Så meddelade då Håkan Juholt sin avgång för några timmar sedan. Den enda som säger sig vara överraskad är Carin Jämtin. Socialdemokraternas verkställande utskott hade ju trots allt intygat att han hade deras förtroende en dag tidigare, varpå Juholt skulle resa hem för att vila upp sig. Kl. 23 kallade han till den presskonferens han avsåg att hålla kl. 15 följande dag.

Håkan Juholt var ett udda val. Han har varit med länge och har många medlemmars förtroende. Ett faktum som för mig snarare skulle ha lett till funderingar över medlemsbasen än funderingar kring Juholt som partiledare.

Jovial till sättet och säkert en trevlig kompis, men inte en kunnig eller skärpt yrkesmänniska. Mängden misstag, grodor och bevis på bristande omdöme har varit ansenlig. Det första – att inte berätta för valberedningen att hans sambo är tidigare straffad och det senaste – att under Folk och Försvar beskylla alliansen för att driva igenom sin försvarspolitik tillsammans med Sverigedemokraterna, iställlet för en bred uppgörelse med Socialdemokraterna, när beslutet i realiteten fattades innan Sverigedemokraterna satt i riksdagen. Det hela blir lite extra pikant, eftersom det är just i försvarsutskottet som Juholt har sin riksdagsbakgrund och är han inte informerad om annat så borde ändå försvarsfrågorna sitta.

Kanske kan tyckas att den som inte sympatiserar med Socialdemokraterna inte behöver bekymra sig, men en sund demokrati behöver en opposition. Med Juholt vid Socialdemokraternas roder har en stor del av oppositionen flutit fritt. Demokrati är inte det samma som att någon som är vald skall ha makten, utan att olika åsikter har sina representanter som slåss och kämpar om makten. De olika representanterna skall bevaka varandra och hålla dem i schack och se till att de inte får mer makt än de bör ha.

Men alla medverkande har inte bara ett bevakande ansvar för demokratin. Genom flagrant inkompetens och uppenbara lögner förminskas förtroendet för demokratin och de politiska företrädarna. I Sverige finns en tradition av att hylla även den som sparkats till följd av grava misstag. Jag menar att det är ett misstag i sig. VU borde inte ha gett Juholt sitt förtroende för att han sedan skulle kunna åka hem och kalla till presskonferens inför sinaste närmaste där han till burop och nej-rop kunde meddela sitt omedelbara frånträdande från ordförandeposten. Inte minst lämnar det utrymme för nattmösseförslag som Staffan Danielsson som tycker att Juholt är reko och har haft det så tufft med media att han borde få bli landshövding. Ett förslag som hade varit avsevärt svårare att lägga fram om Socialdemokraterna varit raka med att Juholt fått gå på grund av förtroende- och kompetensbrist. Vore man kort och gott raka med otillräckligheter så skulle innehavarna inte ha så lätt att göra fortsatt karriär i det offentligas tjänst.

Med lite tur startar nu en intressant period. Socialdemokraterna, som idag är en splittrad grupp med inte allt för många gemensamma nämnare annat än längtan tillbaka till maktens grytor som förenande faktor, måste börja fundera över vilka de vill vara och vilket samhälle de skall arbeta för – bortom plattityder och slagord som för länge sedan förlorat sin relevans. Kan de samla såväl de mest statskramande planekonomerna och de mest maknadskramande socialliberalerna? 

Skall de bli ett trovärdigt alternativ så måste de skaffa sig en själ och en karaktär. Stå för det som är rätt, inte den som är röd per automatik. Ha en plan som inte bygger på vindmätningar och röstmaximering till nästa val. Nästa partiledare kommer sannolikt få fatta en hel del svåra beslut och måsta ha tåga nog för att klara av det. Med hänsyn till den oförmåga till lojalitet som setts inom organisationen under Juholts ledning krävs nog också ett ganska starkt skinn på näsan. Kanske bör de till och med konstatera att valet 2014 inte är ett där de allvarligt satsar på att återta makten, utan istället satsa på idéutveckling och intern upprensing.

Andra läsvärda på samma ämne:

Johanna Graaf

Ulf Bjereld 

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om socialdemokraterna, Håkan Juholt, demokrati, opposition, grodor

_{»crosslinked«}

Jag försöker att inte använda Dexion för annat än den samhällsdiskussion som kan antas intressera läsarna, men idag skall jag göra ett avsteg från den principen. Jag har just upptäckt att en av mina absoluta favoritkollegor genom tiderna är ute på jobbmarknaden. Har du möjligheten så vill du ta chansen!

Gabriela har påbörjat en datavetarutbildning, men insåg att hon vill arbeta mer med människor och mindre med kod. Tidigare har hon arbetat med mjukvarusupport, för att därifrån gå vidare till produktutveckling, testningsansvar och webredaktör för ett mjukvarubolag i Göteborg.

Gabriela är kvalitetsmedveten, reko, initiativrik, lyhörd och jäkligt smart, socialt skicklig, och har en underbar förmåga att kommunicera med alla yrkesgrupper och människosorter. Hon har ett varmt skratt och mycket omtanke. Du kommer garanterat få mer än hon lovar för hon har dessutom ovanan att vara ödmjuk.

För dig som i Göteborgsområdet behöver hjälp med ledning av supportgruppen, en produkttestare inom mjukvaruområdet och/eller en webmaster finns så väl mina som tidigare arbetsgivares varma rekomendationer.

Lämna en kommentar nedan eller maila mig på sophia [@] dexion.org så skall jag skyndsamt förmedla kontakt!

Läs även andra bloggares åsikter om Gariela Buda, mjukvarutestning, produkttestning, webmaster, support, projektledning, nytt jobb, projektledning

Två journalister har dömts för terrorbrott och för att ha tagit sig in i Etiopien olagligt och idag rapporteras att två av SVTs medarbetare gripits i Etiopien. 

Etiopien är trots frånvarande demokrati ett av de länder som Sverige är mest förtjust att skänka biståndspengar till. Att demokrati och rättssäkerhet är bästa sättet att ta människor ur fattigdom, tycks inte spela någon roll när man vill spela god, så istället pumpar vi in pengar i en korrupt stat som förtrycker sina medborgare och griper våra journalister.

• Regeringen beskriver historia i bistånd och nutid.
• Sida skriver om sitt arbete.
• Martin Ängeby uttryckte redan i september min ståndpunkt i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om Utrikes, bistånd, demokrati, journalism, Etiopien

En stor andel glada skratt och välbehag i maggropen skapade Sanna Plong Raymans och the Inslag Santesson Orchestras hemmainspelning om Slussen för några veckor sedan.

Jag blir genuint glad av människor som förverkligar små idéer och som dessutom besitter både humor och musikalitet. Vi saknar sådant i Sverige! Det är inte genom att sitta på ett torg man utmanar makten utan att genom att håna den på fyndiga och smarta sätt.

Det är därför nedslående och ledsamt att läsa att Wiehes skivbolag nu kontaktat dem med krav om ta bort inspelningen överallt där den kan tänkas finnas. Upphovsrätten ni vet … Jag undrar stillsamt hur mkt av Karl Gerhards produktion som raljerade med allt och alla som gjorde bort sig som funnits om dagens lagstiftning gällt då.

Det var några år sedan som jag läste upphovsrätt så jag satte mig och läste igenom de förändringar som gjorts 2010 och 2011 och det var ingen upplyftande läsning.

I en blandning av rester från 60-talet finns ett långtgående och ensidigt skydd för upphovsrättsägarna och deras företrädare, för stat, skola och bibliotek men mycket lite, med betoning på MYCKET lite, sägs om möjligheten att till exempel skapa satir.

Faktum är att några paragrafer lätt skulle kunna tas för satir av upphovsrätten, trots att de är fullt allvarliga. Vad tycker ni till exempel om denna? 

“51 § Om litterärt eller konstnärligt verk återgives offentligt på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen, äger domstol på talan av myndighet som regeringen bestämmer vid vite meddela förbud mot återgivandet. Vad nu är sagt skall ej gälla återgivande som sker under upphovsmannens livstid. Lag (1978:488).”

Den andliga odlingens intressen …

Faktum är att man tycks ha upphävt äganderätten till viss del vad gäller verk med högt ekonomiskt värde som säljs i yrkesverksamhet, givet att det inte är en byggnad och givet att priset överstigen en fastställd norm.

“26 n § Om ett exemplar av ett originalkonstverk som har överlåtits säljs vidare inom upphovsrättens giltighetstid har upphovsmannen rätt till ersättning (följerätt) om någon som är yrkesmässigt verksam på konstmarknaden är säljare, förmedlare eller köpare vid försäljningen. Med originalkonstverk avses”

Just satir har inget uttryckligt skydd, vilket är beklämmande och praxisen är dels mycket liten och dels äldre än de senaste lagändringarna. Läget torde således vara oklart.

Medan vi med spänning väntar på besked om satir är en lagligt uttrycksform i Sverige, trots att den grundar sig på annans verk, kan vi väl le lite åt att Mikael Wiehe som normalt inte ger så mkt för rättssäkerhet utan tycker att Kubas kommunistiska rättslöshet är vackert nu ändå tar fan vid hornen och skyddar äganderätten.

Andra som tar upp olika delar av frågan är 

• Johan Norberg
• Adam Cweijman Newsmill
  • Svar från Wiehes advokat, som vill ha bort låten, men inte tagit sig tid att lyssna. Newsmill
• Johan ingerö på SvDs ledarblogg
• Isobells verkstad
• Upphovsrättslagen för den hågade

Och så förstås – den fantastiska låten!

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, Mikael Wiehe, Sanna Rayman, Peter Santesson, Inslag, slussen, satir, lag, praxis

Härom dagen pumpades nyheten ut att 1/3 av personalen på Södersjukhuset ansåg att det var kvinnans fel att hon blev misshandlad.

Jag var sannolikt inte den enda som blev ARG. Den som har sett en människa brytas ned och förnedras blir lätt det. Men jag fick inte ur mig någonting, det var liksom för dumt. Och det var det. Ekot refererar till en studie som ännu inte finns och där frågan berör orsakssamband, inte skuld. Är det kvinnornas passiva personlighet som gör att de löper större risk. På DET har 28% svarat ja:

Läs mer hos Per och på dagens medicin

De som inte var så bra på källgranskning:

Norlén/Thalén Finné – moderaternas arbete mot mäns våld mot kvinnor

DN

SR

Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om faktagranskning, nyheter, mäns våld mot kvonnor, tidningsankor

Jag har allt sedan jag såg uppmanigen att tvätta i lägre temperatur för att skydda miljön frustat av ilska. Det är rent ut sagt korkat.

Kläder du har på dig, framför allt sådana du har närmast kroppen blir fulla med bakterier och bakterier vill man inte ha i kläderna i någon större utsträckning. Det är de som ger dina kläder en viss odör om de får hållas i textilen. Som kvinna riskerar du att ådra dig urinvägsinfektion om du inte tvättar bort bakterierna i dina underkläder. Olika individer är olika känsliga dock. För att döda bakterier krävs antingen höga temperaturer gärna uppåt 90′ men inte under 60′. Eller kemikalier.

När jag läser miljötips i Hem och Hyra som rekommenderar folk att tvätta i 40′ (redaktionen svarade aldrig på min kritik), i maskiner som minimerat vattenmängden så blir jag lack. De som lyder råden kommer antingen ha smutsiga kläder, eller har köpt kläder med kemikalier i.

När jag hittar träningskläder i min mans tvätt som inte får tvättas varmare än 40′ så blir jag lack, för de är farliga både för honom och miljön.

I Sverige har vi om vi vill ren energi, renare än de felsta andra delar av världen. Att värma vatten är inte miljöfarligt, men dyrt eftersom elmarknaden är ett politiskt oligopol. Men det skulle ju gå att ändra. Istället får vi huvudlösa råd från människor som bara tittat på myntets ena sida och med bristfällig kunskap där till.

Jag grunnar över vad som hänt om tvätt i likhet med belysning blivit en politiskt styrd fråga. Då skulle vi alla behöva ha miljöfarliga kläder som skadar våra kroppar, därför att vi skulle vara förvisade till tvättmaskiner med knapp vattentillförsel med en maxtemperatur på 40′.

Precis som vi inte längre får köpa de mer energikrävande glödlamporna som å andra sidan inte innehöll de gifter som många lågenergilampor gör.

Politiker är trenddjur. Trenddjur skall inte leda, de skall möjligen inspirera.

Läs här om våra gifitga kläder som möjliggör ljumma tvättar. http://www.dn.se/nyheter/sverige/silver-i-klader-forgiftar-naturen

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, miljötips, tvätt, kläder, impregnering, miljögifter, trendkänslighet, kunskap, politik

Det är med en konstig känsla jag sitter här i sängen. Armarna går upp över huvudet i en förnöjd segergest nästan av sig själv. och vad är segern? Jag har diagnosticerats med en propp i benet och fått medicin.

Förra lördagen skadade jag foten och besökte akuten i Norrköping. Jag önskade att jag fått mer information om vad man bör tänka på när man rör sig med kryckor, för efter att ha avslutat konferensen som föranledde mitt Norrköpingsbesök och tagit mig hem till Gäteborg med hjälp av SJ och tågbyte så var jag inte hel i axlarna.

Ett par dagar stilla i sängen följt av lite rörelse uppe och en tur till gymmet som gymmässigt inte var mkt till rörelse, men å andra sidan var vägen dit ganska ansträngande. En smärtande lårmuskel föranledde ytterligare ett drygt dygn till sängs.

Jag vet inte riktigt hur länge, men sedan mitten av veckan så har jag störts av värk i ben och fot. Inte där skadan sitter, utan generellt. Jag har också haft en känsla av att någonting är fel, men inte haft någonting att peka på. Vilket har gjort mig förtvivlad. Bokstavligen.

Läkaren i Norrköping ville att jag skulle på återbesök efter en vecka för att byta gips till ett med klack samt för att röntga och kolla av. Till slut fick jag en röntgentid här i Västergötland, men en vecka senare än önskat och det fanns ingen “vanlig” läkartid angiven i anslutning.

Det här med att aldrig få besked, att inte, efter en akut situation nattetid få träffa en läkare som klargör vad man kan förvänta sig och inte, vad man skall tänka på och sånt. Det är fördjävligt otryggt. Att sedan försöka påtala för sköterskor att det inte känns rätt och få suckar och fräsanden att kan man inte ge sig till tåls då får man söka akuten … Akuten för mig är för akuta ärenden. En yxa i foten, andnöd, men det är inte synonymt med drop-in. När det dessutom är vansinnig storm så som det var här i veckoslutet tänker jag att det nog finns de med värre skador än ett illa sitttande gips.

Men smärtan fortsatte och Niklas reagerade på att mina tår var vitblå, som om de ärgat. Akuten fick det bli. Och all den där oron som gnagt lade sig sakta till ro när läkaren konstaterade att de nog skulle ta bort gipset så att de fick kika på vaden. Ett ultraljud senare var proppen konstaterad, därefter röntgaddes foten och de konstaterade att de inte förstod varför jag blivit gipsad med den frakturen. Snart hade jag fått en ordentlig genomgång om vad som är fel, vad som skall göras, tider inbokade och där till hade jag tappats på blod och fått lära mig att sätta spruta på mig själv.

Nej, det var verkligen inte vad jag tänkt, eller ens befarat. Propp i benet är avsevärt mycket sämre än ett illa sittande gips som stoppar blod och gör illa fraktur. Men nu vet jag vad det är jag känner i benet och jag har en vårdplan. Att bli tagen på allvar istället för att bli bortviftad som överkänslig (villket jag med viss bestämdhet kan konstatera att jag inte är, men däremot inte särskilt tålig för respektlöshet eller oro. De biter mig hårt) är en avgörande skillnad. 

Människorna på Mölndal var nästan magiska och roliga. En sköterska bad mig gå tillbaka efter ultraljud helt glömsk om min fot och började skrattande be om ursäkt och berätta om gårdagens julbord. Vad jag trodde var en bortkommen syster visade sig vara en skakig läkare som visade sig vara överläkare… Det där med social framtoning är spännande. Framför allt syster Lenny som förklarade och visade och var allmänt lugn när nålfobikern tappades på blod och satte spruta.

Sådant som fascinerade mig var svårigheten i att överföra information vid “vaktbyte” men också att de inte kunde se min röntgenbild som finns i systemet på samma sjukhus. Jag önskade att jag hade haft min journal i handen. Det hade kännts mycket lugnare och lättare. Jag är inte för fem öre kapabel att tolka informationen, men då vet jag ändå att de har den onformation de skall ha.

Så i slutänden är jag lättad av att ha en propp i benet. Ironiskt va? Norrköping skämtade jag rått om vid hemkomst från akuten för en vecka sedan. Glad över att inte ha fått benet amputerat etc. De har inte ett gott rykte, vilket gissnignsvis inte gör det lättare att vända och få in bra folk. Man vet ju aldrig om alternativa skeenden, men utan ett onödigt gips är chansen att proppen aldrig uppstått. Tack Landstinget i Östergötland!

12/12 Uppdatering:Igår ville läkarna att jag skulle ha en stödstrumpa som gick från tå till lår för att stödja såväl frakturen som blodomloppet. Sådana fanns inte på ortopeden varför jag fick mina mått på en lapp, benet lindat och åkte till apoteket i Nordstan. Apoteket gick inte att nå per telefon så först när vi kom dit fick vi veta att de inte fanns, men istället fanns på ett annat apotek. Det framgick också att det fanns fler uppgifter jag borde haft som kompression (hur mycket den skall krama benet). Vi bestämde oss för att vänta till dagen efter, ringa sjukhuset och få klara besked först. I förmiddags fick jag tag på dem, talade med en sköterska som utan att ha sett min journal bestämt sade att så där gör vi inte. Jag förmådde henne att acceptera att det var en läkarordination och att jag nog gärna ville göra som läkaren sade, även om hon hade en avvikande uppfattning. Hon lovade att kolla med läkaren, tog mitt nummer och skulle återkomma. Det var 10 timmar sedan.

Kanske är det småpotatis, kanske inte. För mig är en propp i benet en läskig sak. Det kan om det vill sig illa bli farligt. Det här är den tredje sköterskan sedan i onsdags som tagit mitt nummer, lovat att kolla upp fakta och återkomma, men inte gjort det. I de tidigare fallen kunde det ha lett till att proppen inte upptäckts under ordnade former, om jag inte stått på mig. I det här fallet – vi har lindat mitt ben efter bästa förmåga, men det vore skönt att veta att det blir så rätt som möjligt. Jag förstår att det är ett stressigt jobb emellanåt, men också ett jobb som kräver empati och förståelse för att den i andra änden inte har de sakkunskaper de själva besitter. För mig har idag varit en dag av oro. Samt med en obehaglig känsla av att jag behöver stå framför näsan på dem och vifta för att bli tagen på allvar. Obehagligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Vård, sjukhus, Göteborg, Norrköping, landsting, Landstinget i Västra Götaland, Landstinget i Östergötland, Östergötland, Västra Götaland, kundkontakt, empati

I lördag trillade jag och gjorde illa foten med resultat att jag och akuten på Vrinnevi lasarett fick återse varandra.

Skulle jag komma i kontakt med vandrarhemsägaren som inte hade kostat på sig sänglampa vid våningssängens överslaf (varför jag yrvaken skulle upp och släcka taklampan som jag läst vid och somnat ifrån), som tyckte att en väldigt ranglig våningssäng med stege som slutade en bra bit upp i luften är ok och som inte utrustat lokalen med första hjälpenutrustning tror jag att även vederbörande kan få en remiss till akuten. I min försorg. Hade det inte varit för ovanstående och att inte heller rullgardin i ett fönster som vetter mot bangårdens strålkastare fanns så hade jag rekommenderat Vandrarhemmet Above.

Nåväl, om vi nu skyndar förbi den massiva röklukten i det väktarbemannade väntrummet och skylten med info om att alla patienter bemöts med respekt och att personalen förväntar sig samma tillbaka, vilken jag hittade när jag kom ut från receptionen där jag chockad och mörbultad avbröts mitt i en mening för att sköterskan behövde svara i telefon och skrattande prata en stund med en kollega så är min poäng denna:

Besöket på akuten som innehöll en röntgen, en snabb läkarkoll och en gipsning tog drygt 4 timmar, av vilka jag tillbringade den största delen av tiden på en bår utan fotstöd med en allt mer svullen ankel, får ändå betraktas som ett snabbt besök.

Jag fick skriftligen intyga att jag mottagit en lapp med info om att gipset skall hållas högt, torrt och att man skall söka hjälp om smärtsamt tryck uppstår. Sedan fick jag lite andra papper som inte förklarades och de har fram till idag legat i handväskan. Läkaren skulle, som jag uppfattade det skicka en remiss till Sahlgrenska, eftersom han ville att jag skulle komma på återbesök efter en vecka, så att det kan bedömmas om allt gått bra, eller om det behöver opereras.

Så sakta började jag undra vart Sahlgrenskas kallelse tagit vägen och efter lite telefonerande stod klart att de inte fått ngn remiss och att Norrköping inte skickat en. Då jag tar fram röntgenbilden som jag fått en kopia på inser jag att jag också fått med mig en remiss.

Sahlgrenska undrar per telefon om jag kan faxa upp den. Nej, inte sedan 2001 har jag kunnat faxa. Jag undra – kan jag maila den? Nej, de har inte mail.

De har inte mail.

Jag undrar om hon kan boka mig en tid och så får de remissen med posten i morgon? Nej men kanske har jag en anhörig som kan komma upp med remissen? Hon kan nämligen inte boka en tid förrän en läkare tittat på remissen.

Min snälla man åker med remiss och fullmakt upp till Sahlgrenska, men de menade förstås Salhgrenska i Mölndal. Inte ett ord om det per telefon, som jag  nådde genom att begära ortopeden i Sahlgrenskas växel. Efter lite stånkande går sköterskan min man talar med med på att faxa över papperna till Mölndal och vi kan ringa dem om några dagar för tid. Min man förklarar att det inte tar ett par dagar att faxa papper och hon går med på att göra det samma dag och säger att vi kommer att få en tid om 10 dagar.

Niklas ber henne då titta på papperna som anger återbesök inom en vecka från lördag räknat. Idag är onsdag. Vi rekommenderas att söka akuten i Mölndal och hoppas på ortopedens dagjour.

Det här hade varit så lätt avhjälpt om ortopeden i Norrköping postat eller faxat ärendet direkt till Mölndal/Sahlgrenska. Men det hade väl också varit rimligt att ha samma procedurer för alla papper? Får jag skriftligen intyga att jag mottagit gipsvårdspapperet, så förväntar jag mig inte att papper av större vikt bara sticks till mig efter en sömnlös natt på akuten. Tänkte läkaren att jag nog hade fax hemma, eller att jag skulle trippa till lådan med dem – jag och mitt gips? Hellre du än jag liksom? Eller stupar vi på det lilla ordet “tänkte” som i det här fallet hänger samman med rutiner.

Men det är inte allt. Eftersom jag var på resande fot, vilket såväl sköterska som läkare var informerad om, hade jag bara högklackade stövlar med mig. Sköterskan frågade om jag var van vid klackar och sade att jag kanske kunde hålla balansen då. Men ingen information om hur man skall hantera kryckorna.

Jag kan med bara lite erfarenhet av kryckor konstatera två saker. Det handlar inte om balans i relation till klackar. Jag hade inte på några villkor släppt iväg någon med intrycket att klackar kan fungera till kryckor. Det handlar inte om balans, utan om att man med kryckor normalt går med hälen först vilket inte går med klack. Man behöver dessutom en gummisula för att inte halka då all tyngd läggs på en fot i pendelrörelse. Eftersom kryckorna ställdes in väl långa och utan instruktion så förflyttade jag mig stora delar av söndagen i högklackat samt hela tiden tills jag nådde hemmet med axelmuskulaturen istället för hängandes på raka armar. Fan vad jobbigt det var. I försök att ta mig upp för trappor lade jag mig raklång ett par gånger på väg hem. Nåväl, man skall inte vara rädd för ödmjukhet.

I två dagar kunde jag nätt och jämnt ta mig till badrummet för egen maskin, för axlarna smärtade redigt och övriga kroppen var helt slut.

Hur det hela förlöper med Sahlgrenska återstår att se.

Jag är obeskivligt glad över att inte vara ensamstående, att vara bestämd och framåt och att till fullo behärska spåket. Annars hade min sits varit ytterst besvärlig.

Som kuriosa kan jag ju nämna att jag inte heller hade packat för transport på kryckor och kunde inte ens bära handväskan själv. Resan hem innebar byte i Nässjö. Jag talade med konduktören och bad honom fråga två konferensdeltagare som jag skymtat längre bort i vagnen om de också skulle byta i Nässjö och i så fall kunde hjälpa mig med väskorna. De skulle de inte, men konduktören kunde hålla tåget medan de hjälpte mig till rätt perong.

Vid själva bytet talar jag med en annan konduktör och påtalar att de inte får åka utan grabbarna som skulle hjälpa mig. Han blir irriterad och tar mitt bagage innehållandes handväska och datorväska m.m. och börjar hojta till förbipasserandes lämnandes mina tillhörigheter till främlingar som skall till Göteborgståget.

Allt förlöpte väl och två omtänksamma gentlemän hjälpte mig fram till och ombord på tåget.

Men det gör inte konduktörens agerande ens i närheten av ok. Jag hade kunnat stå på perongen i Nässjö bestulen och utan såväl telefon som plånbok. Fullständigt hårresande självsvåldigt beteende!

Har i dag haft ett par påringningar från ett nummer som enligt nätet troligen tillhör Ventelo, ett företag med inte allt för bra renommé, men som slutligen visade sig tillhöra Företagsrådgivarna.

Samtalet utmynnade i att de får rapporter (förmodat från skatteverket) om nystartade företag och att jag klämmigt tjoade “men du jag är SÅ bra på att söka upp hjälp när jag behöver den och så gillar jag inte telefon reklam. ALLS.” “Nej, jag hör det” svarade kvinnan.

Men sedan undrade jag hur i hela friden det var mitt privata nummer hon fått. Jo, det var ju förstås det jag lämnat till skattemyndigheten innan jag skaffade ett nummer till firman. Men när har jag gett dem tillåtelse att lista det undrar jag. Det har jag verkligen inget minne av och det verkar helt orimligt att jag skulle, eftersom jag avsåg att skaffa ett separat nummer. Så jag sökte kontakt med myndigheten i fråga, vilket fick bli per mail. Det blir lättare att dokumentera på så sätt.

Så här skrev jag:

“Vid min ansökan hos er ombads jag lämna telefonnummer, vilket jag hörsammade. Jag undrar lite stillsamt när och hur ni bestämde att det nummer som jag lämnade för att ni skulle kunna nå mig (mitt privata, eftersom jag ännu inte skaffat ett firmanummer) skulle offentliggöras för världen och om ni någonstans på vägen tillfrågat mig om det var vad jag önskade?

Orsaken till att jag frågar är att en strid ström av försäljare nu ringer på mitt privata nummer. Flera från så kallade bluffföretag som har som verksamhet att i lagens gråzoner lura mindre vetande.
Numren är nu korrigerade, så när ni nästa gång säljer mina uppgifter, era datasamlingar, så blir det i alla fall firmanumret som drabbas.
Skulle jag betygsätta förfaringssättet så skulle betyget inte bli översvallande varmt.
Ser med spänning fram emot ert svar,
Göteborg den 30/11 2011

Sophia Blomqvist”

Får jag svar kommer uppföljning!

Läs även andra bloggares åsikter om Skatteverket, Företagsrådgivarna, statliga databaser, företagande

Vi behöver inte gå så långt för att komma till en värld som skiljer sig helt från vår. Promenerar man i Minsk en vinterdag, så kan man lätt förledas att tro att man är i Sverige på 30-40-talet.

På torgen är människor ute och åker skridskor tillsammans. Mängden ungdomar som rör sig på egen hand är försvinnande liten och generellt är människor artiga. I affären expedieras du personligen över disk, in absurdum (så tror jag dock inte att vi har haft det i Sverige). Generellt kan delar av Minks te sig tämligen idylliska.

Ja vid sidan om att de sovjetiska emblemen och fanorna hänger över huvudgatan och att de tjusiga husen enbart är framsida, på baksidan ser de ut som vilket sovjetbygge som helst, men flagande färg runt fönstren, tegelväggar och en hög grad av förfallenhet. Då är vi ändå i en av stans bästa delar.

Telefon skall du kanske inte hoppas på, för linorna är underdimensionerade, men om du kan betala så löser det sig. Någon annan blir utan.

Det är inte bara husen som är fusk och med en fasad som döljer sådant vi inte vill se. Det gäller även demokratin och rättssäkerheten. Ja, jag vet inte ens om man kan tala om fasad när det kommer till de frågorna.

Det är inte mycket vi kan göra som enskilda i andra länder. Huvudsakligen handlar det om att rikta strålkastarna mot det som händer. Det är vi inte särskilt duktiga på. Som i dessa tider då ångesten varit stor över att en 300 år gammal ek står inför fällning. En 300 år gammal ek som riskerar att när som helst falla sönder och skada eller döda förbipasserande. Samtidigt sitter två unga män inför rätta också med en fällning hängande över huvudet. Men fälls de riskerar de att dömas till döden om två dagar, den 30/11.

De har ingen bakgrund i strålkastarljuset, men hittades efter bombningarna i Minsk. Det läggs inte fram några bevis mot dem, annat än de vittnesmål och erkännanden som båda avgivit efter tortyr av den mindre milda sorten.

Än är tid, men världens ögon behöver vändas mot Belarus/Vitryssland omedelbart. Och vi måste stirra stint, tills diktaturen fallit och dödsstraffet är borta.

Rätten att leva och rätten att behandlas rättvist är nämligen absoluta värden.

Läs vad Isabel Sommerfeld, Info Belarus, skriver och skrev i januari.

Du kan underteckna ett upprop här!

Uppmana vänner och bekanta att göra det samma!

Läs även andra bloggares åsikter om Belarus, Minsk, Vitryssland, Dzmitry Kanavalau, Uladzislau Kavalyou