Majoriteten av svenska politiker är över blockgränsen överens om att mer pengar ska satsas på transportinfrastruktur. Uppfattningen delas av Svenskt Näringsliv och SEKO med stöd av bl.a. Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, Globaliseringsrådet och många därtill. Det enda man tycks vara oense om är hur stora satsningar som behövs.

I den antologi Investeringar in blanco? En ESO-rapport om behovet av infrastruktur som presenteras i dag ifrågasätter vi om det behövs mer pengar till infrastrukturen. Vi visar att de tvärsäkra uttalandena om behov av ökade satsningar inte har stöd i befintlig kunskap.

Diskussionen kring det svenska transportsystemet blev eldfängd under den problematiska vintern 2009/10. Många gick då ut i media med krav på större anslag till väg och järnväg. Flera aktörer har talat om att Sverige skulle ha en stor infrastrukturskuld. Att underhållet är eftersatt har blivit en etablerad sanning. Men de nationalekonomer som mer dagligdags ägnar sig åt trafik- och infrastrukturplanering känner inte igen denna bild.

Därför gav vi åtta nationalekonomer i uppdrag att diskutera vad vi vet, och behöver veta, om hur mycket Sverige bör satsa på sin transportinfrastruktur.

Några självklarheter behöver inledningsvis sägas. En är att det inte finns eller bör finnas ett felfritt infrastruktursystem. Ingen skattebetalare skulle vilja lägga ned de summor som krävs för att uppnå det. Det kommer också alltid att vara trängsel i stora städer, hur mycket man än bygger. Ett annat viktigt konstaterande är att det som behöver göras i första hand ofta är något annat än att gräva, asfaltera och lägga nya spår. När utvärderingarna av trafikproblemen vintern 2009/10 kom visade det sig att hälften av förseningarna låg inom tågoperatörernas ansvar och att förseningar till stor del kunde förebyggas med andra och billigare åtgärder än utbyggnad av kapaciteten. Sådana åtgärder brukar också kunna ge effekt snabbare.

En rad debattörer pekar på att Sverige under en period har investerat en lägre andel av BNP i transportinfrastruktur än andra europeiska länder. Men det är ingen konst att göra av med stora pengar på infrastrukturprojekt. Den grundläggande frågan är i stället om det finns projekt som kommer att utnyttjas så mycket att de är värda sina kostnader.  Flera av de mest kostsamma projekt som ingår i den nu gällande transportplanen är inte det. Ska Sverige satsa mer på infrastruktur så bör en av förutsättningarna vara att Trafikverket kan visa att det finns konkreta investeringsobjekt med hög förväntad lönsamhet.

Skattemedel är ingen fri och obegränsad resurs. Skolan är i kris och behöver resurser. Sjukvården står under stark kostnadspress. Om bara några år kommer trycket på kommunernas äldreomsorg att öka kraftigt. Innan debattörer kräver mer investeringar i transportinfrastruktur bör hänsyns tas till andra sektorers behov.

I ESO-rapporten pekas på att det i dagens beslutsprocesser finns starka inbyggda krafter som underblåser kraven på ökade investeringsresurser, även till projekt med svag eller negativ lönsamhet. De samhällsekonomiska bedömningarna har utvecklats väsentligt och tillmäts också större betydelse för besluten, men i slutändan är ändå motkrafterna få i förhållande till särintressen.

Behöver då inte anslagen till infrastrukturen ökas? Vår sammanfattande slutsats är att den frågan i dag inte kan besvaras på ett tillfredsställande sätt. Därför är det viktigt att vidta en rad åtgärder för att säkra att riksdag och regering får bättre förutsättningar att bedöma detta.

I antologin presenterar vi tre konkreta förslag:

1. Låt Trafikverket årligen redovisa de projekt som har hög eller medelhög lönsamhet och på så sätt visa det årliga anslagsbehovet.
2. Utveckla sektorsövergripande metoder för samhällsekonomiska beräkningar för att jämföra lönsamheten av satsade skattemedel i olika sektorer. I Norge har Finansdepartementet ett sådant ansvar, i Sverige skulle Statskontoret eller Ekonomistyrningsverket ligga närmast till hands för att axla det. Vi föreslår att regeringen ger någon av dessa myndigheter detta uppdrag.
3. Förbered en transportslagsövergripande reform av prissättningen av den befintliga infrastrukturen. Här behövs paketlösningar som balanserar effekter mellan transportslagen och gör det möjligt att kompensera förlorare, t.ex. genom att en sådan prisreform kopplas till beslut om nya investeringar.

Naturligtvis är dessa tillgångar inte ekvivalenta. Kontanter är exempelvis till sin natur mer likvida än aktier. Samtidigt är statens likviditetsbehov mindre än andra aktörers; man har ju trots allt en centralbank som kan rycka in om behovet blir akut. Likviditetspremien gör därför att statens Nordea-aktier sannolikt är värda mindre på marknaden i statens portfölj.

Det troliga är alltså att statens nettoskuld kommer att öka när aktieinnehavet säljs, även om naturligtvis kan finnas andra goda skäl till att avyttra Nordea.

Nationalekonomer förordar ofta att offentlig verksamhet behöver utvärderas och att resultaten från dessa utvärderingar skall vägleda framtida policy. På sistone har emellertid kritiska röster höjts mot utvärderingar och fokuseringen på ”resultat” inom den offentliga sektorn. Den prisbelönta journalisten Maciej Zaremba målar i en artikelserie (som nu blir bok) upp en dyster bild av hur resultatfokusering och ”output”-mätning lett till oönskade konsekvenser inom svensk sjukvård. En liknande bild för akademin tecknas i en nyutgiven antologi redigerad av Sharon Rider, Ylva Hasselberg och Alexandra Waluszewski. I en artikel på DN debatt menar statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm att resultatfokuseringen inom den offentliga verksamheten nått vägs ände. De dystra konsekvenserna av ”utvärderingssamhället” är så uppenbara att progressiva politiska krafter (vilket enligt artikelförfattarna är socialdemokraterna) har “öppet mål” om de väljer att gå till val på frågan.

På ett basalt plan tycks kritiken delvis handla om att mät- och utvärderingsmetoderna är kostsamma och fokuserar på fel saker. Att dåliga utvärderingar kan vara sämre än inga utvärderingar alls har emellertid påtalats länge och av flera – inte minst här på ekonomistas. T.ex. har Daniel Waldenström kritiserat utvärderingen av högskoleutbildningar, och Jonas Vlachos har kritiserat de incitamentsstrukturer som resultatbedömningen i skolan gett upphov till. Just av denna anledning menar många nationalekonomer att offentlig verksamhet redan från början måste riggas på ett sådant sätt att resultaten kan utvärderas i efterhand (till exempel Eva Mörk, eller Andreas Madestam och Jakob Svensson).

Men tonläget i forskarnas och i Maciej Zarembas artiklar vittnar om att problemet anses vara djupare än så. Det är någonting med själva tidsandan, ”utvärderingssamhället”, som är problemet. Kritiken riktas framför allt mot den administrativa trend som kommit att kallas ”New Public Management”. Trenden har tyvärr ingen enskild intellektuell avsändare, utan relateras vanligtvis till de allmänna strömningar efterkrigstiden bjudit på: konkurrens, effektivitet och ”output” (ansvariga är the usual suspects: Thatcher, Reagan, och ekonomer i största allmänhet). Läget är akut – det handlar om ”ett land i kris som gradvis bryts ned inifrån av ett omfattande New Public Management-välde”.

Kritiken är svulstig men slipprig. Ändå fascinerar frågan mig. Finns det anledning att avhålla sig från att utvärdera den offentliga sektorn även i de fall relevanta utfall kan mätas (utan att det kostar skjortan)?

Det visar sig vara fruktsamt att vända på frågan: varför skulle en folkvald lagstiftare strunta i att mäta hur icke-folkvalda byråkrater sköter sig? För en del år sedan attackerade Philippe Aghion och Jean Tirole frågan och kom fram till att det finns tillfällen då en lagstiftare med det allmänna bästa för ögonen frivilligt borde delegera beslutsfattandet till icke-folkvalda experter. Modellens poäng kan illustreras med ett enkelt exempel. Ponera att utbildningsdepartementet ger Jonas Vlachos i uppdrag att utreda frågan om externt rättade prov i grundskolan. Hur mycket energi kommer Jonas ägna åt frågan? Det beror på sannolikheten att Jan Björklund struntar i Jonas förslag (vilket i sin tur beror på hur underbyggda argument Jonas kommer med, men också på slumpen). Bedömer Jonas att denna sannolikhet är hög kommer han förstås inte ägna speciellt mycket tid åt att utreda frågan. Vilket betyder att förslaget inte utreds ordentligt och därmed inte genomförs. Om Björklund däremot binder sig att implementera Jonas förslag ex ante – vad det än må vara – kommer Jonas ta sitt uppdrag på allvar.

Det handlar alltså om att lagstiftaren ska binda sig vid masten för att uppmuntra det intrinsikala engagemanget. Modellen leder tankarna till flera arrangemang som inte bara tillerkänner byråkrater och offentliganställda betänklig frihet och makt, utan dessutom reglerar denna makt genom statut. Ett par uppenbara exempel är de grundlagar som förbjuder regeringsledamöter att riva upp myndighetsbeslut i efterhand, och riksbankens genom lag reglerade självständighet. Ett mer närliggande exempel är det (något senfärdiga) beslutet att begränsa regeringens inflytande i forskningsstiftelserna – en sorts beslut som officiellt brukar motiveras utifrån det vackra men ogripbara påståendet att ”forskningen ska vara fri”. Modellens huvudvillkor är: (1) detaljerade kontrakt som reglerar experternas arbetsinsats kan inte skrivas och (2) lagstiftaren förmår inte avgöra vad som leder till det allmänna bästa – men förmår avgöra att experten både kan och vill bidra till det allmänna bästa.

Fullständigt delegerande av ansvar är alltså motiverat under en sorts informationsasymmetri som är rätt besynnerlig och inte uppenbart gäller i alla sammanhang. Men grundresonemanget går tillbaka till Max Weber, vars initiala reflektion var att denna ordning inte är helt ovanlig. Byråkrater har makt över de offentliga resurserna, trots att deras mandat inte backas upp av vare sig folk, vapen eller medel.

Ändå misstänker jag att det inte är en kontraktsteoretisk modell mina kollegor har i åtanke när de förfäktar byråkraternas frihet från utvärdering och resultatansvar. Akademiker och högre tjänstemän tycks hysa en intrinsikal aversion mot att bli utvärderade och kontrollerade. Det kan låta som en barnslig ursäkt att slippa ladda upp artiklar i bibliometriska databaser, men det finns faktiskt en instrumentell anledning för beslutsfattarna att vårda den sortens prestige. I ett uppmärksammat experiment kunde Armin Falk och Michael Kosfeld visa att blotta ambitionen att kontrollera att folk bidrar till det allmänna bästa kan urholka folks benägenhet att frivilligt bidra till det allmänna bästa (se Jesper Roines inlägg för en utförligare diskussion). Poängen liknar den i Aghion-Tirole-modellen, fast nu är inte längre preferenserna givna. I förlängningen betyder det att vi med regler, utvärdering och kontroll riskerar skapa människor som är i behov av regler, utvärdering och kontroll.

Resonemanget klingar fräckt och fräscht för de som gillar att karaktärisera vad det är i tiden som är ur led (t.ex. här). Men beteendeekonomi är ju ofta ett tveeggat svärd. Precis som folk ogillar att bli kontrollerade tycks människor finna ett egenvärde i att ha makt. I ett färskt test av Aghion-Tirole modellen fann Ernst Fehr och medförfattare nyligen att känslan av auktoritet är så uppskattad att folk ogärna lämnar den ifrån sig – trots att det skulle innebära reella materiella vinster att göra det. En inte helt otippad insikt, men det väcker frågan om hur det upprörda tonläget ska förstås. Kritikerna mot New Public Management är ju trots allt själva byråkrater med visst inflytande över andras tid och resurser – som prefekter, överläkare, medlemmar i fakultetsnämnder, och så vidare.  Ett klassiskt ”confounder”-problem: är det friheten eller auktoriteten som hotas av den nya ordningen?

Att det är lätt att misslyckas beror främst på två aspekter. För det första är betygskriterierna utformade så att elevens svagaste prestation eller förmåga är tydligt vägledande för hela betyget. För det andra räknas varje kursbetyg under gymnasieåren in i slutbetyget.

Detta betyder att eleven inte kan kompensera för en svaghet enligt något kriterium genom att vara briljant enligt andra. Inte heller går det att kompensera för en tillfällig svacka genom att förbättra sina resultat senare i utbildningen. För en del elever innebär detta att risken för att gå ut skolan med ofullständiga betyg är stor, vilket gör det svårt att gå vidare i utbildningssystemet och ökar risken för en svag förankring på arbetsmarknaden. För mer högpresterande elever innebär det att det lätt kan upplevas meningslöst att ens försöka arbeta hårt för att därigenom kunna komma in på en attraktiv utbildning.

Betygssystemet är utformat efter en skala från A till F där F innebär att eleven inte är godkänd. För olika kunskapskrav är betygskriterier angivna för nivåerna A, C och E. För att få A krävs att elevens kunskaper motsvarar A-nivån enligt samtliga kriterier. För att få C krävs att eleven uppnått minst C-nivån enligt samtliga kriterier. Betygen B och D används för elever som uppnår en högre nivå enligt vissa, men inte alla kriterier. Har eleven F enligt något kriterium måste läraren sätta F (punkt 15).

En elev som har kunskapsprofilen A A A A A C ska alltså få ett B eller ett C, eleven med profilen A A A A A E kan högst få ett D medan en elev med A A A A A F måste underkännas. Regelverket ger alltså stor vikt åt elevens svagheter och förefaller bortse från att det finns stora möjligheter till – och fördelar av – att genom specialisering och arbetsdelning låta individer dra nytta av och utveckla sina relativa styrkor. Betygssystemet ger istället en tydlig nackdel åt elever med en ojämn begåvningsprofil, eller som helt enkelt har tillfällig otur.

En del lärare kommer sannolikt inte slaviskt att följa regelverket utan istället låta goda förmågor inom flera områden uppväga enskilda misslyckanden. Eftersom benägenheten att göra så kommer att variera mellan enskilda lärare och skolor innebär detta dock att reformen riskerar att minska likvärdigheten i betygssättningen.

Varför har betygssystemet fått denna utformning? Grundorsaken står att finna i det målstyrda betygssystemet vilket bygger på att tydliggöra vilka kunskaper olika betygssteg egentligen svarar mot. Flerdimensionella kunskaper och färdigheter ska via betygskriterierna översättas till en endimensionell betygsskala. En sådan översättning kräver att kunskaper och färdigheter viktas samman och beslutsfattarna har då valt att ge en helt dominerande vikt åt elevens svagheter.

Nästa bov i dramat är de kursbetyg som i mitten av 1990-talet ersatte ämnesbetygen på gymnasiet. Kursbetygen har kritiserats i ett par utredningar (SOU 2002:120 och SOU 2004:29), bland annat då kursbetygssystemet inte tillåter för vare sig progression eller regression, trots att kunskaper och förmågor är kumulativa till sin natur. Det finns därför en fundamental motsättning mellan kursbetygen och ambitionen att via betygen fånga de kunskaper som eleverna har med sig ut ur skolsystemet.

Kursbetygen har samma problem som betygskriterierna; ett svagt betyg på en enskild kurs innebär att eleven antingen står utan fullständigt gymnasiebetyg eller att det blir meningslöst att ens försöka förbättra sina studieprestationer för att därigenom ta sig in på en attraktiv utbildning. Betygskriteriernas betoning av elevens svagheter och kursbetygen är dessutom ömsesidigt förstärkande: en svag prestation enligt något kriterium i en enskild delkurs kan redan tidigt i studiegången spräcka en elevs förhoppning att komma in på en utbildning där högsta betyg krävs.

Kursbetygen gör det även svårt att koppla betygen till nationella provutvärderingar, åtminstone så länge som inte det nationella provsystemet blir väldigt omfattande. Kritik har också riktats mot att kursbetygssystemet gör att helheten i undervisningen går förlorad; fokus hamnar på den enskilda kursen och systemet leder till återkommande lärar- och gruppbyten. Då kursstruktur och kursernas ordningsföljd skiljer sig mellan skolor gör systemet det också svårt att byta skola, oavsett om detta beror på missnöje, flytt eller på att huvudmannen väljer att lägga ner verksamheten.

Vad kan då göras? En åtgärd vore att ersätta kursbetygen med ämnesbetyg, kanske i linje med förra regeringens förslag (proposition 2003/04:140). Nästa vore att väga samman de olika betygskriterierna på ett mer balanserat sätt. Då det knappast önskvärt eller ens möjligt att från centralt håll exakt avgöra vilken vikt som ska ges åt olika kriterier är detta något som lämpligen överlåts till lärarnas professionella omdöme.

Samtidigt kan inte betygssättningen vara helt fri. En framkomlig väg vore därför att på skolnivå (eller skol-program-nivå på gymnasiet) koppla genomsnittsbetygen till de genomsnittliga resultaten på  nationella prov. En sådan ordning skulle öka likvärdigheten i betygssättningen. Samtidigt minskar behovet av detaljerade betygskriterier och sammanvägningsmatriser och utrymmet för lärarnas professionella bedömningar av enskilda elever ökar.

Att koppla skolans betyg till genomsnittsresultaten på de nationella proven är ingen helt enkel lösning, men den som tror att vägen till ökad likvärdighet går via tydligare betygskriterier i ett målrelaterat betygssystem bör betänka vad Frits Wigforss hade att säga om frågan (SOU 1942:11):

Om den diskuterade betygsmetoden skall kunna användas måste kunskapsmålen fixeras långt noggrannare än vad som nu är fallet, och det måste tydligt angivas, vilka fordringarna för godkännande skola vara. Det är en svaghet i den diskuterade metoden, att ju effektivare den blir ur betygssynpunkt desto större blir risken för skadlig inverkan på skolarbetet. (s 53)

Vi kommer alltså ägna mindre tid åt naturens enkla nöjen såsom promenader, prat och poesi och mer åt sådant där upplevelsen förhöjs av att ha mer pengar, såsom god mat, att titta på de senaste och bästa filmerna, spela de bästa dataspelen, köra vattenskoter m.m. Gissningsvis hör sex till den första kategorin. Sexköp är förbjudet (och lär ändå inte ge samma upplevelse som frivilligt sex) och det finns visserligen hjälpmedel av olika slag, men upplevelsen är förmodligen ungefär densamma nu som 1967. Om det inte sker något teknologiskt språng på området lär nästa undersökning om 10-20 år visa att svenskarna har ännu mindre sex än idag.

Figuren nedan är hämtad från min kollega Nils Gottfries underbilaga till 2011 års långtidsutredning. Den visar relationen mellan sysselsättningsgrad och genomsnittlig lön vid olika utbildningsnivåer. Som synes har forskarutbildade högre lön än de med eftergymnasial kompetens som i sin tur har högre lön än de med högst gymnasiekompetens. I samtliga dessa grupper ligger sysselsättningsgraden runt 90 procent. Men för personer utan gymnasiekompetens bryts mönstret. Deras lön är inte påtagligt lägre än för gruppen med gymnasieutbildning, men däremot är sysselsättningsgraden betydligt lägre, ca 78 procent.

Sysselsättningsgrad och lönenivå för män efter utbildningsnivå 2008
Not: Sysselsättningsgrad (antal sysselsatta som andel av arbetskraften) i procent på horisontell axel. Genomsnittlig lönenivå i kronor på vertikal axel. Källa: Gottfries (2011), Bil. 5 till LU2013

Bilden ställer betydligt fler frågor än den ger svar. Utbildningsgrad och lönebildning verkar spela roll för sysselsättningen, men relationen förefaller inte vara linjär: sysselsättningen är densamma för (relativt) högutbildade vid olika lönenivåer, medan den skiljer sig mellan förgymnasialt och gymnasialt utbildade vid samma lönenivå. Samtidigt verkar ett visst positivt samband finnas mellan gymnasial och eftergymnasial nivå.

En första fråga: skulle vi kunna öka sysselsättningen bland lågutbildade, t ex skoltrötta men arbetshungrande ungdomar eller invandrade vuxna, genom att tillåta lägre löner? Kanske. Att kollektivavtalens lägstalöner gör det svårt för relativt lågproduktiva arbetslösa att få ett jobb är nog inte särskilt kontroversiellt. Jobbskatteavdraget har här heller ingen effekt eftersom även om det blir mer lönsamt för arbetstagaren att skaffa ett jobb sjunker inte lönekostnaden då arbetsgivaren måste betala minimilönen + arbetsgivaravgift. (Denna kritik framfördes tidigt av Magnus Henrekson här). 

Fast kan vi vara säkra på att sänkta lägstalöner leder till fler jobb, alltså att figurens koordinat för förgymnasialt utbildade skulle kunna flyttas från (24.000 kr, 78%) till (20.000 kr, 85%)? Nej, inte helt, eftersom vi faktiskt inte vet hur efterfrågesidan, alltså de företag som ska anställa, kommer att bete sig. Kanske påverkas även lönerna för de högre utbildade om lägstalönerna sänks. Kanske finns andra institutionella faktorer som spelar roll för nyanställningar.

En andra fråga: skulle vi kunna öka sysselsättningen bland lågutbildade genom att höja deras utbildningsnivå? Återigen är svaret ”kanske”. Figuren antyder att det skulle kunna ge en viss verkan, alltså att flytta personer från den förgymnasiala gruppen. Men återigen är det oklart vilken följd en sådana utbildningsexpansion skulle få för de andra arbetstagarkategorierna. Och det är inte självklart så att man blir mer produktiv om man får högre formell utbildning. Dessutom vet vi återigen inte säkert hur efterfrågan ser ut: är det högutbildade personer som behövs eller är det snarare lågproduktiva tjänstejobb som skulle kunna öka den totala sysselsättningen?

Fördelen med att vara universitetsforskare är att man inte alltid behöver ge svar på svåra frågor. För min del nöjer jag mig med att hittat en tänkvärd bild som provocerar åtminstone mig till att tänka vidare på politikens möjligheter och begränsningar när det gäller att minska utanförskapet i Sverige.

”Det där är verkligen naivt”, sa en amerikansk forskare och ifrågasatte om provresultaten kunde användas för externa utvärderingar; risken är ju uppenbar att vissa lärare och skolor låter eleverna träna in svaren på det kommande provet. Och då proven trots allt används som utvärderingsinstrument är det underligt att de hemligstämplas så att det inte går att ha en offentlig diskussion om proven verkligen svarar mot skolans kunskapskrav.

Utvärderingen och kontrollen i det svenska skolsystemet är inte direkt uppbyggd kring det faktum att vi har en decentraliserad skola och en internationellt sett tillåtande attityd till vem som får driva skolor.

Precis som att blotta misstanken att en bank har likviditetsproblem kan orsaka en bankpanik som försätter banken i konkurs, kan skolor hamna i en nedåtgående spiral när farhågor om elevtillströmningen uppstår. Några skillnader finns dock mellan skolor och banker: för det första finns ingen bankgaranti för skolor motsvarande den för banker. För det andra kan en solvent skola lägga ner verksamheten närhelst företagsledningen bedömer detta vara den lönsammaste strategin. En solvent bank kan däremot inte strunta i att betala ut insättarnas pengar.

Det är ur detta perspektiv utmärkt att Friskolekommittén nyligen la fram förslag om att ägandet i skolbranschen ska vara långsiktigt och att insynen i skolornas ekonomi ska vara öka. Det är dock uppenbart att dessa förslag är tandlösa.

Att på förhand garantera en ägares långsiktighet förefaller vara en omöjlig uppgift (JBs ägare hade säkerligen sagt sig vara långsiktiga om Skolinspektionen frågat), inte minst då kommittén inte vill lägga några restriktioner på vilka bolagsformer som får driva skolor. Då ett aktiebolag naturligtvis har ägarnas bästa för ögonen finns en potentiell motsättning mellan ägarnas intressen och kraven på långsiktighet. Kommitténs förslag hanterar därför inte motsättningen mellan de incitament som vinstintresset ger upphov till och skolans samhällsmål, varken vad gäller långsiktighet eller andra frågor.

Istället hoppas kommittén att mer öppenhet ska lösa eventuella kvalitetsproblem och föreslår bland annat meddelarfrihet för de anställda och att offentlighetsprincipen ska gälla även för friskolor. Detta är utmärkta förslag för att kunna granska hur resurserna används på en skola, men knappast något som ökar förståelsen för risken att ägarna väljer att lägga ner verksamheten. Det ligger också i ägarnas intresse att nedtona sådana risker i de dokument och redogörelser som kan nå allmänheten.

För att skapa långsiktighet krävs istället åtgärder som bindande ansvarsåtaganden för de elever som påbörjat en utbildning och obligatoriska försäkringar som säkerställer att skolan kan leva upp till dessa åtaganden. Sådana lösningar krockar dock sannolikt med kommitténs skrivningar att kraven på långsiktighet inte ska försvåra för mindre och ideella aktörer på skolområdet. Detta belyser svårigheterna att ha ett och samma regelverk för aktörer med olika uppdrag och vitt skilda motiv till att driva verksamheten.

Även i övrigt är det en rätt tunn soppa som Friskolekommittén kokat ihop. Medan det är lätt att säga att fokus ska ligga på skolornas kvalitet, snarare än reglering av deras verksamhet och drifsform, är det betydligt svårare att konkretisera vad detta innebär. Kommittén försöker inte ens utan nöjer sig med att presentera en utförlig lista av indikatorer som ska ingå i en sökbar databas.

Intressant är dock förslaget om en mildare form av tvångsförvaltning där Skolinspektionen ska kunna tvinga en skola att anställa fler lärare. En sådan ordning är mer attraktiv än dagens vitesföreläggande som riskerar att drabba snarare än hjälpa eleverna på skolan. Samtidigt är det oklart under vilka omständigheter sådana åtgärder i praktiken kommer att kunna dömas ut. Kommittén talar om mervärdesanalyser men sådana är ytterst svåra att göra inom ramen för dagens utvärderingssystem. Det är också frågan vilken empirisk mervärdesmodell som kommer att anses vara juridiskt hållbar.

Trots att förslagen är tama möts de av kritik från friskoleföreträdare som i gängse vaga ordalag anser att fokus ska ligga på att skolornas kvalitet snarare än annat. Att en skolas ekonomi är en central kvalitetsfråga tycks man därmed bortse från. Oron för att förslagen kommer att öka skolornas adminstrativa börda bör dock tas på allvar, även om just insynen i skolornas ekonomi sannolikt inte är den stora frågan här: varje skolenhet upprättar naturligtvis redan idag en resultatredovisning och att göra denna offentlig torde innebära en marginell kostnad.

Inte heller berörs den problematik som uppstår inom dagens system när särskilda bidrag riktas till behjärtandsvärda ändamål som fortbildning och elevhälsa, vilket särskilt gynnar de aktörer som av kostnadsskäl tidigare dragit ner på dessa poster. Problem uppstår även när man som Socialdemokraterna vill rikta statsbidrag till skolor med stora klasser; detta skulle framförallt gynna de skolor som idag har lägst lärartäthet, det vill säga vinstdrivande friskolor. Liknande aspekter finns när resurser fördelas efter socioekonomiska kriterier; för att garantera att dylika bidrag används som avsett krävs detaljreglering av verksamheten och en omfattande kontrollapparat.

I stort sett innebär alltså Friskolekommitténs att saker och ting får fortgå som tidigare. Tyvärr, kan jag tycka, valde kommittén att bortse från möjligheten att reglera bort de incitament till tveksamt beteende som obegränsat vinstuttag för med sig. Istället lär den detaljreglering av skolans verksamhet som jag diskuterat här fortsätta.

Igår (29/5-2013) beslutade riksdagen om en ändring i Socialtjänstlagen som bland annat innebär att en så kallad jobbstimulans införs i det ekonomiska biståndet. Förslaget innebär att 25 procent av inkomst från anställning inte beaktas när personers biståndsbehov beräknas givet att de tagit emot ekonomiskt bistånd under sex månader. Ett problem med förslaget är dock att man inte har funderat igenom hur jobbstimulansen ska utvärderas trots att den Ds som berett ärende tydligt skriver att detta är viktigt.

I Socialutskottets betänkande fastslås att:

… tillämpningen och effekterna av den föreslagna bestämmelsen om jobbstimulans behöver följas upp

Detta påstående är inte svårt att skriva under på, särskilt som det från en teoretisk synvinkel inte är uppenbart huruvida en jobbstimulans faktiskt leder till att fler eller färre personer väljer att söka ekonomiskt bistånd. Visserligen ökar incitamenten för personer med ekonomiskt bistånd att ta ett tillfälligt arbete, eftersom marginaleffekterna inte längre är hundraprocentiga. Å andra sidan kommer fler personer per automatik bli berättigade till ekonomiskt bistånd då de inte behöver räkna med hela arbetsinkomsten. Det finns också en risk att personer som närmar sig sex månaders biståndstagande väljer att avvakta med att acceptera ett arbete tills den magiska gränsen är uppnådd.

Empirisk forskning från USA och Kanada visar att liknande åtgärder inte har haft de stora effekter på utflödet som förespråkare hävdat. Samtidigt har de inte påverkat inflödet till biståndstagande i den grad som motståndare varnat för.

Men som alltid är det svårt att överföra evidens från nordamerikanska till svenska förhållanden. Vi behöver alltså kunna genomföra en effektutvärdering av den svenska jobbstimulansen. Den departementsskrivelse (Ds 2012:26) som avhandlar frågan är också utmärkt tydlig med att man bör klargöra hur en sådan uppföljning och utvärdering ska genomföras innan förändringen träder i kraft. Ett utmärkt sätt att göra reformen utvärderingsbar med hög intern validitet vore att införa jobbstimulansen i några slumpvis utvalda kommuner. Men detta väljer man att inte göra, utan istället genomförs reformen samtidigt över hela landet.

När man genomför reformen i hela landet samtidigt ställs forskare inför en svår uppgift att utvärdera, eftersom det i och med detta upplägg inte finns några naturliga jämförelsegrupper att kontrastera den observerade utvecklingen mot. Kanske kommer det ändå att vara möjligt att utvärdera jobbstimulansen på något finurligt sätt, men risken är att vi hamnar i samma situation som jag och kollegor till mig gjorde när vi försökte utvärdera jobbskatteavdraget, nämligen att det inte på ett trovärdigt sätt går att ta reda på vilka effekter åtgärden verkligen har haft.

En snäll tolkning av motviljan att genomföra randomiserade experiment är att politikerna har en stor tilltro till oss forskare och vår förmåga att utvärdera. En mer elak tolkning är att politikerna helt enkelt inte vill ha den förda politiken utvärderad.

I går kom ytterligare en nyhet som förstärker denna bild. En av Rysslands främsta ekonomer Sergei Guriev har lämnat landet och hans framtid där är i nuläget oviss. Sergei är rektor för Rysslands New Economic School och har varit rådgivare till Dmitry Medvedev, haft ett antal styrelseuppdrag, bland annat för statliga Sberbank, och är en flitig kolumnist i flera av Rysslands ledande tidningar. Han har också en imponerande rad forskningsartiklar i ledande nationalekonomiska tidskrifter. Sergei är också en av de personer som öppet gett sitt stöd till oppositionspolitikern Alexei Navalny.

Sergei Guriev har många anledningar att inte stanna i Ryssland. Att han hittills ändå gjort det kan rimligen bara bero på en vilja och förmåga att påverka Rysslands utveckling i rätt riktning. Jag kan inte tänka mig en sämre signal om vart landet är på väg än att en person som han tvingas fly landet. Läs mer om händelsen här, här, här och här.

Uppdatering fredag 31 maj: Sergei verkar inte vara på väg tillbaka till Ryssland inom överskådlig tid.