Efter Eftertexten

Ira Glass om storytelling och kreativitet

noreply@blogger.com (Nightwood) — Wed, 24 Aug 2011 21:08:00 +0000

Om du vet att du är kreativ och har en aning om att du kan skapa något bra men av någon anledning har en svacka eller aldrig riktigt lyckas med vad du försöker åstadkomma så behöver du kolla in den här videon.

Och om du inte redan har det så behöver du This American Life i ditt liv.

Bea Szenfeld och hennes pappersuniversum

noreply@blogger.com (Nightwood) — Mon, 18 Jul 2011 21:44:00 +0000

Jag hade turen att se Bea Szenfeld in action på en föreläsning för ett tag sedan och det var alldeles underbart och alldeles för kort. Hon hade med sig en resväska full med grejer och blev frustrerad för att hon inte hann visa allting. Hon pratade bland annat om hur hon tröttnade på att man var tvungen att slänga ut nya säsonger hela tiden, allt skulle vara äkta siden, tvättbart på 60 grader och kosta 400 kronor. Så hon bestämde sig för att göra något radikalt annorlunda. Hon hade en idé om att mode ska kunna göras av vem som helst med enkla material och något som är väldigt tillgängligt är papper. Hon har nu gjort fyra papperskollektioner. Den senaste Sur La Plage visas just nu på Kristianstads stadsmuseum. I programdeklarationen låter det så här:

Kan dessa kläder användas? Egentligen inte.
Kan de tvättas? Nej.
Är de utsökta? Ja!

De är demokratiska men samtidigt oanvändbara. Jag ser det mer som konst än som mode, eller modekonst kanske. Det är fantastiskt att vila ögonen på hur som helst. I föreläsningen visade hon en bok som blivit massakerad och färgad i en lång svår process:

Ett objekt blir ett annat. En annan sak som är upplyftande med henne är att hon till skillnad mot andra designers gärna erkänner att mycket av jobbet görs av assistenter. Bland annat hade hennes assistenter tillbringat timmar att klippa sönder små kaffeamuletter för att skapa den här futuristiska baddräkten.

Så, Sur La Plage, kläder att (inte) bära på en futuristisk abstrakt strand. Jag älskar de här paljetterna i papp som återkommer igenom kollektionen:

En mamma och dotter såg utställningen samtidigt som mig och jag hörde när dottern sa "wow, det där måste vara jättetungt".

Bea berättade att det kom hippa moderedaktörer från USA och undrade om hon kunde visa dem sina exklusiva obskyra källor. "Ja, visst... jag tror Panduro är öppet idag". Tillgänglighet är ett genomgående tema. Det här utomjordiska halsbandet är tillverkat av flirtkulor och väger nästan ingenting.

I anslutning visades en utställning där studenter från Önnestads Folkhögskola experimenterade med material där papper också var vanligt förekommande. Den här till exempel är tillverkad av hårt papper och servetter:

Stanley Kubricks lådor

noreply@blogger.com (Nightwood) — Sun, 17 Jul 2011 14:27:00 +0000

Kubrick gjorde filmer, som då som nu betraktas som mästerverk, med bara några års mellanrum fram till 80-talet. Då börjar det ta väldigt lång tid mellan filmerna och Kubrick syns mer sällan ute, han lämnar sällan sitt hus Childwick Bury Manor utanför St Albans. Från att han flyttade till huset 1978 och fram till sin död 1999 producerar han tre filmer.

Vad gjorde han egentligen i det där huset?

I mitten av 90-talet får journalisten Jon Ronson ett telefonsamtal från en man som på uppdrag av sin hemliga arbetsgivare vill ha en kopia av en dokumentärfilm Ronson gjort. Ronson frågar vem hans uppdragsgivare är men han vill inte svara.
"Men kom igen".
"Ok då, det är Stanley Kubrick".

Stanley Kubrick var så frånvarande från samhället att en man, Alan Conway i flera år framgångsrikt utgav sig för att vara Stanley Kubrick för att dra fördel av gratis middagar, drinkar och generell stjärnstatus. På klassiskt Kubrickmanér blev han faschinerad av idén när han väl fick reda på att hans identitet blivit stulen.

Några år efter Kubricks bortgång får Jon Ronson ett telefonsamtal från Tony, samma assistent som ringt honom den där gången. Han hade hittat Ronsons nummer och inbjöd honom att komma till Kubricks hus för att titta på något som han kanske skulle kunna ha intresse av.

Varje rum i Kubricks stora herrgård var fullt av lådor. Lådor proppfulla av material. Familjen visste inte riktigt vad de skulle göra av allting så frågade om Ronson vill titta igenom dem. För många är det här den heliga graalen, nyckeln till gåtan om den geniala regissören. Ronson börjar gå igenom lådorna och förstår vad Kubrick gjort alla de där åren, han har varsamt dokumenterat saker omkring honom, sparat varenda brev han fått och arkiverat dem i olika system indelat i städer de skickades ifrån, en speciell fil reserverades för galningar. Framför allt har han gjort otroligt detaljerad research inför sina filmer. Förproduktionen för Full Metal Jacket inleddes sju år innan filmens premiär.

Några av lådorna innehåller ofantliga mängder fotografier av ytterdörrar som Kubricks assistent på väldigt klara direktiv samlat in. Han tillbringade ett år att fotografera interiörer och exteriörer inför Eyes Wide Shut. Kubrick ville hitta den perfekta ytterdörren för en prostituerads bostad. I slutändan filmades scenen i en studio.

Det finns även massor av material för en film om förintelsen som Kubrick planerade. Den blev aldrig av då materialiet gjorde Kubrick deprimerad, samt att Steven Spielbergs Schindler's List kom i samma veva.

I en tid där biografmaskinister är ett utdöende släkte är det lätt att bli nostalgisk över svunna tider då film på bio sågs som en konstform som kan representeras med det officiella brev till maskinister som skickades med Kubricks film Barry Lyndon med väldigt specifika instruktioner för hur filmen ska presenteras.

Jon Ronsons dokumentär om Stanley Kubricks lådor är på ett sätt lika imponerande som Kubricks lådsamlande. Hans research om lådorna är lika uttömmande som den research Kubrick lade i lådorna. Den ger nycklen till hans geni i det att han trodde på komma så nära perfektion som möjligt genom hårt och disciplinerat arbete. Om en ytterdörr dyker upp i en film så är det inte vilken ytterdörr som helst. Han sade en gång att "observancy is a dying art" och hans seende öga tillsammans med hans förmåga att knyta ihop epos från första researchnoteringar till den sista redigerade filmrutan utgjorde stommen till hans geni. Han lade ner sin själ i arbetet och resultatet har blivit odödligt.

Stanley Kubrick's Boxes from FILM GEEK on Vimeo.

Audrey Hepburns bröllopsklänning - Funny Face

noreply@blogger.com (Nightwood) — Fri, 15 Jul 2011 15:41:00 +0000

Jag har tidigare skrivit om den bröllopsklänning Audrey Hepburn fick uppsydd av Fontanasystrarna i Rom för ett bröllop som hon sedan ställde in. Klänningen fick istället bäras på ett fattigt italienskt bröllop.

Nu är jag istället trollbunden av en bröllopsklänning hon bar på film. I Funny Face är Audrey Hepburn den intellektuella boknörden som helt plötsligt befinner sig i Paris där hon är "den moderna kvinnan" för tidningen Quality och får en hel kollektion uppsydd för sig av designern Paul Duval. Början av filmen är uppenbarligen inspirationen till Djävulen bär Prada, där den fantastiska Kay Thompson domderar på redaktionen och kastar tygrullar omkring sig. Sen fortsätter det i en musikalfärgad underbar kaskad, inte oväntat nog vann filmen fyra Oscars, bland annat för kostym. Mycket finns att säga om den kollektion som visas upp i filmen men skulle nog svimma om jag försökte så koncentrerar mig på bröllopsklänningen.

Första gången man ser den står Audrey utanför en kyrka och för att golva tittaren ännu mer slänger de in ett gäng sockersöta franska körflickor i röda kappor och vidbrättade hattar.

Kostymen för filmen gjordes av Hollywoodlegenden Edith Head i samarbete med Hubert de Givenchy som hade ett livslångt samarbete med Audrey Hepburn. I den här drömmen har man klätt Audreys getingmidja och slanka överkropp i en enkel men elegant bredringad överdel som övergår i en fantastisk tyllkjol. Så enkelt och så vackert.

Här får man bara ignorera en av de grövsta missmatchningarna i kärleksintresse, Audrey och den 30 år äldre Fred Astaire. Om man bortser från de krystade kysscenerna och bara koncentrerar sig på de magnifika sång och dansnumren där de passar som hand i handske så går det bra.

Hon visar klänningen en gång till på en catwalk. Den blir ännu finare med de vita handskarna, de vita lågskorna och den enkla slöjan som på något sätt är fastknuten i nacken.

Gråt inte Audrey, du är fantastisk!

Vad jag lärde mig av Storybook Style: America's Whimsical Homes of the Twenties

noreply@blogger.com (Nightwood) — Thu, 14 Jul 2011 17:34:00 +0000

Fann Charlie Chaplins gård för några år sedan men har inte förrän nu lyckats läsa om Storybook Style. Författarna till boken hävdar att allt började under första världskriget. Det var första gången många amerikaner hade varit utanför sin hemstat, de landade i ett härjat Europa men trots kriget tog de intryck av de pittoreska gamla hus de såg, tyska schloss, franska chalets och holländska rijtjeshuizen. Av de som klarade sig hem helskinnade blev en del arkitekter, konstnärer och en hel del kom in i den blomstrande filmbranschen där det fanns ett stort behov av kulissbyggare. Just filmen gjorde att den stora massan som levde ett hårt liv kunde drömma sig bort i några timmar och se världen genom filmduken. Ett av de fantastiska främmande sagolika hus de kunde se var The Spadena House, byggt på Willat Film Studios som gjorde stumfilmer 1921. Det användes som kontor och för filminspelningar. Så småningom flyttades hela huset till Beverly Hills där det fortfarande bebos.

Storybook Style hade en kort glansperiod under 1920-talet och stod för en arkitektur som var nästintill obyggbar, sneda fönster, romantiska balkonger, medeltida borgdetaljer, byggnader hämtade ur sagor. Ett Storybook Style-hus ska kännas som att man just klivit in i en saga. Stilen har även kallats Disneyfierad men faktum är att stilens period redan var slut när Disney studios öppnades i slutet av 1920-talet. Däremot låg studios nära de Storybook Style-hus som fanns i Hollywood så inspirationen var uppenbarligen från motsatt håll.

Boken nördar in sig på ett härligt sätt i detaljer, det finns sidor och åter sidor av smidda järnhandtag, duvslag och medeltida belysning. En av mina favoritdetaljer är "catslide roof", ett långt kurvigt tak som en skidbacke så att katten lätt kan komma upp på sin spanplats högst upp på taket.

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

Vad jag lärde mig av Modemanifestet

noreply@blogger.com (Nightwood) — Mon, 13 Jun 2011 12:43:00 +0000

Jag är något av fel målgrupp för den här boken. Jag vann den i en tävling på en miljöblogg och tycker idén är fantastisk. En modejournalist som tar ett års köpstopp. Sofia Hedström skriver i början mycket initierat om hur stilikonerna inte har någonting med trender att göra:

"Ikonerna som modemagasinen alltid placerar högst upp i stilhierarkin är inga shoppingoffer, utan människor som experimenterat fram sin egen stil utan större inflytande från omvärlden. Oavsett om de varit rockstjärnor som hittat billiga stilknep i turnébussen eller tokiga, utblottade societetsdamer som virat tröjor på huvudet som turbaner, har de inte lyssnat på trender utan följt sin egen stilkänsla. Just därför har de också blivit modets hållbara ikoner. Alla beundrar nämligen de påhittiga, de som skapat något med det de har istället för att klä sig som alla andra. Därför är det så märkligt att vi hyllar ett ideal och sedan agerar tvärtemot när vi synkroniserat anammar trender i samma stund som de når butikerna."

Precis det är mitt problem med modet, just att det måste vara modernt. Jag har aldrig förstått mig på trendigt mode som koncept eller shopping som hobby. Kläder ska vara funktionella eller tidlösa. Alltså är jag fel målgrupp för boken. De som verkligen behöver läsa den är de modeslavar som samvetslöst shoppar bort sina tillgångar på kläder någon sagt till dem att de måste ha utan tanke på sin egen smak, människan i tredje världen som instängd i en fabrik sytt den, den förgiftade floden utanför bomullsfabriken eller den döende svenska hantverkstraditionen som inte kan överleva då billigt och trendigt står över kvalitativt och hållbart.

Det finns så mycket som är fel med dagens mode att man inte vet var man ska börja men ett talande faktum är att ett legendariskt ställe som CBGBs i New York var tvungna att stänga igen då området blev hippt och hyrorna sköt i höjden. I lokalen finns nu modekedjan John Varvatos som bland annat säljer looken som rockmänniskor med kläder slitna av åratal på CBGBs hade. Nu kan man köpa förslitna skor för 4500kr på samma ställe. Du har dödat originalet men det är lungt, du kan köpa en tom kopia av idealet.

En trevlig nyhet är att världens kanske mest sykofantiska modeskribent Michaela Forni på Nöjesguiden har bytts ut mot en klarsinnig och vältalig som skriver den här fantastiska krönikan.

Så vad lärde jag mig av Modemanifestet, som till största delen är en kokbok för kläder? Att det finns mycket man kan göra av sina kläder, vissa idéer är väldigt bra. Andra är inte så bra, som att totalt klippa sönder sina favoritjeans:

Här är Sofia Hedström och fotografen Anna Schori i en morgonsoffa:

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

Läs även andra bloggares åsikter om Sanna Samuelsson, Sofia Hedström, Modemanifestet, Mode, Litteratur, vintage, Michaela Forni,

Vad jag lärde mig av Out of the Silent Planet

noreply@blogger.com (Nightwood) — Thu, 09 Jun 2011 12:59:00 +0000

När jag var liten fullkomligt älskade jag Narniaböckerna. Vet inte hur många gånger jag läste om dem. Det var inte förrän långt senare jag reflekterade över det kristna temat och allt som händer mellan raderna. Sedan dess har jag inte läst något av C.S Lewis överhuvudtaget. Förrän nu. Jag har knappt alls läst någon science fiction så det första jag lärde mig av Out of the Silent Planet är att science fiction faktiskt är underhållande.
Att det växer rosa träd på Mars.
Att om man ska hamna på en främmande planet är det händigt om man är filologist.
Utomjordingar gillar poesi och är mycket klokare än oss.

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

Vad jag lärde mig av Den amerikanska storstadens liv och förfall

noreply@blogger.com (Nightwood) — Tue, 24 May 2011 08:36:00 +0000

Jane Jacobs är mest känd för att vara den lilla David som stod upp mot den stora Goliat, Robert Moses, legendarisk chef på New Yorks parkförvaltning under större delen av 1900-talet. Hon hade ingen examen i arkitektur eller stadsplanering utan observerade och kom till sin egna slutsats att staden är till för människor och att den fungerar bäst när människor kan röra sig fritt, ha anknytning till sitt närområde, lätt träffa andra människor och känna sig trygga i massan. En stad ska vara ett myller, ett organiserat kaos med överraskningar runt hörnet. Den amerikanska storstadens liv och förfall skrevs i slutet på 50-talet och det är både inspirerande och sorgligt att läsa den. Mycket av den stad hon beskriver är dagens städer, gentrifiering, bilens framfart framför allt annat och byggandet av fristående betongkolosser var redan etablerat på 50-talet.

Hennes fyra punkter för en levande stad är:

Mixed uses.
Short blocks.
Buildings of various ages & states of repair.
Density

Hon menade bilen hade en plats i staden men att privatbilismens funktion i storstäder tog död på sig själv, ju fler bilar desto svårare och långsammare blir det att komma fram, att bygga motorvägar mitt igenom stad löser inga problem. Dessutom går värdefull mark åt till att husera bilar och inte människor. Man kan gripas av tanken hur annorlunda speciellt våra svenska städer hade kunnat sett ut om hennes bok hade fått ett ordenligt genomslag då den kom. 60- och 70-talets förödelse av innerstäder kunde ha förhindrats men samtidigt hade det en effekt i USA. Folk lyssnade och många projekt stoppades, bland annat hade stora delar av Soho i New York idag varit en motorväg om inte Jane Jacobs och andra hade agerat mot Robert Moses planer. Han hade i decennier genomfört stora byggprojekt i New York, vissa bra, andra förörande. Han hade i stort sett fått fria händer och verkade ostoppbar innan han blev stoppad Av Jacobs och gräsrotsaktivister, det blev början till slutet för honom, mer om hans historia här.

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

Vad jag lärde mig av Moonwalking with Einstein

noreply@blogger.com (Nightwood) — Mon, 16 May 2011 15:13:00 +0000

Jag har notoriskt dåligt minne och kan knappt fungera utan att konstant skriva ner saker jag behöver komma ihåg eller åtgärda - annars hade de försvunnit i tomma intet. Det har hänt fler än en gång att jag läst en bra bit i en bok innan jag inser att jag läst den tidigare. Det händer ofta att någon refererar till en film, händelse, helg som jag inte har något som helst minne av. Därför var det oerhört betryggande att få reda på att vi alla har kapaciteten att träna upp vårt minne och att minneskonstnärer och professionella minnesatleter inte har ett naturligt superminne utan har avancerat det genom gedigen träning. Det finns hur mycket som helst att säga om den här boken men det viktigaste är: läs den och du är intresserad av världen, universum och allting.

En specifik sak jag lärde mig av Moonwalking with Einstein av Joshua Foer: Fotografiskt minne är en myt. Det finns inga bevisade fall av personer mer fotografiskt minne. Det har funnits individer som har uppvisat ett ovanligt gott minne och förmåga att snabbt överblicka och återge en bild. Det har dock alltid varit former eller landskapsscener, aldrig t.ex. en sida ur en telefonkatalog.

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

Charles James

noreply@blogger.com (Nightwood) — Wed, 19 Jan 2011 20:21:00 +0000

För de som älskar överväldigande glamourösa nästintill omöjliga kreationer är Charles James något av en husgud. Han har kallats Amerikas första couturist. De skapelser han designade under sin storhetstid på 40- och 50-talet känns än i dag som progressiva och nyskapande.

1948

Tree 1955

1946

En av hans mest kända klänningar är fyrklövern. Han designade den åt Mrs Hearst (gift med tidningsmogulen) för att hon skulle bära den på Eisenhowers inaugurationsbal 1953. Hon använde den senare även på drottning Elisabeths kröningsbal och på en fest på Versaille.

I skapandet av klänningen som James själv ansåg var hans storverk använde han sig av sin bakgrund som hattmakare. Underredet på klänningen är en fantastiskt komplicerad struktur som gör det nästan omöjligt att sitta ner. En forskare på Ohio State University ägnade sig mellan åren 2003-2007 att forska och rekonstruera klänningen. Mer om det finns att läsa här.

En längre biografi finns här.

Måste avsluta med denna bild som får hjärtat att smälta något. Tänk att en gång få bära en sådan klänning. Här är James fru fotograferad i en av hans klänningar av Cecil Beaton 1955.

Läs även andra bloggares åsikter om Cecil Beaton, Charles James, William Randolph Hearst Jr., Mode, klänningar,

Vivian Maier

noreply@blogger.com (Nightwood) — Wed, 19 Jan 2011 19:34:00 +0000

Vivian Maier föddes 1926 i Frankrike och jobbade som nanny i Chicago i stort sett hela livet, hon höll sig för sig själv och var inte särskilt social även fast barnen hon jobbade med tyckte hon var fantastisk, som en Mary Poppins. Hon hade ett förråd som hon så småningom inte längre betalade hyran för. Företaget sålde ut hennes saker på auktion år 2007 och en av köparna var John Maloof, en mäklare som skrev en bok om sitt område i Chicago. Lådorna innehöll negativ och han tänkte att det kanske fanns några av hans område. När han började titta igenom dem fann han dock vad som bara kan beskrivas som en fotografisk skatt. Bild efter bild innehöll fascinerande vackra gatubilder. Han visste ingenting om fotografi men kände instinktivt att det måste vara av hög konstnärlig kvalité. De flesta bilderna är från 50- och 60-talets Chicago. De fångar människor och gatuscener, en inblick i det förgångna och det förlorade.

John började gå igenom låda efter låda och scanna in bilder. Han lyckades få tag på de som köpt de andra lådorna och köpte tillbaka dem från dem. Han började scanna in bilderna och fastän han har gjort detta nästan på heltid i flera år har han fortfarande mängder av jobb framför sig. Det finns uppskattningsvis 30,000 bilder och många av dem ligger i oframkallade filmrullar. Det är en svindlande tanke. Dels att Vivian tog alla dessa fantastiska bilder och i stort sett aldrig framkallade dem. Dels att de låg på en vind i flera decennium och att de lätt kunde kastats på soptippen och vi hade gått miste om detta livsverk.

Till en början visste John ingenting om vem fotografen var, tillslut dök ett namn upp på ett kuvert i samlingen. När han väl googlade henne hittade han en dödsannons publicerad dagen innan. Varken han eller vi kommer få svar på några frågor. Hans öde är också fachinerande. Från ingenstans kom denna gåva och med den ansvar. Hur ska detta förvaltas? Han har dessutom blivit intresserad av gatufotografi själv. Just nu jobbar han på en bok och en dokumentär om Vivian. Samtidigt kommer fler och fler bilder till dagens ljus. Vem vet vad som finns på dem?

Byggnader som inte finns längre #1 - Maison du Peuple

noreply@blogger.com (Nightwood) — Fri, 05 Nov 2010 11:00:00 +0000

Belgien har inte bara himmelsk öl, choklad och våfflor de har dessutom några av världshistoriens vackraste byggnader. Jag var i Gent för ett tag sedan och snubblade ideligen eftersom min blick var konstant vänd uppåt. Förutom gamla fantastiska byggnader som är 400-500 år gamla finns oväntat mycket 30-talsarkitektur och art deco. Det fanns en folkrörelse som kallades Vooruit (framåt) som har en antal underbara byggnader i Gent men den mest imponerande enligt mig är det här tidigare tidningskontoret som nu verkar stå tomt.

En liknande rörelse antar jag stog bakom idén att bygga folkets hus i Bryssel. Jobbet gick till Victor Horta och det här blev hans viktigaste byggnad. Han ritade upp 8500 kvadratmeter och tillät plats för kontor, butiker, mötessalar, caféer och teater. Det byggdes i vitt stål och stog slutligen klart 1899, det räknas som ett av de viktigaste modernistiska byggnaderna och Hortas bästa.

Sedan kom 60-talet med sitt rivbegär och futuristiska planer och och Mainson du Peuple sattes på rivningslistan. Folket protesterade och 700 arkitekter från världen över protesterade men inget hjälpte. Byggnaden revs 1965 och på dess plats byggdes denna betongklump med tillhörande skyskrapa.

Läs även andra bloggares åsikter om Arkitektur, Victor Horta, art deco, bryssel

Tidsresande drag queen med mobiltelefon

noreply@blogger.com (Nightwood) — Thu, 28 Oct 2010 16:41:00 +0000

Jag som är en total sucker för tidsresor kan inte låta bli att fundera över det här. Det här är storyn: Irländaren George Clarke köpte en DVDbox med Charlie Chaplinfilmer, han plöjde igenom The Circus och började titta på extramaterialet. Där fanns klipp från filmens premiär på Grauman's Chinese Theatre 1928 och ett av klippen är det här:

George har visat klippet för hundra människor och ingen har någon bra förklaring, han är därför säker på att det här måste vara en tidsresenär:

Åh, hur jag vill att det här ska vara sant. Inte minst för om jag hade fått chansen att tidsresa så är det första jag skulle göra att åka till Hollywood 1928. Ponera att det här är en tidsresenär, säg jag om 30 år när tidsresor har blivit en verklighet. Jag hoppar in och åker direkt tillbaka till 1928, dyker in i en affär, köper en klänning, fina klackskor och en päls (fuskpäls) och beger mig ner till Hollywood Boulevard för att gå på premiär, dricka champagne och hänga med alla stjärnor från guldåldern.

Folk på internet diskuterar detta vilt och den största invändningen verkar vara det ologiska i - inte tidsresandet självt utan - att det inte fanns mobilmaster på 20-talet. Repliken till det brukar vara att "tror ni inte att i den högteknologiska framtid där tidsresenären kommer ifrån så finns det möjlighet att ha ett kommunikationsmedel som fungerar fritt."

Här är därför de logiska förklaringarna:
1. Hon har en hörapparat. Det fanns hörapparater redan på 20-talet, de var dock inte särskilt effektiva, och de var dyra men ser förvånansvärt lika ut i formen som en mobil.

De hade dock en hörsnäcka och sedan fick man hålla i mottagarlådan. Varför hon pratar in i den vet vi inte.

2. Hon är i sällskap med mannen som går framför henne och det är honom hon pratar med. Anledningen till att han går i förväg är att hon är en knäppgök som pratar med handen för ansiktet.

3. Hon är en han. En drag queen som vill dölja sin identitet genom att hålla något framför ansiktet.

4. Hon är en excentrisk gammal tant som pratar med sig själv.

Tre frågor kvarstår, slog hon runt med Chaplin på efterfesten, vad hände med zebran och vem pratar hon egentligen med? Jag gissar på Dr. Who.

Läs även andra bloggares åsikter om tidsresor, tillbaka till framtiden, mobil, 1928, Charlie Chaplin, hörapparat, Dr Who

Lillköping

noreply@blogger.com (Nightwood) — Wed, 27 Oct 2010 12:49:00 +0000

En karta över Göteborg från slutet av 1800-talet visar bebyggelse inom vallgraven, lite vid Lorensberg, hamnaktivitet längs vattnet och Carnegies fabriker vid klippan, förutom det är det i stort sett tomt. De områden vi idag kallar innerstaden var då ren och karg natur. Det är bara de senaste 90 åren Göteborg växt upp. När Göteborg skulle få sin egen världsutställning fanns det därför mycket mark att planera på. Hela området runt Götaplatsen, och bort mot Liseberg (som då var ett berg och skogsparti) användes. Det var ett oerhört projekt som tog många års planering.

Området Liseberg blev ett nöjesområde dit man kunde åka linbana från Götaplatsen. Där fanns olika karuseller, borgar, en kongresssal och ett barnens paradis. En ställe kallades Lillköping och där fanns miniatyrbyggnader och barnaktiviteter.

När man tittar närmare märker man snabbt att något inte är helt rätt. De är små men de är inte barn.

Det här är Sverige 1923 och vi visar upp en freak show. Det kanske inte är så förvånande egentligen men jag hade fått för mig att det här hade börjat bli lite tabu sådär en bra bit in på 1900-talet. Om inte på marknader runt om i landet så iallafall på en världsutställning. Jag läste någonstans att de här människorna bodde i Lillköping eller Lilleputtars stad som det också kallades, under hela utställningens gång. Det är hur som helst faschinerande och jag undrar vilka de här människorna var, hur de levde och vad som hände med dem sedan. De här bilderna är ganska jobbiga att se men onekligen ett intressant tidsdokument:

Läs även andra bloggares åsikter om Lillköping, Liseberg, Jubileumsutställning, Nostalgi,

Att leva år 1900

noreply@blogger.com (Nightwood) — Thu, 19 Aug 2010 12:22:00 +0000

Var det egentligen bättre för? Jag går ofta omkring och är nostalgisk för tider jag aldrig levt i. Jag önskar att jag kunde leva runt förra sekelskiftet och gå runt i Victorianska klänningar på sommarsemester:

Åka hästskjuts på Fifth Avenue i New York.

Eller se hur Göteborg var 1900 då alla magnifika beaux art-byggnader stod kvar, det fanns lokala bryggerier överallt och hamnen var en doftande myllrande levande plats. Bara för att få se hur folk bodde, som hamnarbetaren Hugo Bjurgren på Gårdavägen 7.

År 1999 gjorde Channel 4 i Storbritannien en serie kallades The 1900 House där de köpte ett Victorianskt hus i London och återställde det så som det var år 1900. Sedan lät de en familj leva där i tre månader. Det är sjukt spännande. Man kan se hela serien på Youtube.

Att gå från vår moderna lyx till den den tidens standard är så klart traumatisk och jag hade nog inte heller velat byta det mot giftiga tapeter, osäker gas, kackerlackor, exploderande spisar, brännskador och konstant sotrök. Och det är ändå i ett medelklasshem. Om jag hade levt för 100 år sedan hade jag med största säkerhet varit en piga men om man fått välja hade man varit Natalie Clifford Barney eller Edith Wharton som fick uppleva tidens bästa fester, mode, frihet och resor i den kanske mest spännande eran någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om 1900, beaux art, Edith Wharton, Fifth Avenue, häst, Natalie Clifford Barney, New York, Nostalgi, The 1900 House, Victorian

En fest man hade velat vara med på #2

noreply@blogger.com (Nightwood) — Tue, 17 Aug 2010 15:10:00 +0000

Natalie Clifford Barney förtjänar egentligen inte en kort beskriving men om man måste så var hon en amerikansk författare, poet, celebritet, feminist, konststödjare som bodde i Paris större delen av sitt liv. Hon var öppet gay och hade förhållanden med några av tidens mest uppmärksammade kvinnor, bland annat den kända kurtisanen Liane de Pougy.

Hon bodde på 20 Rue St Jacob i centrala Paris och där startade hon en litterär salong som tillsammans med Gertrude Steins salong var de två största mötesplatserna för Paris literati på den tiden. Hon höll salongen varje fredag i sitt hem. Dessa tillställningar hölls i nästan 60 år och var en av de mest långvariga i Paris. Frekventa gäster var bland andra Colette, James Joyce, Edna St Vincent Millay, Gertrude Stein och Alice B. Toklas, TS Eliot, Isadora Duncan, Ezra Pound, Nancy Cunard, Peggy Guggenheim, Sylvia Beach, F Scott Fitzgerald, Caresse och Harry Crosby, Truman Capote, Françoise Sagan och Sinclair Lewis.

Natalies trogna husmor och assistent var Madame Berthe. Hon sade: "There would be a list of guests and food as long as the kitchen wall, we would have 20-60-100 people. Somehow we could seat everybody. We served sandwiches, cakes, fruit, crystallized strawberries, tea, port, gin, whiskey, everything. The whiskey always disappeared fast when we had American guests."

There were Madame Berthe's famous chocolate cake and harlequin-colored little cakes and triangular sandwiches, "folded up like damp handkerchiefs," Bettina Bergery said, and pitchers of fruit cup, and the Duchesse de Clermont-Tonnerre presiding at one end, pouring regal cups of tea, and the green half light from the garden filtering into the room, "reflecting from the glasses and silver tea urn as from under water."

Gästerna underhölls med läsning, sång och dans av idag legendariska författare och artister och ibland vandrade man ut i Natalies trädgård där ett grekiskt tempel stod, Vänskapens hus. Hon höll även salonger i sitt hus längre ut ur Paris vid Seine och det var här Mata Hari en gång red in naken på en häst.

Läs även andra bloggares åsikter om Ezra Pound, F Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Isadora Duncan, Liane de Pougy, Litteratur, Nancy Cunard, Natalie Clifford Barney, Peggy Guggenheim, Sinclair Lewis, Sylvia Beach, TS Eliot

20-talet i färg

noreply@blogger.com (Nightwood) — Mon, 09 Aug 2010 20:43:00 +0000

Runt förra sekelskiftet utvecklade Claude Friese-Greene, en brittisk brittisk fotograf och filmare en metod för att framställa rörliga färgfilmbilder. Han kallade det Biocolour, en teknik där den vanliga svart-vita filmen gick igenom två färgfilter, eftersom det gjorde att bilden flimrade så kördes filmen snabbare än vanligt. År 1911 blev han dragen inför rätta av skaparna bakom Kinemacolor, en liknande teknik. Rätten dömde till Kinemacolors fördel och han fick inte använda sin teknik, fram till rätten ändrade sig igen 1915.

På 20-talet reste Friese-Greene genom Storbritannien och filmade från norr till söder. Detta material har nyligen fått nytt liv, British Film Institute har restaurerat filmerna och det fick ligga till grund för en BBCserie om 20-talet i färg. Filmen som kallades The Open Road finns att få tag på från BFI. Många fina klipp ligger dock på youtube. Det är fantastiskt att se så klara filmbilder från 20-talet, bland annat här ett London bara 9 år efter första världskrigets slut, de kvinnor vi ser vid The Cenotaph är troligtvis änkor från kriget. Mycket av arkitekturen är den samma men ställen som nu är svalda av snabb trafik som Marble Arch var fortfarande tillgänligt, flickor i fina klänningar och hattar trängs med ett hav av kostymklädda män på Petticoat Lane.

Att blicka in i det förgångna

noreply@blogger.com (Nightwood) — Mon, 09 Aug 2010 13:34:00 +0000

Man kan titta på gamla kartor och gamla bilder men det går aldrig att få en egentlig uppfattning om hur saker såg ut. En sucker för historia som jag är gillar jag att besöka gamla platser, ruiner, museer och slott och det är en kittlande tanke att inse att precis där man står gick ett korståg eller vandrade det dinosaurier en gång. Det är dock svårt att föreställa sig hur det såg ut exakt därför gillar jag att flitiga photoshoppare får det förgångna att möta nuet. På Flickr finns fotopoolen Looking Into The Past där man bland annat kan se det här:

En fest man hade velat vara med på #1

noreply@blogger.com (Nightwood) — Tue, 03 Aug 2010 08:37:00 +0000

Den 23 januari 1931 samlades arkitekter och New Yorks sociala elit för en maskeradbal på Hotel Astor. Society of Beaux-Arts Architects hade grundats 1894 och många av de verksamma arkitekterna i New York hade studerat på École des Beaux-Arts i Paris. År 1914 var första gången de ordnade en maskeradbal. Temat var Venedig genom tiderna och festen var så lyckad att den blev en av de stora tillställningarna på den sociala kalendern. Temana var ofta klassiska men 1931 blickade de framåt med "Fête Moderne - a Fantasie in Flame and Silver". En tidningsannons lovade att man skulle bli bjuden på något "modernistiskt, futuristiskt, kubistiskt, altruistiskt, mystiskt, arkitektiskt och feministiskt". Trots att en finanskris rådde sålde alla biljetter slut.

Balsalen var klädd i svart material mot vilket hängde enorma stycken av flammande rött och silver. En huvudgata var uppbyggd i mitten i kubistisk stil med modernistiska träd längsmed. En orkester dirigerad av arkitekten Kenneth Muchison spelade pneumatiska maskiner, ångpipor, skeppsvisslor och hammare. En dockteater spelade med robotor hängda på ståltrådar. Balletdansare utförde en modernistisk tolkning av blues.

Gäster som dök upp i vanliga utklädningskläder som cowboy eller sheriff skulle bli portade, men en trafikpolis från Mars var välkommen.
Mitt i all denna kakofoni och överdåniga synintryck vandrar ett antal män i otympliga kostymer omrking. De är dåtidens verksamma arkitekter och historiskt sett några av de mest nydanande och genialiska, från en tid då vi lämnade det förgångna och sprang in i framtiden, byggde byggnader som trotsade alla naturlagar och skapade ikoniska verk.

På bilden ser du Stewart Walker som Fuller Building, Leonard Schultze som Waldorf-Astoria, Ely Jacques Kahn som the Squibb Building, William Van Alen som Chrysler Building, Ralph Walker som Wall Street Building och Joseph Freedlander som New Yorks stadsmuseum.

På menyn för 130 år sedan

noreply@blogger.com (Nightwood) — Thu, 22 Jul 2010 10:12:00 +0000

Bröstkorgen snörps åt så att du tappar andan. Din tjänsteflicka har just spänt korsetten och du känner hur hur valbenen skär in i revbenen. Något frasar bakom dig och det är den rubinröda klänningen från senaste säsongen i Paris. När juvelerna och den enorma hatten dignande av tygblommor är på är det dags att lämna ditt hem på 5th Avenue och stiga in i en hästdroska. Hästarna stannar framför Delmonico's. En redan klassisk New York restaurang som funnits i 60 år. Du leds in i den stora utsmyckade matsalen och när en gentleman skjutit in stolen under dig hamnar en meny i din hand.

Tack vare Miss Frank E. Buttolph vet vi vad de åt den där kvällen för 123 år sedan. Jag älskar en riktig samlarnörd och Buttolph var en av dem. Hon började samla menyer från 1851. Här är en av de första:

Hon fortsatte fram till sin död 1924. År 1899 donerade hon sin samling till New York Library men fortsatte bidra till den fram till sin död. Det var inte så att hon plockade med sig dem när hon var ute och åt utan hon samlade maniskt in dem från alla ställen hon kunde, hon var på restaurangägare, tjatade på dem tills de skickade henne menyerna, ibland gick hon in på restauranger själv och lade fram sin sak. Hon annonserade i tidningar och fick tidningar att skriva om henne. Samlingen bestod av 25,000 menyer vid hennes död. Ett fantastiskt historiedokument. Dels för att kunna veta vad som serverades på restauranger och dels för att de är otroligt vackra och dekorativa. Stora delar av samlingen finns digitalt, där kan man drömma sig bort till en frukost som serverades på Waldorf-Astoria en morgon 1906. Var hotellfrukostar bättre förr?

På vinden

noreply@blogger.com (Nightwood) — Fri, 16 Jul 2010 14:54:00 +0000

Underliga ljud hörs från vinden, man går på darriga ben upp för den knarrande trappan och hämtar mod att glänta på dörren för att se...

Vinden är och har alltid varit ett utmärkt tema för vild fantasi, ett perfekt verktyg för skräckfilmer och böcker. En av litteraturens mest berömda teman är vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre. Kvinnan på vinden har fått vara föremål för många teorier.

Om det inte är något skräckfyllt som gömts och glömts på vinden så kan det vara något värdefullt. British Film Institute har dragit igång en jakt på en av Hitchcocks försvunna filmer. The Mountain Eagle spelades in 1926 och visades i Tyskland och Storbritannien men alla kopior har försvunnit och ingen har sett den sedan 1920-talet. BFI vill nu att alla ska kolla sina vindar så att den inte ligger och skräpar någonstans.

Om det är något jag älskar så är det en nyhetstory om att något som legat gömt på en vind kommit fram i dagens ljus, och bara tanken på vad som fortfarande ligger oupptäckt. Minns till exempel en vintage Bugatti som dammat i ett garage. Det behöver inte ens ha varit gömt, ibland har folk haft klenoder skräpande i sina hem, som en Fra Angelicotavla som hittades för några år sedan och såldes för cirka 20 miljoner kronor.

Jag har nyligen läst Bill Brysons biografi om Shakespeare och till skillnad från de andra tusentals böcker som skrivits om honom så är den här väldigt tunn. Det är nämligen så att man vet ytterst lite om honom. Det finns olika teorier om att han inte skrev sina verk själv och en handfull kandidater som utpekats som den verklige Shakespeare. Det finns register som talar om att han föddes, gifte sig, fick barn, skrev ett testamente och dog, mellan det finns det ytterst få omnämnanden om honom någonstans. Ingen biografi skrevs om honom under hans levnadstid, den första skrev ett 50-tal år efter hans död och de missade att tala med hans kvarlevande släktingar som hade kunnat berätta värdefull information. Det enda som kvarstår från hans penna är en signatur som man ändå inte är helt säker på är hans. Alla hans originalmanus är borta. En kopia på hans testamente finns kvar där han nämner en silverskål. Den skålen kanske står i någons skåp. En låda med hans originalmanus kanske ligger på någons vind. Vem vet?

Crazy Eyes

noreply@blogger.com (Nightwood) — Tue, 13 Jul 2010 10:47:00 +0000

För ett tag sedan fick jag låna boxar med serien How I Met Your Mother som jag tidigare hade ignorerat eftersom jag trodde att det var en dålig sitcom. Det är i själva verket en bra sitcom. Nyss såg jag avsnittet Swarley där karaktären Marshall dejtar en tjej som hans kompisar genast varnar honom för med hänvisning till att hon har "Crazy Eyes". Teorin är att man kan se direkt på vissa tjejer att de är psykfall.

Igår såg jag Black Narcissus. En film av Michael Powell och Emeric Pressburger som på senare år blivit posthumt prisade för vad de gjorde för den engelska filmen. Det är filmad 1947 i ett England som var svårt härgat efter kriget. Trots detta har de gjort en oerhört vacker film som utspelar sig i Himalaya där anglikanska nunnor från Calcutta öppnar ett nytt kloster i ett från världen avskärmat område. Landskapet är målade paneler som fotografen trots allt lyckats fånga väldigt vackert. Flera skådespelare är britter som svartmålat sig själva, de verkar vara lite förvirrande angående vilken kultur det egentligen är de skildrar och vissa scener ser ut att vara filmade i Kew Gardens men jag är helt beredd att köpa allt det. Två scener är så utstickande att de träffar en i hjärtat. En är när man blir fullständigt övertygad om att Syster Ruth som har problem att anpassa sig till nunnelivet totalt har förlorat sina sinnens fulla bruk. Hon personifierar crazy eyes.

Den andra är några scener tidigare när hon bytt från sin heltäckande nunnedräkt till en figursydd röd klänning för att provocera syster Clodagh. De sitter mitt emot varandra, Clodagh med en bibel och Ruth med ett rött läppstift som hon börjar applicera. Aldrig har läppstiftsmålande varit så laddat.

Det påminner mig även om en diskussion som förts i Mark Kermodes filmprogram. Han gjorde en lysande sågning av Sex and the City 2 där han koncentrerade sig på den imperialistiska konsumistiska delen av filmen (och lämnade de feministiska problemet till andra som uttryckt sig bättre) och bland annat vid ett tillfälle utbrister "Imperialist American Pig Dogs!" och senare sjunger Internationalen. Detta fick senare någon att skriva in och kommentera att oavsett kvalitén på filmen så är det så ovanligt att en film går upp på biograferna som har i stort sett enbart kvinnliga huvudpersoner att man kanske ser den endast därför. Det här är tragiskt men sant. För 60-70 år sedan när den kvinnliga frigöreslen fortfarande hade lång väg att gå handlade många av storfilmerna om riktiga kvinnor med riktiga komplexa problem. Då var publiken till stor del vuxna människor och vuxna kvinnor. Nu är publiken för att citera Kermode 15-åriga pojkar. Under fotbolls-VM har biograferna visat filmer för målgruppen som inte är intresserade av fotboll, alltså kvinnor. Kermode berättar mer om det här:

Norska Sjömanskyrkan

noreply@blogger.com (Nightwood) — Fri, 02 Jul 2010 13:10:00 +0000

I dagens GP kan man läsa att Norska Sjömanskyrkan ska rivas. Jag är varken norsk eller sjöman och jag är inte kyrkobesökare men jag gillar verkligen kyrkan. Mitt emellan opersonliga mastodontbyggnader och hårt trafikerade bilvägar på Skånegatan är den ett litet luftrum. På ena sidan är en megabiograf och på andra sidan en enorm skola och så ligger där en liten söt kyrka med takplattor och klocktorn i trä omgiven av en trädgård. Tydligen ska byggnaden rivas och kyrkan tillsammans med Smyrnakyrkan ska bygga något nytt på tomten. Den nuvarande byggnaden ser gammal ut men är endast från 1958. Göteborg förlorar ännu en fin byggnad. Förhoppningsvis ersätts den av något likvärdigt fint.

Jean Seberg

noreply@blogger.com (Nightwood) — Tue, 29 Jun 2010 20:50:00 +0000

A Bout de Souffle är en av de filmer som alltid nämns i samband med geni och bäst-någonsin-listor. Jag förstod den inte. Det måste erkännas. Antingen har jag fel och den måste ses om och omvärderas eller så är det mer yta än innehåll. Och vilken yta. Staden Paris har aldrig varit vackrare. Estetiken får hjärtat att smälta men vackrast av allt är Jean Seberg. Full av Joie de vivre, mystik, attityd och smärtande skönhet.

Hon är strålande i filmen, tyvärr var hennes eget liv något av en mörkare historia.

Filmen har dessutom vad som kanske är världens bästa trailer någonsin.

Melissa Rosenberg, Twilight, att polera en skit

noreply@blogger.com (Nightwood) — Tue, 29 Jun 2010 08:06:00 +0000

Jag gillar Twilightfilmerna, det är bara att erkänna. Den andra falerade men mest på grund av regin och de dåligt animerade vargarna (och brist på kostym när de var i mänsklig form). Det var dock inte förrän jag läste den första boken som jag insåg vilket geni Melissa Rosenberg är. Med tanke på vad hon har att jobba med har hon gjort ett otroligt bra jobb med att adaptera böckerna till film. Det finns en intressant intervju med henne i Hollywood Reporter där hon bland annat pratar om skrivprocessen, bristen på kvinnor i branchen och hur hon hanterar de konflikerande moraliska frågorna i böckerna.

The way the story plays out, Bella commits to some major decisions at a very young age. But the thing that’s troublesome for me is this idea that she can’t have sex because she’ll destroy her soul.

Rosenberg: There’s a couple things going on there. One is, they can’t have sex because physically he could basically kill her. He could break her like a twig, so there’s a physical danger. (I’m not sure that’s any better a message.)

But you can get away with that because he’s a vampire.

Rosenberg: Yeah, exactly. What appeals to me in this is you have a desirous girl. She wants sex. She is absolutely clear about that. She’s a horny girl! And it’s such a taboo to have a girl want sex more than the guy, or to have looser standards about that. When he says, “I don’t want to have sex until we’re married” — and he is trying to protect her virtue — but she’s like, “You’re a fucking dinosaur!” But she goes along with it because she wants sex. That I find appealing. Because telling girls that what you’re feeling is shameful or wrong in any way, or that it’s weird that a girl would feel that, is damaging. So this in some ways gives them permission to have those feelings. I also don’t know that abstinence is a terrible thing to breach, but I don’t have kids.

But where’s the representation of young female sexuality that isn’t colored by all the old tropes? It’s entirely possible to have sex, have it not suck and not get pregnant.

Rosenberg: Right. Although, the other side of it is it’s an interesting thing to say, she had sex, but yeah, this can happen. This is a consequence of sex, if you’re not safe, if you’re not paying attention. She didn’t even think he was capable of getting her pregnant, and yet it happened. The thing that drives me insane is the whole concept of having unprotected sex and getting pregnant and then you’re not able to have an abortion. This happens in films and television all the time. It doesn’t even come up, you don’t even address it, no one even talks about it. They actually do talk about it in “Breaking Dawn.” It’s Edward saying, “I think we should get rid of this thing,” and Jacob’s saying, “I think we should get rid of this thing, too.” And Bella says, “No, I’m choosing not to.” But at least someone’s talking about it!