Dig here - Gräv här!

Att tro på sin sak

2012-01-01T15:48:00.000+01:00

Jag har börjat bära en liten röd stjärna på kraguppslaget igen. Är ibland frestad att ha min morfars gamla partimärke istället.

Min morfar var inte på något sätt speciell. Hans livsstil skilde sig inte avsevärt från hans grannars. Han gick med andra ord varje dag till jobbet, återvända senare på dagen, åt sitt kvällsmål, tilbringade kvällarna hemma eller ibland med vänner, lade sig för att nästa dag stiga upp och jobba igen. Och så vidare, på sätt och vis ungefär som miljardtals andra arbetande människor runtom i världen.

Han knackade inte dörr för att sälja ett politiskt budskap. Han var ingen politisk aktivist, i alla fall inte under de år då jag hade förmånen att växa upp i hans hus.

Men en sak var intressant: han var stadskänd som kommunist. Det berodde på att han inte gjorde någon hemlighet ut av det han tyckte. Öppnade käft på jobbet, på söndagens möte med de andra gubbarna, utanför mataffären när han snackade med grannarna, hemma vid matbordet… Han gick som pensionär dessutom trotsigt omkring med sitt lilla gamla partimärke från 1930-talet i kavajuppslaget. Inte illa i ett så pass antikommunistiskt samhälle som Västtyskland. Det var det då. Han var kanske nån slags enstöring.

Gick man ut med honom för att handla i centrum stoppades han hela tiden av folk som ville snacka politik med honom. Ibland för att göra sig lustig över honom, ibland för att skälla på honom. Men det blev i alla fall en del intressanta samtal.

Denna märkliga gubbe påminner mig mycket om en av mina käraste vänner, Henk från staden Eindhoven i Holland.

Socialistisk tomatsoppa. Kravmärkt. Mums!

Henk är nästan rikskänd i sitt hemland, därför att han delar ut tomatsoppa i hela landet. Han har säkert delat ut miljontals flygblad. Han är en av holländska SP:s främsta aktivister. Ingen kan gå förbi Henks lilla radhus utan att notera att det bor ett partimedlem i huset: Partibil utanför, valaffischer i fönstret som vetter mot gatan. Dessutom vet alla grannar att det är Henk som brukar fylla deras brevlådor med SP:s material. Han knackar nämligen på och frågar hur det står till med dem innan han gör det. Onödigt att säga att även Henk alltid har ett SP-partimärke i jackuppslaget.

Det som förenar Henk och Josef, min morfarsgubbe, är att politik helt enkelt är ett sätt att vara för båda två. Var de än sitter, står och går så är de medvetna politiska varelser. Deras partimedlemskap är liksom en del av deras sätt att vara. Och de klarar av att leva ut det, utan att vara missionerande, moraliserande eller outhärdligt präktiga på något sätt. För de är det helt naturligt att andra människor har andra åsikter – jag minns väl att min morfar brukade särkilt ofta diskutera politik med de som just inte höll med honom…Och alla vet om det.

Det får bli mitt nyårslöfte: att bli mer som Josef och Henk.

Svar på tal, Stefan Olsson

2011-11-13T12:32:00.001+01:00

Landskrona är en "arbetslöshetsstad" hävdar ledarfiguren för stadens högerpopulister i ett inlägg på SD:s hemsida som publicerades den 11/11. Det där citatet ska jag komma ihåg när (v)i nästa gång ber de styrande i staden - 3+1-klövern bestående av fp, m, mp och sd - att redogöra för sin politik för jobb och välfärd.

Stefan Olsson har retats av en insändare i City där det påpekas att Landskronas borgerliga treklöver vill byta ut stadens befolkning. De vill ha rikare landskronabor. Sverigedemokraterna vill ha en vitare befolkning. Inte konstigt att de jobbar så pass bra ihop, skriver jag i insändaren.

Nu har vi fått ytterligare ett bevis på detta. Jag citerar Stefan Olsson: "En okontrollerad invandringspolitik och kravlös integrationspolitik har skapat problem som måste lösas." Ersätt "invandringspolitik med "nyinflyttning av bidragsberoende människor" och, hokuspokus, så har ni Folkpartiets standardsvar på frågan varför Landskrona har sociala problem.

Som sagt, borgare och sverigedemokrater brukar inte ha några större samarbetsproblem.

När en Stefan Olsson eller en Torkild Strandberg klagar över allt bidragsberoende i staden så påpekar de gärna att allt elände beror på sossarnas historiska misstag: att på 1960- och 1970-talen se till att bygga bort bostadsbristen i stan.

Bostadspolitik, mina herrar, skapar inte strukturella problem, men kan förvärra dem. Det är bara att titta på det borgerliga Stockholms vrickade bostadspolitik för att fatta hur man inte vill ha det.

Stefan Olssons och hans politiska kompisars problem är att de förvandlar politiken till klassförtryck. De vill nämligen gärna göra saker som gör livet bättre för den redan välmående delen av befolkningen. Samtidigt som man vill göra livet surt för stadens sämre ställda befolkning.

För borgarnas del handlar det om ett traditionellt borgerligt intresse: Om du kan betala för dig, behöver du ingen välfärd - du klarar dig alldeles utmärkt på en marknad där plånboken styr. Därför ska den gemensamt ägda välfärden urholkas, därför ska det privatiseras och konkurrensutsättas.

För sverigedemokraternas del handlar det antingen om cynisk politisk lurendrejeri eller bara om dumhet. De säger sig ju företräda (det vithyade) småfolket - i själva verket går de i borgarnas ledband. I alla fall i Landskrona.

Men i längden håller det här inte.

Apropos Juholt*

2011-10-16T11:43:00.000+02:00

Håkan Juholt har onekligen utsatts för en mediedrive. Samtidigt kan man inte, vilket många sossar och andra personer med hjärtat till vänster gör, avfärdar det hela som ont förtal.

Vi vet att Håkan Juholt nog inte är sämre än andra riksdagsmän när det kommer till utnyttjandet av diverse förmåner.

Problemet är att det över huvud taget är möjligt för riksdagspolitiker som Juholt att utnyttja ett system som i grunden är förlegat. Att arvodera parlamentariker väldigt generöst går tillbaka till den romska republikens tider, då man ansåg att höga inkomster var det enda sättet att göra senatorerna omutbara. En vacker, men redan då ganska så felaktig tanke.

Att riksdagspolitikerna lever i en verklighet som skiljer sig så radikalt från allmänhetens levnadsvillkor är nämligen ett problem i sig.

Vilken normal dödlig skulle i dag få bostadsbidrag med en inkomst på 56000 kronor i månaden? Vem kan avstå från att ”stå till arbetsmarknadens förfogande” i åratal och räkna med att få behålla sin tidigare inkomst?

Politiker beviljas förmåner och arvoden som ligger långt över vad de flesta människor någonsin kan komma i närheten av att tjäna. Det gör att avståndet mellan politiken och folket ökar. Vårt samhälle blir kallare.

Alltfler människor drabbas av ”utförsäkring” och får det svårt att få vardagen att gå ihop. Landets politiska elit låtsas som ingenting och höjer sina arvoden regelbundet.

I riksdagen är Vänsterpartiet det enda partiet som vill att riksdagsmännens ersättning ska sänkas påtagligt, närmare bestämt från dagens nivå till 42500 kr dvs ett s.k. basbelopp. Vi vill helt enkelt minska avståndet mellan politiken och väljarna, det behövs mer tilltro till partipolitiken, inte mer bränsle för politikerförakt.

Samtidigt har även Vänsterpartiet problem med det hela: (v)åra riksdagsmän är världsbäst i att utnytta riksdagens inkomstgaranti. Och det flesta har inte heller några problem med att uppbära alla dessa förmåner (bostadstillägg för boende i Stockholm, frekventa flygresor, U name it). Även detta är ett problem i sig. Dock inte något juridiskt sådant.

* en något annorlunda version publicerades som insändare i Helsingborgs Dagblad den 14/10-2011. Finns inte med i webbversionen av tidningen.

Vänsterpartiets framtidsdiskussion

2011-09-03T13:52:00.002+02:00

Vänsterpartiet håller på att diskutera sin framtid. Men den diskussionen har definitivt hamnat i skymundan av partiledardebatten. Inte konstigt kanske, under de senaste årtionden har betydelsen av ordförandeskapet snarast ökat än minskat. Personkulten, som präglade framför allt den kommunistiska rörelsen väldigt länge, har ersatts med mediafokusering.

Alltsedan Richard Nixon ansågs ha förlorat ett presidentval i USA år 1960, bl a därför att han var orakat i en tevevalduell med sin betydligt snyggare och fräschare motkandidat John F Kennedy, har partipolitiken haft en trend att värdera teveframträdanden och dyl. högre än fotarbete. Det är förståeligt: genom att sitta i en tevesoffor når man ju väldigt snabbt långt fler presumtiva väljare än genom att hålla på med flygbladsutdelning utanför systemet eller torgmöten i Torsby.

Was tun?

En partiledare som misslyckas i media är en misslyckad partiledare, ty det medför inte sällan taskiga valresultat.
Men, det hela är ju mer komplext än så.

Ett stort problem för ett parti som Vänsterpartiet är att man har ett stamväljarskap som väntar sig vissa saker, men de där trogna väljarna utgör bara en liten del av väljarkåren.

Man fiskar därför hela tiden efter nya väljare - och den enda gruppen som egentligen är nåbar brukar vara socialdemokratiska väljare. Är de där väljarna missnöjda med sossarna finns all anledning att bearbeta dem så att de vandrar vänsterut. Låter man bli det - ungefär så som i valet 2006 - så väljer de nog sofflocket eller går till höger.

Vänsterpartiet har under många år låtit bli att försöka profilera sig som ett parti som attraherar socialdemokratiska väljare. Konstigt: senast det hände var på 1990-talet och det gick ju rätt så bra...
Under de senaste åren har man dock hellre valt att säga precis samma sak som sossarna - t.ex när man kritiserar alliansregeringen eller när man valde att tona ner sina mer radikala politiska krav kring arbetstidsförkortningen - eller så har man lyft frågor som i första hand riktar sig till en välutbildad väljargrupp med sin främsta hemvist i storstadsområdena. Sådana frågor kan handla om klimaträttvisa, generös asylpolitik, sexuella minoriteters rättigheter, antibilism. Sådana frågor är viktiga, men också tämligen snäva i en viss bemärkelse. I Höör vinner man t.ex inga val på dem.
Och i Stockholm konkurrerar man med miljöpartiet - och får stryk av dem...

Vänsterpartiets problem är med andra ord egentligen inte att man är för traditionalistiska eller för lite feministiska - utan helt enkelt ett för smalt, för akademiskt och dessutom för fegt parti.

I dagarna håller partiet på att revidera sin EU-politik. Istället för raka rör blir det en massa om och men. Nej vi ska inte slopa kravet på ett utträde ur EU. Men vi ska lägga det i "målpåse"... Låter ungefär som den linje som programkommissionen försökte få genom i frågan om 6-timmars arbetsdag: nej, vi ska inte överge det här väldigt viktiga "långsiktiga" krav, men vi ska inte på något sätt driva det...

Budskapet blir alltså suddigare, och folk utanför undrar nog vad (v) egentligen menar: är de nu för eller emot EU???

Det hela ser jag som ett uttryck för en överfokusering på realpolitik och taktik. Utrymme för visioner och uppkäftighet finns inte i den världen.

Och minst tre av partiets partiledarkandidater står precis för denna hållning, ty de har suttit länge och varit med om att utforma den befintliga partilinjen.

Vi får väl se hur det blir om någon av dem får ta över stafettpinnen efter en till synes trött Lars Ohly.

2011-09-02T17:50:00.002+02:00

Staffan Norberg is back. Och han skriver det som han gör sedan många år tillbaka. Det går tydligen att återanvända gamla debattartiklar och får de publicerade i DN-debatt vid behov. Jag gör samma sak och citerar mig själv:

"Sedan år 2003 kan man satsa en måndadslön och sin häck på att [Staffan Norberg] hör till de "ledande vänsterpartister" som inför varje partikongress, på senare år också efter varje partikongress, och inför varje valrörelse publicerar i DN hysteriska upprop eller syrliga debattartiklar om Vänsterpartiets brister. Sådant gynnar förstås en hel del andra intressen än de som Staffan tror sig främja"

Vill ni läsa hela mitt gamla alster så finns det här:
http://henke-s.blogspot.com/2007/12/om-nyttiga-idioter-frn-sdertlje.html

Vem gynnas?

2011-09-02T13:53:00.002+02:00

Det finns ett otäckt mönster i den globala politiken: Först bombar man ett land sönder och samman, sedan organiserar man konferenser där andra länder ska finansiera återuppbyggnaden.

En sådan konferens äger just nu rum i Paris och handlar om Libyen. Frankrike och Storbritannien, som haft en nyckelroll bakom utbrottet av ett fullskaligt inbördeskrig i det nordafrikanska landet, försöker nu framställer sig som välvilliga skyddsmakter. Måhända att de t o m får ett FN-mandat inom en närmare framtid för att garantera lugn och ordning i det sargade landet. Det hela påminner på ett obehagligt sätt om gamla tider, och Libyen kan mycket väl bli ett nytt protektorat under utländsk kontroll. Ungefär så som Afghanistan och Irak.

Vem gynnas?

Läs gärna Walden Bellos intressanta analys av spelet kring Libyen.

Allt detta skulle man kunna beteckna som en klassisk imperialistisk plot.

Men eftersom det hela har framställts som en humanitär insats sitter i alla fall den svenska vänstern och applåderar, om än inte allt för entusiastiskt kanske. Lyssna t.ex på en något svamlig Hans Linde.

Återigen har vi alltså ställts inför fullbordade fakta. Överste Gaddafis regim har fallit. Men inbördeskriget är inte slut. Den nya ordningen är beroende av utländska vapen och för befolkningen i Libyen kommer den nya vardagen knappast bli en dans på rosor.

Förespråkarna för sådana "humanitära" interventioner kommer att påpeka att det är viktigare att störta en diktator än att bry sig om de problem som år av krig och instabilitet medför för ett land och dess befolkning.

Den bakåtvända diktaturkramande vänstern har fått vatten på sina kvarnar och kommer att tro att de nu precis som alltid hade rätt när de ventilerade Gaddafis propagandan under kriget i tron att det skulla handla sig om något slags alternativ sanning.

Vi som vare sig gillade Gaddafi eller Nato är som vanligt efterkloka.

Franska, brittiska, USA-amerikanska och andra företag kommer att känna stora pengar på återuppbyggnaden och det faktum att de nu kommer bättre åt Libyens naturtillgångar.

Och jag har blivit ännu mer desillusionerad.

Suck.

Lob der Partei

2011-08-27T19:55:00.000+02:00

Oj, oj. I en tidigare krönika skrev jag att kommunisten Bertolt Brecht hade författat texten till den ökända stalinistlåten Lied der Partei.

I själva verket är Brecht oskyldig i sammanhanget. Det var ingen mindre än Louis Fürnberg som skrev "partiets sång" år 1949 som en hyllning till Tjeckoslovakiens kommunistiska parti. Tjeckerna var dock inte särskilt förtjusta, förtäljer diverse artiklar på nätet. Det berodde nog på att Fürnberg var tysk.

Jag får be de båda författarna om ursäkt.

Brecht skrev däremot dikten Lob der Partei som inte alls fick samma popularitet - sången blev ju så småningom den inofficiella partihymnen för det östtyska statsbärande partiet SED - men ändå...

För att inte nämna "den lärande pjäsen" Åtgärden (Die Massnahme). De där lärande pjäserna skulle användas som redskap för att skola såväl skådespelarna som publiken och handlade s.a.s. om kommunistpartiets etiska problem. Åtgärden handlar om det hårda, men nödvändiga beslutet att avrätta en kamrat vars agerande har hotat överlevnaden av en kommunistisk agitationsgrupp. Pjäsen ansågs av somliga kritiker fungera som ett försvar av Stalins "rensningar" på 1930-talet. Brecht förbjöd visserligen att pjäsen iscensattes efter 1945, men ändå...

Det där k-ordet

2011-08-27T15:55:00.000+02:00

"Folk och familj” heter ett stående inslag i den dagstidning jag läser till vardags. Tidningen är förstås borgerlig, finns ju inga s-märkta eller andra dagstidningar kvar i Skåne. Men den berikar mitt liv tack vare en utförlig lokaldel och en förvånansvärd påkostad kulturdel. I denna tidningsdel finns under rubriken Folk och familj alla dessa småannonser om förlovningar, vigslar, nyfödda, begravningar.

Och där finns dessutom notiser om allt möjligt. T.ex om små och stora kändisars födelsedagar: Häromsistens kunde jag läsa att en gammal bekant fyller 41. Det är Grön Ungdoms forna ordförande Yvonne Ruwaida, som sedermera gjorde parlamentarisk karriär.
Och så hittade jag en TT-notis om att en av mina favoritförfattare, den tyske dramatikern och författaren Bertolt Brecht, avled för 55 år sedan. Medan läsningen om Ruwaidas politrukkarriär var mest banal, blev det mer intressant att läsa hur Brechts roll i världshistorien tolkas för och åt läsaren.

OBS!!!
Bilden är inte reklam för någon åsikt
som författaren hyser,
utan bara en illustration.

Jag kunde sålunda läsa att många av Brechts pjäser ”tillhör dramatikens klassiker” och att Brecht gick i landsflykt år 1933, ”eftersom han var socialist och tydlig motståndare till nazismen”. Intressant. Ty, Brecht var visserligen antifascist, men han var också k-o-m-m-u-n-i-s-t.

Jag misstänker att den person som författar sådana här smånotiser för TT:s räkning på något sätt tyckte att det lät bättre att inte skriva det där k-ordet rakt ut. Eftersom Brecht är en kulturpersonlighet som sina politiska övertygelser till trots ingår i en borgerlig kulturell kanon behöver man förstås skala bort det som kan tyckas vara anstötligt. T.ex att denne Brecht, vars inflytande över modern västerländsk teater är enormt, skrev dikter och låttexter som hyllade såväl Stalin som stalinismen. T.ex Das Lied der Partei (Partiets låt) från 1950:

"Sie hat uns alles gegeben,
Sonne und Wind und sie geizte nie.
Wo sie war, war das Leben,
Was wir sind, sind wir durch sie.
Sie hat uns niemals verlassen,
Fror auch die Welt, uns war warm.
Uns schützt die Mutter der Massen,
Uns trägt ihr mächtiger Arm.

Refrain: Die Partei, die Partei,
Sie hat immer recht
Und Genossen es bleibe dabei,
Wer da kämpft für das Recht,
Der hat immer recht
Gegen Lüge und Ausbeuterei.
Wer das Leben beleidigt,
Ist dumm oder schlecht,
Wer die Menschen verteidigt,
Hat immer recht.
So aus Lenin'schem Geist
Wächst von Stalin geschweißt
Die Partei, die Partei, die Partei."

Sången är förstås mest ökänt för refrängens slut: "Format i Lenins anda, växer, svetsat av Stalin, partiet, partiet, partiet...Och så vidare.

Denne Brecht var helt enkelt en kommunist av sin tid. På den tiden ifrågasattes Stalins förträfflighet inte av många partimedlemmar, särskilt inte efter att Sovjetunionen hade vunnit kriget mot Nazityskland. Och så sent som år 1956 kunde ju också en C H Hermansson författa hyllningstal till den där Stalin.Och det fick C H ju också höra länge...

För många sentida kulturvetare har det dock varit enklast att helt enkelt ignorera det faktum att Brecht inte bara var vänstervriden, utan dessutom övertygad kommunist fram till sin död.

Ibland hittar man visserligen ett påpekande om att han på gamla dar skulle ha ändrat sig och blivit någon slags dold antikommunist. Han satt ju i sin sommarvilla i Buckow och skrev elegiska dikter som kan tolkas som en försiktig kritik mot DDR-regimen. Samtidigt anklagade han å andra sidan de arbetare som gjorde uppror mot regimen år 1953 för att vara ”CIA-avlönade provokatörer”.
Klurigt det där.

Denna text har i kortad version publicerats i tidningen Flamman.

Om att leva som man lär

2011-08-13T13:49:00.001+02:00

När min morfar var en ung bagarlärling organiserade han sig i facket och sedan i ett arbetarparti. Arbetarrörelsen expanderande. Rörelsen kunde tack vare en stark och levande organisation organisera medlemmarnas behov ”från vaggan till graven”. A-kassa, sjukdomskassa, begravningskassa, bostadssparande, barnomsorg, idrotts- och ungdomsverksamhet m m organiserades inom och av rörelsen – helt enkelt därför att borgarnas samhälle inte gjorde det. Människorna visste detta, och det var lätt för arbetarrörelsens agitatorer att tala till folks egenintresse och få många att gå med och aktivera sig politiskt och fackligt.

Så kunde det se ut förr.

När min mamma var ung behövdes inte längre någon egen organisation för att organisera socialförsäkringar eller fritidsgårdar. Det gjorde kommunen eller staten. Arbetarrörelsens gamla "frontorganisationer" fick numera bidrag och/eller hade tappat anknytningen till den politiska rörelsegrenen. Men många i hennes generation var missnöjda med samhällets utveckling ändå och ville kämpa för mer rättvisa.

Såväl socialdemokratin som dess mer eller mindre radikala kritiker från vänsterkanten växte sig starka. Dessutom växte nya sociala rörelser som högljutt ifrågasatte samhällsordningen, inte minst kvinno- och miljörörelserna.

Men vad hände sen?

Redan innan 1970-talet ökade faktiskt klyftan mellan de ”politiskt medvetna” och de politiskt mindre medvetna människorna påtagligt. De politiska ungdomsförbunden, som förr i tiden hade en väldigt vardagsnära verksamhet, började akademiseras. Tills viss del visserligen en bieffekt av 1960-talets utbildningsrevolution, men det är kanske ändå ett uttryck för det faktum att arbetarrörelsen någon gång mellan 1950 och 1990 tappade sin direkta förankring i arbetarklassens vardag.

Partipolitiken fjärmade sig från sina rötter och blev alltmer ovardaglig. Det politiska språket tilltalade folk i allmänhet mindre, kunde inte minst på 1970-talet bli mer och mer jargonartat. Idag verkar folk bry sig mindre om vad de politiska rörelserna har att säga, har kanske tapopat tron på att något går att förändra över huvud taget.

Inte konstigt när man inte känner mer av och om sina politiker än det man läser i tidningen eller ser på teve.

Tänk på det här: När min morfar var politiskt aktiv skedde politiska diskussioner i första hand på arbetsplatsen och i bostadskvarteren. När min mamma var aktiv så skedde ”politik” i alla fall utanför arbetsplatserna – SSU och andra delade t.ex flygblad och tidningar utanför fabriksgrindarna – och på gator och torg. Idag sker politik mest i media, under valrörelsen kanske i valstugor.

Jag tycker att det är talande att Vänsterpartiet sedan numera snart 10 år, om inte längre, ägnar så pass mycket tid åt att diskutera nygamla arbetsmetoder som dörrknackning eller studiecirklar. Det förra framställs som oerhört nytt, det senare vill alla ha, men partiet hinner liksom inte genomföra dem. Eller så nobbar medlemmarna dem, därför att folk inte hinner ta sig lokalen.

Det som förr i tiden var en självklarhet – att leva sitt politiska engagemang där man fanns – har blivit ett slags utopi.

Idag är det bara de där sektliknande små vänster- eller miljögrupperna som lever det som ett slags plakativ livsstil. Och just det skapar ju en hög barriär mot det omgivande samhället, helt enkelt därför att knappt någon delar den där medvetet radikala livsstilen.

Vänsterpartisterna vill däremot gärna vara som folket i allmänhet, men behöver ordna studieresor till Holland för att studera vardagligt politiskt engagemang. Dagens vänsterpartister (och andra) gömmer sig nämligen hemma, diskuterar med varandra på nätet, visar sig i bästa fall offentligt på 1:a maj eller Stadshuset och kämpar sig på sina möten genom formella dagordningar och kommunalpolitiska struntfrågor.

Jag är övertygad om att arbetarrörelsen och vänstern bara har att vinna på att synas till vardags och att ta vardags- och plånboksfrågorna på allvar -titta på bara Fagersta och Degerfors! Bara att förlora på att gräva ner sig i den där "alla-är-emot-oss - vi-är-mot-alla"-belägringsmentaliteten som dessvärre är så lätt att frestas av.

Internetextremism

2011-07-25T17:14:00.000+02:00

Det har givetvis sagts en hel del klokt om terrordåden i Norge de senaste dagarna.

De flesta politiska analyserna följer dock i stort två huvudspår:

borgerliga kommentarorer underströk i första vevan att det handlar om en enskild (underförstått galen) gärningsman, för att sedan bunta ihop gärningsmannen och hans nazistiska åsikter med "extremism" i största allmänhet.
mer vänstervridna kommentatorer påpekar att borgarna först felaktigt pekade ut islamister som ansvariga, medan det i själva verket är nazister som är mycket farligare. Faktaunderlaget lät inte vänta på sig, det finns ju statistik på det.

Båda huvudspåren har en, något obehaglig, gemensam nämnare: man bekräftar bilden av att det finns ett påtagligt terroristhot som (underförstått) kräver mer åtgärder av statsmakterna. På sätt kommer även de norska terrordåden bli en del av den självbekräftande profetian som går ut på att polis och säkerhetstjänster ska få alltmer befogenheter för att övervaka våra samhällen. De blodiga attackerna mot den norska vänstern blir därmed i förlängning till bra argument som kommer att motivera övervakning, åsiktsregistrering och annat mot bl a vänsterns politiska verksamhet. På sätt och vis kan man fråga sig om Anders Breivik inte uppnår sitt propagandiska mål på det sättet.

Speciellt kampen mot "internet-extremism" lär nu stå högt på dagordningen igen efter att Breivik har visat sig vara aktiv i nazistiska nätfora. Det öppnar förstås för idéer om att öka censurtrycket på webbhotell och andra, en trend som hittills mest varit förknippad med öppna diktaturstater. Att t.ex Google (vars samarbete med den kinesiska regimen i censursammanhang är väl dokumenterat) nyligen sponsrade konferensen SAVE (Summit Against Violent Extremism) bådar knappast gott.

Så kan det allt oftare se ut.
Censur är f.ö. alltid godtycklig och i och med detta orättvis

Om Vänsterpartiets historia

2011-07-24T11:16:00.001+02:00

Jag fortsätter mina funderingar kring Vänsterpartiet.

Jag har hittills noterat att Vänsterpartiets kris är strukturell dvs vi har ett inneboende problem som inte lätt kan lösas genom att bara ”föryngra ledningen”.

Dessutom har jag konstaterat att Vänsterpartiets budskap är suddigt, därför att dagspolitiken och detaljfrågor dominerar, visionen är nertonad. Jonas Sjöstedt fyller f.ö. på med en liten, men helt träffande analys av det sistnämnda.

Jag håller med Jonas när han pekar ut den osaliga kommunismdebatten som en anledning till att Vänsterpartiet fegat när det kom till diskussionen om den socialistiska visionen. Skulle dock vilja tillägga att man också haft en period, så där i mitten av 1990-talet, då denna feghet provocerade en trotsreaktion bland många partimedlemmar i allmänhet och hos ungdomsförbundet i synnerhet. När partiet skalade ner det där med att man egentligen brukade ha en antikapitalistisk grund att stå på och när alltfler ledande vänsterpartister ville vara med om att tävla i avståndstagandena från sin egen partihistoria kom motreaktionen som ett brev med posten: plötsligt blev det liksom en vogue att kalla sig för kommunist igen. Helt enkelt för att markera att man minsann vågade vara radikal och ta skit för det. En av dem som outade sig som kommunist då var dessutom ingen mindre än partisekreteraren Lars Ohly, redan glömt?

Det här får nog bli föremål för dagens funderingar: hur hanterar Vänsterpartiet sin egen historia?

Jag har intrycket att man inte riktigt kan bestämma sig om man över huvud taget vill ha en partihistoria eller inte. Den stör ju oftast: allt det där tjafset om kommunismen som man regelbundet får läsa och lyssna på när man minst har behov av det har ju sitt upphov i det faktum att Vänsterpartiet en gång i tiden kallades SKP/VPK. Det är svårt att komma ifrån.

Samtidigt har man ett väldigt selektivt sätt att lyfta partiets historia i andra mer inåtvända sammanhang: hur ofta har vi inte påmints om att det var medlemmar i partiet som sköts ihjäl i Ådalen, deltog och stupade hjältemodigt i Spanska inbördeskriget, dog i attentatet mot Norrskensflamman?! Och sen slutar liksom partihistorien, man hoppar kanske över till C H Hermanssons tid som partiordförande (som brukar skönmålas) och understryker att VPK fördömde Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien år 1968. Lars Werner och 1980-talets strid mellan ”förnyare” och ”traditionalister” finns liksom inte. Sen kommer namnbytet och allting är frid och fröjd.

Som historiker skulle jag vilja uttrycka det så här: det finns långt mer i partiets historia som man kan vara stolt över. Partiets antimilitarism, dess strid för de arbetslösas rättigheter, dess tidiga insatser i kvinnokampen, dess antikoloniala och antiimperialistiska kamp, dess insatser för den tidiga miljörörelsen, många insatser för en ny och medborgarnära kommunalpolitik på 1970- och 80-talen är bara några exempel.

Och samtidigt finns det mycket mer som är skamfilat och som borde lyftas och analyseras - av oss själva. Det gör vi inte och den lillatextsnutt som finns på Vänsterpartiets hemsida är ett talande exempel på detta. Vänsterpartiet orkar nog inte med sin egen historia. Men har ändå ett slags behov av att vårda den ömt, tänk bara på alla dess (manliga) hjältar som drog till Spanien och gav sitt liv för Spaniens frihet. "90 år av kamp" var också mottot för partiets 90-års jubileum år 2007.

Vi behöver förstås våra egna symboler och vår egen berättelse. Röda fanor och stjärnor och antifascistiska hjältar vill vi ha. Men inte alla dessa påminnelser om svek, hyckleri och försvaret av gulag. Förstås.

Här har Ung Vänster ändå en fördel. I den antologi som gavs ut till förbundets 100-års jubileum år 2003 plockade man in såväl det vardagliga som det mytbildande. Man försökte skapa en sammanhållen föreningshistoria och skrev även om delar av densamma som kunde ge upphov till kritik utifrån. Men man passade på att formulera sin egen syn på saken. Antologin rekommenderas varmt, där finns mer eller mindre självkritiska bidrag, men de är i alla fall ärliga.

Vänsterpartiet däremot är väldigt månt om en slätstruken version av sin egen partihistoria, därför att man egentligen inte vill ha någon diskussion om den. Det är visserligen sant att det knappast gynnar politiken om man hela tiden blickar bakåt, men å andra sidan gynnar det heller inte ens politik när det hela tiden är någon annan som får avslöja vänsterns historiska misstag. Det gör att man i tid och otid tvingas reagera på saker, något som vanligtvis stör ens verksamhet och avleder uppmärksamheten från annat. Ta t.ex avslöjandet om ”Kirunasvenskarnas” öde i Sovjet. Några artiklar i norrländsk press, en bok, fler artikel, men den här gången i DN. Och – hokuspokus – så får man nästa kommunismdebatt och en liten skandal, som man egentligen inte har behov av.

Facit: Vänsterpartiet borde ta sin egen partihistoria mer på allvar och satsa på att få den utforskad på ett seriöst sätt. På så sätt undviker man kanske alla dessa myter om den, såväl de svart- som de skönmålande.

Sånt vill man ju gärna slippa se...

Varför Vänsterpartiet?

2011-07-22T15:25:00.000+02:00

Vänsterpartiets kris har många anledningar. En av dem är enligt mig en märklig avsaknad av en uttalad vision, en märklig suddighet i budskapet.

Socialism och feminism är egentligen Vänsterpartiets ideologiska grundvalar. Partiet är ett ”socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund” heter det i partiprogrammet. Att partiet profilerar sig på detta sätt bland en bredare allmänhet vill jag däremot betvivla.

Vänsterpartiet brukar inte göra några som helst utspel som handlar om någon vision om ett annat samhälle. Däremot handlar utspelen om sakfrågor, kritik mot den sittande regeringen, ibland internationella frågor. På den senaste tiden var det t.ex. en del om Ship to Gaza, sjukvård och barnfattigdom. Bra saker, men hur hänger de ihop?

(Sjuk-)vård, arbete, skola, omsorg. Det är de klassiska valfrågorna i Sverige och alla partier har åsikter i sammanhanget. Vad skiljer Vänsterpartiet från de andra? Ibland vet jag det knappt, undrar hur någon som ska rösta utan att vara aktiv i Vänsterpartiet listar ut det där.

Jag har givetvis ingenting mot seriösa utspel som handlar om enstaka sakfrågor. Men dessa utspel (i alla fall de som kommer från centralt håll) verkar allihop bara ha en målgrupp: journalister och annat folk som yrkesmässigt håller på med sådana här texter. När journalisterna väl har filtrerat dem så blir det kanske ett TT-telegram, kanske en snustorr nyhetsartikel, kanske ingenting.

Var är då det övergripande budskapet? Eller ska Vänsterpartiet helt enkelt vara partiet som vet lite bättre, vill lite mer och får aldrig tillfälle att visa att man också kan mer?

Som ett ganska så litet parti borde man värna om sitt eget varumärke, hitta sin egen nisch i debatten, formulera just den position som inget annat parti har. Där har det brustit under de senaste åren. Allt sedan man skrev ett avtal om samverkan med s-regeringen efter valet 2002 har man satt sig i samma båt som s och mp. En process som t.o.m ledde till att man tonade ner sin egen profil till förmån för varumärket ”de rödgröna”. Med katastrofala följder – under valrörelsen 2010 var Vänsterpartiet liksom det femte hjulet på vagnen. Miljöfrågorna ägdes av miljöpartiet. Sossarna stod för regeringsalternativen och välfärdspolitiken. Vänsterpartiet fanns liksom ingenstans.

Det anade man nog när man under fjolårets Almedalsvecka döpte om sig själv till ”Välfärdspartiet”. Det var nog inte så jäkla bra genomtänkt, misstänker jag. I de frågor har man liksom svårt att konkurrera med s. Att hela tiden kräver någon extra miljon utöver det som sossarna vill, eller att upprepa sossarnas kritik mot alliansregeringen är inte så där jättesexigt.

Försöket att göra partiet till ett slags antites till sverigedemokraterna funkade inte heller. Valet handlade inte om sd (förutom på valnatten), utan om vilket gäng som skulle styra ilandet. Dessutom finns där alltid en risk att bli för reaktiv i sin egen profil - sd gör en sak, v reagerar på det och anklagar dem för att vara rasister. Knske berättigad, men knappast originellt.

Nu är ”de rödgröna” gudskelov historia. Sossarna har fattat galoppen, mp har fattat galoppen. Vad gör Vänsterpartiet? Vi satsar på välfärdsfrågor och kör kampanjer för en bättre sjukvård. Landstingspolitik är dock – torr. Alla gnäller dessutom över sjukvårdens usla kvalité och det gör att det knappast är en kioskvältare när något parti gör ett utspel i sammanhanget. Vad har partiets framtidskommission att säga om det här? De har faktiskt tittat på det mesta, men liksom glömt själva politiken..

Hur uppfattar då vanligt folk Vänsterpartiet? Ser man vänsterpartister på teve så handlar det i regel om att man kritiserar regeringen för något – gärna för utförsäkringar av långtidssjuka eller barnfattigdom. Eller så diskuterar man Systembolaget, köttkonsumtion, ungdomsarbetslöshet. Vete katten vad.

Men orkar folk titta på de här debattprogrammen, morgonteveintervjuer och gud vet vad de där pratprogrammen heter? Tittar de länge nog, lyssnar de tillräckligt noga? Ett tydligt budskap förmedlas ju snabbt - ett begrepp, ett epitet ska räcka för att få folk att känna igen de som sänder budskapet. Eller med andra ord: Vad skiljer (v) från mängden? Och sossarna säger ju jämt ungefär samma sak om de här grejerna, men de brukar få mer medial uppmärksamhet.

När jag frågade mina grannar vad de mest förknippar med Vänsterpartiet så fick jag följande svar:

- kommunism. (Grinig skånsk gubbe)

- solidaritet med Palestina (tjej från Libanon)
- de kämpar för de svaga (snäll tant)

Under valrörelsen fick jag fram en fler svar. Kommunism var nog det mest frekventa, annars kunde det vara allt från ”idioter”, ”Gudrun Schyman” över ”inga betyg i skolan” till ”socialism”. I stort sett hade folk svårt att sätta fingret på vad Vänsterpartiet egentligen stod för. Men alla visste att de samarbetade med s. Vilket i och för sig var helt korrekt, men knappast det som man verkligen vill bli förknippad med, eller?

Svaren ovan tål att jämföras med de jag brukar få när jag frågar nya medlemmar i partiet samma sak:

- solidaritet
- feminism
- socialism
- rättvisa
- vi försvarar de svaga i samhället

Medlemmarna har alltså en uppfattning om partiet, folk i allmänhet tydligen en annan. ”Rättvisa” har jag inte hört någon utanförstående säga, heller inte ”solidaritet” eller ens ”feminism”. Jag tror att det kunde vara bra att fila lite på partiets profil och slopa präktigheten för en stund.

Enklast torde det vara att döpa om partiet till VPK eller nåt i den stilen. Man skulle du kunna bygga¨på ett synnerligen välkänt varumärke och folk verkar ju ändå fortfarande tro att Vänsterpartiet är kommunister… Men vill man hitta något mindre skamfilat, så kanske man kunde komma ihåg att partiet är feministiskt. Dessvärre misstänker jag att Vänsterpartiets valstrateger har kommit fram till att man inte klarar den direkta konkurrensen med Feministiskt Initiativ i den frågan. Nu när Gudrun Schyman har lämnat scenen kanske man ändrar sig? Jag hoppas det i alla fall.

Hm. Kanske ändå inte.

Jag tror också på socialism i bemärkelse antikapitalism. Det evinnerliga klagandet över regeringen Reinfeld skulle kanske få lite mer tyngd om man började kritisera ett system istället för att hålla på och klaga över detaljer som försäkringskassans regelverk, a-kasseregler eller vinster inom skolan.

Det saknas helt enkelt något som uttalat (!) är en röd tråd i Vänsterpartiets utspel. Rent programmatisk finns den ju, men partiets representanter är liksom för fega för att använda vissa ord:

När kapitalismen drabbades av sin värsta finanskris på länge under hösten 2008 – vad sa Vänsterpartiet då? I stort ingenting… När EMU-länderna drabbas av en ekonomisk och finanspolitisk kris som skakar EMU i sina fästen – vad säger Vänsterpartiet då? Förutom Jonas Sjöstedt som bloggar jämt om det – inte mycket.

Jag menar f.ö. inte att man ska börja tugga teser eller slösa tid på den där gamla kommunistjargongen som ingen vettig människa tycker om, men man skulle väl kunna profileras som ett parti som faktiskt fortfarande tror att socialismen är möjlig. Eller?

Låt mig avslutningsvis konstatera att politik inte så sällan bygger på en magkänsla, inte nödvändigtvis av ett genomtänkt konsumentval. Var inte alltid så jävla seriösa. Kaxa gärna till er, så där lagom i alla fall.

Vänsterns kris är strukturell

2011-07-20T16:56:00.001+02:00

Alltsedan tonåren har jag varit en aktiv medlem i vänstern. Jag har ofta haft åsikter om det som parti- eller ungdomsförbundsledningar håller på med, men ändå känt mig stolt över att vara med i Vänsterpartiet och Ung Vänster. Förr mig har det inte funnits något vettigt alternativ vare sig till höger eller vänster om mitt parti. På senare tid har jag dessvärre svårt att känna samma stolthet. Jag tillåter mig nu att fundera över anledningarna.

Del 1: Krisens anledningar

Vänsterpartiet befinner sig i en kris. Det har inte så mycket att göra med några valresultat. Partiets stöd hos svenska folket stagnerar sedan länge, valet 1998 var snarare undantag än regeln. Men i största allmänhet verkar partiet vara trött. Förtroendet för partiets ledning är lågt. Partiets profil är diffus och det råder oklarhet om vart partiet är på väg. Det bäddar förstås för konflikter, och de brukar skada partiet å det grövsta.

Vänsterpartiet är f.ö. knappast ensamt om sådana problem. Bortsett från Island, Nederländerna, i viss mån Danmark och kanske Cypern är vänstern runtom i Europa på reträtt. Vänsterpartiets problem känns igen av de flesta nordvästeuropeiska partierna. De bottnar i en växande klyfta mellan partimedlemmarnas idé om hur världen borde vara beskaffad och hur världen i själva verket är beskaffad.

Att det politiska språket som vänstern talar dessutom fjärmar sig alltmer från gemena kvinnans sätt att tala gör inte saken bättre. Det i sin tur har förstås att göra med det faktum att vänsterpartiernas program brukar vara rätt så akademiskt präglade texter. Ett arv efter den tid då partiprogram skrevs i en marxistisk jargong som alltid hörde mer hemma i universitetens seminarielokaler än vid köks- eller fikaborden runtom i landet. Så länge man klarade att liksom filtrera det hela i en enkel vulgärmarxistisk propaganda gick det i och för sig an att använda sig av marxismen, men när de bokstavstrogna teoretikerna tilläts ta över programförfattandet var det liksom kört. Och det har inte gjort saken bättre att man under de senaste 20 åren dessutom har tillåtit att principprogramtexterna tyngs ännu mer ner med ett ganska så postmodernt begreppsapparat. Resultatet är ett ofta frustrerande dåligt hopkok av politisk frasologi och akademisk rotvälska. Det gör läsningen av vänsterns principprogram, manifest och uttalanden sällan till en särskilt lustbetonad upplevelse.

Men det här är så klart inte roten till vänsterns problem. Att man har tillåtit jargongen att spåra ut är en pedagogisk utmaning snarare än en katastrof i sig. Språket styr - tvärtemot det som man på sina håll i högskolevärlden fortfarande hävdar - inte medvetandet.

Men dagens vänster har dessvärre en suddig klassförankring. Inte så mycket därför att dess medlemmar inte kan sägas tillhöra arbetarklassen, utan därför att partiets sätt att jobba alienerar det effektiv ifrån den främsta målgruppen. Det har i stor utsträckning att göra med var man syns, i vilket sammanhang man hörs och hur man väljer att jobba. Dessutom har det att göra med vilka frågor som prioriteras. Även om vänsterpartierna gärna räknar sig till arbetarrörelsen så är de faktiskt inte speciellt närvarande i de sammanhangen där dagens arbetarklass rör sig.

Vänsterpartiet t.ex syns knappt i bostadskvarteren och på arbetsplatserna. Partiet jobbar politiskt ungefär som vilket som helst parti: Man litar på att synas på stortorget ibland och särskilt under valrörelsen. Annars litar man på media. (Under en period satsade man något blåögt på ”sociala media”.) Och när media inte publicerar ens insändare eller struntar i ens föresläsningsverksamhet, jo, då skyller man det på att media ägs av borgare. Vi borde i stället ifrågasätta mediastrategin eller vårt sätt att jobba - det (v)i gör kanske är, jo, ointressant?

Den här kritiken är inget nytt: Inom Vänsterpartiet vill man sedan ett tag tillbaka visserligen ”knacka dörr” för att nå ut till folk, men mig veterligen lyckas man inte särskilt ofta med den ambitionen. Det tar emot att göra det, och det hör heller inte till en svensk politisk tradition att göra så här, så folk i allmänhet reagerar inte alltför positivt på det. Inte så konstigt att många vänsterpartister känner sig mer hemma i subkulturernas värld än i arbetarklassens radhusområden.

Jag skriver här ”radhusområde” och inte ”betongförort”. Med flit. Inom Vänsterpartiet odlar man gärna myten att dagens svenska arbetarklass skulle nästan uteslutande finnas i städernas miljonprogramområden, gärna med rötterna utomlands och ”rasifierad”. Den sortens arbetarklass finns förstås, men det finns också den arbetarklass som just inte bor i vare sig miljonprogramhöghus eller hyresrätt. Och den är ibland rätt så orasifierad och medelsvennig av sig. Och denna arbetarklass lär ha vissa problem att känna igen sig Vänsterpartiets politiska sätt att vara.

Ett annat problem i sammanhanget är att vänsterpartister gärna ser de där rasifierade betongförortsborna och andra som ”utsatta” i samhället. Utsatta människor tycker man gärna synd om och de behöver givetvis vår hjälp, icke sant? Partiets framtidskommission föreslår t.ex. att partiet framgent ska erbjuda fritidsaktiviteter, ge social rådgivning med mera. En vacker tanke, men på så sätt anammar Vänsterpartiet faktiskt ännu mer tydligt ett slags socialarbetarperspektiv - istället för att appellera till folks egenintresse, folks solidaritet eller varför inte folks klasshat går man över till att vilja göra saker åt de "usatta"befolkningsgrupperna.

Det är liksom motsatsen till allt snack om "empowerment" som man annars ägnar sig åt. Rent idéhistoriskt är det här dock bara en förlängning av tanken att en stark välfärdsstat ska ta hand om folk, från ”vaggan till graven”, via ett folkhälsoinstitutets regelverk, diverse förbud och bra service åt de behövande. Men partiets framtidskommission vill nu alltså gå ett steg längre och förordar en sorts välgörenhetspolitik som liksom inte riktigt känns tidsenligt i ett land som Sverige.

Det är dessutom förstås ett problem att man kan notera att trovärdigheten för ens idéer är så pass låg därför att socialdemokraterna visserligen sviker folk, men de verkar ändå och liksom vara så oändligt mer vardagsnära i sammanhanget. Vänsterpartiet får även i fortsättningen stå för överbudspolitik, alltför stora ambitioner och det där kvasikristna snacket om ”social rättvisa”.

Vänsterpartiets styrkor har samtidigt länge varit frågor som rör identitet eller för den delen internationell rättvisa. Vänsterpartiets medlemmar är sålunda aktiva och synliga i de rörelser som driver frågor som rör försvaret av asylrätten, HBTQ-frågor, elevfackliga frågor, Mellanösternfrågan. Samtidigt är vänsterpartisterna av olika skäl ganska så osynliga i andra sammanhang.

De frågor där partiet i ord och handling har en bra utomparlamentarisk förankring är dessvärre ganska små frågor i valrörelser. De är inte oviktiga för den skull, men när Vänsterpartiet gör sig till en plattform och ett språkrör för stundvis ganska så radikala subkulturer är bieffekten den att man tappar förankringen bland en bredare befolkning. Partiet präglas med andra ord av en vilja att vara nära folkets vardag och vara intressant för en majoritet, men tack vare sin förankring i vissa aktiviströrelser så har man också en benägenhet att driva krav som upplevs som rätt så ointressanta eller rentav oacceptabla av väldigt många människor i det här landet.

Inget dåligt med det - man kan ju ha rätt även om de flesta hatar en för den skull. Men förbannelsen med detta är att man ibland får oproportionellt mycket uppmärksamhet för frågor som i och för sig kan tänkas vara mycket berättigade, men som framstår som synnerligen världsfrånvända. Politiken blir liksom ofokuserad, det saknas balans. Ett skolexempel på detta är frågan om ett läxförbud i skolan som kom att bli det krav från Vänsterpartiets håll som fick mest uppmärksamhet under valrörelsen 2006. Knappast till partiets bästa.

Vi har egentligen bra krav - men de kräver ofta att vi förklarar varför vi har dem. Och sällan får vi den tid som krävs för att förklara nåt åt folk. Då kan det bli pannkaka med ambitionen att övertyga så många som möjligt. Och (v)i skyller då gärna på borgernas makt över media eller folks dumhet...Cirkeln sluter sig.

Samtidigt är Vänsterpartiet trots allt ett parti som är känsligt för tryck från media. Det är trots allt en parlamentarisk agenda som styr det mesta som partiet gör. Det är liksom svårt att sätta fingret på vad partiet egentligen står för.

Dels finns den där benägenheten att driva vissa frågor väldigt långt, samtidigt finns den där drömmen om att släppas in i värmen och vara ett parti som alla de andra. Vänsterpartiet tonar sålunda gärna ner det kontroversiella eller justera sin rikspolitik för att försöka attrahera bredare väljargrupper eller stora folkrörelser. Samtidigt kan enstaka riksdagsledamöter driva sina egna frågor till sin spets kostar det vad det kostar ville.

Det kan dock betvivlas att det här, att egentligen inte har någon konsekvent linje som folk fattar, alltid är så jävla smart. Det finns dels risken att partiets representanter uppfattas som opportunister. Även om Lars Ohly har slutat säga att han var kommunist, så gjorde han ju det innan, icke sant…? Eller så blir man ovän med de egna medlemmar och sympatisörer när vissa kurssvängningar sker alltför abrupt. Så skett när partiledningen försökte att slopa kravet på sextimmarsarbetsdag. Eller så får man för mycket uppmärksamhet för de där mer radikala kraven som folk tycker är allt annat än jätteviktiga. Jag tror att ni som har följt Vänsterpartiets utveckling under de senaste åren förstår vad jag menar.

Jag kan inte riktigt se att något av de här problemen löses genom de förslag som partiets s.k. Framtidskommission har presenterat. Man kan säkert byta ut den ena eller andra femtioåringen i partiledningen mot den ena eller andra ungvänstermedlemmen kring de trettio. Men om detta skulle skapa ett mera vardagsnära parti – det får betvivlas; vänsterns kris är snarare strukturell än personell.

Fortsättning följer.

Resa utan kompass

2011-07-11T16:46:00.001+02:00

Hans Linde, utrikespolitisk talesperson för Vänsterpartiet, hävdar att partiet skulle ha en bra och konsekvent linje i internationella frågor. Det kan jag inte skriva under på.

Sedan några år tillbaka har Vänsterpartiets ledning mer eller mindre uttalat försökt tona ner de internationella frågornas betydelse - kanske därför att partiet saknar en tydlig linje i de flesta? I enskilda frågor som uppfattas som okontroversiella kan man stundvis vara mycket tydlig och drivande: solidariteten med det palestinska folket, solidariteten med det kurdiska folket, motståndet mot de USA-krig som inte sker med ett FN-mandat som förkläde. Här kan man med fog och rätta hävda att man försvarar såväl mänskliga rättigheter som folkrätten.

Men vad tycker Vänsterpartiet egentligen om Kuba, utvecklingen i Latinamerika, utvecklingen i Östeuropa, militariseringen av FN m.m? Är det ”tydligt och konsekvent” anti-imperialism att tycka att det är helt okej att USA och/eller Nato bombar något land bara därför att de lyckades få FN:s säkerhetsråd att skriva ut en fribiljett? Är det bra att gamla kolonialmakter intervenerar militärt i Tchad bara därför att de har ett humanitärt svepskäl?

Linde säger rakt ut att det inte är viktigt vem det är som krigar. I Hans Lindes värld är ska ”folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot de mänskliga rättigheterna” förhindras till varje pris. Det är en idealistisk uppfattning som i svensk politik traditionellt förknippas med folkpartiet. Liberalerna har sina traditionella ideal, sin ideologiska kompass. Den är universalistisk, och den saknar ett klassperspektiv.

Samma kompass verkar i dag har sålts till de gamla politiska motståndarna i (v). Linde hörnämligen till dem som vill att FN ska intervenera oftare - utan att spilla någon tanke på vem det är som faktiskt styr de där militära insatserna och vilket det egentliga syftet med dem är. Det är, med all respekt, naivt.

Hade Vänsterpartiet en ”tydlig och konsekvent” anti-imperialistisk linje så skulle partiets representanter alltid komma ihåg att det är stormakterna som har tolkningsföreträde i sammanhanget. I klartext: bara om USA och somliga andra västmakter tycker att det gynnar deras utrikespolitiska intressen så spelar det roll. Eller ännu mer cyniskt: bara om de hävdar det så finns det över huvud taget folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot de mänskliga rättigheterna.

Vänsterpartiets ja till ett svenskt deltagande i kriget i Libyen var det senaste och mest hårresande exempel på hur fel det kan bli när man inte vill inse att internationell politik är styrt av internationella maktförhållanden. Utan egen kompass går man lätt vilse: Det är allt annat än någon ”humanitär insats” som pågår i Mellanöstern. Och det är de imperialistiska makterna Frankrike, Storbritannien och USA som sätter agendan för det som händer där. Att Linde kan hävda att Vänsterpartiet skulle vara ”konsekvent anti-imperialistiskt” förvånar därför en smula.

Att han dessutom menar att Vänsterpartiets utrikespolitik skulle vara ”ett av våra starkaste kort” är bara tragiskt. Om så vore fallet kan det ju inte vara bra beställt med Vänsterpartiets giv.

I likhet med andra efterlyser jag därför en kraftfull, genomtänkt och genuint anti-imperialistisk utrikespolitik. En politik som klär av den ”humanitära” interventionism som används av USA och andra som en ideologisk rökdimma för att kunna militarisera utrikespolitiken.

gillas av Hans Linde m fl.

har publicerats som insändare i Flamman. http://www.flamman.se/

Inte mycket nytt

2010-11-02T20:35:00.000+01:00

I måndags började den nya mandatperioden för Landskronas kommunfullmäktige.

Vi stegrade genom stadens fuskmedeltida rådhus och tog plats i en lika maffig som dammig fullmäktigesal. En rolig känsla att det hela börjar på allvar, men personligen har jag fördomar om kommunalpolitiken (i största allmänhet).

Och som självgod medelålders man gillar jag givetvis att få dem bekräftade. Och så är resultatet för mina fördomar efter första sammanträdet i Landskrona stad.

Fördom 1: Kommunalpolitik är en populär sysselsättning för människor som närmar sig respektive har uppnått pensionsålder.
Bekräftas med råge i Landskrona: Genomsnittsåldern i församlingen är hela 51 år...

Fördom 2: Kommunalpolitik är gubbig.
Bekräftas: I måndags utsågs tre gubbar och noll gummor till kommunfullmäktiges presidium. Blott en tredjedel av ledamöterna är kvinnor. (Allt är f.ö. borgarnas fel.)

Fördom 3: Ingenting är för stolligt för att inte kunna bli sagt (med eftertryck!) i talarstolen.
Bekräftas: Vi fick lyssna på en låång dikt av tveksam litterär kvalitet i ett tal av den nyutsedde ordföranden. Dessutom fick vi en crashkurs i kommunfullmäktiges historia sedan år 1863 - i ett nomineringsinlägg. Imponerande.

Fördom 4: Sällan händer det oväntade i kommunalpolitiken.
Bekräftas: Det blir en mycket tidsödslande sluten omröstning, genomfört på ett mycket traditionellt och på sätt och vis dramatiskt sätt. Resultatet hade man dock kunnat gissa sig till: 22 - 20 - 9. Det är då roligare med elektroniska omröstningar när folk kan råka trycka på fel knapp.
Klart slut.

En ny vänster behövs

2010-09-21T12:29:00.000+02:00

Valrörelsen var rolig, valnatten var det inte riktigt.

Men i går gick solen upp som vanligt, och vänstern håller på som vanligt: Undgör sig över att ett rasistparti har tagit sig in i riksdagen, gnäller över DN och borgerliga media, förnekar sitt eget ansvar för ett valnederlag som heter duga och skyller på folks okunskap, uppmanar varandra att kämpa vidare, demonstrerar i storstäderna mot rasismen i samhället.

För det första: Folk som inte röstar på vänstern är inte dumma. De är bara inte övertygade om att det är vettigt att rösta på oss. Anledningen till vårt usla valresultat ligger alltså hos oss. Inte hos "dom".

För det andra: Valet i söndags avgjordes inte i Majorna, på Söder eller på Möllan. Inte heller i Norrland.
Valet avgjordes i de delar av landet som traditionellt snarast röstade socialdemokratiskt. Det avgjordes alltså i f.d. sossefästen, inte i borgarnas överklass- eller vänsterns kulturarbetarkvarter.

Vänsterpartiet, mitt parti, profilerade sig inför valet för femtielfte gången som "välfärdsparti". Så har det ju varit i alla tider, men under tidigare decennier hade man i alla fall någon egen marknadsnisch. Vi brukade länge stå för något mer eller mindre bra som bara vi kämpade aktivt för: revolution, öststatssocialism, eurokommunism, feminism. Sedan år 2004 är det däremot bara "välfärd". (Plus kanske "kommunism", men det är inget som vi aktivt framför, utan snarare ett gammalt varumärke som är svårt att tvätta bort.)

Inget fel på vårt budskap - satsa på jobb inom vård, omsorg, skola. Det var ju rakt. Men knappast originellt - sossarna och den här gången även miljöpartiet - sa precis samma sak. Och det gjorde i och för sig också borgarna - och sverigedemokraterna. Fokus må ligga på mer eller mindre offentligt ägande, mer eller mindre koppling till någon förment "massinvandring". Men alla vill ju satsa på - vård, omsorg, skola. Blabla.

"I Sverige är vi bra på att ta hand om varandra", stod det att läsa i Vänsterpartiets valplattform. "I Sverige är vi bra på att tänka på oss själva", skulle man också kunnat skriva.

När så sverigedemokraterna, som dessvärre har hunnit växa sig till en folkrörelse i Skåne, Blekinge och andra delar av södra Sverige (kan inte ni Norrlänningar flytta hit?Allihopa?!), trots eller kanske tack vare vänsterns motstånd tagit sig in i riksdagen, så borde vi fråga oss om vi kanske ska anpassa vår taktik till det faktum att vare sig avslöjanden om SD:s nazistförflutna och deras rasistiska budskap eller sabotage av deras torgmöten verkar råda bot på problemet.

Ta t.ex Malmö. Där har SD inte kunnat hålla ett endaste torgmöte ostört. Många motdemonstranter, många poliser, många journalister. En seger för antifascismen? Knappast. Jävlarna fick hela 10,5% i stan. Vänstern då? Jo, vi backade och fick dryga 5 procent...

Missuppfata mig inte: en rak vänster ska definitivt motsätta sig extremhögern. Men det funkar nog inte om man framstår som elitgnällig ("folk som röstar på m, sd, U name it borde ha förstått..."), världsfrånvänd ("skapa 200.000 jobb bums inom välfärden och ge alla kommunanställda dessutom rätt att jobba heltid") eller extremistisk (genom att kasta föremål och glåpord på folk som snackar skit).

Jag hävdar sålunda att vårt eget projekt inte borde begränsa sig till att lova en massa ogenomtänkt valfläsk eller presentera väl genomarbetade kommunala budgetar som ingen vanlig människa orkar kämpa sig genom.

Inte heller ska vi förvandlas till sverigedemokraternas antifascistiska svans. Jag skulle gärna vilja kunna koncentrera mig på mitt politiska arbete och tvinga SD att reagera på vad det är vi som håller på med, istället för i tid och otid behöva rycka ut till protestdemonstrationer. Jag tänker heller inte försöka ta reda på om mina facebookvänner har röstat på ett skitparti (det finns faktiskt fler skitpartier än SD) eller inte. Låt de rösta på vad de vill. Jag stryker dem när jag finner att de är rövhål. Och det kan bero på att de röstar fel - men oftast är det ju annat som avslöjar dem i sammanhanget.

Däremot skulle jag önska mig ett Vänsterparti som har ett eget projekt, egna idéer och en egen dynamik i sitt arbete.

Så, avslutningsvis: det som är hemskt bra med söndagens valresultat (och det finns verkligen inte mycket), det är att vi förhoppningsvis slipper höra någon mer tjat om "de rödgröna" framöver. Jag har aldrig varit rödgrön, är inte rödgrön och tänker inte bli det heller. Jag är röd.

Det andra som är bra: många människor känner nu att det har gått för längt och vill engagera sig. I dagsläge är det protest som gäller, skitkul att det blev spontana massdemonstrationer i storstäderna i går! Men folk kommer inte orka med att bara protestera mot SD, det finns en överhängande risk att de här protesterna dör av sig själva efter ett tag. Ge därför folk en vision och goda skäl att kämpa för något, närmare bestämt ett helt annat samhälle, helst som vänsterpartister. Nästa valrörelse började med andra ord i går! Nu jävlar!

Just a reminder.

Finn felen

2010-09-09T16:47:00.000+02:00

Min sambo fick mig att fundera på hur jag har röstat med årens gång. Jag överger härmed min rätt till hemliga val och avslöjar följande.

1989, (EU): DKP
1989 (Kreis Mettmann, kommunalval): GAB
1990 (NRW, delstatsval): SPD + SPD
1990 (Bundestag): SPD + PDS/OL
1992 (Berlin-Friedrichshain, kommunalval): PDS

1994 (EU): PDS
1994 (Bundestag): SPD + PDS
1995 (Berlin, delstatsval): PDS + PDS
1998 (Riksdag etc) 3 x (v)
1999 (EU): PDS
2002 (Riksdag, landsting, kommun) (v), (s), (v)
2004 (EU): PDS + (v)
2004 (Rostock, kommunalval): PDS
2005 (Bundestag): Linkspartei.PDS
2006 (Riksdag etc) 3 x (v)
2009 (EU): (v)
2010 (Riksdag etc): gissa tre gånger

Hitta gärna märkligheterna i denna lista. Kommentarer välkomnas varmt.

Kan du inte bättre, Wolodarski?

2010-08-22T16:32:00.000+02:00

Den svenska borgerlighetens främsta vapen i kriget mot socialdemokraternas påstådda hegemoni har varit, är och lär förbli Dagens Nyheters ledarredaktion. Sedan Herbert Tingstens dagar har vapnet visserligen tappat mycket av sin vasshet, men ändå.

Men nu när valrörelsen drar i gång på allvar hade man ändå väntat sig lite mer.

Under sommaren har DN kört en liten kampanj där de rödgröna dels utmålas som stockholmshatare. Det bet liksom inte och i andra landsändar var folk nog ganska så likgiltiga inför detta brott.

Nu börjar ledarredaktionen tydligen bli desperad.

I dag värms t.ex den urgamla visan upp som går ut på att Vänsterpartiet är ett "icke-reformerat kommunistparti". Det där brukar ju vara det sista ässet, åtminstone sedan kossackvalet år 1928. Men den här gången kommer knepet något tidigt, det är ju liksom 28 dagar kvar till valet och man hade kunnat vänta tills valrörelsens slutspurt.

Självaste ledarredaktionens chef Peter Wolodarski lyfter ett varningens finger och åberopar på renaste allvar ett femår gammalt teveprogram när han liksom avslöjar att Lars Ohly egentligen är kommunist. Partiet har aldrig tagit avstånd från Sovjetregimen, Ohly är kommunist och har inte bett några gamla Kirunabor om ursäkt för förföljelser i ett annat land, partiet är emot EU, dessutom borde man lyssna på Ingvar Carlsson (men inte när han pratar Afghanistan) som i en gammal bok från 1990-talet har varnat för kommunisterna.
"Finns det inga spärrar kvar?" utropar Wolodarski förfärat.

Jo, det kan man verkligen undra. Är den här sortens patetiska svammel det enda som chefen för DN:s ledarredaktion har att komma med?

För att avsluta det hela vill jag citera mig själv i hopp om att Peter Wolondarski hittar nya bevis på Vänsterpartiets antidemokratiska och lömska karaktär: http://henke-s.blogspot.com/2005/03/favorit-i-repris-smygkommunister.html. Skål för revolutionen, kamrater!

Vänstern är ett kollektiv...

2010-08-21T13:12:00.000+02:00

... och därför hamnar mina Landskronarelaterade inlägg numera här: http://landskronavanstern.blogspot.com/

Ny skandal i Strandbergs Landskrona

2010-08-06T11:54:00.001+02:00

När folkpartiet och Torkild Strandberg tog makten i Landskrona hette det att folk äntligen hade fått nog av "sossarnas pampvälde". Nu skulle det blåsa friska vindar i Stadshuset.

Den nya regimen - bestående av folkpartiet, moderaterna och miljöpartier, beroende av parlamentariskt stöd från sverigedemokraterna - sopade ut den ena förvaltningschefen efter den andra, satte upp en massa övervakningskameror i centrum, konkurrensutsatte Komvux, införde förbud för utländska på skolornas rastgårdar, började drogtesta barn och skylde alla problem i Landskrona på utbölingar, socialdemokratiska misstag och socialbidagsfifflare. År 2008 anställde man sålunda ett gäng "fuskjägare" som skulle jaga stadens bidragsfifflare.

Med facit i hand visar det sig att fuskjägarna borde ha fått uppdraget att börja jaga fifflare i självaste stadshuset. Inte nog med att cheferna fö socialförvaltningen utnyttjade socialbidragstagare som gratis arbetskraft, nu kommer det fram att Landskrona stad under flera års tid har underlåtit att göra upphandlingar av diverse entreprenadsjobb. Och hövdingen Torkild S. struntade i det.

Samma Strandberg och samma folkparti som brukar tala sig varm för marknadens övernaturliga förmåga att lösa all problem struntar alltså i marknadsreglerna och i befintlig lagstiftning. Vete katten om det finns något slags korruption bakom det här också... Kanske någon målarmästare som har mutat någon tjänsteman? Intressant, eller hur?! Läs gärna mer här: http://hd.se/landskrona/2010/08/05/upphandlingsslarv-kant-i-tre-ar.

Sensmoralen? Ett pampvälde har ersatts av ett nytt. Bort med det och väck med Torkild Strandberg.

Den här boken borde somliga läsa.

Lyssna på Fredrik Malm...

2010-07-07T12:51:00.001+02:00

Valet närmar sig och högern blir alltmer desperat. När det inte finns argument i sak mot de rödgröna partiernas regeringsprogram blir det billiga knep som kvarstår. Guilty-by-asociation är ett sådant knep som är populärt. I kombination med en smula avdammat kommunistskrämsel blir resultatet Fredrik Malms senaste attack mot Vänsterpartiet.

Mot Fredrik Malms påståenden om de olika vänsterrörelser som nämns i sammanhanget kan man säga en hel del. T.ex att somliga av dessa faktiskt bildades för att bekämpa våldsamma diktaturer och/eller kolonialmakter. Att andra har varit utsatta för förtryck och inte kunnat delta i demokratiska val - helt enkelt därför att det inte finns någon sann demokrati i somliga länder.

Man skulle också kunna påpeka att folkpartiet och andra borgerliga partier ger sitt stöd - och skattebetalarnas pengar - till organisationer som nyss var inblandande i militärkupper mot demokratiskt valda presidenter (Honduras), finansierar exiloppositionsorganisationer, samverkar med aktörer som finansierar väpnade rörelser och annan destabiliserande verksamhet, har varit inblandad i korruptionsskandaler m m.
Skulle jag ta mig tiden att gräva lite i det hela så skulle det nog komma fram både det ena eller andra.

Man skulle också kunna påpeka att Malm förstås läser Sadev-rapporter och diverse hemsidor som fan läser bibeln - klart att det går alldeles utmärkt att bara plocka fram de meningar och stycken som bekräfta en egen bestämda uppfattning - "socialism = diktatur".

Men det är ganska så onödigt, Malms attack mot Vänsterns internationella forum och i förlängningen Vänsterpartiet är ju inte saklig, utan förstås ideologisk. Och ur det här ideologiska perspektivet kan man ju bara instämma i kritiken: för en sann liberal är det förstås upprörande att vänstern får pengar från staten för att stödja vänsterrörelser runtom i världen. Rörelser som konsekvent bekämpar samma kapitalistiska system och samma klassvälde som folkpartiets systerpartier runtom i världen har byggt och försvarar.

Ur det perspektivet behövs heller ingen "granskning" av vänsterns internationella verksamhet, hela vänsterns verksamhet är ju "odemokratisk", ty enligt sitt partiprogram är ju Vänsterpartiet socialistiskt. Och vi vet ju alla hur många miljoner människor som dog pga Stalins brott, ju.

Ur mitt eget perspektiv har jag jättestora problem med det faktum att det faktiskt var Folkpartiet som har sett till att man ger Vänsterpartiet alla dessa skattebetalarpengarna för att kunna ägna sig åt "demokratistöd". Vänsterns internationella forum ska nämligen som partianknuten organisation bidra till att lära ut hur demokrati ska fungera: genom indirekta parlamentariska val inom ramarna för ett flerpartisystem, alltså ungefär som här i Sverige...

Det var den borgerliga regeringen som såg till att den här sortens verksamhet fick allt större resurser. Man tog pengar från annan SIDA-verksamhet och slussade dem direkt till riksdagspartiernas biståndsorganisationer. Mot vänsterns motstånd - vi tycker inte att partistöd är det bästa sättet att skapa ett mer rättvist samhälle.

Kontrollen av dessa pengar har varit bristande, kompetensen inom riksdagspartierna har länge varit tämligen dålig, för att kompensera detta har man behövt skaffa sig en växande apparat av skattepengfinansierade biståndsbyråkrater. Till råga på allt så ska vänsterpartister samarbeta med mer eller mindre skumma vänsterkrafter, precis på samma sätt som kristdemokrater ska göra det med sina specifika antifeministiska polare, moderater med sina reaktionära systerpartier, etc. Och mycket bättre lär det inte bli om SD någonsin skulle ta sig in i riksdagen. Den svenska demokratin bygger nämligen också på tanken att inget riksdagsparti ska diskrimineras, Fredrik.

För mig ligger lösningen på dilemmat på handen: Låt alla politiska partier finansiera sin internationella verksamhet med egna pengar.

Annars uttryckt: Bort med SIDA:s direkta stöd till de partianknutna organisationerna!

Folkpartistiskt nyspråk

2010-07-05T09:22:00.000+02:00

När jag har vägarna förbi tågstationen i Landskrona passar jag numera allt som oftast på att sparka på en papperskorg. De gröna tunnarna pryds nämligen av Torkild Strandberg. Med sundet i bakgrunden, folkligt klädd i engelsk oljerock och rutig skjorta, står vår starke man där och flinar sliskvänligt.

"Mycket gjort. Mer att göra." I likhet med en svensk monark väljer en folkpartistisk ordförande i Landskronas kommunstyrelse ett valspråk.

Lokaltidningarna, förutom webbtidningen Landskrona Direkt som har skrivit för många elaka artiklar om honom, fylls samtidigt med hans personvalspropaganda. Ibland i helsidesformat, ibland lite mer blygsamt, men för jämnan. Undrar hur de tänker trappa upp det där när valrörelsens slutspurt börjar? Kanske fylls Lokaltidningen då uteslutande med artiklar om honom?

Som den storebror Torkild är vill han och hans reklambyrå intala oss att att de senaste fyra årens klassvälde har varit till allas glädje och fördel. Här kommer en samling på det nya landskronaitiska nyspråket:

"Företagsklimatet blir sakta men säkert bättre och DSV väljer att etablera sig med uppemot 1000 nya arbetstillfällen ". Översättning: Vi har deltagit i flera skånska kommuners underbjudningskampanj och bjuder ett tyskt företag på stora infrastrukturinvesteringar och andra förmåner.

"Vi har infört krav på motprestation för socialbidrag." Översättning: vi förnedrar av taktiska skäl stadens fattiga - det ser ut som om vi gör nåt - och bryter mot svensk sociallagstiftning.

"Nu ska vi satsa på nya bostäder..." - Översättning: ... för de rika. Vi bygger nämligen bara bostadsrätter nära havet.

"... och ett nytt fritidscenter" Översättning: ... i stället för Folkets hus som vi driver i konkurs.

"Vi ska utveckla arbetet för ordning och kunskap i skolan..." Översättning: Genom att förbjuda utländska på vår rastgårdar, hunsa våra anställda och byta ut rektorer var och varannan termin.

..."och öka tryggheten ytterligare på gator och torg" Översättning: det gör vi inte, men vi lurar folk att tro att ännu fler övervakningskameror i centrum ger trygghet.

"Tillsammans lyfter vi Landskrona!" Översättning: Tillsammans skapar vi ännu fler klyftor i Landskrona!

VM har startat

2010-06-11T18:39:00.001+02:00

VM har startat, första matchen, Sydafrika - Mexico, slutade 1:1. Gruppspelet är alltså inlett, den här torra perioden fram till åttondedelsfinalen då det äntligen blir r-i-k-t-i-g-t roligt-

Första VM matchen jag minns på riktigt var Mexico-Västtyskland. VM 1978. slutresultat 0:6. Jag minns att det fanns en vädigt skäggig gubbe i det mexikanska laget. varje gång det small till skakade väggarna i betongförorten.

VM 1978 var på alla sätt speciellt. Jag fick mitt Panini-samlarbildalbum komplett. Det har aldrig mera hänt.

Sverige var inte med - och jag som var förälskad i Ronny Hellström.

Vänstern uppmanade till bojkott, Argentina var ju en militärdiktatur. Ingen brydde sig.

Diego Maradonna hade premiär. Vem kunde ana att han skulle bli världens största fotbollsspelare någonsin?

Och skit vad vi fotbollsnationalister trodde på en upprepning av 1974 års VM-seger. Men icke. Resten av turneringen stank. Framför allt förlusten mot Österrike i andra gruppspelet. Den där jäveln Hans Krankl som sänkte tyskarna sänkte bara nåt år senare också Fortuna Düsseldorf, när de knappt förlorade finalen i cupvinnarcupen mot Barcelona (3-4 e.f.). Och nu, så där 32 år senare sitter jag och har samma mustasch och frissa som han.

Jag får raka mig...

Back to VM. Jag kommer alltså sitta och titta på alla dessa mer eller mindre spännande matcher och slösa bort ytterligare en månad av mitt liv på det här spektaklet. Vad är det som är så hemskt roligt med att 22 gubbar jagar efter en boll som sys ihop av små barn i Pakistan?? Vet inte, men nåt speciellt är det.

Kritiken mot Israel

2010-06-01T08:25:00.000+02:00

Idag får man läsa kritik mot Israels blodiga attack mot de civila fartygen som skulle frakta humanitärt hjälp till det isolerade och ockuperade Gaza. T o m DN som annars brukar försvara Israels förtryck av civila i Gaza med hänvisning till att det Gazabornas eget fel - de stödjer ju "avskyvärda" Hamas - kritiserar attacken. Carl Bildt, som dittills inte verkade bry sig om de israeliska hotelserna mot Ship to Gaza, talade om behovet av en "oberoende utredning". Det gjorde också FN:s säkerhetsråd.

Att DN, Carl Bildt och även USA i säkerhetsrådet instämmer i den kör av röster som fördömer Israels attack mot Ship to Gaza är intressant. De upprör sig över att minst tio civila, hjälparbetare och aktivister ombord det turkiska fartyget Marvi Marmara, har mördats av israeliska kommandosoldater. Det är förstås bra att de äntligen upprör sig över något som regimen i Israel gör.

Men de har aldrig brytt sig ett jota om de civila offrena i Gaza eller Västbanken, som har dödats och dödas av israeliska soldater och ockupantbosättare under ockupationen; under rutinartade "förebyggande" attacker mot Palestinas städer och byar, vid de otaliga vägkontrollerna, i samband med upprörda, men fredliga demonstrationer, utanför de illegala judiska bosättningarna. Civila som i princip dödas dagligen.

Det är precis denna skenhelighet som Ship to Gaza har avslöjat, inte Israels "övervåld" (förutom att man vill transportera förnödenheter till ett utblottat Gaza): detta övervåld har ju avslöjats många gånger innan, senast för drygt ett år sedan när Israel anföll och bombade Gazas städer.

Snart är det VM!

2010-05-26T16:51:00.000+02:00

... och då blir det nog mera tankar om fotboll på den här bloggen. Men just nu hinner jag inte befatta mig på allvar med detta underbara ämne. Så jag passa på att återanvända en gammal favorit:

Det är nåt speciellt med argentinsk fotboll. De har inte bara de snyggaste spelarna och spelar för närvarande en otroligt schysst fotboll, de har också Maradonna.

Så kul att Diego fick träna landslaget och får vara med på plan igen när VM börjar i juni.

Jag minns honom från hanas stora turneringar 1978 och 1986. Sicken fotbollsgud. Otroligt när den lille lönnfete gubben satte igång med sina hejdlösa dribblingsrusher över halva planet. Helt enkelt bäst på plan, störst i käft och dessutom ökänd för att festa loss och förolämpa fotbollsstofilerna och domare. Älskad av fansen, hatad av alla engelsmän och fotbollsetablissemanget. Men till skillnad från andra fotbollsdivor (ni vet nog vilken ex-MFF:are jag menar!) var han inte bara stor i käft och lynnig, utan dessutom politiskt medveten. Läs hans självbiografi och njut.

Men förutom fotbollsguden Maradonna så har Argentina också Carlos Luis Menotti, en av hans föregångare som landslagstränare. Enligt Menotti finns det bara två sorters klubbfotboll - höger och vänster. Vänsterfotboll är "generös och finns bara till för publiken. Den här fotbollen är ärlig och resultaten är inte allt." Dessutom menar Menotti att ett vänsterlag aldrig får "bedra fansen". Det är kanske en något idealiserat beskrivning av verkligheten, men vackert sagt, tycker jag.

Och även det han har att säga om motsatsen, högerfotboll, sitter fint:

- De bryr sig bara om business. Spelarna säljs som boskap.

Så sant, så sant.

Men det finns, tursamt nog, undantag. Menotti nämnar själv Barcelona (som han tränade i början av 1980-talet) och (blä!) några engelska klubbar. Det finns också Athletic Bilbao, Livorno, Celtic och en rad andra storklubbar. Och givetvis småfiskarna St. Pauli, GAIS, Vålerenga. Och säkert många fler.

Å så finns det ju en rad fotbollspelarprofiler som sticker ut. Maradonna har jag nämnt ovan, här nedan en bild på Paul Breitner, som var med i VM-guldlaget 1974. Ni känner igen mannen på väggen?

Andra bloggar om: politik, Argentina, fotboll, Maradonna

Technorati Tags: politik, Argentina, fotboll, Maradonna