Oj. En månad. Vad hände?

När man går från att blogga ungefär en gång om dagen till att blogga si så där ingenting på en månad så är det klart att en del undrar. WTF?

Tja, vart ska jag börja.

Jag fick en ny tjänst på jobbet. En tjänst som inneburit mycket resor, mycket stress och mycket allt. Där kom trötthetsfaktor ett in.

Och trötthetsfaktor två? Jo, den beror helt enkelt på att vi i familjen har en gamerbaby in the making. Japp, så ligger det till. Illamående, sjukligt trött och helt underbart lycklig på samma gång. Familjens antal spelnördar ska, om allt går bra, i höst utökas från tre till fyra.

Neela har jag redan drillat in i spelens underbara värld. Hon anser att hon äger min iPad och snart lär hon väl sno min PSP också. Vad det nya tillskottet vill lär jag få reda på längre fram.

Så vad innebär det här för bloggen? 

Tja, helt ärligt? Just nu finns det ingen som helst tid och ork för bloggen. Tyvärr. Mina dagar består i princip av Vakna -> jobba – > skriva för feber.se -> somna. Ungefär två av sju veckodagar lyckas jag också klämma in lite spelande. Det går helt enkelt inte just nu. Och hur mycket tid jag kommer att ha för bloggen när jag har två tottingar hemma? Ja det har jag ingen aning om.

Så, just nu får bloggen helt enkelt ta paus. Orken kanske kommer tillbaka innan knodd nummer två anländer. Eller efter. Eller inte alls. Kanske dyker jag rent av upp någon annanstans eller i något annat format. Eller så står det bara stilla här ett tag och så fortsätter det som vanligt sen. Jag vet inte riktigt. Vi får se vad orken säger.

Så, nu ska jag sluta pladdra.

Jag tycker helt enkelt att du ska lägga in RSS-feeden i din feedläsare så har du koll ifall bloggen drar igång igen. Och tills något händer så finns jag på Twitter och Facebook där jag misstänker att mycket spelsnack kommer att hamna framöver.

Så, kram på er och tack för att ni följt min blogg så länge! Ses i vimlet <3

Idag är det egentligen en helt fantastisk dag. Den borde inte kunna vara något annat. För medan Final Fantasy XIII-2 redan landat i brevlådan så förgylldes samlingen nu även av Mass Effect 3.

Lycka. Kärlek. Förväntan. HYPE!

Så mycket känslor, så mycket pepp. Alldeles snart ska jag dra igång den sista delen i det här episka rymdäventyret.

Som sagt, egentligen är det här en helt fantastisk dag, och det enda som kastar grus i maskineriet är att jag reser bort imorgon. Inte förrän på söndag är jag hemma igen vilket innebär att abstinensen kommer att vara enorm. Hur dålig tajming får egentligen händelser ha?

Nu ska jag inte klaga eftersom jag ska åka till Globen och se på Melodifestivalen live, något jag velat göra sedan jag var en liten knodd (heja Loreen!). Men det stör mig liiiiite att maken antagligen hinner harva igenom MITT rymdäventyr innan mig. Aj!

Men jag ska göra det bästa av situationen och helt enkelt sluta skriva nu. Jag får spela så länge jag orkar ikväll och sedan ha något att längta hem till. Ja, förutom familjen då.

Ibland så hittar man de där spelen som bara sitter som en smäck. Det är ungefär samma känsla som när man testar de där skorna som bara passar perfekt från början, eller det där plagget som är otroligt smickrande för figuren.
Det behöver egentligen inte handlar om det bästa spel du någonsin stött på. Det är något som bara klickar ändå. Ett plus ett är lika med två.

För mig är Kingdoms of Amalur: Reckoning precis ett sådant spel. Jag har inte kommit speciellt långt, är bara runt level tio, men jag känner ändå redan att spelet tilltalar på mig flera plan. Ja, egentligen har spelet bara bekräftat det jag kände mig när jag testa demoversionen.

Det första som tilltalar mig är egentligen grafiken. Den gulliga, glättiga, färgsprakande och skimrande grafiken som på många sätt känns överdriven och samtidigt helt rätt. Det är en otroligt vacker miljö jag befinner mig i och även om det i varje hörn vilar farligheter så är det aldrig något som skrämmer mig. Den harmoniska omgivningen vaggar in mig i en mystisk och mysig dröm. Ingen kan rå på mig här.

Det andra är spelmekaniken. Jag tror att Reckoning kanske är det spel som faktiskt fått mig att inse att jag älskar när karaktärer rör sig snabbt. Jag gillar helt enkelt att hantera snabba manövrar och skarpa rörelser. Min magiker använder dodge/roll-funktionen frekvent. Hon slänger iväg ett par magiska heta strålar från sin stav som får fiendern att tappa fokus. Sen rullar hon undan. Tre snabba magiskott med staven igen och så rulla. Det funkar skitbra och är fantastiskt roligt. Fart, fläkt, många fiender och full rulle.

Ett spel att längta hem till

När jag tänker efter är det just väldigt tunga rörelser som får mig att inte riktigt orka fördjupa mig i Skyrim mer, trots att det är ett helt fantastiskt spel. Dark Souls lika så. Det år tungt, trögt och det känns som om din rustning får dig att sjunka ner en halv meter i jorden. I Reckoning nästan flyger jag.

Jag gillar också att Reckoning är så anspråkslöst. Det känns som ett typiskt spel som inte tar sig själv på allvar. Det finns en story där, någonstans. Men den har inte intresserat mig speciellt. Jag vill bara komma vidare ur dialogerna och fortsätta meja ner fiender. Det är mekaniken som driver mig, inte storyn. Och det här är ganska ovanligt för mig som egentligen älskar storydrivna spel, som exempelvis Mass Effect. Men här nöjer jag mig med att bara döda fiender, samla blommor, levla upp och placera ut mina förmågor.

Efter att ha tagit ganska små stapplande spel i den här spelvärlden så känner jag verkligen att det här är ett spel jag kan spela i lugn och ro och som jag känner att jag längtar hem till. Jag känner ingen press att återvända till huvudberättelsen för att kunna komma vidare och få reda på mer. Varenda sidouppdrag fångar min uppmärksamhet på vägen och jag lever min karaktär som för övrigt precis har fått sitt första hus. En säng, en kista och ett labb att skapa magiska brygder i. Allt som min magiker behöver för att ta sig vidare.

Det är också värt att nämna att spelet än så länge känns ganska enkelt. Vid nivå tio har jag fortfarande inte stött på något oövervinnerligt, eller ens riktigt utmanade, motstånd. Och då spelar jag på hard som är den högsta nivån. Och jag har hört fler som har samma känsla. Spelet verkar vara förhållandevis lätt. Men med många många timmar kvar och med största sannolikhet lite större bossar framför mig så ska jag inte säga för mycket. När som helst kan det komma en klubba i skallen som får mig att ändra uppfattning om svårighetsgraden. Dock inte om spelet i helhet, hoppas jag.

Jag tänkte att jag skulle passa på att visa upp PS Vita när jag nu råkar ha en hemma. Vill ni hellre läsa en text om konsolen så tycker jag att ni ska segla vidare till feber.se!

Och berätta gärna. Har ni köpt? Ska ni köpa? Vad tycker ni?

Du hittar plötsligt enorma mängder ammunition och vapen.

Musiken ändrar tempo.

Ljussättningen blir annorlunda.

Omgivningarna ändrar drastiskt utformning.

Det finns flera olika sätt för utvecklare att påverka spelarens känsla av vad som kommer att ske i nästa scen. En del använder det som en del i sin unika profil för spelet. Andra försöker göra moment tvärt om för att skapa förvirring. Men ganska ofta går det i flera spel att ana att någon läskigt, nytt eller stort är på gång. Och ibland kan det faktiskt förstöra en del av spänningen.

Det kanske mest klassiska exemplet är nog ändå vapen och ammunition. I flera spel hålls mängden av just det här på en ganska lagom mellannivå hela tiden. Du har precis lagom för att klara av att knäcka dina fiender. Men så ibland vill utvecklarna öka svårighetsgraden i ett parti och för att spelaren ska ha någon chans att klara av motståndet öser man på med lite hjälpmedel. Direkt vet jag då också: okej, nu är det bara att förbereda sig på en jobbig strid.

Ett tydligt exempel som jag har färskt i minnet är Alan Wake. Är det många fiender på gång så hittar jag också många fler glimmande batterier och ammo-paket. Där är det också väldigt tydligt när en strid tar slut eftersom hela scenen saktas ner och ljudet förändras. Skönt för mig som är lite skraj och vill att striderna ska ta slut, men tråkigt för de som faktiskt vill bli överraskade och inte veta när en strid ska börja eller sluta.

Jag misstänker att utvecklare givetvis tänker på det här när de utvecklar spel. Många skräckspel jobbar ju dessutom med den omvända metoden – att bygga upp en stämningsfull musik för att lura spelaren att något ska hända. När sedan momentet uteblir slår man istället sporadiskt till helt oförberett för maximal effekt.

Men jag tänker också att det samtidigt måste vara svårt att hitta rätt balans. För hur gör du så att det exempelvis alltid finns tillräckligt med ammunition om du vill ha enorma tempoväxlingar i striderna. För du vill ju heller inte att det ska bli för lätt med oändlig mängd ammo.

Att placera ut stationära vapen att ta till sin hjälp är ett alternativ som fungerar ibland men som blir tröttsamt om det används för ofta. Stora strålkastare i Alan Wake. Feta stationära kulsprutor i Gears of War.

Att göra det svårare utan att öka antalet fiender är ett annat sätt. Se till att fienderna kommer från oväntade håll, se till att de är lite jävligare när de ger sig på dig. Se till att de springer lite fortare eller kastar lite fler granater. Då blir det kanske lite lagom extra svårt samtidigt som du inte behöver öka din egen arsenal markant.

Det finns mängder andra sätt att lösa det på och varje genre har ju sina unika utmaningar. Men personligen blir jag väldigt imponerad när jag spelat ett spel som jag i efterhand kan tänka tillbaka till och säga: jag visste fasen aldrig vad som skulle hända. Då har man i min mening lyckats med något bra som utvecklare.

Årets spelskribent och årets spelblogg. Som jag sagt tidigare känns det sjukt kul att vara dubbelnominerad i årets omgång av Level 7-tävlingen. Gör att jag blir lite mera tokpepp att fortsätta göra det jag gör. Alltså, spela och skriva om spel.

Såe, jag tänker hålla mig kort och göra hutlös reklam för mig själv. Gillar du det jag gör så får du gärna slänga in en röst.

Omröstningen började idag, är öppen för alla och hittas här! Nämnde jag att du kan vinna fina priser också?

Den här texten innehåller väldigt milda spiolers.

Jag testade delar av demot och onlineläget på Gamex. Men det var först när demoversionen av Mass Effect 3 damp ner i min Xbox, under förra veckan, som jag kände att jag verkligen kunde få ett grepp över vad som komma skall. Och nu i efterhand känner jag nästan att jag inte borde ha spelat demot. Inte för att jag blivit spoilad utan för att väntan nu är olidligt lång.

Det är en ganska kort demoversion som innehåller första och andra kapitlet av berättelsen. Och inledningen är verkligen intensiv. Den säter direkt en prägel på spelet och Bioware/EA basunerar ut: Nu jävlar hörrni kommer ni att få hänga med på världens resa.

Precis så tror jag också att det kommer att bli. För även om jag bara haft en känsla av det tidigare så bekräftar den lilla genomspelningen att det här spelet har potential att bli precis hur bra som helst. Antagligen det bästa som släpps det här året. Och då utgår jag helt från singelplayerkampanjen som för mig är den absolut viktigaste delen av spelet. Multiplayer är underhållandet det med, på sitt vis. Men det är fortfarande bara ett tillägg till en storslagen berättelse.

Jag har tidigare nämnt att trean känns som den mest polerade versionen hitintills och jag står fast vid det. Det märks att Bioware inte bara har lunkat på i samma spår och tryckt ut del tre i serien. De har finslipat, förbättrat och förädlat. De har lagt till fler möjligheter för spelaren att  anpassa upplevelsen efter sin unika spelstil. De har förbättrat stidssystemet och de har skruvat åt hur berättelsen framställs. Det känns intensivare och mer engagerande än någonsin. Och det känns mer känslosamt.

Ett tag var jag i ärlighetens namn lite orolig över att serien tog ett steg i fel riktning med mer action och mindre dialoger. Men nu är den genuina Mass Effect-känslan tillbaka och jag pustar ut lite. Spelet innehåller mer dialoger än ettan och tvåan och jag tror på Bioware när de lovar att storyn ligger i fokus samtidigt som man skruvat upp intensiteten och striderna.

Nu är jag endast rädd för att upplevelsen ska ta slut för fort. Även om det hintats om fler delar efter den här så kommer de inte att innehålla Shepard. För min starka krigare tar berättelsen slut efter den här delen och det enda sättet för mig att återuppleva det hela är att börja om från början med del ett igen. Det finns en stor risk att så kommer att ske.

Men tills dess, snart är Mass Effect 3 här och jag tror att få kommer att bli besvikna.

Vill ni förresten läsa en helt annan vinkel av demo-upplevelsen bör ni läsa Fredriks text på Spelkriget. Det handlar om de problem Bioware har med ljussättningen som faktiskt även jag märkte av men inte kunde definiera i ord.

Den här texten innehåller spoilers!

Nu börjar det hända saker. Äntligen börjar lite logik i den totalt ologiska berättelsen ta form.

Alan vaknar upp på ett mentalsjukhus – check!
Alan är tydligen mentalt sjuk och inbillar sig att hela den här skuggvärlden existerar – check!
Alan tror tydligen att hans fru drunknat medan hon egentligen dog i en bilkrasch och nu förnekar hans medvetna att det var hans fel – check!

Även om Alan inte tror på det läkaren tutar i honom så känns det hela logiskt. Jag får lite DiCaprio-vibbar à la Shutter Island. Vem har rätt – huvudpersonen eller psykologen?

Inte för att det spelar någon roll egentligen. Handlingen berättar ju allt från Alans perspektiv och hans version av sanningen är den jag får uppleva. Alltså fortsätter jakten på kärleken med mörkret som fiende.

Jag rymmer från mentalsjukhuset. Psykologen snackar bara skit. Han är säkert köpt. Köpt av mörkret. Jag tar mig igenom en stor trädgård – en labyrint full av fiender. Och så dessa fåglar! Är det något jag hatar så är det fåglar. Äckliga, skränande, svarta fåglar. De hackar mig i huvudet och vill äta upp min hud. Hatar dem!

Barry står och väntar på mig vid grinden och det känns skönt att få sällskap. Skogen är mycket mörkare när jag tar mig fram själv och trots att han är lite odräglig och endast tänker på pengar så gillar jag hans sällskap. Sakta men säkert tar vi oss mot en stor gård. Där ska vi finna svaret. Svaret på hur vi löser mysteriet med mörkret. Och Barry verkar vara på min sida nu. Han har förstått.

På den ödsliga gården upplever jag spelets hitintills mest underhållande och intensiva strid. Medan vi står på huvudbyggnadens enorma veranda öser fienderna emot oss. Och Barry använder – en ljudanläggning och en spektakulär ljusshow för att hålla mörkret borta. Till rockande musik och sprudlande färgkaskader skjuter jag fiende efter fiende, fyller på magasin efter magasin och duckar. Duckar för mitt liv. Hela scenen är absurd och fascinerande på en och samma gång och trots att jag dör ett par gånger blir jag inte irriterad. Det här är sjukt kul.

Hela det här kapitlet är faktiskt roligare och tajtare än de andra jag spelat. Det är varierande, spännande, intressant och underhållande. För första gången börjar jag verkligen spela långa pass och jag njuter.

Vi tar skydd inuti huset och super oss rejält fulla. Kanske inte så smart med tanke på alla fiender som lurar i mörkret. Men vi har ljus och vi behöver slappna av. När jag somnar dras jag dock med hemska mardrömmar som inte bara får mitt hjärta att frysa av skräck men som också får mig att förstå. Min version av sanningen är den rätta. Och allt är mitt fel. Det är mitt manus som kommit till liv i den här märkliga staden och jag är den enda jag kan skylla på. Om jag hade fattat det tidigare hade jag inte låtit mörkret få grepp över min berättelse. Nu måste jag rätta till allt. Jag måste hitta den där kvinnan – Lady of the Light. Hon kan hjälpa mig.

Fortsättning följer…

Kapitel 1-3 kan ni läsa här!

Jag kan inte komma över hur mycket det är som händer just nu. Mitt schema är fullkomligt bombarderat med så väl jobbgrejer som roliga gaminggrejer.

Men för att fokusera på det jag ser fram emot som är spelifierat.

1. Fler avsnitt av Gilla Fredag – Vi har spelat in två avsnitt so far i Radio SR P4 där jag varit med och snackat spel. Sjukt kul att det tagits emot väl av lyssnarna dessutom. I alla fall enligt programledaren som sitter på inboxen. Nu klurar jag på nästa tema.

2. Massor med bra spel att spela! – Mass Effect 3 landar den 9 mars, Reckoning hoppas jag också är på väg i detta nu och så Final Fantasy XIII-2 som jag slutligen betalade igår och som jag nu bara väntar på att Loading ska skicka. Ja, och så nöter jag ju lite Dark Souls också bredvid min genomspelning av Alan Wake och Crisis Core på PSP. Jo just ja. Mass Effect 3-demot har ju landat förresten. Jag har lirat lite men tänkte köra lite fler alternativ innan det kommer en text.

3. Årets spelskribent/blogg/podacst – Jag har blivit nominerad som en av alla duktiga skribenter och bloggare i kategorierna årets spelblogg och årets spelskribent som är en del av en Level7.nu-omröstning. Den publika omröstningen börjar nästa vecka och då får alla rösta på sina favoriter. Dessutom är Gone Gaming nominerad i kategorin årets spelpodcast. Alltså, grymt eller? För de som blivit nominerade tidigare är det här kanske ingen big deal. Men jag har aldrig fått vara med i tankebanorna alls tidigare eftersom jag jobbat för Level 7 de tidigare omgångarna. Så tro mig, det är stort.

4. Ps Vita on the way – Jag kommer att få hem en PS Vita för spelfebers räkning. Grymt kul att få se vad konsolen kan erbjuda. Speciellt när det nu på allvar kommer bekräftelser från Sony om att flera spel kommer att bli möjliga att spela både på Vita och PS3 med inköp av endast en kopia. Snälla snälla snälla ge oss ett liknande erbjudande för Mass Effect!

Alltså vad säger man. Mars månad liksom. Peppen!

Stormande känslor. En vindfläkt, en snabb beröring. En ljudslinga som lindar sig kring medvetandet, lätt som en fjäder. En doft, en röst, en vy. Bankande hjärta och en ilning längs ryggraden. En droppe letar sig ner längs kinden. Pausar, löses upp mot golvet. Ilska och frustration! Värme sprider sig i hela kroppen. En känsla av att vilja slå på något. Kärlek, lättnad och ett lugn som lägger sig över rummet.

Spel kan innebära mycket. En paus i tillvaron, en möjlighet att få uppleva en berättelse, en möjlighet att drömma sig bort, en chans att mata sin tävlingsinstinkt, en kanal för att få utlopp för aggressioner, smärta och kärlek.

Det är just därför jag älskar spel. Jag har gråtit, jag har svurit, jag har skrikit av glädje. Jag har hoppat i soffan, kastat kontroller och stängt av datorer. Jag har också drömt vackra speldrömmar och pratat spel i oändlighet med min man. Spelen har en stor påverkan på mitt och väldigt många andra människors liv. Det är för mig ett sätt att koppla av och att ”leka av mig lite”.

Jag lyssnade för några dagar sedan på en intervju med en forskare inom beteendevetenskapens underbara värld och han pratade om människans behov av att leka. Leken är en del av barnens utveckling och en nödvändighet för att bygga upp en nyfikenhet på livet. Det är viktigast i uppväxtfasen, men det är även fortsatt viktigt även i den vuxna tillvaron. För när vi slutar se lekfullt på saker och ting slutar också nyfikenheten att flöda och då dör vi mentalt. Forskarens ord, inte mina.

Men det ligger kanske något i det. Om tillvaron endast är tråkig och full med krav, då skulle livet kännas ganska meningslöst. Att gå ut och festa, hänga med vänner, ägna sig åt en fritidssysselsättning, leka med barn och alla de där andra sakerna som gör att tillvaron blir lite roligare – ja de bidrar till att vi finner en mening med livet. Så hoppas jag i alla fall att det är.

För mig är spel en stor del av det här. Att leka med min dotter, att skriva om saker som jag tycker är intressanta och att spela. Det är bland mina största passioner i livet och det gör att mitt liv, trots ibland oändliga dagar med processer, möten och tunga plikter, blir lite roligare.

Det här är helt enkelt en liten hyllningstext till ett av mina största intressen så här på alla hjärtans dag. Och med det passar jag också på att önska er alla som läser, alla ni som spelar och alla ni som gillar när livet är roligt: Glad alla hjärtans dag <3

Jag har tagit mina första stapplande steg i Dark Souls. Och då menar jag verkligen ett par futtiga små steg framåt. För er som spelat det vet exakt hur kort bit jag kommit: Jag har inte klarat av Asylum Deamon. Och jag är redan frustrerad.

Jag visste redan innan jag startade spelet att det är svårt och oförlåtande. Att det kan ta tid att lära sig älska. Mycket tid. För jag måste ta mig förbi irritationsbarriären. Och kanske är det så att det inte är spelet i sig som är svårt utan att det helt enkelt är utformat på ett sådant sätt att spelstilen gör det annorlunda och knepigt att greppa. Fienderna spawnar igen när jag vilar… wtf?

It’s tragic that not all of us have the time or temperament to play through Dark Souls, but one truth remains clear: if you’re ready for it, it’s ready for you.- 1 up

Det är många som säger att Dark Souls är ett av förra årets bästa spel, om inte DET bästa spelet. Så något måste det ju finnas där. Frågan är bara: ska man behöva lida för att hitta kärleken? Kanske ibland.

Jag ska ärligt säga att jag beundrar de som klarar av att nöta och nöta och nöta tills de klarar av något. Själv har jag enormt svårt för den spelstilen. Och egentligen är det lite märkligt, för jag satt ju en gång i tiden och nötte gamla klassiker som Super Mario som ofta handlade om ren trial-and-error. Men nu för tiden har jag ingen ork. Medan jag nöter sitter jag bara och tänker på alla berättelser i andra spel som jag missar. Och kanske är det just det som är skillnaden. När jag var liten hade jag ganska få spel att tillgå. Då fick man köra det som fanns.

Men med sisådär en timmes erfarenhet av Dark Souls i ryggen kan jag sammanfatta mina intryck som: svårt, du får inte göra fel, min gubbe är trög att manövrera, första draken är stooor och trots att jag lyckas hoppa ner på hans rygg och slå bort halva hans kraft i ett slag så är resten en klubba i skallen och godnatt.

Det här är dock inte en klagotext, långt ifrån. Jag tycker ändå att det är kul att några utvecklare vågar gå utanför normen och skapa ett spel som bryter banor. Ett spel som inte följer strömmen och erbjuder en lätt väg ut. Sen om spelet passar alla är en annan sak och om det passar mig kan jag ännu inte avgöra. För jag har lovat att ge det en ärlig chans, även om det kanske kommer att dröja mellan spelsessionerna. När jag fastnar ordentligt lägger jag nämligen helt enkelt ner i någon vecka för att orka samla kraft. Men jag lovar att försöka. Igen. Snart.

Finally! Den första trailern med den kvinnliga Shepard är släppt och jag kan bara säga: Varför varför varför vågade de inte köra på female från början? Tänk vad revolutionerande och smart. Tänk att gå emot normen och göra det oväntade.

För även om jag är glad att det kommit en trailer baserade på fem shep så blir det framkrystad. Okej, vi gör det här för er fans. Inte för att vi själva egentligen ville.

Dock är jag positivt överraskad till känslan som förmedlas. Den kvinnliga Shepard känns väldigt mycket mer badass i trailern än vad hon gjort på planscher och i de omröstningar som hållits kring hennes utseende. Bara en sådan sak att de faktiskt hade omröstningar och lät det hela bli en ”skönhetstävling” klingar falskt och går emot det som fansen nog egentligen hade velat.

Men okej, nu är vi här. Hoppas att något annat spelföretag lär sig av läxan och inte alltid tänker dick först, om ni ursäktar uttrycket.

Läste för övrigt att Diablo III är uppskjutet till närmare sommaren vilket känns skönt. Gott om tid att fokusera på Reckoning, Mass Effect 3 och Final Fantasy XIII-2 och sen lite hack’n'slash lagom till semestern. Jag gillar upplägget på spelåret så här långt.

Idag var jag med i vår lokalradio igen och gjorde ett inspel om träningsspel. Sjukt bra att hålla med på med nu när det typ är 15 minusgrader ute. Jag blir i alla fall inte speciellt peppad på att ta på mig skorna och ut och springa i snön.

Det är dock lite knepigt att leverera de här speltipsen har jag märkt. För jag vet ju att publiken på SR P4 Gotland inte är speciellt spelifierad. Att då gå igenom ett ämne på fyra minuter som känns lagom casual men ändå intressant för de som har lite koll är sjukt svårt. Jag menar, hur beskriver man spel för någon som kanske inte ens vet vad en konsol är för något? Som tur var är programledaren otroligt bra och dessutom inte alls insatt i spel vilket gör att hon ställer frågor hela tiden som får mig att förtydliga. Ruskigt bra.

Sen är det ju så att utmaningar är kul! Så jag klagar inte

Nu funderar jag för fullt på vad nästa ämne ska innehålla.

Veckans inspelning hittar ni här!

Den här texten innehåller spoilers.

Det känns lite som om det börjar gå på repeat nu. Kanske en svacka från min sida, men det mal liksom bara på.

Jag blir förvisso fortfarande sjukt skraj i tid och otid. Jag får också pausa ungefär var 20:e minut och hämta andan. Men jag tar mig framåt och det faktum att varje kapitel är så pass avslutande ger spelet mig faktiskt ordentliga andningspauser. Det blir ljust och mysigt ett litet tag och en gnutta hopp seglar tillbaka i berättelsen.

Men låt oss återgå till just den. Till berättelsen. För, för första gången börjar jag faktiskt tvivla lite på innehållet. FBI? Vad gör de där? Varför lägger de sig i om det här bara är en surrealistisk dröm som frammanats av mitt (läs Alans) sjuka psyke? Tillhör de verkligheten eller drömmen?

Barry ligger nedslagen i stugan där vi skulle möta Rose. Det fanns inget manuskript att hämta. Allt var en fälla. Själv kan jag bara fly när polisen kommer och knackar på. Hur visste de förresten att vi var här?

Jag, i form av Alan, rusar genom skogen. Mörkret är både bakom och framför mig. Det kastar omkring polisbilar och fäller stora träd. Det tar över verkligheten omkring mig. Jag kommer ihåg att jag tänker att det är skönt att inte ha något vapen, för då kommer i alla fall inga fiender. Den tidsfristen varar bara tills jag tagit mig ut ur skogen.

Med ett nytt vapen och ficklampa i handen slåss jag mot nya skogshuggare i skuggdräkter, mot kringflygande föremål och mot av mörker barrikaderade dörrar.

Det som känns obehagligast är nästan de här återkommande inspelningarna på tv där jag ser mig själv i en annan verklighet. Något är seriöst fel i min skalle.

När jag tillslut ramlar i vattnet och inser att luften tryter känns det nästan som om döden skulle vara en befrielse.

Vad fan är det som händer?

Kapitel tre är ganska långt och lite märkligt. Jag får inte riktigt ihop storyn och kidnapparen som har min fru har tydligen inte min fru. Hon är död. Ehhh. Damn. Eller är hon verkligen…?

Jag ska kanske gå in lite på spelmekaniken också, för det har jag nog inte gjort ännu. Min första tanke när jag startade spelet var: varför var inte Shadows of the Damned utformat så här? Då kanske jag hade gillat det bättre. För ja, jag gillar spelmekaniken. Det känns lätt och logiskt att sikta med lampa och vapen samtidigt och det är skönt att kunna dodga undan jobbiga attacker, även om jag är kass på det.

Det känns också som om mängden ammunition är ganska bra avvägd till de uppdrag som ska genomföras. I alla fall på nivån normal. Att Alan dessutom blir andfådd när han springer är en skön detalj. Han är ju bara en författare och ingen hjälte.

Ja jag gillar mekaniken och jag gillar upplägget på berättelsen. Men just nu har jag kommit in i något sorts mellanparti som känns aningen krystat. Jag hoppas bara att storyn fortsätter att vara skruvad framöver och inte går utför.

Del ett och två i speldagboken om Alan Wake hittar du här!

Jag laddade ner demot till Kingdoms of Amalur: Reckoning, ett kommande rollspel från EA, främst för att man genom att spela demo-versionen låser upp ett vapen till Mass Effect 3. Men till min förvåning blev jag enormt sugen på att spela hela Reckoning efter demot.

Jag hade inte ens hört talas om det förrän demot utannonserades för ett par veckor sedan. Det kom helt från det blå. Kanske för att jag inte har haft så bra koll, kanske för att det inte snackats så mycket om det. Men sånt gillar jag. När jag blir överraskad.

Om jag ska ge mig på att beskriva spelet utifrån demospelningen så är väl det första intrycket ett lite mörkare och seriösare Fable. Kanske i ett förhållande med typ Dragon Age 2. Storyn känns grym och ondskefull medan de första miljöer man får besöka är ganska färgglada och glättiga. Storyn börjar också med att du är död. Japp, stendöd – liggandes på en illaluktande skrinda som förs fram av två dvärgar. En obehaglig och märklig inledning. Men så vaknar du plötsligt upp. Kommer tillbaka från de döda på något magiskt sätt – och i den första delen av demot letar du lite efter ditt ursprung samtidigt som du försöker överleva vägen ut från den borg (eller vad det nu är) som du verkar vara fånge i.

Det finns fyra spelbara raser; Ljosalfar (en typ av alv), Varani (människa), Dokkalfar (en annan typ av alv) och Almain (människa). Dessutom kan du sedan välja vilken typ av karaktär du vill vara – ja ni vet det vanliga med fighter, mage, rogue och en massa hybridkombinationer – och vilket yrke du ska ha. I spelet finns det sedan ett huvuduppdrag att följa samt en massa sidouppdrag av karaktären do this and do that. Ett ganska klassiskt rollspelsupplägg.

Det kanske låter tråkigt, men det är något i spelets atmosfär som fångar mig. Stridssystemet känns logiskt och enkelt där du slåss, parerar, dodgar och använder vapen och magier i en skön kombination. Och mellan striderna och uppdragen finns det möjligheter att plocka blommor och fördjupa sig i olika hantverk.

Jag tror helt ärligt att det här är ett spel som kommer att passa mig som handen i handsken, för att använda en uttjatad klyscha. Men det är precis ett sådant opretentiöst slöspel med välkänt upplägg och härlig stämning som verkligen kan fängsla mig totalt. Jag känner mig sjukt optimistisk, trots de enormt stela ansiktsanimationerna. Av den anledningen hoppas jag att dialogerna inte är lika långa som i demot.

Reckoning släpps för övrigt redan nästa vecka och nedan kan ni se lanseringstrailern. Passa också på att testa demot om du inte gjort det. Inte minst för att få tillgång till ME3-vapnet!