Jobb, barn, familj, träning, vardag, sömn, egentid, spel. Hur får man egentligen livspusslet med allt dess innehåll att gå ihop? I en bloggpost och öppet brev till flera spelskribenter funderar Jerry från Sätrapôjk över hur vi får tid till vårt gemensamma fritidsintresse och hur vi hinner spela till deadline inför recensioner. En intressant frågeställning som jag kände att jag ville skriva lite mer ingående om.

För mig handlar det främst om prioriteringar. Hårda sådana. Innan jag fick barn fanns det tid till det mesta. Nu måste jag välja bort och fokusera på det som känns roligast. För mig är exempelvis valet mellan teve och spel oftast självklar. Spel vinner i nio fall av tio. Och ibland kör jag en kombination där jag helt enkelt spelar framför teven eller ser på någon serie vid datorn medan jag grindar i World of Warcraft.

Nu har jag turen att ha en spelinresserad man vilket innebär att vi båda helst utövar vårt spelintresse på kvällarna. Ibland ser vi en film eller serie tillsammans. Men vi hänger i princip aldrig i soffan och bara slötittar på teve. Det har vi prioriterat bort. Jag har också turen att ha en dotter som somnar runt halv sju varje kväll. Det innebär i runda slängar fyra timmars speltid varje kväll innan det är dags att gå till sängs. Det hinner man en hel del på och därför behöver det inte ta så många dagar att dra igenom kampanjen i ett normalstort spel. Vissa helger ger jag och maken varandra speldagar där den ena får vara hemma och spela medan den andra tar kidsen och åker iväg.

Men allt är relativt. Ibland hinner jag mer och ibland mindre. Nu när jag har en nyfödd hemma kan jag vissa kvällar sitta med lilla Nero i famnen och spela i fem timmar. Vissa kvällar måste jag sova ikapp och spelandet prioriteras bort. Vardagen förändras hela tiden och allt lär exempelvis se helt annorlunda ut när småttingarna blir större och är vakna längre.

Sen det här med recenserandet. Det är samma sak här. Tidigare han jag spela hela spelen innan recensionen skulle publiceras. Idag hinner jag sällan igenom hela spelet om jag inte, som med Halo 4, fått spelet väldigt långt innan release. Men just därför har jag också valt att skriva för ett forum där det inte finns några krav på 100 procent färdighet innan åsikter levereras. På Feber sätter vi sällan betyg. Det är mer en blogg där vi rapporterar om nyheter och skriver av oss om spelintryck när vi känner att vi har något att säga. Jag tycker nämligen att det är helt okej att tycka till om spel även när de inte är färdigspelade. Bara det hela beskrivs transparent. Jag skriver helt enkelt hur långt jag har kommit och att åsikterna är baserade på det jag har upplevt. Inte på den kompletta produkten. Ofta hinner jag sedan avsluta spelet någon eller ett par veckor senare och skulle hela spelpplevelsen ha förändrats i och med slutet, ja då är det ju inte fel att skriva ytterligare en text med nya intryck. Vissa spel avslutar jag dessutom inte alls eftersom de är för dåliga. Då vill jag liksom inte ödsla min tid på att ha tråkigt.

Jag tror att alla skribenter och gamers har olika strategier för att hinna med sitt fritidsintresse. Och olika förutsättningar. Personligen känner jag mig ganska lyckligt lottad över att jag trots heltidsjobb (föruom nu när jag är mammaledig då) och två barn hinner både spela och skriva samt peta in lite träning och teve där emellan.

Det är klart att en liten gamerbebis måste göra storslagen entré. Dottern prickade för tre år sedan in julafton. Lillebror valde en spelifierad dag.

Den 7 november klockan 20.41 kom vår lilla Nero ut med rekordfart, bara en timme efter att vi anlänt till BB. Snyggt jobbat grabben!

Den 7 november är också ett perfekt datum att födas på av två anledningar. Dels är det N7-dagen, alltså officiella Mass Effect-dagen. Dels är det Emergence Day för Gears of War, alltså dagen då Gears släpptes år 2006 och ett firande av själva händelsen Emergence Day i spelet då Locust attackerade. (Tack Xboxflickan för den upplysningen!) Vad sägs om det?

I vilket fall har vi nu i familjen förutsättningen för att köra 4-co-op. Och även om jag är rätt matt fortfarande så är livet helt fantastiskt.

På återseende!

Jag gillar att göra mina prylar hemma mer personliga och är glad över att det finns så många bra tjänster på nätet som kan hjälpa till. Min plånbok med motiv från FF XIII, som jag beställde från Emmagjort.se, är jag exempelvis sjukt nöjd med.

Den här gången var det dock dags för min iPhone 4 att bli pimpad. Innan hade den bara ett tråkigt vitt skal som dessutom blivit missfärgat och solkigt. Efter att ha letat efter färdigdesignade skal på nätet gav jag upp och hittade till slut fram till en hemsida som heter Skinit.com. Där går det att specialdesigna inte bara telefonskal utan även stickers till sina bärbara spelkonsoler, sin laptop och till sin iPad. Kanske ett framtida projekt. Det finns också en hel del redan färdigdesignade förslag för den som inte har något speciellt motiv i åtanke.

Till just iPhone 4 finns tre olika alternativ för att smycka telefonen med egen design.

Det första alternativet är ett så kallat Lenu Case, egentligen ett vanligt hårt skal liksom de du hittar i affären, som du bara fäster på baksidan av din telefon. Det kostar 29,99 US-dollar (ca. 210 kr).

Det andra alternativet är ett vanligt klistermärke som täcker hela baksidan och som ska vara enkelt att ta på och av. Priset där är 19,99 US-dollar (ca 149 kr).

Det sista alternativet, som jag valde, kallas för Infinity Case och är ett skal i två delar: en ram och en bild som du placerar i ramen. Totala priset för ram och bild är 29,99 US-dollar (ca. 210 kr).

Anledningen till att jag valde just det här skalet var att det dels verkade mest tåligt (hårda skal kan ibland vara ganska sköra medan den här ramen verkade vara lite mer stabil) och dels för att det går att beställa nya iläggsbilder för 19,99 US-Dollar stycket ifall jag skulle tröttna på min Tali.

För att skapa designen på hemsidan var det bara att klicka sig fram till rätt skal och funktion, ladda upp bilden, skriva dit en text och sedan lägga det hela i varukorgen. Grymt smidigt.

I paketet som anlände idag medföljde sedan två ramar, en svart och en vit, samt min egendesignade bild. Lite egotrippat placerade jag alltså även mitt namn längst nere till vänster när jag skapade designen. Men som sagt, det är ju kul när det är ordentligt personligt. Sen var det bara att placera bilden i ramen och klicka på hela skalet på mobilen. Done and done. Och jag är sjukt nöjd!

Jag måste påpeka att bilderna ovan inte gör skalet rättvisa, för det ser på grund av ljuset ut som att kvaliteten på bakgrunden är dålig. Men i verkligheten är det riktigt snyggt och kvalitativt.

Så kort och gott, en rekommendation ifall du har tröttnat på din mobils utseende – eller din bärbara konsol för den delen. Det ska också sägas att frakten var gratis och att det var ungefär en veckas leveranstid. Helt okej med tanke på att de görs i USA.

Det råder lite Assassin’s Creed-feber här hemma. Först drog jag igenom Assassin’s Creed Revelations som jag fyndat på Steam i somras. Och två dagar efter att jag var färdig droppade ett recensionsexemplar av trean samt AC Liberation ner i brevlådan. Så det är i princip lönnmördande för hela slanten just nu.

Jag är verkligen stormförtjust i alla spelen i serien och tycker att de bara har blivit bättre och bättre med tiden. Men däremot var jag lite nervös inför trean. Mest för att tidseran bytts ut helt till en mycket modernare epok samt att min favorit Ezio inte längre skulle vara en del av storyn. Jag var rädd att det inte skulle kännas som Assassin’s Creed helt enkelt.

Men jag oroade mig i onödan. Det här spelet har allt jag kunnat begära. Storyn är bra, det är fullt med intressanta sidouppdrag som äger rum så väl i vildmarken som på havet och i städerna Boston och New York. Ena dagen spenderar jag med att endast utforska vildmarken och jaga djur medan den andra kan ägnas helt åt berättelsen. Jag älskar valfriheten! Det enda som jag egentligen är besviken över är huvudkaraktären Connor som känns ganska – platt. Trots att han har en hemsk historia bakom sig och att han ibland glimtar till i spelet så är han ganska tråkig och jag får ingen riktigt känsla för honom och hans kamp. Som tur var väger storyn i sig upp det hela och han blir räddad av berättelsen i sig.

Vill du läsa mina fullständiga spelintryck så finns det en längre text på feber.se/spel. Men jag råder dig att kolla in spelet om du gillar Assassin’s Creed. Det är bäst hintintills och frågar du mig är det en het kandidat till GOTY!

Ja, frågan är vad som kommer att hinna först. Familjens andra gamerbebis eller Gamex. Båda är beräknade till den 1 november.

Ju mer jag får se av vad som ska visas på mässan desto mer önskar jag att tajmingen för just den här graviditeten hade varit lite annorlunda. Jag tror helt enkelt att mässan kan komma att bli grym i år. De senaste veckorna har det exempelvis blivit klart att:

- Wii U ska visas upp
- BioWare Edmonton kommer till mässan och bjuder på både paneldebatt och en förhandsvisning av filmen Mass Effect  Paragon Lost
- Stars on Stage är tillbaka med programpunkter från EA, Ubisoft, Dice, Xbox 360
- Cosplaytävling ska hållas under Stars on Stage på söndagen

Och sen allt annat runtomkring det som i vanlig ordning kommer att äga rum i montrar och på mässgolvet. Jag avundas er som ska dit!

Jag ska också passa på att tipsa om att gänget bakom den nedlagda podcasten Radiogamer (Christian Hedlund, Jonas Berglöf, Tove Bengtsson och Peter Kjellin) kommer att ha premiär för sitt nya podcastprojekt som går under arbetsnamnet Project Nathaniel. Det blir liveinspelning för premiäravsnittet under mässan på lördagen klockan 13.00 och med tanke på hur bra Radiogamer var så tror jag att det är något ni inte vill missa.

Men nu ska jag absolut inte klaga på min situation här hemma i väntan på. Att vara föräldraledig och vänta på nedkomst har sina fördelar. Som att det finns en massa tid över till spelande exempelvis. De senaste veckorna har jag spelat World of Warcraft: Mists of Pandaria (spelintryck kommer förresten att publiceras på feber.se imorgon), Fable III och Assassin’s Creed: Revelations. Och lagom till att jag blev färdig med de två sistnämnda spelen så ramlade recensionsexemplar in av Halo 4, Assassin’s Creed III och Assassin’s Creed: Liberation. Så nog har jag saker att sysselsätta mig med om dagarna. Jag har till och med haft tid att sticka en gamerinspirerad mössa till den kommande bebisen. Dessutom har jag klarat av ytterligare en födelsedag och firat med en läcker pac-man-tårta.

Livet är helt enkelt ganska bra just nu, och väldigt spännande, och jag är totalredo för en massa kommande sömnlösa nätter.

När jag var liten ville jag ha en Tamagotchi. Det var nog tur att jag aldrig fick någon. Jag hade garanterat lyckats ta livet av den. Igen och igen och igen.

Det här med att experimentera med utvecklingen av fiktiva djur och världar verkar helt enkelt inte vara min grej. I alla fall inte när det handlar om överlevnad. Jag ska erkänna att jag klarar mig ganska bra i Sims-spelen. Spore fungerade också ganska bra. Så kanske är det bara i just de här specifika fallen som jag går rakt in i väggen. Men just nu känner jag mig allt annat än gudalik.

De senaste veckorna har jag testat två nya spel som på ett eller annat sätt går ut på överlevnad. Det ena är Ecolibrium till PS Vita och det andra är Tokyo Jungle till PS3. I båda spelen går jag bet totalt.

Vi kan börja med Ecolibrium. Det är ett gratisspel som går ut på att hålla en perfekt balans i ett ekosystem. Genom att plantera rätt typer av träd och föda upp olika sorters djur ska världen blomstra. Djuren behöver rätt föda i rätt mängd och växterna behöver rätt kombination av mineraler och fukt. Gör du allt rätt utökar du dina världs innehåll med nya typer av djur och växter. En hel del innehåll kan antingen köpas till eller låsas upp via utmaningar. Och jag kan bara inte få till det. Flera av uppdragen har jag testat flera gånger om och balansen uteblir alltid med någon procent. Eller så vill inte mina djur föröka sig i den utsträckning som de borde.

Dessutom tappar jag snabbt intresset. Uppdragen, och min egendesignade virtuella värld, ska ha ständig tillsyn. Ibland har jag bara ett dygn på mig att avsluta ett uppdrag medan det kan ta tre timmar innan jag strategiskt kan genomföra mitt nästa drag. Med andra ord måste jag vara ständigt proaktiv och matcha dragen med sovtider. Det passar inte mig. Resultatet blir att min värld nu står orörd och att jag har övergett uppdragen. Ecolibrium får leva vidare i harmoni utan mig.

Det andra spelet är Toky Jungle som kanske egentligen borde passa mig lite bättre. Det innehåller ändå en gnutta äventyr. Men även här verkar jag gå fullständigt bet.

Upplägget här går ut på att anta formen av ett djur i ett framtida människofritt Tokyo. Den mänskliga världen har gått under och djungelns lag råder i staden. Hundar, lamm, lejon, hyenor. Alla lever de tillsammans och slåss för sin överlevnad sinsemellan. Din uppgift som spelare är att inte dö, och att utvecklas. Käka upp de djur som är svagare än du, alternativt knapra växter om du är växtätare. Pinka in dina revir och föröka dig. Basic instinct.

För att göra det hela lite spännande finns det ett storyläge och ett överlevnadsläge. I storyläget får du uppdrag som är kopplade till varje ras och genom att genomföra uppdragen så avancerar du och kan låsa upp fler djur och arter. Totalt finns det 80 stycken. Dessutom ska du genom att avancera i storyläget till slut få reda på vad som hände med mänskligheten.

I överlevnadsläget gäller det, som namnet avslöjar, helt enkelt att bara överleva så länge som möjligt – vilket inte är det lättaste. Det finns alltid någon större där ute som kan käka upp dig.

Det här borde ju kanske vara ett riktigt kul upplägg. Djungelns lag, ett nytt perspektiv, ett fräscht koncept. Men jag tycker att det är sååååå tråkigt. Kanske för att jag är kass på att överleva. Kanske för att den dåliga grafiken stör mig. Men allvarligt, det finns roligare saker att göra med sin tid än att äta hjortar och ätas av ilskna hundar.

Jag tänker dock inte säga att det här är ett spel som ni inte bör testa. För det verkar som om spelare antingen älskar det, eller hatar det.

Men för egen del konstaterar jag att jag ska hålla mig till spel där enbart överlevnad eller utveckling av ekosystem inte är en del av upplägget.

Jag fick precis veta att Bergsala kommer att finnas på plats på Gamex och visa upp Wii U. Det gör det ännu lite mer surt att jag inte kan vara på plats. För det hade helt enkelt varit riktigt trevligt att få klämma på den nya konsolen.

Däremot vet jag faktiskt inte om jag är speciellt sugen på att köpa den. I alla fall inte till release.

Det beror främst på att Nintendos konsoler är de jag ägnar absolut minst tid åt just nu. Min Wii har inte varit igång på många långa månader och samma sak med min DS. Dessutom vet jag inte riktigt vad Wii U skulle kunna tillföra i min täta konsolsamling. Crossplay är ju lite spännande, men det ska ju min Vita också klara av (förutom att jag inte skaffat något intressant spel som har stöd för det ännu). Så egentligen är det inget nytt under solen där. Och dessutom har jag en känsla av att Wii U:s gamepad kommer att kännas stor och otymplig. Att det dessutom är dyrt att köpa en extra platta gör inte saken bättre. Närmare bestämt kostar den lika mycket som en halv Wii U.

Fast jag vet ju inte hur stor potential konsolen har. För jag har inte testat. Kanske känns den toppen och kanske är det grymt att faktiskt kunna få spela sköna Nintendolir med bättre upplösning för en gång skull.

Ja, jag hade verkligen velat klämma på den på Gamex.

Då var det dags att avslöja vinnarna i Gamextävlingen där två endagsbiljetter var till fem vinnare stod på spel. Frågan var alltså hur många fysiska spel jag hade i spelhyllorna bakom mig som visades i en liten filmsnutt. Så de spel som räknades in var bara de som stod i hyllan. Inte de jag har på datorn, inte de som låg i vardagsrummet vid min tv och inte de spel som ligger undanstoppade i lådor någon annanstans. För sådant finns det också gott om. Nej, fysiska spel i hyllorna på filmen.

Ingen prickade exakt rätt, men det rätta svaret var 218 fysiska spel och närmast var Simon och Jonathan som båda gissade på 200.

Men nu var det som sagt fem personer som skulle vinna och alla vinnare har ni här:

Anderas Melberg – 252
Thomas Hedström – 251
218
Simon Annerbrink – 200
Jonathan Gabor – 200
Emilia Anell – 178

Jag fick också in ett svar på 182, men det kom tyvärr in för sent.

Stoooort grattis till er som vann! Ni kommer att få mejl under morgondagen med instruktioner eftersom biljetterna kommer att skickas ut till er direkt från ansvariga för Gamex. Hoppas ni får det roligt, och ha gärna lite kul för mig med eftersom jag inte kan komma!

Det är ju svårt att blunda för hur söt och charmig Sackboy är. Jag menar, hey – jag har ju till och med tapetserat dotterns rum med Sackboy. Men när jag nu har fått testa Litle Big Planet till Vita så ska jag erkänna blev jag smått förälskad.

Det som gör att jag tycker så mycket om just det här spelet är nog det faktum att det känns helt rätt i sitt format – både utseendemässigt och funktionsmässigt. Plattformsspel på bärbar konsol är ju för det första en väl beprövad genre som funkar i de flesta lägen och så även här.

Styrspakarna och knapparna känns gjutna för allt hoppande och svingade som i traditionell Little Big Planet-anda ska genomföras på varje bana. Men när Sony dessutom blandar in moment där konsolen ska tiltas eller där båda skärmarna på olika sätt måste vidröras, vid både ett och fler tillfällen, så tillförs en riktigt bra dimension till spelet. Det gör det inte bara mer underhållande utan ökar också emellanåt tempot på banorna där snabba reaktioner är A och O för att det ska fungera.

En annan del som gör just spelets berättarläge riktigt bra är den stora variationen på banorna. Och då snackar vi variation både kosmetiskt, musikaliskt och utmaningsmässigt. För varje ny värld som låses upp finns ett tydligt tema och utöver det tillförs alltid ett nytt sorts spelmoment som ska användas. Det kan handla om konstiga fordon eller smarta hjälpmedel så som den klassiska enterhaken. Och nyheterna gör att spelet hela tiden känns fortsatt intressant.

Ska jag ge någon kritik till berättarläget så kan jag konstatera att själva berättelsen är långt ifrån intressant. En dockmakare håller på att ta över världen och måste stoppas. Sackboy tar, med hjälp av lite vänner, sig an uppdraget. Och jag kunde inte bry mig mindre. Jag tror dessutom att min upplevelse drogs ner här på grund av att jag körde den svenska versionen med vad som kändes som väldigt oengagerade röstskådespelare.

Men som tur var är det inte berättelsen som gör Little Big Planet. Det är själva spelandet. Och där glänser Vita-versionen.

I vanlig ordning är också den första genomspelningen av varje bana ganska enkel – om man inte siktar på att ta varenda bubbla, klistermärke och pryl på hela banan. För då blir det genast klurigare. Och vissa delar av banorna går inte att genomföra om man inte redan har spelat igenom dem en gång. Så omspelningsvärdet är det inget fel på. Det går alltid att sträva efter perfektion. Det hela kombineras också med små sidouppdrag där fokus ligger på att helt enkelt få så bra poäng som möjligt – som i läget där jag ska banka ner upp-poppande Sackboys med en hammare i hål eller det där jag ska stapla tetrisblock. Dessutom har communityn redan, innan release, visat att de skaparverktyg som finns tillgängliga är riktigt bra och här lär vi få se enormt många bra banor framöver när spelet blir tillgängligt för alla.

Det jag inte har testat under min genomspelning de senaste dagarna är co-op vilket faktiskt inte intresserar mig det minsta. Co-op i Little Big Planet är för mig förknippat med roliga spelkvällar, tillsammans med vänner, i soffan framför vår Playstation 3. Inte två personer sittandes på var sin sida av en bärbar konsol. Jag har heller inte hunnit testa de olika arkadlägen som låsts upp allt eftersom jag spelat berättarläget. Men det arkadläge jag fick testa i förhandskoden var riktigt välgjort och jag ser fram emot att få kasta mig över den delen av spelet så fort jag fått ner slutbossen. Ja, jag tittar på Dig!

Så för att sammanfatta det hela. LBP Vita är ett perfekt spel för plattformen som antagligen borde ha släppts tillsammans med konsolen redan vid release. Då hade vi sluppit fundera över Vitans potential. Nu visar Sony att den finns där – bara rätt spel är installerat.

(De här spelintrycken publicerades också på feber.se)

OBS: Tävlingen är avslutad!

Gamex ja! Ni har väl inte missat att spelmässan är tillbaka för tredje året och att den äger rum 1-4 november. Själv kommer jag inte att kunna vara där – anledningen hittar ni i videon nedan om ni inte redan listat ut varför – men jag tänkte ändå göra mitt bästa för att bidra med lite information om vad som kommer att dyka upp på mässan samt det bästa av allt: tävla ut biljetter.

Jag har fått 10 endagsbiljetter som jag tänkte tävla ut till 5 personer. Så två biljetter per skalle står alltså på spel.

Vad ska ni göra för att delta? Well, kolla in filmen nedan.

Tävlingssvaret skickar ni sen till info [at] emmyz [punkt] net och jag vill ha era bidrag senast fredag 21/9 klockan 20.00.

Jag är för övrigt en av de som officiellt bloggar för Gamex tillsammans med en hel drös andra bloggare som ni säkerligen känner igen. Så kolla in de andra bloggarna också!

Hur ska man egentligen kunna gå tillbaka i tiden i Mass Effect 3? Hur ska man kunna spela om uppdrag som ägde rum innan THE END utan att det känns konstigt?

Svaret är att det fungerar förvånandsvärt bra.

Förra veckan släpptes ME3: Leviathan som ger oss en hel del mer information om The Reapers och min Shepard slängde sig utan tvekan ut i ett mastigt äventyr för att ta reda på vad fasen Leviathan är för något. Ja, för ingen verkar veta. Jag hittar lite ledtrådar här och lite ledtrådar där – men hela berättelsen kring Leviathan är också kantad av indoktrinerade människor, som för övrigt ger mig rysningar, vilket gör att det är svårt att lita på informationen. Vad är det egentligen som pågår här?

Jag tänker inte dra storyn för den bör upplevas. Men jag kan ändå säga att jag tycker att Bioware lyckas med det de förutsatt sig att göra: bjuda på mer bakgrundsinformation och samtidigt mer speltid. Hela tillägget tar några timmar att spela igenom men det känns rejält och bjuder på flera olika varierade uppdrag. Och sakta men säkert nystas ett mysterium, fyllt av intergalaktiska intriger, upp. När eftertexten rullade var jag helt enkelt nöjd. Dessutom erbjöd tilläget möjlighet att öka på sin “readyness” inför slutstriden ifall man nu skulle vilja ge sig på att spela om slutet igen och eventuellt få lite andra valmöjligheter och scener.

Men, nu när tillägget är genomspelat och parkerat lite fint i den digitala hyllan så kommer nästa fråga. Hur skulle ytterligare ett DLC kunna utformas? Går det? Jag försöker fundera över olika delar av berättelsen som skulle kunna utvecklas. För jag tvivlar på att det här är det sista vi har sett av Mass Effect 3. Kanske kan det bli aktuellt att gå in på specifika karaktärers berättelser. Mer information om Liara, Tali, Garrus och alla de andra. Tja, varför inte?

Fortsätter Bioware att ge ut tillägg i den här klassen lär jag i alla fall fortsätta köpa.

Jag blir alltid peppad när ett nytt lovande MMORPG dyker upp. Och jag har testat många. Aion, Lineage II, Star Wars: Galaxies, Ryzom, Warhammer Online, Old Republic, Age of Conan och så vidare. Men jag har aldrig fastnat längre än några veckor i något – med undantag för World of Warcraft. Spelet som höll mig fast  i fem år.

Nu är det dags igen – att testa något nytt. Och kanske stannar jag till och med kvar den här gången.

I lördags började jag spela Guild Wars 2 och jag har än så länge tagit ganska små stapplande steg i spelet. Mina två magikerkaraktärer (Human Mesmer och Sylvari Elementalist) är båda runt level 6 – av 80. Så jag har tagit det lugnt. Utforskat världen. Försökt förstå mig på attacker och skillsystem. Deltagit i en massa random världsevent och bara, varit.

Och jag gillar det. Det känns välbekant för mig som gillar MMO-genren samtidigt som det inför en för mig massa okända element. Som det där med att mina attacker varierar helt beroende på vilket vapen jag har. Eller att uppdragen inte på något sätt känns linjära eller repetitiva. Inget “plocka tio blommor och kom tillbaka till mig”. Istället känns det faktiskt som om jag springer runt i min lilla värld och så väljer jag att hjälpa folk. Eller att inte hjälpa folk. Och när vägen plötsligt attackeras av odöda så gör jag och alla andra i närheten av mig vårt bästa för att ta död på inkräktarna. Det känns på riktigt på något vis. Dessutom är jag förälskad i den drömska grafiska stilen.

Men den största bonusen för mig är avsaknaden av månadskostnad. Det kanske låter snålt, men det är sanningen. För jag har inte tid och ork att spela ett MMO fokuserat på ett sätt som gör att en månadskostnad känns legitim. Kanske beror det på att jag satt MMO-ribban ganska högt efter mina år i World of Warcraft. Där var det sju dagar i veckan, all speltid på dygnet, som gällde och vi spelade verkligen för våra slantar. Men det funkar inte idag. Plötsligt dyker ett annat spel upp som jag vill testa i ett par veckor och då vill jag inte ha dåligt samvete för att jag inte spelar mitt MMO samtidigt som jag betalar för det. Eller så är man gravid och orkar inte ens existera vissa dagar. Pressen är borta och jag kan spela i lugn och ro.

Så jag kommer nog att leva här ett tag framöver. I Tyria. Med pauser för annan spelunderhållning som står på listan. För imorgon släpps ju nästa DLC till Mass Effect 3 – Leviathan!

Jag tycker lite synd om mina närmaste vänner som får stå ut med mitt gnäll om hur jobbig graviditeten är. Men jag tänker inte ljuga, det kan vara sjukt jobbigt att bära runt på en unge i magen. Hur fantastiskt det än är.

Då är det i alla fall tur att man har underbara vänner som vet precis hur man uppmuntrar en trött och genompreggo gamer. Häromdagen fick jag en sjukt söt amigurumi-Yoshi som min vän hade virkat till mig. Jag blev helt överlycklig och försöker nu hålla den borta från dottern som snabbt ville adoptera den.

Tänk vad en virkad Yoshi kan göra för humöret!

Nu är det i vilket fall bara två månader kvar tills det är dags för minigamern att komma ut. Det är beräknat till den 1 november. Mina närmaste vänner har också börjat gissa när hen ska komma och vad hen väger så haka gärna på om ni vill. Jag skriver upp i inlägget efter hand.

Sist jag hade en sådan här gissningstävling, när dottern skulle födas, så var det en person som träffade rätt. Ja, jag tittar på dig Qjt som förutsåg Julafton. Aldig i min vildaste fantasi trodde jag att hon skulle komma så sent. Den här gången tänker jag inte gå över två veckor. Och hör sen.

Snart är vi tillräckligt många för 4-co-op!

Gamerknodden kommer:

30 okt, 3340 gram – Sätrapôjk
31 okt, 3400 gram – Hanna E
1 nov – Niklas
2 nov, 3750 gram – Sofi B
2 nov, 3572 gram – Sandra L
3 nov, 3825 gram – Quid
3 nov, 3570 gram – Darya
4 nov, 3890 gram – Camilla S
5 nov, 3535 gram - OhNoSpyware
5 nov, 3560 gram – Lisa T
10 nov, 3630 gram – Emmy
10 nov, 4367 gram – Elbereth
11 nov, 3910 gram, 53 cm – Emma P
13 nov, 3800 gram – Tony (pappan)

Jag är inget fan av zombiespel. Det har inte så mycket med själva genren som med mina dåliga nerver att göra. Jag får mardrömmar och mår dåligt av det. Det är knappt jag kan se zombiefilmer och då behöver jag inte ens interagera.

Därför var det med stor tvekan jag köpte första delen av The Walking Dead. Men efter att min vän Alex lovordat spelet kunde jag inte låta bli att testa och jag ville dessutom se hur det såg ut på iPad. I efterhand ångrar jag mig inte alls och vill ha mer.

The Walking Dead var inte alls som jag trodde. Jag hade inte ens tagit reda på att det var ett peka- och klickaspel utan tänkte att det helt enkelt var ett av alla andra dussinactionlir. Kanske var det just det som till slut fick mig att faktiskt våga testa.

The Walking Dead funkar perfekt på iPad där exempelvis striderna genomförs genom att man trycker eller sveper med fingret på skärmen.

Det som gör att jag faktiskt verkligen gillar The Walking Dead är dock inte enbart peka- och klickagenren, som för övrigt passar perfekt för spel på iPad, utan även berättelsen och känslan. Alla svåra val som måste göras samt pusselelementen kombineras riktigt bra med lugna sekvenser blandade med stark intensitet. Musiken och ljuden gör sedan sitt till och helheten blir riktigt bra. Jag känner helt enkelt för karaktärerna och vill veta vad som händer.

Nu har del två, som redan finns tillgänglig på konsol, inte släppts på iPad ännu och eftersom jag gillade hur spelet presenterades där så tänker jag också vänta tills det dyker upp på AppStore. Men jag kommer garanterat att fortsätta spela

Det absolut bästa med att ha semester är att jag hinner göra sådana där saker som jag alltid funderar på men aldrig har tid med. Som att teckna.

När jag gick på högstadiet och gymnasiet tecknade jag konstant. Det är så skönt att få utlopp för sin kreativitet. Men sedan dess har pennorna legat och skämts. Jag har inte gjort en seriös teckning på långt över 10 år. Ganska på tiden att göra något då, tänkte jag.

Så inspirerad av bland andra Sätrapôjk och Xboxflickan bestämde jag mig för att skapa något spelrelaterat. Igår blev jag färdig.

Ni kanske känner igen bruden? Sylvanas Windrunner från World of Warcraft som är fascinerande, lockande och som dessutom utgör ett grymt motiv för avbildning. Till min hjälp använde jag ett set med blyertspennor i olika hårdheter samt en speciell penna av pressat papper som används till skuggningar. Och här är resultatet.