Kära UR!

Jag är numera lärare för nyanlända och katederundervisar ofta och gärna. Men som alla lärare behöver jag variation i mitt klassrum. Jag behöver filmer, poddar och andra röster än min egen som behandlar ämnen som mina elever och jag kan ta avstamp ifrån.

Med andra ord: Jag behöver er och era filmproduktioner!

Därför är det med sorg jag måste konstatera att mycket av det ni gör inte håller måttet.

En bonde deklamerar ”Den lyssnande Maria” av Carl Jonas Love Almqvist
för sina kossor. Obegriplig scen UR:s litteraturprogram ”Hej litteraturen”.
(Dikten är fö feltextad, för er som tycker sådant är viktigt.  Originalet lyder:
”Herre Gud, vad det är vackert, att höra toner av en salig ängels mun”)

För att styrka min åsikt, skulle jag nu behöva räkna upp och gå igenom några viktiga UR-program som jag tycker brister (såsom Hej litteraturen, Mitt liv som grej, Bland höghus och paraboler osv) men jag väljer istället att gå djupare in på ett program som jag själv behöver i min undervisning, ett program för nyanlända:

”Svenska med Mahmoud.”

Programmets form och innehåll får representera det jag tycker är problematiskt med många av era produkter. (Inte alla dock, det är klart att det även finns guldkorn.)

Själva programidén är, som ofta hos er, bra i grunden: Tittarna får möta Mahmoud från Syrien och hans svenske kompis Simon i olika vardagssituationer, till exempel när de beställer mat på ett kebab-hak, köper huvudvärkstabletter på ett apotek och tar en typisk svensk fika.

Programidén är som sagt bra. Det är utförandet som brister:

Varför måste Mahmoud pladdra uppjagat hela tiden, avbryta folk och tramsa sig? Jag förstår att ni försöker skoja till det, men det är inte särskilt roligt och tar dessutom fokus från innehållet.

Varför talar Mahmoud och Simon i munnen på varandra? Det är nästan omöjligt att höra vad de säger, till och med för mig som är svensktalande.

Varför leds programmet av en person som talar så fruktansvärt dålig och inkorrekt svenska?  För att ta ett exempel inleds varje avsnitt med en vinjett där Mahmoud säger: ”Lära dig svinska mid Mahmoud Bitar…” och sedan frågar sin sidekick Simon: ”Varför do jättemicket lång?” Programmet riktar sig alltså till personer som ska lära sig språket. Inte är väl tanken att de ska lära sig att uttala och säga fel?

I vissa programinslag talar Mahmoud mer arabiska än svenska? Varför det?

Och varför, varför, varför måste Mahmoud anspela på sex i några av avsnitten? Att Mahmoud ska säga ”kanelbulle” och råkar säga ”knulla”, att han plockar famnen full med smaksatta kondomer istället för huvudvärkstabletter – nej, det är inte särskilt jätteskojigt, varken för mig som vuxen lärare eller för mina nyanlända elever i sena tonåren. Faktiskt bara genant och smått obegripligt.

Slutligen: Varför är själva innehållet så tunt? Det händer så litet? Och varför så få nya ord? När ett avsnitt är slut vet jag inte riktigt hur vi ska bygga vidare på det i klassrummet. Vad ska vi prata om? De fem ord som sades i avsnittet: fika, kaffe, kladdkaka, bulle och knulla?

Simon och Mahmoud tar en fika tillsammans.

En liknande men bättre idé i mitt tycke hade varit att ta en helt vanlig ung kille, förslagsvis från Afghanistan. (Många ensamkommande ungdomar kommer från Afghanistan.) Killen ifråga behöver absolut inte hoppa upp och ner och skräna ”yalla yalla mannen” i varje mening eller spela Allan när andra pratar. Han kan vara sig själv: Trevlig, positiv, nyfiken och seriös. Trots att han är utlänning och därmed tydligen väldigt osvensk.

Låt oss kalla denne unge man Ahmed.

Ahmed – som till skillnad från Mahmoud kan svenska, annars faller hela idén med att lära eleverna språket – är ute med sin kompis Ellen. (Ja, en tjej vore faktiskt bra som sidekick för könsbalansens skull och inte minst för att lyfta det faktum att tjejer och killar ofta är kompisar i Sverige.) Ahmed kan alltså bra svenska, även om han bryter. Han har ett jobb, en lägenhet, ett ordnat liv. Allt det där mina elever själva drömmer om. Han är utvald att leda programmet för att han är någon, som de som tittar på programmet, kan se upp till och ha som förebild.

Och han har massor att visa oss i det nya land som bara för några år sedan blivit hans!

I ett program går Ellen och Ahmed på Skansen. Där finns många djur att prata om och lära sig namnen på: varg, björn och säl. (kan bli rätt trevligt bildmässigt för övrigt.) De går in i några av de gamla gårdarna, till exempel den gamla skolan från mitten av 1800-talet med gamla skolbänkar av trä, planscher med religiösa motiv på väggarna och en kamin att värma blöta barnkläder intill, eftersom många barn på landsbygden hade långt att gå till skolan. De provsitter magisterns kateder, skriver svenska ord med skrivstil på en griffeltavla och suddar med en hartass.

I nästa program går Ahmed och Ellen till Stadsbiblioteket. Men de lånar inte Max potta eller Pippi Långstrump som vid Simon och Mahmouds biblioteksbesök. Ahmed är nämligen 23 år och inte utvecklingsstörd.

Simon tycker att Mahmoud ska låna denna bok.

Istället visar de hur man går tillväga för att skaffa ett lånekort, hur man hittar böcker på dari och svenska, hur man söker efter ljudböcker i katalogerna – allt med hjälp av en bibliotekarie. Allt går mycket sansat till. Ahmed hoppar inte på lånedisken och skriker ”Shoo bre”, däremot lånar han flera böcker. Dialogen är tydlig med många nya, användbara ord, så som bibliotek, bibliotekarie, böcker, tidningar, ljudböcker, lånekort, läsa, söka.

Ahmed och Ellen gör såklart mer lättsamma saker också, som att gå på bio och ta en fika med kompisar. Dessutom går de i ett avsnitt på Eriksdalsbadet och badar ihop. Jo, faktiskt, för tänk så bra det vore om ni på UR vågade lyfta de problem vi haft på senare tid med vissa ensamkommande som inte har någon erfarenhet av att bada ihop med det motsatta könet. Här finns ett gyllene tillfälle för Ahmed att berätta för Ellen och tittarna hur det var i Afghanistan när han växte upp: att kvinnor och män inte badar tillsammans, till skillnad från här i Sverige. Hur konstigt det var för honom först men att han nu ser det som självklart. Känsligt ämne kanske men ack så bra att kunna bygga vidare på i klassrummet sedan.

I alla avsnitt talar Ahmed och Ellen med varandra, en i taget. Ibland skojar de med varandra men det är ingenting som tar över. Dialogen är lätt att uppfatta och tittarna får många nya ord, uttryck och intressanta situationer att diskutera tillsammans i klassrummet. Manuset är bearbetat och genomtänkt. Varje scen är med för att den fyller en funktion. Varje avsnitt kan dessutom textas med dari, somaliska, arabiska eller engelska.

Så skulle ett upplägg också kunna se ut.

Låter det tråkigt, trist, informativt? Ja, kanske. Det beror förstås helt på hur man gör det.

För er utmaning, precis som vilken annan journalist som helst, är ju att blåsa liv i det som ska förmedlas och berättas. Inte skygga för fakta och kunskap och genom tjo och tjim och allsköns trams undvika den. Det blir inte bättre.

Ibland får jag uppfattningen att ni på UR själva anser att det är bättre med en flamsig programledare, som sitter i ett träd och talar om hur BALL det är med historia, än en historiker som berättar hur hen arbetar med att leta i arkiven. Att det är bättre med några tokroliga associationer till totala oviktigheter än underbyggda, intressanta, innehållsligt adekvata resonemang som bygger på grundlig research.

Meningslös scen ur ”Grejen med glasögon”. 

Men saken är den att ungdomar faktiskt inte är dumma i huvudet. Ungdomar vill bli tagna på allvar. De klarar av att titta på en dokumentär om Antiken utan forcerade klipp, rapmusik i bakgrunden och en programledare som dinglar upp och ned i en trädgren och hittar på egna dikter om kärlek.

Det är synd att en del av era produktioner är så dåligt utförda. För ni behövs verkligen! Men ni MÅSTE börja lita på att unga verkligen vill lära, vill veta.

Det är dags för er att sluta leka jobb.

Det är dags för er att sluta tramsa bort kunskapen!

För en tid sedan publicerades två elevtexter på en lärardriven blogg. I texterna propagerades det begeistrat för ”entreprenöriellt lärande” – ett pedagogiskt förhållningssätt som ska genomsyra lärandet i skolan enligt läroplanen Lgr11, trots att det idag finns mycket litet vetenskapligt baserad kunskap kring ideologin.

I texterna hyllades det entreprenöriella synsättet okritiskt alltmedan traditionellt lärande ansågs förlegat: Varför sitta i en trist skolbänk, skriva meningslösa texter och höra lärare babbla när man kan lära sig hur man fixar sponsringspengar från företag och genom det rädda världen?

Då elevens lärare var en minst sagt entusiastisk förespråkare av entreprenöriellt lärande, var det kanske inte helt oväntat att eleverna uttryckte sig lyriskt. Också många begrepp som petats in i texterna vittnade om en tydlig vuxenpåverkan. Ord som ”oortodox”, ”initiativtagande” och ”pionjär” hör vanligtvis inte till den begreppsapparat en tolvåring spontant använder sig av.

Av dessa skäl ställde sig några av oss på Twitter frågande till hur självständiga tolvåringarnas tankar och texter var. Flera var upprörda då de tyckte att läraren oreflekterat använt sig av sina elever för att propagera för sin egen tolkning av den pedagogiska metoden.

Men som så ofta sker i skoldebatten vände diskussionen snabbt. Andra röster föll in och försvarade läraren. Nu handlade det istället om den ”dåliga tonen” hos de som var kritiska. Hur hade man mage att föra fram en sådan hjärtlös kritik – och det mot barn? Att kritiken över huvud taget inte rörde barnen, utan handlade om den vuxne lärarens förfaringssätt, låtsades man inte om.

Och som alltid när anklagelser om bristande etik, kränkning och hån tillgrips, tystnade som genom ett trollslag, all diskussion om själva sakfrågan. För vilken lärare vågar ifrågasätta när ifrågasättandet kallas för hat och drev och sägs handla om att attackera små barn?

Ett blogginlägg publicerades därefter där bloggskribenten i fråga beskyllde de som varit kritiska för att på ett osmakligt sätt endast vilja ”trycka till och svärta ned” både den engagerade läraren och barnen. Skribenten frågade sig: ”Är detta verkligen okej ur ett yrkesetiskt perspektiv?”

Den fråga vi skulle vilja lyfta i sammanhanget går något djupare:  Är det verkligen okej ur ett yrkesetiskt perspektiv att lärare använder sina elever för att marknadsföra sina skolideologiska ståndpunkter, sig själva eller sin skola? Det är något som Lärarnas Yrkesetiska råd borde titta närmare på, anser vi.

I en tid av hård skolkonkurrens då coachningsindustrin kraftfullt vunnit mark inom utbildningsområdet har en kultur skapats där skolor och lärare febrilt försöker profilera sig och sticka ut. I denna PR-djungel, räcker det inte längre med att ”bara” vara en god pedagog. Idag är du som lärare ditt eget personliga varumärke. Personal branding har även i utbildningsvärlden gått från en het trend till ett ofrånkomligt krav. Liksom i andra branscher gäller det att hitta sin unika nisch. Du ska inte bara skapa ditt eget varumärke, du ska också passionerat vara och leva det:

”Hon är läraren som flippar klassrummet!

Han är läraren som geotaggar i skogen!

Hen är läraren som kodar på spansklektionerna.”

Allt under förevändning att sprida och dela ”goda exempel” med varandra – SHARING IS CARING – oavsett kvalitet eller vetenskaplig evidens.

I denna märkliga tävlan om förstelärartjänster, statusfyllda lärarpris och åtråvärda lärobokskontrakt är många beredda att gå långt för att synas i mediebruset. Och för många lärare blir det mest självklara sättet att visa upp sin fantastiska och unika egenart – genom eleverna! Eleverna blir ambassadörer,  inte bara för den metod läraren valt att nischa sig med för stunden, utan för hela dennes pedagogiska persona.

I pedagogiska bloggar, poddar och filmer trängs numera inte bara lyriska lärarröster utan även utvalda, särskilt duktiga elever, vars hängivenhet, kreativitet och storverk ska spegla lärarens gärning och mission. Föräldrar är stolta. Lärare nöjda. Elever glada.

Så vad är egentligen problemet?

När skolan lämnat bildningskulturen till förmån för en alltmer aggressiv reklam- och marknadsföringskultur blir gränsen för vad som bara är ett trevligt pedagogiskt exempel och vad som i slutändan blir ett krasst utnyttjande av barn alltmer hårfin och det kritiska tänkandet får stryka på foten.

För då det inom bildningstraditionen handlade om att just kritisera, problematisera, granska och bedöma, handlar marknadsföringskulturen istället om att hylla och lyfta. Den kritiska diskussionen måste helt enkelt utebli eftersom lärarnas personliga varumärke tar skada av det, även om det är den pedagogiska metoden som de facto kritiseras. Den olyckliga sammanblandningen av lärarens person och lärarens yrkesutövning landar i ett:  ”Jag ÄR det jag GÖR! ”. Med ett sådant synsätt blir allt ifrågasättande ett personangrepp.

Förutom det uppenbart felaktiga i att barn används för vuxnas syften, uppstår även en rad andra etiska dilemman då publiceringsivern inom skolan blivit nästintill religiös:

– Vågar man som barn säga nej till att publicera sig på nätet när ens lärare brinner för idén att eleverna ska dela sina skolarbeten med ”verkliga läsare”?

– Hur mycket av det som ett barn skapar och publicerar tar utgångspunkt i deras lärande och hur mycket handlar om marknadsföring?

– Kan man som 12-åring ta ett publicistiskt ansvar och hur ska detta i så fall se ut?

– Kan man som barn avgöra hur mycket av sig själv man vill dela med sig av på nätet – i synnerhet när uppgifterna man får är styrda från lärarhåll?

– Hur känner barnen om de senare inte kan stå för det de skrivit på nätet?

Det vilar ett tungt ansvar på läraren ifråga när elever ska publicera sig på nätet i skolans regi. Därför är detta frågor vi tror är ytterst nödvändiga att diskutera för Sveriges polariserade lärarkår, då helst utan skygglappar eller anklagelser om hat, drev och ”dålig ton”. Och utan att använda barnen som sköldar i detta viktiga samtal.

Hur gick det då med läraren som blev föremål för sådan livlig debatt? Jo, dagen därpå publicerade hon en film med sina elever. Efter att ha presenterat gårdagens brokiga twitterdiskussion som ett illasinnat ”drev”, lät hon sina elever svara på frågor inför kameran om vad de tyckte om att vuxna betedde sig så här illa.

Filmen är talande då den tydligt visar på vilket sätt lärarpåverkan kan ske. Eleverna sköter sig exemplariskt – de är både verbala och engagerade – och fullkomligt överens med läraren om precis allting. Något annat hade, givet ”diskussionens” förutsättningar, inte heller varit möjligt.

Och när så sker i en klassrumsdiskussion att alla elever tycks tala med en röst, bör det vara lärarens roll att föra in nya och fler perspektiv, belysa olika sidor av saken, lyfta argument som strider emot elevernas konsensus.

En pedagogisk klassrumsdiskussion har ju inte syftet att eleverna ska lära sig att bekräfta en förutbestämd tes. Snarare ska den vara intellektuellt utmanande och tankeutvecklande till sin natur. (Om det nu ens är lärarens uppgift att sitta och diskutera sina egna personliga pennfajter på twitter med 12-åriga elever, på lektionstid.)

Eller som Yrkesetiska rådet skriver: ”Det är alltid viktigt att den relation som skapas inte får utnyttjas på något otillbörligt sätt och att makt och beroendeaspekter beaktas. Det är också viktigt att ständigt aktualisera yrkesetiska överväganden gällande elevers, föräldrars och lärares integritet.”

Filippa Mannerheim, lärare och journalist
Kettil Mannerheim, lärare och arkivpedagog

”Du ska skriva en bok om en fantastisk, unik, underbar, fullständigt makalös person – nämligen dig själv. Det kommer att bli en suveränt bra bok, eller hur?!”

Igår kom också tonårssonen hem med denna klassiska skoluppgift.

”Boken om mig” cirkulerar runt bland Sveriges skolors alla pedagoger och får oräkneliga tummar upp på ”lektion.se”. Alla älskar den – elever som lärare. Så klart. Att berätta om sig själv, vad man gillar, hur man är, vad favorithamstern heter, är det roligaste som finns. Just av det skälet är det en fantastisk uppgift när man vill få igång ett lustfyllt skrivande i klassrummet. Själv brukade jag använda den när jag arbetade på en särskola med tjejer med stort behov av identitetsstärkande metoder. Där var den ett guldkorn.

Frågan är bara om uppgiften (ofta pyntad med blomsterramar och skriven i Words barnsligaste typsnitt Comic Sans) verkligen lämpar sig för den genomsnittlige högstadieeleven? När ungdomarna når tonåren borde väl ändå vi lärare sträva efter att få dem att lyfta blicken från det egna navelluddet och intressera sig litet mer för sin omvärld?

Varje elev ska givetvis se sig som viktig, unik och värdefull i skolan – jag menar verkligen inget annat – men lika bärande är insikten om att andra också är det. Kanske har vi tappat det där sista en aning, i detta tidevarv av fullfjädrad narcissism där ungdomar ständigt får det bekräftat, både i skolan och hemma, att ”vad JAG tycker är viktigt eftersom det är JAG som tycker det.” Med den utgångspunkten är det dock förtvivlat svårt för dem att anamma ett analytiskt förhållningssätt, att förstå att skriften faktiskt är ett kommunikationsmedel, att inse att målgruppen är viktig när vi talar och skriver och att ”Tre Pernillor av fem möjliga” i bokrecensionen är himla rart men knappast en acceptabel och väl underbyggd motivering.

Idag upplever jag det nästan som ett underförstått krav från elev- föräldra- och kollegiehåll att om vi inte lägger upp lektionerna utifrån hur eleverna själva känner och tycker så är inget av det vi arbetar med intressant: ”Vart upplever ni att vikingarna reste?” ger en direkt belöning i form av engagerade klassrumsdiskussioner. Men leder det någonstans?

Visst raljerar jag litet och visst är jag medveten om att många kommer att se resonemanget som konservativ och fantasilöst. Men faktum är att jag verkligen i hjärtat tror att vi lärare bör våga höja ribban ett snäpp och lita på elevernas förmåga att klara av en samhällsanknuten undervisning utanför det egna jaget . De kan! Frågan är: Kan vi?

Å andra sidan kommer jag nu sätta mig och skriva ett lååångt kapitel om hur underbar sonen är (för det är han!) som ett bidrag till boken. Och det kommer att bli jätteroligt. Ur ett föräldraperspektiv är det så klart fantastiskt för oss att ha den boken kvar som minne. Men som pedagog måste jag ändå hoppas att han nästa år får i uppdrag att skriva ”Boken om andra”. Han är såpass gammal nu, vår lillkille.

Filippa Mannerheim

Vill du vara med och utvekla en peddagogik som är helt obeprövad och bara väntar på ditt odelade angagemang? Vill du jobba nästan dygnet runt för att få ungarsom inte riktigt vill gå i skolan men ändå få en laptop att spela WOW på och gymkort, godkända i kärnämnena – då är Framtidsgymnasiet med rätt att ta ut en rejäl vinst rätt arbetsplats för dig!

Vi söker dig som briner för unndervisning, total unnderkastelse och har ett passionerat förhållande till lärande och peddagogik så som vi ser det enligt det schema vi lägger för dig med rspekt. Har du modet, kraften och passionen till att vara med och bygga upp en helt ny skola? Vill du skriva på ett avtal om att du aldrig avslöjar hur litet lärande du jobbar med och hur mycket du ändå jobbar?

Då kan det vara just dig vi söker.

Vi söker världens bästa lärare i svenska, engelska, franska, samhällskunskap, historia, naturvetenskap,Kemi, fysik,  idrott och hälsa, ledarskap, handledarps och divverse anat på 14%. Skit på de t om du har utbildning. Bara du vill vara i klassrummet si sådär åtta timmar om dan . Planering och rättning sköter du diskret på egen tid – det är ändå inte viktit.

Vi förvntar oss att du lever upp till alla styokument och att du fixar Skoinspektionens ´kontolle t. då kan du få en 20-dels lön av vad vi får.

Hör gärna av dig till framtidens skola om du tycker att det låter atraktiv.

På vår hemsida: frammmtidenskola.se kan du läsa mer om våra ideal.

Eleven, en ung 15-årig tjej-  ökänd av både lärarkåren som av skolledningen för att ha stora problem -hade ställt till problem under en redovsining. Hon hade gapat och skrikit, sprungit ut ur klassrummet och sedan kicksparkat på dörren för att få komma in igen. Min kollega hade då tagit in henne i ett angränsande studierum för att hon skulle lugna ned sig. Så blev det inte.

– Jag ska döda dig, din jävla kärring! hade eleven vrålat och tagit några steg mot min kollega som var fullkomligt övertygad om att hon skulle bli misshandlad. Det blev hon inte. Istället stack eleven därifrån medan min kollega chockat försökte samla sig för att gå in i klassen igen. Efter en mycket skakig och jobbig redovisning med resten av klassen blev det rektorssamtal. Ett mycket märkligt sådant.

-Kanske var hon upprörd över att ni skulle ha redovisning? föreslog rektorn. Kanske kände hon sig besviken över att hon inte förberett sig och så kom det ut på det här tråkiga sättet.

-Jo, kanske, sa min kollega upprört men man kan för Guds skull inte bete sig så här ändå. Det är ju ett helt oacceptabelt!

– Ja, absolut. Det är klart det är, sa rektorn. Vi ska naturligtvis tala med henne. Och ringa hem. Men du, Eva, kanske kan du ge mig instruktionerna till redovisningen hon missade så kan jag ge det till henne. Kanske kan hon får redovisa senare för dig?  Det kanske känns lättar för henne. Så att hon inte kommer efter så att säga… Det vore ju synd. Det är ju ingen dumskalle, den här tjejen.

Min kollega darrade på rösten när hon berättade sin historia. Hon var upprörd. Rädd för att gå in i klassen igen och möta tjejen med uppenbara aggressionsproblem. Orolig för vad som skulle hända. Och fruktansvärt förbannad över att skolans icke-stöd. Det är lätt att förstå henne.

Själv har jag varit med om otaliga situationer jag nog tycker borde ha lett till större konsekvenser än ett litet tillrättavisande finger från skolledningshåll. Det behöver inte ens gälla hot och våld. Flera av mina klasser genom åren har fullkomligt splittrats sönder på grund av tre elever som absolut inte vill studera och därför gör allt i sin makt för att förstöra lektionerna för de andra. De lyckas. Självklart lyckas de. Jag har ingen chans att skapa ett lärandeklimat i ett sådant klassrum. Trots det är jag tvungen att streta på. Tvungen att försöka anpassa lektionerna till de där tre som bråkar, väsnas och förstör istället för till de 25 elever som faktiskt vill lära sig.

Med åren har jag faktiskt undrat mycket över var gränsen borde gå. Kanske borde de elever som av olika skäl inte fungerar i ett vanligt klassrum få slippa det. Om inte annat för att ge de övriga eleverna en chans.

Så vad hände då med min kollega? Jo, hon jobbar kvar. I samma skola, med samma klass, med samma elev med samma problematik. Polisanmäla? Nej, det orkade hon inte. Föräldrarna lovade nämligen dyrt och heligt att göra en motanmälan om min kollega vågade sig på något sådant. Flickan hade nämligen gråtande hävdat att det hela började med att min kollega slagit henne i ansiktet flera gånger och kallat henne för både det ena och det andra. Det var DÄRFÖR hon blivit så upprörd och hotat min kollega till livet.

Nu går flickan tack och lov ut nian i vår. Kanske får jag henne som ny elev i mitt klassrum till hösten. Vi verkar ju ha en tendens att vilja skjuta problemen framför oss när vi av olika skäl inte mäktar med att göra något åt dem.

Några saker jag funderar över:

1. Varför coachas inte de ordinarie lärarna i programmet? Var det inte det som var meningen? Istället förpassas de raskt till ett klassrumshörn (skamvrån?) medan superpedagogen håller låda där framme under pampiga tongångar av Europahymnen för att förstärka framgångssagan och elevernas behov av auktoritär ledning.

2. – Jä mäj två tiiimar mä däj och om du inte far minst VäGä jag sluttarr såm lärarä! säger Stavros segervisst till en ”buslessen” elev i en stimmig korridor. Eleven sitter alltså snällt och lyssnar  i två timmar medan en hyperenergisk Stavros springer fram och tillbaka och förklarar matematiska problem för henne  (vi TV-tittare får inte höra vad han säger eller hur han förmedlar kunskapen ) ackompanjerad av en pampig Europahymn. Eleven får MVG! Superpedagogen slipper sluta som lärare. Vilken tur! Men hur gick det till? Ingen vet. Bara superman…förlåt… superpedagogen. Själv har jag jobbat i tio år som lärare och måste nog vara världens uslaste pedagog för jag har aldrig efter enbart två timmar lyckats få en elev från IG till MVG i svenska. Borde kanske testa med en bandspelare som vrålar ut Europahymnen i klassrummet när jag kör mina genomgångar av hur man skriver en debattartikel…? Det är nämligen den enda pedaogiska idé jag fått under programmets gång.

3. – Nu ska vi ha ett LITTERATUUUURPROJEKT! väser superpedagogen Gunilla skarpt till Klass 9 a. -Hurra, vad roligt, nu får jag verkligen lust att läsa böcker, tänker eleverna… nog inte! Var är superpedagogernas passion till ämnet? Klippte SVT bort detta av utrymmesskäl? Vilka i klass 9 A kommer att få en varm känsla i magen när de ser en bok i framtiden. Att läsa böcker är som att stiga in i andra människor, få tillgång till nya världar och fantastiska möten. Men inte i klass nio A så vitt jag kan se. Där handlar skönlitteraturläsning om att öka elevernas läsförståelse som är en katastrof för nationen. Där ser man… Det var det böcker handlade om för en superpedagog.

4. – Vi är så himla besvikna på skolan och lärarna. Alltså, om man inte hör något från skolan då tror man ju att allt är bra, säger mamman till eleven Ludvig som har stora problem med matten och har haft så sedan årskurs 1. Vid varje utvecklingssamtal (en gång per termin) har mamman fått höra att Ludvig inte klarar matten och att skolan försöker sätta in stödresurser för att hjälpa honom. Ändå är det en fullkomlig överraskning för henne att så är fallet när TV intervjuar henne. -Varför har inte skolan GJORT något? undrar mamman ilsket. Själv undrar jag snarare varför inte mamman inte gjort något. Det är ju liksom hennes son. Men efter varje utvecklingssamtal där hon som förälder fått svart på vitt att det här går inte bra det, har mamman gått hem och tänkt att detta är ju för bövelen skolans ansvar, inte mitt. DET tycker jag känns oerhört märkligt i synnerhet med tanke på att varje handledare har 16 ungar att hålla reda på och mamman med största sannolikhet inte har fler än säg fem.

Jag försöker med hela min person att försöka förstå vad det är som händer där inne i klassrummet men jag får liksom inte riktigt grepp om det, så fjärran är det. Hur kan superpedagogik plötsligt handla om absolut ordning och reda, en massa moralkakor, mätning av resultat  och ibland litet kexchoklad som variation. Och plötsligt mitt i allt detta obegripliga får eleverna höga poäng på proven. Fast det går ändå för långsamt liksom och superpedagogerna är oroade. Ska de lyckas?

Det hela känns mystiskt. Och ganska redigerat. Och på något vis väldigt långt ifrån den verklighet jag själv befinner mig i. Men den numera ganska tjatiga beskrivningen att det är lärarna och endast lärarna som är ansvariga för elevernas dåliga resultat känner jag i alla fall igen mig i.

Kanske borde jag helt enkelt kolla på Top Model i TV3 istället. Där får man ju i alla fall litet motiveringar av juryn till varför modellerna lyckas eller inte.

Filippa Mannerheim

Den praktiska verkligheten är nämligen den att vi lärare gör en samlad bedömning av våra elevers kunskaper efter avslutad kurs. Vi ska inte endast se till de kunskaper de hade på ett visst prov och heller inte de kunskaper de visade upp när kursen började. Vi ska sammaställa ALLT DET ELEVEN VISAT UPP och koka ned detta till en bokstavskombination vars kritierer stämmer bäst överens med elevens kunskaper. (Det vi sett av dem alltså. Det finns oerhört många elever som skulle kunna ha fått högsta betyg men varit för lata att visa upp dessa kvaliteter och vi lärare kan tyvärr inte sätta betyg på det vi ANAR att eleven skulle ha kunnat om han eller hon lagt manken till.)

Det är heller inte en enda elev vi lärare ska bedöma utan ibland flera hundra. Med andra ord är det begripligt varför vi går runt och ser ut som Lilla My vid terminssluten.

Bakgrunden till förslaget om att eleverna ska få överklaga sina betyg är att det finns utredningar som visat att lärare sätter betyg på olika och oklara grunder. Himmel och pannkaka vilken dum utredning…

Jag ska nu berätta en hemlighet. Men den är läskig så sluta läsa här om du inte orkar med den hårda och hemska verkligheten: Betyg är subjektiva! Jo, det är sant. Vi som bedömer våra elever är människor med olika tolkningar av vad ett ”effektfullt” språk är. Så är det. Det enda som kan få våra bedömningar att närma sig varandra är om vi får tid för att samtala och bedöma tillsammans. Det får vi sällan. Istället sitter vi som isolerade öar och stretar ensamma på kammaren. Och efter den ansträngningen får vi höra hur urusla vi är att bedöma likvärdigt.

Om vi vill ha ett absolut rättvist system får vi sluta bedöma och börja mäta istället. ”När föddes Hitler?” eller ”SkrevSelma Lagerlöf Herr Arnes Penningar” är då bra  frågor att ställa till eleverna. Alla lärare kommer att bedöma svaret exakt lika enligt ett fyrkantigt facittänk. Eleverna kommer att få millimeterrättvisa betyg. Men frågan är: grundat på vilken kunskap?

I andra länder tjafsar man inte om betygens inbyggda orättvisa. Alla vet att bedömningarna lärarna gör är subjektiva men lärare i England eller Frankrike har så hög status så att det är en ickefråga. Men inte i Sverige. Där ältar vi och gaggar och ojar oss och gnäller om hur ORÄTTVIST det hela är.

Själv tycker jag min lön är fördjävla orättvis trots att vi har lönekritierier! I år fick jag en hundring mer i lönekuvertet och låg alltså långt under snittet. Tydligen är jag en skitlärare om man frågar mina skolledare. Till skillnad från late Börje som knappt håller lektioner men visar sig i alla sammanhang där ”skolans bästa” är i fokus. Han får påökt så det förslår! Ingetont om mina kära kollegor men lönesättning är knappast särskilt rättvis heller men märkligt nog springer ingen runt och gapar över detta faktum.

Tack och lov sågar utbildningsminstern utredningens förslag och pekar på att det bara kommer att leda till kraftig byråkratisering med skyhöga kostnader. Samt att vi lärare skulle stirra oss blinda på skriftliga provsvar när vi sätter betygen. Det sista tycker jag själv är oerhört viktigt i sammanhanget. När man sätter betyg tänker man som lärare på helhetsbilden – det eleven visat och sagt på lektionen, det man sett av elevens aktivitet under grupparbeten, det eleven reflekterat kring under en enskild feedbackdiskussion, alla de muntliga uppgifterna som eleven gjort osv. osv.

Själv ber jag till alla mäktiga gudar om att detta vanvettiga förslag inte kommer att gå igenom. För hur i himlens namn ska jag dokumentera de bitar som inte handlar om skriftliga provresultat? Det kommer att ta oerhört med tid för att göra detta på ett sätt som är begripligt och struktrerat för andra. Tid som ska tas från den viktiga klassrumstiden med eleverna – eller?

Det gör inte Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström! Han tycker att det viktigaste av allt är att ”En reporter prövar olika sätt att skriva på”. Om de inte gör det kommer språket att DÖ, tror Sandström.

Själv höll jag på att dö när jag läste den här unge, (faktiskt mycket snygge) men uppenbart inte helt talangfulle reporterns fullkomligt obegripliga artikel här om dagen. En artikel som absolut inte borde ha gått igenom. Så – hur gick det här till, frågade jag nyfiket chefreaktören i ett mejl och väntade spänt på en förklaring typ: Oj då, oj då, det här ska vi verkligen se upp med nästa gång, vi har brustit i våra redigerarrutiner, eller nått sånt…

Som lärare är det fullkomligt glasklart att den reportern antingen haft mycket hög feber vid skrivtillfället eller inte alls begriper hur man skriver en sammanhållen och väldisponerad text.

Men Daniel Sandström tycker att artikeln är bra och försvarar till och med den virriga ingressen: ”En reporter måste pröva olika sätt att skriva på, annars kommer språket att dö. Alla texter kan inte vara sådana, men några måste pröva nytt.” skriver han i sitt mejl.

Intressant. Korkat men mycket intressant. Intressant också koncernchefen Johan Ståhl känner sig trygg med att Sandström ”kommer att föra in Sydsvenskan i framtiden.”

Vi på DS stirrar in i spåkulan och skyggar för visionen.

Å andra sidan är chefredaktör Sandström helt utan formell journalistutbildning så vi borde kanske inte skälla så på honom, stackars karl. Han doktorerade istället i litteraturvetenskap 2002, med en avhandling om poeten Kjell Espmark. Månne är det detta poetiska intresse som inspirerat chefredaktörens tjusiga undersåtar att ta ut svängarna mot det mer obegripliga hållet?

Men borde det inte i så fall ske på hexameter eller åtminstone med några ynka metaforer i alla fall?

undrar Filippa på Dagensskola (som OGILLAR när en chefredaktör försvarar ett sådant uppenbart hafsverk när det finns arbetslösa journalister som skriver dubbelt så bra men inte får jobb)