Den här texten innehåller spoilers.

Det känns lite som om det börjar gå på repeat nu. Kanske en svacka från min sida, men det mal liksom bara på.

Jag blir förvisso fortfarande sjukt skraj i tid och otid. Jag får också pausa ungefär var 20:e minut och hämta andan. Men jag tar mig framåt och det faktum att varje kapitel är så pass avslutande ger spelet mig faktiskt ordentliga andningspauser. Det blir ljust och mysigt ett litet tag och en gnutta hopp seglar tillbaka i berättelsen.

Men låt oss återgå till just den. Till berättelsen. För, för första gången börjar jag faktiskt tvivla lite på innehållet. FBI? Vad gör de där? Varför lägger de sig i om det här bara är en surrealistisk dröm som frammanats av mitt (läs Alans) sjuka psyke? Tillhör de verkligheten eller drömmen?

Barry ligger nedslagen i stugan där vi skulle möta Rose. Det fanns inget manuskript att hämta. Allt var en fälla. Själv kan jag bara fly när polisen kommer och knackar på. Hur visste de förresten att vi var här?

Jag, i form av Alan, rusar genom skogen. Mörkret är både bakom och framför mig. Det kastar omkring polisbilar och fäller stora träd. Det tar över verkligheten omkring mig. Jag kommer ihåg att jag tänker att det är skönt att inte ha något vapen, för då kommer i alla fall inga fiender. Den tidsfristen varar bara tills jag tagit mig ut ur skogen.

Med ett nytt vapen och ficklampa i handen slåss jag mot nya skogshuggare i skuggdräkter, mot kringflygande föremål och mot av mörker barrikaderade dörrar.

Det som känns obehagligast är nästan de här återkommande inspelningarna på tv där jag ser mig själv i en annan verklighet. Något är seriöst fel i min skalle.

När jag tillslut ramlar i vattnet och inser att luften tryter känns det nästan som om döden skulle vara en befrielse.

Vad fan är det som händer?

Kapitel tre är ganska långt och lite märkligt. Jag får inte riktigt ihop storyn och kidnapparen som har min fru har tydligen inte min fru. Hon är död. Ehhh. Damn. Eller är hon verkligen…?

Jag ska kanske gå in lite på spelmekaniken också, för det har jag nog inte gjort ännu. Min första tanke när jag startade spelet var: varför var inte Shadows of the Damned utformat så här? Då kanske jag hade gillat det bättre. För ja, jag gillar spelmekaniken. Det känns lätt och logiskt att sikta med lampa och vapen samtidigt och det är skönt att kunna dodga undan jobbiga attacker, även om jag är kass på det.

Det känns också som om mängden ammunition är ganska bra avvägd till de uppdrag som ska genomföras. I alla fall på nivån normal. Att Alan dessutom blir andfådd när han springer är en skön detalj. Han är ju bara en författare och ingen hjälte.

Ja jag gillar mekaniken och jag gillar upplägget på berättelsen. Men just nu har jag kommit in i något sorts mellanparti som känns aningen krystat. Jag hoppas bara att storyn fortsätter att vara skruvad framöver och inte går utför.

Del ett och två i speldagboken om Alan Wake hittar du här!

Jag laddade ner demot till Kingdoms of Amalur: Reckoning, ett kommande rollspel från EA, främst för att man genom att spela demo-versionen låser upp ett vapen till Mass Effect 3. Men till min förvåning blev jag enormt sugen på att spela hela Reckoning efter demot.

Jag hade inte ens hört talas om det förrän demot utannonserades för ett par veckor sedan. Det kom helt från det blå. Kanske för att jag inte har haft så bra koll, kanske för att det inte snackats så mycket om det. Men sånt gillar jag. När jag blir överraskad.

Om jag ska ge mig på att beskriva spelet utifrån demospelningen så är väl det första intrycket ett lite mörkare och seriösare Fable. Kanske i ett förhållande med typ Dragon Age 2. Storyn känns grym och ondskefull medan de första miljöer man får besöka är ganska färgglada och glättiga. Storyn börjar också med att du är död. Japp, stendöd – liggandes på en illaluktande skrinda som förs fram av två dvärgar. En obehaglig och märklig inledning. Men så vaknar du plötsligt upp. Kommer tillbaka från de döda på något magiskt sätt – och i den första delen av demot letar du lite efter ditt ursprung samtidigt som du försöker överleva vägen ut från den borg (eller vad det nu är) som du verkar vara fånge i.

Det finns fyra spelbara raser; Ljosalfar (en typ av alv), Varani (människa), Dokkalfar (en annan typ av alv) och Almain (människa). Dessutom kan du sedan välja vilken typ av karaktär du vill vara – ja ni vet det vanliga med fighter, mage, rogue och en massa hybridkombinationer – och vilket yrke du ska ha. I spelet finns det sedan ett huvuduppdrag att följa samt en massa sidouppdrag av karaktären do this and do that. Ett ganska klassiskt rollspelsupplägg.

Det kanske låter tråkigt, men det är något i spelets atmosfär som fångar mig. Stridssystemet känns logiskt och enkelt där du slåss, parerar, dodgar och använder vapen och magier i en skön kombination. Och mellan striderna och uppdragen finns det möjligheter att plocka blommor och fördjupa sig i olika hantverk.

Jag tror helt ärligt att det här är ett spel som kommer att passa mig som handen i handsken, för att använda en uttjatad klyscha. Men det är precis ett sådant opretentiöst slöspel med välkänt upplägg och härlig stämning som verkligen kan fängsla mig totalt. Jag känner mig sjukt optimistisk, trots de enormt stela ansiktsanimationerna. Av den anledningen hoppas jag att dialogerna inte är lika långa som i demot.

Reckoning släpps för övrigt redan nästa vecka och nedan kan ni se lanseringstrailern. Passa också på att testa demot om du inte gjort det. Inte minst för att få tillgång till ME3-vapnet!

För ett tag sedan läste och skrev jag om en undersökning kring hur en traditionell gamer ser ut idag. Det som förvånade mig var att hardcore-spelaren, som var den dominerande gruppen (37 procent) rent storleksmässigt, representeras av kvinnor och män som är mellan 36 och 45 år gamla.. Hälften i den gruppen hade enligt undersökningen barn.

Nu har jag en bit kvar till 36, okej inte så långt, men jag känner att jag ändå passade in på beskrivningen. Jag har barn, spelar minst en gång i veckan, spelar mest ensam, föredrar action och äventyrsspel – precis som majoriteten i hardcore-gruppen. Väldigt få av ”oss” spelar tydligen online.

Jag funderade lite över vad det beror på och kom ganska snabbt fram till att det antagligen är för att livets timmar inte riktigt räcker till när man hamnat mitt där uppe i ekorrhjulsperioden. Det är så mycket annat som tar tid. Jobb, barn, boendet. Så vi spelar när vi har tid, fokuserat men kanske under kortare perioder. På grund av det här finns det också därför en genre som i alla fall i mitt liv får stryka på foten, trots att det är en av mina absoluta favoritgenrer. För när ska jag ha tid och ork att engagera mig i ett MMO?

Jag brukade älska att engagera mig i spel som World of Warcraft, Star Wars Galaxies och flera andra onlinespel. Jag lade ner enormt mycket tid och energi på att bli bra, vara förberedd, dra mitt strå till stacken. Jag kunde spendera hela dagar med att bara glida runt och förbättra min karaktärs förutsättningar. Men när jag nu inte har den tiden känns spelandet i sig ganska meningslöst och jag blir enbart stressad över att jag inte hinner vara så engagerad som jag vill.

Star Wars: The Old Republic är mitt senaste MMO-test. Och jag älskade spelet från första början. Det är fint, stämningsfullt och helt klart så mycket Star Wars som jag hade hoppats på. Men efter en konversation med @GeekySwede (på Twitter) som idag föreslog att Old Republic borde ha varit ett Open World-spel istället för ett MMO, så önskar jag verkligen att det hade varit sanning. Förnär jag tar mig an ett MMO känns det numera överväldigande. Jag vill engagera mig mer än vad jag egentligen har tid med och när jag sedan tar paus ett par månader för att testa andra spel så känns det helt enkelt onödigt att det ligger en månadsavgift och tickar. Det kanske låter snålt, men fenomenet stressar mig.

För mig är grejen med MMO-spel att komma till End Game, att vara del av något storslaget och att göra det tillsammans med andra människor. Och hela den tanken faller lite när man bara hinner spela sporadiskt. Det är synd, för jag känner att jag missar en hel del riktigt bra spel. Just nu svider det lite i hjärtat när jag tänker på just Old Republic som jag så gärna vill spela men känner att jag inte har tid med. Dels för att det aldrig kommer att ta slut och dels för att jag har flera andra spel som lockar samtidigt. Kanske är det oändligheten som jag inte riktigt klarar av och känner att jag hinner med.

Så tänk om Old Republic hade varit ett avslutande Open World istället för ett MMO. Då hade jag kanske känt att det var mer logiskt att ta upp, lägga ned och ta upp igen. För jag vet att jag någon gång kommer att ha tid att avsluta det. Nu blir det övermäktigt.

Mass Effect-nörden i mig slog i taket när den såg den här modellen av m-8 Avanger Assault Rifle. Galet grym. Tänk att ha den hängandes på väggen hemma. Sweeet! Värdet är tydligen 4 600 kronor. Fast det är irrelevant i sammanhanget. Den hade varit lika cool om den kostat 300 kronor. Fast jag antar att prist även bidrar till en mer verklighetstrogen känsla när man håller i den.

Kan ju passa på att tipsa då om att den går att vinna om man förhandsbokar spelet hos Game.se eller CDON.com.

Förresten, det är fasen inte långt kvar tills spelet kommer. Inte långt alls. Så jag har börjat förbereda mitt spelande för att känna mig förberedd. Först ska jag ta mig igenom FFXIII-2 som jag hoppas trillar ner i lådan snart. Det släpps ju på tisdag fredag och jag har bokat spelet tillsammans med en Level-prenumeration. Med andra ord borde jag ta mig igenom Alan Wake innan tisdag. Helgprojekt!

Efter FF räknar jag alltså med Mass Effect 3 och därför får gärna Blizzard skjuta upp releasen av Diablo III så att jag kan ta mig an det i lugn och ro efteråt. Grejt med ett så grymt spelschema inplanerat. Den här våren ser awsome ut!

Den här texten innehåller spoilers!

Jag märker att hon inte riktigt litar på mig, polisen som hjälpte mig bort från skogen. Hon tycker att jag verkar märklig. Och jag kan inte berätta sanningen. Jag måste få hjälp från annat håll, eller klara det hela på egen hand

Barry. Ja, jag möter upp med Barry – min agent. Och han tycker helt ärligt också att jag är galen. Att jag blandar ihop fantasi med verklighet. Men jag försöker bara få honom att förstå, att det är på riktigt.

När vi väl fått tag på en ny plats att bo på lämnar jag honom bakom mig. Jag måste leta reda på min fru. Jag måste möta upp med de som kidnappat henne.

Mörkret faller runt Barry och stugan som jag lämnar bakom mig när jag åter igen beger mig in i den dimmiga skogen.

Jag börjar få kläm på det här spelet nu. Jag hoppar inte högt VARJE gång det kommer en fiende. Och jag börjar på allvar lära mig att hushålla med så väl ljus som ammunition. För ibland räcker det inte till, och jag dör.

Det enda jag verkligen hatar är de skuggfigurer som rusar emot mig. Obehagligt och jobbigt.

Jag letar mig vidare genom skogen på väg mot den som kidnappat Alans fru. Berättelsen känns fortfarande förvirrande, för vad är egentligen verklighet och vad är fantasi? Allt är så konstigt. Jag tar mig över lite omkullfallna trän, lyckas ta mig över en flod med någons sorts primit lift, och så vidare ut i nästa del av skogen. Mörkret tycks aldrig ta slut.

När jag äntligen når fram till kidnapparen känns allt förgäves. Jag får inte veta vart Alans fru är och när kidnapparen framför sina krav knyter det sig i magen. Alan ska skriva klart boken, boken som han inte vet vad den handlar om. Som han inte vet hur han ska gå vidare med.

Jag tar mig tillbaka genom skogen mot huset och Barry, för jag måste försöka. En bil tar mig framåt lite snabbare, men skuggfigurerna gör mig nervös och jag kraschar mot några trädstockar. Skit. Till fots tar jag mig sakta längs den mörka grusvägen upp mot huset. Då ringer Barry.

-Fåglarna här hålller på att gå helt Hitchcock på mig. Skynda dig!

Jag rusar det sista biten och möts av en kaskad fåglar som attakerar huset. Ta död på fåglarna blir mitt nya uppdrag. Eh, va? Hur då? Jag vevar frenetiskt med lampan och försöker lysa sönder dem. Men det går sakta. Jag skjuter några skott, men de är för många. Jag känner mig helt överväldigad och panikslagen. Till slut ger jag mig ut på gräsmattan, mitt bland fåglarna och viftar i panik ficklampan kring mig. Precis när jag tror att mina sista krafter ska ta slut försvinner fåglarna och allt blir lugnt. Så lugnt, så stilla. Och jag andras tungt.

Alan måste skriva, men ingenting kommer ner på pappret och jag inser att det här inte kommer att sluta något bra. Hans skrivkramp kommer att leda till att jag får lida mer i skogen. Som tur var ljusnar det och när skuggorna håller sig borta känns allt lite bättre.

Plötsligt får Barry ett samtal om att de saknad sidorna i manuskriptet har återfunnits. De finns hos Rose. Tack gode gud. Barry lägger på och kameran zommar ut… ut från en Rose som talar mekaniskt i telefonen. Rummet hon står i är mörkt och i skuggorna hörs en kvinnoröst säga: Bra Rose… Min mage knter sig igen.

Fortsättning följer…

Del ett hittar du här!

Jag har alltid tyckt att det är tråkigt att det inte pratas mer om spel i radio. Och då menar jag inte podcasts utan i marksända radiokanaler. För det finns ju faktiskt många som ännu bara lyssnar på radio den gamla hederliga vägen.

Nu har vi ju faktiskt (äntligen) P3 Spel som gör sitt i P3 precis som Radiogamer så kör hårt i Radio 1. Men på lokal nivå tror jag att glesare bland spelsändningarna.

Därför tycker jag att det är extremt kul att få vara med och speldebutera i Radio Gotland idag. För vad jag vet har man aldrig låtit spel få något regelbundet utrymme där.

Programmet heter Gilla fredag och varje vecka i cykler om fyra är en gäst med och pratar inom ett specifikt område: spel, lyssnande, tittande och bling bling. Och jag representerar spelbiten. Idag är det första gången jag är med och sammanlagt kommer det att bli ett antal tillfällen under våren, ungefär var fjärde vecka.

Sjukt roligt.

Temat idag är mobila spel. Jag tänkte helt enkelt avdramatisera det här med spelande eftersom så många icke insatta förknippar ordet spel med inbitna gamers som sitter och nöter framför en dator. Men spel är så mycket mer än bara AAA-titlar.

Är ni nyfikna ska ni ratta in Radio Gotland (sänds online såklart) klockan 17.00. Jag lär dyka upp under första kvarten någon gång. De finns även att lyssna på i efterhand.

Edit: Och här har ni direklänken

Go spel!

Jag ramlade över den här videon idag. Helt fantastiskt fint, om man gillar My Little Pony alltså. Eller om man tycker att drakarna i Skyrim är för läskiga.

Jag måste ju erkänna att det här inte är en mod jag skulle ladda ner själv om jag nu hade PC-versionen av spelet. Men samtidigt är det kul att folk gör lite mer galna grejer än att bara fixa snygga texturer.

Är ni intresserad av mer seriösa moddar så har har förresten pcgamer.com listat de 25 bästa moddarna till just Skyrim och i slutet av januari kommer Bethesda att släppa ett nytt verktyg som ska underlätta för kreatörer att skapa ännu mera. Personligen önskar jag att Bethesda skulle sno den här kartmodden rakt av. Den zoomar in från standardvyn ända ner till gatunivår. Sjukt läckert och perfekt för mig som gillar detaljer.

Men, åter till My Little Pony. Here we go!

Och medan vi är inne på My Little Pony tänker jag av ren djävulskap posta den här My Little Pony-låten. Men akta er, den sätter sig på skallen :p

Ibland känner jag verkligen att det är sjukt tråkigt att jag bort så långt från Stockholm. Kanske inte geografiskt, men att ta sig från en ö är ett riktigt meck. Och just nu är det ett sådant tillfälle. Den 18-19 februari, alltså om ungefär en månad, kommer Gamer Meetup att äga rum i fryshusets lokaler i Stockholm. Det är första gången eventet anordnas och det kommer att vara en del olika evenemang som går av stapeln under de två dagarna, bland annat en liten mini-retromässa.

Jag är med andra ord sjukt avundsjuk på alla som har möjlighet att ta sig dit för lite trevligt gamerhäng och jag står nu i valet och kvalet om jag ska stänga ner Twitter de två dagarna eller få min dos därigenom. Vi får se. I vilket fall, senormt trevligt initiativ och jag hoppas att det blir lyckat.

Är nu sugna ska ni hålla koll på mässans hemsida, gamermeetup.se.

Ja, då har MSI-debatten blossat upp igen. Ni vet den där debatten om att datorföretaget MSI i höstas försökte anordna en tävling på Facebook där unga kvinnor (18-25) fick delta genom att skicka in en bild på sig själva i hotpants. Den som vann skulle få vara Booth Babe i MSI:s bås på Dreamhack.

Det skrevs mycket kloka synpunkter då debatten begav sig och många av oss som tyckte att det här var en ytterst osmaklig tävling av MSI, som bara spär på den objektifiering som redan översvämmar samhället, fick utstå en hel del rage och påhopp. Moralfeminister är vi tydligen allihopa. Fula feminister dessutom vilket ironiskt nog bara ännu tydligare visar hur viktigt utseendet är idag och hur både kvinnor och män bedöms utifrån hur vi ser ut mer än vad vi är och gör.

De enda som klagar på sånt här är tjejer som är för fula för att kunna bli boothbabes själva.
Tror inte direkt att brudarna som ställer upp känner sig kränkta, så varför ska du bry dig? Det är tjejernas val, och jag tror inte att någon kille tackar nej till att se en vacker dam stå och visa upp sig.
Sluta gråt för att du är ful, det är okej att vara ful också. Men då vill ingen se dig utan kläder

- Kommentar på Xboxflickan.se

Måste vara trist att vara moralfeminist. Ni kanske vann striden mot MSi men vi grabbig grabbar finns kvar. Vare sig ni vill eller inte. Lite roligt är att ni inte ens kan hålla sams i de egna leden. Men sådan är feminismen och feministen. Och du och xboxflickan kan hålla handen och sjunga ”ooo tjejer” i era röstrumpor.

- Kommentar på mitt inlägg om MSI när det begav sig

Anledningen till att debatten nu blossat upp igen beror på att Thomas Wiborgh på Loading valt att ta upp ämnet igen. Främst dissekerar han en krönika skriven av Tove Bengtsson som publicerades i Svenska Dagbladet i oktober förra året och i grova drag handlar den om att allt inte är svart och vitt, att det finns en gråskala i ämnet och att objektifiering inte behöver vara något negativt. Att det inte behöver vara fel att objektifiera en kvinna som agerar Booth Babe eftersom hon sedan kan kliva ur sin roll och efter det egentligen bara är en attraktiv kvinna precis som vilken som helst.

Är det då inte fel att den unga kvinnan, ens för ett ögonblick, objektifieras på det här sättet? Jag tycker inte det.

Booth baben är – i just denna begränsade roll, i detta ögonblick – en del av ett stort maskineri bestående av fotomodeller, programledare, värdar och värdinnor, artister och skådespelare, som alla anspelar på sin skönhet eller utstrålning för att sälja någonting. De omges av musikvideor, parfymannonser, stortavlor, livsstils-tv, bloggar och modemagasin. Överallt vältrimmade figurer, halvöppna munnar, tuperade hårmanar, höga klackar, spända muskler.

- Thomas Wiborgh

Men, jag känner att Thomas, och alla andra som ser på saken på samma sätt, missat en väsentlig del i debatten. Det handlar inte om att det är synd om kvinnan som står där i underkläder på ett mässgolv och objektifierias. Det handlar inte om att det är fel att killar vid just det specifika tillfället står vid en monter och dregglar mer över någon som visar en massa hud än över spelen de ska representera. Nej, det handlar inte alls om det utan det handlar om vad objektifiering gör med samhället och synen på människor och ideal.

Wiborgh säger själv att han ser objektifieringen som något underhållande, lekfullt och tillfälligt. Och just där på mässgolvet när en Booth Babe står där och blir objektifierad så är det kanske tillfälligt och lekfullt. Inget som någon egentligen tar på allvar. Men i det stora hela bidrar fenomenet med att porträttera snyggt och sexigt för att det säljer till att skapa en onormal samhällssyn på vad som är sunt ideal och vad som är normalt.

För vi påverkas.

För mig handlar det här inte om att halvnakna kvinnor på en spelmässa får mig att känna mig ovälkommen. Jag skiter i om och jag inte är välkommen. Jag är här ändå. Nej, för mig handlar det om att den objektifiering som oftast görs i dagens samhälle, i reklam, i filmer, i spel, i musikbranschen etc. bidrar till att miljontals människor där ute går omkring med dåligt självförtroende och en känsla av att aldrig räcka till, att aldrig leva upp till idealen.

Allting dras till sin spets i dagens samhälle. Du är aldrig snygg nog, smart nog, framgångsrik nog. Och objektifieringen bidrar i stort till det förstnämnda. Just därför är den så onödig och just därför bör den motarbetas.

Att flickor i hög utsträckning brottas med problematiska förhållningssätt till sin kropp är ett väl etablerat fynd inom forskningen. Ett normativt kroppsmissnöje har myntats som begrepp för att spegla en samtid där det är mer regel än undantag att unga kvinnor rapporterar att de är missnöjda med hur de ser ut. I en pågående longitudinell studie, som drivs av professor Ann Frisén vid Göteborgs universitet, uppger till exempel var femte flicka redan vid 10 års ålder att hon tycker att hon är för tjock. Vid 18 år hade denna andel ökat till nästan hälften av flickorna. Närmare 70 procent uppger dessutom att de ofta eller alltid laborerar med maten eller tränar för att förändra sin kropp.

- Debattartikel i GP skriven av Carolina Lunde, Fil Dr, Forskare och lektor vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet

Kanske är det svårare för män att förstå problematiken eftersom de inte blir påverkade av objektifieringen och de rådande kroppsidealen i samma utsträckning som kvinnor, även om objektifieringen av män också ökar med påverkad självbild som resultat. För hos kvinnor är det här med att vi ska vara fina, duktiga och lydiga en del av uppväxten. Vi behandlar flickor och pojkar olika där flickor oftare blir uppmärksammade för sitt utseende och för att de hjälper till medan pojkarna uppmärksammas när de busar och är framåt (- Föreställningar kvinnligt och manligt, umo.se).

Många som argumenterar emot problematiken med objektifiering har argumentet: sex säljer. Japp, precis så är det. Sex säljer och är därför en enorm framgångsfaktor i reklam- och underhållningsbranschen. Det finns en anledning till att musikartister, modeller, programledare och ja, boothbabes är snygga. För sex säljer. Men till vilket pris?

Jag vill inte se min dotter växa upp i ett samhälle där hennes utseende betyder mer än hennes förmåga att skapa, tänka, åstadkomma. Jag vill inte att hon ska behöva dras med skeva kroppsideal och börja prata bantning när hon är tio år. Jag vill inte att hon ska börja tänka på skönhetsoperationer när hon är 15. Men risken är stor, för samhället sätter idag en enorm press på unga kvinnor (och i allt större utsträckning unga män) att leva upp till de ideal vi skapar genom just den här objektifieringen som endast är till för att vara ”lättsam, lekfull och tillfällig”.

Så om vi bara kan lyfta blicken lite och se bortom det där med att det ytliga kan vara roligt ibland och försöka gå djupare och se på konsekvenserna av objektifieringen, ja då skulle vi kanske komma någon vart med de grundläggande problemen och få en ökad förståelse för varför vi ”moralfeminister” fortsätter att bli upprörda.

Läs också inlägg av Elin Ekberg, Mats Nylynd och Discordia i ämnet.

Sedan den här texten påbörjades har Thomas Wiborgh också skrivit en uppföljare där han bemöter en hel del av kritiken han fått sedan igår. Där säger han att han mer än något annat efterfrågar mångfald och att han anser att kraven i samhället och orättvisorna mellan män och kvinnor, vackra och mindre vackra är sjukt. Men samtidigt ser han fortfarande inte objektifiering som ett problem eftersom han själv kan filtrera bort den här han vill. Problemet är snarare att objektifieringen inte är jämställd och att det hela skulle bli bättre om även män objektifierades i samma utsträckning. Men det är inte DÄR problemet ligger. All objektifiering bidrar till felaktiga ideal och försämrat självförtroende. En övervikt av objektifiering av kvinnor ökar DESSUTOM skillnaderna mellan hur män och kvinnor uppfattas i samhället och hur deras roller i samhällsstrukturen fördelas.

Wiborgh säger att bara vi även lyfter fram det som inte är normen så är den andra delen okej att ha kvar. Den är ju bara lekfull och tillfällig. Kanske för Wiborgh och alla andra som har samma uppfattning. Men inte för de människor som får sina liv förstörda för att de inte kan nå upp till de ideal som råder.

Jag hoppas att ni inte har missat att demoversionen av Final Fantasy XIII-2 nu finns ute på både PSN och Xbox Live (endast för guldmedlemmar). Jag tankade hem det igår och slutförde det nu för bara en liten stund sedan. Så medan jag har intrycken färska i huvudet tänkte jag passa på att plita ner dem.

För det första kände jag mig verkligen som hemma när jag startade. Jag har länge funderat på att spela om FFXIII men har inte tagit tag i det på grund av tidsbrist. Det känns ju ändå ganska onödigt att spela om ett spel som tar 100 timmar när det finns andra spel jag inte ens påbörjat. Men när nu tvåan kommer är det precis som att jag är tillbaka igen men med ett nytt äventyr att sätta tänderna i.

Nu har det dock skett en hel del förändringar i spelet som ändå får det att kännas nytt, fräscht och faktiskt initialt bättre än föregångaren. Det känns direkt att spelet är friare och inte lika linjärt som tidigare. Bara en sådan sak som att du hoppar själv (borde ju vara hygienfaktor) känns uppfriskande. Men dessutom är ytorna större och du kan springa mycket mer som du vill. I alla fall i den här ganska korta demoversionen.

Striderna är också förändrade till viss del även om grunden är densamma. Det fungerar tyvärr fortfarande onödigt bra att bara trycka på autoattack och här borde Square Enix faktiskt tvinga spelarna att själva välja vad som ska utföras. Det skulle hela spelet tjäna på. Däremot känns bytet mellan de olika paradigmskiftena mycket  snabbare liksom möjligheten att byta huvudkaraktär under striden. Förvånande nog uppskattar jag också de Quicktime Events som stoppats in även om de i demot är väldigt enkla. En snabbtitt på vad som komma skall visar dock att det blir knepigare framöver.

En annan nyhet är möjligheten att plocka med monster/fiender i sin grupp och använda dem i striderna. Monstren är inte bara en del av din paradigmstrategi utan har också en egen mätare som fylls upp under striden och som kan användas för att utlösa specialattacker. Ännu en mätare att hålla koll på med andra ord förutom den kvarvarande Gaguemätaren som gör att du gör mer skada när den är full.

Den sista nyheten som jag kunde hitta i demoversionen var minispel som i det här fallet bestod av ett enklare pussel där den nya karaktären Noel fick springa på en bana och plocka kristaller i rätt ordning. Men minispel är aldrig fel för att bryta av lite och jag hoppas de används väl i spelet och inte stoppats in bara för att.

Sammantaget kan jag bara säga att det är ett givet köp för mig som älskade FFXIII. Trots att första bossen i demoversionen kantades av smaklös och malplacerad rockmusik så kändes resten av det som gick att spela lika stämningsfullt som jag hade hoppats och nu är det bara att räkna ner dagarna till releasen den 3 februari. Jag menar, det finns en anledning till att min plånbok ser ut som den gör!

Det verkar som om Bioware har lyssnat på sina fans angående den bishoujo figurine som skapats av Liara från Mass Effect-serien. För när den första modellen togs fram blev det ramaskri. Istället för den coola och smarta Liara fick vi nu se våp-liara med gigantiska bröst. Något som jag själv reagerade starkt på.

Okej, jag är helt med på att dock-serien har sitt speciella utseende, att det är manga- och animeinspirerat och att det handlar om söta flickor. Men det finns betydligt vackrare och mindre porriga tolkningar bland kreationerna i serien och att då porra till en karaktär som i spelet framställs allt annat än porrigt är i mina ögon helt fel.

Men nu har i alla fall dockan ändrats och Liara kommer att få betydligt mindre bröst jämfört med ursprungsmodellen. Typ från D-kupa till B-kupa eller något liknande. Dock fortfarande med en iögonfallande urringning. Bra att Bioware lyssnade på fansen men tråkigt att de inte vågar tänka om helt och låta Liara vara Liara utan att sexualisera henne.

Kanske känns det onödigt att bli upprörd över en docka. Men jag måste åter igen påpeka att det är så onödigt att göra allt porrigt bara för att man kan. Och när till och med fansen säger ”rör inte vår Liara” så borde man kanske tänka på att följa framtoningen karaktären har i spelet istället och sedan passa på att göra avklädda dockor på redan avklädda spelkaraktärer istället om man nu måste. Fullkomligt mer logiskt.

För några dagar sedan fick jag en liten summering över året från WordPress, så jag tänkte dela med mig av den till er. Alltid kul att göra lite bokslut.

Bloggen 2011:

• 90 000 sidvisningar
• 81 nya inlägg vilket för upp summan till 928 inlägg
• 10 oktober var bloggen mest besökt med 941 visningar
• Besökarna hittade hit i första hand från Twitter, Facebook, techper.se, kistamässan.com och bloglovin
• Besökarna kom främst från Sverige men även UK och Norge i stor utsträckning

Mer info hittar ni här!

Jag vill passa på att tacka alla som läser och kommenterar <3

Jag känner mig faktiskt ruskigt peppad inför spelåret 2012 och bloggen kommer att leva på. Förhoppningsvis kan den till och med bli ännu bättre under nästa år.

Passa gärna på att lämna förslag på vad ni vill läsa mer om. Fler dagböcker? Gästbloggar? Spelintryck? Dagligt svammel?

Utan er som läser är min blogg ingenting. Tack!

Glöm inte att ni också hittar mig på Twitter, Facebook och Google+

Den här texten innehåller spoilers.

Dimman sänker sig ner över den ödsliga vägen. Det är kallt och rått och fullständigt tyst. Det känns som om tiden har stannat, som om alla människor har försvunnit. Ödsligheten är så påträngande att det blir kvavt.

Jag rör mig framåt mot den nedgångna bron som ser obehagligt smal ut. Murkna brädor, mörka skuggor, grova rep. Men jag vet att jag måste passera den. Jag vet att jag måste vidare. Andningen är tung och benen stumma. Springer, springer, springer. Flämtar. Det går saktare och saktare. Orken tryter och hjärtat bultar. Bilden som flimrar framför mina ögon är så otäck, så surrealistisk. Mannen, den döda mannen på vägen. Mitt fel… Mitt fel…

Rösten bakom mig kommer så oväntat att jag för några ögonblick tappade balansen.

- How does it feel to be killed by your own creation?

Det ihåliga skrattet skickar en rysning ner längs min ryggrad och blodet fryser i mina ådror. En enda tanke i huvudet: Jag vill inte dö!

Inledningen i Alan Wake är så intensiv, så obehaglig, så levande. Jag kastas in ett mysterium där huvudpersonen är en författare som på något märkligt sätt upplever en surrealistisk berättelse där en massa skuggfigurer drivna av mörkrets makter försöker döda honom. Han förstår att han drömmer men inte varför drömmen är så verklig. Eller är det en dröm?

Uppvaknandet är bryskt men skönt. Alan Wake befinner sig på en båt tillsammans med sin fru Alice och det är ljust. Solens strålar speglar sig i det glittrande vattnet. Bergen tonar upp sig framför dem och luften är ren och klar. Skuggorna från den onda drömmen är snart borta och den lugnande atmosfären känns skön. Kanske är det inte så farligt det här ändå.

Jag vaggas in i ett lugn där jag helst vill stanna. Minnena från de mörka vålnaderna skrämmer mig och jag vill inte möta dem igen. Men det dröjer inte länge innan jag inser att Alan Wakes mardröm precis har börjat. För stugan som de har hyrt visar sig inte vara så lugn som Alice trodde. Även där ruvar hemskheter och när mörkret faller är Alan åter omgiven av farliga skuggmänniskor med yxor som försöker ta hans liv. Det enda som kan rädda honom är ljuset och det krampaktiga taget kring ficklampan gör att hans knogar vitnar.

Berättelsen känns förvirrande. Jag vet inte vad som händer, Alan vet inte vad som händer. Men ändå är allting fullständigt fantastiskt spännande. I ena stunden verkar allt vara en mardröm, men det hemska och onda blir åter igen verklighet när Alan och Alice kraschar med bilen i vad som först verkar vara en ny mardröm men som är på tok för verklig för att vara fiktion. Skräcken sänker sig åter igen ner över det dimmiga landskapet. Alice är borta och Alan måste finna hennes kidnappare. Det enda som betyder något är hon. Men skuggorna från det undermedvetna försöker envetet att hindra Alan och medan jag manövrerar honom genom skogen och förbi alla hinder och fiender så ligger obehaget tätt över min bröstkorg.

Lättnaden när jag slutligen når fram till en bensinstation och kan larma polisen är fysisk. Men för Alan är det inte lika enkelt. Han vet att han måste hitta Alice och att han måste göra det själv. För hur ska någon kunna tro på hans berättelse. Hur ska någon förstå att gränsen mellan fiktion och verklighet är så utsuddad att han själv inte vet vad som är på riktigt och inte. Hur ska de förstå att det faktiskt fanns en stuga där mitt ute i sjön. En stuga som Alice hade hyrt för att han skulle få viljan och lusten att skriva tillbaka. Och hur ska Alan själv kunna smälta det faktum att stugan inte finns kvar när polisen kör honom dit. Borta. Som om den aldrig funnits.

Och så är det den där mystiska damen…

Releasen närmar sig med stormsteg. 9 mars är det dags och jag sitter här med en nästan outhärdlig pepp. En pepp som gör mig lite nervös. För tänk om spelet inte kommer att leva upp till mina förväntningar. Tänk om det blir för mycket action och för lite story. Tänk om slutet blir ett antiklimax. Tänk om…

Jag har stora förhoppningar om att Mass Effect 3 kommer att vara den ultimata avslutningen på en ruskigt bra spelserie och av det jag testat talar det mesta för att det kommer att bli ruskigt bra. Men jag har bara sett multiplayer och lite enstaka gameplay. Jag har inte fått någon som helst uppfattning om hur Bioware har lyckats med storyn – och det är ju faktiskt den som gör i princip hela spelet. Bra stridssystem i all ära, men om inte storyn finns där är Mass Effect ingenting.

Så jag sitter här och är nervös. Nervös över att mina förväntningar inte ska infrias och samtidigt nervös för att det ska vara så ruskigt bra att jag  helt enkelt blir ledsen när serien tar slut.

Jag undrar i mitt stilla sinne om det egentligen är bra att peppa så här fanatiskt över ett spel. Det kan ju inte vara hälsosamt. Jag menar, så fort jag ser en ME3-rubrik bland nyheterna så kutar jag dit. Hjärtat dunkar. Fan, låt nu tiden gå fort!

Och förresten Bioware… vart är den utlovade trailern med fem shep?

Bilden ovan är för övrigt helt färsk och visar bland annat en ny fiende. Fet!

Eftersom det var så länge sedan jag videobloggade så tänkte jag göra ett litet ryck. Det är endast filmat med min iPhone så det får ni stå ut med. Ett av mina många nyårslöften är att vara mindre pretentiös så det tänkte jag infria med råg idag. Tjing!