Cwejman

Ny blogg!

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Fri, 21 Aug 2009 12:13:00 +0000

Ny blogg på adressen: www.luf.se/adam eller adam.luf.se - välkommen dit!

Fortsatt bloggande, på annan adress, snart.

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Sun, 09 Aug 2009 22:24:00 +0000

Av flera anledningar har det varit tyst på bloggen sedan mars månad.

Som nyvald ordförande i Liberala ungdomsförbundet kommer dock bloggandet
fortsätta med ny fart och på ny adress - återkommer med det inom kort.

Tills vidare kan ni läsa på Newsmill där jag tar upp ämnet om Alliansen och integritetsfrågan:

http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/09/alliansen-kan-forlora-valet-pa-integritetsfragan

Gud flyttar fram positionerna

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Mon, 30 Mar 2009 09:09:00 +0000

Nyligen antogs i det Kafkaartade rådet för mänskliga rättigheter en ickebindande resolution som menar att kritik mot religionen (det är i bestämd form eftersom Islam är den enda religionen som åsyftas) ska räknas som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt har påven återkommit i sin roll som förkunnare av religiösa dogmer som går stick i stäv med verkligheten (ni vet, den där platsen som religioner ofta skyr) . Som tur är sätter The Lancet påven på plats och varnar för att religiös dogmatism faktiskt inte kan ha första prio när det kommer till vetenskap och människors liv. Likaså går nästan 200 NGO;s ut med ett öppet brev och protesterar mot FN-resolutionen.

Det är viktigt att komma ihåg att den katolska kyrkan och de muslimska organisationerna har reella ambitioner att spela politiska aktörer som inte räds att lämna de gudomliga domänerna för att peta i både inrikespolitik såväl som sexualundervisningen. Resultatet är - som synes - katastrofalt och visar på den vaksamhet som måste finnas när religiösa organisationer och länder gör anspråk på att blanda sig in i värdsliga ting. Religionen kan givetvis inte vara undantagen från kritik och granskning och bibeln kan givetvis inte utrota AIDS.

En detalj i sammanhanget är kanske att de enda ickeafrikanska eller ickemuslimska länder som gav sitt stöd till resolutionen var Venezuela och Vitryssland. Än mer förvånande är kanske att dessa länder sitter i ett råd vars syfte är att värna de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten. FN;s roll i dessa frågor lämnar jag därhän, frågan avhandlas dessutom bra i senaste NEO (tyvärr ej på nätet).

Den tydliga målsättningen för både den katolska kyrkan och de muslimska regimerna är att återinföra religionens roll som global aktör. Vad gäller påven kan man knappast hoppas att denna institution kommer göra avkall på sina anspråk. Här handlar det om en politisk och religiös institution som haft ordentlig verksamhet i nästan 2000 år och vars ambitioner alltid har varit att maximera sitt värdsliga inflytande. Motståndet mot Italiens enande under 1800-talet är ett exempel och besvikelsen över det minskade inflytandet de senaste hundra åren går inte att ta miste på. Det är på något sätt ironiskt att den institution som gör störst anspråk på att ha en gräddfil till den store skäggige och basar över himmelens portar samtidigt är så oerhört intresserade av att peta i människors privatliv.

Så länge det inte sker en ordentlig separation mellan moské och stat i den muslimska världen får vi nog dessutom vänta oss att 2000-talet blir en följetong i försök att skydda, säkerställa och framhäva religionens oersättliga roll för människan och hela mänskligheten (oavsett religiös tillhörighet). Processen är inte oväntad och var under många långa år högst närvarande i Europa. Det förefaller dessutom inte troligt att katolska kyrkan kommer ge upp kampen i Europa.

Skillnaden är givetvis att separationen mellan kyrka och stat varit genomförd i Europas sen 1400-talet (tidigare i vissa länder) och även under inkvisitionens dagar fanns det fortfarande en legal uppdelning mellan kyrka och staten. Ett exempel på detta var att inkvisitionen ofta dömde människor men helt saknade möjligheter att utföra domarna. Själva idén om en sekulär lag stympar kyrkans möjligheter till makt och inflytande. Tyvärr är Islams inblandning i rättsväsendet annorlunda i många muslimska länder och det skapar en grogrund för att åsidosätta upplysningsprinciper som yttrandefriheten. När det är religioner och inte individer som har rättigheter blir det lätt problematiskt.

Dagens insikt

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Tue, 03 Mar 2009 09:31:00 +0000

Väl avvägt, håller saker och ting isär och kanske framförallt: inser att även konsten måste underordna sig etiska och rättsliga principer och lagar:

"Vi vidtar nu åtgärderna ovan så att vi blir bättre på att hantera etiskt och juridiskt komplicerade projekt. Men vi håller fingrarna borta från att hämma den konstnärliga kreativiteten. Konstfacksstudenternas arbete kommer att fortsätta utmana och bryta konventioner och tänja på skapandets gränser. Så har det alltid varit och så kommer det att vara även framöver."

En stor eloge till konstfacks rektor Ivar Björkman som på berömvärt sätt balanserar frågan.

Passee!

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Fri, 20 Feb 2009 16:50:00 +0000

Som storkonsument av relativt obskyr electronica vet jag att det inte är det lättaste att hitta rätt skivor i butik. Renodlade skivbutiker lever likt skivbolagen i självförnekande konkurrslimbo och har visar att deras hastiga sejour på marknaden varit precis det, hastig. Gott så, bara det gynnar de enda som är viktiga i sammanhanget - skaparen och konsumenten.

Vad jag vill komma in på är att marknaden redan har anpassat sig. För två dagar sen köpte jag en skiva för drygt 48 kr direkt av artisten. En summa som är drygt 40 kr mer än vad en artist eller band fick för ett par år sedan per såld enhet. Inga mellanhänder existerar och det enda jag som konsument gjorde var att snabbt och smidigt betala med paypalkontot för att därefter få en länk till en supersnabb server. No hassle och jag har dessutom tillgång till bonusmaterial, olika kvalitéer på skivan och givetvis massa annat gott.

Ingen skivbolagslobby behövs, inte heller skivbolag som gynnas av institutionaliserad makt över utgivning och spridning av musik. När marknaden bryter sig loss från korporativismen blir konsumtionen effektiv och omedelbar.

Min franska är värdelös men sjunger inte Hardcorps om saker som är passé?

Kulturen före, under och efter kulturpolitiken

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Wed, 18 Feb 2009 12:52:00 +0000

Deltog idag på ett seminarium anordnat av Timbro med anledning av kulturutredningens resultat. Gäster var bland annat Eva Swartz chefsutredaren för nämnda rapport, Pär Gudmundsson och f.d kulturborgarrådet Birgitta Rydell (fp). Det var dock endast Gudmundsson som snuddade vid något riktigt intressant under seminariet.

Lösa funderingar efter seminariet:

Själva faktumet att vi har en kulturpolitik betyder i klarspråk att det är ett politiskt sakområde med en tydlig avgränsning. Departement, utredningar, budgetar möter tveklöst en avgränsningsproblematik. Därav diskussionen "vad är kultur", detta är inte endast en fråga sprungen ur en konservativ mentalitet om "fin" eller "kvalitativ" kultur, det är även en ren fråga om förvaltning och redistribution (en poäng Gudmundsson lyfte) som kräver att avgränsningar görs. Här uppstår givetvis en rad problem. Eftersom kulturen då implicit är politiserad (styrd och villkorad) och kräver någon form av urvalsprocess. Detta problem möter både borgerliga och socialdemokratiska regeringar och kommer knappast försvinna.

En intressant poäng som nämndes av en deltagare i seminariet var att när utredningen 1974 kom fick den skarp kritik från vänsterhåll för att kulturen definierades av socialdemokraterna och styrdes därför på ett elitistiskt sätt. Mycket förändras och man får dra slutsatsen att gårdagens radikaler har blivit dagens socialdemokrater. Man får börja leta i väldigt perifera delar av vänstern för att hitta en enhetligt frihetlig inställning till kulturen och medborgaren.

Tydligt blir även att den ickemateriella, nya, udda eller dolda kulturen inte är intressant för kulturpolitiken. På seminariet var medelåldern hög och med det följer givetvis en klar uppfattning om vad kultur är och vad som bör bevaras. Poängen är att World of Warcraft-klaner, Corporations i Eve, rollspelskonvent som Gothcon, noisespelningar i Mölndal, animegallerier på nätet i alla avseenden vidrör kulturbegreppet. Det handlar om någon form av skapande eller kollektiv handling med syfte att skapa och interagera. Som tidigare nämnt nöjer jag mig med en minimumdefinition av kultur (vad i varje givet ögonblick betraktare kan enas om är kultur). Dessa kulturformer har aldrig definierats av etablissemanget eller av något kulturråd som kultur - det är lek eller slöseri med tid, i värsta fall även farligt.

Häri ligger generationsproblematiken. Dagens politiker och kulturutredare har utifrån sin position en såpass tydlig avgränsning av det kulturella och kan därför inte se bortom sina rekommendationer för denna kulturs överlevnad. Deltagarna på Gothcon eller i någon WoW-klan har inte ens varit involverade i kulturpolitikens sfärer och har därför inte resonerat kring sin verksamhet ur ett kulturpolitiskt perspektiv. Deras kultur är i alla avseenden fri. Birgitta Rydell säger i alla fall något kärnfullt: "Man måste skilja på kultur och kulturpolitik". Sant, kulturutövare är nog inte medvetna om deras verksamhets kulturpolitiska koppling innan staten har satt in sina utredare och nämnder och skapat en kulturpolitik för givet område. Denna uppenbara risk fick vi nyligen erfara när socialdemokraterna fick för sig att Sveriges ekonomiskt mest välmående kulturform, dataspel var i behov av politisering. Ve och fasa.

Kärnfrågan blir: Kan vi planera för framtida kulturformer och skapa kulturpolitiken därefter? Tillåter kulturen detta och framförallt; är den behov av politiseringen? Kulturpolitiken av idag verkar alltmer anta karaktären av musealt bevarande av döende kulturformer eller där utövarna är såpass vana vid statligt stöd att alternativen är omöjliga. Jag säger död åt kulturpolitiken, länge leve kulturen!

Kulturhatarna

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Mon, 16 Feb 2009 10:57:00 +0000

Åsa Linderborg är verkligen rasande. Vreden riktas mot alliansen som enligt Lindeborg hatar kultur.

I synnerhet den samhällskritiska, sökande eller experimentella kulturen riskerar skadas skriver Lindeborg:

Kultur på marknadsekonomins villkor innebär att den redan etablerade och accepterade kulturen kommer att klara sig hyggligt. Svårare blir det för den samhällskritiska eller den sökande och experimentella som riskerar att misslyckas konstnärligt och publikt."

Lindeborg är fel ute. Jag undrar verkligen hur väl Linderborg är bekant med samhällskritisk kultur i ett längre perspektiv och i ett perspektiv som kan förhålla sig till det statliga kulturstödet som ett relativt kortvarigt fenomen.

Om Linderborg kan peka på minst EN betydande samhällskritisk, sökande eller experimentell kulturströmning inom litteraturen, musiken eller konsten vars blotta existens förutsattes av statlig kulturpolitik eller kulturstöd så har vi en diskussion. I nuläget skjuter hon vilt från höften.

Jag vill påminna om det Kubanska punkbandet Porno Para Ricardo. Deras verksamhet har motarbetats av statliga myndigheter gång på gång och sångaren har arresterats flera gånger. I en intervju med en anarkisttidning uttryckte sig sångaren på följande sätt:

the saddest thing is that some people believe that they need the state to support their creativity and are not conscious of the “do it yourself” spirit that has always been the standard of rock and roll.

Jag tänker understryka det här extra noga: Samhällskritisk och experimentell kultur frodas inte i ett av staten sanktionerat klimat. Själva förutsättningen för att skapa kultur i förhållande till och i kontrast mot etablerade kultur eller normhegemonier av olika slag är att inte vara beroende av pengar och vilkor från etablissemanget eller politiserade och styrande organ.

The Residents

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Wed, 11 Feb 2009 12:11:00 +0000

Som lyssnare av The Residents kan jag inget annat än att bli småglad när jag läser Allmusic.com recensionen av The Third Reich´n Roll,

"If there's any concept here, it's that the brain-numbing catchiness of pop music was fascism in disguise, keeping teenyboppers docile while selling them rebellion, hence the cover art of a gestapo-uniformed Dick Clark holding a carrot."

Här har vi ett härligt grundfundament för en ordentlig poppolitisk studie. Även om Erik Zsigas försök Popvänstern var hedervärt (någon poäng fanns där ändå) fick jag inte ut mycket från hans bok.

The Residents besökte nyligen Göteborg med sitt nya konceptalbum, The Bunny Boy. Snygg show och utforskandet av en superkonspiratorisk rättshaverist är på något sätt helt rätt i tiden.

Farhågan som kom av sig

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Mon, 09 Feb 2009 13:16:00 +0000

Skriver i senaste numret av Liberal Debatt. Temat för numret är det stundande Europaparlamentsvalet och det är flera intressanta artiklar med i numret. En prenumeration kostar inte mycket och kan ordnas på http://www.liberaldebatt.se/prenumerera/main.html. Tidskriften har en lång historia och är idémässigt relativt bred.

De farhågor som dominerade debatten inför EU:s östutvidgning 2004 har i liten utsträckning besannats. Tvärtom har utvidgningen inneburit fördelar för både nya och gamla medlemsländer. Det är viktigt för EU:s framtid att inte käppar sätts i hjulet för vidare östutvidgning.

För nästan exakt fyrtio år sedan hällde den tjeckiske studenten Jan Palach en dunk bensin över sig och satte sedan eld på sina kläder. Palach var den ende i en grupp av tjeckiska studenter som gick hela vägen med sin dramatiska och dödliga protest. Han dog kort därefter. Palachs planerade självmord var en direkt protest mot Sovjetunionens invasion av dåvarande Tjeckoslovakien. Under våren 1968 hade kommunistpartiets generalsekreterare, Alexander Dubcek genomfört vågade reformer av Tjeckoslovakien som gav upphov till negativa reaktioner från Sovjetunionen. Reformerna blev kortvariga och Dubcek gick från att vara Tjeckoslovakiens ledare till bortglömd skogsarbetare. Det dröjde ytterligare 15 år innan Polen och Ungern vågade göra någon som helst ansats till ekonomiska reformer och ytterligare 20 år innan det skedde betydande politiska reformer som befriade Östeuropa från den påtvingade sovjetiska unionen.

Mycket kan förändras under fyrtio år. Men frågan är om exempelvis Tjeckiens legendariska dissident och sedermera president, Vaclav Havel som under våren 1969 sände program i Radio Free Czechoslovakia kunde vänta sig att Tjeckien 40 år senare skulle vara ordförande för en alleuropeisk union - en union som dessutom ofta anklagas av fackföreningar och vänsterpartier runtom i Europa för att vara för marknadsliberal för sitt eget bästa? Troligtvis inte. Lika lite som Sovjetunionens fall var något man förutsåg i den akademiska litteraturen eller politiska pressen under 1980-talet har den Europeiska Unionens tyngd och djupa integration av medlemsstaterna varit något man förutsåg för ett par decennier sedan. Men av alla historiska faktum vi idag tar för givet var kanske östutvidgningen 2004 den allra minst väntade utvecklingen. En utveckling som äger en betydligt djupare historisk symbolism för östeuropéerna än vad det gör för fackföreningarna i Väst.

Den Europeiska Unionens östutvidgning är tveklöst en ekonomisk succé. Detta gäller såväl för de gamla medlemsländerna som fått nya marknader att både investera i samt flytta produktionen till och för de nya medlemsländerna som har mottagit enorma direktinvesteringar och öppnat upp sina marknader. Rent storleksmässigt är de nya medlemsländerna minst sagt ekonomiska dvärgar.

Hela knippet länder som gick med 2004 motsvarar drygt en ekonomi av Nederländernas storlek. Tillväxten har dock varit god de senaste åren och på en rad områden som infrastruktur, miljölagstiftning och korruption har stora framsteg gjorts. Medlemskapet i den Europeiska Unionen innebär inte bara en öppning för marknaden, det handlar även om en inkludering i regelsystem och spridning av offentlig förvaltning av en typ som inte existerade under kommunisttidens trötta dagar. Fortfarande sker det en betydande eftersläpning på många områden men de positiva konsekvenserna har utan tvekan vida överglänst de negativa.

Det finns givetvis även stora skillnader mellan olika länder som gick med 2004. Slovenien, Estland, Tjeckien och Polen framhålls som positiva exempel på smidig transition och stabil politisk utveckling. Slovakien och Litauen har bitvis haft det svårare att integreras i EU men problemen har oftast varit temporära och i exempelvis Slovakiens fall varit kopplade till svagt ledarskap. Överlag finns inga betydande skillnader i hur utvidgningen påverkar de östeuropeiska staterna. Vad de har gemensamt är givetvis det kommunistiska förflutna och hur det i olika grad påverkade alla de östeuropeiska ländernas politiska och ekonomiska kultur.

Givet denna överlag positiva utveckling är det därmed något underligt att en fortsatt östutvidgning inte är en självklarhet. Än svävar myten om den polske rörmokaren kvar över Västeuropa och på samma sätt som man öppet demonstrerade i mars 2005 mot hotet mot den ”europeiska sociala modellen” har man i Västeuropa en inneboende skepsis mot vad nya medlemsländer kommer tillföra unionen. För opinionen i vissa europeiska länder, som Österrike och Tyskland, verkar det kvitta om myterna stämde. Exempelvis rapporterade Newsweek den 17 oktober 2005 att antalet polska rörmokare till antalet var 150 stycken i Frankrike. Samtidigt fanns det i hela landet drygt 6000 lediga platser för rörmokare. Under samma period registrerades drygt 100 nya rörmokare i Storbritannien. Därtill måste läggas de myter och vanföreställningar som finns om de stater som fortfarande väntar på medlemskap. Skräcken för den andre är alltjämt påtaglig i Västeuropa och det kan komma att ta lång tid innan östutvidgningen och närheten till de nya medlemsstaterna blir normaliserat i det europeiska medvetandet.

Den polske rörmokaren, som fick rollen som galjonsfigur för faran från öster, blev i själva verket varmt välkomnad av västeuropeiska arbetsgivare. En liknande situation mötte de flera miljoner östeuropéer som efter utvidgningen flyttade till Storbritannien, Irland och Spanien. Migrationsvågen är utan konkurrens den största detta sekel i Europa och har fört med sig en rad positiva konsekvenser. Först och främst har den avhjälpt den stora arbetsbrist som funnits i flera jobbsektorer i dessa länder. Denna arbetsbrist har inte bara varit akut i låglöneyrken utan även i högkvalificerade yrkeskategorier som tandläkare, läkare och ingenjörer av olika slag.

De naturliga konsekvenserna av denna migrationsvåg är givetvis att språkkunskaper, pengar och erfarenheter i många fall sedan följer med till hemlandet. Under 2008 observerade man i Storbritannien att många av de polska emigranterna i själva verket återvände till hemlandet. En ökad politisk stabilisering under den nya regeringen tillsammans med en allt starkare valuta och ekonomi visade att många av migranterna inte på något sätt var permanenta bosättare.

En slutsats som måste dras av östutvidgningens konsekvenser är att fortsatt utvidgning troligtvis är ett av de få verkningsfulla geopolitiska verktyg som EU besitter. Själva incitamentet till medlemskap verkar som en mycket potent motiverande kraft för prospektiva medlemmar. En avstannad - eller en alltmer stagnerad och av kultur och religion villkorad - utvidgningsprocess kan riskera att beröva EU detta verktyg. Både Ukraina och Turkiet är i det här avseendet kritiska länder vars potentiella medlemskap kommer vara betydligt mer laddat än för de östeuropeiska länderna eller Balkan.

Östutvidgningen har visat att länder med en främmande politisk kultur, betydligt svagare ekonomi och framförallt med en betydligt fattigare befolkning kan integreras i unionen på mindre än ett decennium utan vidare problematiska tillvänjningsperioder. Att uppmärksamma denna lärdom från den senaste utvidgningsprocessen måste prioriteras om fortsatt utvidgning ska ligga på den Europeiska Unionens agenda i framtiden.

Tidningen kan läsas här och alla artiklar ligger upplagda på hemsidan.

Anna Odell och Nelly Bly

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Fri, 30 Jan 2009 20:51:00 +0000

"Men det här är inte konst!" läser man stup i kvarten att någon skriver i bloggosfären eller i pressen. Nåväl, konst i mina ögon är när tillräckligt många betraktare på vaga grunder pekar på något och säger att det är konst. Fråga The KLF som hypade gallerier innehållandes vita lakan som drog massiva pressuppbåd samt brände en miljon pund på en åker.

Men frågan är varför ordet konst överhuvudtaget används i sammanhanget. Det här är ett försök att göra en Nellie Bly. Tyvärr ett sunkigt försök. Men troligtvis vet inte ens Odell vem Nellie Bly var. Efter lite läsande framkommer det att allt handlade om ett examensarbete och parallellen blir haltande. Bly bör dock framhållas som ett exempel på ordentlig samhällskritik och granskning fri från konstnärernas pretantiösa dimridåer.

Bly spenderade tio dagar 1887 i ett mentalsjukhus för att därefter skriva en bok om sina upplevelser. Som journalist var hennes arbete banbrytande, inte minst att hon som kvinna gjorde ett såpass vågat tilltag. Blys egna ord belyser tillvaron för kvinnorna på mentalsjukhuset,

"What, excepting torture, would produce insanity quicker than this treatment? Here is a class of women sent to be cured. I would like the expert physicians who are condemning me for my action, which has proven their ability, to take a perfectly sane and healthy woman, shut her up and make her sit from 6 a.m. until 8 p.m. on straight-back benches, do not allow her to talk or move during these hours, give her no reading and let her know nothing of the world or its doings, give her bad food and harsh treatment, and see how long it will take to make her insane. Two months would make her a mental and physical wreck." (Bly, Nellie (1887). Ten Days in a Mad-House.)

Odells sejour med den svenska psykvården kan nog inte mätas med vad Bly upplevde. Inte heller upplevde nog Odell något som hålls hemligt i samhället. Skillnaden är att det inte uppmärksammas. Psykvårdens patienter är tyvärr inte en stark röst i samhället och Odells aktion har knappast förändrat detta faktum. Till skillnad från Odell lyckades Bly sätta igång en ordentlig debatt som i längden resulterade i förbättringar inom psykvården.

Vad som gör mig konfunderad är varför Odell behöver provocera fram en reaktion hon mycket väl visste skulle inträffa. Bekräftelse av ett väntat utfall är inte god journalistik, det är enbart tråkigt. Syftet "att väcka debatt" kan utan problem nås utan att skattepengar förslösas. En seriös djupdykning i mentalsjukas tillvaro och psykvårdens problem hade kunnat utföras på ett mer djuplodande sätt. För det behövs. De vilkor och tvångsmedel som samhället påtvingar människor som anses lida av mentala besvär är konstant något som behöver diskuteras och ifrågasättas.

Istället för att faktiskt avslöja något eller sätta ljus på problem inom psykvården har Odell bara skapat en tråkig debatt där konservativa blir högröda i ansiktet och söker avgränsa konsten medan postmodernisterna blir aldeles till sig och talar om viktig samhällskritik. Om syftet någonstans var att härleda aktionen till Foucaults "History of madness" och väcka intressant debatt så ser jag inga positiva resultat.

Den svenska psykvården har sina problem men skillnaden mot Blys 1800-tal är att den är öppen för granskning och i betydligt större utsträckning kan kritiseras och undersökas än för hundra år sedan. Odell menar säkert väl i grunden, tyvärr handlar den nuvarande debatten inte ett dyft om psykvården utan består endast av tomt poserande. Trist.

Det kan vara värt att fundera på skillnaden mellan Odells skrikande en kväll och Blys tio dagar i en stängd värld.

SVT Debatt und so weiter...

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Tue, 20 Jan 2009 21:28:00 +0000

Deltog i SVT debatt förra veckan, att länka till själva debatten känns inte värdigt då debattens främsta kännetecken var just en brist på värdighet. Det är på något plan förståeligt att känslorna är starka, följden blir då någon form av mild galenskap. En kritisk synopsis finns hos Björn Kjellsson.

Eftersnacket till debatten illustrerar två diskussioner, en i den gamla tidens tecken och den senare delen en förhoppning om att man även i den mest intensiva delen av konflikten kan mötas på ett resonerande sätt. Det är inte lätt och sannerligen inte när många har så många känslor investerade.

Att fortsätta traggla konflikten i textform leder ingenvart. En fråga känner jag mig dock tvingad att ta upp. Kanske för att den inte tagits upp av någon annan, kanske för att det inte är första gången jag hör den och dess ursprung förvirrar mig. Vad är det jag skriver om? Jo, det är naziliknelsen som appliceras på Israel och det är framförallt jämförelsen mellan Warsawaghettot och Gazaremsan.

Men det här är inte en nyhet och liknelsen används vanemässigt. Bara från minnet kan jag minnas Henry Aschers Auschwitzparalleller 2006 och nu senst Dror Feiler om liknelsen till europas partisaner under andra världskriget. Jag inbjuder till vild spekulation om varför just Israel som utvalt land får utstå denna veritabla orgie i Reductio ad Hitlerum argument.

Vilka kriterier ställs upp för denna liknelse? Jag använder mig av vänsterbloggaren Zaramis inlägg om Gaza och Warszawaghettot. Dessa inlägg får sägas vara representativa för hur jämförelsen görs:

1. Människor är ihopfösta mot sin egen vilja i läger/ghetton.

Zaramis:

"I Polen tilläts inte judar att bo var som helst och de föstes ihop i ghetton. I Palestina tillåts inte palestinier att bo varsomhelst och de har fösts ihop i flyktingläger, som i Gazas fall klart antagit formen av ett ghetto."

Men här finns en betydande skillnad. Judarna i polen placerades i Ghetton (avskilda delar av städer eller stadskärnorna i små orter) med det dolda syftet att medelst slavarbete arbeta ihjäl invånarna eller sakta deportera dem till koncentrationsläger, alternativt avrätta alla på plats efter en given tid. En annan miss som görs är att mena på att människorna i Gaza alla bor i flyktningläger. Så vitt jag förstår så bor 2/3 av Gazas befolkning inte i flyktingläger utan i Rafah och Gaza City samt förorter till dessa. Att palestinierna i stor utsträckning bor i flyktingläger i fem olika länder är inte konstigare än att europas judar bodde i DP-läger (displaces person camps) under åren 45-47. Den avgörande skillnaden är givetvis att inget land varit intresserat av att hjälpa palestinierna, allra minst deras arabiska bröder.

De palestinska flyktingläger som finns är konsekvensen av krigshandlingar. De är främst konsekvensen av två krig, 1948 och 1967. Som i alla krig sker det i regel stora förflyttningar av civila, se exempelvis på Makedonien 1993 (där läger fanns kvar länge) eller Tyskland 1944-1946 där 15 miljoner människor flydde och tidvis bodde i läger. Bör noteras att både kriget 1948 och kriget 1967 var initierat, eller i fallet 1967 framprovocerat av de arabiska grannstaterna, länder vars stöd till dessa uråldriga flyktingläger varit minimal och inget intresse funnits för att avveckla dem och ge invånarna medborgarskap eller möjligheter att ta sig in i samhället. Om man nu på allvar vill göra Warsawaparallellen är jag intresserad av hur man beskriver situationen för majoriteten av alla ghettoboende palestinier, de som bor i omkringliggande arabstater.

Så vad skiljer ut de palestinska flyktinglägren från exempelvis de tyska efter kriget? De har aldrig avvecklats. Inte ens de läger som finns i omkringliggande Arabstater som Libanon eller Syrien har avvecklats. Israel har haft ansvaret för de palestinska araber som bor i Israel och mig veterligen bor de inte i ghetton eller i flyktningläger. Trots detta finns det fortfarande "ghetton" eller flyktinläger i exempelvis Syrien, närmare bestämt 13 st med totalt ca 120 000 invånare. Inte nämns dessa ghetton i sammanhanget.

2. Man tog ifrån försörjningsmöjligheterna från judarna i ghetton och samma förhållande gäller för palestinierna nu.

Warsawaghettot enda näringsverksamhet syftade till att serva den tyska ockupationsmakten och den tyska krigsmaskinen. Gazaborna har under lång tid haft sin försörjning i Israel eller i Gaza och har själva kunnat behålla sin inkomst. Innan Hamas kom till makten var även gränsen mot Egypten öppen och betydande utbyte i varor skedde men även arbetare som korsade gränsen till Egypten. Dessutom bör nämnas att det i Warszawaghettot rådde massvält, tyfus och en rad kroniska sjukdomar som konsekvenser av undernäring. Gazabornas situation är dålig men jämförelsen är inte korrekt. Dessutom var Gazaborna mottagare av bistånd och stora hjälpsändningar från både arabvärlden men även FN. Detta givetvis i större utsträckning än under blockaden som upprättades på grund av Hamas raketbeskjutning.

Jag har inte hört någon använda berövandet av försörjningsmöjligheter som en anledning att jämföra med Warszawaghettot vid något annat tillfälle. Blockader är inte nya och det finns ett flertal aktiva just nu. Varför parallellen används för detta tillfälle förblir ett mysterium.

-

Jämförelsen skulle kunna avhandlas vidare men jag tror att poängen kommit fram. Varför den fått så stor spridning har två anledningar, den ena är att liknelserna som görs (mur, flyktningar, försörjning) är såpass generella att de i princip kan appliceras på vilken flyktingpopulation som helst. Den andra anledning kan jag inte härleda till något annat än en illa dold pervers njutning av att i tid och otid jämföra judar med nazister. Med tanke på hur sparsamt nazianklagelsen och ghettoliknelsen används i övrigt kan jag inte komma fram till en annan slutsats. Den är om något en tydlig påminnelse om att konfliktens kärna är så tät med dubbelmeningar och märkliga historiska slutsatser som knyter samman Europa med mellanöstern och i stort sett hela västvärldens historia.

Motståndets musik och kultur: That total age

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Tue, 20 Jan 2009 15:08:00 +0000

Ett band som spelade viss roll för mig som tonåring var Nitzer Ebb. För novisen inom elektronisk kroppsmusik (fritt översatt, och jag vet - det låter helt absurd!) var Nitzer Ebb något nytt. När jag som femtonåring lyckades med konststycket att spela min nyinköpta "Control im here" 45-varvssingel i 33-hastighet utan att förstå vad som var fel öppnades en helt ny värld för mig. Den världen visade det sig att jag inte var ensam i, många belgare hade tydligen gjort samma misstag och skapat en hel dansmusikskultur kring det hela (vilket är en historia i sig!)

Stilmässigt var Nitzer ebb minimalistisk perfektion. Trummor, bas, skrik. Inget skrän och ingen kompromiss med ljudbildens renhet. Förälskelsen var total. Och i det rådande musikklimatet var gitarrfri musik med intensitet och punkkänsla relativt sällsynt. Nåväl.

Som nyfiken tonåring letade jag länge efter en politisk dimension till Nitzer Ebbs musik. Råheten och texterna som påminde om demonstrationsslagord fick aldrig någon riktig kontext. Visst menade killarna att de kom från arbetarkvarter i Chelmsford och visst hade de lust att provocera när de var en 18 år gamla.

Men de kom aldrig mycket länge än de estetiskt fulländade omslagen inspirerade av Majakovski och de Italienska futuristerna. Nu ter sig mitt sökande efter politisk kontext lite omoget. De slog helt rätt och var tidiga med att ha en total vision om estetik, slagord, flygblad och produktionens riktning. På ett sätt påminde deras konstnärliga kollektiv NEP (Nitzer Ebb Productions) om det Copyriot skrev om gränsernas upplösning inom technomusiken.

Döm om min förvåning när Kevin Aviance. Känd Ball-legend (Dokumentären Paris is Burning är i princip obligatorisk!) och New York Dj gjorde en cover. Hans version av Nitzer Ebbs dansgolvshit "Join in the chant" är inget annat än genial. Aviance, som är aktiv i New Yorks gayscen avänder sig av Nitzers fysiska musik för att skildra det besinningslösa hatet som homosexuella utsätts för. Aviance gör konststycket att kanalisera Nitzer Ebb till något meningsfullt men fortfarande dansant.

När jag snubblade över låten kände jag äntligen att låten når sin fulla potential som ett explicit ställningstagande politiskt och emotionellt. Douglas McCarthy och Bon Harris i Niter Ebb har givetvis inte i sin avsaknad av politiska ställningstaganden varit mindre politiska. Poängen är att Aviance kontextualisering (eller lån) av låten gör den mer kraftfull. En värdig cover helt enkelt.

Halal TV - Sexualitet

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Thu, 04 Dec 2008 07:58:00 +0000

Halal TV är tankeväckande på många sätt. Det senaste programmet (den sexuella revolutionen) i synnerhet. Men det finns ett antal saker med programmet som är värt att ta upp ur ett kritiskt perspektiv.

1) En oärlig linje drivs. I programmet framstår det som som tjejerna är någon form av folkhälsoaktivister när det är helt uppenbart att roten till den drivna linjen är en konservativ och religiös position.

2) Även om det stämmer att ungdomsaborter och könssjukdomar ökar (vilket jag inte tänker ifrågasätta) är det inget argument för att inte ha sex, eller hålla sig till en partner. Det är givet att en ökad mängd samlag kommer leda till bieffekter. Hade antalet cyklister i Sverige ökat med 500% är jag övertygad om att antalet olyckar hade ökat. Eftersom folkhälsoargumentet som nämnt ovan inte kan vara huvudanledning till programmet går vi vidare.

3) Vad säger de egentligen? Linjen som drivs är folkhälsoargumentet men samtidigt smygs det in en lösning om att "spara sig till den utvalda", "det speciella med sex" och äktenskapets unika roll. Moralen kommer från ingenstans som den naturliga lösningen. Det är givet att sex innan äktenskapet är oacceptabelt för tjejerna men vi får aldrig reda på varför. Ingen problematisering görs och ingen egentligen diskussion förs. Meningen med programmet är givetvis att torgföra en konservativ och religiös syn på sexualitet och äktenskap. Dimridåer skapas med hjälp av ett argument "svenskar" faktiskt lyssnar till, (folkhälsa) och ut kommer ett oärligt program tyngt av demonisering istället för debatt.

4) Vad en konservativ religiös människa med rötterna i en abrahamitisk religion inte förstår, eller inte bör acceptera med avstamp i sin monoteistiska religion är följande: I ett sekulärt samhälle finns det en multitud av av livsstilar och medelst erfarenheter och yttre empiri kan individer komma fram till en livsstil och ett visst handlande som passar en och som är praktisk. Unga människor experimenterar med allt från alkohol, identiteter, hobbys till sexualitet. Det är en del av att vara ungdom och finna sig själv. Att ta individuellt ansvar i ett sekulärt samhälle är en dygd. Föräldrar och samhället kommer ge en vissa pekpinnar men i slutändan kan vi inte förhålla oss till det enda ordet i form av koranen eller bibeln. Vi kan välja att vara återhållsamma och vi kan välja att åka till Roskilde och kopulera tills vi tröttnar. Religionen har aldrig, och kommer aldrig förstå detta. En starkare linje för tjejerna vore att förklara varför den eviga tvåsamheten och sexualitet inom äktenskapet gör människor lyckligare.

5) Det tjejerna bör säga är att det finns en lång religiös tradition inom dels den abrahamitiska traditionen men även andra religioner att premiera en kontroll över människans reproduktion och relationer. Detta är något de tveklöst ställer upp på. Hellre att detta diskuteras i kontrast till en mer sexualliberal modell istället för att tycka synd om strukturellt tvingade svenska ungdomar med hänvisningar till ökat antal kondylomfall. Hade man gått den vägen hade vi på allvar haft ett seriöst och relevant program om multikulturalismens förutsättningar, problem och möjligheter.

Kan IKEA uppröra?

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Wed, 26 Nov 2008 01:08:00 +0000

Polen utmanas idag och bör utmanas mera. De senaste 18 åren har symptomatiskt inneburit marknadens och den yttre världens intåg i den polska offentligheten. Oundvikligen kommer Kamprads Ikea komma på köpet (som dagens SVD-artikel visar). För en lycklig minoritet i Polen (min far) innebär Ikea en stadig tillgång på senapssill och knäckebröd. För att andra är tydligen Ikeas normbefriade inställning till sexualitet, ras och familjekonstellationer en överaskning (obehaglig sådan verkar det som). Bra så.

Detta är ett tydligt exempel på att främmande idémönster och seder mycket väl kan komma med marknades intåg i tidigare centraliserade och idémässigt monokroma länder. Polen slits mellan en reaktionär katolsk och traditionalistisk rörelse som inte accepterar att landet mångfaldigas på naturlig väg. Man ser inte en möjlighet att både bevara traditionella katolska värderingar samtidigt som nya kulturer och idéer får plats i samhället. Det här är inte ett nytt problem i Polen, vilket landets judar längre fått erfara men samtidigt ett problem man nu måste lösa.

För häri ligger ett av grundproblemen med den religiösa/nationella/konservativa rörelsen. Den ser folk/nation som en oundviklig enhet med statsmakten och landet. Det går inte att tillåta andra idéer om familjen, sexualiteten, kulturen andra än den homogena och auktoritärt framtvingade modellen. Det skulle i sig innebära ett hot mot visionen (i singularis) om det goda samhället. Ett konservativt samhälle har a priori antaganden om vad som karakteriserar god karaktär eller det goda samhället. Detta utesluter avvikande positioner om seder och sexualitet.

Grzegorz Górny från tidningen Fronda uttrycker sig enfaldigt i Gazeta Wyborcza om det skandalösa med att "propagera för oaccetabla livsstilar". Med sådana intelektuellt fientliga "självklarheter" hoppas jag att man inte kommer långt och det är uppfriskande att se att Gazeta Wyborczas redaktörer torrt jämför Sverige med Polen och pekar på att Sverige knappast är västvärldens avgrund, trots dess avslappande inställning till homosexuella.

Zeitgeist

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Mon, 24 Nov 2008 10:47:00 +0000

Det finns ett antal anledningar att vara stolt över Sverige. Ett par självklara som jag inte kommer dra, och ett par mindre självklara som jag gärna upplyser om.

Burikusu!!! kommer från Helsingborg och är 2000-talets bästa cross-overband, utan någon tvekan. En annan anledning är att Sverige har världens äldsta och fortfarande aktiva rollspelskonvent, Gothcon som intar Göteborg varje påsk. Den tredje anledningen är att vi har världens största LAN, Dreamhack som äger rum nu i veckan. Detta är inte illa för ett land på nio miljoner.

Och det är minst sagt en glädje att kunna uppskatta alla tre fenomen. Jag avnjuter inte Dreamhack som spelare utan som deltagare i ett samtal om unga och nätverkskulturer, kanske inte det jag mest av allt skulle vilja göra på Dreamhack men förhoppningsvis kan deltagarna (som alla är representanter från ungdomsförbunden) visa på en lite mer visionär andra än våra riksdagspolitiker gör gällandes Ipred och FRA.

För Sverige är verkligen speciellt i ett globalt perspektiv. Vi har en oerhört stark, om än kortvarig tradition av nät och ungdomskulturer i IT-eran. Vi har även en enorm bloggosfär över de politiska blockgränserna som agerar medborgarjournalister, opinionsbildare och informella tankesmedjor. Antalet WoW-spelare per capita är säkert enormt och jag har en känsla av att den oförståelse och trångsynthet som kommer från riksdagen i dagarna kommer vara helt omöjlig om 20-år. Dagens riksdagspolitiker slits mellan att förstå det centrala i en massiv bredbandsinfrastruktur samtidigt som man böjer sig för filmlobbyn i USA och outsourcar rättsväsendet till företagsvärlden.

Det är en märklig kombination. Och samtidigt som Jan Guillou sitter och surar på Aftonbladet och vägrar uppdatera sig rör sig Sveriges massiva, decentraliserade, vackra ungdomsrörelse framåt. Jag är inget annat än stolt.

Pandeldebatt om 1968-emigranterna från Polen och antisemitismen

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Thu, 13 Nov 2008 04:50:00 +0000

Passar på att tipsa om en paneldebatt jag deltar i den 24 november,

Måndag 24 november kl 18.00
Emigranternas Hus, Packhusplatsen 7, Göteborg

Paneldebatt: Antisemitism i Polen då - Den heta debatten nu.

Vad hände i Polen år 1968? Året därpå fick Sverige sin historiskt största flyktingvåg av polacker, när 25 000 judar flydde sitt hemland. En spillra hade överlevt nazismen och efter flykten 69 fanns bara 5 000 judar kvar i Polen. De 3000 som valde Sverige utgör den mest framgångsrika grupp emigranter som nått Sverige i modern tid. Varför flydde de Polen? Varifrån kom näringen till den antisemitism som bara 20 år efter kriget ånyo blossade upp i landet? Idag pågår en intensiv debatt i Polen om antisemitismens historia, näring, förflutna och nutid. Den här paneldebatten är en i Polska Institutets serie arrangemang, som belyser debatten för svensk publik.

Medverkande: Jerzy Sarnecki, Mateusz Werner, Henryk Rubinstein, Adam Cwejman, Abigail Liebman, Grzegorz Brzozowski.
Moderator: Mika Larsson

Skrev tidigare med anledning av 40-årsdagen.

Europa som imperium, del IV

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Thu, 13 Nov 2008 01:51:00 +0000

Europa sprunget ur dikotomier

Elegance and decadence
Europe endless
Elegance and decadence
Europe endless

Är Europa ändlöst? Har kontinenten en gräns, och om så är fallet (vilket jag menar) är det då relevant att förklara den europeiska unionens position gentemot sina grannar utifrån dessa dikotomiseringsprocesser som genomsyrar konstruktionen av begreppet från en mikronivå upp till oerhört aggregerade nivåer.

Politiska dikotomier är inte nödvändigtvis avsiktliga. Politiska konflikter som genom slump eller geopolitiska realia stänger ute vissa länder från konstruktionen av Europa (Östeuropa under kalla kriget är ett exempel) visar på externa faktorer som styr konstitueringen av Europa. Denna är dock endast temporär och ”Återvändandet till Europa” visar tydligt var hemvisten är för de östeuropeiska staterna ligger enligt människor i Östeuropa. Konstruktionen av Europa har alltid varit beroende av denna dikotomiseringsprocess och den är aktuell att ta upp i denna essä då en stor del av den europeiska unionens konsolideringsarbete (gemensamma gränser, harmonisering av migrationssystem etc.) i slutändan resulterar till en skarpare gränsdragning mot den andre.

Denna reproduktion av begreppets yttre gränser är inte ny och har en lång historia. Det är därför min avsikt att visa att europa inte befinner sig i ett posthistoriskt paradis och inte heller har kommit till en Fukuyamansk4 liberaldemokratisk seger. Liberaldemokratin må ha segrat som politiskt system inom unionen men har knappast övertrumfat den nationella och kulturella partikularismen som i sin dikotomisering definierar kontinenten. I själva verket kan den liberala demokratins styrka inom den europeiska unionen och dess roll som sammanhängande politiskt system tjäna som en förstärkande faktor vid kontrasteringen mot grannarna i öst och syd. Europa av idag kan i många avseenden spegla sig i sin historia av kontrasteringar mot grannen, en process som har antagit olika former men alltid är närvarande. Där den koloniala kontrasteringen tidigare definierades utifrån white mans burden (den civiliserande vite mannen) och civilisation kontra barbari har den moderna Europeiska dikotomin lika delar från tidigare dikotomier.

Dikotomiseringsprocesserna av idag tar sin början i det flertalet invasioner som gjordes österifrån (mongolerna) eller söderifrån (morer och ottomaner). Detta kom runt 1000-talet att bli första gången begreppet Europa användas som ett avgränsande begrepp - vi och dom - av den katolska kyrkan. Nästa definierande tidpunkt är den slutgiltiga invasionen av Konstantinopel 1453 som introducerade det muslimska hotet på allvar. Även denna fiendedikotmi var inte ny och hade redan kommit att introduceras till historien då den moriska närvaron på iberiska halvön avslutades 732 under fältherren Charles Martels (688-744) ledning. Muslimen som den andre har historiskt haft en avgörande betydelse för konstruktionen av europa som en kristen kontinent med en tydlig spatial och religiös gränsdragning söderut mot det muslimska nordafrika och österut mot det ottomanska riket. Den europeiska uppfattning som imperium är fortfarande idag en del av uppfattningen om europa.

Den nyvunna faiblesse många i Europa har fått för islamofobi under tidigt 2000-tal har en djup historisk bäring som inte borde underskattas. Dikotomins innehåll skiftar givetvis och det går att skilja mellan bilden som byggdes under sen medeltid där orienten framställdes som hotfull, till den på sent 1700-tal och framåt där orienten snarare får symbolisera det dekadenta och feminina. Dagens dikotomi är uppdaterad men kontrasterar ofta det liberaldemokratiska europa med sin upplysningstradition mot det muslimska oupplysta och ”barbariska”. I det här avseendet är europa fortfarande den kristna bastionen som står emot islams expansion. Det kristna innehållet har delvis bytts ut, eller kombinerats med upplysningen och liberal demokrati men dikotomin är densamma.

Detta visar att man i Europa trots sin liberala universalism synnerligen knutet vid en historisk konstruktion som avgränsar Europa enligt religiösa, kulturella och civilisatoriska skiljelinjer.

Dikotomiseringsprocesserna har fått en återuppväckt aktualitet under 2000-talet av ett antal anledningar. Kriget mot terrorism, de uppmärksammade muhammedteckningarna, konflikter med religiös prägel i Holland, Frankrike, Storbritannien är alla tydliga tecken på att det existerar oerhört starka konfliktlinjer i Europa. Även i konstruktionen av den europeiska unionen finns det aspekter som kan härledas till historiska och religiösa dikotomiseringsprocesser.

Två fall utmärker sig som extra tydliga för att förklara denna koppling. Det ena exemplet är Ukraina som länge sökt medlemskap men av praktiska skäl (konvergenskriterierna nås inte på långa vägar) inte tillåtits fördjupa förhandlingarna. Rumäniens och Bulgariens inträde i unionen visade dock att det måste finnas andra anledningar till varför Ukraina inte tillåtits förhandla om medlemskap. I många avseenden var Rumäniens ekonomiska, demokratiska situation lika dålig som den Ukrainska, trots det prioriterades länderna olika vid medlemsförhandlingarna. Den Ukrainska presidenten Leonid Kuchma varnade under 90-talet för att järnridån hade ersatts av EU med en pappersridå som skulle symbolisera en markering mot det ickeeuropeiska och alltför ryska Ukraina.

Det andra exemplet är Turkiet som har varit en potentiell medlem sen 1964 (Ankaraavtalet). Trots det har flera CEE-länder gått före i kön och snabbt blivit medlemmar. President Özal försökte 1992 i en intervju förklara anledningen till de djupa problem som existerar mellan europa och Turkiet och varför medlemsförhandlingarna inte går framåt: “the west sees no place for a Muslim Turkey within Europa”, “Turkey is too poor, to populous, to Muslim, too harsh, too culturally different, too everything”. 16 år senare ser det inte betydligt ljusare ut och samma diskussion om Turkiets kulturella och religiösa plats är alltjämt en aktuell faktor i medlemsförhandlingarna. Utåt sett har det demokratiska underskottet i Turkiet anförts som den främsta anledningen till varför landet inte gått med i unionen men samtidigt existerar det en oerhört stark opinion i länder som Frankrike, Österrike och Tyskland mot ett Turkiskt medlemskap.

Som jag visat ovan är gamla historiska dikotomiseringsprocesser alltjämt kraftfulla och närvarande både inom EU;s utvidgningsprocess men även i den allmänna politiska diskursen under 2000-talet. Gamla fiendebilder har återupprättats och inte sällan används historiska paralleller för att förklara och sätta de nuvarande konflikterna i en historisk kontext.

Europa som imperium, del III

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Thu, 13 Nov 2008 00:34:00 +0000

EU: Institution och civilisation

Den europeiska unionen är tveklöst det mest lyckade regionala samarbetet i en global jämförelse. Jämförelser med exempelvis NAFTA eller Asean faller platt oavsett om det är graden av ekonomiskt samarbete eller politisk integration som avses. Dels spelar längden på samarbetet en roll men även den långsiktighet med vilken unionen byggs på och har utökats under senare år. Bakom den europeiska unionens utveckling finns dock en långtgående visionär anda som saknas hos andra regionala samarbetsorgan.

Med vad är det egentligen som skiljer den europeiska unionen och det enade europa från andra regionala samarbeten? NAFTA är enkom ett ekonomiskt samarbete och ASEAN har en liknande ekonomisk kärna. Mercosur, den sydamerikanska unionen, har vissa förutsättningar som kan liknas vid den europeiska och har därför uppvisat vissa tendenser till att röra sig mot en liknande institutionell utveckling som europa. Unionen står dock tämligen ensamt med att bygga en historiskt förankrad union som ser bortom nationalstatliga strukturer. Ett annat stöd för en så pass tät enighet som kontrasteras mot andra regionala samarbeten är även den kulturella ”commonality” som knyter samman den europeiska unionen och är dess sammanhängande kitt.

Frågan kan ställas om EU hade utvecklats till att bli en lika tät struktur om det inte hade funnits en kulturell sammanhållning och en markerad samsyn om hur det gemensamma historiska förflutna knyter samman de olika länderna. Förekomsten av en historia av internt imperiebyggande och institutionsbyggande finns redan där som grund för byggandet av den europeiska unionen.

Här gömmer sig dock en viktig invändning mot resonemanget. Den gemensamma flaggan, europasången och liknande gemenskapsprojekt faller alla lika platt och förlöjligas av nationalstatsskeptiker. Det finns dock en tydlig skillnad mellan att upprätta en supranationell nationalstat, ”Europa” och att skapa en Europeisk Union utan avsikt att ersätta nationalstatens identitetsinnehåll. De europeiska eliterna som söker skapa en ”europeisk identitet” söker förgäves, den finns redan där och inordnar sig inte (eller låter sig skapas slentrianmässigt) i ett identitetsmässigt nollsummespel med andra nationella eller lokala identiteter. Ett tydligt kännetecken för tidigare imperier har just varit överlappande identiteter som inte tar ut varandra utan kan samexistera. Bara faktumet att det kan existera en någorlunda homogen vision på elitnivå om hur den europeiska unionen ska utvecklas tyder på något mer än en politisk pragmatism.

Hegemoniskt, i den betydelse Gramsci använder ordet har således den europeiska unionen skapat en oöverträffad monopolisering på den europeiska politiken genom ett grepp om de politiska institutionerna och den politiska diskursen som definieras vad som är europeiskt och hur detta manifesteras i den fortsatta europeiska integrationen (eller europeiseringen). Vad som är europeiskt- den europeiska normen om man så vill – definieras i huvudsak av unionen.

Detta med en legitimering sprungen ur en vilja att ena det söndrade och av krig sargade Europa. Idag händer inget i unionen politiskt utan att det på något sätt relaterar, direkt eller indirekt till unionens arbete och kompetenser. Det finns inom unionen en inre form av politisk disciplinering. Ett exempel på det är hur man internt hanterade Jörg Haiders växande maktposition i Österrike. Den europeiska unionens särart bland andra regionala organisationer visar även på den förutsättning som en gemensam syn på det historiska förflutna och den framtida visionen innebär.

Artikel i GT om internationella insatser

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Thu, 13 Nov 2008 00:25:00 +0000

Skriver i GT om regeringens bristfälliga försvarspolitik,

Vad har hänt med Sveriges militära internationella engagemang? Avslöjanden i Svenska Dagbladet den 4/10 gör gällande att svensk trupp i Afghanistan både saknar medel att hjälpa civilbefolkningen samt bepansrade fordon för soldaternas säkerhet. För att den svenska utlandstruppens arbete ska vara verkningsfullt och effektivt krävs det bra finansiering och ett reellt engagemang från regeringen och försvarsmakten.

Det borde vara en självklarhet att en demokrati i fred tar ett solidariskt ansvar för människor som lever i länder som saknar både demokrati och fred. I Sverige har vi en lång tradition av fredsbevarande uppdrag och internationellt ansvar som den senaste tidens dramatiska nedskärningar håller på att utarma kraftigt. Det är en oroväckande utveckling som riskerar att göra Sverige marginaliserat i fredsbevarande uppdrag världen över.

Ibland talas det om att militära nedskärningar är en generell trend i Europa och att det egentligen är en fråga om modernisering och utveckling av försvarsmakten. Jag ställer mig tveksam till sådana förenklande påståenden. I en jämförelse med Polen framkommer det tydligt att det finns europeiska företrädare för en mer ambitiös försvarspolitik med internationella uppdrag som fokus.

Idag uppgår den polska militärbudgeten till 1,95% (10,83 miljarder usd) av BNP. Av Sveriges BNP går 1,4% (7 miljarder usd) till försvarsmakten. Det är en minskning från 3,1% av BNP 1975. Skillnaden i militärutgifter skiljer sig mycket åt mellan Sverige och Polen och detta ger givetvis utslag i hur stort internationellt engagemang den polska försvarsmakten kan ha jämfört med den svenska.

För om det är något land som lärt sig en ordentlig läxa i realpolitik så är det Polen. Polacker har historiskt alltid dragit sitt strå till stora militära insatser, allt från det amerikanska frihetskriget till befrielsen av Frankrike och Italien under andra världskriget. Polackerna vet att den internationella solidariteten, såväl verbal som ekonomisk ofta måste backas upp med rent manskap, det vill säga militär närvaro.

Men det ska inte behövas en blodig historia som Polens för att påminnas om vikten av att öka den militära närvaron i krishärdar. Snarare borde det svenska fredstidsrekordet vara ett än mer kraftfullt argument för att målmedvetet satsa på en massiv internationell närvaro militärt. Regeringen borde omedelbart ta sig en ordentlig funderare om hur nedskärningarna kommer påverka Sveriges internationella åtaganden i framtiden. Ännu är det inte försent.

Motståndets musik och kultur: Porno Para Ricardo!

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Thu, 06 Nov 2008 18:22:00 +0000

Nästa band under luppen är Porno Para Ricardo. Dessa kubanska punkrockare har i likhet med många band tidigare sökts kopplas till en politisk gruppering. Genom att göra vissa band till en av ”oss” går det att skapa sin en kulturell creddfaktor och musikalisk legitimitet. Hur jag passar in i denna dragkamp får läsaren själv avgöra.

I PPR;s fall är det främst anarkister som försöker få PPR att framstå som antiborgerliga och revolutionära. Den Kubanska regimen får i det här fallet stå för borgerligheten. Jag har förstått att socialister av olika kulörer som vill miskreditera de ansvariga för sina egna misstag ofta använder denna strategi, även Stalin var – hör och häpna – en småborgerlig luring. Borgerlighet är i sig bara ett invektiv och ordets avgränsning är det inte så noga med.

PPR är oavsett politisk inriktning ett antipaternalistiskt band med en tydlig udd riktad mot den Kubanska regimen. Deras musik och texter har inte blivit socialistmärkta av kulturdepartementet och är i största allmänhet alltför frihetliga för sitt eget bästa. PPR uttrycker det bra själva i en intervju med Indymedia,

"The only thing we have in Cuba is a wrongly named “rock movement” which is even directed by a governmental agency called “Rock Agency” that answers to the government. It is a total aberration of what rock is, when did rock ever had to be institutionalized?, the saddest thing is that some people believe that they need the state to support their creativity and are not conscious of the “do it yourself” spirit that has always been the standard of rock and roll."

Den sista meningen får tala för sig själv och huruvida det kan vara ett par visdomens ord för en helt annan kontext tänker jag inte besvara här. PPR är dock ett intressant exempel på hur musik och ungdomskulturer söker bryta sig loss från den ledande ideologiska visionen, vare sig det handlar om nationalism, socialism eller marknadsekonomi. I PPR;s fall innebär det att man utsätts för trakasserier både av offentliga tjänstemän och polisen. PPR;s stil och texter är alltför libertinska och det passar inte in i den kubanska kultursektorn vars enda syfte är att spegla revolutionen.

-
För den som är intresserad av den libertarianska och anarkistiska rörelsen på Kuba finns det en mycket läsvärd intervju här.

Europa som imperium, del II

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Thu, 06 Nov 2008 18:04:00 +0000

EU: Imperium internum

I detta inlägg tecknas en exposé över tidigare europeiska imperier och hur den europeiska unionens dominans över kontinenten är ett i raden av historiska imperier och därför bör analyseras i ljuset av dessa. Mitt grundantagande är att definitionsprivilegium och besittning av begreppet europa söks av imperier och att den europeiska unionen inte är ny i detta avseende.

Många är de riken, härförare och imperier som sökt ena den europeiska kontinenten. Med få undantag har dessa enanden varit relativt kortvariga. Samtidigt har varje rike lämnat spår och nya definitioner av europa, politiskt och institutionellt. Genomgående har varit att imperier är tätt sammanbundet med begreppet europa. Skapandet av begreppet har alltid varit sammanknutet med strävan efter att ena många mindre riken till ett större imperium. I detta avseende kan den europeiska unionens verksamhet och utveckling ses i ljuset av tidigare europeiska imperier.

En historisk komparation mellan olika imperier kan tydligare förklara exempelvis utvidgningens begränsningar eller de konfliktlinjer som finns med angränsande imperier och stater. Den uppenbara skillnaden gentemot tidigare imperier är att unionens utvidgning är baserad på ett enbart ”mjukt” sätt och utan betydande tvångsmedel. Likväl är den geografiska expansionen mycket lik den utveckling som tidigare europeiska imperier har gjort. Oavsett metod för utvidgning är det omöjligt att bortse från de imperier som tidigare existerat på den europeiska kontinenten och vars öde den europeiska unionen i något avseende måste relatera, och förhålla sig till. Civilisationer är föremål för en gradvis förändring, en utveckling där varje epok har sina uppsättningar politiska realiteter och målsättningar men ändå, explicit som implicit kopplas till sina föregångare. Detta sätt att spåra historisk utveckling kan liknas vid en form av processpårning som jag menar saknas i mycket av den moderna forskningen kring den europeiska unionens ageranden, både i ett deskriptivt och i normativt avseende.

En kortare granskning av tidigare imperier måste ta sin början i det romerska riket. Det romerska riket används ibland som ett exempel på den första europeiska makten, det första imperiet. Viss problematik uppstår dock om man utifrån romarrikets roll som första imperium ska härleda begreppet europa. Det är först senare som begreppet börjar användas under tidig medeltid. Romarna var möjligtvis inte de första att definiera sig som européer men i historieskrivningen och den efterhandskonstruktion som identitetsbegrepp ofta är, har det romerska riket tillsammans med andra delar av den antika civilisationen konstruerats som grundbulten för det europeiska imperiet.

Med början i den romerska lagen utvecklades ett institutionellt och legalt ramverk som var oerhört inflytelsefullt även långt efter att romarriket hade fallit. Den romerska lagen har än idag en central betydelse vid förståelse av juridikens utveckling. Den centrala kopplingen till senare imperier är dock hur romarna sökte implementera en universell lag över hela sitt imperium. Denna legala universalism var inte universell i den liberaldemokratiska bemärkelsen utan snarare att den omfattade alla delar av imperiet. Även Napoleon utövade ett liknande inflytande över kontinenten när han införde den Napoleonska koden över hela det kontinentala Europa. Den europeiska unionens harmonisering av europeiska lagar och den enorma mängd lagar som stiftas på europeisk nivå kan utan problem härledas till dessa två tidigare processer som försökte standardisera och ena kontinenten under ett legalt system.

Det är dock inte bara lagen som är avgörande för att lägga grunden för mycket av det som knyter samman den europeiska kontinenten. Infrastrukturell utveckling och transportleder byggdes under romartiden som långt senare som har varit av betydelse i senare europeiska riken. En stor del av den medeltida europeiska civilisationen relaterade till och upprättades i relation till de grekiska och romerska civilisationerna. Alltifrån de kristna kyrkofädernas andliga och filosofiska inflytande till det latinska språkets universella användning inom europa kan härledas till romarrikets dominans över kontinenten.

Vidare, för att förstå hur den religiösa aspekten kommit att bli av avgörande betydelse för konstruktionen och reproduktionen av begreppet Europa måste Karl den store (747-814) uppmärksammas. Hans Karolingiska rike knöt samman medelhavsregionen med området norr om alperna i det som idag är södra tyskland. Terra incognita blev helt plötsligt mittpunkten i det rike som kom att beskrivas som ”europa”. Enandet av ett stort antal mindre riken och förflyttningen av makten lade i många avseenden grunden för det som senare blev det kristna europa.6 Karl den Store är viktig i imperiernas historia eftersom han var den första att ena det som hade söndrats efter västroms slutgiltiga kollaps 476. Med Karl den store upprättas även en tradition av att söka återskapa det romerska imperiets storslagna omfattning. Fascinationen för det europeiska imperiet som sådant var inte endast begränsat till imperiets omfattning men även spridningen av dess legala system och administrativa principer. Från Karl den Stores rike kan flera senare försök till skapande av europeiska imperier härledas. Napoleon men även Mussolini hänvisade både till Romariket och till Karl den Stores rike för att legitimera sin expansion och anspråk på att vara rättmätiga arvtagare till det europeiska imperiet.

Likt Mussolini uttryckte Hitler flera gånger en önskan att ena ett europa av nationer och återuppväcka tidigare europeiska imperier. Det är tydligt att han i Mein Kampf och i senare tal visade på en tydlig uppfattning om det tredje rikets roll i Europas utveckling. I Hitlers visioner fanns tydliga fiendebilder och en skarp markering mot orienten, det vilda öst och upplysningens posteuropeiska avfällingar (de anglosaxiska kapitalisterna i Storbritannien och USA). Under Himmlers ledning skapades stora möjligheter för europeiska nationalister att gå med i nationella frivilligkårer för att bekämpa bolsjevismens hot mot europa. Detta selektiva enande av utvalda nationer under tvång var kortvarigt och möttes med massivt motstånd på grund av nazisternas repressiva politik.

Trots motståndet fanns det hos nazisterna en explicit medvetenhet om upprättandet av ett nytt europa – enat i tidigare imperiers avbild. Även bland Hitlers motståndare internt inom Wehrmacht var man av åsikten att Europa bör enas i kampen mot bolsjevismen och samtidigt mäkla fred med västmakterna. Ernst Jünger, som befann sig i periferin av denna motståndscirkel tecknade sina idéer om detta Europa i det hemliga traktatet Der Friede (Freden). Den minsta gemensamma nämnaren var enandet av europa i en vision eller med en väg, även om formen och det ideologiska innehållet skiljde sig åt nämnvärt mellan de tyska förslagen.

På liknande sätt skrev gruppen Europa -Union Deutschland 1995 på Vaclav Havels initiativ texten ”A charter of European identity”. I texten beskrivs den europeiska ödesgemenskapen och det ansvar som den europeiska unionen har genom att förvalta detta värdemässiga arv och sprida det i världen. Europa beskrivs mer i termerna av en ansvarsgemenskap än ett ”imperium”. Liknelsen till den koloniala erans syn på världen är dock slående. White mans burden och det civiliserande värvet förkläs i den universalistiska skruden. Även om formen har förändrats för byggandet av imperiet kvarstår idén om ett gemensamt europeiskt värv – ett imperium i värdemässigt och visionärt avseende. Innehållet må ha förändrats men Europa betraktas fortfarande som en separat civilisatorisk enhet med en speciell spatial avgränsning och en idé om vad begreppet bör innehålla.

Europa som enat imperium är alltså en gammal idé som har antagit många former och använt sig av olika medel för att legitimera sin existens. Den europeiska unionen skiljer sig kvalitativt från många av dessa på grund av sin demokratiska karaktär. Likväl har unionen ärvt mycket av den europeiska ödesgemenskap som nämns ovan. Unionens utsträckning liknar i mångt och mycket tidigare imperiers aspirationer på regional hegemoni samt intern harmonisering av lagar, administration och transport.

Europa som imperium, del I

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Sat, 01 Nov 2008 14:06:00 +0000

"Europa, det är jag"

Eftersom jag de kommande veckorna befinner mig i New York / Washington kommer det med största sannolikhet komma ett par inlägg präglade av min miljö. Som motvikt (tung sådan) lägger jag här upp en essä med temat Europa och EU som imperium. Essän kommer på grund av sin längd läggas upp i delar.

I dessa tider när man nästan tror att vi är en delstat i USA baserat på den mängd amerikansk politik vi kommer i kontakt med kan det vara intressant med en diskussion om Europas framtid och framförallt vilken roll EU kommer (och eventuellt önskar) spela i framtiden.

Europa har som begrepp funnits under en väldigt lång tid för att gripas som en semantisk galjonsfigur – ett ord som implicerar stora historiska ting och konnotationer till tidigare imperier och kollektiva skapelser. Att ha begreppet i sin ägo är att inta den symboliska kommandohöjd med vilken kontinenten kan styras. Denna europeiska Raison d'être bör enligt mig inte ignoreras vid studiet av den europeiska unionen under det tidiga 2000-talet.

I denna essä argumenterar jag för att begreppet och idén om Europa har kommit att underordnas och bli synonymt med den europeiska unionen. Begreppet är därför låst till unionen. Där unionen slutar spatialt går även gränsen för Europa. Unionen har uppnått definitionsmonopol och därigenom lyckats att på fredlig väg - med hög demokratisk legitimitet - med något som inget tidigare imperium lyckats med: att uppnå ett varaktigt enande av en stor majoritet av alla europeiska folk, nationer och stater. Detta enandes omfattning och fortsatta utvidgning är inte endast föremål för pragmatiska politiska realia utan närmar sig de historiska imperiernas strävanden och definitioner av Europa. Därför argumenterar jag för att Europa av idag har kommit att konvergera nästintill perfekt med klassiska uppfattningar om vad Europa är, och bör vara, idémässigt, spatialt, religiöst och etniskt.

Denna konvergens mellan det historiska, civilisatoriska Europa och det institutionella innebär en rad nutida och framtida implikationer. Detta Europa ärver en rad uppsättningar dikotomier, begränsningar, riktlinjer för vad europa är och kan vara. I själva verket menar jag att den europeiska unionen inte fritt kan definiera bort sig från historien. Unionen befinner sig alltså inte i ett europeiskt tabula rasa med fritt spelfält att definiera begreppet europas innehåll. Tvärtom. Den liberaldemokratiska universalismen är på intet sätt befriad från historiska kedjor i form av etniska, kulturella, religiösa gränsdragningar. Jag vill därför med historiska exempel visa på att exempelvis en framtida utvidgning av unionen kommer att stöta på en påtaglig historisk barlast. Den kommer trots Bryssels goda vilja inte gå att ignorera.

Denna essä lutar sig i stor utsträckning på Oswald Spengler och Samuel Huntingtons portalverk. Deras ”grand theory” paradigm har ömsom prisats och ömsom kritiserats kraftigt. Oavsett ställning i den akademiska världen går det inte att ignorera deras betydelse för studier av imperier och civilisationer, oavsett hur man positionerar sig gentemot deras analyser och metoder. Det är enligt min mening fruktbart att utöka strukturalistiska, postmoderna, marxistiska analyser av Europa med en civilisatorisk grand theory perspektiv. Så länge civilisationer och regioner existerar som betydelsefulla begrepp och kategorier i den allmänna politiska diskursen är det viktigt att studera vilken deras betydelse är. Jag vill med denna essä alltså även uppvärdera Spenglers och Huntingtons roll för att förstå europeisk utveckling och historia.

Spengler beskriver i “Der untergang des abendeslandes” (Västvärldens undergång) den Europeiska partikularismen och Eurocentrismen som har kommit att spegla allt från historiesynen till filosofin. Spengler argumenterar för nödvändigheten med att vända sig bort från den Ptolemaiska världssynen och skifta till en Kopernikansk sådan. Europa och i synnerhet Occidenten är inte världens mittpunkt och således bör inte europeiska värderingar och ontologiska antaganden stå som universella. I Spenglers fall var det kritiken mot upplysningen och den framstegsbesatthet den anammade som stod i centrum för kritiken.

I Spenglers anda fortsätter Huntington och menar att den naiva eurocentrismen förleder oss att tro att modernisering av den ickeeuropeiska världen nödvändigtvis skulle innebära europeisering och spridning av de europeiska värdena (universalismen). Hans text kan tolkas som ett stöd för påståendet att kontinenter, kultur, civilisationer har specifika karaktärer och är underställda en pågående konflikt mellan civilisationer. Spenglers historiesyn är som Huntingtons, partikularistisk och differentierar på många sätt mellan olika civilisationer. Han menar att civilisationer till sin karaktär är expansiva och utvecklas i en bestämd mognadsprocess. I vissa avseenden är Spenglers verk ett stöd för idén om en global världsordning, eller ett anarkiskt dito där civilisationer är de huvudsakliga beståndsdelarna. Spenglers syn på historien och civilisationerna är främst användbar för att förstå civilisatoriska avgränsningar. Jag lämnar dock hans historiska determinism därhän.

Det är med avstamp i Spenglers historiesyn som Samuel Huntington skrev Clash of civilizations och det internationella paradigm han företräder. Enligt Huntington är världen indelad i olika civilisationer och specifika kulturgrupper. Huntingtons indelning är inte lika precis och utvecklad som Spenglers men istället förklarar han i ett geopolitiskt perspektiv varför konflikter uppstår och framförallt att konflikter uppstår i de skiljelinjer som existerar mellan de civilisatoriska blocken. Huntington visar att vi efter den bipolära världsordningen fall nu befinner oss i en multicivilisatorisk världsordning där konfliktlinjerna främst går utefter kulturella skiljelinjer. Även i Huntingtons fall söker jag främst förklaring till den europeiska utvecklingen inte ett definitivt svar i hans historiska determinism utan snarare som en central förklaringsfaktor för att förstå differentieringen mellan civilisationer.

En vanlig invändning som framförs av kritiker mot Huntington och Spengler är att de endast spelar populistiska och rasistiska krafter i händerna genom att definiera världen i kulturella kategorier och därmed underblåser etniska och nationella konflikter. Hardt & Negri menar exempelvis i Multitude att Huntington spelar rollen av prinsens Geheimrat (rådgivare) som opportunistiskt spelar den politiska makten i händerna. Det kan finnas en maktrealistisk instrumentalism bakom Huntingtons metod att placera in konfliktens kontrahenter i kulturella, etniska och religiösa kategorier. Detta gör dock inte analyssättet mindre intressant. Även om Huntington och Spengler samt andra forskare med en liknande ansats är en del av ”problemet”, och endast spär på befintliga konflikter, är de i högsta grad uttryck för en framträdande och relevant position. Europa har trots tendenser till att röra sig mot en postnationell konstellation inte skakat sig av sitt historiska bagage.

I denna essä menar jag att bilder, representationer av historiska imperier och viktiga dikotomier alltjämt är det mest påtagliga och allmängiltiga allmängods som existerar i människors konstruktion av Europa. Huruvida dessa representationer och bilder är reellt existerande är irrelevant – de är likväl betydelsefulla. Europa är inte en objektiv verklighet, i det avseendet att det finns ett Europa separat från den historiska retrospektiva diskurs som konstruerar ett innehåll till begreppet. Begreppet skiftar i värde, innehåll och ägo, men det relevanta för denna essä är att begreppet är konstant omdebatterat och fortsätter att relateras till sitt historiska bagage.

Skattepolitik för folket

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Sat, 01 Nov 2008 13:39:00 +0000

Skrev vid årsskiftet en kortare text om skattesänkningar och Alliansen. Vad jag då efterlyste var en politik som skulle synas för den genomsnittliga låg till medelinkomsttagaren för att på så sätt synliggöra vad en större disponibel inkomst kan göra för känslan av trygghet och valfrihet.

När jag nu sitter i Queens, New York efter en natt med politiska diskussioner kan jag inget annat än låta mig påminnas om mina ord, fast för ett helt annat land och för en helt annan kontext.

Detta är alltså en liten analys baserad på några samtal och med nedslag i just skattefrågan. Folk är, tack och lov betydligt mer bekväma atta prata politik här än i Sverige och man blir inte betrakad som en ond propagandist eller provokatör om man lyfter politiska ämnen (mitt rykte är horribelt i min bekantskapskrets just av den anledningen).

Vad Obama har lyckats med är inte bara att få hem de demokratiska kärnväljarna. Det är även att hamra in ett budskap hos andra grupper om skattesänkningar för medelklassen som ett sätt att frigöra sig ekonomiskt och skapa en buffert med hjälp av inkomtenn.

Vad republikanerna har misslyckats med det här valet är att kontra denna politik. Givetvis har McCain föreslagit skattesänkningar på vissa områden men problemet verkar vara att republikanerna under de åtta år de nu haft vid makten inte lyckats göra sin ekonomiska politik till en politik för folket.

Istället har republikanerna fårr köre det nesliga socialkonservativa kortet som ett sätt att skaffa folklig "average biblebelter" credd.

Om marknadsliberala positioner ska kunna användas som reella valplattformar krävs det att vanligt folk faktiskt får ta del av dess resultat och inte tvingas bli vittne till hur höginkomsttagare och stora företag blir vinnare av en påstått "marknadsliberal" politik.

Crony capitalism och korporativism i olika dess former, kombinerat med enorma statliga utgifter har tyvärr varit republikanernas visa de senaste åren och nu kommer de få betala för den.

Om Obama kan vända den här trenden och faktiskt realisera stora skattesänkningar för medelklassen är han nog något på spåret. Givetvis är inte detta allt i Obamas politik och givetvis finns det många andra frågor som är intressanta.

Men att människor propagerar för Obama ur ett rent frihetligt perspektiv är helt klart en indikator på att han har lyckats skaffa dominans över en klassiskt republikansk fråga.

Motståndets musik i Östeuropa: Jacek Kaczmarski

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Wed, 15 Oct 2008 17:00:00 +0000

Det efterlystes i kommentarerna till inlägget "Rebell med syfte" en jämförelse mellan västerländsk ”oppositionell” motståndsmusik och dess östeuropeiska dito. Jag återvänder då naturligt till den polska musiken som jag har en självklar inblick i (jag kan språket). För ett tag sedan rotade jag mest på måfå runt inom den oppositionella kabaré och trubadurtraditionen i Polen när jag hittade Jacek Kaczmarski. En för mig dold diamant, för att uttrycka det milt.

Kaczmarski var född in i en typisk polsk övre medelklassfamilj med rötter i den litauiska adeln och Polens judiska befolkning. Familjen var knappast vidare hårt ansatt under kommunisttiden och fadern, känd kulturjournalist och modern konstnär hade framstående positioner inom den polska kultureliten. Kaczmarski hade till skillnad från många polacker förmånen att vistas längre tider utomlands. Han blev till slut fast utomlands när general Jaruzelski införde undantagstillstånd och stängde gränserna.

Kaczmarski tog starkt intryck av Vladimir Vysotskijs (som jag kommer återkomma till i ett senare inlägg) intensiva och emellanåt skrikiga stil. Tempomässigt var han dock oerhört varierad och gjorde ofta långsamma visor med en berättande karaktär. Även röstmässigt var han oerhört varierad och skiftade från tillbakalutad och tyst till bombastisk och sentimental.

Men det är Kaczmarskis teman och texter som är mest intressanta. Framförallt är han känd för att vara det närmsta man kunde komma en samlingsfigur för den oppositionella musiken i polen under kommunisttiden. Hans låt ”Mury” (murar) blev något av Solidaritets officiella hymn med refrängen:

Ryck ut murens galler,
Slit av bojorna, bryt piskan,
Och murarna de rämnar, rämnar, rämnar
Och begraver den gamla världen

Wyrwij murom zęby krat
Zerwij kajdany, połam bat
A mury runą, runą, runą
I pogrzebią stary świat!

Min taffliga översättning gör inte Kaczmarski rättvisa, på något sätt. En av hans absolut främsta egenskaper var förmågan att göra invecklade resonemang och satiriska utläggningar musikaliskt gångbara. Detta är något som Fransmannen Jean Michel Jarre helt missade när han på en jubileumskonsert för Solidaritet gjorde en närmast wagneriansk tolkning av Mury med körer och grandiosa arrangemang. Se och döm själva,

Kaczmarski lät sig dock inte okritiskt bli solidaritets officiella trubadur och hans teman varierade kraftigt under åren. Polsk historia, och framförallt de otaliga olyckor som drabbat den polska nationen var i Kaczmarskis blickfång. Kaczmarskis stil drog dock inte åt det sentimentala eller chauvinistiska. På senare år har ”riktiga” polacker (läs nationalister) försökt kapa åt sig Kaczmarskis mer historiska låtar och göra dem till sina. En snabb läsning av texten till en av hans typiskt historiska låtar, ”En viss emigrants historia” visar snabbt att Kaczmarskis värv var att skildra den polska historiens komplexa förväxlingar och hur individer fastnade i nationers och ideologiers skoninglösa maskineri.

Enögd nationalchauvinism är helt frånvarande. Emigrantvisan är en del av Kaczmarskis längre svit av visor om exilpolackernas öden. I låten skildrar Kaczmarski hur en ung jude söker sig till kommunismen i tron att han blir något och kan fly antisemitismen. Kommunismen sviker honom dock och när till slut Gomulka proklamerar Polen för polackerna (se 1968) vet han inte hur han ska förhålla sig till sin polskhet, kommunism och judiska arv. Även låten "Nasza klasa" (vår klass) är en fenomenalt träffsäker låt som skildrar hur unga polacker tvingats fly utomlands för att kunna leva efter sina drömmar (som tyvärr ofta hamnar på skam). Udden i Kaczmarskis låtar är ofta riktad mot stormakterna och ideologierna som driver dem. Maktrealism hos västmakterna men även sovjetisk opportunism förklädd i missionerande socialistisk skrud demaskeras av Kaczmarski.

En polsk artist eller författare under kommunisttiden blir inte per definition liberal förespråkare eller ikon. Det har inte heller varit syftet med mina inlägg, att sätta homogena liberala etiketter på artisterna. Vad man dock kan säga om artister som Kaczmarski är att de på ett implicit sätt gör de absolut mest klarsynta liberala analyserna i kraft av sina motståndspositioner. Det är som grundaren av Serbiens Demokratiska Parti Vladimir Gligorov sa, "One has to experience conflict with socialism to see the natural beauties of liberalism". Det är precis detta Kaczmarski lyckas med i sin kritik av kommunismen, att skapa poesi om människor som våldsamt kastats fram och tillbaka under kollektivismens blodiga århundrade. Det är liberal poesi om något är.

Och hur blev det med jämförelsen till Kaczmarskis västerländska eller svenska dito? Frågan är ens om jag har mage att jämföra Kaczmarskis djupt empatiska och solidariska livsverk med exempelvis Mikaels Wiehes ryggradslösa och tveksamma inställning till demokrati. Klart är att samtidigt som trubadurer som Kaczmarski med föredömlig tydlighet bakom järnridån förstod 1900-talets bittra sanningar satt Wiehe och drömde sig bort till revolutionens gröna ängar.

Avslutning i BT

noreply@blogger.com (Adam Cwejman) — Wed, 15 Oct 2008 16:11:00 +0000

Meningsutbytet på Borås Tidning fortsatte med Rysslandsapologeten Lars Carlsson:

Carlsson ser i syne
Debatt 2008-08-24
När man anklagar en skribent för hyckleri är det i högs-ta grad både klädsamt och rimligt att konkret peka ut vari hyckleriet består. Lars Carlsson anklagar mig (BT 19/8) för liberalt hyckleri eftersom jag med hans ord inte har något att invända mot USA:s invasion av Irak.

Problemet är att jag varken hyst eller uttryckt något stöd för USA:s expansiva mellanösternpolitik i Irak. Lars Carlssons anklagelse om hyckleri faller mycket platt. Carlsson angriper sedan den parallell jag drar till Nazitysklands politik under 30-talet och anklagar mig för att sprida rysskräck. Frågan är varför Carlsson inte metodiskt förklarar varför parallellen inte stämmer istället för att blint fördöma. Under 30-talet delade Tyskland ut ett stort antal pass i Sudeten till s.k. Volksdeutsche för att sen kunna ”intervenera” för deras räkning. Hur detta skiljer sig från den högst medvetna utdelningen av medborgarskap Ryssland gjort i Abchazien och Sydossetien är för mig ett mysterium.

Problemet är nog att Lars Carlsson försöker se något som inte finns. Det finns i min värld inget problem med att både kritisera amerikansk, rysk, kinesisk och brittisk utrikespolitik. Redan i mitt första debattinlägg underströk jag att man måste vara konsekvent och inte applicera dubbla standarder i sin utrikespolitiska syn. Missade Carlsson en så viktig poäng eller går anklagelserna mot liberaler på ren slentrian?
Adam Cwejman, Förbundsstyrelseledamot

Och därefter slutreplik av Carlsson