Du är vad du läser

Läst under 2014

2015-01-02T09:59:00.002+01:00

Jag brukar tycka att jag borde hinna med att läsa en bok i veckan och även det här året har det stämt: totalsumman blev 54 vilket är ungefär detsamma som de senaste åren.

Vad som däremot är noterbart är att jag visst läst mycket mer på engelska än under de närmast föregående åren. Under 2011-2013 kom jag aldrig upp i mer än 38% engelska böcker som mest. I år blev det 67%. Inte mig emot egentligen och en tillbakagång till hur det varit förr när jag flera år passerade 90% men det ett tag sedan sist.

Engelska vet jag å andra sidan att jag kan läsa obehindrat. Vad jag skulle vilja är att komma igång att läsa på tyska. Under 2014 har jag läst ett par tidskrifter på tyska och börjat på en ungdomsroman men jag har inte kommit så många sidor i den och får erkänna att det än så länge går lite trögt. Jag får se det som ett mål för 2015 att lära mig att läsa på tyska.

De bästa romanerna jag läste under 2014:

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: Nyckeln
Jo Walton: Among Others
Neil Gaiman: The Ocean at the End of the Lane
Cory Doctorow: Pirate Cinema
Simon Stålenhag: Ur varselklotet
George R. R. Martin: A Dance with Dragons

Vad det gäller Nyckeln och A Dance with Dragons kan noteras att jag inte menar att de nödvändigtvis är de bästa delarna i sina respektive serier men att jag uppskattat serierna i sin helhet mycket även om resten av delarna lästs under andra år.

De bästa serierna jag läste under 2014:

Robert Kirkman: The Walking Dead
Greg Rucka: Lazarus
Liv Strömqvist: Prins Charles känsla
Craig Thompson: Habibi och Blankets
Alison Bechdel: Fun Home: A Family Tragicomic

Här måste jag speciellt lyfta fram Craig Thompson som en väldigt trevlig bekantskap som jag ska hålla utkik efter framöver.

2014-12: Joe Hill: Alpha & Omega

2014-04-14T22:08:00.000+02:00

Det här albumet är den sjätte och sista delen i serien Locke & Key och jag tycker att det har varit en mycket trevlig bekantskap. Personerna har känts trovärdiga trots de ibland rätt skruvade övernaturligheter de har drabbats av. Illustrerandet har genomgående skötts med den äran av Gabriel Rodriguez.

I den här avslutande volymen får vi så klart en del extra fyrverkerier innan upplösningen som jag tycker fungerar bra. Jag vill inte avslöja några detaljer men saker som jag förväntat mig skulle vara väsentliga utan att veta exakt hur blev mycket riktigt det och gav dessutom en extra knorr till själva berättandet.

Man kan också notera att Hill gör en liten homage till pappa i en scen. Som alltid med referenser är det inte alla som kommer att förstå den, men här konstaterar de inblandade själva efter händelsen att det är just ingen i deras omgivning som förstår dem så det är väl inte mer än rätt att även en del av läsarna inte gör det.

Jag är faktiskt lite sugen på att läsa om hela serien en gång till utan långa uppehåll mellan varje album (jag har köpt dem allt eftersom de kommit ut hela vägen) för att få lite bättre koll på handlingen genom att läsa hela på en gång.

Joe Hill: Alpha & Omega
Illustrationer: Gabriel Rodriguez
IDW, 2014
192 sidor
ISBN: 978-1-61377-853-1

2014-11: Sam Ghazi: Sången ur det kinesiska rummet

2014-03-31T07:30:00.000+02:00

Premissen i den här boken är att ett sjukhus får leverans av den nya experimentella datorn Cepheus som ska hjälpa till med diagnoser av patienter, och den går snabbt från att hjälpa till när vanliga läkare gör diagnoser till att göra egna diagnoser både snabbare och bättre än vad de kan.

Jag är lite kluven till det här upplägget. Jag har inga svårigheter att tro att en artificiell intelligens av den här typen ska kunna ställa diagnoser utifrån en kunskapsbank, men det kunskapssteg framåt som Cepheus representerar känns inte riktigt trovärdigt i att det är så stort och plötsligt som det är, speciellt som det dessutom sker i skarp drift ute bland riktiga patienter från dag ett.

Bokens bakgrund i form av ett lätt dystopiskt Stockholm tycker jag om. Den känns väl genomförd utan att dra uppmärksamhet till sig. Det känns som att boken balanserar lite på gränsen av det klassiska problemet där någon som inte är medveten om sf-genrens konventioner ger sig in och skriver sf, men när det gäller bakgrunden ger jag väl godkänt. Detsamma gäller för den delen rent språkligt. Det är väl skrivet och bitvis poetiskt vilket inte direkt är förvånande eftersom författarens enda tidigare bok är en diktsamling.

Sammanfattningsvis kan boken här och där kännas lite trevande men över lag tycker jag att den var en positiv överraskning. Jag ser fram emot att se vad Sam Ghazi hittar på nästa gång.

Sam Ghazi: Sången ur det kinesiska rummet
Norstedts, 2014
229 sidor
ISBN: 978-91-1-305625-8

2014-10: Alan Bennett: The Uncommon Reader

2014-03-20T20:49:00.000+01:00

Den här boken har jag läst om då och då sedan den kom ut och tyckt att den verkat som något jag borde uppskatta men det har inte blivit av att skaffa den förrän nu. Det är väl bara att konstatera att det var en korrekt gissning.

Premissen är att drottningen av England är ute med sina hundar när hon stöter på en bokbuss som parkerat där. Hon går in och sedan känns det inte rätt att gå ut igen utan att ha lånat en bok, och när hon sedan lånat boken känns det inte rätt att lämna tillbaka den utan att ha läst den.

Och när hon sedan lämnar tillbaka boken känns det inte rätt att gå därifrån utan en ny bok, och på den vägen blir det. Hon börjar låna böcker inte bara från bokbussen utan från andra bibliotek och för den delen även använda de rejäla bibliotek som slottet har och som normalt står oanvända.

Drottningens läsande får även effekter i hennes dagliga rutiner eftersom hon försöker arrangera sina dagar så att hon ska hinna läsa så mycket som möjligt. Det går exempelvis utmärkt att vinka åt människor man åker förbi samtidigt som man läser i en bok liggande i knäet. Förr i tiden brukade drottningen prata om ovidkommande småsaker som vädret och annat liknande när hon träffade dem. Plötsligen börjar hon fråga dem vad de läser för böcker och vad de tycker om dem. Hon börjar låna ut böcker till sina ministrar vare sig de vill eller inte, och dessutom förhör hon sig senare om vad de tyckte om dem.

Det hela är en lättsam och smårolig berättelse om hur litteraturen kan smyga sig på en person och förändra dem i grunden. Hur små saker kan leda till stora förändringar, allt berättat med klassisk lågmäld brittisk humor.

Alan Bennett: The Uncommon Reader
Profile Books, 2007
121 sidor
ISBN: 978-1-84668-133-2

2014-9: J. M. Coetzee: Disgrace

2014-03-17T19:17:00.000+01:00

Vår bokcirkel har skaffat sig traditionen att läsa något av årets nobelpristagare strax efter att det tillkännages vem det är. I år råkade en bok av Alice Munro vara ungefär det sista vi läst när den ständige sekreteraren berättade att hon tilldelats priset, så vi valde att läsa en bok av en tidigare pristagare istället och fastnade för J. M. Coetzee.

Disgrace handlar om David Lurie som är universitetslärare och påbörjar en kärleksrelation med en av sina kvinnliga studenter. Detta är så klart inte världens bästa idé och redan från början märker man att hon inte verkar vara helt med på noterna. Hon kan å ena sidan verka smickrad av uppmärksamheten från en äldre man, men samtidigt framstår hon ofta som lite avkopplad och inte så engagerad i relationen, som om hon mest låter den hända för att hon inte riktigt vågar säga ifrån även om hon egentligen skulle vilja.

Så småningom får universitetsledningen reda på vad som pågår och David hamnar inför disciplinnämnden som vill att han inte bara ska säga att han gjort fel utan även göra offentlig avbön. Han säger att han gjort fel men vägrar alla former av ånger och blir hellre avskedad. Den här biten av boken känns lite underlig, för jag tycker inte att hans motiv för låta sitt liv få en så omvälvande förändring till det sämre presenteras på något övertygande sätt.

Det hela slutar i alla fall med att han flyttar till sin dotter Lucy som bor på en farm på landet där han hjälper till med diverse praktiska göromål som är väldigt långt från hans tidigare liv som universitetslärare i litteratur. Även här ställs livet dock snart på ända när tre män en dag bryter sig in och låser in honom i ett rum för att sedan våldta Lucy. Den här gången reagerar David som man skulle kunna vänta sig och vill rapportera till polisen och försöka få tag i de skyldiga. Lucy vägrar och berättar bara för polisen att de haft inbrott och blivit av med diverse saker, men inte om våldtäkten.

Det verkar som att deras granne (som även jobbar åt Lucy ibland) är bekant med en av de skyldiga och medan David försöker konfrontera honom så behandlar Lucy den delen av överfallet som om den inte hade hänt. Hon är mer intresserad av att inte riva upp sin relation till grannarna och alla andra i trakten än att försöka få tag i den skyldige för våldtäkten.

Jag måste säga att jag hade lite svårt att få grepp om den här boken. Den är inte på något sätt illa skriven rent prosamässigt, men jag har svårt att relatera till personerna. Det känns som att ingen av dem har något känsloliv att tala om eller i alla fall verkar dölja det väldigt långt in så det är svårt att förstå deras motiv för hur de agerar.

J. M. Coetzee: Disgrace
Secker & Warburg, 1999
218 sidor
ISBN: 0-436-20489-4
epub

2014-8: Jo Walton: Among Others

2014-03-13T19:11:00.000+01:00

Mori ingriper när hennes mamma använder svart magi. Hon själv blir skadad av effekterna och måste sedan dess gå med käpp trots att hon är tonåring, men hennes syster överlever inte ens det hela.

Man skulle kunna tro att det här skulle vara sluttampen på en dramatisk roman men så är det inte. I själva verket är det något som hänt redan när boken börjar och som man bara får reda på något om (förutom det ovanstående, som framgår redan av baksidestexten) i små dealjer här och där i texten.

Mori bor efter det här tillsammans med sin far som hon inte haft någon kontakt med innan de här händelserna, så han är i princip en främling för henne. Mori tillbringar dock inte så mycket tid med honom heller, för hon skickas iväg på internatskola.

På skolan blir hon en rätt udda fågel. Till att börja med är det en engelsk skola och hon är från Wales. De flesta som går på den här skolan är rika och det är inte Mori och hennes familj. Och de flesta som går på skolan är egentligen inte speciellt intresserad av att studera, medan Mori å sin sida tillbringar all ledig tid med näsan i en bok eftersom hennes handikapp gör att hon har svårt att röra sig.

Boken består av Moris dagboksanteckningar i kronologisk ordning. Hennes anteckningar består av en blandning av vad hon sysslar med den aktuella dagen, lite tillbakablickar och blandat med detta även kommentarer och resonemang kring de böcker hon läser för stunden (rätt ofta genreböcker).

Den här boken har blivit väldigt populär inom fandom och det är inte svårt att se varför. Förutom hennes totala fokus på böcker så är även utanförkänslorna hon drabbas av ganska vanliga hos fans så det är naturligt att boken talar till många. Hennes naturliga acceptans av magi och en del annat gör att boken så klart är fantasy även om man egentligen ser väldigt lite av detta. Framför allt är berättelsen väldigt långt ifrån den dramatiska uppgörelse med svart magi som man skulle kunna vänta sig av det jag skrev i början. I själva verket är den delen av berättelsen nästan lite av en besvikelse, men Moris uppväxthistoria och kamp för att komma tillrätta med sin kärlek till böcker och insikt att det faktiskt finns fler personer som är som hon är en mycket mer intressant berättelser i vilket fall, som tur är.

Jo Walton: Among Others
Corsair, 2010
408 sidor
ISBN: 978-1-47210-653-7

2014-7: Stephen King: Doctor Sleep

2014-03-10T20:33:00.000+01:00

När jag först hörde talas om Doctor Sleep var ungefär det enda man fick reda på att det skulle vara en uppföljare till The Shining. Visserligen tycker jag att det är en av hans starkare romaner men det betyder inte att det nödvändigtvis är en bra idé med en uppföljare.

Nu efter att ha läst boken är jag som tur är inte lika negativ längre. Boken handlar om Dan Torrance, alltså grabben från The Shining, men är satt i nutid. Han är alltså vuxen och har ägnat en rätt stor del av tiden från historien om The Overlook Hotel till nu med att slåss mot den alkoholism som han ärvt av sin far. Han insåg tidigt att alkohol fungerar som dämpning för hans psykiska förmågor men den är samtidigt försedd med andra nackdelar.

Boken börjar med några bitar bakgrund från perioden mellan den förra boken och nutid men rätt snart kommer vi fram till den egentliga berättelsen idag. Dan tillbringar sin tid som numer nykter alkoholist med att jobba på ett ålderdomshem där han blivit känd som "doctor sleep" på grund av sin förmåga att hjälpa människor som håller på att dö.

Han får kontakt med flickan Abra som visar sig ha en mycket starkare kraft än Dan. Problemet är att det inte bara är Dan som känner av hennes krafter; det gör även en grupp varelser som kallar sig för The True Knot. De åker land och rike runt på jakt efter barn med the shining eftersom de som ett slags vampyrer livnär sig på den kraft som barnen ger ifrån sig när de torteras. När de känner av Abra står det klart att de måste få tag i henne, för en så stark kraft har de aldrig stött på tidigare och de har just nu brist på kraft.

Jag är lite ambivalent inför The True Knot. Beskrivningen av dem som gamla pensionärer som åker omkring i husbilar och ser totalt vanliga ut å ena sidan och sedan torterar barn å andra sidan är upplagd för att bli ett bra skräckelement, men tyvärr tycker jag att de oftast balanserar farligt nära gränsen till att snarare bli något slags farsinslag och ibland rent av passerar den, och om det är något som passar illa ihop med skräck så är det fars. Om man kan skratta åt det så är det inte skrämmande.

Ändå tycker jag inte att boken faller ihop av det, för själva monstren är faktiskt inte det viktiga. Samspelet mellan Dan och Abra är intressant i sig, liksom Dans kamp för att komma om inte överens så i alla fall till en vapenvila med sin alkoholism. Det finns också en del nog så skrämmande avsnitt om hur Abra får kämpa för att klara av att både hålla sin kraft under kontroll och upprätthålla en fasad av normalitet mot sina föräldrar som visserligen vet om att det är något speciellt med Abra men inte har klart för sig exakt vad och framför allt inte hur kraftfullt det är.

Jag tror att The True Knot hade vunnit på att tonas ner lite så att de hade kunnat behålla en konsistent hotfull framtoning men trots det så tycker jag att den här boken visade sig vara väl värd att läsa.

Stephen King: Doctor Sleep
Hodder & Stoughton, 2013
485 sidor
ISBN: 978-1-444-76116-0

2014-6: Robert Kirkman: Stormen

2014-03-06T19:41:00.000+01:00

Som jag gissade när jag skrev om Lugnet före... så brakar helvetet lös i den här volymen av The Walking Dead. Guvernören som styr den närliggande staden överlevde Michnnes behandling honom och nu är han tillbaka för att utkräva en gruvlig hämnd, utrustad med en stridsvagn.

Det hela går inte väl för någon, vare sig för anfallare eller försvarare, vilket man väl får sägas börja vänja sig vid i den här serien. Om något kan gå fel så gör det det, oavsett om det drabbar den "goda" eller den "onda" sidan.

Samtidigt som det som händer i den här volymen väl får sägas vara den största katastrofen hittills i serien (vilket säger en del) så känns det också som att den vändning berättelsen tar här kommer att ge historien en nytändning. Jag ska inte säga att den hade stagnerat än, men den risk för det som situationen erbjöd utraderas här med besked. På sätt och vis är vi väl tillbaka lite grann på ruta ett här men jag betvivlar inte att det kommer att dra åt ett annat håll den här gången. Om inte annat så har huvudpersonerna betydligt mer kunskap om sin situation nu än de hade i början.

Robert Kirkman: Stormen (Made to Suffer)
Översättning: Sara Årestedt
Apart Förlag, 2013
opaginerad
ISBN: 978-91-980734-3-0

2014-5: Caitlin Sweet: The Pattern Scars

2014-03-03T08:25:00.000+01:00

Den här boken köpte jag på Swecon 2012 utan att veta någonting om den alls, och utan att veta mer om Caitlin Sweet än att hon var gift med hedersgästen Peter Watts, men det är alltid kul med signerade böcker. Jag hade därmed inga speciella förväntningar när jag började läsa.

The Pattern Scars handlar om sierskan Nola (och berättas i första person av henne). När boken börjar är hon bara ett barn som precis upptäckt att hon har förmågan att sia. Hennes mamma säljer henne till att bli bordellsierska. Så småningom träffar hon en mystisk man som är siare i slottet och han drar in henne i en härva hon har svårt att ta sig ur.

Den här boken är kontrastrik. Å ena sidan är den vackert skriven och har en nästam drömsk känsla. Samtidigt behandlar den en del riktigt otrevliga händelser och framför allt visar sig Teldaru som tagit sig an Nola vara en allt annat än trevlig person. Ena stunden är han kärleksfull och viskar vackra ord i Nolas öra. Nästa stund låser han in henne (fysiskt eller mentalt) och tvingar henne att göra saker hon inte vill. Hela berättelsen är ett skolexempel på hur en sjuk relation uppstår och upprätthålls, komplett med ambivalens från Nolas sida om vad hon egentligen tycker om Teldaru. Han gör saker hon inte tycker om, men han är också det enda hon har och hennes situation hos honom är, otrevligheterna han utsätter henne för till trots, samtidigt mycket lättare än den fattigdom hon ursprungligen kom från. Som utomstående läsare är det lättare att se att Nola far illa än det verkar vara för henne själv som är mitt uppe i det.

Otrevligheter eller inte så är det här en bra bok; välskrivet och kanske framför allt trovärdigt gestaltat.

Caitlin Sweet: The Pattern Scars
Chizine Publications,
378 sidor
ISBN: 978-1-926851-43-3

2014-4: Robert Kirkman: Lugnet före...

2014-02-27T19:12:00.000+01:00

Lugnet före... är som namnet antyder en ovanligt lugn och stillsam volym av The Walking Dead. Som alla som läst något av serien inser så betyder inte det att tillvaron är problemfri eller att ingen dör, men man kan i alla fall sträcka sig till att det ibland går att se ett visst hopp om framtiden och att en del saker faktiskt får lyckliga slut trots att de först ser ut som katastrofer.

I den här volymen finns också en ovanligt stark scen som jag tycker blottlägger det totala mörker som de här människorna trots allt lever under, och inte minst den hopplöshet som detta agerande fortsätter att sprida omkring sig.

Själva albumet är inte en av de här sakerna som får ett lyckligt slut, däremot. Återigen på samma sätt som titeln så verkar det milt uttryckt upplagt för problem det första som händer i nästa volym. Det ser väldigt mycket ut som att man kommer att få ångra ett jobb som inte gjordes riktigt färdigt tidigare och nu kommer tillbaka och ställer till problem.

Robert Kirkman: Lugnet före... (The Calm Before)
Översättning: Sara Årestedt
Apart Förlag, 2013
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-8-5

2014-3: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: Nyckeln

2014-02-24T19:43:00.000+01:00

Nyckeln är den tredje och avslutande delen i trilogin om häxorna i Engelsfors. Lite av Buffy the Vampire Slayer, fast i svensk diskbänksrealism-mode. Eller inte, för det låter mycket tråkigare än vad det är. Men realistiskt är det, så till vida att författarna är väldigt bra på att snappa upp stämningar och egenheter i nutiden och återskapa dem i sitt fiktiva Engelsfors på ett sätt som gör att det inte bara känns verkligt, det känns som att det är befolkat av verkliga människor, inte av Skådespelare som säger Repliker. Man får känslan av att man hör folk på bussen som snackar, inte att det är något scriptat. Full pott där.

Jag ska börja med att säga att jag gillar både den här boken och serien generellt. Jag kan ha lite synpunkter på upplägget lite här och där, men det är inget som förminskar att det här är ett mycket imponerande romanbygge. Jag ser fram emot vad Mats & Sara kommer att ta sig för härnäst (gemensamt eller var för sig).

Frågan är exakt vilka synpunkter jag egentligen har. Det jag på sätt och vis vill hänga upp mig på är att det tar lång tid för handlingen att komma igång så att apokalypsen kan börja, och när den väl gör det så är den del av boken som faktiskt behandlar den tämligen kort. Så vad får man istället? Tonårshäxor som interagerar med varandra, älskar, misstror, hjälper och sviker. Dividerar om i vilka konstellationer de ska motverka apokalypsen när den väl kommer. Bekymrar sig om hur de ska undanhålla allt det här för sina föräldrar. Och egentligen är allt det här minst lika bra som själva den delen av boken som faktiskt handlar om att bekämpa apokalypsen. Så vad är det egentligen jag klagar på? Möjligen är jag bara fast i att jag råkade förvänta mig mer av en äventyrsroman än jag fick. Det jag faktiskt fick är bättre än det jag väntade mig antagligen hade varit. Förväntningar är farliga saker. Förvänta er dock inget annat än att det här är en bra bok.

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: Nyckeln
Rabén & Sjögren, 2013
813 sidor
ISBN: 978-91-29-67781-2

2014-2: Suzanne Collins: Mockingjay

2014-02-20T21:15:00.000+01:00

Mockingjay är den tredje och sista delen i The Hunger Games-trilogin och den här gången handlar det inte om någon hungerspelstävling som det gjort i de tidigare två böckerna. Nu har det brutit ut fullt krig mellan staten (Capitol) och rebellerna. Det finns dock fortfarande stora likheter mellan hur det gick till i hungerspelen och hur det går till när det är krig, visar det sig.

De som styr planerar inte bara utifrån hur de kan få största möjliga effekt på sina militära attacker, de lägger minst lika mycket energi på att använda sina propagandaresurser så effektivt som möjligt och här är Katniss ("mockingjay") en väsentlig pusselbit och samlande kraft. Hon hamnar fortfarande i strid, men man gör sitt bästa för att se till att hon gör det på ett sätt där hon inte kommer att befinna sig i absolut livsfara och precis som i hungerspelen lägger man en hel del tid på smink och kameravinklar trots att det den här gången handlar om krig.

Precis som förut så har Katniss också svårt att bestämma sig mellan Peeta och Gale och situationen som hon hamnar i här gör det inte heller lättare för henne. Jag kan inte påstå att jag blev speciellt förvånad över hur det blev till slut, men jag tycker att det fungerar bra.

Sammantaget så har jag tyckt bra om den här trilogin, även om jag tycker att det kändes som onödigt mycket upprepningar i del två. Det hade gått att klippa ner den en hel del men jag antar att det finns en press på att en trilogi ska innehålla tre ungefär lika tjocka delar.

Suzanne Collins: Mockingjay
Scholastic, 2010
390 sidor
epub
ISBN: 978-0-439-02351-1

2014-1: Åsa Anderberg Strollo, red: Het

2014-02-17T20:12:00.000+01:00

Het är en samling med erotiska noveller av diverse författare som med något enda undantag har det gemensamt att jag inte hört talas om dem tidigare. Inte för att det behöver vara något problem. Efter att ha läst den här samlingen så misstänker jag att de har en sak till gemensamt, nämligen att de är relativt unga. En genomgående sak i texterna är att personerna de handlar om är rätt unga, vilket åtminstone inte uttalat framgår som något tema av omslaget (som, ska det väl sägas, är tämligen sparsmakat med information).

Man får nog säga att innehållet är ganska blandat, på alla möjliga plan. Här finns hela skalan från väldigt subtila historier till mer av "wham, bam, thank you mam" för alla inriktningar och för den delen (mindre önskvärt, men rätt normalt för novellsamlingar) rätt varierande kvalitet. Alla noveller fungerar inte för mig, men det är väl inte mer än väntat med tanke på ämnet.

Åsa Anderberg Strollo, red: Het
Gilla Böcker, 2012
246 sidor
ISBN: 978-91-86634-29-2

2013-57: Fredrik Backman: En man som heter Ove

2014-02-13T19:27:00.000+01:00

Mannen som heter Ove som den här boken handlar om är inte den typen av människa som vinner några charmpris. Vissa skulle rent av säga att han är lite fyrkantig. Sedan frun dog och Ove fick reda på att han inte behövs på jobbet längre så har han inte sett någon vits med livet alls, och som konsekvens av det har han bestämt sig för att ta livet av sig. Naturligtvis under vidtagande av mått och steg så att det ska vara så lätt som möjligt för vem det nu drabbar att ta hand om kvarlåtenskapen, så alla papper är i ordning och skyddande material är i möjligaste mån utplacerat.

Men det blir inte som Ove tänkt sig, som så många gånger förr. Det kommer folk imellan och förhindrar att han tar livet av sig, utan att ens vara medvetna om att det är det de gör. Rätt vad det är har de på något sätt fått Ove att hjälpa dem att göra diverse saker som han inte alls har lust med, och utan att någon vet hur det gick till. Allra minst Ove.

När boken börjar framstår Ove som en person som är bitter och som det är väldigt svårt att tycka om. Allt eftersom man läser så förstår man allt mer varför Ove är som han är och att han nog faktiskt har fler sidor än den buttra och tvära, även om han inte riktigt vill medge det själv.

Jag hade lite svårt för den här boken precis i början, men den växte och blev riktigt trevlig efter ett tag. Nästan som Ove själv. Ännu trevligare, rent av.

Fredrik Backman: En man som heter Ove
Forum, 2012
347 sidor
epub
ISBN: 978-91-3713811-4

2013-56: Robert Kirkman: Totalt jävla mörker

2014-02-10T19:38:00.000+01:00

The Walking Dead är även i normala fall bra på att ta saker till sin absoluta extrem och göra läsandet till en berg-och-dal-bana av hopp och förtvivlan, men det här albumet går längre än vanligt. Dels går det även med Walking Dead-mått mätt längre än vanligt, och dessutom känns det komprimerat och hinner på det sättet med mer än vanligt.

Anfall är bästa försvar lämnade gruppen i en situation som såg besvärlig ut och jag hade gissat att den skulle ta lång tid att reda ut. I själva verket går det fort med oväntad hjälp. Möjligen lite för fort. Vi får också se vad Michonne är kapabel till på mer än ett sätt, och det är inte vackert, men hon kommer onekligen dit hon vill.

Nu skulle man kunna tro att allt är gott och väl (om man inte hade läst The Walking Dead, åtminstone) men så är det så klart inte. Verkar något bra så är det bara för att det ska märkas mer när det går åt helvete igen. Det som förvånar mig lite är att man hinner med ytterligare en hel cykel i den här volymen. Jag antar att det finns fler lager till de problem man tror att de har klarat av nu och att de kommer att framkomma senare, men nu verkar det relativt lugnt igen. Som av en händelse heter de nästa två albumen Lugnet före... och Stormen, så helt klart är problemen inte slut än om det var någon som trodde det.

I det här albumet kan man också notera en vändning i huvudpersonen Ricks attityd. Inte så mycket till världen utan till sig själv. Jag är osäker på om det kommer att ha någon avgörande inverkan på hans förhållande till resten av gruppen men det är väl bara att vänta och så.

Helt klart är i alla fall att The Walking Dead fortsätter att ligga på en hög nivå. Man får som vanligt när det handlar om zombies inte vara känslig för en viss slafsighet men när det gäller den känslomässig intensiteten i berättandet finns det inget att invända på.

Robert Kirkman: Totalt jävla mörker (This Sorrowful Life)
Översättning: Sara Årestedt
Apart Förlag, 2013
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-7-8

2013-55: Tomas Tranströmer: Hemligheter på vägen

2014-02-06T20:01:00.000+01:00

Det är inte många ord i en diktsamling av Tomas Tranströmer men de är väl valda, så det är ingenting man bör skynda igenom.

Det känns som att det här är en väldigt stillsam diktsamling: de flesta dikterna består av observationer (oftast av naturen) utan att speciellt mycket händer i bild. Däremot händer det saker i språket. Det finns gott om oväntade metaforer, som denna:

Vaknade med väninnans klackar smällande i drömmen
och utanför två snödrivor som vinterns kvarglömda handskar
medan flygblad från solen dråsade över staden.

(ur De fyra temperamenten)

Tomas Tranströmer: Hemligheter på vägen
Albert Bonniers Förlag, 2011 (originalet 1958)
42 sidor
ISBN: 978-91-0-012572-1

2013-54: Robert Kirkman: Anfall är bästa försvar

2014-02-03T20:38:00.000+01:00

Jag har råkat göra ett uppehåll i läsandet av The Walking Dead utan bättre anledning att nästa volym i serien råkade hamna underst i en hög med olästa böcker men nu kom den fram till slut.

När boken börjar är läget ovanligt lugnt. Gruppen är i tryggt förvar i fängelset (som naturligtvis är lika bra på att hålla saker ute som det varit att hålla saker inne) och ägnar sig åt uppstädning och planering när de får syn på en helikopter. Det måste innebära att det finns fler riktiga människor där ute. Man bestämmer sig för att skicka iväg en expedition bestående av Rick, Michonne och Glenn för att ta reda på vart den tog vägen. Det verkar som att den tar mark inte allt för långt bort så det borde inte vara allt för besvärligt eftersom man även hittat en del bra skyddsutrustning i fängelsets gömmor.

De tre som ger sig av hittar mycket riktigt människor men de har inte riktigt samma inställning till situationen som den grupp människor vi följt hittills och de hamnar på kollisionskurs rätt snart. Väldigt mycket kollisionskurs, rent av. Det framgår nu med all önskvärd tydlighet att normala (om det nu är rätt ord här) människor kan vara minst lika otrevliga som zombies. Den insikten sammanfattas faktiskt av de andra människornas ledare

Vi har mycket att lära av dem, förstår du - bara genom att titta på dem. De har hållit på hela natten. De slutar bara inte - får nya krafter hela tiden. De äter tills det är slut och sedan är de nöjda.

Jag beundrar dem nästan.

Det man måste inse är att de är vi helt enkelt - de är inte annorlunda. De vill ha det de vill ha, de tar det de vill ha och efter att de fått det de vill ha ... så är de nöjda bara den allra kortaste stund.

Sen vill de ha mer.

Indeed vill jag ha mer. Det här var den sista volymen jag köpt men efter att ha läst den såg jag direkt till att beställa övriga som finns utgivna hittills (tre till) vilket väl är ett betyg så gott som något.

Robert Kirkman: Anfall är bästa försvar (The Best Defense)
Översättning: Sara Årestedt
Apart, 2012
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-6-1

2013-53: Svetlana Aleksijevitj: Bön för Tjernobyl

2014-01-30T19:59:00.000+01:00

Jag kommer ihåg när larmen kom om Tjernobylkatastrofen, och till en början var det rätt vagt och osäkert vad som egentligen hade hänt. När man läser den här boken inser man att det var rätt vagt vad som hänt och osäkert i ordets alla bemärkelser även för dem som bodde precis i närheten också.

Det här är en dokumentär bok om vad som hände i Tjernobyl, men den är inte uppbyggd på samma sätt som vanligt med en klar kronologi som presenterar skeendet med en tydlig progression. Som de flesta journalister har Aleksijevitj intervjuat en massa människor men istället för att smälta ihop deras berättelser till en enda så låter hon istället varje person berätta sin egen historia och sedan får läsaren istället bilda sig en bild av vad som hände utifrån denna mosaik av berättelser.

En annan skillnad mot en typisk dokumentär berättelse är att Aleksijevitj bara återger det hennes intervjuade personer berättat om och de verkar vara rätt vanliga människor. Hon har inte fyllt på med allmänt kända fakta. Detta gör att upptakten till det hela; själva haveriet i reaktorn inte beskrivs alls. Här finns berättelser från personer som var med väldigt tidigt i uppröjningsarbetet men inte från några som faktiskt jobbade inne på verket och hade insyn i själva haveriet.

När det gäller upprensningen kan man konstatera att den är en sorglig blandning av brist på utbildning, brist på utrustning och aktiv obstruktion. Lokala myndigheter ville ofta inte erkänna att det fanns några problem alls och folk kunde fortsätta sina liv som vanligt mitt de förorenade områdena. När man väl gjorde något skickades folk upp på reaktortaket med skyfflar för att röja upp utan skyddsutrustning. Här kommer berättelserna i andra hand, från fruar och andra anhöriga.

Även de som inte var så nära utsattes för enorma strålningsdoser. En av de överlevande berättar

När vi kom hem tog jag av mig alla kläder jag haft på mig där borta och slängde dem i sopnedkasten. Båtmössan fick min yngste son. Han hae tiggt och bett om den. Han bar den ständigt. Två år senare fick han diagnosen: hjärntumör.

Den här boken är jobbig att läsa, för saker av det här slaget sker hela tiden. Ovetande personer kommenderas in för att sanera utan att veta vad de riskerar att drabbas av och utan skyddsutrustning. Dessutom måste de argumentera med lokalbefolkningen som inte alls har lust att flytta på sig för någon utrymning utan sköter sitt jordbruk som vanligt.

Svetlana Aleksijevitj: Bön för Tjernobyl: En framtidskrönika
Översättning: Hans Björkegren
Ordfront, 1997
258 sidor
ISBN: 91-7324-564-X

2013-52: Greg Rucka: Lazarus 1

2014-01-27T19:36:00.000+01:00

För ett tag sedan var jag på Seriebörsen och bad om tips på någon bra serie att läsa och blev pekad på Lazarus som jag inte hört talas om tidigare (jag är inte speciellt insatt i serier, så även skaparen Greg Rucka var ny för mig). Det visade sig vara ett utmärkt tips, om än irriterande. Det är nämligen första volymen, och dessutom precis nyutkommen. Jag måste alltså vänta ett halvår eller så innan jag kan läsa vidare.

Den första volymen av Lazarus innehåller bara fyra nummer och det är alltså en ganska liten inblick i den värld som skapas som läsaren får, men den är trots det förvånansvärt effektiv för berättandet är mycket välgjort. Serien utspelar sig i vad som helt klart är en version av vår värld, men den verkar en smula mer dystopisk och av den teknik som visas verkar den även ligga lite längre fram i tiden, men antagligen inte så väldigt mycket.

I den här världen är det inte länder som styr utan Familjer. De tillhör en liten och mycket priviligierad överklass om styr över slavar och annat avskum. Varje Familj i sin tur satsar sin framtid på en specifik person, en lazarus, som de verkar modifiera till något slags terminatorstatus.

Seriens huvudperson så här långt är Forever. Det första som händer i serien är att hon dödas av några inbrottstjuvar, men vi ser hur hennes kropp hämtar sig på några minuter och hon gör sedan processen kort med bovarna. Efter detta ser vi också hur hon verkar känna sig påverkad av de här morden, något som de som tar hand om henne efteråt verkar se som ett problem och också det som gör henne till en intressant person. På samma sätt som Sarah Connor konstaterar i Terminator 2 att roboten är den bästa far John Connor haft i sitt liv eftersom den aldrig kommer att överge honom så verkar Forever här på något sätt vara den enda chans Familjen Carlyle har att på något sätt framstå som mänsklig eftersom dess övriga medlemmar tycks helt känslokalla och kalkylerande, både mot dem som inte tillhör Familjen och mot Forever.

Det här är naturligtvis bara en introduktionsvolym, men berättelsen har redan kommit igång med en mycket väl fungerande introduktion till framför allt Familjen Carlyle men även några andra personer och också berättelser om kärlek (verkar det som i alla fall, men är ännu lite osäkert) och svek (här råder däremot ingen tvekan i åtminstone två olika fall). Det som dock nästan imponerar mest på mig är hur effektivt och sömlöst vi introduceras i världen utan någon som helst explicit exposition. Allt görs genom att väl genomtänkta saker visas, och inte en ruta är onödig. Mycket snyggt!

Greg Rucka: Lazarus 1
Image Comics, 2013
opaginerad
ISBN: 978-1-60706-809-9

2013-51: Philip Pullman: Guldkompassen

2014-01-23T21:45:00.000+01:00

Det här är första delen i trilogin Den mörka materian och det känns som att berättelsen bara knappt och jämnt hinner igång innan den här delen är slut. Till stor del känns det här mest som en introduktion till världen.

Huvudperson är flickan Lyra som bor i Oxford, nästan som något slags maskot på ett av alla college i stan. Hon har ingen mamma och pappa eller, för att vara mer korrekt, hon vet inte vilka de är. Skolan är hennes hem.

Vid en första anblick känns bokens värld väldigt mycket som vår, men det finns en väsentlig skillnad. Alla människor har en daimon som är något slags djur som alltid finns vid deras sida och som de har något slags telepatisk kontakt med och inte ens kan avlägsna sig speciellt långt från. När man är barn kan ens daimon dessutom anta olika djurs skepnader beroende på humör och behov. Daimonerna är en mycket väsentlig företeelse genom hela boken och står för både viktiga delar av handlingen och några av bokens starkaste scener.

Lyras lugna tillvaro kastas över ända när hon får titeln guldkompass i sin ägo och får i uppdrag att transportera den till Svalbard. Under resans gång kommer hon att stifta bekantskap både med häxor och bepansrade isbjörnar. Även om dessa låter som en rätt konstig företeelse så tycker jag att de fungerar bra.

Jag tänker avvakta att ge något definitivt omdöme om den här serien än men så här långt verkar det i alla fall klart lovande.

Philip Pullman: Guldkompassen (Northers Lights/The Golden Compass)
Översättning: Olle Sahlin
Natur och Kultur, 2003 (originalet 1995)
384 sidor
ISBN: 978-91-27-09704-9

2013-50: Naturskyddsföreningen: Jorden vi äter

2014-01-20T20:18:00.000+01:00

Årets årsbok från Naturskyddsföreningen handlar om matproduktion och hur väldigt olika den ser ut i olika delar av världen. Stordriftsböndererna i den amerikanska mellanvästern och husbehovsodlarna i Afrika har väldigt lite gemensamt med varandra.

Den förste odlar en sak och optimerar allt för att få ut så mycket som möjligt av just den grödan för att kunna få ut så mycket som möjligt till avsalu och köper sedan vad han behöver själv. Småbonden odlar massor med olika saker på ett sätt som kanske inte ger optimal avkastning för varje enskild gröda, men å andra sidan klarar han sig också utan konstgödning och andra dyra insatser eftersom han istället använder växelbruk och även kanske blandar odlandet med några djur som inte bara ger mjölk och kött utan även gödsel. De här odlingarna ger inte så mycket pengar från försäljning, men å andra sidan ger de också en mycket större del av vad odlaren behöver.

Det fanns en del intressant i den här årgången men på det hela taget får jag nog säga att den var tråkigare än genomsnittet, tyvärr.

Naturskyddsföreningen: Jorden vi äter (årsbok 2013)
Naturskyddsföreningen, 2013
176 sidor
ISBN: 978-91-558-0087-1

2013-49: Elin Holmerin: Eldfloder

2014-01-16T20:32:00.000+01:00

Eldfloder är både Elin Holmerins debutbok och det första jag läser av hennes produktion. Boken handlar om Martin Svarthamn och hans familj. Hans förfäder må ha varit intressanta, men dem hör vi bara ytterst lite om utan här är det nutid och den framtid han tänker sig som står i fokus. Hans problem är att han inte är som alla andra, men han har möjlighet att dölja sina förmågor ganska bra åtminstone till en början så det dröjer ett bra tag innan ens hans familj inser att han inte är vilken människa som helst. Eller ens en människa alls.

Allt eftersom berättelsen går skiftar fokus mot sonen Edwin och hans kamp att å ena sidan komma underfund med vem för att inte tala om vad han egentligen är och å andra sidan att förlika sig med vad han är när han väl börjar inse hur det ligger till. Den här delen av berättelsen är faktiskt inte alldeles olik den när Frankensteins monster brottas med att inte vara lik människorna runt sig och att handskas med sin styrka som är större än vad människorna tål i en del lägen.

Jag gillar den här boken. Den fokuserar inte på det egentliga fantasyelementet utan tittar på hur det passar in i människornas värld (eller kanske snarare hur det försöker, och misslyckas), och det gör den intressantare än många böcker som bara tar sina fantastiska element som självklara fördelar som accepteras överallt, och framför allt av de som har dem. Här är det precis tvärt om. Det hade varit trevligt med en extra korrektursväng, framför allt av layouten, men det är inte värre än att det går att stå ut med. Det handlar trots allt om ett hobbyförlag och inte någon av de stora drakarna. Själva texten har jag däremot inte några invändningar mot, och det är trots allt huvudsaken.

Elin Holmerin: Eldfloder
Bombadil Publishing, 2009
269 sidor
ISBN: 978-91-85765-14-0

2013-20: China Miéville: Railsea

2014-01-13T20:21:00.000+01:00

Railsea är i mångt och mycket China Miévilles version av Herman Melvilles Moby Dick. Redan här ska jag säga att boken om den vita valen är en bok som jag försökte mig på att läsa för många år sedan men aldrig lyckades ta mig igenom. Det har hittills aldrig blivit av att försöka igen, så eventuella intressanta paralleller mellan de två texterna har jag garanterat missat.

Det är dock uppenbart att Miéville gjort en del ingrepp i historien. Istället för en valfångare på havet handlar det här om ett moletrain, ett tåg som far fram över världen för att fånga olika varelser som lever under marken. Det handlar om olika varianter av gigantiska mullvadar som tar sig fram under jorden med skrämmande hastighet och dessutom är aggressiva; så till den grad att det är livsfarligt att sätta ner foten på marken. Människorna lever helt på sina tåg och i en del städer som ligger på verkligt fast mark som mullvadarna inte kan ta sig fram genom.

Järnvägarna är också rätt speciella för de löper kors och tvärs över världen till synes utan plan och det är ingen som verkar veta vem som egentligen lagt ut dem från början. Det kan tyckas som en enkel uppgift att navigera med tåg eftersom det bara är att följa rälsen, men i den här världen finns det så mycket räls att även detta blir komplicerat.

Precis som i förlagan så är det en ung pojke som berättar historien om den besatte kaptenen på jakt efter den ultimata fångsten, men han blir även indragen i egna äventyr. På samma sätt som i många andra Miéville-böcker så har den här en hel del tuggmotstånd i början för Miéville gör det inte lätt för läsaren. Man får inte speciellt mycket exposition utan får pussla ihop sin bild av världen allt eftersom. Den här kanske inte är lika svår att komma in i som Embassytown, men man kan fortfarande känna sig lite lost i början.

Nu har jag som sagt inte läst förlagan, men med den resevationen så tycker jag inte att det här är någon av Miévilles starkaste titlar. Det betyder inte att den är dålig för hans lägstanivå är hög, men han kan fortfarande bättre.

China Miéville: Railsea
Macmillan, 2012
377 sidor
ISBN: 978-0-230-76512-2

2013-17: Love Kölle: Galtmannen

2014-01-09T20:12:00.000+01:00

Galtmannen är en lite underlig bok. När man plockar upp den ser den ut som en roman med en liten notis om att det finns "extramaterial" i form av ett par historier till (däremot saknas innehållsförteckning, så man får bläddra och leta för att hitta dem). Åtminstone tre av de fyra berättelserna i boken (möjligen alla, men jag är inte säker) utspelar sig i samma alternativa framtid. Skillnaderna är inte jättestora, men bokens version är mörkare och bemängd med mycket mer reklam, projicerad på natthimlen.

Titelpersonen heter i själva verket Wolfgang och är en klassisk loser: fet, utan social förmåga och en typisk hackkyckling (och med ett självförtroende därefter). Han jobbar med att reparera sexandroider som folk verkar göra de mest häpnadsväckande saker med. På kvällarna sitter han hemma tillsammans med ett robothuvud som han tagit hand om från jobbet och försöker föra något slags konversation med, och i ett försök att känna i alla fall någonting konsumerar han snuffminnen.

En dag får han för sig att han ska göra något åt världen och försedd med en gigantisk revolver och en grismask går han loss på samhället. Det finns en del satir här, men den löper stor risk att drunkna under de tämligen blodiga beskrivningarna av Walfgangs härjningar. Det hela utvecklar sig så småningom till en studie i stockholmssyndromet.

Jag kan inte säga att berättelsen är helt lyckad men den är inget fiasko heller, och framför allt är den väl skriven alldeles oavsett en del andra problem. Det är definitivt värt att hålla ett öga på vad Love Kölle får för sig härnäst.

Efter Galtmannen (men före novellerna) kommer även ett efterord där Kölle förklarar hur han tänkt. Det här tycker jag däremot är ett klart misstag. Det hade varit bättre att låta berättelsen om galtmannen tala för sig själv och låta läsaren göra sin egen tolkning och se vad den säger om dagens samhälle istället för att skriva oss på näsan hur det var tänkt.

Love Kölle: Galtmannen
Sigill Förlag, 2013
247 sidor
ISBN: 978-91-980831-0-1

2013-13: Kerstin Ekman: Mordets praktik

2014-01-06T20:28:00.000+01:00

Till vår bokcirkel läser vi normalt en bok men en gång har vi provat att läsa två, fast på ett speciellt sätt. Alla läste Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och sedan skulle man läsa en fritt vald av alla de böcker som inspirerats av den. Jag valde Kerstin Ekmans Mordets praktik som är något slags parallell metaroman medan andra hade läst böcker som återberättade Doktor Glas från både pastorns och fruns synvinklar (och det fanns fler titlar att välja på som ingen av oss valde).

För att ta bokcirkeln först så var det här ett både intressant och lyckat experiment. Alla hade en gemensam bas att stå på eftersom den ena boken var gemensam för alla och även om den andra boken varierade från person till person så berättade de i alla fall ofta samma berättelse eller gav sin egen vinkling på den. Jag skulle kunna tänka mig att göra samma experiment någon mer gång, men det finns nog ingen direkt uppsjö av andra böcker som på det här sättet gett upphov till en hel skock återberättelser ur alternativa perspektiv (eller?).

Kerstin Ekmans berättelse var den som stack ut lite i samlingen genom att den inte bara rakt av återberättar Doktor Glas ur en annan persons perspektiv. Istället så handlar Mordets praktik om doktor Revinge som onekligen är ganska lik doktor Glas. Så lik att han i själva verket är övertygad om att han stått modell för den fiktive doktor Glas; något som inte verkar helt långsökt eftersom han inte bara träffat Hjalmar Söderberg utan även berättat för denne om hur cyankalium fungerar. Även doktor Revinge hamnar i en situation där han frestas att ta livet av någon för att skydda någon annan, men i hans fall känns det mer uppenbart som ett mord.

Jag gillade Mordets praktik. Den lyckas bara både en intressant kommentar till Doktor Glas och en bra bok i sig själv på samma gång. Jag vet inte hur den blir om man försöker läsa den utan att ha läst Doktor Glas först, men å andra sidan är halva nöjet med den här boken det metalitterära anslaget så det är inget jag skulle rekommendera i vilket fall. Det är också värt att notera att Kerstin Ekman lyckas producera prosa som känns precis som Söderbergs, komplett med arkaiska verbformer och allt.

Kerstin Ekman: Mordets praktik
Albert Bonniers Förlag, 2011
201 sidor
ISBN: 978-91-4350094-3