga osedvanligt mycket back-up och egna rader både här och där! Men det slutar ju inte där, det har ju knappt börjat! Överraskningarna blir fler och bättre och jävlar vad jag ser fram emot hela denna resa!

Jag ska försöka uppdatera ju längre man kommer i processen med skivan så kika in ibland och för helvete, gilla min sida på Facebook så är du snäll!

Kärlek och trevlig helg!

/burlin

Tillbaka från tystnaden

noreply@blogger.com (Anonymous) — Thu, 12 Sep 2013 13:47:00 +0000

Jag bryter tystnaden då sommaren är över och jag kan åter känna kliandet i fingrarna, förväntningarna, idéerna, tankarna, texterna, ja allt det som måste ut under de kommande mörka nio månaderna som komma skall.

GRÅZON ska vara med i Utmaningen, samma tävling jag var med i förra året då jag körde hiphop ala Burlin.
Sen har även Poetry Slam kickat igång och tanken är ju att man ska medverka även där, dock inte på Södermalmsscenen, vilket är synd då det var där jag yppade mina första dikter inför publik förra året. Det ska bli så jävla galet kul! Trotylkänslorna är tillbaka!!

Så förväntar inget annat än ordet, dikter, svammel, självömkan och allmänt ordbajsande från undertecknad under den kommande hösten, vintern och våren!

Kärlek och respekt!

/burlin

Gråzon demo

noreply@blogger.com (Anonymous) — Thu, 06 Jun 2013 20:12:00 +0000

Nu har vi lyckats göra klart vår demo med två låtar! Gå in och lyssna och kommentera gärna!

/burlin

Burlin på SoundCloud

noreply@blogger.com (Anonymous) — Thu, 30 May 2013 18:45:00 +0000

Och nu har man även slängt upp en låtar på SoundCloud , vad annars liksom?!

Jag har även gått loss ordentligt på Instagram så för er som missat mit fantastiska sinne för bildkompositioner och känsla för att skita ur mig bilder till höger och vänster; gå in där och kika för fan!

Bilden är ju också rätt skön eller..?

Så nu vet ni vad ni borde göra!

/burlin

"Jag borde skämmas"

noreply@blogger.com (Anonymous) — Wed, 29 May 2013 11:48:00 +0000

En lite kort grej bara, en tanke rent av;
När folk gjort något som är lite dåligt eller pinsamt eller rent av skamligt och sedan säger "jag borde skämmas" eller "man borde skämmas" låter det mer som om personen i fråga VET att han eller hon borde skämmas men får det att låta som om de inte är kapabla till att göra just det, alltså; skämmas.

Hörde just orden uttalas i ljudboken jag lyssnar på just nu, "Fallet" av Michael Connelly och vafan, Harry Bosch är väl inte direkt förstahandsval som omslagspojke för empati men det låter ju faktiskt förjävligt!

/burlin

Clown-syndrom

noreply@blogger.com (Anonymous) — Tue, 28 May 2013 11:44:00 +0000

För att vara en jävla pajas har jag ändå lyckats ge mig själv en diagnos: Clown-syndrom.

Jag har ju sedan löjligt korta barnsben varit extremt myror-i-byxorna jobbig, pratig, clownig, tramsig, högljud och allt i samma genre som det jag just nämnt. Vad mig anbelangar behöver ju detta nödvändigtvis inte vara något dåligt, jag menar, jag sitter ju inte inlåst på något hem för debila och lallande byfånar. Inte heller står jag ensam och övergiven av släkt, vänner och kärlek utan snarare tvärtom! Om alla dessa släkter och vänner och kärlekar bara kunde BACKA FÖR FAN!!
Nädå, skämt och sido så har man trots denna diagnos lyckats väldigt bra, det är inte bara ett fördelaktigt utseende utan även ett fördelaktigt liv!
Jag hoppas ju såklart att de som faktiskt läser det jag skriver vet att jag överanvänder sarkasm och ironi och inte är den narcissist jag kanske framstår som. Jag är en jävla clown, vem blir förvånad av detta självutnämnande? Förmodligen ingen, även de som aldrig träffat mig förstår nog detta utifrån det jag skriver MEN jag är fruktansvärt seriös när det krävs och behövs!
I mitt arbete är jag seriös, noggrann och använder såklart mina mer "clowniga" sidor om det krävs i kontakt med människor som uppskattar den typen av jargong. Sen har vi musiken och skrivandet som är på oerhört lösa och fria boliner men ligger oerhört nära hjärta och själ.
För de av er som orkat glida in och läsa mina dikter och andra texter ser nog en helt annan sida som förhoppningsvis känns djupare och seriösare än den jag kan verka vara på ytan.

Det som är lite frustrerande för tillfället är att Burlin-skivan som MÅSTE vara klar innan årsskiftet ligger vilande på grund av att min käre vän och producent Stefan har så fruktansvärt ont om tid att pilla med låtarna vi ska spela in. Sånt är i vanlig ordning livet men likt förbannat ett moment som tär en del på ens hetsiga nerver!
Gråzon rullar dock på! Vi repar veckovis och kommer närmare att kliva in i studion för att spela in vår EP vilket kommer bli så förbannat kul att jag i helt vanlig jävla ordning har svårt att bärga mig!

Jag och min ögonsten Laila var på P!NK i Globen i söndags och det var så mycket bättre än jag väntat mig! Jag kan absolut inte påstå att jag varit något hängivet fan innan konserten, dock tycker jag att hon gjort ett par bra låtar och verkar ha vettiga åsikter så att man fick se henne live och bli mycket possitivt överraskad var ju bara trevligt! Bilden nedan är jag själv nöjd över och jag kan säga att när hon väl dyker upp i Sverige igen kommer jag och ögonstenen att se henne igen!

Nydiagnostiserad men lycklig önskar jag eder en fortsatt trevlig tisdag och så syns vi väl snart, den som lever får se och sprida till eftervärlden!

Fridens!

/burlin