elogik

Flytt

2010-05-05T13:09:00.000-07:00

Jag har i dagarna flyttat min blogg till erilin.net där jag planerar att fotsätta och vidga mitt bloggande något. Jag kommer låta denna blogg ligga kvar men inte posta mer här.

The Prince of Nothing

2010-04-30T05:15:00.001-07:00

Författaren R. Scott Bakker är en filosof som blivit fantasyförfattare. Man får därmed förmoda att en del i hans serie The Prince of Nothing springer ur hans filosofiska bakgrund. Mycket riktigt förekommer exempelvis problemen kring fri vilja som drivande tema.

Serien är extremt mörk och misantropisk - det går i princip inte att ha sympatier för någon av huvudkaraktärerna. Detta blir ett problem, eftersom man till slut börjar undra om det inte vore bättre om hela fantasivärlden helt enkelt fick gå under eftersom människorna i den verkar vara så bortom all räddning. Till skillnad från Erikson lyckas han emellertid (knappt) behålla mitt intresse genom att en del av hans karaktärer åtminstone är intressanta.

Den centrala karaktären är Anarûrimbor Kellhus, prins, krigarmunk och övermänniska. Trilogin är en berättelse om hur han genom att manipulera människor i stort och smått skaffar sig herravälde över den kända världen, i förberedelse för ett korståg mot Den Stora Ondskan. Detta hade varit helt olidligt om det bara presenterats som en maktfantasi, men jag tycker faktiskt att Bakker samtidigt lyckas framställa Kellhus som en så obehaglig individ att det blir omöjligt att sympatisera med honom. Han utnyttjar allt och alla och är i mångt och mycket en perfekt sociopat, som också råkar vara världen enda chans till frälsning.

Även om man bortser från avsaknaden av sympatiska karaktärer har böckerna problem. Stundtals går de över gränsen för vad som kan kallas glorifiering av korståg. Jag vet inte om detta är Bakkers avsikt, men det sätt han skildrar Kellhus Heliga Krig är ibland fruktansvärt obehagligt. Andra problem är hans till synes helt omotiverade illvilja mot kvinnor - jag överdriver nog inte när jag skriver att alla namngivna kvinnliga karaktärer är prostituerade på ett eller annat sätt. Det finns en enda kvinnlig karaktär i en något större roll, och hon är ett bihang till de två manliga huvudkaraktärerna. Ofta sägs det att fantasy skall vara "realistisk" och att det inte är "realistiskt" (relativt den fabulerade 1800-tals-medeltidsnostalgin) att ha kvinnor i diverse olika viktigare roller. Denna ursäkt blir väldigt svår att svälja här. I Bakkers värld tycks kvinnor snarare ha det sämre än någonstans, under någon tid i vår värld. Inga magiker är exempelvis kvinnor. Varför får man aldrig reda på.

Böckerna i övrigt påminner en del om Dune, som den delar vissa problem med (som glorifieringen av det heliga kriget). Men Dune är snyggare och bättre komponerad överlag, från karaktärer och världsbeskrivning till själva intrigen.

En fortsättningsserie är påbörjad. Jag är ytterst tveksam till om jag kommer att läsa den, och det skulle i så fall vara mer av nyfikenhet än av någon förväntad läsglädje.

Snabbare Cash

2010-02-02T04:16:00.000-08:00

Filmen Snabba Cash skiljer sig avsevärt från boken. Då ett av mina främsta problem med filmatiseringar brukar vara just en överdriven trohet mot originalet så är detta mestadels av godo - stämningen är bibehållen, men handlingen är bearbetad för att passa filmmediet. Detta gör att filmen känns som en stabil upplevelse i en svensk filmvärld som annars i allmänhet suger. Framför allt saknas det pretentiösa anslag som till exempel Beck-serien (eller Millennium-trilogin, trots övriga förtjänster) lider av.

Eftersom jag trots detta inte kan låta bli att jämföra med boken:

Trots filmens mörka stämning är faktiskt alla tre huvudpersonerna vitmålade. Detta gäller speciellt Mrado, som i boken framstår som en hänsynslös gangster/krigsbrottsling, men som i filmen mest liknar en medkännande pappa som hamnat lite snett. Och JW framställs inte alls som den kokainhandlare han är i boken.

Men detta är små anmärkningar på en i det stora hela bra film.

Dragon Age: Origins

2010-01-04T12:44:00.000-08:00

Min alv-rogue har nu efter en intensiv decembermånad framför Xboxen äntligen lyckats rädda Ferelden från The Blight. Mitt nyväckta intresse för singelspelar-RPG:n (väckt av en WoW-tröttnad och en bra upplevelse med Mass Effect i somras) gjorde att jag såg fram emot hypade Dragon Age, och mina förväntningar infriades. Mass Effect var fyllt med val och dialoger som faktiskt påverkade berättelsen, vilket lever vidare i DA:O, i än mer förfinad form. Ofta är det till och med svårt att avgöra vilket val som är "rätt" och vilket som är "fel" - vilket är uppfriskande i en genre där spel brukar betraktas som moraliskt djupdykande bara för att man ställs inför valet att döda småflickor eller låta dem leva (se: Bioshock). Här följer därför en spoiler-fylld lista av de fem svåraste moraliska valen i Dragon Age: Origins. Nedladdat material ej inkluderat - jag har ännu inte pallat att koppla upp Xboxen.

Vad gör man med Loghain efter att ha besegrat honom? Generellt sett valde jag ofta att skona hellre än att fördöma på andra ställen i spelet. På något sätt vill jag tro att alla kan förändras, och detta slår igenom även i RPG:n jag spelar. Jag var villig att förlåta Loghain för både förräderiet av Cailan och mordförsöket på Arl Aemon, men hans slavhandel med alver fick bägaren att rinna över, speciellt med tanke på att min karaktär var personligt involverad. Jag valde därför att avrätta Loghain, något som egentligen tycker är "fel" rent moraliskt sett, men i det här fallet kände jag att min karaktär helt enkelt inte kunde förlåta honom.
Hur hanterar man Anvil of the Void? Artefakten skulle kunna användas till att bygga upp en armé av golems för att bekämpa ondskan, men kräver människooffer. Även om man kan tänka sig att sådana offer kan göras frivilliga hade jag tidigare sett tillräckligt mycket av dvärgarnas samhälle för att gissa hur det skulle gå. Jag valde att förstöra städet istället.
Hur löser man situationen med Arl Aemons son Connor? Det finns här en möjlighet att lägga mycket tid och kraft på att rädda alla inblandade, alternativt kommer antingen hustrun eller Connor att dö. Hustrun erbjöd sig frivilligt, och jag lät henne offra sig.
Vem blir kung över dvärgarna? Det slutade med att jag valde Harrowmount, helt enkelt därför att Bhelen verkade så osympatisk. Jag ångrade mig efteråt eftersom Harrowmounts protektionistiska och bakåtsträvande agenda inte alls känns speciellt lockande.
Vem skall styra Ferelden? Trots Alistairs protester tvingade jag fram ett bröllop mellan honom och Anora. Egentligen tycker jag inte Alistair är en lämplig kung på grund av hans ständiga gnällande och velande, men eftersom bland andra Arl Aemon påpekade att blodslinjen bidrar till stabilitet eftersom det ger kungen legitimitet så valde jag det näst bästa. Och personligen har jag hur som helst aldrig förstått det här med att det är så hemskt med arrangerade äktenskap för kungligheter i medeltida settings. Det rör sig om en extremt priviligierad samhällsklass som ombes göra vissa uppoffringar för fred och stabilitet. Om man nu ska ha en autokratisk monarki (vilket man naturligtvis inte ska) så är väl det minsta man kan begära att monarken ser till rikets bästa.

Slutligen, som en bonus: Morrigan. Jag blev romantiskt involverad med henne, och följde hennes berättelse till slutet med hög approval. Morrigan är en av de intressantaste karaktärerna jag har träffat på i ett datorspel. Hon är hård, självisk och närmast survivalistisk men det skiner igenom då och då att hon kanske önskar vara någon annan, och hennes uppväxt med Flemeth kan inte ha varit lätt. Jag accepterade hennes erbjudande i slutet, och gav mig ut på jakt efter henne.

Därmed är min första genomspelning klar. Jag funderar nu på att starta om med en mage - jag märkte snabbt hur mäktigt det var med Crowd Control i striderna. Ofta spelade jag mer med Morrigan än med min huvudkaraktär i viktiga strider. Kommer jag att orka spela igenom alltihop en gång till? Jag vet inte, men jag kommer i så fall att göra andra val, för att utforska konsekvenserna tydligare.

Semirasistisk smörja i 3D

2009-12-28T14:19:00.000-08:00

James Camerons Avatar uppfyller med råge mina onda aningar. En Sci-Fi film om klimat och kolonialism kan ju i och för sig bli hur bra som helst, men trots detta ringer genast varningsklockorna. Fantasy och Science Fiction är i sina bästa stunder lysande verktyg för att dekonstruera vår verklighet, skära bort det som är oväsentligt och gå på djupet med världsliga och personliga problem och konflikter. I värsta fall utgör genrerna dåliga alibin för murkna ideal, under pretensen att "det är bara en saga".

James Cameron har försökt uppnå det första, men hamnar obönhörligen i det andra. Invånarna på planeten Pandora, som invaderas av mänsligheten i syfte att exploatera naturresurser, uppfyller till punkt och pricka schablonen om Den Ädle Vilden. Onekligen har Cameron försökt presentera ett alternativ till människornas teknokrati, men hans Na'vi är så totalt utan nyanser att de inte kan ses som annat än en karikatyr på ett förteknologiskt samhälle. Samtidigt är människorna utan tvivel onda, ledda av en fascistisk överste och en feg byråkrat, som båda beter sig precis som man förväntar sig.

Ännu värre, filmens hjälte är förstås en människa som har sett ljuset och förenar sig med Na'vi för att leda dem i krig. Slutsatsen blir alltså snarast att hur ädla vildarna än är så är de ändå inte kapabla att fatta sitt eget bästa. Vi har sett detta förr - från Den Siste Mohikanen till Den Siste Samurajen, och aldrig har det varit mer pinsamt än i Avatar.

Saker som Avatar kunde ha diskuterat:

Människornas behov av naturresurser mot Na'vis behov av ett hem. Hur löser man sådana konflikter? Har Na'vi en moralisk rätt till planeten som sådan bara för att de råkar bo där? Har människorna rätt att överhuvudtaget bryta malm, och i så fall i vilken utsträckning?
Människornas samhälle mot Na'vis samhälle. Vilka läxor kan det teknologiska samhälle som har utarmat sin egen planet lära sig av Na'vi? Hur kan teknologin bidra till Na'vis samhälle? Hur behandlas de människor som sympatiserar med Na'vi, och hur behandlas de Na'vi som sympatiserar med människorna av sina respektive kulturer? Vad händer i skärningen mellan ett samhälle fokuserat på individualism och ett där kollektivet är allt?
När är krig och terrorism försvarbart? Var går gränsen för att väpnat uppror skall kunna rättfärdigas? Hur behandlas fredsmäklare respektive krigshetsare på båda sidor?

Och så vidare. Nu har ju Cameron beslutat att inte alls fördjupa diskussionen kring dessa ämnen, utan köper istället stamsamhället rakt av. Exempel:

Na'vi betraktas som en enhet, utan individuella åsikter. Inte en enda av Na'vi är till exempel nyfikna på teknologi, eller intresserade av att resa ut i rymden. Samtliga är helt nöjda med att leva vidare i skogen.
Stamsamhället framställs som ett levnadsideal - trots att det i flera scener framgår att det kan vara ett rent livsfarligt liv. Alla har mat för dagen, tak över huvudet, och allt ingår i en fin liten Cirkel av Liv. Teknologi och modernisering kan uppenbarligen inte hjälpa Na'vi det minsta ("vi har ingenting de vill ha" som Jake Sully uttrycker det).
Stamsamhällets krig mot jordborna framställs helt okomplicerat som "försvar av vårt land". Evakuering och flykt (eller förhandlingar) är inte ett alternativ - här är det hjältedöden som gäller.

Kan detta verkligen vara en film av samma James Cameron som gav oss Terminator 1 och 2, Aliens och Titanic, samtliga actionfilmer som utmärker sig för sitt djup och sina nyanser? Men det är klart, True Lies var ju inte så jävla bra den heller. Så det kanske helt enkelt är så att jag har idoliserat honom helt oförtjänt.

En samlad storm

2009-11-05T16:23:00.001-08:00

Herrejävlar.

Jag har nu precis läst ut del tolv av den episka fantasyserien Wheel of Time, en serie som nu fortgår efter dess författares död. The Gathering Storm må vara en generisk och lam titel, men boken överaskade mig enormt. Vem hade trott att Brandon Sanderson kunde andas så mycket nytt liv i den ganska trötta och stagnerade serien?

Sedan den episka avslutningen i Lord of Chaos (del sex!) har serien ärligt talat varit ganska medioker, full av sidointriger som kunde kapats till förmån för bättre tempo. I de senaste delarna (låt oss säga från Winter's Heart och framåt) har det märkts att Robert Jordan har velat knyta ihop sina trådar, men han har haft enorma problem med detta. Följden har blivit att en del trådar har fortsatt dra ut på tiden (enandet av White Tower, Perrins evighetsquest för att rädda Faile) medan andra har blivit nästan summariskt avklarade utan att få nå mer tillfredsställande naturliga upplösningar (renandet av Saidin, Daughter of the Nine Moons, det plötsliga fokusskiftet mot Tarmon Gaidon i slutet av Knife of Dreams). Det har känts som att Jordan dels har tappat känslan lite grann, och dessutom fått panik när han insett att något måste göras för att ro serien i hamn.

Jordans tragiska död häromåret ställde allt på sin spets. Brandon Sanderson blev utvald att med hjälp av hans anteckningar och instruktioner slutföra serien i en bok - en enormt svår uppgift som hade varit omöjlig att klara av. Nu är det sagt att det blir tre böcker (två till efter The Gathering Storm) och det är en siffra jag faktiskt kan tro på.

Så vad har då Sanderson lyckats med? Jo, han har fört tillbaka en naturlig pacing till serien. I The Gathering Storm händer det mycket, och ingenting av det känns framhetsat. Knife of Dreams fick jag stundtals nästan tvinga mig igenom, medan The Gathering Storm genomgående är en gedigen läsupplevelse. Det är dessutom så att jag faktiskt får tillbaka viss sympati med de ofta barnsligt revirtänkade karaktärerna - Rand, Egwene, Nynaeve och till och med Cadsuane verkar stundtals helt vettiga. (Detta är annars en av mina huvudproblem med Wheel of Time som helhet - vuxna människor som beter sig som femåringar). Till slut får också både Rand och Egwene uppleva sina Crowning Moments of Awesome, fast på två helt olika sätt.

Boken sätter på ett föredömligt sätt upp pjäserna för den kommande slutstriden. Om du var redo att räkna ut Wheel of Time, så tänk om. Det här är den bästa boken i serien sedan Lord of Chaos.

Stål som biter sig fast

2009-08-16T06:15:00.000-07:00

Richard Morgans The Steel Remains är en fantasyroman av en sci-fi-författare, vilket märks. Förutom de för fantasygenren ganska ovanliga inslagen av maskiner och teknik (utan att för den skull urarta i steampunk) så ekar även berättelsen själv av ett sci-fi-patos. Det här är samhällelig kritik, och därmed en subversion av fantasygenren.

Tre huvudpersoner:

En badass-krigare med ett Svärd, hjälten som återkommer när hans familj behöver hjälp. Homosexuell och anti-auktoritär så det förslår.
En kejserlig problemlösare, sliten mellan lojalitet mot en korrupt auktoritet, och dennes fiender - fanatiska tokpräster och annat som är ännu värre. Svart homosexuell kvinna.
Ytterligare en badass-krigare, stäpphövding i norden. Som längtar tillbaka till söder, bort från civilisationens utkanter där han annars lever ett behagligt liv.

Dessa tre blir indragna i ett spel mellan större makter, och tvingas ta ställning till om de tyrannier de alla egentligen avskyr är värda att rädda.

Anslaget är därmed väldigt ambitiöst, och det fungerar bra rakt igenom. Jag kommer definitivt att läsa kommande böcker. Jag har en enda invändning:

Joe Abercrombie har gjort detta bättre, på nästan alla sätt.

(Och ja, jag är medveten om att jag tjatar om Abercrombie konstant, men han är verkligen precis så bra.)

Best Served Cold

2009-06-28T23:12:00.000-07:00

Årets mest efterlängtade bok är Best Served Cold av fantasyvirtuosen Joe Abercrombie. Jag fick tag i den ganska tidigt då Akademibokhandeln i Lund till min förvåning hade tagit in ett exemplar. Efter att ha plöjt igenom den kan jag bara bekräfta att den uppfyller mina högt ställda förväntningar.

Om The First Law var Unforgiven i fantasyversion, så är väl detta Kill Bill. Vår hjältinna är legosoldaten Monza Murcatto, som förråtts och lämnats för död. Hämnd utlovas och utkrävs, av samtliga skyldiga och mer därtill. Och konsekvent med Abercrombies tidigare verk så visar sig smaken av hämnd snart vara betydligt bittrare än vad man har tänkt sig.

Vad som förvånar mig lite grann är att det finns en bakomliggande större intrig som får ganska mycket utrymme. Monzas eskapader i Styria drar in henne i affärer med banken Valint och Balk, som trogna läsare känner till från The First Law. Utan att utlova en episk fantasyserie sätter Abercrombie ändå upp en pågående berättelse om kriget mellan Profeten och Bayaz, något vi antagligen kommer få se mer av i kommande böcker.

Svärtan är kvar, och möjligen skulle man kunna hävda att Best Served Cold slutar ännu mörkare än The First Law. Abercrombies värld är hård, och tuggar upp och spottar ut idealister på löpande band. De som klarar sig bäst är de cyniker som ändå lyckas behålla små spår av mänsklighet. Monza är en av dessa.

Det är för övrigt glädjande att ett av de få problemen jag hade med The First Law - bristen på trovärdiga och intressanta kvinnoporträtt - här är åtgärdat. Även bortsett från Monza själv finns det gott om kvinnor i olika roller.

Slutet levererar både frågor och svar, också detta konsekvent med tidigare böcker. Det totala intrycket blir kanske något mindre drabbande än trilogin, men det beror snarare på en självvald avgränsning med en fristående roman, och på ett tema som är mer isolerat och mindre storslaget. Det är bara att buga sig och hoppas att Abercrombie kan fortsätta leverera högkvalitativ fantasy i samma enorma tempo. Ingen blir lyckligare än jag om så blir fallet.

To boldly go where we already have gone before

2009-05-30T07:42:00.001-07:00

JJ Abrams Star Trek är ännu en film som följer modet att omstöpa ett varumärke, enligt samma formel som gav oss Casino Royale och Batman Begins. Den här gången är det Star Trek-universat som får en ansiktslyftning, då vi får följa besättningen på Enterprise från allra första början.

Abrams har valt att inte nörda ner sig utan att istället försöka få in en Star Trek-historia i en actionfilm. Det är både bra och dåligt - bra för att Star Trek i sitt vanliga format tenderar att bli långtråkigt, och dåligt för att Star Trek därmed förlorar lite av sin särart. Det här är inte en renodling av Star Trek i en ny form, utan ett försök att hotta upp något som antagligen anses töntigt av många, och det är ganska fegt att välja den vägen.

Filmen är ett gott hantverk, med bra casting (speciellt med avseende på Kirk och Spock) och bra tempo, men förutom vad jag nämnt ovan har den ett par riktigt stora problem:

Filmen är en gigantisk retcon av hela Star Trek-kontinuiteten. Det skulle man kunna ge filmen kudos för, men tyvärr verkar det bara dumt. Jag är absolut ingen Star Trek-nörd men det verkar ändå lite väl magstarkt att radera ut hela bakgrundshistorier och år av karaktärsutveckling för huvudpersonerna. Okej att man vill visa att "all bets are off" för eventuella uppföljare, men genom att göra på detta viset visar man faktiskt noll respekt för originalserien, och vad värre är så visar det att man inte heller tror på själva grundmaterialet.
Det är irriterande att för varje Star Trek-film (eller TV-serie) jag ser så verkar Starfleet framställas som mer och mer militaristisk. I filmen framställs Enterprise nästan som ett slagskepp. Kontrastera det mot originalseriens
These are the voyages of the starship Enterprise. It's continuing mission: to explore strange new worlds; to seek out new life and new civilizations; to boldly go where no one has gone before.
och man får lite dåliga vibbar. Är detta ett tecken i tiden? Är det också ett tecken i tiden att filmens skurk framstår som en fanatisk terrorist som kommit över en atombomb?

Slutintrycket blir därför mestadels negativt. Det hade varit modigare att faktiskt göra en rak prequel, istället för det här "alternativ verklighet"-tjafset. Tidsresor är och har alltid varit en cop-out.

Verklighetens oefterhärmeliga epik

2009-04-01T14:59:00.000-07:00

Här hinner man knappt föreslå att fantasyförfattare borde vara mer samarbetsorienterade och resultatinriktade, innan man plötsligt får nyheten att George RR Martin tänker göra precis så. Hoppas det går bra.

(Allt lär ju förstås vara ett aprilskämt, vilket jag insåg lite för sent för att det skall vara riktigt bekvämt. Det irriterar mig att idén är så otänkbar att Martin kan tycka det är kul - när en kollaboratör verkar vara precis vad han behöver.)

Epikens obotliga optimism

2009-03-31T04:09:00.000-07:00

Vad är egentligen grejen med fantasyförfattare och tidsestimat? George RR Martin har för både den kommande A Dance with Dragons och för den föregående A Feast for Crows en mängd gånger underskattat det arbete han har kvar att göra. Det heter alltid att "oj, jag missade den här deadlinen också, jag hoppas på att ha den klar om ett halvår". Och nu stämmer Brandon Sanderson, utvald efterföljare och avslutare av Robert Jordans monsterserie, in i kören. Han kommer, trots tidigare löften om motsatsen, att tvingas dela upp den återstående delen i serien i tre böcker. Och den sista kommer att komma ut 2011 (absolut senast sägs det, men vem vet vad man skall tro om detta).

Nåväl, det är egentligen inte beskedet om uppdelningen jag vill diskutera. Faktum är att jag tycker det är ett bra beslut - alla som har läst de senaste delarna av Wheel of Time måste lämpligen ha insett att det inte kommer att fungera att knyta ihop alla lösa trådar (och det finns mängder) i en enda roman. Det som upprör mig är - insåg inte Brandon Sanderson detta? Saknar författare i episk-fantasy-genren självinsikt så till den grad att de är dömda att ständigt missa sina deadlines? Än värre, är de dömda att aldrig lyckas knyta ihop sina berättelser på grund av ett alltför ambitiöst anslag från första början?

När jag läser Sandersons redogörelse om turerna kring beslutet blir jag än mer konfunderad över hur författandet egentligen går till, något som tycks bekräftas även av George RR Martins bloggande. Det verkar som att det är kutym bland bokförlag att helt enkelt beställa en bok på minst x ord, eventuellt sätta en deadline långt fram i tiden och sedan lämna författaren åt sitt öde. Ett år senare, när deadlinen närmar sig, så upptäcker alla plötsligt att det inte kommer att fungera - det är för mycket text för en bok, och vi måste dela upp i flera delar. Fansen vill ha ut något nu nu nu, vi måste ha ut något till julhandeln, det är inte ekonomiskt försvarbart att publicera böcker på tusentals sidor och så vidare. Precis detta mönster visar såväl Sanderson som Martin efter vad de har berättat.

Nåja. Själv är jag mjukvaruutvecklare och har tagit del i och observerat ett antal projekt som glidit i tidsplanen. Och vad det beror på är sannerligen ingen hemlighet, utan något man arbetat aktivt med i denna sfär under decennier. Exempel på typiska riskfaktorer och fallgropar för ett mjukvaruprojekt:

Otydliga krav
En stor release istället för iterativt och/eller inkrementellt arbete
"Scope creep", dvs tendensen att smyga in extra funktionalitet som inte ingår i ursprungsplanen

Känns det igen? Både Sanderson och Martin tycks ha tagit sig vatten över huvudet när de lovat att leverera en färdig produkt till ett visst datum. Deras böcker är gigantiska, med massor av sidointriger och uppsvällt persongalleri. I alla fall Martin har problem att knyta ihop och gå vidare (Jordan hade det också, juryn sammanträder fortfarande när det gäller Sanderson). Det mest konstiga av allt är kanske att bokförlagen låter dem hållas. Utan att vara författare - skulle det vara så svårt att kräva att få vara en del i processen, att utkräva delmål? Är man så förblindad av författarmyten att man har köpt idén om det ensamma geniet rakt av? I min bransch skulle det vara oacceptabelt att komma dragandes med sådana gigantiska förseningar såpass långt in i projektet (vilket förstås inte innebär att det inte förekommer). Och ofta skulle resultatet bli att skära bort features och releasa snart snarare än att skjuta planen ytterligare. Jag inser förstås att det är svårare att göra något sådant för en roman, men det finns ändå vissa poänger med synsättet. Det är bara att inse - varken Brandon Sanderson eller George RR Martin kommer i sina livstider att skriva Den Perfekta Romanen. Så att leverera någonting som är bra nog borde vara högre prioriterat för dem än det verkar vara. Och lite mer självinsikt skulle inte heller skada.

Avslutningsvis vill jag än en gång hylla Joe Abercrombie, en avslutare av klass. På fyra år kommer han att ha levererat fyra högklassiga romaner innehållande två avslutade berättelser. De innehåller inga komplexa politiska sammanhang, inga myriader av sidointriger och har sparamma persongallerier. Trots detta är romanerna alldeles utmärkta. Se och lär.

Watching the Watchmen

2009-03-16T06:30:00.000-07:00

Såg Watchmen igår. Här är några spridda tankar:

Filmen är extremt trogen originalet, såpass mycket att den nästan känns onödig, samt lite utdragen.
Slutet är annorlunda - och i mina ögon bättre. Jag vet att fanbois över hela världen absolut ville ha med sin jättebläckfisk, men jag tyckte alltid att hela grejen med en utomjordisk invasion luktade lite Deus Ex Machina - helt plötsligt avslöjas det att Ozymandias har avlat fram gigantiska aliens? Filmens approach är bättre, för den fördjupar problematiken med hur världen skall hantera någon som Dr Manhattan, något som också går väl ihop med det övergripande temat om superhjältar i vardagen.
Jag är ambivalent till Zack Snyder. 300 är en formmässigt snygg film, vars stil klickar med Frank Miller perfekt. Men det stilistiska övervåldet blir lite fel i Watchmen, vars själva poäng är att visa den vardagliga sidan av superhjältar. Då blir det fel att ha långa slow motion-sekvenser vars enda uppgift är att skämma bort biopubliken med snygg action.
Castingen är bra. Malin Åkerman klarar inte riktigt av de tyngre scenerna med Dr Manhattan på Mars, men det är egentligen det enda klagomål jag kan ha.
Musikvalen är bra, men ansträngt självmedvetna. Någon har tänkt tanken att ha cool musik med, vilket fungerar (öppningsscenen till Bob Dylan är klockren), men låtvalen är fega. Har vi inte tröttnat på att höra "Hallelujah" i filmer än?

I kort: en godkänd insats, med träffar och missar i blandad kompott. Ingen The Dark Knight, men å andra sidan ingen Daredevil heller.

Gardens of the Moon

2008-12-18T03:12:00.000-08:00

Jag har slutligen givit mig på att läsa Steven Eriksons mastodontserie Malazan book of the Fallen, som börjar med boken Gardens of the Moon. Min utgångspunkt när jag läste denna bok var att ge Erikson en chans att övertyga mig, för jag är inte jätteförtjust i tanken att läsa 10 tegelstenar på 1000 sidor vardera om serien inte uppnår en viss kvalitet. Robert Jordan har bränt mig för alltid för dylika projekt.

Så vad blir då domen? Tja, boken är OK som förströelse, men inte mycket mer. Mest känner jag besvikelse, då jag läst mycket gott om Erikson och förväntat mig mer. Det här är epic-epic-epic fantasy som lever på sina specialeffekter. Karaktärerna är med ett undantag intetsägande, och man kommer aldrig under skinnet på dem. Det enda försök att visa någon egentlig karaktärsutveckling faller platt till marken som direkt pinsamt. Istället finns det ett antal schablonartade figurer i varierande "jag är tuffare än du"-skala med namn som Shadowthrone och Anomander Rake. Utan att ha läst RA Salvatores böcker känns det ändå som att den senare karaktären delar vissa drag med en viss Drizzt Do'Urden (vilket alltså skall tolkas som kritik av både Salvatore och Erikson).

Någonstans läste jag att det är omöjligt att både gilla Robin Hobb och Steven Erikson. Det är utan tvivel ett falskt påstående, men för någon som har läst Hobb ger det en bra beskrivning av vad man har att förvänta av Erikson. Där Hobbs böcker är djupt personliga, och den första serien i princip är ett treböckers karaktärsporträtt, så är Erikson episk, svepande och effektfylld. För mig är valet lätt mellan dessa båda stilar, och även om man skulle vilja läsa sorcery-fylld fantasy finns det bättre alternativ (jag rekommenderar i så fall en titt på Michael Moorcock).

Så det betyder alltså att jag inte kommer fortsätta läsa Malazan Book of the Fallen? Nja.... i avsaknad av annan förströelse kan det väl gå an. Men jag ger inga löften.

The Bond identity

2008-10-31T15:56:00.000-07:00

Det finns något ganska intressant hos karaktären James Bond, i spänningen mellan den elegante playboyen och den iskalle mördaren. För att James Bond skall fortsätta väcka intresse måste han vara både farlig och charmig på samma gång, vilket kan vara en delikat balansgång. Risken är att det antingen blir för fånigt (Roger Moore) eller för mycket "standardaction" (Timothy Dalton).

Den "nye" James Bond som introducerades i Casino Royale väger definitivt över åt det farliga hållet, men manusförfattarna har lyckats smita runt ovanstående problematik genom att berätta om Bond innan han blev Bond som vi känner honom. På så sätt kommer man undan med en mindre grad av förfining, då man kan hävda att hans kantigare sidor ännu inte slipats ned. Det intressanta med de kommande filmerna blir alltså hur trovärdig karaktärens utveckling mot en mer klassisk Bond ter sig.

Hur är då denne klassiske Bond? En snabb sammanställning:

Han tycks drivas mer av att leva det goda livet än av någon pliktkänsla.
Han saknar i princip samvete.
Han tar vansinniga risker.
Han avverkar kvinnor på löpande band.
Hans överordnade tycks förlåta honom tack vare hans charm och kompetens.

Allt detta pekar på att James Bond egentligen är en känslokall psykopat, vilket är en tolkning som tilltalar mig, och som passar väl in i kombinationen av charmör och mördare.

Vad jag alltså skulle vilja se i de nya filmerna är hur en ung ambitiös 007 som fortfarande är driven av viss idealism trubbas av och alltmer går in i sitt värv, tills alla hans mänskliga sidor har gått förlorade. Casino Royale visade detta utmärkt, speciellt i slutscenen, där Bond för första gången introducerar sig som "Bond. James Bond." med ett iskallt leende. Man får intrycket att Vespers död har förstört något inom honom och gjort honom hårdare. Detta lovade gott inför fortsättningarna.

Hur går då detta vidare i Quantum of Solace? Inte alls, skulle jag vilja säga. Istället får vi återigen se en mänsklig Bond, som kämpar med att förlåta sig själv för vad som hände Vesper. Detta lyckas han också med, och filmen tycks snarast sluta med att Bond har återvunnit en del av sig själv. Man kan då fråga sig vad filmskaparna egentligen har tänkt med denne nye Bond. Kommer han att fortsätta vara mer oförfinat råskinn än elegant lönnmördare? Detta är en farlig väg att gå, då karaktären som sådan riskerar att gå förlorad. Om den eleganta ytan tas bort finns egentligen bara kvar en ganska ointressant actionhjälte, som kan leva ett tag på namnet James Bond, tills även det vattnats ur. Och kvar kommer då endast att finnas Jason Bourne.

(P.S. Filmen i övrigt? Blek Bondbrud. Dålig Bondlåt. Okarismatisk Bondskurk. Övertydliga produktplaceringar. Gott hantverk. En mellanfilm.)

De 5 bäst beskrivna antihjältarna i fantasygenren

2008-10-13T12:45:00.000-07:00

1. Fitzchivalry Farseer, The Farseer trilogy, Robin Hobb
Nummer ett på listan är ohotad. The Farseer, som berättas i jag-form av en man ärrad och sargad av livet tecknar en bild av en tragisk men romantisk hjälte, en bruten man med sönderslagna drömmar. Fitz' uppväxt från oäkta prins till rikets Kunglige Mördare, hans vänskaper och förälskelser, krossandet av hans oskyldighet och till slut hans kapitulation för det obevekliga är briljant. Jag tror inte någon som läser Farseer kan låta bli att känna med Fitz, att dras in i hans humörsvängningar och dela hans hopp och förtvivlan. Det bitterljuva slutet sätter en perfekt krona på verket på en i övrigt högklassig serie som handlar mindre om världsbyggande och mer om personteckning.

"Let her go, and keep those memories intact. Save what you can of her, and let her keep what she can of the wild and daring boy she loved. Because both he and that merry little miss are no more than memories any more."

2. Logen Ninefingers, The First Law, Joe Abercrombie
Han är en sympatisk barbar, försiktig, ödmjuk men ändå handlingskraftig. Visserligen har han dödat fler män än pesten, men det är ändå något i oss som inte kan låta bli att gilla Logen Ninefingers. Hans självklara sätt, eller hans förmåga att se saker som de är men utan att för den skull förfalla i cynism. Han är helt enkelt en kille man gillar, åtminstone innan sista boken. För egentligen är han ju för bra för att vara sann, och vi borde förstått det. Det finns fog för hans hemska rykte, och hans digra erfaranhet har köpts i andras blod. Han erkänner det till och med själv, men på något vis lät vi oss vaggas in i trygghet av hans trevliga sätt. Den riktige Logen är en mördarmaskin. Den riktige Logen dödar - vänner, fiender och alla andra som råkar stå i hans väg. Det som gör Logen så intressant är att Abercrombie inte viker för den hårda sanningen: män som har ett rykte om sig att vara våldsamma är inte i grunden sympatiska, oavsett hur mycket vi önskar det. Och oavsett hur mycket vi älskar myten om den oförstådde, han som bara dödar för att han inte har något val, så funkar liksom inte världen på det viset. Logen är inte Jaime (se nedan), för Jaime existerar inte annat än som en idealisering, en karaktär som vi önskar finns. Faktum är att kompetenta krigare är kompetenta krigare för att de överlevt, och överlever gör man genom att slå först. Logen har dödat fler män, kvinnor och barn än pesten, och det gör honom till den värsta sortens människa, hur man än vrider och vänder på det. För att vara säker på att läsaren förstått hamrar Abercrombie in det med obeveklig klarsynthet:

"Do you know what is worse than villain? A villain who thinks he's a hero".

3. Jaime Lannister, A Storm of Swords, George RR Martin
Rent tekniskt är ju förstås Jaime med i alla Martins böcker, men jag väljer ändå ut just A Storm of Swords, därför att (a) serien är inte avslutad, och rent hypotetiskt kan Jaime som karaktär krackelera totalt i de sista böckerna, och (b) det är i Storm of Swords Jaimes metamorfos från arrogant skurk till ärrad antihjälte äger rum. Från den kungamördare vi lärt känna via hans fiender i två böcker utkristalliseras ett porträtt av en ung idealist som korrumperats. Jaimes självhat driver honom in i en brutal nihilism, och det är först när han förlorar sin hand (och därigenom en stor del av sin identitet som mästarfäktare) som han börjar hitta tillbaka till den han tycks ha varit en gång i tiden, innan världen gjorde honom ond. Det är det klassiska porträttet av en trulig karaktär som visar sig ha ett hjärta av guld. Jaime är Han Solo i fantasyversion, och det är ett rent nöje att följa hans tankar, som ofta glider in i syrliga cynismer.

"There are no men like me. There is only me."

4. Severus Snape, Harry Potter, J.K. Rowling
Snape är en otrevlig skurk. Det finns skäl till att han blev som han blev, men de räcker liksom inte riktigt till för att rättfärdiga hans beteende. Hans enda förlåtande drag är egentligen att han älskade Lily Potter, men det räcker knappast för att ursäkta hans attityd mot ett föräldralöst barn i tidiga tonår. Ändå är det svårt att ogilla Snape. Uppenbarligen är hans kärlek till Lily så stark att han är villig att offra allt, inklusive sitt liv, för att hämnas henne. Han bryr sig inte ens om att plocka poäng på det - för honom tycks det enda viktiga vara hämnden på Voldemort. Det är svårt att inte beundra en sådan passion, samtidigt som den är kopplad till en nobel sak (som i och för sig råkar vara rent instrumentell).

"DON'T CALL ME COWARD!"

5. Urté de Miraval, A Song for Arbone, Guy Gavriel Kay
I hela romanen framställs Urté som en rätt obehaglig typ, antagligen för att han beskrivs från en av sina dödsfienders perspektiv. Bertran, romanens hjälte, beskyller Urté för att ha mördat sin fru och sitt barn. Till slut får dock Urté upprättelse, och kärlekstriangeln mellan Bertran, Aelis och Urté visar sig vara mer komplicerad än vad som antytts tidigare. I en typisk Kay:sk scen dör Urté direkt efter att han berättat sanningen för Bertran, och plötsligt ser den noble barden och förföraren ut som en barnunge, vars ungdomliga förälskelse riskerat att störta riket i ruiner.

"You are wrong again. You have always been wrong about that, you and everybody else. It was Aelis who didn't love me, not the other way around. I could never write songs, you see."

Warhammer Online

2008-09-22T08:57:00.000-07:00

Dags för ytterligare virtuella världar. I väntan på Wrath of the Lich King passade jag på att köpa Warhamer Online häromdagen. Reflektioner:

EA Mythic tycker tydligen inte att det är sådär jätteviktigt att skaffa kunder. Att registrera konto samt aktiveringskod är en riktig utmaning med mycket trial and error. Efter ett tag chansade jag helt enkelt på att aktiveringskoden skulle hamras in under "Codes" på hemsidan (trots att där bara nämndes Beta och Head Start Codes), och det visade sig fungera. Jag har fortfarande inte fått någon möjlighet att registrera något kreditkort för månadsavgift, och fram tills alldeles nyligen gick det inte ens att logga in och se sina kontodetaljer. Man kunde inte heller registrera flera konton på samma mailadress, vilket är ytterst märkligt.
I vanlig ordning är det en massa patchande innan man kan börja spela, men det tillhör ju normalfallet, så jag tänker inte klaga på det.
Själva spelet överraskade i positiv riktning. Mycket snyggare och gladare än till exempel Age of Conan (som jag nu sagt upp min prenumeration på). Miljön känns väldigt dynamisk, och samarbete uppmuntras genom bland annat public quests och öppna grupper. Jag trivs kort sagt bra.
Min fortsatta medverkan hänger på hur fast jag blir i WoW igen efter expansionen. Misstänker att jag trots allt kommer att förbli i Azeroth en bra tid framöver, men man vet ju aldrig, och Warhammer Online är i nuläget det bästa alternativet.

The first law

2008-07-30T01:14:00.000-07:00

Den senaste i raden av lästa fantasyserier är numera Joe Abercrombies "The First Law". Serien är en avslutad trilogi, även om fortsättningar i samma värld tycks vara på väg. Då många fantasyförfattare verkar kunna öppna starkt har Abercrombie därmed bevisat att han även klarar av att avsluta vad han påbörjat, något som även författare i George RR Martins kaliber har svårigheter med.

Trilogin består av böckerna The Blade Itself, Before They Are Hanged och Last Argument of Kings, och är ett utmärkt exempel på den "dark and gritty" fantasy som de senaste åren har kommit på modet med ovan nämnda George RR Martin som främsta pionjär. Jämfört med Martins berättelse är Abercrombies tunnare, med mindre världsbyggande och mer sparsamt persongalleri, något som kompenseras med intensivt tempo och en brutal cynism i persontecknandet. Jag skulle vilja säga att Abercrombies böcker är ett frontalangrepp på själva mallen för high fantasy - berättelsen är upplagd i det klassiska formatet med de vanliga elementen (tjurig trollkarl, pojke blir till man, fjärran resa i okända länder) men själva skildringen är rensad från allt krimskrams - det finns inga goda människor, bara olika stadier av röta.

Beskrivet på detta vis kanske det hela låter som en dyster historia, men allt är uppblandat med en slags galghumor som gör läsningen till ett nöje. Otroligt nog fattar man sympati för de trasiga huvudpersonerna som egentligen är skoningslösa mördare (och ibland ännu värre). Rekommenderas varmt.

(Avslutningsvis vill jag även rekommendera den här essän på Vetsaga som analyserar serien lite djupare. Läs dock böckerna först.)

Saker jag hatar med GTA IV

2008-07-16T13:15:00.000-07:00

Låt oss först och främst fastställa att GTA IV är ett utmärkt spel. Liberty City sprudlar av liv, spelet är fruktansvärt snyggt, biljakterna är coola et cetera et cetera. Här följer en lista över saker jag hatar med spelet.

Kontrollerna
Trots att vi äger både en Xbox 360, en Wii samt en nyinköpt storbildsteve är och förblir jag i hjärtat en PC-Gamer. En så enkel sak som att vända sig om 180 grader blir en ytterst omständlig manöver när man försöker åstadkomma det med en tevespelskontroll. Man hjälps inte heller av spelets kontroller, och speciellt cover-systemet kan vara fruktansvärt irriterande. Flera gånger har det hänt att en pluton fientliga gangsters helt enkelt har marscherat upp till mig och perforerat mig med kulor, medan Niko Bellic glatt har stått kvar i cover utan att göra någonting trots idogt tryckande på diverse knappar.

Det ständiga resandet
Så du är i det virtuella Harlem, och din uppdragsgivare har en grej han vill ha utförd i Chinatown. Du slänger dig i din bil, och blåser i full fart söderut genom det fantastiskt återskapade Manhattan. Maximal njutning. Du kommer fram till din destination, klarar efter viss möda två lite knepigare moment och det blir dags för en shootout. Tyvärr strejkar cover-systemet (se ovan) och fiendegangstrarna skjuter ihjäl dig. Vad händer nu? Jo, du får börja om i Harlem, och återigen blåsa söderut över hela jävla Manhattan. Kul en gång, på gränsen till självmordsframkallande den femte eller tionde gången. Låt mig spara mina spel när jag vill, förbannade speldesignspaternalister.

Efterhängsna och egocentriska så kallade vänner
Efter en dags inte-så-hederligt jobb vill man kanske åka tillbaka till sin lägenhet för att kolla på TV, shoppa lite nya kläder, köpa mer ammunition eller helt enkelt bara glida omkring och kolla in Liberty City. Istället ringer dina gangsterpolare eller flickvän och vill spela biljard/bowling/dart/dricka/äta. Du får slänga dig i din bil och hetsa för att hinna fram, och det är ett riktigt heltidsjobb bara att få ihop det virtuella livspusslet. Och belöningen för att du prioriterade din date framför shoppandet? Hon klagar på att du har på dig samma kläder som förra gången ni sågs. Ungrateful bastards. Dessutom är de flesta av gangsterpolarna narcissistiska assholes med högtflygande planer. Imponera på en affärsman du inte känner genom att utrota ett helt bygge med strejkande maffiasympatisörer? Självklart. Göra det själv? Nej, skicka Niko Bellic. Ensam.

Bilförare i Liberty City
För tionde gången (se ovan) är du på väg i fullt blås från Harlem till Chinatown på grund av ett strejkande cover-system (se ovan). Du håller en glada 150 eller så nerför Columbus Avenue, när en självmordsbenägen taxiförare i den mötande filen får för sig att göra en vänstersväng mitt framför dig. Suck.

Niko Bellic - asshole extraordinaire
Du kommer till Liberty City utan någonting alls. Okej, din strulige halvkriminelle kusin har lite problem, och han är någonting av en loser. Men han fixar en lägenhet åt dig, och ger dig jobb i ett företag han byggt upp från grunden under den korta tid han varit i stan. Hur betalar du honom? Genom att raskt accelerera hans kriminalitet från illegalt spel till massmord och knarklangning. Inte förtjust i hans fordringsägare? Fine, vi skjuter honom. Inte förtjust i fordringsägarens fordringsägare? Fine, vi skjuter honom också. Gick det åt helvete? Är det sant? Och det var ingenting du tänkte på innan, jävla Einstein? Nähä, men låt åtminstone bli stackars Roman då, han klarade sig trots allt halvhyggligt innan du dök upp.

Eskapism

2008-05-27T07:35:00.000-07:00

Jag stumblade precis på den här artikeln, vilken råkar sammanfatta vad jag har tänkt en del på de senaste dagarna.

Som jag skrivit om innan har jag spelat World of Warcraft sedan ganska länge, med varierande intensitet (och nej, varken EQ2, Vanguard, LoTR online eller Eve kunde i längden locka bort mig). I helgen beslöt jag mig för att köpa det nysläppta Age of Conan för att bilda mig en uppfattning. Efter timmar av installerande och patchande kunde jag äntligen börja spela min Stygian Tempest of Set.

Jag har bara spelat i ett fåtal timmar, eftersom jag inte har haft tid de senaste dagarna, så mina åsikter måste ses som ytterst preliminära, men jag är långt ifrån överväldigad. Och det främsta problemet är vad som påpekas i artikeln jag länkade överst: spelet är för realistiskt, för grått och för dystert. I detta tycker jag spelet liknar EQ2, som också har "bättre" grafik än World of Warcraft.

Det är bara det att grafiken ju egentligen inte är bättre. Wolrd of Warcrafts grafik är enklare, men mycket mer effektiv. Istället för en mängd "realistiska" raser med mer eller mindre samma utseende får man gnomer med rosa hår, biffiga (häpp!) kossor och fyrkantiga dvärgar från Skottland. Realistiskt? Absolut inte. Kul? Onekligen.

Det som är märkligt är att resten av spelindustrin inte verkar plocka upp World of Warcrafts styrkor. EQ2, Age of Conan, Vanguard och även det kommande Warhammer Online (om man får gå på publicerade screenshots på hemsidan) kör på med sin snygga realism. Allt till ingen nytta än att slösa systemresurser (Age of Conans minimikrav är 1 GB RAM, 32 GB hårddisk och ett 128MB grafikminne). På min relativt nya PC tar det flera minuter att överhuvudtaget starta upp spelet. World of Warcraft kör däremot alldeles utmärkt på min burk från 2004, och startar på ett kick.

Slutsats: grafiken spelar roll. Men åtminstone för eskapistiska fantasyspel gäller att realism inte med nödvändighet är något positivt.

Mer Swashbuckling

2008-01-25T07:55:00.000-08:00

Har nu läst ut andra boken i The Gentleman Bastards av Scott Lynch - Red Seas under Red Skies (RSURS). Den första boken, The Lies of Locke Lamora (LLL) har jag recenscerat här.

RSURS börjar ungefär där LLL slutar, både kronologiskt och tematiskt. Locke och Jean bygger upp nya förmögenheter, och sätter dem sedan på spel i invecklade lurendrejerier mot högprofilerade mål. Saker och ting trasslar återigen till sig, och det slutar med att våra hjältar får ta värvning ombord ett piratskepp. Allt är sig mycket likt från LLL, och på detta sätt utgör boken en logisk fortsättning. Så vad skiljer böckerna åt?

RSURS har några nackdelar gentemot LLL, speciellt när det kommer till bakgrunds- och miljöbeskrivningar. Även om Lynch lyckas beskriva piratlivet på ett intressant sätt, så saknas den detaljerade och fascinerande bakgrunden i staden Camorr som den första boken hade. De smådetaljer som gjorde Camorr levande (som diverse anekdoter om stadslivet i allmänhet) lyser exempelvis helt med sin frånvaro.

Å andra sidan finns det saker som är betydligt bättre i denna andra bok. Locke och Jean har växt till sig som karaktärer, och deras personligheter börjar lysa igenom. Där det i LLL fanns två ganska stereotypa hjältar finns det här två mer mänskliga individer, med brister och fel. Och detta är på sätt och vis roligare att läsa om i längden än intrikata dubbelspel.

Kort sagt är detta en lovande fortsättning. Nästa bok - The Republic of Thieves - kommer att bli högintressant. Kan Lynch förutom de konster han hittills visat prov på dessutom väva ihop en tajt och fascinerande huvudintrig som kommer att hålla (och hinna avslutas) på sju romaner? Nästa bok kommer att ge svar på det, och även presentera Lockes förlorade kärlek, Sabetha. Jag väntar med spänning.

The Lies of Locke Lamora

2007-12-06T07:06:00.000-08:00

Ytterligare en fantasybok som jag plöjt igenom på sistone, och som även denna visade sig vara läsvärd.

Fantasygenren innehåller många klichéer, eller, om man vill vara snäll, återkommande mönster. Ett sådant mönster är staden där allt går att köpa, och där kriminaliteten mer eller mindre institutionaliserats. Exempel på sådana städer är Fritz Leibers Lankhmar, Erik Granströms Tricilve (eller ännu hellre Staden O i samma värld), George RR Martins Braavos, Tjuvstaden, Terry Pratchetts Ankh-Morpork med flera. Till denna lista får nu läggas staden Camorr, beskriven i Scott Lynch's serie om "The Gentleman Bastards". Den första boken heter "The Lies of Locke Lamora" och lever mer än någon annan bok jag läst upp till epitetet "swashbuckling".

Boken är fantasy-matiné med berättarglädje i ett högt tempo, där stadsmiljön är utmärkt beskriven. Locke Lamora och hans merry band av gentlemannatjuvar lurar skjortan av adelsmän, och livet leker. Men som alltid tar saker och ting så småningom en dystrare vändning, och boken blir mer allvarsam och mörk - allting till det bättre för läsvärdheten. Även om Lynch tar lite enkla utvägar här och där (exempelvis i samband med Lockes slutgiltiga revansch på sina plågoandar) så är jag beredd att bortse från de trots allt ganska små skönhetsfläckarna. Jag kommer att följa serien med spänning framöver - nästa bok heter "Red Seas under Red Skies" och innefattar tydligen en sjörövarkarriär för vår hjälte. Swashbuckling? Förmodligen.

And the Vellum will burn.....

2007-12-05T07:08:00.000-08:00

Det har nu gått ett bra tag sedan jag läste Vellum av Hal Duncan. Jag har hunnit smälta intrycken i lugn och ro och till och med läst ytterligare böcker (återkommer med kommentarer kring dessa). Men jag har aldrig läst någonting som liknar Vellum.

Den är för det första i mycket helt oförståelig. Intrigen hoppar vilt mellan olika spår, återupprepar sekvenser, karaktärer dör och återkommer oförklarligt och någon egentlig övergripande berättelse saknas. Berättelsen innehåller element från fantasy, science fiction, cyberpunk, mesopotamisk mytologi och mycket mera. Det handlar på en nivå om ett "war in heaven" och en konflikt mellan lagbundna krafter och mer kaotiska, om vi ska prata Moorcock-språk.

Språket och scenerna i boken har stundtals en närmast hypnotisk effekt. Man blir indragen i skeendet, lever med i karaktärernas öden, innan samma skeende abrupt avslutas och ett nytt börjar. Teman och karaktärer återkommer hela tiden, vilket bidrar till den suggestiva stämningen och ger en märklig rytm åt berättelsen.

Det handlar om Inanna, den sumeriska gudinnan som stiger ned i dödsriket (eventuellt) för att rädda sin bror. Det handlar om ärkeängeln Metatron, som har en dröm om en fred bland unkin, de människor som blivit demigudar och som i århundranden trasat sönder världen i krig. Det handlar om de rebeller som inte är beredda att acceptera en fred till varje pris. Om uppror och motstånd och gränser för våldet som maktmedel.

Det är pretentiöst och effektsökande, ett triumferande av form över substans, men jag kan inte motstå det. Vellum är det bästa jag läst på länge. Just därför har jag skjutit på att läsa fortsättningen Ink, jag är helt enkelt rädd för att blir desillusionerad. Pallar jag ytterligare en berg-och-dalbana i klass med Vellum?

The Wheel of Time turns, and Ages come and pass, leaving memories that become legend.

2007-09-17T03:23:00.000-07:00

Robert Jordan dog 58 år gammal 16 september 2007. Han hann aldrig avsluta sin mastodontlika fantasyserie "The Wheel of Time", en serie som utom allt tvivel ändrade förutsättningarna för fantasygenren. Hur det i slutändan går med projektet återstår att se men Jordans efterföljare lär fortsätta publicera - George R R Martin (excellent), Steven Erikson (oläst) och Terry Goodkind (klåpare) är några av dem.

The Simpsons Movie

2007-07-29T14:26:00.000-07:00

Jag, liksom en hel hop andra människor, älskar the Simpsons. Vad jag inser efter att ha sett filmen och läst recensioner är att det uppenbarligen inte är av samma orsaker.

Alla andra tycks vara överens om att de tidiga Simpsons-avsnitten är allra bäst, och att serien har stagnerat. Jag håller inte med - jag tycker serien håller en jämn, väldigt hög kvalitet genom alla de säsonger jag har sett (vilket i princip är de som visats i Sverige, även om jag inte följt serien slaviskt). Att serien har ändrat karaktär betyder inte att den blivit sämre - många tycks hänga upp sig på att senare Simpsonsavsnitt saknar struktur och kompenserar detta med en kavalkad av skämt - men detta tycker inte jag är någon nackdel. Snarare är det så att detta för mig talar till seriens fördel - man vet aldrig riktigt hur ett Simpsonsavsnitt kommer att utveckla sig.

Så ej med filmen. Handlingen är ganska förutsägbar när intrigen väl satts upp. Filmen fortgår, förstås, med briljanta, smarta skämt, men poängerna levereras alltför sent. I TV-serien kommer nästan varje skämt som en blixt från klar himmel, och följs upp med ytterligare två eller tre innan man hunnit skratta färdigt. På detta sätt är ett avsnitt ett rent frosseri i humor - manusförfattarna kan dröja två sekunder på en skämtsamhet som andra sämre serier hade byggt hela episoder kring. I filmen går det emellertid för långsamt, och skämten duggar inte lika tätt. Man hinner se poängen komma i god tid, vilket förtar såväl charmen som känslan av att man kunde se filmen igen och skratta minst lika mycket för att man säkert missade hälften.

Den absolut roligaste episoden kommer redan efter någon minut, när Green Day blir utbuade och pråmen de står på börjar sjunka. Sångaren lägger ifrån sig sin gitarr, plockar upp en fiol och utbrister "Gentlemen, it's been an honor playing with you tonight." Till tonerna av "Närmare Gud till Dig" sjunker sedan pråmen ned i djupet. Även om filmen absolut inte är någon total katastrof är det svårt att inte dra paralleller till andra hybris-relaterade projekt.

Harry Potter and the Deathly Hallows

2007-07-25T05:55:00.000-07:00

Harry Potter-serien avklarad. Sista boken är en värdig avslutning som knyter ihop trådarna, men som till slut blir lite väl långdragen.

Vad jag gillar med JK Rowling är att det märks att hon har haft en idé från början, och sedan realiserat den. De viktiga poängerna med serien planteras redan i de första böckerna och utvecklas gradvis, även om handlingen i varje enskild bok tenderas att drivas framåt av deus ex machina.

Severus Snape har alltid varit min favoritkaraktär, och jag är glad att Rowling lyckades att föra hans historia i hamn utan att varken idealisera eller demonisera honom. Det hade varit ännu bättre om hon också gjort samma sak med Dumbledore, men det var förmodligen för mycket att önska. Det är i mina ögon tillräckligt att hon trots allt nyanserade karaktären.

Slutet är segt och splittrat. Det känns som att Rowling har haft en tre-fyra idéer på hur serien skall sluta, och istället för att bestämma sig har hon skrivit allihop. Emellan dessa kommer långa monologer av huvudpersonerna som tenderar att förklara för mycket. Och till slut blir det också lite för sockersött och hjältemodigt, speciellt med tanke på den mörkare tonen i de senare böckerna.

Serien som helhet är ändå mycket bra. Till skillnad från mycket annan liknande litteratur (jag tänker på fantasyromaner enligt monomyten) så visar sig Rowlings värld vara bra mycket mer komplex än vad man först kan ana. Trots detta hoppas jag att hon håller sig ifrån uppföljare. En av seriens största styrkor förefaller mig vara att den faktiskt innehåller en sluten berättelse.