Elvreus

Vilket mått håller måttet?

2017-04-01T02:59:00.001-07:00

Ser sanningen i brunögat...
Den absoluta sanningen är klurig att sätta fingret på. Den känns lite så som ett blött duggregn kan göra emot en naken hud. Här tycks temperaturen i kroppen upplevas relativ till sin omgivning; huvudrätten är en tvådelad vilja som behöver en motståndare för att existera. När vinnaren ropats upp så upphör inte spelet att gälla så som det kan tyckas, nej enligt min prototyp så är just den matchen viktig för att alls kunna avgöra helheten. Även om personen inte minns just allt så har minnet funnit sin egen väg att tala ut sig genom personen i fråga. Nostalgiska känslor och fasa kan slåss om en medalj i minneslunden. Dock blir det trixigt när det finns två valörer som vill strida för en vinst som uppskattats till ovärderlig. Oavsett vilka valörer här i livet du satsar med eller vilka du åtrår, så ligger en ny upplevelse runt varje hörn. Tar bort kanterna för att inte bli stött...

Ett mätverktyg för sanningens helhet är förmodligen inte listad. Precis som med färger har sanningen oändligt många variationer att bläddra mellan och kombinera - vad som ska prioriteras och hur det ska rankas. De genomlevda delmålen blir till kapitel i min twistade livs-kronologi. Varje dag försöker jag spela i remi mot mitt ego, vem är vi?

Att heala känsloanarki

2017-01-24T08:24:00.001-08:00

Att heala känsloanarki

Hela världen består av sammansättningar ifrån de grundämnen som presenteras i det periodiska systemet. Det är ämnen som inte går att bryta ned till mindre beståndsdelar mer, kan bara byggas vidare på i form av nya sammansättningar. Alla grundämnen har ett eget sätt att bete sig på, det är den magnetiska förmågan som talar om hur snabbt den för sig emot dragningskraften i jorden. Hastigheten påverkas också i vilka tryck och ojämnheter som förhindrar den förutsägbara vägen. Allt är alltid i rörelse på något vänster hur du än väljer att vrida på det - även den mest jämna balans har minst två sidor som tippar från ena sidan dragningen över till den andra sidan.

Exetern är all rörelse och därmed allt vi känner till. I extern går det inte att tillföra mer massa, bara omvandla den. Exempelvis så blir vatten till ånga när atomerna möter värme som alltid har låg magnetisk dragning i förhållande till resterande luftpartiklar. Vänd två magneter emot varandra med samma plussidor, då märker du snabbt att det är energiöverföringen ifrån två håll som inte kan

absorbera varandra, det är mellan två sådana krafter ett tryck uppstår.

Det är på detta vis som själen kan identifiera sig och bli tillgänglig för alla sinnena. det är energiutsöndringen ifrån min hand emot hudens energiutsöndring. Ett ”light” vakuum föds så snart jag börjat ändra muskelspänningar från båda hållen. I ett balanserat engagemang mellan de båda receptorerna (en givande respektive en mottagande) så bör ingen av dem ge 100% förrän de långsamt jobbat upp en gemensam förståelse till var smärtgränsen går för dem båda. Ju mer energi jag tillför kroppen inifrån,- ju starkare blir mellanrummet. Det får en hårdhet som saknar yta, en sådan som alla materiella objekt har. Detta tryck är annorlunda och fångar upp uv-ljus i olika färger beroende på vilket humör den synliga personen är i. Om jag tänkte tvärt om, att istället lugna ned handens energi och hudens på samma gång.. . Då skapar jag med tankens kraft ett utrymme för energisk överföring istället för att bidra till den ytterligare, det måste ske någorlunda långsamt då trycket fortfarande måste existera för att en relation ska kunna sjunka in. För hårt tryck kan locka fram ilska eller någon annan dominant inriktning, när kontrollen väl tappats så kan det ta lång tid innan kontrollpanelen studerat ut ett system som håller. Upplev dig sig som ett moln, upplöst och i ett med etern. Det kommer att åska ibland och det kommer att smärta olidligt. En vredes-blixt lyser upp natten.. . och inte förrän du legat stilla med din apati i olika slags evigheter utan att någon förbarmande hand sträckts ut. Då döden känns som den platsar i en svart komik spalt precis just som livet just då känns.
Uppmuntra ett mer sensitivt tryck vid upprepade tillfällen, fast håll det såpass simpelt så att din upptagningsförmåga inte kokar över kanten igen. Det är då en rotering kan uppstå i flödet, ju längre tid flödet får på sig innan det bryts emot någon starkare ström, så får det en fart ifrån fallet som tar energin tillbaka och runt, runt i cirklar med en konstant energitillförsel. I samma stund som det kommer ett flöde av starkare karaktär, knuffas det gamla trycket åt sidan som om det hinner undan – om atomerna studsar för hårt emot det gamla trycket så är ofta resultatet likvärdigt med den visuella bilden du får av att tänka dig en krockkudde som boxas emot ett huvud med full styrka i motvind. Det material med tätast massa,- kombinerat med en snabbaste energi accelereringen, är den dominanta kraften under styret av naturlagarna. I ett krig skulle den informationen snabbt inleda till triumferande joller så snart segern blivit deras. Ponera då att den ena sidan haft bättre förutsättningar vad gällande armatur och vad gällande den soldatmandat som din sida besuttit. Känslofälten i kroppen reagerar ofta dåligt när tex denna soldat som det i fråga handlar om, blir påmind av den stora vinsten och samtidigt påmind om de liv han släckt – uppstår två starka känslor – övermäktighet och desperation i kamp med varandra utan någon aning kring hur sådana känslor kan frigöra sig en aning, ändra halten av känslorna till det plan att det inte längre rubbar de andra tankar som också måste tänkas. Därför viktigt att inte hålla fast vid sådant som utvecklar ångest eller destruktivitet. Ibland fastnar det någonstans på den el-ledning som väver samman dina tankar med dina flöden i kroppen. Viktigt att inte tänka goda gentemot onda krafter och utefter det identifiera dig i något av facken, på vilken sida av din etiklag som du än hamnar så kommer det bidra till en osäker hållning, världen är för avancerad för att ”reda ut”. Det är destruktivt att mata känslor som du behöver bli av med, därför också oerhört noggrant att fylla upp kannan igen med någon finkänslig och lättsam känsla som antingen bringar lugn eller bekvämlighet. Efter det kan den erkända kärleken börja jobba sig in i ditt känsloliv igen, dock är det en svår sak att plocka fram vid påfrestningar.

En blommande kalender (uppläsning i ljudfil)

2016-11-29T14:46:00.001-08:00

UPPLÄSNINGUPPLÄSNINGUPPLÄSNING

https://soundcloud.com/elvreus/en-blommande-kalender

𓊿

En blommande kalender,

Har vänt blad som vissnat

saknar suktande efter den figur,

som sommaren

skickligt avskissat

Mordbränder i träden

för minusgradernas skull

Körsbärsblom i vit skrud

och framtiden är snäv

Då tidens kronologi

seglar på öppet hav,

stormar

Ser jag det sjunde inseglet

segla förbi ögonblicket

Jag nog ville ta. .. 〆

〆= Hangul (Ideographic closing mark)
র = Bengali letter RA

ররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররররর

LIVSSTIL MED LJUDFIL

2016-11-29T13:47:00.001-08:00

UPPLÄSNING; https://soundcloud.com/elvreus/livsstil-med-ljudfil

Jag bemöttes av ett gällt skrik där örontrummorna skulle sättas på prov. Det var tydligen jag som var den högljudda insåg jag några etapper senare. Det var minst sagt märkligt då jag uppfattade scenariot innan det kom till min uppfattningsförmåga – tills det trängde sig innanför hjärnkaosets väggar. Ridån drogs undan och tankeflimret gick på sin egen biopremiär. Efter att kortfilmen med dålig kamera och dålig regi var över, det var då jag lade mig ned på golvet för att ge upp. Hjärtat överdrev med sina miljoner pumpslag som trängde ihop sig inom loppet av en minut. En minut som varade i en evighet. Kroppen ger liksom inte med sig bara sådär, jag antar att själen i bakgrunden är stark nog att hantera impulsiva nederlag.

Ebbe och min fina Mattias

Sinnes ro är ett mytologiskt tillstånd där mina toppar och dalar tar övertaget, spänner fast mitt sökande med läderremmar och gör mig till sin privata bitch. Det finns perioder där jag tror att kontrollen är min kopplade pudel tills pälsen smälter och kroppen under följer efter, allt bara rasar som kemikalier ned genom asfalten. När jag tittar ned i hålet kan jag se till jordens mitt, magma rör sig i stora fält och förgör allt i sin väg. Det finns även något i mitten upprätthåller energiflödet till det stora hela. Jag kan offra mina negativa tillstånd för att upprätthålla min plats i världen. Kanske är det så att jag behövs just precis så här så som jag blev och är. Godnatt och godmorgon - följ med mig på vägen av repetition så kan vi kan fylla i tomrummen med magi. ..

Poserar

2016-11-17T12:53:00.003-08:00

Google Maps har en sökmotor inuti mitt huvud - designad enbart för att finna mitt lugn i en så hysterisk anda som möjligt. Till stjärnornas dyrkan var jag smålycklig över att det var ute med mig, liksom kär i den nyfunna skatten. Hade uppfunnit mitt egna guld där den kemiska uppbyggnaden baserades på mina många bokstäver, texter som enbart traskade nedgånget i källartrappor. Som den tonåring jag faktiskt var hittade jag ingen att diskutera de djupare tonerna med, basen som bultade i hjärtat byttes ut - ebbade över till en rundgång som varvade om samma låttexter. Någon hade funnit min repeat knapp och pressat ned den med svart materia. När de vuxna inte hade fallenhet att diskutera de fenomen som jag själv inte kunde komma under fund med – då förvandlades svärtan till min egen att bära runt på. Med svaga armar var det snabbt slut på mjölksyran, skakade och tappade fattningen. Kände mig kriminell över tankebanorna i mitt huvud, mina mörka och stora frågor som nu blivit bannlysta att ta upp i vardagliga samtal. Det var lagstiftningen som kom att stänga in mig i en fängslande blick med gråstarr. Ett krokier naket hjärta med bläck dränktes i fjädrar. Bläck istället för tjära för då fastnar inte fjädrarna, utan svajar istället lugnt som pendeln och faller ned till asfalten. Min flykt var alltså inte flygande utan jag skrev istället med bläcket till mitt förfogande. Hela världen blev min förövare och ordet smutsig blev skrivet över hela huden, trodde att alla rankade mig utifrån sina BMI av ideal. För att uppmana till ett påklätt och sansat beteende, för att inte vara i vägen och för att vara alla till lags började jag att kopiera stilar. Testa olika roller. Livet var upphängt på ett krucifix i en tom och lidelsefull agenda som levererade varje dag. Behövde byta om till personen jag ville vara istället, så jag kopierade individer och gjorde om dem till riktiga profiler.

Blomman kvävs till jorden där fröet sås

2015-10-02T05:29:00.001-07:00

Oskrivna drömmar kliar
under mina nariga läppar

Vågar inte berätta för
mänsklighetens tolkningar

MIN (alldeles egna) djupa hemlighet
är i kassaskåpet låst

Den ligger tungt inuti
vid mellangärdet ungefär

Jag går sönder lite
torra flagor från huden
Drar med vinden

------------------------------

Tungt att andas

Släpper in
Solskensstrålar

Låter glömske-vattnet
Dränka drömmen för en stund

Istället

Vattnar jag de krukväxter
Som vill vattnas

Gror mig

Olika bär

2015-10-02T04:54:00.000-07:00

https://play.spotify.com/track/6eTGxxQxiTFE6LfZHC33Wm

Snårat in mig i hallonbuskar
som både doftar gott
liksom smakar, samtidigt sticker
ont på hudhinnan.

Innanmätet har ångest
i glädjen.

Mitt på gränsen av emotionella värden
Jag ser

Blodkrafter

2015-09-25T09:00:00.000-07:00

Båda händerna slog in i barkträdet medan huvudet föll mellan dem. Tungt som tio kilo järn dinglar det nu stumt och jag står kvar. Det finns ingen mening längre, jag försöker så gott det bara går att pressa fram en sådan. Tar i från rötterna men bladen vissnar då bara mer. Alla där hemma talar så gott om det goda, hur viktigt det är att jag håller mig till just det riket. Det onda och dåliga talar de däremot inte alls mycket om. Hemlighetsstämplat och sammanslutet med sigill. Det dröjer inte långt nu innan jag ger upp den här kampen som inte leder någon stans. Slutar simma motströms och absorberas av kraften som ödet tilldelat mig. Den är stark och jag känner det i varje litet kroppsligt skrymsle, hur jag behöver falla ner i framstupat sidoläge och andas ett slag. Det själsliga blir fysiskt och jag får en helhet av tomhet. Paradoxalt. Det är det ultimata lidandet jag befinner mig i. Solnedgången dog permanent framför mina ögon. Alla de andra i byn ser den stiga upp och åter igen åter. För tillfället går jag balansgång med deras behov tippande till höger, och min värdighet gungandes åt vänster. Min vision, den om att prisas högre i svärtans ögon är inte en målmedvetenhet som går hem där hemma, nej tvärtom så bankar de med knytnävarna i hysteri. Skriker sig in i pansardräkter som automatiskt ska bringa en maktposition. De får då bara makt över min förvirring och låtsasspelar som stödkrage, som om jag på något sätt vore trasig i stommen. Alla blir dock inte till förgrymmat rabiessmittade odjur. Nej, det finns en andra version jag blivit bemött av minst lika många gånger till antal. De är istället nedstämda och tystlåtna, går med skrapande sandaler i gruset eller stirrar bedjande rakt igenom mig. Känns som att ligga på en sträckbänk med tiden som verktyg. Vet inte vilka som beter sig mest illa.
Skammen växer i mig utan att jag fått en förklaring till varför, jag ska på något underligt vis ändras utefter deras protokoll. Att jag är inknuffad i min egen livsbubbla tycks inte alls beröra dem, nej de tittar på mig nedlåtande och suktar efter att få styra mig som en docka utan vingar. Varför skulle någon veta mer än den andre undrar jag. Det spelar ingen roll hur mycket de påstår att de faktiskt bryr sig om mig. Motsatsen bevisas i mitt tycke när de känner sig hotade av min vädrade åsikt. Att de vågar kalla sig människor när de inte tror på mina mål. De vill inte alls sätta sig in i det, min situation. Istället suktar de efter att byta plats med min offerroll. En trofé av girigt gift. Om någon skulle stå vid min sida oavsett viljekraftens väderstreck på min kompass, ja då hade det förmodligen känts bättre. Men vad vet jag , kanske är jag förövaren. En elak människa som inte vet bättre. Jag kommer ingen vart mellan de två polerna. Inget känns inbrottssäkert. Det är här ini som paniken uppnår resa sig till nya dimensioner. Det är inte ett romantiskt mörker längre. Numer härjar paniken som en spindel utmed hela kött-kostymen. River och skriker mig till vanvett. Det är utan tvekan det mest hopplösa tillstånd jag någonsin behövt existera i. Vakuumpackad som en rymd i miniatyr. Ingen utväg syns då allt är disigt så som rivigt vävda regnmoln skulle sett ut. När panikslagen träffar mig rakt i magen, tappar jag både andan och balansen. Ingen väg ut eller in. Här är skammen så påtaglig att snaran är mig ovärdig. Fastnat i ett mellanrum. Hjälp

Två diktisar

2015-07-10T11:31:00.001-07:00

Svartmyran

Sprutar svartkonster

käften är en rabiat spelkula
krockar glas till bitar
dör

inombords.

Trots allt
fortsätter tid, rum
oddsen är på min sida

Ingen pissmyra
är godare

Jesus är hög

Rosmarin kryddar köttet
dina läppar likaså

Du kan det där
med förbättring

Liksom hela jag
återuppstod

Egodöd med substans

En massa fönster

2015-07-07T07:46:00.001-07:00

Hon såg förvrängt fånig ut tänkte jag. Lutad i nittio grader hade skosulorna låtit henne tippa över och förvandlas till en triangelform av människa. Hon var vid tionde anblicken fortfarande mindre person än vad hon var ett mätverktyg för något jag inte kunde förstå mig på. På på asfalten utanför mitt köksfönster stod hon alltså med lutande drag. Fick mig att tvivla på framtiden inom antingen världen; eller den i mitt huvud. Vi hade samspelat utan oddsen på vår sida i grumligt lågvatten där vi då och då stött på bländande mörtar. Kommunikationen skulle komma att bli ett problem. Eventuellt är det bara jag som börjar komma till åren och ser de minsta spektakel som alienerade smittor.

Hon hade ögon som drömde sig så långt bort bak i kraniet att hon nog måste stretchat ögonmusklerna för att vara kapabel. Antagligen vet jag inte hälften av hennes situation, kanske hittat sjöjungfrur i havet av sitt medvetande och dylikt. Extremsnorklar så det bara tjuter i öronsnäckorna. Om det inte skulle vara det så vet jag inte vad. Ville hon bli ett med vibrationer och hetta illa kvickt kanske? Leka vulkanutbrott efter bästa förmåga för att hitta en ventil till själen. Den teorin låter inte så orimlig vid närmre eftertanke. Drastiska impulser kräver åtminstånde hälften så drastiska åtgärder i ångestens ormtjusning och jag kan inte känna att alla dragit sitt strå till stacken för att förhindra lidande. Jo, där ljög jag allt så jag tog i. Ljuset behöver mörkret utan undantag tänker jag mig. Liksom magneter och poler. Den där yttre världen känns som en liten pjäs som översätter språket i mitt sinne.

Stapplande rör jag mig som en fors nedför trappnedgången. Kämpar upp dörren i all iver där jag springer rakt ut och förbi den underliga kvinnotriangeln. Om jag skulle ta en passbild i detta nu hade det synts att jag inte alls har tid för något sådant. Håret och hastigheten hade legat som en tjock smet framför ansiktet av äventyrslystnad. Kommer förmodligen inte kunna identifiera mig själv med den personen imorgon oavsett, så varför skulle någon annan kunna det?

Konsten att inte vara

2015-05-28T06:49:00.000-07:00

Fotografiskt klickar jag varje moment av verkligheten. Bildspel luckras upp till mindre och mindre delar, tar ny form och livet får detalj. Jag vet inte om det är till det bättre. Jag försöker ställa mig utanför känslorna och bejaka formellt och konstruktivt. En balans uppstår och jag blir mer befogad att vandra in i på kommando. Problemet med den här metoden att försöka kontrollera mig själv, blir att jag faktiskt står utanför. Alltså är jag inte med. Om jag inte är med i rummet av ångest eller svåra känslor, utan endast fixerar mig vid att se det i teori, lämnas jag att inte alls veta något om det. Inte egentligen.

Kastar pappersflygplan på spöken

2015-05-14T12:37:00.001-07:00

Det är fasettslipning på alla mina monoklar. Förundransvärda vinkel-trix stormar i stad överallt, helt öppet för de som vågar knäppa loss säkerhetsvästen. Döden kommer när den behagar, ingen vits att steppa på tå i hårt virade ballerinaskor. Flugor och diamanter delar samma form. Gjutna i samma mångsidiga valör. Fokuset dividerar sinsemellan olika filter. Utifrån allt jag bejakar, upplever och tar emot, byter jag om i omklädningsrummet av framsteg. Jag vill inte påstå att jag är bättre än någon annan på denna jord. Jag vill påstå att vi alla får älska fritt (speciellt oss själva).
Små mittpunkter utgör allt. Det liksom strålar vita energiprickar i himlen var dag. Neon- gröna och rosa punkter lever tätt inpå varandra innanför lägenhetens slutna väggar. Allomfattande, trygg massa rör sig som en gröt-lik, levande varelse. Ibland flera små filurer utan egentlig kropp. Livligt ålar de som små lysmaskar precis överallt i denna syremassa. I helhet påminner det starkt om en scen i filmen "Donnie Darko", där det åker en sådan energimassa rakt ut från hans mage. Det är vackert och oftast helt ofarligt. Rädslor skapar rädslor på människor. Det fungerar på samma våglängd i den här världen.

-

Empiriska frågeställningar kravlar med vetgiriga motiv uppför någon vägg av svårrelaterad sort. Klipphällarna börjar långt ned i underjorden, det är längs med dem jag för min färd framåt. Det är en tråcklad stillbild vars essens jag hänger upp mig vid. En stark intuition som berör mig så handfast i själen. Det ger mig en adrenalinrush utan vidare förklaring. Söker lite varstans efter tipspromenerande ledtrådar. Kedjan slutar abrupt och lätt. Rökringen dansar inunder transparenta lager av musik. Andas en minut rakt upp i luften. En elektrisk stöt stångar mig oväntat och helt utan kontroll. Det är en charm bakom allt det där som utformar sig bakom nedfirade ridåer. Skruvad ballongfärd snor piruetter kring sig självt i en ostadig lek. Det brister ut gälla tonlägen från den lilla farkosten, hon gallskriker ett skratt som ekar mellan bergväggarna. Ett sällsynt beteende som mjukar upp innanmätet på mig. Någon fasad av tankar har undan för undan skapat; ett visir som eliminerar. Det är inte så att hjärtat har slutat bulta för blodomloppets nödvändiga löprunda. Tid är inte kronologisk hur som helst; då det är siffror i teorin, läggs det oftast ned i ett skrin som omvandlar allt till glömska.
Det är bara den där tunna dimman jag finner retsam och till motströms bearbetar hela mig som en tvättmaskin i ständig turbulens. En odör når luktsinnet så pass ofta att jag vant in mig i unken standard. Känslolös kesogröt ligger i bakgrunden och skrapar. Blivit tillfreds med inpyrt mörker-ryt. Färgerna bleknar på automatik när benen varvar varandra i osalighet. Stramar ögonlocken fria från veck. Fantiserar fram bäckar i främmande länder. Solar på en gigantisk stenbumling mitt inne i regnskogens kärna. Det är så varmt, en sådan underbar känsla av frihet. Du är här med mig nu också, min finaste. Drack jag någon trolldryck? Älskling jag blir tokig och spricker och blir till lemonad och så vidare...

-

Månen ler nu trots allt. Är medveten om kvicksandens lömska krokusar. De smyger sig på mig allt tätare och tätare, tills texturen i huden är så gott som fastsydd med gyttjan. Pulserar i takt.
Sådana här lyckovågor blåser bort förbannelser utan större motgång i spåret. Springer ikapp lyckan och kastar äppelskruttar utan att veta var. Springer om och fortsätter i banalt, överdrivet

Vi är fyra år igen. Ängen skriker i försommarens ljusgröna vårskrik. Maj. Klargör tydligt ett nu uppspärrat hjärta

Berätta inte

2015-05-03T15:05:00.001-07:00

Här finns alla möjliga djur att tillgå. Kråkor, korpar, vita tigrar, pantrar, huskatter (orangea och svarta) och ugglor. Tror jag fick med alla de största. Huskatter i alla former och ugglor, får mig att dö. Ur drömmarna alltså. Jag talar bara i drömtema och tänker i metaforer. Det är min verklighet. Ett jädra chiffer måste jag säga. Blir trött i lederna utav nyckelhål hit och dit. Dö/vakna/dö/vakna. Det är omöjligt att dö. Jag har ingen lust med att ta mitt liv eller så. Jag tycker väldigt mycket extremt om att leva nu för tiden. Bara lite skrämmande att det aldrig skulle ta slut någonsin i evighet precis som universum är uppbyggt. Men antar att man bara tappar minnet. Kanske samma sak?

Godnatt nu ska jag sova

Faller på plats

2015-04-20T14:43:00.003-07:00

Jag ligger och tänker på magi. Stilla i natten är jag tillfreds med mystik och stjärnbilder på himlens duk. Det är inte kastat eller fångat med ensam kraft som väljer. Du är på riktig till den grad jag finner orealistisk. För mig är du evigt liv. Vintertid med sommarblom

Jag talar med jag och du och jag

2015-04-15T16:14:00.002-07:00

Den röda tråden löper rakt igenom hela livet. Den har inget slut för mig då jag inte upplevt det, jag vet bara att den tagit vid. Jag ser allt som kapitel i en ständigt bläddrande bok. Kruxet med dessa kapitel blir dock att de tycks ta ny form och bli till helt nya kapitel eftersom fokuset bytt lins.. Förgreningar i intellektet. Vägarna på jorden snirklar sig överdrivet svåra att hålla reda på. För mig är det en omöjlig uppgift. Jag finner inget syfte att alls försöka träna mig till att under samma sittning kunna rabbla dess figur . Jag tar mycket hellre en genväg (för mig rätt väg) som visar mig att allt krokigt går runt och visst har jag rätt att ifrågasätta om vägarna verkligen går runt i slutet, vilket jag antagligen kommer göra om jag inte fullt ut upplever historian som värdefull. Alla har vi väl ändå rätt?

Filosofi är min tro och vetenskap sammanflätad. Inte fulländad förklaring för alla, men sedan talar vi alla olika språk. Samma språk. Magneter drar sig till och ifrån varandra, skapar olika fält i samma fält

Lapande tungor

2015-04-08T05:03:00.001-07:00

Vi är alla alltid äldre än igår. Säg mig; hur kommer det sig då att människor växer ifrån varandra? Kanske blir mellanskillnaden för stor då vi slutar att utvecklas i samma takt. Tid rör sig trots allt endast framåt. Det är åtminstone så jag blivit lärd med pekpinne mot svart tavla. Vore det då inte mer ädelt att vänta in varandra än att vända ryggen till? Vi bör då allesammans faktiskt veta var vår avståndskamrat infinner sig! Jag menar tänk på det, om tiden nu är enkelspårig; från bakåt till framåt, har vi alltså alla infunnit oss på den felande punkten. Eller helt enkelt där denne går emot eller vandrar sakta gentemot den egna placeringen. Och har vi inte varit där, är det kanske du självt som ska inväntas då du då i fråga inte trätt in i situationen och därmed fått perspektiv. Det är kanske i den tvisten det uppstår onödiga adjön. Vem ska vänta på vem? Samt vem orkar springa utan att få sin värdighet bortsköljd? Jag tror det i slutändan handlar om just det; viljan. Viljan och väntan. Våga tro att den andre gör sitt bästa och har rätt omdöme. Tilltro.

Sömnkronologi

2015-03-23T05:48:00.003-07:00

Tuggummit poppade. Rosa små moln av kletig explosion fick mig snart in på ORDET. Vaknade ur drömmen och hade ordet vilandes på tungan som tyngdlöst svävade sig ifrån mig. Tog ett ordentligt grepp i syreluften med svaret i min handflata. Som en bomb av frågor svaret förde med sig var jag tvungen att knåda liv i hjärnrötterna. Min hjärna har suttit upptagen på telefon med sig själv ett tag. Fnissig och med de där blossande kinderna fann jag henne en aning ofokuserad. Jag var i stort behov av hennes assistans, men vem kan klandra henne.

Berättelser om små djur som kan tala med vokabulär intelligens. Mytologiska sagor. Identifierar mig lite mer klädsamt i atmosfären när jag talar med mig själv. Det är fruktansvärt vackert och melankolisk likt känslan av likvaka. Där saker och ting inte uppträder som publiken väntat sig (både positivt eller negativt) i en realistisk mening. Realistisk. Tvists-enig benbit frestar en hund liksom jag. Blev att skaka en aning radikalt. Jag såg min tunna hand nå gränsen som går mellan overklighet och verklighet. Är medveten hur de bådadera väver samman mitt absoluta patos. Eka fiskskålen. Som pingisbollar pendlandes i viktlöshet, löstaktigt och svårklätt blir termerna olösligt lösdrivna.

Kärlek är det rikaste av dialekter Livet är en lång monolog

Att kunna njuta lite

2015-02-22T06:15:00.000-08:00

Byggnader forcerar i ögonvrån så som de flackande minnesbilder från mitt liv klumpats ihop till drömmarna inatt. Alla lampor i fönstren är släckta innanför de symmetriskt utplacerade glasrutorna. Det är antagligen för att det är dagsljus och mitt på dagen. Själv har jag det dock alltid tänt i lamporna hemma. Det vita ljuset utifrån på vinterhalvåret inviger obehagskänslor i mig, sådana jag sällan lockar fram frivilligt. Inte ens de som känner mig kan lista ut hur jag kan bli vid mitt värsta. Rosenröd om kinderna och ögonbrynen får kosmiska krafter med puls. Nej jag föredrar det smått gula sken en glödlampa kan framkalla med sommarsol inuti. I varje fall lite på låtsas; paradis på film. Det är ändå så jag lever till vardags. Jag är en drömmare och lever hellre i den speciellt gräddade kakan än utanför med rena verktyg och mjölet orört i skafferiet. Men tro mig, mjölet är lika rent som med eller utan påse.

Jag åker nu ettans buss genom staden, en ganska grå och tråkig småstadskärna måste jag medge. Trots att här sjunger fåglarna och blommor frossar i markerna som i egentligen vilken del av landet som helst, så verkar det på något vänster tystas ned med munkavel. Ja, för alla jag skapat konversation med här omkring talar endast om det grå. Hela spektrumet avsmak kräks ut över både middagsbjudningar bortbjudet och på fikens kaffe-vimmel. En otrevlig gest enligt mig. Som om hat och häxjakt nästan blivit obligatoriska sysselsättningar som pussel på en söndag. Studera ut varelser på kromosomnivå och lägga ihop vittnens olika teorier för att sammansluta hela staden till en enda sanning med gott och ont, enkelt och koncist. Jag har pinsamt nog kommit på mig själv vara minst lika glupsk, ja för visst talar jag nu faktiskt om dessa människor som om de vore skräpmaten inte ens fågelnäbbarna vågar trasa isär? Jag tror alla behöver markera sin identitets motpol så vi blir lite mer säkra på vad som egentligen definierar oss. Jag tror nog bara vi ska vara lite försiktiga har starkt vi trycker markören. Kan bli att skrapa sönder hela pappret, rakt genom ordet och falla ut på ingenting. Ja menar, inte behöver vi väl inte sluta upp som okopplade rabieshundar. Spotta fradga över hela världen. Kanske behöver vi veta om vad vi inte är, men fokusera utan krokus på vad vi älskar och låta det automatiskt få stå för vilka vi i varje fall vill bli. Jag älskar bland annat mjölk, barn, djur, järnvägsspår som går genom skogen med vildblommor på, bra ljudsystem, ögon som glittrar av löjlig glädje, cigaretter (hat-kärlek), nybakt bröd, honung i teet, att kunna hjälpa någon på riktigt, sällskap och solen. Tack och hej

Mardrömmar

2015-02-12T03:05:00.000-08:00

Hon som hemsökt mig tenderar att kryptera sig. Omvärdera mig efter nya blanka ark som ändrat gångstil med kol. Renat mig själv och lagt över en kappa som glittrar diamanter. Det är ingen lögn. Hon verkar tro det. För jag känner hennes ögon och energier kisa med hoppfulla önskningar att jag åter igen ska dansa sårbar med hälsenor som viker sig. Jag är ledsen att göra dig besviken men kristallerna tycks växa inåt genom huden. Du kan gå din väg

Himlavalva kalla med trumpet (LJUDFIL)

2014-11-11T09:00:00.002-08:00

https://soundcloud.com/elvreus/himlavalva-kalla-med-trumpet

Jag vill tro att en värld är möjlig där människor ärligt och naket ser in i varandras ögon, går in på djupet och vågar titta med hela hjärtat
vidgavlat utan dörrar med mest ovalt skurna valv

Råa elektriciteter
Där drivkraften i människan inte längre bottnar i en panikartad tomhet, utan är naturligt igångvriden likt det knirrande ljudet av värmens tidur
Tidlöst och rastlöst

Så aldrig av skyldighet fortsätta, utan av viljan,
Att vilja leva

Och sedan att vilja älska livet. Precis så
Och däremellan svingas slöjor av glittertunna material som stjärnor runt våra kroppar

Där vi istället för att se öppningar i hat och rädsla som åter ska ta ner oss till fördärvets avgrund,
Fokuserar på vad den har givit annat än ogivna stilla lekar. Okuperat syniskt studerat

Jag vill tro att en värld är möjlig där du är tillåten
Att få vilja blanda dig

Att få slänga sig ut i ett oändligt kosmos
Och bli din kärlek till dig själv

Änglaspår - Angel dust

2014-11-09T08:55:00.001-08:00

(Förr)

Små svarta stolpar var uppradade längs en evighetsburen gata. Den hade till uppgift att utrota älvstoft på konstant basis. På den vandrade jag och däri fann jag mig själv, trodde mig på snudd hitta en heldresserad identitet i kamouflage (bakom ett egentligt jag som grät, inte genom ögon, men någonstans i såret långt bak. Någon jävel kastade i mer salt för var år.) Den klädde mig fick jag för mig. Jag visste då inte alls vad det innebar med älvstoft på vägen då ett sådant begrepp som det och dess like aldrig förhållit sig inom den verklighetsbaserade rymden. Inte sedan små-knubbiga ben av barnalyster smetade ut gräset i lekar om gröna gubbar med en bästa vän. Men det var ju bara illusion, och barn är dumma det vet ju alla. Förr skrattade vi ihop, sen hatade vi världen tillsammans. Nollor och ettor. Starka oavsett. Slogs gjorde jag, hela tiden. Var arg på samhället och mig själv, resten var jag livrädd inför. Sprang och gömde mig bakom dörrkarmar och andades hundra andetag i sekunden vid bara blotta tanken på att någon skulle behöva andas in min bedrövliga existens. Vad var jag så skraj för? Huden kanske föll av. Vildvittror kanske rev ut blodet på dem. Kanske mig med. Blodet flyter, och det gjorde det. Drog rakbladet som på mani. Förakt var nyckelordet, fast någon nyckel var det då inte att tala om då den endast stängde dörrar. Slutna rum. Gjorde mig hemmastadd.

Vardagssysslor

2014-10-24T07:29:00.002-07:00

Hur ofta går du på tå kring dig själv? Smyger och tasslar för att inte göra dig själv berörd på det plan som osar själanöd och rädsla? Jag gör det hela tiden, och till en viss grad är det väl självbevarelsedriften som räddas och det ska jag vara stolt över. Balans. När det går till överdrift och det blir en oro kring att inte vara orolig är det något som är fel. Acceptera sig själv samtidigt som man ställer krav, det är ett olustigt spratt som måste behärskas i harmoni. Andas lätt, ta varje konflikt som den kommer och sluta klumpa ihop sig till en god eller dålig människa. Befria sig självt oberoende på situation. Våga rädda upp den istället för att plåga sig i rollen

Gudomligheter

2014-10-20T07:37:00.003-07:00

Jag är smått orolig när jag ser tillbaka på gamla texter jag skrivit i bloggen. Blir orolig just därför jag ser mig själv nu hylla exakt samma ord jag tidigare förkastat. Visst vet jag att livet tog en oerhörd vändning. Men ter sig mitt psyke så banalt enkelt att det flippade över likt dag och natt? Yin och Yang? Jag minns mycket väl hur jag kämpade med min forskning i djupets salar av smärta och hur jag kom fram till slutsatser om att inga slutsatser gick att upprätthålla. Allt var illusion. Nu ser jag mitt liv fortfarande som en illusion, men jag vände på det till att upptäcka möjligheterna som frodas i fenomenet. Sen var det magin. Övergången. Jag började må bra som i ett tärningsslag med yatzy för var slag, vart försök. Jag förstår inte än idag. Dock har jag studerat att hjärntvätt grundas i nedbrytning på offret för att sedan återuppbygga en ny färdig person som gynnar den praktiserande. Kanske bröt jag ned mig själv för att sedan kunna fylla i alla hål med det mest storslagna jag kunnat drömma om. Kanske var det mitt undermedvetnas genialiska drag, eller var det bara slump? Många frågor ekar kring just den vändpunkten. Å andra sidan vet jag att för många frågor endast kommer bryta ned igen. Så jag lämnar det här. Prisar alla övre makter för att det över huvud taget skedde. Nu väntar det okända och jag är inte rädd

Gråskalor som får färg

2014-10-19T12:12:00.006-07:00

Finkrossar mig över Atlanten med glasskor. Tror jag kan bemästra storslagna atmosfärer utan att spridas ut likt ett tunt lager av skinn som flagnar bort med vinden. Så blev det och så fick jag hårdbevakat se min omgivning vittra liksom jag. Jag fick börja hålla hårt på mig själv istället, ändra riktning. Tvingade in mig i rum utan färger på väggarna. Avglittrat. Ville göra mig kompakt igen även om priset blev högt utan skratt som svärmade extasen. Det var inte statiskt längre, allt föll på plats igen som innan katastrofen, precis som uträknat schackspel med små få utmärkelser. Det var inte Alice i underlandet som styrde allt till äventyrslystnad och kaninhåls-portaler genom universum. Det var inte jag som slukades. Kontroll är en ny smak som fäster en plats i karamellskålen, en ny underskattad nyckel till framgång. Kontrollen över mitt liv och verklighetens simpla era. Jag har lärt mig hur jag ska egga färgskalor med min mentala förmåga att skapa. Jag kan nu ensam färglägga allt utifrån den trodda gråskalan. Det var endast ett ark och visst blir konsten vackrare med egna penslar och budskap, än en färdigköpt kopia uppspikad. Jag är mitt fyrverkeri och mitt kall. Min egen färd av lyster som både skapar solstrålarna och träffas av dem. Ett perfekt kretslopp; oberoende. Så är väl kanske inte fallet fullt ut stupat. För på eggen möter jag ändå ensamheten och känslornas förmåga att två- eller tredubblas av ett annat ansikte. Jag tror jag är redo nu. Jag är inte lika rädd längre för att kapas av på mitten. Jag sätter inga fler punkter

Lite om psykisk ohälsa

2014-09-03T08:23:00.001-07:00

Jag är inte galen. Begreppet är för mig rent ut sagt en hägring. En illusion. Jag trodde mig länge vara just galen, men endast för att det var ett smutskasatat uttryck kring människor som inte tanker som alla andra. Efter att börja studera uttrycket närmre insåg jag att alla tanker olika, allas uppfatting om världen ser olika ut. Det kan finnas gemensamma nämnare kring vissa ämnen/känslor kring saker och ting I sociala sammanhang. Men rakt igenom är vi alla säregna. Efter ha kommit till den plats jag är idag försöker jag att så mycket som möjligt, aktivt dra ned på negativt dömande tankar om människor. Jag kan tycka att något någon gör är fel, men aldrig tänka att personen I fråga är felet. Och om jag nu tycker att någon gör något är fel, vill jag vara öppen att diskutera varför. Det var nog därför jag så länge mådde dåligt. Jag kände mig väldigt oälskad I min uppväxt och tog allt väldigt personligt. Tillslut stängde jag av öronen helt när jag fick positiv respons. Det blev som en drog och sög åt mig allt negativt som en stor svamp. Det blev näst intill ett psykotiskt tillstånd med extremt tunnelseende. Men eftersom jag var så fruktansvärt säker på att jag var en dålig människa, var allt dåligt I världen I sin tur den enda sanningen. Det är därför oerhört viktigt att inte se ner på depression och psykisk ohälsa, för det kommer bara generera till att det dåliga måendet accelereras. Det är heller inte en sjukdom i mina ögon det är en process i livet för vissa som man måste vandra igenom, inte sudda bort. Var öppen och hjälp varandra på vägen. Peace and love, and above all respect <3 nbsp="">