Igår var det dags att turista lite (1 dag på en månad är alldeles tillräckligt) Vi hade bokat en resa till Phi Phi öarna, så efter lite försenad transport till färjeterminalen väntade speed boat till Phi Phi vilket tar ca 40 min. Inte mycket att se på vägen utan mest bara koppla av och njuta av det öronbedövande mullret från de enorma utombordarna.
Fösta stoppet var Maya Bay (har varit stängt i 4 år och öppnade för några månader sedan) mest känt från filmen the Beach och alla som redan varit här på sina Thailandsbesök. Var magiskt vackert och tack vare den låga turistmängden inte så jätte mycket folk heller. En mycket positiv sak är att nu får man inte gå in med båtar i bukten utan måste lägga till utanför och turisterna får gå in från ett annat håll, inte heller är det tillåtet att bada då korallreven håller på att återhämta sig igen. Ett inträde om 400 bath krävs av alla utlänningar. (tänker på om vi hade dessa regler i Sverige…. Oj oj oj kränktheten) Jag tycker det är jättebra att vi får betala då det kostar pengar att hålla nationalparken i fint skick.

Sedan blev det besök på monkey point för att kolla på apor och efter det första snorklingen, fanns en del fisk och vackra koraller och jag såg även en liten black tip revhaj.

Lunchen avnjöts på stranden och det hanns även med lite strosande. Snorkling nr 2 var mycket bättre och fantastiska koraller och mycket fina fiskar och en (finns inte emoji för hajtecken) (Big fucking shark) en zebrahaj på si så där 120cm (mellan ögonen) sedan bar det av tillbaka till Ko Lanta och skumpig transport hem till hotellet. Middagen avnjöts på favohaken Ann´s som gör riktigt god och autentisk thaimat.

Sawasdee

Annars e dagarna ganska lika gör så lite som möjligt och den största ansträngningen är ju vad man ska välja för mat på restaurangerna.

Nu ska farbror ta en gubblur då det kommer en eftermiddagsskur.

Sawadee krap

Då var man äntligen iväg på en ny semester, denna gång till Thailand då det var det minst krångliga alternativet. Skulle visa sig inte så jäkla lätt ändå. Massa papper och skit som ska fixas innan apar som ska laddas ner för att kunna spåra oss om vi blir sjuka. Och dessa vidriga PCR tester. Dels ett innan avresan från Sverige sedan ett vid ankomst med påtvingad karantän fram till svaret kom och ytterligare ett efter 5 dagar. Måtte denna galenskap ta slut snarast!

Första dagen avlöpte i rummet tack och lov kom resultatet relativt snabbt så det blev en promenad på stan på kvällen. Dag två blev det lite poolhäng och en runda shopping samt lite span efter skräddare.

Nu är det morgon och jag dricker en kopp kaffe och kikar ut över stan, ska snart gå till poolen och fortsätta på min bok en stund

Med ena handen på hjärtat
och den andra på bibeln svor han en ed
sanningen och ingenting annat.
Jag ska berätta för er allt vad Jag vet
och vigselringen blänkte i kapp med
medaljerna som hängde på hans bröst
han svarade lugnt och sakligt
men i hans röst fanns inget liv bara död.

Jag lydde bara order och mitt land

Dom sakerna han sa i det rummet
var som ett eko från Nürnberg domstol -45
det kändes som om tiden stått still
det kändes som om ingenting hade hänt,
men hos hemmafruarna i dom vita städerna
där TV:n stod på och maten var klar
och där byggjobbarna drack Budwiser i baren
tyckte man nog det var en Jävel till karl.

Han lydde bara order och sitt land

Han kom ut på palatsets trappor
med ett leende endast en seger kan locka fram
nästa gång du ser honom stå där
blir det som senator eller president för sitt land
nu gjorde han en stram honnör med slaktarhanden
den som nyss vilat på den heliga skrift
med den andra handen som vilat på hjärtat
hade han tvingat dom fattiga att ta gift

Han lydde bara order och sitt land!

Varför?
Det är nog den absolut vanligaste frågan jag fått när jag berättat att jag ska åka till Afghanistan. Svaret är lika enkelt som obegripligt för de flesta. Jag lärde känna Sadam 2015 en kille som flytt ensam till Sverige och han kommer där ifrån. När han i Mars lämnade Sverige så lovade jag honom att jag en dag kommer att besöka hans land. Då jag inte sviker mina vänner så blev det också så.


Förberedelse:

När planen väl satts igång så var första saken att fixa Visum och det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag Försökte ett antal gånger ringa och maila till ambassaden i Stockholm men fick inget svar. Jag besökte då den samma men det var ett totalt kaos där helt ovärdigt en ambassadinrättning.
Efter ca 1 tim i ett virvlar av människor och ingen logik alla så gav jag upp. Väl hemma så googlade jag och fick träff på ett företag Visumpartner (https://www.visumpartner.se/) som var mycket hjälpsamma och fixade med allt rörande visumet. Så när väl mitt pass och visum kommit tillbaka till mig så bokade jag mitt flyg.

Hade bett Sadam att kolla upp ett bra och säkert hotell och jag fick rekommendationer på Park Star hotell (http://parkstarhotel.af/) då det har en mkt hög säkerhet och ligger i samma område som flertalet ambassader. Men visst hög säkerhet blir ju även en måltavla.

Så när de praktiska bestyren var klara så började jag så smått att fixa med den saker som jag fått önskemål att at med mig från Sverige, av någon konstig anledning så var Marabou mjölkchoklad ett önskemål och lite annat smått och gott. Presenter införskaffades till familjen och väskan blev lika full på utresan som den brukar vara för mig efter en långresa med bra shopping. Tiden går och snart är dagen kommen då det är dags att åka. Pussar min hund och lämnar henne till sin dagmatte för att sedan ta första flyget från Kalmar till Arlanda. Efter en kort väntan där så bar det av till Istanbul och sedan vidare till Kabul. Jag ska erkänna att jag var lite mer spänd på under denna resa än vad jag brukar vara. Vad väntar mig när jag kommer fram? Hur farligt är det? (enligt lite googlande är det världens farligaste land (https://www.atlasandboots.com/most-dangerous-countries-in-the-world-ranked/) pratar folket engelska? Vad tycker dom om mig som utlänning? Ja frågorna var många som snurrade i min skalle. Men nu är det bara att slå bort sådana tankar jag är på väg och har förberett mej så bra det går. Flyget gick bra (även om 2 tim på Istanbuls nya flygplats inte ger mycket utrymmer för mer än att ta sig till nästa gate)
Landar i Kabul kl 06:50 spänd av förväntan, framme i passkontrollen så kollas jag noga, samtliga av mina fingrar skannas och jag fotograferas samt frågas på knackig engelska vad jag ska göra i landet, jag ler tillbaka och svarar turist, får en förvånad blick tillbaka av passkontrollanten innan har räcker över mitt pass igen. På väg mot tullen kommer jag att tänka på att jag har sprit i min väska, har fått information att som utlänning får jag ta med mig två flaskor och det är vad jag har. Det visar sig att den gröna och röda tull-kön strålarsamman bakom en vägg och utan att någon tullare synts till.

Kommer ut i en förvånansvärt lugn ankomsthall (brukar ju vara full av förväntansfulla anhöriga) och ser mig om kring för att orientera mig lite, tackar nej till en äldre man som vill köra min väska och när jag tittar upp så ser jag någon jag känner igen i sin fina blåa afghanska klädseldräkt.  Sadam min saknade vän efter en lång kram och lite kindgnugg (man gör så här) så går vi mot bilen, när vi kommer till parkeringen så förstår jag varför det inte var mer folk i ankomsthallen. Man tillåts inte utan speciellt tillstånd att gå in och möta folk. Vid bilen väntar Pappa och en farbror som hälsar mig välkommen till Afghanistan. Vi sätter oss i bilen och jag får en flaska vatten sedan tror jag inte att Sadam och jag är tysta en sekund innan vi är framme vid hotellet.
Väl framme så är det en rejäl säkerhet för att komma in med bilen som undersöks och vi får gå igenom metallbåge och visiteras samt att bagaget röntgas. I receptionen så hittar dem inte min bokning men efter att jag visat dem all mailkorrespondens och överenskommet pris så får vi checka in och får ett rum på 3:a våningen som är helt ok dock kanske inte 4* som man anger men det kommer att funka. Jag provar mina afghanska kläder som Sadams mamma låtit sy upp till mig och som passar fint.

Efter dusch och ombyte åker vi ut på stan för att äta lunch, traditionell kebab med bröd och en dipp mycket gott och vi båda äter för 30 kr tillsammans.

Vi åker vidare till ett köpcenter eftersom jag vill köpa sandaler. Det visar sig att detta gör man bäst på marknaden så det får bli så. Men en reflektion är att Kabul är som vilken storstad som helst bara lite mer militär, polis och vakter. Som när vi ska in på köpcentret så kollas bilen och vi får gå ur och visiteras. Detta är en procedur som visar sig vara vanlig på många ställen. Vakter och visitation tillhör mer regel än undantag. Även när vi ska in på tex supermarket så kollas vi. Jag tycker att det känns tryggt att det kollas och även med alla check-points runt om i staden ger en känsla av kontroll.

Trafiken påminner extremt mycket om Vietnam ingen följer regler och man kör hit och dit för att ta sig fram inte sällan där det enligt mig både är för trångt och vägen inte alls är gjort för en personbil men det fungerar på något vis. Alla tutar och trängs men och som svensk kan jag inte annat än tänka på att OM de bara körde i sin fil på rätt sida av vägen och inte svängde tvärs över eller vände så skulle det nog funka ganska smidigt. En sak som många kanske inte vet är att det dödas fler i Afghanistan i trafikrelaterade olyckor än i bomber och skjutningar, och jag fattar nu varför.

En reflektion om Kabul är att i vissa delar av staden kan du inte förstå att du är på så pass osäker plats, inga vakter inga betongfundament på 3-4 meter för att skydda mot explosioner utan folk går runt och gör det man gör i en stad, lever sina liv med jobb skola middagar och nöjen.

En dag efter lunchen gick vi runt på stan för att köpa mig en ring, kikade in hos flera juvelerare och tillslut så hittade jag den jag sökte den justerades för att passa mina tjocka fingrar, det var inte utan att juveleraren höjde på ett ögonbryn när det visade sig att det var 23,5 mm som den behövde förstoras till. När vi satte oss för att dricka en kopp kaffe sa jag till Sadam att jag noterat att det är ca 70% som bär den traditionella klädedräkten för män jag tycker den är fin medan han inte gillar den då berättade han att han haft den på när jag kom bara för att välkomna mej egentligen tycker han inte om att bära den utan föredrar vanliga kläder. Jag skrattade och sa att jag uppskattade det. Kvinnor går med få undantag bär schal på huvudet när de är ute bland folk de flesta ganska löst sittande men man ser ju även de som går i sin heltäckande burka med nät för ögonen.

Lunch hos Sadams föräldrar

Jag blev bjuden hem till Sadams familj på lunch och jag förhörde mig under bilresan dit hur jag skulle hälsa på hans mamma och systrar, väl framme var detta helt odramatiskt alla hälsar på samma sätt som vi gör förutom mamman som sätter höger hand på hjärtat och jag svarar med samma hälsning, det är jag som är gäst i deras land och jag tar seden dit jag kommer. Vi äter en god lunch sittandes på golvet efter lunchen så går vi in i ett annat rum och dricker te gjort på saffran och det är dags för att dela ut de presenter som jag haft med mig och detta uppskattas mycket och vi skrattar och pratar en bra stund.

Dagarna rullar på vi gör allt som man normalt sett gör med vänner, äter mat går på badhus spelar bowling och jag känner inte att jag är otrygg på något vis.
När vi åker till bowlinghallen så noterar jag att den delen av staden känns väldigt modern då förklara Sadams bror att den mestadels befolkas av Hazarer som är ett folkslag som tagit åt sig mer av den västerländska kulturen. Jag passar på att fråga lite om de olika etniciteterna som finns i landet och efter en stund säger Sadam ” men vad spelar det för roll vi är ju alla Afghaner” och jag håller med.

Besök på farbrors fruktodling

Vi tar bilen typ 35 km utanför Staden för att besöka en farbror och hans fruktodlingar ett vackert ställe med massor av frukt vissa bekanta andra helt okända. Den traditionella tebjudningen med tillhörande frukt och nötter blir även denna gång och alla är så nyfikna på utlänningen som kommit till deras land vi pratar och jag berättar om Sverige och får massor med nyfikna frågor. När vi druckit upp vårat te så går vi en sväng för att kolla på odlingarna och vi passerar folk som ser mäkta förvånade ut när en utlänning kommer gående i deras traditionella klädsel. Men de fortsätter med sitt och trotts att jag fått tillsägelse att Sadam och jag inte ska prata svenska så högt för att inte väcka onödig uppmärksamhet så förstår jag inte varför, detta upprepas några dagar senare när vi besöker slottet som kungen bodde i när han för 100 år sedan befarade landet från engelsmännen. Enligt Sadams pappa så är det en ren säkerhetsåtgärd för att inte dra onödigt uppmärksamhet till sig.

Veckan går alldeles för fort och det börjar bli dags att packa väskan för hemresa, det är alltid lika vemodigt att resa från sina vänner så även denna gången. När Sadam lämnar mig utanför grinden på flygplatsen så kommer tårarna och ilskan varför han inte får åka med mej tillbaka till Sverige. Men jag vet att han har en bra plan och efter avslutad utbildning så kommer han tillbaka.

Tack för en helt fantastisk vecka Sadam vi ses snart igen och än en gång tacka din familj för den stora gästfriheten har sällan känt mig så välkommen som hos din familj.

Tack för alla glada tillrop som redan har kommit till oss. Ert stöd och värme ger oss energi att jobba ännu hårdare.

#WCJJ18SWE