Dig here - Gräv här!

2009-10-05T13:42:00.005+02:00

Sydsvenskan inledde i söndags en artikelserie om "den militanta vänstern" i Malmö/Lund.

Enligt tidningen är de små autonoma vänstergrupperna i Skåne extremt våldsbenägna och ett hot mot samhället och dessutom kostar deras ständiga aktivism samhället stora pengar.

Jag skulle vilja påstå att Sydsvenskans vinklade artikelserie inte på något sätt bidrar till att förstå det fenomen som man säger sig "granska". Budskapet mellan raderna är ganska tydligt: bura in de förvirrade våldsverkarna för att slippa kostnader för polisinsatser och skydda samhället från våldsverkare.

Man skulle i stället kunnat begrunda varför alltfler unga människor engagerar sig mot bostadsbristen i Lund, kommunala nerskärningar som drabbar framgångsrika ungdomsverksamheter, globala överlevdnadsfrågor eller frågor som handlar om social rättvisa. Varför skriver dessa arga unga människor, som uppenbarligen bryr sig om det som händer runt omkring dem, inte helt sonika insändare till Sydsvenskan, går med i Green Peace eller något av riksdagspartiernas ungdomsförbund eller nöjer sig med att rösta vart fjärde år?

Inte verkar Sydsvenskans skribenter bry sig.

Men i de intervjusvar som återges i gårdagens artikel är en sak ändå ganska tydligt: De autonoma aktivisterna tror inte att de får gehör för sina frågor och krav. De tror helt enkelt inte att de kan påverka på något annat sätt än genom direkta aktioner som väcker medial uppmärksamhet.

De har helt enkelt tappat tron att den befintliga demokratiska ordningen är till för alla.

Och de har fattat att de bara är intressanta för media om de ägnar sig åt spektakulära aktioner.

Detta borde man egentligen se som ett problem för demokratin i vår tid, inte som ett hot. Men den bekväma lösningen har hittills varit att låta polisen sköta problemet. Med tveksamt resultat, och uppenbarligen är det dessutom förknippat med stora kostnader, vilket Sydsvenskan är mån om att påpeka. (Även om man här skulle kunna påpeka att t.ex Sv Fotbollsförbundets verksamhet äter upp långt större polisresurser än hela den svenska vänsterns dito.)

Att också Kvarnby folkhögskola figurerar som ett slags extremvänsterfäste i Sydsvenskas Skånekarta har nog att göra med att vi tar såväl husockupanter som militanta antifascister på allvar. Helt enkelt därför att Kvarnby folkhögkola är en institution som tar statens uppdrag till folkbildningen, nämligen "att stödja en verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin. Att arbeta för att påverka alla människors grundläggande värderingar om bl.a. alla människors lika värde och jämställdhet mellan könen", på allvar. Och gör man detta så är det viktigt att försöka nå ut till de grupper som annars riskerar att hamna utanför folkhemmets huvudfåra. "Alla ska med", skulle man kunna säga.

Om den autonoma vänstern har något att säga så kan de gärna göra det i samtal med och hos oss, om de vill öka sin förståelse för det samhälle som de upplever som orättvist och förtryckande så kan de gärna göra det i samverkan med oss. Genom att ägna sig åt (fredliga) studier och genom att delta i (lika fredliga) diskussioner om hur man skulle kunna förändra en värld som verkligen behöver en förändring.

Nåt att lära sig?

2009-09-28T12:06:00.004+02:00

Tyskland kommer att få en ny högerregering. I söndagens val åkte socialdemokraterna på en historisk smäll - aldrig någonsin har ett parti förlorat så många röster mellan 2 val, partiet backade med hela 11,2 % av rösterna och tappade över 2 miljoner röster! Det blir alltså Angela Merkels kristdemokrater och de ytterst förhatliga nyliberalerna i F.D.P. som kommer att styra landet under de närmaste 4 åren. (Till skillnad från Sverige där folkpartiet är lärarnas intresseorganisation, så är deras tyska systerparti företagarnas intresseparti.)Vi får säkert bevittna en fanatisk skattesänkarpolitik som ska finansieras via nya privatiseringar, ytterligare nerskärningar inom offentlig sektor, ännu mer djupgående försämringar av socialförsäkringssystemet och förmodligen en mycket mer aggressiv och USA-vänlig tysk utrikespolitik.

En klen tröst i sammanhanget är att det hela kommer ungefär att bli som innan, när kristdemokraterna och sossarna styrde landet tillsammans. Sossarnas väljare valde därför, logiskt nog, att fly till vänstern eller till sofflocket - valdeltagandet var det sämsta någonsin.

Sossarna förlorade helt tydligt på en valrörelse som inte tillät dem att hacka på högern dvs koalitionspartnern. Nu lär de på sätt och viss kunna andas ut, deras historiskt låga valresultat (23% av rösterna) kommer att ge partivänstern tillfälle att jaga högerledningen åt skogen och partiet kan återigen profilera sig som ett politiskt alternativ dvs ett parti som förhindrar att borgarna ska styra. Kanske hittar de t o m rätt igen efter årtionden av högervridning. Jag hoppas det innerligt.

De som har vunnit valet är, förutom liberalerna, vänstern. Vänsterpartiet Die Linke fick hela 11,9 % av rösterna tack vare deras konsekventa attacker mot just sossarna svek. Läs väl, vänstern i Tyskland kritiserar i första hand sossarna, inte borgarna... Det har gjort att Tyskland numera a) har ett etablerat Vänsterparti, b) att denna vänster har trygga 5-8% av rösterna i genomsnitt i Västtyskland och imponerande 20-30% i Östtyskland. (Vilket borde förvåna Centrum för levande historia, ty nästan alla som har rösträtt där har ju egna minnen av onskans förlovade land DDR. Hur fan kan de finnas då så pass många som avstår från att rösta på de demokratiska partierna dvs de som står höger om mitten? Har de måhända förläst sig på Jan Myrdal???? Kan man ju undra.). Dessutom så har maktbalansen inom arbetarrörelsen förskjutits påtagligt och vänstern håller på att bli fackföreningsrörelsens främsta samverkanspartner. Allt detta är h-i-s-t-o-r-i-s-k-t.

Lärdomen för Vänsterpartiet från det tyska valet, då? Jo, det torde ju vara tydligt att en rak vänster som drömmer om folkligt stöd behöver ha så pass mycket stake att man vågar kritisera sossarna och för den delen gärna också de Gröna offentligt. Att nöja sig med en bakgrundsröst i den kör som skyller all onska i landet på regeringen Reinfeldt, räcker kanske inte riktigt längre än till typ 4,9% i riksdagsvalet...

Lost in translation?

2009-09-15T10:02:00.004+02:00

Valet i Norge var förstås en nagelbitare för dem som inte ville se ett rasistparti i grannlandets regering. Den sittande vänsterregeringen kan nog tacka fremskrittspartiet och dess ledare Siv Jensen för att bli den första regeringen sedan år 1994 som blir omvald. Valet var knappast en övertygande seger för någon norsk vänster, utan en förtvivlad kamp mot just Siv Jensen och ett parti som framstår alltmer (och felaktigt!)som arbetarklassens och den otrygga lägre medelklassens ensamma försvare. Fremskrittspartiet fick till slut sitt bästa valresultatet någonsin och visar återigen att man kan ta de lugnt när de politiska motståndarna kallar en för rasist eller populist. det späder snarast på ens underdog-image, verkar det som.

Arbeiderpartiet samlade 35,5 procent och ökade med 2,8 procent. Regeringskollegorna Sosialistisk venstre nådde 6,1 procent (-2,7) och Senterpartiet 6,2 procent (-0,2). På den borgerliga sidan nådde Fremskrittspartiet 22,9 (+0,9), konservativa Høyre 17,2 procent (+3,1), Kristelig folkeparti.5,5 procent (-1,2) och liberala Venstre 3,8 (-2,1). mer info hittar du f.ö. här.

Under hela gårdagen bombades min Facebook-startsida med statusuppdateringar av diverse vänsterpartister som följde systerpartiet Sosialistisk ventrepartis (SV)öde. När NOK:s vallokalundersökning tydde på att SV skulle ha gått fram var glädjen förstås stort. Den som vid något tillfälle har undersökt hur pass tillförlitliga vallokalsundersökningar ta sådana undersökningar dock med en stor nypa salt. Folk skryter nämligen fortfarande inte gärna med att de lägger sin röst på partier som Fremskrittspartiet som brukar framställas som mindre rumsrena. Och mycket riktigt, så backade inte Frp, utan partiet fick hela 22,9 % av rösterna.

Det som är lite oroväckande är att de här vänsterpartisterna fortfarande verkar tro att SV skulle ha vunnit gårdagens val. Vad är då det norska valets budskap? Fremskrittspartiets välfärdsfascism är på frammarsch och det är SV, den i sammanhanget mest politiskt korrekta storstadsvänstern, som har fått mest stryk. Dessutom SV var det enda norska regeringspartiet som backar rejält (med en hel tredjedel av sitt forna väljarstöd!), uppenbarligen har den lilla koalitionspartnern tappat röster till den stora. Partiet är alltså trots allt och egentligen vid sidan om liberala Venstre valets stora förlorare.

Men Kristin Halvorsen ler icke desto mindre, hon får ju sitta kvar som minister, men partiet tappar fyra mandat och gissningsvis ännu mer inflytande över "det rödgröna styret".

Varför Halvorsen är en förlorare får mer djuplodande valanalyser visa. Men nog skulle jag kunna gissa att det berodde på en valrörelse där det på regeringssidan inte fanns mycket utrymme för partiprofiler. Allt eller inget var budskapet - ni röstar på fortsatt förtroende för en sittande regering. Varför man då ska rösta på ett blekt SV? Jo, det är förmodligen svårt att motivera.

Samma fråga lär dock ställas nästa år när det är dags att rösta i Sverige. Vänsterpartiet älskar systerpartier med framgång, så också SV. Men kan man lära sig nåt genom att titta på hur SV gör?

Kanske: Tittar man på diverse opinionsundersökningar kan man redan i dag skönja vilka de partier är som kommer att få problem i riksdagsvalet: för det första kristdemokraterna som är - just det! - väldigt bleka i regeringskoalitionen. Och så Vänsterpartiet som glatt och entusiasistiskt deltar i det "rödgröna samarbetet", men som liksom inte har någon egen profilfråga. (Förutom det där med kommunismen och dikaturkrameri, förstås, som man ideligen blir anklagat för av ungliberaler och andra trevliga medborgare).

Och vad de där tappert och glatt leendes kämpande vänsterpartisterna än gör, alltid är det någon minst lika leende socialdemokrat eller miljöpartist eller ibland någon arg och självgod pirat som har sagt precis samma sak, inte så sällan lite tidigare.

Gissningsvis blir det nu ett försök att lansera Vänsterpartiet som det mest feministiska partiet av de alla, nu har man ju t o m fått det svart på vitt att man är det.

Hur det kommer att gå, det kvarstår att se. Lasse får ju profilera sig mot Mona. Inte alltför lätt. Och i bakgrunden lurar ju fortfarande en f.d. vänsterpartiordförande som i dagarna har påbörjat sin alldeles egen (och förhoppningsvis sista) valrörelse, nämligen goda gamla Gudrun som redan börjar synas i media lite då och då.

Det som jag ser fram emot med stor förväntan är alltså hur Vänsterpartiet vill lösa SV-syndromet - syns du inte i den rödgröna enhetssmeten så får du stryk. Och detta gärna lagom till valrörelsen 2010.

Fred och motstånd

2009-05-18T13:34:00.005+02:00

I år firade NATO sitt 60 års jubileum. NATO har alltsedan kalla krigets dagar varit en allians av militärmakter som tar sig rätten att var som helst, när som helst för att starta krig.

Detta har den svenska rustningsindustrin profiterat på sedan länge.

Under årens gång har Sveriges samarbete med NATO dessutom blivit allt intimare. Sålunda genomförs i sommar en stor militär övning i Norrbotten. I Afghanistan står Sveriges trupper under Natobefäl.

Överallt pågår motstånd mot krig. Amerikanska soldater vägrar att kriga i Irak, runtom i Europa organiseras motstånd mot vapenindustri och krig och i Sverige ordnas protester mot NATO och vapenexport.

I främsta led står fredsnätverket Ofog. Som rektor för Kvarnby folkhögskola är jag stolt över att skolan samverkar med Ofog och arrangerar en sommarkurs som fokuserar på internationella konflikter, militarismen och fredsrörelsens motstånd. Kursen riktar sig till alla som är intresserade av fredsfrågor.

Det hela retar förstås högern. Och alla de som inte vill att Sveriges inblandning i flera internationella konflikter uppmärksammas. En av dem är Ewa Bertz, folkpartist från Malmö. Hon vill att skolans statsbidrag ska dras in.

Varför det, Ewa? Syftet med statens bidrag till folkbildningen är "att
stödja en verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin. Att arbeta för att påverka alla människors grundläggande värderingar om bl.a. alla människors lika värde och jämställdhet mellan könen är en viktig del av folkbildningens uppdrag."

Nog är det precis det vi gör genom att bl a anordna kursen Fred och motstånd.
Må landets sämre pålästa lokalpolitiker tycka vad de vill om den saken.

Mer allvarligt är att Signhild Håkansson på Folkbildningsrådet anser att kursen kan vara "på gränsen till det tillåtna". Knappast. Kursen har en kursplan som har utformats i samarbete mellan Kvarnby folkhögskola och Ofog. Den innehåller studier om internationella konflikter, militarismen och fredsrörelsens motstånd. Säkert kommer kursdeltagarna också att diskutera för- och nackdelen med olika former av civil olydnad.

När det kommer till den saken, så kan jag notera med glädje att det konstateras i t.ex inom ramen för Statens Demokratiberedningen att civil olydnad "kan bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin". Även UR verkar dela min uppfattning att civil olydnad är viktig för en levande demokrati och gjort ett utmärkt skolprogram: http://www.resurs.folkbildning.net/object/248378/cmsso/1/allrattivarldencivilolydnad.htm.

På vilket sätt en folkhögskolekurs som bl a diskuterar olika möjlighter att yttra sin åsikt om krigsindustrins roll i samtiden skulle vara "på gränsen till att vara statsbidragsberättigad" vet i alla fall inte jag.

PS: Det är inte för sent att anmäla sig till kursen...

2008-01-07T22:18:00.000+01:00

Efter alla olustigheter ytterligare en liten kuriös och underhållande vidunderlighet. Hittat på min favvoprylnördblogg mobilkoll.

Affe, du är bäst!

Mer om nazistattacken i Malmö

2008-01-07T21:21:00.000+01:00

Nu har Sydsvenskan uppdaterat informationen om "upplopet" på Möllan. Intressant och mycket förutsägbart i sammanhanget är att man kan få intrycket att det hela var AFA:s fel:

"Inför rättegången hade Afa (Antifascistisk aktion) uppmanat sina sympatisörer att samlas vid Malmö tingsrätt för att demonstrera sitt missnöje. Det i sin tur ledde till att rättegången flyttades till säkerhetssalen och att samtliga besökare till tingsrätten visiterades redan i entrén.".

Det är visserligen sant, men då missar journalisten den lilla, men i sammanhanget kanske inte helt oviktiga detaljen att det samma kan sägas om nazisterna.

Det kan f.ö. i sammanhanget nämnas att Helsingborgkampanjen inte är vilka oskyldiga skolpojkar som helst. Kampanjen uppfattar sig som en spjutspets i försöket att bygga ett nytt, aktivistiskt och militant högerextremistiskt nätverk i Skåne. Efter starten i Helsingborg i mars 2007 har gruppen påbörjat bygget av Aktivism Øresund, ett försök att expandera och täcka även Lund, Malmö och även Köpenhamn.

Bakom såväl Helsingborgkampanjen som Aktivism Öresund finns Nordiska Förbundet, som bildades år 2004 och kontrollerar en stor del av postorderförsäljningen av nazistisk litteratur och musik via internet. Helsingborgkampanjen verkar vara NF:s försök att kopiera de tyska Freie Kameradschaftens organisationsstruktur. Dessa har medvetet distansierat sig från de klassiska nynazistiska organisationerna och marknadsför sig under etiketter som "folknationalism" för att nå ut till nya ungdomsgrupper. Inom de nazistiska nätverken har de nya grupperna ökat konkurrensen och bl a medfört direkta konflikter.

Helsingborgnazister härjar på Möllan

2008-01-07T17:42:00.000+01:00

I samband med rättegången kring den påstådda misshandeln av nazistledaren Kristoffer Dahlström på Malmöfestivalen i fjol kom det i förmiddags till tumult utanför tingsrätten. 11 personer omhändertogs av polisen. Mer om detta kan man läsa i en märkligt oinformativ artikel på Sydsvenskans hemsida.

Bakgrunden till dagens sammandrabbning mellan vänster- och högeraktivister och polisen är att den militanta nassegruppen Helsingborgskampanjen systematiskt trappar upp sin verksamhet i Skåne. Vänsteraktivister ofredas, hotas, misshandlas och den direkta konfrontationen med AFA söks, uppenbarligen inte minst i syfte att rekrytera nya aktivister.

I somras drog så kampanjens wannabeeführers Kristoffer Dahlström och Robin Palmblad omkring i Malmö under Malmöfestivalen. När bråk utbröt med vänsteraktivister i samband med en konsert på Mölleplatsen, skadades Dahlström. Den aktuella rättegången i Malmö går tillbaka till denna händelse, och såväl AFA som nazistiska Helsingborgskampanjen hade mobiliserat sina aktivister dit.

Det som Sydsvenskan inte förtäljer är att nazisterna efter tumultet utanför tingsrätten drog omkring på Möllevången för att ställa till med ytterligare bråk. De attackerade Glassfabriken och det finns anledning att vara på sin vakt när man rör sig i området under de närmaste timmarna.

Jag älskar kungahuset

2008-01-06T23:26:00.001+01:00

I Sverige finns så mycket små, små detaljer att förundra sig över. T.ex kungafamiljen.
En kvarleva från feodaltiden, som tur är utan något inflytande över rikets styre. "Helt normala" svenssons, fast mycket underhållande, helt enkelt därför att de verkar vara dumma som brödlimpor. Konsekvensenligt så är de förlöjligade, men ändå ack så "folkkära" enligt landets monarkistpresslobby.
Trots allt det här underhållningsvärdet som framför allt männen i familjen och husmor Silvia har stått för under årens gång; gå med i Republikanska föreningen så att kungasåpan snart läggs ner.

Profilera mera

2007-12-30T00:05:00.000+01:00

Anders Svensson sammanfattar i dag några av de kommentarer som Staffan Norberg har provocerat med sin artikel på Dn-debatt i går.

Han frågar sig avslutningsvis vad Norbergs kritiker vill och ställer de följande frågot till oss:

Hur skapar vi en bred och framgångsrik vänster i Sverige? Ett parti som inte är ett lillsosseparti eller ett stalinistparti.
Hur ska vi gå till väga för att skapa en bred och stor vänstertidning i Sverige? En tidning som kan motsvara Klassekampen?
Hur bygger vi upp en bred och effektiv social rörelse mot nedskärningar och privatiseringar i Sverige?

Det är bra frågor. Frågan 2 vågar jag mig inte på. Kanske skulle man slå Arbetaren, Flamman och Intis ihop? Nja.

Fråga 3, det är jag övertygad om, kräver dels att LO hakar på. Dels kan den kanske få ett skjuts av ESF-processen. Vi får se.

Den första frågan svarar jag gärna på. För det första genom att konstatera att frågan är felformulerad: varför skapa ett nytt parti, när det redan finns ett parti som har alla förutsättningar att bli den breda vänsterns plattform som Anders och hans partikamrater i SP så gärna hinta om. Detta parti är förstås och trots allt Vänsterpartiet?

"Lillsossigheten" går att råda bot på genom bra kongressbeslut, systematiska medlemsutbildningar (de finns inte idag), en levande debattkultur samt viljan att ta sitt utomparlamentariska patos och sitt partiprogram på allvar.

Vänsterpartiet behöver det som vårt parti sedan länge saknat: tydliga profilfrågor som både svetsar partiet tillsammans och gränsar av oss från andra partier i allmänhet i allmänhet och sossarna i synnerhet. Profilfrågor som inte ska vara bra, men smala ("Avskaffa betygen"), inte heller bra, men för stora ("Avskaffa kapitalism nu!) utan s a s lagom stora ("Sverige ut ur EU").

Ett bra första steg vore enligt mig att äntligen sluta skona sossarna i valrörelsen. Det är mot dem vi behöver profilera oss, och det är till råga på allt sossarna som för tillfället profilerar sig som det mest konsekventa och mest radikala oppositionspartiet.

Men viktigast för (v) är nog att få igång en rörelsedynamik som förhindrar att hela partiets verksamhet går ut på att folk sitter i olika parlamentariska församlingar, där de i stort fungerar som alla andra parlamentariker.

Det behövs sammanfattningsvis helt enkelt mer bra folk i Vänsterpartiet, såna människor som du, Anders, och en hel massa andra.

PS: Att det skulle finnas "stalinister" inom dagens Vänsterparti (förutom undertecknad förstås, det har jag ju fått svart på vitt av några av dina partikamrater, Anders) vågar jag att betvivla, här kör Vänsterpartiets "vänsterkritiker" samma guilty-by-associationargument som Staffan Norberg senast och samtliga högerkritiker för jämnan.

om nyttiga idioter från södertälje

2007-12-29T01:03:00.004+01:00

Enligt Wikipedia är nyttig idiot "ett nedlåtande omdöme om en person som löper andras ärenden utan att vara medveten om att så är fallet och i stället tror att det är de egna intressena som värnas. Uttrycket sägs ha myntats av ingen mindre än Lenin."

En sådan person är uppenbarligen Staffan Norberg. Sedan år 2003 kan man satsa en måndadslön och sin häck på att han hör till de "ledande vänsterpartister" som inför varje partikongress, på senare år också efter varje partikongress, och inför varje valrörelse publicerar i DN hysteriska upprop eller syrliga debattartiklar om Vänsterpartiets brister. Sådant gynnar förstås en hel del andra intressen än de som Staffan tror sig främja.

Att Vänsterpartiet har hamnat i en situation då konflikter inom partitoppen utkämpas nästan uteslutande i massmedia är förstås uttryck för en sorts kris: Någon partipress värt namnet finns inte, därför att Flamman trots allt är för smal och Vänsterpress ett organ för partikansliet. Någon intern debatt värt namnet finns heller inte, därför att folk som Staffan Norberg sällan deltar i den, utan hellre idiotförklarar sina partikamrater när de inte kastar epitet som "renläriga", "traditionalister" och annat på sina verkliga, misstänkta eller presumtiva motståndare.

Det är förstås ett sjukt tillstånd som skulle skada vilket parti som helst och samtidigt uttryck för ett grundläggande problem: De "ledande vänsterpartister" som inte (längre) lyckas övertyga sina partikamrater om saker och ting och sålunda tappar förtroende inom partiet, verkar vara alltmer angelägna om att visa sin "trovärdighet" för folk utanför sitt parti.

I media får dessa personer givetvis överproportionellt mycket utrymme, bara de kastar tillräckligt med skit över sitt eget parti. Problemet i sammanhanget beror inte på de berörda skribenternas illvilja - Staffan tror säkert på det han skriver och vill bara "partiets bästa" - utan på en strukturell brist: Vänsterpartiet är uppenbarligen bara intressant ur ett medialt perspektiv när det blir bråk i sandlådan och någon vänsterpartist agerar nyttig idiot för Vänsterpartiets politiska motståndare.

Så långt kommen kan jag faktiskt erkänna att jag instämmer i delar av Staffans kritik mot den befintliga ledningen för Vänsterpartiet. Det finns f.n. ingen vettig mediastrategi - att partiet inte hörs i debatten, skylls antingen slentrianmässigt på borgarnas makt över media eller numera även på avsaknad av en snäll och tilltalande image. Och det hela mynnar inte sällan ut i självgodhet av typ "konsten att bygga ett parti", något slags handbok för politisk och organisatorisk framgång, med andra ord ett helt genom misslyckad projekt, som icke desto mindre beröms i alla möjliga och möjliga sammanhang av partiledningen.

Till skillnad från Staffan, som ser renläriga kommunister i varje vrå på Kungsgatan 84, skulle jag för min del vilja påstå att där råder ganska vidspridd förvirring. Tillståndet skylls på brist på resurser och på brist på förståelse för Vänsterpartiets förträfflighet hos folk i allmänhet, och journalister i synnerhet. (Det sistnämnda är ganska roligt när man tänker på att borgarna brukar hävda att mugglarna är smygkommunister hela bunten). I själva verket verkar det oftast snarare vara brist på fokus och avsaknad av en tydlig politisk linje som ställer till det för Vänsterpartiet.

Medan det på riksplan resulterar i en otydlig, för att inte säga stundvis förvirrad profil, så blir resultatet på lokalt plan helt enkelt kommunalpolitiskt gråsossighet. På så sätt liknar Vänsterpartiet egentligen alla de andra småpartier i svensk politik. Inte är vi sämre än centern, kristdemokraterna eller miljöpartiet. Men i kombination med ett traditionellt dåligt rykte och osystematisk press- och kampanjpolitik kan det bli helt fel.

Här minns vi precis som Staffan några höjdare: "Uttalanden som "död åt familjen", "svenska män är som talibaner", "förbjud läxläsning", "gör det lagligt att knarka" är förödande för vårt förtroende hos väljarna." (Lustigt nog, så var det f.ö. Gudrun Schyman som stod för talibancitatet - under den goda gamla tid då ingen mindre än Staffan själv ingick i ledningen för Vänsterpartiet. Men det har han nog förträngt.)

Att det går dåligt för Vänsterpartiet har säkert också att göra med att "politisk självkritik lyser nästan helt med sin frånvaro" inom Vänsterpartiet, som Staffan skriver. I alla fall kan man säga det om den interna valanalys som partiet har tagit fram. Där läggs fokus på mediabilden och på mediaframträdanden. Kritikern Staffan Norberg är dock inte ett jota bättre i sin brist på självkritik. När han själv satt i partiledningen verkar allt ha varit perfekt. Det är förstås bullshit. Lika mycket som att anklaga den nuvarande partiledningen svävande för "radikalism" och och "renlärig smalhet", utan att kunna komma med några konkreta exempel. Vad Vänsterpartiets "renlärighet" t.ex. ska bestå i, det förblir osagt.

Mitt eget intryck är snarare att Vänsterpartiets profil är märkvärdigt suddig, ibland visserligen rätt så frasradikal, men ibland väldigt mesig, så att tvärtom sossarna framstår som radikala. Och för tillfället finns dessutom förutom berättigad kritik mot regeringen Reinfeldt och borgaralliansen, alltså sådan kritik som alla oppositionspartiet kör, inte mycket profil över huvud taget.

Jämfört med sossarna så är (v)i dessutom snarast glada amatörer. Samtidigt har vi svårt att visa för folk att vi inte är sossar, ty det brukar vara resultatet av vänsterpartiets kommunalpolitiska samverkan med sossarna och miljöpartiet: sossepolitik. (Fast ofta med magvärk hos de inblandade och i allmänhet mindre genomtänkt.)

Pudelns kärna är då inte hur man får mer "trovärdighet" för sin sossepolitik, vilket Staffan förespråkar, utan hur man i stället förklarar för folk varför de över huvud taget ska rösta på oss lillsossarna.

Sådana muppar som Staffan Norberg gör den uppgiften i alla fall inte enklare.

Liebknecht rules!

2007-12-25T20:33:00.000+01:00

När den här bloggen startades gick en del Flammankrönikor här i repris. Allt för att underlätta grävjobbet för Janne J. och hans polare. Här kommer en sådan där kompromitterande favorit i repris. Som en liten julhälsning till alla vänsterpartister som är parlamentariker:

”Vill man uppnå parlamentariska framgångar, så är det avgörande att den parlamentariska oppositionen inte är den sista, utan alltid den första; inte den starkaste, utan den svagaste trumfen. Det är inte slutet, utan början att partiet har en utomparlamentarisk makt bakom sig, som det – oavsett alla nederlag – förmår att använda med metoder av gränslös mångfald och slagfärdighet.”

Egentligen kunde Karl Liebknechts citat stå för sig själv och krönikan sluta här. Ett jäkla bra uttalande, som borde stoppas upp i de mindre ädla kroppsöppningar av somliga vänsterparlamentariska "realpolitiker".

Emot Liebknecht talar emellertid att han var någon sorts kommunist och således står för förtryck, massmord och annan ondska. För honom talar å andra sidan att han i december 1914 visade att det faktiskt går att säga ifrån i parlamentet, oavsett alla de ”objektiva” skälen som talade emot denna ansvarslöshet. Han trotsade nämligen den socialdemokratiska partipiskan och vägrade rösta för utökade anslag för den tyske Kaiserns krig mot resten av världen.

Vart ska det här egentligen leda?

Jo, som Olof Palme (joddå, f d icke-kommunistisk svensk statsminister) sade: ”Politik är att vilja". Det går m a o att vägra medverka i sparbetingsmotiverade nedskärningar som slår mot de människor som vi säger oss göra politik för. Det går att "göra politik" i stället för att kalla just detta "ansvarslös överbudspolitik". Även om man sitter i en parlamentarisk majoritet. (Heja (v) Göteborg!)

För att föregripa den väntade kritiken: Ja, jag är faktiskt bara "ansvarslös" och har dessutom tröttnat på politrukförklaringar om att politiken måste ”baseras på kompromisser” och att det är i Kommunstyrelsen som saker och ting avgörs. Alla dessa förnuftiga förklaringar om varför servicen på dagiset runt hörnet inte håller måttet, varför vissa kommunalarbetare tjänar väldigt lite, varför kommunala bolag måste ha allt högre vinstmarginaler, varför miljontals kronor istället satsas på vägbyggen, skrytfestivaler och nya elitfotbollsarenor.

Jag är f.ö. också EU-motståndare. En ganska upprörd sådan sedan EU-domstolens senaste attack mot svensk arbetsrätt. Detta alldeles oavsett det faktum att Johan Ehrenberg och "Vänstern för EMU" hoppas på ”ett starkt Europa som motvikt mot USA”. Och om den här Liebknechtinspirerade radikalismen främjar utvecklingen av mitt parti till ”ett smalt elitistiskt nykommunistiskt parti”, vilket jag fått höra i diverse samtal med oroade avhoppade och befintliga partikamrater, jo, då får det väl f-an anamma bli så.

Det finns, kort sagt, åsikter för och emot det mesta. Men för att inte riskera att budskapet försvinner, skriver jag alltså om en gammal krönika och retar någon. Förhoppningsvis.

ursprungligt publicerat i Flamman, 2003-06-18. Kortad och ändrad. Förmodligen ett bevis på författarens stalinism, jag förfalskar ju för f-n mina egena texter i efterhand.

Å så till slut dessutom ett Stalin-citat. Skål.

L-a story

2007-12-24T20:29:00.000+01:00

Första reaktionen när jag avslöjar var jag bor nånstans är nästan alltid densamma: ögonen blir en smula större av förvåning när folk tittar frågande på mig.
-Landskrona?!
Blicken blir menande - jag är en stackars sate.
-Jo. Landskrona. Svårt att inte himla med ögonen. Suck.
-Är det inte hemskt där? Med alla sverigedemokrater och så?

NÄ, det är faktiskt inte hemskt här i Landskrona!

Tvärtom. Även om jag öppet erkänner att det var mer Möllan jag tänkte på när jag fick jobb i Malmö och flyttade till Skåne, så var beslutet att kapitulera för Malmös sjuka bostadsmarknad och att fixa en 2:a i just centrala Landskrona inte helt slumpvis. I Landskrona brukade jag faktiskt hänga för så där tio år sen. Schysst liten stad med fina gatumiljöer, påminner lite om Danmark och inte minst om min egen hembygd, Ruhrområdet. Mycket tegel, sten, anspråkslösa små gatuhus, ofta lite grånade. (Ett av dem ska bli mitt nya hem!!) Folk som bjuder på whisky och nattkvarter vid behov. (De finns f.ö. också i Göteborg och Kristianstad.)

När allt kommer omkring, så känner jag mig mer hemmastadd i det grå, lite kyligt-charmiga L-a än i den fisförnäma "lilla storstaden" Lund. Öster om Malmö börjar den motorvägslösa tundran där ingen egentligen vill bo. Söder om Malmö råder moderata välfärdsfascister. Mellanskåne befolkas av dryga bönder och är hemvist för tristess. Staffanstorp och Lomma är borgerliga helveten. Burlöv och Arlöv påminner alltför mycket om den hemska betongförorten där jag själv är uppväxt, men de är så pass små och färglösa att man vill gråta när man ser dem från motorvägen. Helsingborg är som känt Skånes rövhål och ett fascistnäste dessutom. Och Malmö? Jo, det får man i tur och ordning ha tur och kontakter eller pröjsa en oförskämt hög summa för en sketen etta på Dalaplan, eller köa i femtio år hos MKB, om man vill slippa bo otryggt i andra eller tredje hand. Nej tack.

Kvarstår Landskrona. Där finns gott om hyresrätter, gamla och nya kompisar, fina miljöer (citadellet är helt suveränt, gamla varvområdet likaså), Öresund - och så världens minsta, men bästa vänsterpartiförening.

Och,visst, här har Sd och Fp tillsammans fått så där hälften av rösterna i senaste kommunalvalet. Det vet varenda kotte i vårt avlånga land. Hur? Helt enkelt genom att etablera sig som partier som "vågar säga det som de etablerade politikerna inte vågar säga". Till exempel att allt elände i världen beror på att Sverige ta emot för många flyktingar. Och att de visionslösa och maktfullkomliga betongsossarna måste väck från makten. En taktik som går hem, och som därför håller på att snos av sossarna.

I Landskrona kan man sålunda hitta sånt här:

Men å andra sidan också människor som gör sånt här: Den 9 november var vi visserligen inte många, men å andra sida vänsterpartister, sossar, moderater, kristdemokrater och, jo, folkpartister som demonstrerade mot rasismen.

Jag tror personligen inte att det är omöjligt att få de som röstade på sd och fp för att markera sitt missnöje mot sakernas tillstånd i den f.d. betongsossekommunen att inse att det finns bättre sätt att visa sitt missnöje. Den borgerliga majoriteten, som i allt väsentligt stöds av sd, härjar för fullt med privatiseringar och strukturförsämringar som vanligt folk känner av. KomVux har fått ta emot stora smällar, "arbetsplikt" införs för folk som går på soc,kommunen ska bli Sveriges mest övervakningskameratäta stad.

Men den här vardagsfascismen lär inte överleva länge, om det finns krafter som bekämpar den.

Dessvärre har vänstern knappast hittat nåt bra recept. I våra seminarielokaler och tidningar sprider vi i stället postmoderna rasifieringsteorier och anklagar mer eller mindre direkt hela samhället i allmänhet för att vara rasistiskt och sd-väljarna i synnerhet för att vara särskilt dumma rasistjävlar.

"Upplysning" eller "folkbildning" är i detta samhanget inte tillräckliga, eller ens säeskilt bra redskap för att bekämpa rasisterna. Det är i stället benhård konfrontation och kontinuerlig agitation i bostadskvarteren. Var tydlig men inte utpekande: sd (och fp) är skenheliga bondfångare. De ändrar på ingenting utan går borgarklassens ärenden. De skyllar en massa problem på invandringen, medan de i själva verket är en del av anledningen till att dessa problem finns.

Vill du ha det bättre, mer solidariskt, mer rättvist så får du engagera dig själv i kampen för ett bättre samhälle. Eller i alla fall rösta på ett parti som står för en politik som såväl värnar om välfärden och vill radikalt omfördela välståndet. Ty, jag tror att det är precis det som många sd-väljare egentligen ville rösta på.

Venceremos. Så att säga. Vi får väl se.

Åt helvete med EU. Nu!

2007-12-23T20:55:00.001+01:00

Efter att EU-domstolen har slagit fast att svenska kollektivavtal inte längre ska vara värt pappret de skrivs på, är det dags att äntligen gå till offensiv i EU-frågan.

När, om inte nu, kan man få LO-topparna att inse att det var ett misstag att stödja socialdemokraternas stöd för ett svenskt EU-medlemskap? Lars Ohly verkar ha insett detta och har gått ur med ett pressmeddelande ang det här_ "Dags att lämna EU".

Jo, det är det.

Men det kan misstänkas att Vänsterpartiet ändå kör planenligt med sin ganska tama kampanj om en folkomröstning om EU:s nya "författning". Den ska starta i januari. Visst vore det viktigt att få vinna en sådan folkomröstning, men nej-omröstningarna i Nederländerna och Frankrike har ju visat att man inte kommer någonvart med en sådan omröstning: EU ångar ändå vidare, med eller utan folklig förankring. Och Vaxholmmålet får man på så sätt inte hävt.

Nu gäller det att radikalisera EU-motståndet för att göra det omöjligt för SAP och LO att ignorerar sina egna medlemmars EU-motstånd. Hittills har det gått alldeles utmärkt, därför att folkrörelsen Nej till EU har marginaliserats och att frågan har i stort sett tillåtits sopas under mattan.

Boris Kagarlitskij, rysk vänsterikon, har mycket träffsäkert konstaterat att den parlamentariska vänsterns största problem är rädslan att våga vara lika radikal som deras presumtiva väljare. Helt enkelt därför att man har lärt sig att snegla åt mittenväljare. Och, tillägger jag, förmodligen också därför att även vänsterparlamentarikerna hör till de krafter som stabiliserar den borgerliga hegemonin genom att avradikalisera motkrafterna i samhället.

Nu finns det ett utmärkt tillfälle att visa att vänstern inte bara kräver regeringsposter och framstår som ett lätt förvirrat alternativ till en högervriden socialdemokrati. Fånga nu upp stämningen och kör för fullt med en anti-EU-kampanj. Eller som Kagarlitskij sa senast till undertecknad över en kopp snabbkaffe i Moskva:
- Vem säger att man inte kan lämna EU?

Bokstavsvänstern strikes again

2007-11-08T21:12:00.000+01:00

För inte så länge sen överväldigades jag av bitterljuv nostalgi när jag en tidig morgon traskade förbi Värnhem på väg till jobbet och såg det här affischstället. I klockren retrostil gjorde "SKP" och "SKU" reklam för firandet av oktoberrevolutionens 90-årsdag.
Vackert!
Det här väckte gamla minnen, minsann. De mynnade ut i en krönika. Där råkade jag blanda ihop ett gäng ungkommunister med ett annat. Så kan det gå när man är i nostalgiskt sinneslag: i det Malmö där jag själv en gång var medlem i ett vänsterungdomsförbund fanns visserligen RKU, men "SKU"? Nja. Det var väl snarast nåt för Gällivarebor.
Visst var det slarvigt gjort, äpplen och päron ska inte blandas. Det erkänns. Slarvet har redan fått RKU Malmö att protestera mot att bli ihopblandade med andra massrörelser på vänsterkanten. Och rätt ska vara rätt, det håller jag med om. Det blev en rättelse i veckans Flamman.
Men RKU:s indignation över att bli tagna för att vara "en lokal kvarleva av den Sovjettrogna delen av vänstern" har nu väckt "kommunisternas" heliga vrede. Förargat, men likväl underhållande attackerar Jan Jönsson säväl RKU som undertecknad på Kommunisternas blogg. Här tas det riktigt tunga retoriska artilleriet fram och det haglar något jargongartade skällsord till höger och vänster. Inte nog att jag har erkänt att det var billiga Cuba libre snarare än gammelkommunistiska tal som drog oss försupna småborgarliga tonårsrevisionisterna till oktoberrevolutionens 70-årsdag i Solingen i Västtyskland, än värre, jag blandar ihop "kommunisterna" i SKU/SKP med "antikommunisterna" i RKU. Ush, vad illa.
Det hela gör att jag nu får lägga till två nya epitet till den samling som jag håvat in under åren: Efter min lilla period som rikskänd stalinist och lokalt hyllad nylenistisk kuppmakare kan jag nu också stolt kalla mig "antikommunist" och "opportunist".
Tack, kamrater! Eller kanske snarare Skål, kosmonauter!

Vänstern på utförsbacken

2007-10-14T11:13:00.002+02:00

Vänsterpartiet verkar vara på väg ut ur riksdagen: 4,3 procent i senaste SIFO-mätningen. Konsekvent nerförsbacke sedan länge tillbaka. Även om man samtidigt kan glädjas åt att kristdemokraterna kanske också gör sorti, så är det en katastrof. Inte därför att de enda systemkritiska rösterna i riksdagen skulle tystas om folk som Josefin Brink och Kalle Larsson får återgå till annan verksamhet, utan därför att det nog skulle kunna innebära dödsstötten för ett parti som är så pass beroende av sitt mandatstöd som vänsterpartiet.

För att göra en sak tydlig: jag tycker att vänsterpartiet behövs, och konsekvensenligt så är jag också själv vänsterpartist. Men att opinionssiffrorna ser ut som de gör förvånar mig inte ett dugg. Mitt parti saknar i nuläget såväl vision som strategi, konstigt nog, det finns ju många engagerade och duktiga medlemmar i partiet.

Men partiet i sin helhet verkar sakna sjukdomsinsikt. En maffig, noggrann och stundvis tankeväckande
valanalys har till exempel nyligen gjorts. Där räknar man upp många problem, men författarna undviker att sätta fingret på de egentliga problemen. Man säger sålunda inte rakt ut att problemet egentligen inte bara är någon bättre eller sämra genomförd valkampanj, utan det faktum att vänsterpartiet inte orkar med särskilt mycket mellan valrörelserna. Visserligen klagar många av mina partikamrater sålunda över det faktum att partiet till vardags knappt mäktar med något annat än parlamentariskt arbete. Men när det kommer till kritan, så skylls alla problem att nå ut med vårt eget budskap på "borgarpressen" eller den ena eller andra medlemmen i Vägval vänster. Även avsaknaden av systematiska medlemsstudier brukar föras på tapeten, men det är knappt någon kotte som anmäler sig till sådana när de väl organiseras inom partiföreningar och -distrikt.

Vi är också bra på att hacka på sossarna. De är höger. De har inga visioner. De sitter fastklistrade vid makten och ligger i maskopi med högern. Problemet är att vänsterpartisterna är likadana. Inte vill jag sålunda minnas att vänsterpartiet i något majoritetssamarbete med sossarna och/eller miljöpartiet på senare år visat särskilt mycket profil utåt. Men allt som oftast den där rädslan för att spräcka majoriteten som mynnar ut i kåranda. Precis som alla de andra i politiken så avfärdar vi slentrianmässigt oppositionens kritik mot vår majoritetssamverkan för att visa vår lojalitet mot våra koalitionspartners. Till och med när vi delar oppositionens kritik, så framgår det bara bakom stängda
dörrar, så att vanliga dödliga väljare aldrig får reda på't. Inte konstigt att folk som röstat på ett förment radikalt vänsterparti låter bli när det inte
märks så hemskt mycket av den radikaliteten efter valet.

På riksplan förkompliceras läget av att sossarna snor åt sig all den uppmärksamhet som oppositionen får. Medan miljöpartiet har förstått att detta är ett problem och börjat profilera sig på Peter Erikssons sedvanligt förvirrade utspel, så är det väl knappt någon som vet vad Vänsterpartiet egentligen står för. Lars Ohly är ju för rädd för dålig press för att göra något oväntat utspel över huvud taget. Förutom att han och vänsterpartiet klagar över borgarnas attacker mot välfärden hörs det inte mycket ifrån Kungsgatan 84. Men att klaga över just det, det gör ju framför allt sossarna, de med. En lång rad gamla sossestatsråd blir sålunda allt radikalare i sin framtoning, samtidigt som Lars Ohly mest vill styra landet tillsammans med de spökena efter nästa val.

Lustigt nog i det sammanhanget är att det just nu görs en massa intern reklam för den norska vägen till socialismen inom vänsterpartistiska kretsar. I vårt älskade grannland utmanade en allians bestående av sossarna, senterpartiet och vänstern högerregeringen och vann makten.
Det var ju bra - men intressant i samhanget är att just vänsterdelen av den alliansen, Sosialistisk ventreparti, har fått stryk i samtliga val sedan dess, senast härom månaden. Förmodligen därför att de har svårt att föra sina egna
profil- och hjärtefrågor på tapeten när de tvingas föra en gemensam valkampanj med sossarna...

Avslutningsvis min fråga till er alla: varför behövs vänsterpartiet, egentligen? (Jag vet att jag gärna recyklar den här frasen.) För att rösta på koleran Mona Sahlin så att vi alla slipper
pesten Fredrik Reinfeld? Visst. Men utöver det måste det väl finnas fler skäl??

Sputnik!

2007-10-04T09:11:00.000+02:00

För femtio år sedan förvandlades ett litet metallklot till en symbol för kommunismens segertåg när Sputnik, ungefär så stort som en basketboll, sköts upp i rymden.

det var den 4 oktober 1957 som en gigantisk R-7-raket lyfte från avfyrningsrampen på rymdforskningscentrat Bajkonur i Centralasien. Ombord fanns Sputnik 1, ryska för ”reskamrat”. Det lilla klotet vägde knappt 84 kilo och innehöll en mängd mätutrustning samt en radiosändare. Det var denna sändare, som sände ut en signal var tredje sekund, som blev en irriterande påminnelse om Sovjets tekniska överlägsenhet för de förödmjukade kalla krigarna i Washington. Det var nämligen väldigt svårt att smälta för hökarna i Pentagon att ett land som enligt dem var både tekniskt och ekonomiskt underutvecklat hade kunnat lyckas med bedriften att konstruera den första rymdraketen.

Till en början förnekade sålunda USA:s myndigheter att något som Sputnik fanns. Bara kommunistiskpropaganda, ljöd budskapet från Cape Canaveral. Men de oavbrutna radiosignalerna som Sputnik utsände, och det faktum att folk runtom i världen med hjälp av enkla kikare själva kunde se den lilla ljuspunkten på sin elliptiska bana kring jorden, bevisade att Sovjet verkligen hade vunnit kapplöpningen om rymden. Medan händelsen firades av en entusiastisk press världen över, använde de amerikanska högertidningar Sovjets propagandaseger som ett svepskäl för att kräva mer pengar och resurser till kampen mot kommunismen.

Och värre skulle det bli ur USA:s perspektiv: Den 3 november 1957, bara knappt en månad senare och i god tid innan oktoberrevolutionens årsdag, lyfte Sputnik 2 planenligt från kosmodromen i Kazakstan. Den nya, mycket tyngre satelliten hade till och med en levande varelse ombord, hunden Lajka. Lajka överlevde visserligen bara några få timmar på sin ensamma färd kring jordklotet, men de sovjetiska ingenjörerna under Sergej Koroljovs ledning hade bevisat att det var tekniskt möjligt att skicka en levande varelse ut i rymden. Detta innan någon fungerande amerikansk rymdraket ens hade lyft från marken .

Denna förödmjukelse resulterade i ett gigantisk rymdfärdsprogram med målsättningen att vinna ”kapplöpningen till månen”, som president Kennedy uttryckte det något senare. Detta mål uppnådde USA den 20 juli 1969 när Neil Armstrong var den första människan som satte sin fot på månens yta. (Jag bortser i det här sammanhanget i från de gängse konspirationsteorierna om att det i själva verket bara var en fajkad filminspelning.)

Men långt innan hade Sovjet skickat den första människan till rymden: den 12 april 1961 kretsade Jurij Gagarin ombord farkosten Vostok 1 ett varv kring jorden innan han oskadd och tämligen glatt återvände till jorden. Herman Titov följde snart efter, och den i juni 1963 blev Valentina Teresjkova den första kvinnan i rymden.

Under 1970-talet dog entusiasmen för rymdprogrammen stegvis. Själv minns jag mest mitt privata propagandakrig i från just den tiden. På skolans rastgård brukade vi bråka om frågan vad de där rymdgubbarna egentligen hette: KOSMONAUTER eller "astronauter". För min del är det solklart att de som hade Gagarin på sin sida hade rätt i den frågan (också). Det här slaget om ord pågår förresten fortfarande. Men numera är jag mest i strid mot diverse dagisfröknar och min egen son Ivan som ihärdigt påstår att det inte längre finns några kosmonauter.

Och i dag? Knappt någon utanför Kina och Sverige som så sent som i fjol fick upp sin första gubbe i rymden verkar längre uppbåda någon verklig entusiasm för rymdforskningen. USA är fortfarande på efterkälken och amerikanska kapitalister köper numera sina rymdresor hos - ryssarna. Och vem bryr sig, ärligt talat?

Varför finns Vänsterpartiet? Egentligen.

2007-09-14T13:33:00.000+02:00

För något år sedan såg jag på nyheterna hur en distriktsordförande i Vänsterpartiet gråtande berättande att hon mådde illa när folk på gatan och i kommunfullmäktige nånstans i mellersta Sverige kallade henne för "kommunist".

Min spontana reaktion: vad f-n tror du?! Klart som korvspad att vilken vänsterpartist som helst blir anklagad för att ha varit kommunist och polare med Gulakvakten Igor av borgare och sossar, så fort de har slut på politiska argument. Vill man slippa den sortens mossiga påhopp så är det bara att byta partifärg.

Men å andra sidan, kanske inte så konstigt: de flesta av dagens vänsterpartister ha ju faktiskt noll koll på partiets historia. Den studeras inte precis systematiskt. Och några mer avancerade politiska diskussioner förs inte heller inom partiet, ty tiden räcker ju inte till och medlemsmötena fylls med all sorts kommunalpolitiskt tjafs. Och därför kan det väl hända att vänsterpartister kan tas med brallorna nere när det är dags igen att ta fram kommunistspöket ur garderoben.

Att det hända kan visserligen förvåna på ett intellektuellt plan: Vänsterpartiet har ju under åratal medverkat i EU-anpassningen av den svenska välfärden, nickat av många nerskärningar och accepterat att den offentliga sektorn följer den kapitalistiska logiken som uttrycker sig i bl a köp-/säljsystemet och kommunala drift-/investeringsbudgetar. Med någon kommunism har det föga att göra, och heller inte särskilt mycket med något slags samhällsomdanande verksamhet.

Men, i vilket fall som, så har jag ända tills idag trott att Vänsterpartiet trots allt stod för något. Till exempel för en materialistisk och humanistisk samhällsåskådning. Vänsterpartiet är inte något parti som tar ställning för eller emot någon trosuppfattning, och partiets officiella historiesyn är historiematerialistisk. Trodde jag. Men ack, även det här håller på att luckras upp, Vänsterpartiet Norrköping (min f d partiförening, suck) är sålunda stolta över det här:

"Inte nog med att Mona Olsson är ordförande i kyrkoradet i S:t Johannes församling. Hon är ocksa ordförande för vänsterpartiet i Norrköping.
- För mig, säger hon, är det sa självklart att det överallt handlar om samma värdegrund.
Bade Bibeln och Marx visar vägen för henne."
Hurra, undrar bara vilka delar av bibeln och Karl Marx' skrifter Mona tänker att kombinera. Ett exempel: Karl Marx' (för hans tid typiska) könsblindhet plus gamla testamentets kvinnoförakt och böghat... Härligt.

Landskrona...

2007-08-23T23:45:00.000+02:00

Så har jag alltså kapitulerat för den sjuka bostadsmarknaden i Malmö och flyttat till Landskrona. Staden där vänstern fick hela 3,49% av rösterna. Ett bra resultat jämfört med mp, c och kd.
Men de bägge rasistpartierna sd och fp fick tillsammans över 45% av rösterna i senaste valet.
Verkligen skitkul. Staden där utrikiska inte får pratas på skolgården, där varenda torg övervakas av miljontals kameror och där polistätheten liknar den i Belfast för så där 20 år sen.
Men så finns också Öresund, stränderna, citadellet, många parker, härliga gatumiljöer och, viktigast av allt, Linnea Nilsson.
Och nu ska jag nog lägga mig.

Förolämpad docent dissar folkhögskola i Malmö

2007-08-01T09:21:00.000+02:00

Jag fick precis reda på att Werner Schmidt - som gärna varnar för att Vänsterpartiet och Ung Vänster har tagits över av lömska kommunister - i helig vrede och i sista sekund har lämnat återbud till att uppträda på den sommarkurs i marxistisk och feministisk teori som Vänsterns Studentförbund ordnar på Kvarnby folkhögskola.

Märkligt egentligen att Werner hoppar över ett sådant utmärkt tillfälle att tolka Marx' skrifter och tugga några teser tillsammans med en intresserad och engagerad skara unga akademiker. Men, enligt rykten, är det Werner Schmidts "självrespekt" som tvingar honom till detta. Anledningen till eländet är nämligen att Kvarnby folkhögskolas blivande rektor i det förlutna dristat sig att göra sig lustig över Werner Schmidts utspel kring Vänsterpartiets historia, samtid och framtid. Därför drabbas alltså en hel folkhögskola nu av den lärde mannens bannlysning och får nog klara sig utan Werner framöver.

Synd, men kanske oundvikligt: saknas det självdistans hos stora män (med skägg), så saknas det oftast också en känsla för sunt förnuft och rimlighet.

Mörkrets hus

2007-07-31T15:48:00.000+02:00

När jag kom hem efter några veckor i Berlin hittade jag ett meddelande från min granne Mia, som drabbats av spooky upplevelser i sin etta på bottenvåningen. Tittar man på hennes blog så får man bl a reda på att jag bor i mörkrets hus. Och att jag bor granne med de otrevliga spökena på vinden. Ett jävligt kult projekt, tycker jag.

Till råga på allt så är spökena dessutom tyskar, de med. Det är kanske därför att de hittills förskonat mig.

Jo, förresten, jag vet att jag har försummat den här bloggen. Men under den senaste tiden har jag haft annat för mig än att sitta vid datorn. Leta lägenhet i Malmö till exempel. Inte roligt. Jobbat i Berlin. Mycket roligt.

Rapport från Heiligendamm

2007-06-06T16:01:00.000+02:00

G8 mötet börjar i kväll. Och blockaden började i dag.
Tusentals människor har trotsat demonstrationsförbudet och tagit sig fram till det stängslet som stänger in toppmötesdeltagarna i Heiligendamm. Vid stängslet drev flera vattenkanoner och martialiskt utrustade kravallpoliser folk tillbaka. Förutom vid enstaka undantag, då maskerade "autonoma" kastade sten på polisernas kontrollpunkter, var det uteslutande fredliga protesterande.

Demonstrerande lyckades under eftermiddagen blockera flera tillfartsvägar till Heiligendamm, däribland även den lilla järnvägen mellan Kühlungsborn och Heiligendamm som skulle användas för att transportera de ackrediterade journalisterna till toppmötet. Journalisterna, liksom andra deltagare och matleveranser tvingas nu ta sig sjöledes till Heiligendamm.Under en kort stund blockerades även en motorväg nära Rostock. Vid denna aktion greps nästan 100 personer av polisen.

Enligt en artikel i tidningen Junge Welt, som bekräftas av public service-tevekanalen NDR är de uppgifter om skadade poliser vid lördagens kravaller i Rostock, som ventilerades i helgen, starkt överdrivna. Sålunda finns bara två poliser som behandlades stationärt på sjukhus i lördags, de flesta "skadade" hade ringa men efter inandningen av tårgas.

Rostock update

2007-06-02T20:42:00.001+02:00

Sammanstöttningarna vid Stadthafen eskalerade under eftermiddagen. edan avslutningsmanifestationen pågick med bl a en konsert, drabbade de svartklädda "autonoma" och polisen samman. demonstrationstågets bakre del utsattes för vattenkanonernas attacker, samtidigt som de autonoma försökte bygga barrikader i sidogator. Ett antal sopcontainers och minst en bil sattes i brand. Polisen använde sig av tårgas och pepparspray. Panik utbröt, samtidigt som konserten vid huvudscenen fortsatte. Det lär bli mycket övertid för poliserna i kväll.
På tal om inget, så dök nazisterna aldrig upp i Rostock, men däremot i
flera andra städer. I Lüneburg tågade ett 300-tal genom den lilla stadskärnan, omkring 150 nynazister från Bayern marscherade genom Brandenburger Tor i Berlin.

"Oreda" i Rostock

2007-06-02T15:46:00.000+02:00

Det råder en märklig stämning i Rostock. Det är en blanding av belägringstillstånd, känslan inför en annalkande naturkatastrofoch, jo, (inbördes-)krigslek över det hela. Affärernas fönsterrutor i gamla staden är igenbommade med plywoodskivor, folk har tydligen hamsrat förnödenheter under de senaste dagarna. Många Rostockbor befarar uppenbarligen att barbariska horder ska inta deras fina stad och vill helst slippa möta dem. Därför fylls skafferierna.
Andra är arga över det faktum att staden mest liknar en belägrad fästning, då det kryllar av nervösa poliser och deras fordon (inklusive pansarfordon, vattenkanoner etc). Över det hela kretsar dessutom oftast och mycket hektiskt en eller flera polishelikoptrar.

Och så kom lördagen då hela eländet skulle påbörjas och upp till 100 000 människor demonstrera mot G8-mötet i näraliggande Heiligendamm. Till en början gick allt lugnt om än inte särskilt smidigt till. (Det är kanske 50 000 - 60 000 människor som just nu demonstrerar mot G8-toppmötet.) Men vid halvtretiden utbröt de första obligatoriska skärmytslingar mellan kravallpolisen och ett tämligen litet antal svartklädda vänsterrambos. Inget alltför märkvärdigt egentligen, men våldet har spritt sig och polisen har nu redan hunnit attackera hela sektioner av demonstrationståget, det s.k. "svarta blocket". Många gatustenar syns på gatorna och oron har spridit sig till det torg där demonstrationen avslutande manifestation hålls. Enligt polisen råder "oreda" i stan.

Knappast konstigt om båda polisen och vissa demonstrationsdeltagare utgår ifrån våldsamma sammanstöttningar under demon.

- Kravaller ingår i kalkylen, hette det mycket riktigt redan inför dagens massdemonstration ifrån den tyska polisledningens pressavdelning.

Och de automa i Berlin mobiliserade månaderna i förväg med parollen "Den Gipfel versenken!" (Sänk toppmötet)

Uppenbarligen upprepas nu den självuppfyllande profetia som varje år görs inför 1:a-majfirandet i Berlin. Alla berörda utgår ifrån att det ska "smälla till" på något sätt och det brukar det också göra.

Och mer "oreda" kan det bli: det ryktas att ett tusental nazister ska vara på väg till Rostock. Anledningen är att högerextremisternas demonstration mot G8-mötet som skulle äga rum i Schwerin har förbjudits.

Den ballaste kåken i hela jävla Warszawa

2007-05-25T14:18:00.000+02:00

Polen är ett märkligt land. Förvisso på intet sätt märkligare än andra länder, men så nära å samtidigtså fjärran...
Ta bara det det där med de där tvillingsbröderna som styr landet. Bröderna Kaczynski
har definitivt högt underhållningsvärde, men roliga är de inte det minsta. Tvärtom, de är ärkereaktionärer, och ingen polack jag råkade fråga i Warszawa här om dagen, kunde liksom förklara hur de egentligen bar sig åt för att bli valda till statsminister respektive president.
-Det beror nog snarast på att deras motståndare är ännu större idioter, menar Stanislav.
-Nä, jag tror det beror på att ingen egentligen bryr sig, invänder Maruska.
Radek nickar instämmande:
-Jag struntade också i valet. De är ju idioter, hela bunten.

Vete fan hur det gick till. I alla fall så verkar många unga polacker vara less på politiken. Och dessutom är Polen "landet utan vänster". I grannlandet Tjeckien må de förbjuder kommunistiska organisationer, i Polen finns inget att förbjuda. (Bara i Slask/Schlesien finns ett gäng radikala gruvarbetare som är så där halvanarkistiska trottar.)

Men inte vill jag göra mig lustig över Polen och polackerna. Tvärtom, min korta vistelse i Warszawa och min tågresa genom landet har varit mycket trevliga upplevelser. Men en sak vill jag ändå gnäller över (eller två: polskt öl är inget att hurra för...): Warszawaborna funderar över att riva Kulturpalatset i centrala stan.

- Titta på den där fula byggnaden. Stalins gåva till det polska folket som betalades av det polska folket. Men som tur är så ska skiten väck, säger min guide Radek.
-Varför det?! undrar jag. Det är ju en asball kåk... Jag tar en bild och är verkligen förtjust över det jättestora huset i sovjetisk klassicism.

Pałac Kultury i Nauki invigdes år 1956. Med sin höjd på 230,68 var kåken då Europas näststörsta skyskrapare. Fortfarande är palatset den högsta byggnaden in hela Polen. Kulturpalatset var mycket riktigt Sovjetunionens "gåva till det polska folket", men sågs av de berörda snarast som en jättelik symbol för kommunismens förtryck.

-Den där fula skiten påminner oss bara om den gamla tiden. Byggnaden är ett monument över den kommunistiska propagandan, menar Radek.
-Ja men, det är ju eran historia, den kan man ju inte bara utplåna så där. Liksom, inflätar jag lite svagt.
-Än sen? Det var hemska tider. Riv kåken, säger Radek och går vidare för att visa mig det nya köpcentrat bakom centralstationen.

Såna är tiderna. Men det ÄR ju den ballaste kåken i hela jävla Warszawa.

Undantagstillstånd i Heiligendamm

2007-05-24T14:08:00.000+02:00

Den 5-9 juni deltar stats- och regeringscheferna i de åtta rikaste i-länderna i ett toppmöte i den lilla tyska östersjöbadorten Heiligendamm utanför Rostock.

Men de politiska frågorna som världens mäktigaste män och kvinnor kommer att diskutera har hamnat i skymundan under de senaste veckorna. I stället har diskussionerna mest handlat om de tyska myndigheternas försök att inskränka möjligheterna att protestera mot toppmötet i Heiligendamm och att kriminalisera det militanta G8-motståndet.

För att skydda världens mäktigaste politiker från sina kritiker har polisen bannlyst alla protester mot det stundande G8-mötet i själva Heiligendamm. En planerad demonstration där har förbjudits, även demon i Rostock hotas av ett förbud. Ett välkommet alibi för att kriminalisera hela G8-motståndet är en serie mordbrandattacker i Hamburg och Berlin. I Berlin har exempelvis 13 mer eller mindre dyra bilar förstörts i brandattacker. Bilbrandsvågen har tagit fart efter en omfattande razzia mot den radikala vänsterscenen i Tyskland den 9 maj. Då stormades ett 40-tal adresser i Berlin, Hamburg och ett antal andra platser av över 800 poliser Privata bostäder, butiker, kontorslokaler och även ett bageri rannsakades. Enligt polisen var syftet förhindra ”bildandet av en terroristisk förening med mål att attackera G8-mötet".

Polisinsatsen under och inför G8-mötet är den största i Tysklands efterkrigshistoria, och har kritiserats som ”ett aldrig tidigare bevittnat brott mot demonstrations- och yttranderätten i det demokratiska Tyskland”. Vid sidan om det faktum att inga protester tillåts äga rum i själva Heiligendamm, där G8-ländernas stats- och regeringschefre möts, så har framför allt polisens tillslag mot de autonoma vänsterstrukturerna kritiserats. Speciellt polisens grepp att ta s.k. ”luktprov” på de drabbade vänsteraktivisterna har upprört allmänheten. Amnesty international påpekade i ett pressmeddelande att denna teknik, som går ut på att ta små hudprov på personer, som sedan ska kunna användas för att spåra personen i fråga med hjälp av spårhundar, dittills mest förknippades med östtyska Stasi.

Inte nog med detta så varslade Tysklands inrikesminister, kristdemokraten Wolfgang Schäuble, att statsmakten kan komma att använda sig av en lag från 1930-talet som tillåter polisen att hålla misstänkta kriminella i preventivt förvar i upp till fjorton dygn.
Roliga utsikter.

<>