Club Zoo

noreply@blogger.com (clubzoo) — Mon, 07 Mar 2011 20:01:00 +0000

Lykke Li - I Follow Rivers from The Line Of Best Fit on Vimeo.

KLUBB ZOO LÖR 26 feb

noreply@blogger.com (clubzoo) — Tue, 22 Feb 2011 08:54:00 +0000

Till att börja med, bloggen är inte död, den bara vilar sig lite i form, har massor med tips jag skulle vilja dela med mig av, men ibland så finns bara inte tiden... Dock ska jag göra en uppryckning. Men FÖRST:

Med risk för att ropa varg (för det har sagts förut) inleder vi nu vad som mycket väl kan bli vår sista termin under norrländsk himmel. Inget är spikat men för att inte lämna något åt slumpen väljer vi att tömma krutdunken några sista gånger. Det blir klappa-takten-pop, allsångs-rock och dödselectro tills ben och stämband ger vi vika. Utöver det vanliga kommer våren bjuda på en del överraskningar.

Först ut i källaren är västerbottensönerna, aka Ministeriet, som utlovar svett såväl som blodvite!

"Med laser och rökmaskiner lånar vi ödmjukast ditt heligaste och delar i gengäld med oss av den skönaste house, electro och dubstep för din auditiva tillfredsställelse!"

Med det sagt ser vi fram emot att återigen få Scharinska att skaka ifrån grunden!

/Klubb Zoo

Iron & Wine

noreply@blogger.com (clubzoo) — Fri, 04 Feb 2011 11:02:00 +0000

Var och såg Iron & Wine på Medis i onsdags, tyvärr hamnade han lite för mkt i dåliga jamsessioner, att artister aldrig lär sig att vi i publiken vill höra det enkla, inte det tekniska. Vi fick en fantastisk akustisk tolkning av Walking far from home, en fin He lays in the Reins och en avslutade Trapeze Swinger. Bra, men det är tråkigt då det kunde varit lysande...

noreply@blogger.com (clubzoo) — Wed, 12 Jan 2011 23:57:00 +0000

Spotifylista Bäst 2010

noreply@blogger.com (clubzoo) — Tue, 11 Jan 2011 20:20:00 +0000

Tryck här

Årets Bästa Skivor

noreply@blogger.com (clubzoo) — Thu, 23 Dec 2010 18:38:00 +0000

Det är alltid lika roligt att läsa alla listor som poppar ut nu med listor hit och dit. Min egen har jag suttit och funderat på ett tag och jag har kommit fram till att det faktiskt har varit ett ganska bra år.

Min lista är tänkt som att nummer ett faktiskt är den bästa skivan i år, men samtidigt så tycker jag att det ändras för varje dag...

Idiot Winds Ep hade utan tvekan legat topp 3 om jag hade räknat den som en skiva, men 5 låtar varav en cover får inte riktigt räknas i detta sammanhanget, men den måste ändå nämnas så fler får upp ögonen för fantastiska Amanda.

20. LCD Soundsystem ' This is Happening'

19. the Drums 'the Drums'

18. Frightened Rabbit 'The Winter of mixed Drinks'

17. First Aid Kit 'The Big Black And Blue'

16. Robyn 'Body Talk Pt. 1-3'

15. Arcade Fire 'the Suburbs'

14. Beach house 'Teen Dream'

13. Kanye West 'My Dark Twisted Fantasy'

12. The Radio Dept 'Clinging To a Scheme'

11. Roky Ericson 'True love Cast Out All Evil'

10. Joe Pug 'Messenger'
Skivan i sig är som sagt faktiskt lite av en besvikelse, då hans tidigare Eps höll allra högsta klass (ladda ned den ena här gratis). Samtidigt går det inte blunda för talangen bakom låtskrivandet. Han lämnar tyvärr det intima för ett lite fylligare ljud, men samtidigt är det en av årets tio bästa skivor.

9. Girls 'Broken Dreams Club'
Christopher Owens skriver romantiskt intensiva sånger om brustna hjärtan och ensamhet. Det fullkomligt skriker av 60-tals influenser i de här underbara melodierna och Owens är en sargad själ som skriver texter som gör ont att lyssna på men med melodier som gör att jag ändå går omkring med ett leende på läpparna. Det är fantastiskt!

8. Dylan Leblanc 'Paupers Field'
En 20-årig Alabama-pojk med en perfekt sargad röst som gör själfull country-soul med banjo, pedal steel och Emmylou Harris. Liknelserna med Ryan Adams 'Heartbreaker' har duggat tätt i varenda recension, och det är den starkaste debuten inom samma genre sedan dess och på något vis är det ett fullvärdigt substitut till dess att mr Adams bestämt sig för att göra det han är bra på igen.

7. Yeasayer 'Odd Blood'
Med avstamp någonstans i popmusik från 80-talets Tracklista, uppblandat med genialisk galenskap och komplexa rytmer. En väldigt fin avvägning med extrovert och introvert popmusik.

6. Deer Tick 'Black Dirt Sessions'
John McCauleys röst är som sandpapper, det är mörk, magisk med en allvarlig underton.

5. Phosphorescent 'Here's To Taking It Easy'
Matthew Houcks släppte i år den skivan vi hade hoppats Band Of Horses skulle släppa, underbara countrysånger sparsamt orkestrerat med vackra melodier och ovanpå detta Houcks säregna stämma och fantastiska texter. Houcks bygger sin vita gospel från grunden sten för sten och att han nu inte spelar alla instrument själv gör att plattan får ett lite större liv än föregångarna.

4. Electric President 'The Violent Blue'
Jag älskar de ljudbilder som Ben Cooper skapar, vilket alias han än använder sig av. Nya skivan tillsammans med Alex Kane är släppt på ett lite större bolag, vilket faktiskt hörs på den lite mer utfyllda ljudbilden. Skivan består som vanligt av galet starka melodier uppfluffade under Coopers unika överseende.

3. Jónsi 'Go'
Jónsi tar över var Sigur Rós slutade och utvecklar musiken med stora pastellfärgade målardrag. Det är oväntat enkelt, men samtidigt får Jónsis popfantasier blomstra ohejdat och med hjälp av producenten Muhlys stråkarrangemang blir det smärtsamt vackert.

2. Tallest Man on Earth 'The Wild Hunt'
Mattssons nasala stämma, säregna fraseringar och fantastiska gitarrspel utvecklades ytterligare från debuten. Varenda fingerplock är välavvägt, varenda textrad genomarbetad. Skivan är ett mästerverk, och att Mattsson även släppte årets bästa EP som bonus är anmärkningsvärt vilken talang han besitter.

1. the National 'High Violet'
Det finns förväntningar och så finns det förväntningar. Efter 'Alligator' och 'Boxer', som båda är fulländade album, har de satt sin prägel på mitt musiklyssnande. Efter att ha i en tidig intervju sagt att detta skulle bli deras 'happy-album' kunde man ändå känna lite oro, men redan efter första tonen är allt detta bortblåst.
Det var mycket som fascinerade mig på 'Boxer', men något av det starkaste är den spänning som de bygger upp i sina låtar. Det blir nästan för mycket, man bara väntar på ett förlösande skrik, ett uppbrott från spänningen som finns i dina öron. På 'High Violet' har de utvecklat det ytterligare, här byggs låtarna upp ytterligare, men det finns inga skyddande barriärer, inga förlösande skrik. Istället byggs allt på ytterligare.
Skivan är ett mästerverk och också här är det detaljerna som ger den en till dimension. Det är så mycket som ligger och väntar på dig, varje lyssning ger ännu ett intryck, utan att förstöra genom att var plottriga, utan istället är det tvärtom. Låtarna i sig är direkta, nästan simpla vid första lyssningen, men för varje rotation hittar du ett nytt riff, en ny slinga och jag förstår att det har tagit så pass lång tid att färdigställa skivan.

Årets

noreply@blogger.com (clubzoo) — Thu, 23 Dec 2010 11:35:00 +0000

Tack för ett fantastiskt år! Det har varit ett ganska hektiskt år personligen, med flytt, nytt jobb och allt vad det innebär. Med klubben har det fungerat helt fantastiskt med Scharinska och jag kan med glädje säga att vi ser fram emot att fortsätta vårt samarbete till våren!

Årets pryl: iPhone 4
Årets bok: Jonathan Franzen 'Freedom', även om Lokkos samlade är väldigt fin.
Årets Tv-Serie: Gossip Girl, även om How To Make It In America var en fin bekantskap
Årets fik: En Maräng i Vasastan
Årets bröd: Valhalla Bageriet
Årets Festival: Way Out West
Årets Konsert: Tallest Man On Earth på Södra Teatern, Mumford & Sons på WoW
Årets Blogg: LaCienega.wordpress.com
Årets krydda: Koriander
Årets Museum: Fotografiska
Årets Restaurang: Restauranghögskolan Umeå samt Madklubben
Årets Skiva: Se egen post
Årets Ep: The Tallest Man On Earth "Sometimes the Blues is Just a Passing Bird", Idiot Wind -EP
Årets Jullåt: Tom Waits 'Christmas Card From a Hooker in Minneapolis', även om Pogues 'Fairytale of New York' är den bästa någonsin
Årets Cover: Lissie 'Pursuit of Happiness', Idiot Wind 'Mama, you've been on my mind'
Årets klädmärke: Gant Rugger
Årets Accessoar: www.Petrellbowties.se

4 December

noreply@blogger.com (clubzoo) — Mon, 22 Nov 2010 19:50:00 +0000

Lissie etc

noreply@blogger.com (clubzoo) — Fri, 12 Nov 2010 23:24:00 +0000

Efter att ha avnjutit något som faktiskt var en av de bästa konserterna jag sett i år så tänkte jag slänga ut lite härliga låtar av div artister.

Lissie gjorde således en fenomenal spelning på Slussen i onsdags, och jag har inte kunnat sluta lyssna på henne efter det. Skivan, som jag tycker fortfarande är lite av en besvikelse, ger inte alls samma känsla som på scen och Epn är fortfarande mycket bättre representativt av vad hon kan, men vad gör det.

Här kommer lite härlig musik.

I slutet av månaden kommer Iron & Wines nya album, "Kiss each other clean", här är ett smakprov.

noreply@blogger.com (clubzoo) — Sun, 31 Oct 2010 01:47:00 +0000

Det var flera år sedan jag hörde det här mästerverket, men så poppade den upp i mitt iTunes idag. En av de bäst gjorda covers någonsin måste jag nog säga....

noreply@blogger.com (clubzoo) — Thu, 28 Oct 2010 13:09:00 +0000

Lissie and Dylan LeBlanc at the Hiro Ballroom from Jesse Stein on Vimeo.

Because the Night Belongs To Lovers - 23 oktober 2010

noreply@blogger.com (clubzoo) — Fri, 22 Oct 2010 12:08:00 +0000

Oj vad svårt det blev, skulle sätta mig och skriva en hyllning till den enskilt viktigaste klubben som funnits i Umeå, men det finns så oändligt mycket att säga.
När jag flyttade hit till Umeå, 2002, fanns inte det utbudet som Ni som bor här idag har tillgång till. Scharinska drevs inte av engagerade människor som Fage och Jonas, TC och Plaza var aldrig aktuellt, Kamenski fanns, men den där begränsningen att man bara kunde ta in ca 100 personer förstörde lite.
Istället blev det Community som gjorde det hela möjligt. De startade som La Difference, programförklaringen var från Stones via Smiths till Strokes, detta utvecklades sedan till Community, som höll till på Norrlandsoperan.
Communitykvällarna var heliga, det var att vara där redan kl 21 för att säkert komma in, det var kärlek, dans och framförallt underbar musik. När jag tänker tillbaka är det ofta just de här kvällarna jag kommer ihåg, själva känslan från dessa kvällar, som jag kommer på mig själv med ett leende.
Vi startade själva Zoo lite i kölvattnet av Community, som en av några klubbar på den tiden (Masoud bl.a.), och jag tror inte att det hade varit möjligt utan dem.
Community la ned en vacker kväll, vi hade efterfest för typ 300 personer i den trean jag delade med en polare på Ålidhem, det var en underbar natt.

Den här hyllningen blev inte alls det jag hade tänkt mig, jag är lite för engagerad känner jag, istället säger jag som Patti gör, för det är ju faktiskt det som Community, Shape Up och hela klubbscenen i Umeå står för;
Because the Night Belongs To Lovers
Because the Night Belongs To Lust
Because the Night Belongs To Lovers
Because the Night Belongs To Us

Nästa Datum

noreply@blogger.com (clubzoo) — Tue, 19 Oct 2010 13:50:00 +0000

Tänkte bara meddela att nästa datum för vår del är 4december!!!

Tallest Man On Earth 'Sometimes the Blues is just at passing bird'

noreply@blogger.com (clubzoo) — Tue, 05 Oct 2010 02:53:00 +0000

Tänkt att skriva om det här mästerverket sedan det släpptes. Kristian Matsson verkar inte kunna göra något fel. Den här Epn ger the Tallest Man ytterligare en dimension i sin än mer melankoliska och avskalade form. Numera är det inte det viruosa gitarrspelet som lockar, utan istället är det med ett mörker och djup som tidigare bara skymtat förbi som nu tar upp hela Epn. Kvar är Matssons karakteristiska stämma, de underbara fraseringarna och de starka texterna.
Bästa spåret är the Dreamer, där man för första gången får höra en elektrisk gitarr, i och för sig enbart ipluggad och reverbad...
Jag längtar till konserterna på Södra Teatern i december!

Like The Wheel

Köp här
Tilläggas bör att Matssons flickvän, Amanda Bergman (aka Hajen, aka Jaw Lesson), numera kallar sig för Idiot Wind, kommer att vara förband under hela Europturnén. Det jag har hört av henne, både solo och tillsammans med Tallest, är fantastiskt bra. Epn ute i November.

Tack för en underbar kväll igen!

noreply@blogger.com (clubzoo) — Tue, 05 Oct 2010 02:51:00 +0000

Det var en galen kväll, med sjukt mkt missar, hoppas Ni hade kul ändå, för det hade i alla fall vi!

Ses 20 november nästa gång!

Tanken är att den här bloggen ska börja leva igen, vilket den med all säkerhet kommer att göra nu när jag har fått internet igen!

Kärlek

noreply@blogger.com (clubzoo) — Tue, 05 Oct 2010 02:49:00 +0000

Klubb ZOO Lördagen 2 oktober

noreply@blogger.com (clubzoo) — Sat, 25 Sep 2010 12:43:00 +0000

Hej kära vänner!
Ledsen att bloggen är lite dåligt uppdaterad, skyller på att jag för tillfället inte har något internet.
Lördagen 2 oktober är det åter dags för Klubb ZOO. Efter den sanslösa premiären har vi vässat skivspelarna än mer och kommer som vanligt leverera den bästa musiken till Er. Kom glada, kom ledsna, kom i tid och framförallt kom och ha roligt med oss!

Kärlek!

LÖRDAG 4 September HÖSTPREMIÄR

noreply@blogger.com (clubzoo) — Thu, 26 Aug 2010 09:55:00 +0000

Vi kickar igång klubbhösten och skolstarten med första Zoo. Efter att två tredjedelar av oss lämnat Umeå för den kungliga hufvudstaden är vi nu åter samlade och ska se till att ni får en klockren kväll. Till stor hjälp har vi High Stepping, som huserar i källaren och under kvällen kommer riva av soul i alla dess former, nordlig såväl som sydlig.

För att undvika eventuell kö rekommenderas att ni kommer i tid.

Kärlek.
/Christoffer, Philip och Teodor

Yeasayer

noreply@blogger.com (clubzoo) — Wed, 25 Aug 2010 10:00:00 +0000

Otroligt bra låt, grym video

Dags för en cover-skiva

noreply@blogger.com (clubzoo) — Wed, 25 Aug 2010 09:12:00 +0000

Hoho, det är dåligt med uppdateringar på den här sidan just nu!
I alla fall så smäller det till 4 september, då har vi vår höstpremiär på Scharinska, mer info imorgon!

I alla fall tyckte jag att det var dags med en liten coveruppdatering, så här kommer lite covers

Robyn 'Try Sleeping With A Broken Heart (Alicia Keys)'
Passion Pit 'Tonight, Tonight(Smashing Pumpkins)'
Calexico 'Ocean of Noise(Arcade Fire)'
Crooked Fingers 'the River(Bruce Springsteen)'

The Shins 'Goodbye Girl(Squeeze Cover)'

Love
XOXO
/C

Way Out West

noreply@blogger.com (clubzoo) — Fri, 06 Aug 2010 08:56:00 +0000

Då var årets bästa festival åter slut och visst verkar det som om bokarna har haft det lite tuffare i år än andra år, t.ex. Peace & love lyckades ju dra till sig akter som skulle varit perfekta för WoW formatet, tänker ffa på Patti Smith, Roky Erickson med Okkervil River, Vitalic och även Jay-Z och Julian Casablancas för den delen. Lägg där till att Arcade Fire valde att spela på Dalhalla och
konkursade Hultsfred hade intressanta band som Frightened Rabbit att tillgå. Det är en ganska lång lista som för den delen även hade kunnat göras än längre.

Allt detta till trots lyser ändå Way Out West starkast på festivalhimlen för det var återigen en grymt trevlig festival.

Torsdagen:
Efter att ha stressat med flyg från Sthlm och därefter skyndat hela vägen till Annedalkyrkan var det ganska irriterande att se 300 personer i kön till en redan helt full kyrka. Det var givetvis Tallest Man On Earth som lockade den stora skaran. Med svansen mellan benen visade sig sedan Gbg från sin värsta sida med att öppna upp himlen och dränka staden i ett vackert regn.
Istället för TMOE hamnade vi istället på Sticky Fingers för att se hypade Harlem. Skivan är väl inte dålig, men kanske inte riktigt min kopp av te. Slyngelrock av grövsta kalibern, men man kan inte säga annat än att de fick igång publiken. Stagediving och hormonella gitarriff. Bra? Nja, men till en viss del underhållande.
Tyvärr hamnade vi sedan i en gigantiskt kö till Världskulturmueseét och några fler konserter blev det tyvärr inte denna kväll.

Fredagen
Genomled en dålig Jens Lekman-spelning för en vecka sedan på Strand i Sthlm, vilket gjorde att han valdes bort illa kvickt den här dagen. Det nya materialet lät inte speciellt bra då, men han har onekligen sina fans som kommer att älska det.

Istället är det Paul Weller som inleder min festival. Den gamle the Jam-legendaren lyckas inte få igång vare sig publiken eller sig själv. Det blir istället ett ganska tröttsamt gubb-jammande, även om de klassiska Jam-låtarna värmer mitt hjärta. Noterbart är att han fortfarande är fantastiskt snygg.

Därefter var det dags for Wu Tang Clan att äntra Slottskogens scen. Det är inte hela klanen som kommer (RZA och Method Man saknas åtminstone), men det är mysigt att se de gamla gubbarna dra sina rhimes och publiken älskar dem. Det är nostalgiskt och trevligt.

Local Natives skiva var en av förra årets bästa skivor och efter Philips recension av deras spelning i våras var förväntningarna uppskruvade till max. Direkt från första tonen förstår man varför. Det är så välspelat, låter så fantastiskt bra och de har en närvaro på scen som är smått otrolig.

The National är, som ni som faktiskt läser blogen vet, ett av mina absoluta favoritband. Även om det är svajigt i vissa partier är det en bra spelning. Sångaren Matt Berninger må ha tagit en flaska vin för mycket den här dagen, för det dröjer egentligen till slutet av konserten innan bitarna börjar falla på plats. Från Apartment Stories till avslutande Terrible Love är det smått fantastiskt och även om skriken är falska gör det inget, för det är äktheten som vi vill åt. Tyvärr så är kanske inte en utomhusscen i dagsljus den perfekta lokalen för ett band som the National.

Dagens störta överraskning blir vackra Jonsi. Efter att Sigur Ros splittrats så har Jonsi klarat sig bra på egen hand. Utåtriktat, melodiöst och vackert. Det är en i det närmaste komplett spelning. Det är en otrolig helhet som visas upp, allt från ett extremt tajt band till projektioner som inte går att sluta titta på. Fantastiskt!

Avslutade dagen med the XX. Jag älskar verkligen skivan, men konserten blev bara tråkig. Tyvärr.

Lördagen

Den största anledningen för mig att ens åka till WoW i år var Mumford & Sons. Efter att ha upptäckt och älskat dem sedan deras första EP-släpp är de för mig en av de största. Det hade varit lätt att bli besviken, men istället får de mig att skratta, le och bara sjunga med i varenda liten textrad. Det är en fantastisk energi, otroliga låtar och en scennärvaro som är underbar. Önskar att de hade haft mer tid för att spela de nya låtarna som cirkulerar på youtube bara. Årets bästa konsert!

Radio Dept. är tyvärr lite för tråkiga för sitt eget bästa, visst låter det bra, men efter 10 minuter är jag så uttråkad att jag inte vet var jag ska gå. Det är synd för musiken är, som alltid, väldigt bra.

Pavement däremot gör en storstilad comeback och låter bättre än vad de gjorde på 90-talet. För en gammal räv, som jag ändå är, känns det nostalgiskt att få höra gamla favoriter igen. Det är avspänt och roligt, men ganska snabbt börjar jag inte tänka på låtarna som gamla och roliga att höra igen, utan de har verkligen åldrats med värdighet.

Håkan Hellströms konsert kommer jag ägna ett helt eget blogginlägg åt. Det finns så mycket att säga om 'Känn ingen sorg för mig Göteborg', och det går inte att sluta le efter den uppvisningen som utspelade sig på Flaminogscenen i Slottskogen. Tack Håkan för de här 10 åren.

Efter det kändes det som luften tog slut. Lite Lykke Li sågs, lite Chemical Brothers och lite La Roux.

Sammantaget en väldigt bra festival, men samtidigt så kändes det faktiskt som att WoW tog ett litet steg bakåt det här året. För samtidigt som klubbspelningarna blev lite mer lättillgängliga att ta sig till, så kändes det som att de var mer ointressanta än någonsin. Bland de stora artisterna så kändes det som att de i slutet blev desperata och slängde in den ena komersiella bokningen efter den andra. För tänk vad fint det hade varit att få höra Arcade Fire i Slottskogen, eller en skrovlande Tom Waits.

Nästa år hoppas jag att de vågar ta ut svängarna lite mer, krasst kan man hoppas att det faktiskt blir lättare att boka de artisterna som de verkligen vill ha då de antagligen inte kommer behöva konkurrera med vare sig Arvika eller Hultsfred.

/C

noreply@blogger.com (clubzoo) — Sat, 03 Jul 2010 22:38:00 +0000

Det har blivit lite mindre uppdateringar sista tiden, men det beror bara på att vi håller på att försöka oss på en ny sajt som har varit i görningen under en längre tid. Förhoppningen nu är att den ska vara klar innan sommarens slut.
Så för att ingen ska tappa intresse är det hög tid att börja skriva lite igen...

Tänkte börja sommaren med en snabbgenomgång av årets hittills bästa album.

Utan inbördes rangordning.

1. The Tallest Man On Earth 'The Wild Hunt'
Vid första lyssningen var jag inte helt säker, jag var och är fortfarande helt förälskad i debuten Shallow Grave, och efter att ha hört första livstecknet 'King Of Spain' från skivan var jag mer inställd på lite högre tempo, kanske något mer än bara Mattsson och en akustisk gitarr. Istället lät det vid första lyssningen som en kopia av 'Shallow Grave', men efter andra lyssningen förstod jag och var helt såld.
Mattsson kommer nog aldrig sluta bli jämförd med Dylan, han har den nasala stämman, den säregna fraseringen och detaljrikedomen. Då jag vid första lyssningen inte insåg det är det en grym utveckling, varenda litet fingerplock är så välavvägt, varenda textrad genomarbetad, för det är just de små detaljerna som gör detta till ett mästerverk. Hoppas Way Out West har vett nog att ändra om planeringen och låta honom spela på området istället.

2. the National 'High Violet'
Det finns förväntningar och så finns det förväntningar. Efter 'Alligator' och 'Boxer', som båda är fulländade album, har de satt sin prägel på mitt musiklyssnande. Efter att ha i en tidig intervju sagt att detta skulle bli deras 'happy-album' kunde man ändå känna lite oro, men redan efter första tonen är allt detta bortblåst.
Det var mycket som fascinerade mig på 'Boxer', men något av det starkaste är den spänning som de bygger upp i sina låtar. Det blir nästan för mycket, man bara väntar på ett förlösande skrik, ett uppbrott från spänningen som finns i dina öron. På 'High Violet' har de utvecklat det ytterligare, här byggs låtarna upp ytterligare, men det finns inga skyddande barriärer, inga förlösande skrik. Istället byggs allt på ytterligare.
Skivan är ett mästerverk och också här är det detaljerna som ger den en till dimension. Det är så mycket som ligger och väntar på dig, varje lyssning ger ännu ett intryck, utan att förstöra genom att var plottriga, utan istället är det tvärtom. Låtarna i sig är direkta, nästan simpla vid första lyssningen, men för varje rotation hittar du ett nytt riff, en ny slinga och jag förstår att det har tagit så pass lång tid att färdigställa skivan.

3. Two Door Cinema Club "Tourist History"
Denna nordirländska trio gör verkligen glad musik. Det är som ett cirkushjul av gladpop, som ett phoenix fast utan popnörderireferenserna.
Det är dansant, glatt och oemotståndligt.

4. Joe Pug "messenger"
Även om den här skivan i sig faktiskt är en besvikelse, går det inte att blunda för den talang herr Pug besitter. På skivan lämnar han tyvärr det lite mer intima och går över och fyller ut låtarna med mer instrument. Det kan tyckas fånigt att klaga på en av årets bästa skivor, men med tanke på vad han gjorde på sina EP-släpp är detta ett steg i fel riktning.

5. Electric President "The Violent Blue"
Den ljudbild som Cooper skapar är alldeles unik och det kvittar under vilket alias han skriver sina låtar för det är alltid lika genialiskt. Denna skivan låter mer som Radical Face än som de tidigare Electric President-skivorna, och det är samma starka melodier, tillfluffade under Coopers unika låtbyggen.

6. Yeasayer "Odd Blood"
Kan säga att jag inte fattade hypen med första skivan (All Hour Cymbals), alldeles för arty i min mening. Istället gör de ett poporienterat album, utan att släppa de komplexa rytmerna, den genialiska galenskapen. Låtarna är enkla, men samtidigt växande för varje lyssning. En väldigt fin avvägning med extrovert och introvert popmusik.

7. Phosphorescent "Here's To Taking It Easy"
En av mina stora favoriter släpper helt plötsligt den skivan vi alla ville att Band of Horses skulle släppa. Det är countrysånger sparsamt orkestrerat, med vackra melodier och Matthew Houcks säregna stämma ljudande över det hela.

8. CEO "White Magic"
Smärtsamt bra pop. Erik tar vid där insomnade TTA slutar, det låter glatt, vackert och med ett öppet hjärta bultandes. Det enda negativa är att underbart är alldeles för kort.

/C

TACK!

noreply@blogger.com (clubzoo) — Mon, 31 May 2010 09:32:00 +0000

Tack för den här terminen, tack för att ni kom i lördags, tack för att ni dansade, tack för att ni är bäst, tack för att vi får fortsätta spela för er, tack tack tack!!

Det var en fantastisk kväll, en sjukt rolig avslutning. Vi hade så sjukt roligt att vi till och med spelade samma låt i olika versioner, bara för att vi tycker om den så mycket.

Vi kommer att fortsätt i höst på Scharinska och vi längtar redan dit!

Den här sajten kommer att fortsätta, dock håller vi som sagt på att fixa med en ny sida som vi hoppas kommer att vara igång inom en snar framtid.

KÄRLEK

Klubb ZOO goes Brännbollsyran Lör 29/5

noreply@blogger.com (clubzoo) — Thu, 20 May 2010 19:00:00 +0000

Nu börjar terminen lida mot sitt slut och ryssvintern har ersatts av ryssommar. Detta tänkte vi fira genom att ställa till med ett sista sjöslag innan sommaruppehållet och som grädde på moset får vi dessutom möjlighet att göra det under Brännbollsyrans peak!

Så i takt med att lördagssolen börjar dala föreslår vi att ni spetsar era sportdrycker och pallar er ner till Scharinska för att tömma de sista energireserverna till en hitkavalkad av indiepop, rock och electro!

I källaren bjuder dessutom DRESSED TO DEPRESS (Inge Johansson) på lite mörkare men icke desto mindre dansanta klassiker i goth-, post-punk och synthmusikens tecken.

Kort sammanfattat: kom glada och förfriskade så ordnar vi resten!

Kärlek

/KLUBB ZOO

noreply@blogger.com (clubzoo) — Fri, 14 May 2010 22:14:00 +0000