Vill du vara med och utvekla en peddagogik som är helt obeprövad och bara väntar på ditt odelade angagemang? Vill du jobba nästan dygnet runt för att få ungarsom inte riktigt vill gå i skolan men ändå få en laptop att spela WOW på och gymkort, godkända i kärnämnena - då är Framtidsgymnasiet med rätt att ta ut en rejäl vinst rätt arbetsplats för dig!

Vi söker dig som briner för unndervisning, total unnderkastelse och har ett passionerat förhållande till lärande och peddagogik så som vi ser det enligt det schema vi lägger för dig med rspekt. Har du modet, kraften och passionen till att vara med och bygga upp en helt ny skola? Vill du skriva på ett avtal om att du aldrig avslöjar hur litet lärande du jobbar med och hur mycket du ändå jobbar?

Då kan det vara just dig vi söker.

Vi söker världens bästa lärare i svenska, engelska, franska, samhällskunskap, historia, naturvetenskap,Kemi, fysik,  idrott och hälsa, ledarskap, handledarps och divverse anat på 14%. Skit på de t om du har utbildning. Bara du vill vara i klassrummet si sådär åtta timmar om dan . Planering och rättning sköter du diskret på egen tid – det är ändå inte viktit.

Vi förvntar oss att du lever upp till alla styokument och att du fixar Skoinspektionens ´kontolle t. då kan du få en 20-dels lön av vad vi får.

Hör gärna av dig till framtidens skola om du tycker att det låter atraktiv.

På vår hemsida: frammmtidenskola.se kan du läsa mer om våra ideal.

Eleven, en ung 15-årig tjej-  ökänd av både lärarkåren som av skolledningen för att ha stora problem -hade ställt till problem under en redovsining. Hon hade gapat och skrikit, sprungit ut ur klassrummet och sedan kicksparkat på dörren för att få komma in igen. Min kollega hade då tagit in henne i ett angränsande studierum för att hon skulle lugna ned sig. Så blev det inte.

- Jag ska döda dig, din jävla kärring! hade eleven vrålat och tagit några steg mot min kollega som var fullkomligt övertygad om att hon skulle bli misshandlad. Det blev hon inte. Istället stack eleven därifrån medan min kollega chockat försökte samla sig för att gå in i klassen igen. Efter en mycket skakig och jobbig redovisning med resten av klassen blev det rektorssamtal. Ett mycket märkligt sådant.

-Kanske var hon upprörd över att ni skulle ha redovisning? föreslog rektorn. Kanske kände hon sig besviken över att hon inte förberett sig och så kom det ut på det här tråkiga sättet.

-Jo, kanske, sa min kollega upprört men man kan för Guds skull inte bete sig så här ändå. Det är ju ett helt oacceptabelt!

- Ja, absolut. Det är klart det är, sa rektorn. Vi ska naturligtvis tala med henne. Och ringa hem. Men du, Eva, kanske kan du ge mig instruktionerna till redovisningen hon missade så kan jag ge det till henne. Kanske kan hon får redovisa senare för dig?  Det kanske känns lättar för henne. Så att hon inte kommer efter så att säga… Det vore ju synd. Det är ju ingen dumskalle, den här tjejen.

Min kollega darrade på rösten när hon berättade sin historia. Hon var upprörd. Rädd för att gå in i klassen igen och möta tjejen med uppenbara aggressionsproblem. Orolig för vad som skulle hända. Och fruktansvärt förbannad över att skolans icke-stöd. Det är lätt att förstå henne.

Själv har jag varit med om otaliga situationer jag nog tycker borde ha lett till större konsekvenser än ett litet tillrättavisande finger från skolledningshåll. Det behöver inte ens gälla hot och våld. Flera av mina klasser genom åren har fullkomligt splittrats sönder på grund av tre elever som absolut inte vill studera och därför gör allt i sin makt för att förstöra lektionerna för de andra. De lyckas. Självklart lyckas de. Jag har ingen chans att skapa ett lärandeklimat i ett sådant klassrum. Trots det är jag tvungen att streta på. Tvungen att försöka anpassa lektionerna till de där tre som bråkar, väsnas och förstör istället för till de 25 elever som faktiskt vill lära sig.

Med åren har jag faktiskt undrat mycket över var gränsen borde gå. Kanske borde de elever som av olika skäl inte fungerar i ett vanligt klassrum få slippa det. Om inte annat för att ge de övriga eleverna en chans.

Så vad hände då med min kollega? Jo, hon jobbar kvar. I samma skola, med samma klass, med samma elev med samma problematik. Polisanmäla? Nej, det orkade hon inte. Föräldrarna lovade nämligen dyrt och heligt att göra en motanmälan om min kollega vågade sig på något sådant. Flickan hade nämligen gråtande hävdat att det hela började med att min kollega slagit henne i ansiktet flera gånger och kallat henne för både det ena och det andra. Det var DÄRFÖR hon blivit så upprörd och hotat min kollega till livet.

Nu går flickan tack och lov ut nian i vår. Kanske får jag henne som ny elev i mitt klassrum till hösten. Vi verkar ju ha en tendens att vilja skjuta problemen framför oss när vi av olika skäl inte mäktar med att göra något åt dem.

Några saker jag funderar över:

1. Varför coachas inte de ordinarie lärarna i programmet? Var det inte det som var meningen? Istället förpassas de raskt till ett klassrumshörn (skamvrån?) medan superpedagogen håller låda där framme under pampiga tongångar av Europahymnen för att förstärka framgångssagan och elevernas behov av auktoritär ledning.

2. – Jä mäj två tiiimar mä däj och om du inte far minst VäGä jag sluttarr såm lärarä! säger Stavros segervisst till en ”buslessen” elev i en stimmig korridor. Eleven sitter alltså snällt och lyssnar  i två timmar medan en hyperenergisk Stavros springer fram och tillbaka och förklarar matematiska problem för henne  (vi TV-tittare får inte höra vad han säger eller hur han förmedlar kunskapen ) ackompanjerad av en pampig Europahymn. Eleven får MVG! Superpedagogen slipper sluta som lärare. Vilken tur! Men hur gick det till? Ingen vet. Bara superman…förlåt… superpedagogen. Själv har jag jobbat i tio år som lärare och måste nog vara världens uslaste pedagog för jag har aldrig efter enbart två timmar lyckats få en elev från IG till MVG i svenska. Borde kanske testa med en bandspelare som vrålar ut Europahymnen i klassrummet när jag kör mina genomgångar av hur man skriver en debattartikel…? Det är nämligen den enda pedaogiska idé jag fått under programmets gång.

3. – Nu ska vi ha ett LITTERATUUUURPROJEKT! väser superpedagogen Gunilla skarpt till Klass 9 a. -Hurra, vad roligt, nu får jag verkligen lust att läsa böcker, tänker eleverna… nog inte! Var är superpedagogernas passion till ämnet? Klippte SVT bort detta av utrymmesskäl? Vilka i klass 9 A kommer att få en varm känsla i magen när de ser en bok i framtiden. Att läsa böcker är som att stiga in i andra människor, få tillgång till nya världar och fantastiska möten. Men inte i klass nio A så vitt jag kan se. Där handlar skönlitteraturläsning om att öka elevernas läsförståelse som är en katastrof för nationen. Där ser man… Det var det böcker handlade om för en superpedagog.

4. – Vi är så himla besvikna på skolan och lärarna. Alltså, om man inte hör något från skolan då tror man ju att allt är bra, säger mamman till eleven Ludvig som har stora problem med matten och har haft så sedan årskurs 1. Vid varje utvecklingssamtal (en gång per termin) har mamman fått höra att Ludvig inte klarar matten och att skolan försöker sätta in stödresurser för att hjälpa honom. Ändå är det en fullkomlig överraskning för henne att så är fallet när TV intervjuar henne. -Varför har inte skolan GJORT något? undrar mamman ilsket. Själv undrar jag snarare varför inte mamman inte gjort något. Det är ju liksom hennes son. Men efter varje utvecklingssamtal där hon som förälder fått svart på vitt att det här går inte bra det, har mamman gått hem och tänkt att detta är ju för bövelen skolans ansvar, inte mitt. DET tycker jag känns oerhört märkligt i synnerhet med tanke på att varje handledare har 16 ungar att hålla reda på och mamman med största sannolikhet inte har fler än säg fem.

Jag försöker med hela min person att försöka förstå vad det är som händer där inne i klassrummet men jag får liksom inte riktigt grepp om det, så fjärran är det. Hur kan superpedagogik plötsligt handla om absolut ordning och reda, en massa moralkakor, mätning av resultat  och ibland litet kexchoklad som variation. Och plötsligt mitt i allt detta obegripliga får eleverna höga poäng på proven. Fast det går ändå för långsamt liksom och superpedagogerna är oroade. Ska de lyckas?

Det hela känns mystiskt. Och ganska redigerat. Och på något vis väldigt långt ifrån den verklighet jag själv befinner mig i. Men den numera ganska tjatiga beskrivningen att det är lärarna och endast lärarna som är ansvariga för elevernas dåliga resultat känner jag i alla fall igen mig i.

Kanske borde jag helt enkelt kolla på Top Model i TV3 istället. Där får man ju i alla fall litet motiveringar av juryn till varför modellerna lyckas eller inte.

Filippa Mannerheim

Den praktiska verkligheten är nämligen den att vi lärare gör en samlad bedömning av våra elevers kunskaper efter avslutad kurs. Vi ska inte endast se till de kunskaper de hade på ett visst prov och heller inte de kunskaper de visade upp när kursen började. Vi ska sammaställa ALLT DET ELEVEN VISAT UPP och koka ned detta till en bokstavskombination vars kritierer stämmer bäst överens med elevens kunskaper. (Det vi sett av dem alltså. Det finns oerhört många elever som skulle kunna ha fått högsta betyg men varit för lata att visa upp dessa kvaliteter och vi lärare kan tyvärr inte sätta betyg på det vi ANAR att eleven skulle ha kunnat om han eller hon lagt manken till.)

Det är heller inte en enda elev vi lärare ska bedöma utan ibland flera hundra. Med andra ord är det begripligt varför vi går runt och ser ut som Lilla My vid terminssluten.

Bakgrunden till förslaget om att eleverna ska få överklaga sina betyg är att det finns utredningar som visat att lärare sätter betyg på olika och oklara grunder. Himmel och pannkaka vilken dum utredning…

Jag ska nu berätta en hemlighet. Men den är läskig så sluta läsa här om du inte orkar med den hårda och hemska verkligheten: Betyg är subjektiva! Jo, det är sant. Vi som bedömer våra elever är människor med olika tolkningar av vad ett ”effektfullt” språk är. Så är det. Det enda som kan få våra bedömningar att närma sig varandra är om vi får tid för att samtala och bedöma tillsammans. Det får vi sällan. Istället sitter vi som isolerade öar och stretar ensamma på kammaren. Och efter den ansträngningen får vi höra hur urusla vi är att bedöma likvärdigt.

Om vi vill ha ett absolut rättvist system får vi sluta bedöma och börja mäta istället. ”När föddes Hitler?” eller ”SkrevSelma Lagerlöf Herr Arnes Penningar” är då bra  frågor att ställa till eleverna. Alla lärare kommer att bedöma svaret exakt lika enligt ett fyrkantigt facittänk. Eleverna kommer att få millimeterrättvisa betyg. Men frågan är: grundat på vilken kunskap?

I andra länder tjafsar man inte om betygens inbyggda orättvisa. Alla vet att bedömningarna lärarna gör är subjektiva men lärare i England eller Frankrike har så hög status så att det är en ickefråga. Men inte i Sverige. Där ältar vi och gaggar och ojar oss och gnäller om hur ORÄTTVIST det hela är.

Själv tycker jag min lön är fördjävla orättvis trots att vi har lönekritierier! I år fick jag en hundring mer i lönekuvertet och låg alltså långt under snittet. Tydligen är jag en skitlärare om man frågar mina skolledare. Till skillnad från late Börje som knappt håller lektioner men visar sig i alla sammanhang där ”skolans bästa” är i fokus. Han får påökt så det förslår! Ingetont om mina kära kollegor men lönesättning är knappast särskilt rättvis heller men märkligt nog springer ingen runt och gapar över detta faktum.

Tack och lov sågar utbildningsminstern utredningens förslag och pekar på att det bara kommer att leda till kraftig byråkratisering med skyhöga kostnader. Samt att vi lärare skulle stirra oss blinda på skriftliga provsvar när vi sätter betygen. Det sista tycker jag själv är oerhört viktigt i sammanhanget. När man sätter betyg tänker man som lärare på helhetsbilden – det eleven visat och sagt på lektionen, det man sett av elevens aktivitet under grupparbeten, det eleven reflekterat kring under en enskild feedbackdiskussion, alla de muntliga uppgifterna som eleven gjort osv. osv.

Själv ber jag till alla mäktiga gudar om att detta vanvettiga förslag inte kommer att gå igenom. För hur i himlens namn ska jag dokumentera de bitar som inte handlar om skriftliga provresultat? Det kommer att ta oerhört med tid för att göra detta på ett sätt som är begripligt och struktrerat för andra. Tid som ska tas från den viktiga klassrumstiden med eleverna – eller?

Det gör inte Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström! Han tycker att det viktigaste av allt är att ”En reporter prövar olika sätt att skriva på”. Om de inte gör det kommer språket att DÖ, tror Sandström.

Själv höll jag på att dö när jag läste den här unge, (faktiskt mycket snygge) men uppenbart inte helt talangfulle reporterns fullkomligt obegripliga artikel här om dagen. En artikel som absolut inte borde ha gått igenom. Så – hur gick det här till, frågade jag nyfiket chefreaktören i ett mejl och väntade spänt på en förklaring typ: Oj då, oj då, det här ska vi verkligen se upp med nästa gång, vi har brustit i våra redigerarrutiner, eller nått sånt…

Som lärare är det fullkomligt glasklart att den reportern antingen haft mycket hög feber vid skrivtillfället eller inte alls begriper hur man skriver en sammanhållen och väldisponerad text.

Men Daniel Sandström tycker att artikeln är bra och försvarar till och med den virriga ingressen: ”En reporter måste pröva olika sätt att skriva på, annars kommer språket att dö. Alla texter kan inte vara sådana, men några måste pröva nytt.” skriver han i sitt mejl.

Intressant. Korkat men mycket intressant. Intressant också koncernchefen Johan Ståhl känner sig trygg med att Sandström ”kommer att föra in Sydsvenskan i framtiden.”

Vi på DS stirrar in i spåkulan och skyggar för visionen.

Å andra sidan är chefredaktör Sandström helt utan formell journalistutbildning så vi borde kanske inte skälla så på honom, stackars karl. Han doktorerade istället i litteraturvetenskap 2002, med en avhandling om poeten Kjell Espmark. Månne är det detta poetiska intresse som inspirerat chefredaktörens tjusiga undersåtar att ta ut svängarna mot det mer obegripliga hållet?

Men borde det inte i så fall ske på hexameter eller åtminstone med några ynka metaforer i alla fall?

undrar Filippa på Dagensskola (som OGILLAR när en chefredaktör försvarar ett sådant uppenbart hafsverk när det finns arbetslösa journalister som skriver dubbelt så bra men inte får jobb)

Delar av kapitel 2 i läroboken har varit på granskning med blandade reaktioner från granskarna. Wikipedia som källa är (märkligt nog) inte helt okontroversiellt i skolan samtidigt som man nog som lärare nog måste börja inse faktum: eleverna använder Wikipedia! Det kan vi inte förbjuda bort hur mycket vi än försöker! Och frågan är varför vi ens försöker? Var går du själv när du vill ha snabb information om något eller sätta dig in i ett ämnesområde?

Frågan är inte ATT du använder en källa utan HUR! Detta är otroligt intressant att arbeta med ungdomarna med, tycker jag.

Lyckligtvis har lärarna som kommit till föreläsningarna varit mycket positiva och jätteintresserade av hur man kan arbeta som lärare med källkritik på Wikipedia. Ibland har diskussionerna blivit så livliga att det känns tråkigt att avbryta för att gå vidare. Kanske skulle en workshop vara en spännande fortsättning på föreläsningsinnehållet..?

Intressant för mig är också att de allra flesta lärare inte jobbar med Wikipedia i undervisningen. Och att nästan INGA lärare själv bidragit med information till Wikipedia och det som säger att de gjort det, vid nästan varje föreläsningstillfälle varit män. Hm…

En härlig anekdot från höstens föreläsning i en stad nära dig:

Jag står och berättar om hur jag använder Wikipedia i svenskundervisningen då en rar, litet gråhårig dam räcker upp handen.

- JAG har också gjort det med mina elever!

- Åh, säger jag. Vad spännande! Berätta om projektet!

- Jo, säger den rara tanten (och nu verkar hon litet ilsken.) Jag gick in och klottrade och skrev fel saker ÖVERALLT. Ja, för att visa mina elever hur opålitligt Wikipedia är som källa.

- Oj, då, säger jag överraskat. Jaha, men… Varför gick du inte in och lade in korrekt information istället? Som en förebild liksom?

- Hm, sa den rara tanten. Jo… Fast…Nåja, det går inte längre i alla fall för nu är jag BLOCKERAD!

Oj, vad vi skrattade (Och JA – tanten själv också!)

Hoppas kunna dela med mig av fler underbara läraranekdoter under våren.

Vill du läsa mer om föreläsningens innehåll får du gärna på in på Metod och Faktas hemsida eller på Skrivateljén där jag i ett blogginlägg berättar om hur jag själv arbetar med inforamtionssökning och källkritik som svensklärare och även ger föreläsningsdatumen för den som är intresserad!

Och så ska jag verkligen försöka att skriva fler och även publicera fler av era inlägg här på DS som har varit så vansinnigt eftersatt på sista tiden! Tråkigt för oj vad jag har mycket att säga om Klass 9 A!!!

Tack och lov har Rektor skrivit ett inlägg som ni kan kommentera om just denna serie.

Trevlig läsning!

Samtidigt väntar jag att någon skall säga något om de faktiska problem som syns via serien ”Klass 9A”. I mina ögon är de största problemen dessa:

1. Det finns lärare som är yrkesverksamma som inte själva ser att de inte når eleverna (vilket i sin tur gör det väldigt svårt att få dem att utvecklas).
2. Det finns stora motivationsproblem i vår svenska skola. Dvs. eleverna behöver ha roligt hela tiden för att ”orka” lära sig någonting.
3. Rädslan för att släppa in någon i klassrummet som kan ropa att ”kejsaren är naken!” är större än någonsin.

Kan vi inte snälla, snälla, tala om dessa problem istället för att någon har den oerhörda fräckheten att filma lärare som inte är särskilt bra (Ännu! Programmakarna har lovat utveckling).

Kan vi försöka bidra till utveckling genom nyanserade diskussioner istället för att stoppa huvudet i sanden och säga att det är brist på …. (sätt in valfri anledning).

Rektor

Bild: STOCK.XCHNG

Läroplanerna för det obligatoriska skolväsendet och de frivilliga skolformerna inleds med en formulering vars innebörd är att skolan skall vila på en demokratisk grund. Men hur demokratisk är den svenska skolan egentligen och hur väl respekteras grundläggande fri- och rättigheter i den svenska skolan?

I en undersökning från Lärarnas Riksförbund så svarade nästan 70 procent av lärarna som är anställda på friskolor och 53 procent av de kommunala lärarna att de inte skulle våga uttala sig offentlig i media om de var missnöjda med sin arbetsgivare eller skola.

Det kan inte och ska inte vara acceptabelt att det ser ut så här i en demokratisk stat som Sverige. Detta handlar om en av de mest grundläggande fri- och rättigheterna, nämligen rätten att fritt prata med media. Men det är inte bara rätten att fritt tala med media som inskränks i skolan. Såväl lärares som elevers yttrandefrihet och tryckfrihet inskränks. Det handlar bland annat om att en av de stora skolkoncernerna.

Academedia, tvingar sina lärare att skriva på en långtgående tystnadsplikt och det handlar om att elever som deltar i ämnet Livskunskap inte får tala om vad de gör i samband med undervisning i Livskunskap hemma eller i något annat sammanhang. På Tolvåkerskolan i Kävlinge har man skrämt upp lärarna så till den milda grad att ingen vågar säga någonting. Detta har skett genom att de som kritiserat ledningen på skolan har fått gå.

Det ser dessvärre lika illa ut i skolan när det gäller skyddet för den personliga integriteten. Allt fler skolor sätter upp kameraövervakning, något som är mycket integritetskränkande. Man har också börjat med slumpvisa drogtester av elever. För att dessa slumpvisa drogtester inte skall anses stå i konflikt med Regeringsformen så hänvisar man till att dessa slumpvisa drogtester är helt frivilliga. Men stämmer det verkligen att dessa är frivilliga? Vid en närmare granskning visar det sig att det skolorna säger om frivillighet i många fall inte stämmer i praktiken.

Vi kan ta Ekerö kommuns drogpolicy som exempel här. I deras drogpolicy kan man läsa: ”Kan inte misstankarna undanröjas t.ex. genom att eleven genomgår droganalys för att befria sig från misstankar, så måste rektor anmäla misstanke om drogmissbruk hos elev till socialtjänsten.”

Här får eleven i princip välja mellan att ta ett integritetskränkande drogtest eller att bli anmäld till socialtjänsten. Det är knappast att kalla för ett frivilligt drogtest. Men det som kanske är ännu allvarligare med denna formulering, liknande formuleringar finns i många skolors drogpolicys, är att man i princip upphäver den enskilde elevens rätt att bli betraktad som oskyldig till motsatsen har bevisats. En princip som är helt nödvändig för att den enskildes rättssäkerhet ska finnas.

Men det är inte bara eleverna som drabbas av integritetskränkningar i skolan. För arbetsgivare har nämligen den fulla rätten att övervaka till exempel vad de anställda skickar för e-post eller gör på Internet och i sociala medier.

Striden om demokratin är inte över, den har precis börjat, och vi lärare kan, om vi bara vill, spela en nyckelroll för att föra Sverige i en riktning som innebär att vi förstärker den svenska demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna. Om vi ska vinna kampen om demokratin så måste vi kämpa varje dag, varje minut och varje sekund. Det är dags att vi vaknar upp och säger stopp nu till de som vill införa en omfattande övervakning av oss svenskar, genom lagar som FRA-lagen, Datalagringsdirektivet och IPRED. Striden om demokratin kan inte vänta till imorgon. Då kan det vara försent.

Då kan vi stå i en totalitär polisstat där övervakningen av oss medborgare är mycket omfattande. Situationen för mänskliga fri- och rättigheter i den svenska skolan är inte bra och den blir allt värre.  

Fredrik Karlsson, Helsingborgs kommun, Lärarstudent
Blogg: http://blogg.aftonbladet.se/frekar06