Bloggen heter Gamerkväll och det handlar främst om DLC:s och betakoder, men även hela spel och annat gottis. Regeln är först till kvarn, så det blir till att hålla koll på feeden gott folk.

Ikväll klockan 18.00 ska en DLC delas ut. Lycka till i jakten!

Bloggen hittar ni här!

Och jo, förresten. Nu har jag, Angelica Xboxflickan och Monika Gamingmama spelat in ett avsnitt av vår nya podcast och jag sitter och redigerar så gott jag kan i de Neelapauser jag har.

Mitt aprilskämt har med andra ord nästan blivit verklighet. Så håll utkik efter premiären.

Läs också:

1. Ezio håller oss vid gott mod
2. Spelgalan: Tjejer i fokus på gott och ont
3. Lite gott och oseriöst

Här kommer en videoblogg där jag testar My Fitness Coach Dance Workout till Wii.

Musiken hittade jag på http://freemusicarchive.org. Artisten heter HeavyFeet (passande ^^) och låten heter We Came to Party.

Spelet har jag fått som ett recensionsexemplar från Ubisoft.

Läs också:

1. Videorecension Prince of Persia: The Forgotten Sands

Och då fick jag upp ögonen för pärlplattor.

Egentligen var det en av mina mammakompisar som väckte en massa pysselminnen till liv. När hon var här på besök hade hon nämligen med sig en pärlplatta med Neela som motiv. Skitläckert! Och då kom jag på att det där kan jag ju också göra. Och sen kom jag på ytterligare en grej. Jag kan ju göra en massa spelmotiv.

Det går ju att göra så mycket med pärlplattor – allt från kylskåpsmagneter och örhängen till underlägg för koppar och stora tavlor. Så nu ska jag testa.

Problemet är väl att man till slut gör en massa plattor som man sedan inte riktigt vet vad man ska göra av. Fast det går kanske att sälja plattor så småningom?

I vilket fall blev jag väldigt inspirerad av den här pärlplattan på Samus. Bilden är lånad från bloggen doctoroctoroc där bloggaren visar upp en massa fina plattor som han eller hon har skapat. Vad säger ni? Coolt, eller vadå! Som första projekt kanske jag ska skapa en tavla till Neelas Sackboyrum!

Läs också:

1. I jul blir det spela av
2. Vad kul att ni blir fler!
3. Mycket Metallica blir det

Jag ska börja med att erkänna att jag spelat långt ifrån alla spel som Lucasarts har skapat eller varit inblandade i. Det är ju en hel rad. Så därför tänker jag fokusera på de spel jag faktiskt spelat.

Min första kontakt med Lucasarts var Monkey Island 3 (Curse of Monkey Island) från 1997 som jag, om jag minns rätt, fick låna av någon kompis. Spelet är ett äventyrligt peka-klicka-spel där man får följa den misslyckade wannabe-piraten Guybrush Threepwood.

För mig var det kärlek vid första ögonkastet. Det fanns så mycket humor och så mycket sköna detaljer som gjorde spelet helt underbart. *Spoilervarning* Den talande dödskallen Murray, det faktum att man var tvungen att dö för att komma vidare, Guybrushs fobi för porslin och mycket annat. *Spoilerslut*

Helheten var så underbar att det inte gick att inte älska spelet. Och för några år sedan spelade jag dessutom igenom pixelversionerna av ettan och tvåan och fann att båda spelen var precis lika underbara som trean, trots bristen på bra grafik.

Däremot har jag inte fastnat för fortsättningen av serien. Jag har bara spelat igenom halva fyran och den femte delen ligger på datorn, ospelad. Jag tror helt enkelt att Monkey Island är så pass retro för mig att jag har svårt att gå vidare. Men visst ska jag spela igenom även fyran och femman, någon dag, även om remaksen av ettan och tvåan lockar mer.

En annan retroklassiker från Lucasarts, som jag har fina minnen av, är Day of Tentacle från 1993. Det är ett äventyrsspel där man ska stoppa den elaka Purple Tentacle från att ta över världen.

Även här är det humor som står i fokus och jag kommer ihåg att jag tyckte att det var väldigt roligt även om jag har en känsla av att jag missade en hel del av skämten för att jag var för ung för att förstå. Dock var det ganska svårt, förmodligen just för att jag inte var så gammal när jag spelade det, och jag tror faktiskt att jag aldrig klarade av det. Väl vart att spela igenom igen med andra ord.

Men varje gång jag ser bilder från spelet så kryper sköna retrokårar längs min rygg. Det är den här typen av spel som gör att jag älskar Lucasarts.

Sen blir det ett litet hopp fram i tiden där det dröjde ända till 2004 innan jag bekantade mig med Lucasarts igen och då var det i form av ett par av deras Star Wars-spel. Först var det Star Wars: Battlefront och sedan Star Wars: Republic Commando, två FPS-spel som gick mig ganska obemärkt förbi. Jag spelade lite, tyckte att spelen var ganska svala, avslutade och gick vidare. Nu står de och skäms i min bokhylla.

Även expansionen ”Jump to Lightspeed” som släpptes till MMORPG-spelet Star Wars: Galaxies (som utvecklades av Verant Interactiv men distribuerades av Lucasarts) gick mig ganska obemärkt förbi. Kanske var det för att jag redan spelat sjukligt mycket Star Wars: Galaxies och börjat tröttna på det hela. För vad jag kan minnas var expansionen egentligen väldigt välgjord.

Egentligen är det lite konstigt att jag aldrig fastnade mer för de Star Wars-spel som Lucasarts själva utvecklade, för jag gillar verkligen Star Wars-världen. Men flera av spelen som släpptes där under 00-talet testade jag inte ens. Antingen var de helt enkelt inte bra, eller så hade jag andra intressen (läs ett behov av World of Warcraft) som gjorde att de inte kändes fängslande nog.

Inte förrän Star Wars: The Force Unleashed släpptes 2008 hittade jag tillbaka till det Lucasarts jag gillar. Först var jag ganska skeptisk, främst efter att ha spelat demoversionen. Men efter att sambon köpt hem spelet blev jag såld och åter glad över att få gästa mitt favorituniversum.

Att Unleashed-spelet inte stämmer rent historiskt med filmerna gör mig ingenting. Jag är bara glad över att få vara tillbaka. Och tvåan är jag, som många av er läsare redan vet, väldigt peppad över.

Jag har ändå lite delade känslor kring Lucasarts. Jag hade gärna sett att de, istället för att i princip bara satsa på Star Wars-spel (de behöver inte sluta med Star Wars helt såklart), hade vågat fortsätta utveckla underhållande humorspel i peka-klicka-manér. För där är de verkligen helt underbart bra. Mer Monkey Island, i samma sköna stuk som de allra första spelen, liksom nya galna versioner av spel som Day of Tentacle skulle jag gärna ta mig an. Varför inte en helt ny franchise?

Men ändå är Lucasarts en utvecklare som gett mig så många underbara speltimmar att jag inte kan annat än att sluta dem till mina absoluta favoritutvecklare. Jag hoppas bara att de väljer rätt inriktning i framtiden och fortsätter att leverera underhållande spel som inte bara är utformade för att vara kasskor.

Kanske är den där skimrande och underbara Lucasarts-tiden förbi och i så fall får de leva vidare i mitt hjärta som ett fint minne. Men jag lever på hoppet.

Läs också:

1. The old Republic – ett jätteprojekt
2. Frisläppta krafter idag
3. Mina favoritutvecklare: del 1

Jag vet inte varför jag slutade. Antagligen av tidsbrist. Men nu blev jag lite sugen på att börja teckna igen.

Anledningen var en tävling där Familjenspel ville att man skulle skapa en bild av en japansk favoritspelfigur. Ungefär fem timmar innan deadline och precis innan matlagningsdags kom jag på att jag glömt lämna ett bidrag. Så jag fick en timme på mig att slänga ihop en skiss medan sambon matade Neela.

Reslutatet (ursäkta oskärpan, den är avfotad med min iPhone) ser ni nedan. Jag han inte finslipa bilden alls och jag känner att jag är ringrostig. Dessutom hade jag dåligt med verktyg hemma för att skapa skuggningar. Men fasen vad skoj det var! Jag känner hur min kreativa sida börjar komma tillbaka.

Och Grattis till Ina som vann tävlingen!

Om man inte kommer ihåg själva spelen i sig brukar man i alla fall komma ihåg en del av spelens bossar. Därför vill jag nu göra en lista över de tio coolaste bossarna jag själv stött på eller beskådat. Och eftersom det finns så många så får det bli en lista i två delar där plats 5 till 1 presenteras nästa vecka.

10. The Hive Mind – Dead Space

Efter att ha blundat mig igenom halva Dead Space, upptryck i ett hörn bredvid min spelande sambo, kändes det lite skönt att få komma till slutbossen. Dels för att den inte var lika läskig som de andra fienderna man stött på och dels för att det var lite skönt att spelet var slut. Mina nerver fixade liksom inte mer.

Men The Hive Mind är inte bara bra för att det i princip är slutstationen för Dead Space, utan för att det är en cool, ful och elak alien. Att bossfighten dessutom har väldigt snyggt integrerade mellansekvenser gör den bara ännu bättre.

9. Aster Protoflorian – Final Fantasy Xiii

Final Fantasy Xiii är fullt av bossar. De flesta är dessutom ganska enformiga och tro det eller ej, relativt lätta. De upprepar samma mönster och främst handlar det om uthållighet.

Men Aster Protoflorian satte avtryck. Jag fick slåss länge och väl mot den stora besten innan jag kom på hur man skulle göra och jag beklagade mig i flera dagar på Twitter över att jag satt fast. När den rätta strategin utkristalliserade sig blev han dock ganska enkel.

Jag gillar Aster Protoflorian både för sitt konstiga utseende och för att han för första gången i spelet bjuder på ordentligt motstånd.

8. The purple Tentacle – Day of the Tentacle

Han är elak. Han är beyond elak. Han vill ta över hela gjorden och förgifta den. Och han är lila!

The Purple Tentacle från Lucasarts klassiker Day of the Tentacle är egentligen urtypen för hur en boss ska vara. Närvarande under hela spelet och genomond. Det hela går ju ut på att hindra Purple Tentacle för att lyckas med sina elaka planer och därför är han högst aktuell under hela spelupplevelsen.

Ofta slängs bossar in i spelen lite hipp som happ i spelen bara för att det ska finnas bossfighter vilket bara känns malplacerat. Jag gillar känslan av att jaga en elaking genom hela berättelsen.

Och så är han lila. Och slemmig.

7. Benezia – Mass Effect

Den första riktiga bossen jag träffade på i Mass Effect var Benezia. Och gud vad jag hatade henne. Svår, elak och med en mängd underhuggare gick hon mig verkligen på nerverna och jag vet inte hur många gånger jag fick spela om innan jag till slut lyckades ta ner henne. Och vad jag svor!

Egentligen borde jag inte alls tycka att hon platsar på en lista över de coolaste bossarna efter de duster vi haft tillsammans. Men faktum är att vi har är ett hat-kärleks-förhållande. För jag gillar henne innerst inne. För att hon är så elak och ändå egentligen så sårbar. Sen är hon ju blå. (Jag gillar färgglada bossar).

6. Saren – Mass Effect

Den sista dusten med Saren i Mass Effect var egentligen en stor besvikelse. Kanske var det bara just det slut jag råkade få som gjorde att han var tråkig. Det vet jag inte.

Men det spelar ingen roll. För det som gör Saren så cool är det faktum att han spelet igenom är en riktigt elaking. Hela tiden, medan jag flyger runt i universum, har jag Saren som en ond demon framför mig. En fiende som är inom räckhåll men som jag aldrig når. Och det är som sagt precis så jag vill ha en boss – en figur som gör intryck på mig under hela spelets gång.

Fortsättningen på listan kommer nästa vecka.

Läs också:

1. Emmy introducerar: Fredagslistan
2. Fredagslistan: Topp 5 gamerhunks
3. Fredagslistan: Fem söta cosplayungar

Först vill jag göra ett erkännande. Jag tror jag har hittat en ny favoritgrenre. Förr så var det RPG-spel, men nu tror jag att tredjepersons-shooters blivit min nya grej. Det började med att jag föll för GTA IV och gick sedan vidare med en kärlek till Red Dead Redemption. Och nu sitter jag här och njuter av Mafia 2.

För ja, än så länge njuter jag. Jag tyckte att inledningen var otroligt medryckande – att den skapade en perfekt plattform för spelet – och den gjorde mig otroligt nyfiken på berättelsen. Nu hoppas jag bara att berättelsen får fortsätta att stå i fokus, för efter fyra kapitel ser jag svaga tendenser till ett spel med liknande uppdrag staplade på varandra och det hoppas jag är en illusion. För om Mafia 2 ska hålla hela vägen måste berättelsen få komma fram i bra mellansekvenser och bra övergångar.

Sen har ju det här med porrtidningarna i spelet skapat en del debatt, bland annat hos Gamereactor, hos Familjenspel, Aftonstjaerna och Svampriket.

Okej, en ärlig åsikt. Jag tycker det är fruktansvärt onödigt med porrtidningarna. Man ska bara samla på dem och de tillför ingenting. Men, jag stör mig inte över samlandet bara för att det är porrtidningar, utan just för samlandets skull. Många sa väl likadant om Alan Wake. Varför samla termosar? Det är ett onödigt moment i spelet där utvecklarna fått lite möjlighet att visa lite extra naket utan att det är motiverat. Jag förstår att folk blir upprörda, men själv orkar jag faktiskt inte bry mig. Att sen spelet marknadsförts med jargongen ”kolla vi har ett spel med en massa naket i” är väl också ganska onödigt. Då skjuter man sig själv i foten lite istället för att bara låta spelet spegla det spelet ska spegla.

Att det sen visas en massa bröst och nakenhet senare i spelet (har jag hört – jag har ju inte kommit så långt) lär inte störa mig heller. För som många också säger var nakenhet och sexism en del av 50-talet. Pinup-tjejer var ju ”grejen” då och att spegla det i spelet gör faktiskt att man sätter tidsandan. Det är ungefär som serien Sopranos. Den är full av strippor och sexistiskt förtryck. Men det stör mig inte, för det visar en verklighet som existerar och som avbildas i serien.

Men det är ett känsligt ämne. Det märks.

Själv ska jag spela vidare och se hur det hela utvecklar sig. Jag hoppas på ett vidare bra spel helt enkelt och porrtidningarna, de får ligga kvar på marken.

Läs också:

1. Minilaptop eller inte?
2. Tungt regn – trevligt eller otrevligt?
3. Godis från Sony och Nintendo – eller?

Länge fasade jag för den där dagen. Den där dagen då jag ska bli gammal. När jag var ”ung” sa jag alltid att efter trettio går allt bara utför.

Nu har jag förstått att det inte är sant. Jag känner mig faktiskt inte alls speciellt nojig över att fylla trettio, och inte speciellt gammal heller. Trettio är faktiskt en ganska behaglig ålder. Man är mitt i livet och har det liksom som bäst.

Men, på något sätt måste det ju märkas att jag blivit trettio. Att jag tagit steget in i en ny ålders-sektion. Och jag tror att jag ska göra det genom att släppa loss min geekiga sida. Den som bara fått leva ut på nätet.

Och hur gör man det? Jo, man skaffar sig en massa nördiga kläder och accessoarer. Inte till överdrift, men några roliga detaljer som man kan förgylla sin vanliga klädvardag med. Nu kostar det ju en del att inhandla en massa geekprylar på en gång, så jag tror jag ska vara så smart att jag önskar mig dem i födelsedagspresent och sen får jag väl börja inhandla en pryl i månaden eller så.

Det blir en annorlunda önskelista i år. Tack för det Etsy!

En cool Pong-klänning.

Subtilt smycke för de som har koll på Bioshock.

Ett fasligt snyggt nobody-armband!

Många Mario-smycken är to much, men det här var vackert och subtilt.

Inte så subttilt, men coolt

Och så lite till nallen också.

Läs också:

1. Baby geek

Men varför annonser då? Jo, helt enkelt för att jag får in lite extra pengar på det. Det är inte så mycket i månaden, men ändå så pass att jag i alla fall kan köpa mig ett extra spel då och då. Och jag hoppas att ni tycker att det är helt okej. Det kan väl helt enkelt vara lite trevligt att få in lite extra pengar när jag ändå spenderar så mycket tid med att blogga

Nu är min fråga till er som läser. Skulle det störa väldigt mycket att ha en annons mellan första och andra inlägget på sajten? En som ligger i mitten. Det är ju ett ganska vanligt annonsutrymme och ni ser säkert liknande dagligen på andra sajter. Personligen tycker jag att det är okej, men, om ni alla tycker att det är ett enormt störande moment – så störande att ni inte längre vill läsa bloggen – ja då är det ju inget jag vill satsa på.

Då får det räcka med högerspalten.

Läs också:

1. Varför Vista?
2. Varför ska man stanna?
3. Varför bloggar jag?

Och tjuvkolla nu inte kommentarerna utan titta först på den rafflande upplösningen i filmen!

Om ni av någon anledning inte kan se filmen eller höra ljudet så kan ni se de tre finalisterna samt få reda på vinnaren genom att trycka på länken nedan.

Kolla in finalistbidragen här!

Läs också:

1. Och vinnaren är …
2. Videoblogg: Lite västern och lite skitsnack
3. Videoblogg: Våga vara öppen

Först och främst vill jag tacka för alla bidrag som kommit in. Det blev en hel hög till slut och medan vissa anspelade helt på kreativitet anspelade andra på grafisk form.

Jag har inte kunnat besluta mig för vem som ska vinna (helst skulle jag skicka ett exemplar till var och en av er!) men har i alla fall lyckats utsett tre finalister. Imorgon drar jag (eller rättare sagt Neela) en vinnare och då får ni också se de tre finalbidragen.

Tills dess får ni njuta av de andra bidrag som kom in, men som inte riktigt nådde hela vägen fram. Tack och bättre lycka nästa gång!

Och fy på dig sambon som skickade in ett bidrag från en fejkadress! Tur att du inte blev en av finalisterna :p

Klicka på bilderna för att se en större version!

Läs också:

1. Flower – inte för alla
2. Tack för alla bidrag!
3. Jag vann!

Men nu börjar hon bli större, över åtta månader. Och jag börjar fundera på när hon egentligen börjar förstå våld. Inte så att hon förstår vad det är, men förstår att det är något som kan verka skrämmande och obehagligt. Jag har en känsla av att gränsen snart är nådd.

Jag är inte en sådan mamma som kommer att hålla stenhård på åldersgränserna på spelen med de premisserna att jag själv kollat upp vad det är för spel och vad det innehåller. Men jag vill inte inleda min dotters liv med att inför nattskräck för att jag sitter och spelar Call of Duty medan hon leker.

Kanske är det dags att helt sluta spela våldsamma spel när hon är vaken. I alla fall sådana som syns och låter mycket. StarCraft 2 tror jag är lite för avancerat våld för att hon ska förstå det ännu. Men jag ska ärligt säga att jag stängde av Kane & Lynch 2 när hon vaknade för att det helt enkelt kändes fel och för brutalt. Kanske är det dags att spela barnspel när Neela är med istället? Spel som kan fungera som barnprogram.

Nu vet jag att det finns en hel del föräldrar som läser den här bloggen, och även andra som kanske inte har barn men erfarenheter och åsikter. Dela gärna med er av era erfarenheter. Hur tänker ni?

Läs också:

1. Varför måste jag spela om?

Förresten. Ni kanske har sett att jag har skapat en ny youtubekanal. Jag tyckte helt enkelt att det var ologiskt att heta Manioraify. Vem kommer ihåg det liksom? Så den nya kanalen heter realEmmyZ (någon hade ju snott EmmyZ) och vill ni prenumerera på den så kan ni göra det här, eller klicka på youtube-ikonen i loggan. Manioraify behåller jag för mer familje- och Neelafilmer.

Och så glömde jag nämna i videon att båda spelen är recensionsexemplar.

Läs också:

1. Videoblogg: Lite västern och lite skitsnack
2. Videoblogg: Äntligen Gears 2!
3. Videoblogg: Våga vara öppen

Jag har haft en skitsoft dag än så länge. Först lite sovmorgon (tack sambon som tog Neela), sen lite gräsklippning tills det började regna, grillning med mammagruppen och slutligen Mafia 2 med en sovande dotter i famnen. Och dagen är inte slut ännu.

Egentligen hade jag tänkt bjuda på en videoblogg där jag snackar om lite allt möjligt. Söndagssvammel om man så vill. Men sambon blev precis inbjuden att spela en match i Level7-turneringen som pågår i… tadaaaaaa StarCraft 2! En turnering som pågår i två månader och där man ska spela max tio matcher i veckan och samla poäng. Vinnaren får 7000 kr. Visste ni förresten att två av de högst rankade spelarna i Europa är med? SjoW* och MorroW. Coolt säger jag bara.

I vilket fall, när sambon spelar SC2-match, jag då får jag inte ladda upp saker till Youtube, för då fryser spelet. Bah. Så jag får ladda upp den senare helt enkelt.

Men medan ni väntar på videon, för det vet jag ju att ni så väldans gärna gör *^_^* så kan ni smyga er in till Svampriket där jag bidragit med en gästrecension av Kane & Lynch 2. En story om en psykopat om man så vill.

Bu eller bä? Skynda att kolla! Så återkommer jag med en videoblogg senare, om jag hinner få upp den ikväll.

Läs också:

1. Om att vara gamermorsa

Det var svårare än jag trodde att skapa ett nytt tema. Eller, i alla fall att bli nöjd med det. Men tack vare hårt slit från min sambo och ovärderlig input från TDH, Dkultur, docstero, Blutt, och Spel-Malmer så är jag äntligen färdig.

Det finns några småsaker jag måste peta med. På vissa ställen står det fortfarande på engelska och på andra ser något plugin konstigt ut. Så det kommer att hända lite saker de närmaste dagarna. Jag jobbar också på en ny sida för min spelhylla och mina recensioner.

Men annars så.

Tack så väldigt mycket alla inblandade för att ni hjälpt till och varit så ärliga med era synpunkter. Och tack alla ni som läser bloggen!

Ps. Om ni hittar några knasigheter får ni självklart säga till, så kollar vi på det!

Läs också:

1. Nytt jobb – nya möjligheter
2. EmmyZ – i ny klänning
3. Välkomna hem!