Pranayama i Rom

Hon sa;

2016-09-30T08:43:00.004+02:00

jag är trött.
Han sa; jag är tröttare.

Hon sa; jag vet inte om jag fixar detta mer.
Han sa; låt bli.

Hon sa; jag tror jag flyttar.
Han sa; vartdå? Till Sverige?

Hon sa; ja, kanske fast inte än.
Han sa; när?

Hon sa; sen.
Han sa; ?

Hon sa; fast först flyttar jag bara till Wordpress.
Han sa; får jag komma och hälsa på.

Hon sa; ja, så ofta du vill!

Väntrums tankar

2016-09-27T19:08:00.000+02:00

Här sitter jag igen. I ett väntrum. Italien är proppfullt med väntrum.  Jag är spyfärdig på all denna väntan. Vem skulle ha kunnat tro det? Såg mig själv som en "vänteexpert". Tänkte att jag skulle kunna skriva det på mitt cv. Ha, cv ! Det var ju en uppmuntrande tanke. Vad ska jag med meriter och göra. Det behöver man inga om man ska sitta av sin tid i bidan  på allsköns läkare.   Magen knorrar.  Baren är på två stegs avstånd...nej, jag kan ändå inte få ner något i matväg  just nu. Borde svara på ett mail men är förlamad. Kan bara skriva tankar. Mina tankar. En grönklädd kommer ut. Fel kirurg! Kan bara hoppas att han var på samma operation som min plastikkirurg. Att jag snart får lämna den här, obekväma,  soffan och bli: lugnad/nerplockad på jorden /sparkad i rumpan eller vad tusan som helst. Bara få veta räcker. Nu! Grönisen går, efter att ha talat en stund med några människor i baren, givit en man en klapp på axeln. Min läkare syns inte till.

I nära en timme väntar jag.

Så dyker han upp. Han är inte grönklädd men blå. Jag kan aldrig lära mig det där med färgerna. Vem har vilken färg? Finns det regler för det?

Idag ser han ut som en plastikkirurg ska göra solbränd och fräsch.

Lite mindre dubbelvikt...fast bara lite.

Medan han är på väg bort mot mig tappar han glasögonen i golvet.

Så mänsklig. Så okirurgisk.

När vi äntligen hittar ett rum som han kan undersöka mig i lugnar han mig.

Fläcken beror inte på läckande protes.

Däremot får jag en medicin mot hårdheten.

Mitt dåliga bröst är stenhårt.

Nu ska jag ta det  i en månad och massera tutten undertiden.

Lugnet sänker sig över mig och jag säger hej till växten som varit mitt sällskap i väntrummet.

Dumma tankars söndag

2016-09-25T15:40:00.001+02:00

Sitter där igen.

Blicken fastnar på fötterna.

Benen som är så smala att det gör ont att se dem.

Både ben och fötter som slutar vilande på konstböckerna.

Kvinnan som inte längre verkar veta att hon är en kvinna, men som äger de där benen och fötterna, var intresserad av konst.

Vad kommer mina fötter att sluta på?

Barnpedagogikböcker?

Musikböcker?

Skönlitteratur?

Vet hon om detta, kvinnan, att hon hånas på detta vis?

Bryr hon sig?

Hur kan ett hjärta som sades vara i så dåligt skick tåla detta?

Hånet, kroppen som inte vill, tänderna som ruttnar...

Vad är det för mening?

Hur länge ska det fortgå?

Kan man kämpa emot att hamna så här?

Finns det någon form av rättvisa?

Jag vet inte.

Bara att mitt huvud är fullt av tvivel idag.

Ber om att få vara arg.

2016-09-22T15:54:00.002+02:00

Åtminstone idag.

Imorgon kanske det är över.

Kanske.

Var på onkologkontrollen i morse.

Allt väl.

Cancern håller sig undan.

Jag frågar om den stora röda fläcken på otursbröstet.

Onkologen blir nervös.

Ber mig tala med kirurgen som satt in implantathelvetet.

Det har jag redan gjort.

Han ska ringa tillbaka.

Enligt mannen, som idag var med, uttalar sig läkaren mellan raderna om att jag måste opereras igen.

Att han redan förstått, det som gynekologen inte alls fattat eller låtsas om, att min jäkla förbannade sablars silikonkudde läcker.

Det här, om det är sant, är inte rättvist.

Inte på något vis.

Uttryckte mig mycket tydligt, när jag bad till högre makter, om att få slippa ytterligare operationer.

Jag har inte gjort någon jäkla skönhetsoperation som jag måste ångra genom denna, om onkologen har rätt, olycka.

Jag gjorde vad jag borde för att slippa se till hälften helt platt och till hälften halvt platt ut...

Gggggrrrr!!!

Väntar på att kirurgen ska ringa.

Hoppas att han inte ska göra det.

Nej, nu var jag barnslig och ologisk och oyogisk och allt.

Klart jag måste träffa honom!

Förhoppningsvis på måndag.

Idag är jag alltsåledes urilsken.

Inte alls som en FB kompis trodde när jag bytte profilbild.

Inte på långa vägar, utan mycket mycket mera.

Aldrig säga: "jag ska bara"

2016-09-20T16:02:00.001+02:00

Inte ens tänka det ska man om man bor i Rom.

Jag borde ha lärt mig det efter över 23 år här.

Gång på gång trillar jag dit.

Som igår.

Jag skulle bara köra till banken och sen ta en sväng inom bokhandeln för att hämta ut sönernas nya skolböcker som jag beställt.

Allt kalkylerat noggrant.

Trodde jag.

Hade inte tänkt på att det var måndagmorgon efter en kväll med hällregn from Hell.

Däremot hade jag tänkt på att jag inte skulle gå hemifrån innan skolan tvärsövergatan slukat alla ungar och fått föräldrar i bil att försvinna iväg till jobbet så att jag kunde komma i närheten av min bil.

Gick därför lugnt ut strax efter 8.20.

Banken öppnar 8.30.

Bilturen är kort och bokhandeln öppnar 9.

Ha, skulle vara hemma och kunna gå ut med hunden innan han hade hunnit blinka.

Trodde jag.

Bara.

Körde ut från vår lilla gata, nuddade hörnet och ner på stora gatan.

Där var det stopp.

I hicktakt tog jag mig sakta fram och undrade vadihelafriden som hänt.

Ringde mannen för att fråga om det var absolut nödvändigt att åka till just den banken och inte den som låg närmast i stället...

Det var det.

Han tröstade mig med att det var trafikkö överallt.

Precis överallt.

En timme senare och med ett vänsterben som hatade mig var jag äntligen nära banken.

Bara att parkera dök upp i min skalle innan jag insåg att brandmännen som var på plats inte var där för skojs skull men för att ett träd rasat över en bil.

Brandbilarna upptog en hel del av platserna, men det var ju inte läge att diskutera med dem så jag körde runt några varv för att sen klämma in min lilla bil i ett hörn.

Försäkerhetsskull betalde jag parkeringen trots att det inte fanns några linjer.

Trött på att samla böter hoppas jag att denna lilla taktik ska ha varit fruktsam.

På banken fick jag nästa chock; en kassa öppen och tolv personer innan mig.

Bara liksom sitta ner och förbanna att boken av optimistiska skäl låg kvar hemma i vanlig ordning.

Om man nu är så gammalmodig att man använder sig av checkhäften så får man ta detta.

Att bankerna numera är underbemannade för att du ju faktiskt kan ta och använda kort eller kontanter eller trycka på din dator.

Alla utom jag.

Nej, om det är tolv personer, tretton med mig, i kö så betyder det väl att folk behöver få träffa en livslevande människa som kan det där med checker och annat.

Tiden såsade sig fram.

Klockan tickade dock på.

Precis som min parkeringstid.

Optimist igen.

Trodde att bara en timme skulle räcka.

Till slut gjorde den det.

Precis på pricken kunde jag sticka nyckeln i bildörren igen.

Inte heller vid bokhandeln var det lätt att parkera.

Någon hade ställt en bil lite snett och jag fick inte in min bredvid hur jag än försökte.

Ställde min agila vid väggrenen med blinkande ljus.

Skulle bara hämta böcker.

Naturligtvis var det kö där med.

Naturligtvis hade de krångel med skrivaren.

Som tur är har de en dator på lagret också och kunde därför pilla fram min beställning därifrån.

Nära fyra timmar efter att jag begav mig av var jag hemma igen.

Hunden tog emot mig med glädje och talade genast om att han behövde gå ut.

Precis vad jag önskade.

Bara en lite hundpromenad.

Senare letade jag efter bilden på trädet som låg över en bil, jag tog på väg från banken, men den är borta.

Kanske har det aldrig hänt.

Bara inbillning, liksom.

Nostalgiska jag

2016-09-17T18:27:00.000+02:00

Det blir bara värre med åren.

Att bo så långt ifrån sina föräldrar, att man inte bara kan svänga in på en kopp kaffe ibland, känns.

Förr fanns den där lilla taggen kvar när man lyfte från Kastrup.

En skvätt sorg som sen försvann snabbt uppe bland molnen.

Numera finns den kvar.

Jag skulle vilja ta bilen och köra hem till gamlisarna för att kunna spela lite med min far till exempel.

Det var skoj.

Tänk att jag minns det som pinsamt.

Nu är det bara trevligt.

De där visorna som jag sjöng i min barndom.

Andra som min far prackar på mig från hans tid.

Det går lika bra.

Jag får höra att min fars kompis tyckt precis samma.

Att träffas över åldersgränserna blir allt roligare.

Lira lite tillsammans är uppiggande.

Kanske skulle det inte vara så himla kul om vi kunde träffas varje vecka.

Eller så skulle det det...

Skumt det där att jag som borde vant mig vid avståndet nu, efter snart 24 år, ser det som ett stort hinder.

Förmodligen är det den där tiden som bara rusar iväg med oss.

Känslan av att jag kanske inte kommer att ha så många spelningar kvar med min far.

Tanken som jag inte vill tänka infinner sig.

Han har vänner som är svårt hjärtsjuka.

Någon har cancer.

Jag vet, det betyder ingenting.

Bara en massa svammel från min sida.

Min far går bara lite dåligt.

Det gjorde min farmor, hans mor, i tio år säkert.

Nostalgin är kvar.

Den som får mig att känna det som om jag borde ta mitt pick och pack och flytta hem.

Hem?

Livets glada dagar

2016-09-15T14:27:00.000+02:00

Långsamt släpper ilskan och besvikelsen.

Jag MÅSTE låta detta med jobbet vara.

Inte blir jag uppringd för att få veta när jag får betalt för de två veckor jag jobbat.

Det gör inget.

Jag struntar i det.

Pillar med lite småprojekt jag har liggandes.

Ägnar tid åt hunden (det blir han glad för vill jag lova!)

Planerar, men inte för långt fram.

Till kvällen räcker mer än väl just nu.

När vi var på Elba busade Geckoödlorna med mig.

Varje gång jag tog fram kameran gömde de sig.

Mannen som ju förstår min mani gick in och hjälpte till.

Vi fångade dem tillslut!

På bild alltså!

Nu tittar jag i Solöga; Livets glada dagar är här. Lek och njut. Min gåva till dig är att vara bekymmersfri.

Ett steg tillbaka

2016-09-13T16:22:00.000+02:00

Det är inte alls så att jag vill ligga på rygg och skåda himlen hela mitt liv...

men om det skulle vara så, vad skulle det vara för fel på det?

Jag hinner jobba två veckor med gråten i halsgropen.

Det känns utomordentligt rakt åt skogen.

Allt.

Så jag stannar hemma, peppad av en kompis.

Ber att få bli uppringd av min fantomatiska chef.

Jag får tjata lite via mail också för att hon ska förstå att jag verkligen vill tala med henne.

I morse ringde hon äntligen.

Naturligtvis har hon kontraktet klart för signering just precis när jag säger att det får vara nog.

Jag kan inte.

Orkar inte med den rytmen.

Helt enkelt är det så att jag måste ta hand om mig själv och min stympade kropp.

Hon grymtar lite.

Påstår att allt skickats till myndigheterna och så...utan min namnteckning...hallå där!

Nej, jag vill inte ligga still och kolla glador, även om jag tvivlar på att det är glador jag ser i Rom...snarare papegojor...men i allafall!

Men jag vill kunna njuta av livet.

Eller åtminstone inte vara värkande när kvällen kommer, eller värst av allt; vara upptill brädden full av ilska.

Så att medan jag varvar med "kanjagfåkommatillbakasnälla" mail till mina små jobb med röjning i min lägenhet finner jag även tid till molnskådning.

Utan glador förstås.

Helt plötsligt...

2016-09-11T15:59:00.001+02:00

har det gått två veckor.

Drömmer fortfarande att jag tappar barn, låter dem äta sånt de inte bör så att de förvandlas till livlösa dockor som jag försöker få liv i medan resten av personalen skriker på mig.

Önskar mig långt bort.

Vill inte.

Samtidigt letar jag sånger, sagor och andra uppslag för väldigt små barn.

Galen måste jag vara.

Allt känns vansinnigt tungt och segt och det där kontraktet har förvandlats till ett deltids kontrakt åtminstone oralt.

Fast det ska vara deltid bara på pappret.

Jag ska jobba heltid och få ut resten utan skatt.

Ur askan i elden eller så...

Hjälp vad jag är trött på detta!

Fyfarao vad jag är trött på hela italienska systemet!!!

Spyfärdig på alla smarta människor som försöker sko sig själva även då de gömmer sig bakom allsköns ideal.

Än så länge har jag inte skrivit på några papper.

Fast inskolningar håller jag på med för fullt.

Det tär på mig.

Helt klart står det att jag inte längre är 35...eller 45 ens...

Börja jobba heltid när man är 51...

Tokiga människa!

Måste andas djupt.

Försöka hålla ut...

Hålla vackra sommaren i minnet.

Den där semestern som känns som den bara runnit av mig totalt.

Godnatt!

2016-09-06T21:20:00.001+02:00

Trött ända in i benmärgen.

Förstår inte hur man orkar jobba heltid och sen göra allt det där andra också som hör till ett vanligt hem.

Försöker hinna med.

Plus att boka in alla de där läkarbesöken och provtagningarna som stundar inför onkologmötet.

Kröker rygg.

Byter blöja.

Nattar småttingar.

Undrar om jag får något i ekonomisk vinning av detta.

Barnen.

De där underbara.

Skrikflickan som förvandlas framför mina ögon till en kännande varelse som ger bort sin napp till goevandraren (har precis upptäckt hur man går).

Jamen finns det något vackrare???

Försöker suga åt mig allt detta.

Stunderna med övergödda- tvillingarna som bara skrattar när jag verkligen ser på dem.

Behövs det något mera?

Undertiden lär sig mina ungar att ordna sin vardag, laga sin mat, ta hand om vår vovve.

Vill jag egentligen något mera?

Jo, kanske...

Sova.

Kom igen nu då!

2016-09-03T08:13:00.001+02:00

Pendlar mellan "det här ska bli kul" och " det här går aldrig".

Tankar som "detta är precis det jag studerat till" och "detta kan jag inte alls" varvas vilt.

Sover urdåligt på natten.

Vaknar ofta och tänker "vill inte".

Sen åker jag dit och saker och ting rullar på.

Jag har två inskolningar.

En urjobbig.

En superlätt.

Urjobbiga är en tjej.

Superlätte är en kille.

När de där ideerna om att ringa chefen och säga "förlåt, jag tog fel. Ska fortsätta mitt liv som småjobbare och hemmamatte. Kommer inte mera!", då spänner mamman till urjobbiga- tjejen ögonen i mig och säger " du är här på måndag klockan 8,30 när jag ska lämna för att gå till jobbet va?".

Ja, säger jag.

"Tack snälla Marika" säger mamman, som om jag var där för att lugna hennes nerver...

Jo, så är det nog.

För barnen ordnar det sig.

Mammorna har det värre.

Jag har aldrig behövt lämna min nästan ettåring på morgonen med gråten i halsen.

Fast jag förstår.

Superlätte-killens mamman har haft en jobbig egen inskolning på förskolan som hon minns med skräck.

När jag säger att hennes lille kille inte bara krupit runt helt lugnt och studerat hela dagiset men även smakat, med stort intresse, på mellanmålet tillsammans med de andra barnen, faller hon i gråt.

Hon är rörd.

Det här är inte lätt för någon.

Varför går jag omkring och tror att jag har det värst för att jag inte vet vem som ska gå ut med hunden om tio dagar när bufflarna börjar skolan igen?

Vi kämpar alla.

Kan lika gärna ge det här en chans.

Precis som i Sverige

2016-08-31T19:01:00.000+02:00

Varning för ironiskt inlägg!

Exakt som om jag var i Sverige går jag på övergångsställen som är utvisade på likadant vis i Italien som i mitt gamla hemland.

Jag måste söka ögonkontakt med bilisterna istället för att arrogant gå rakt ut i gatan utan att se varken till höger eller vänster, som de gör i Lund.

Om jag inte söker ögonkontakt får jag be till Gud att någon stannar.

Väl över och alldeles hel går jag rakt in i en bil, ~~exakt~~ ~~kanske ibland~~ högst sällan, som man gör i Sverige.

En stor bil (mannen upplyser mig, när han ser bilden, om att det är en Porsche).

Tur att jag är flexibel och varken har barnvagn eller rullstol.

Jag kan trycka mig emellan megabilen och den som står strax bakom.

Som om jag vore i Sverige söker jag mig till grönområden med min hund.

Det gör inte bara jag.

Inte bara hundägare heller.

Många fler hittar mina små, går jag omkring och tror, gömda smultronställen.

De lämnar även sina minnesmärken där.

Tror dock inte att de kommer att hamna i historieböckerna utan bara på min blogg.

Fast det är ju klart att de inte kommer att försvinna på rätt många år ändå.

Ja, ni ser ju att jag inte ska hålla på att jämföra.

Ni ser ju hur himla lika Sverige och Italien är....

jööö!

Ha kaka och äta upp kaka

2016-08-28T09:47:00.001+02:00

Dags att åka hem.

Både vill och inte vill.

Hann bara med en liten del av allt det där jag ville göra.

Listan var kanske för full...

Men nu är det alltså dags att dra.

Som tur är bestämmer sig vädret för att braka på med åska och hällregn.

Det blir lite mindre svårt då.

Lite.

Ska hem och börja ett nytt jobb imorgon.

Både vill och inte vill.

Först ska jag börja klockan 8,30.

Sen 9,30.

Vad menas?

Ska jag smygbörja?

Får jag överhuvudtaget betalt?

Den där förbannade osäkerheten sätter in.

Alla luras i Italien.

Varför skulle en engelska vara bättre?

Hon jobbar ju för italienare...

TILLIT var det ju jag skulle känna.

Okej, gör ett försök!

Kan inte låta bli att tänka att jag skulle vilja ha det där stimulerande jobbet samtidigt som jag vill ha kvar min frihet samtidigt som jag vill ha lite pengar...

Ha kakan och äta upp tårtan???

Börjar med att ladda för hemfärd.

Vi hörs!

Fredagspyssel

2016-08-27T09:01:00.000+02:00

Vi bokade in oss som sista kunderna för dagen hos duktiga systerdottern.

Tur var det för det hela tog tid.

Minstingen har länge talat om att få håret färgat grönt.

Någon ~~ding~~ trevlig liten youtuber har tydligen håret i samma nyans.

Det är bara det att min son har lite mörkare hår och därför fick han lida lite pin.

Jag får vänta länge med min enkla toppklippning.

Hinner bläddra i stort sett alla vecko/frisyr/mode/skvaller och hemtidningar som salongen erbjuder på ett bord.

Hinner studera mina söner och tänka att de är ju snygga ju.

Det får man väl som mamma säga att ens eget kött och blod inte blev så tokigt när allt kommer omkring?

Eller?

Då inga bilder får sättas på nätet av mina ungar längre lånar jag bilder från systerdottern och låter bli de där framifrån.

Håller sen tummarna för att de inte ska anmäla sin gamla morsa.

Sen var det ju också hundens dag igår också.

Salongens egen Lily måste ha undrat varför de där typerna som luktar så gott med hundar av olika slag sitter här så länge.

Fånga glador

2016-08-26T09:38:00.001+02:00

För mig har det blivit lite av en sport.

Att fånga glador med min kamera.

När mannen är med brukar han också dras med.

Denna gång är jag själv i min svåra uppgift.

De svävar där över huvudet på mig.

Jag ser hur stjärtpartiet svänger.

Hur det där höga visslandet.

Kan till och med urskilja ljusbrunt och svart och vitt i fjädrarna.

Nästan ta på dem.

När jag får tag i kameran, och in med rätt program, är de på väg därifrån.

Denna gång är jag beväpnad med mobil också, av modernt slag.

Låtsas som om ingen skrattar, bokstavligen talat bakom min rygg, och klickar på under " jamen sluta retas nedrans kråkor!"

Och då, då lyckas jag.

Inte riktigt som jag tänkt.

Men bättre än andra gånger.

Helande, läkande

2016-08-25T09:26:00.001+02:00

Igår fick jag äran att vara med den här lille krabaten.

Han är elva veckor precis som min fasters valp.

Meningen var att jag, barnen och valpens matte skulle ha promenerat i Ystad en stund.

Efter allt det tråkiga som hänt i Italien kände jag att jag måste till havet.

Havet är som plåster på såren.

Skogen tar liksom hand om dig och lugnar dig.

Havet öppnar och läker på samma gång.

Förlåt om jag är flummig, men jag behöver detta nu.

Valpen som aldrig sett den här typen vatten badade tassarna.

Stora pojken som ville bada och hade badbrallorna på ryggade tillbaka äcklad av alla maneter.

Jag har aldrig sett så många i detta hav.

Antar att de inte bränns som i Italien men inte får man lust att pröva precis heller.

Sen satt vi där på den vita sanden och pratade yoga och meditation.

Och valpen då?

Jo, han grävde världens gropar under bryggan och sedan somnade han där.

Som om han blivit vaggad ungefär.

Jag doppade bara fötterna.

Att sitta där, andas och prata om yoga.

Det hjälper.

Ny dag

2016-08-24T09:21:00.000+02:00

Vaknar till en vacker morgon.

Ger mig ut och ~~springer~~ lufsar för första gången på evigheter.

Det är skönt och jag är glad.

Igår spelade jag med de här två.

Min far och hans vän.

Det var otroligt roligt.

De spelade inte dragspel.

Min fars kompis (till vänster på bilden) spelade piano, min far basgitarr och jag gitarr.

Enkla ackord.

Vackra visor.

Vi hade kul.

Bara kul.

Idag småsprang jag alltså tidigt på morgonen med solen som redan värmde mitt ansikte.

Spelningen igår som värmde hjärtat.

Det var skönt att jogga lite.

Saknar ju mina morgonpromenader med jycken.

Sen satte jag på mobilen.

Över mig kommer jordbävningen.

Mannen har känt av den i Rom.

Borgmästaren i Amatrice gråter i livesändning.

En hel stad som inte finns längre.

Flera av hans vänner ligger förmodligen där under.

Livet.

Upp och ner.

Man har tur att man inte ligger under husrester en dag som idag.

Dras med...

2016-08-23T17:50:00.003+02:00

fast jag försöker styra lite.

Rycks bara in i saker, som en övningsspelning med min far och hans kompis ikväll.

Valpkärlek och skogspromenader.

Helt plötsligt har jag köpt dammsugare bara för att minstingen vill det (alltså såna man äter!)

Det vimlar av tankar här.

Sverige gör så med mig.

Jag är hemma men ändå inte.

Minnena som slåss med nya ideer.

Ingen särskild ordning alls.

Därför är det ganska skönt att bara hänga på.

Hej!

2016-08-22T09:57:00.002+02:00

Idag har jag inte tid med er.

Jag bara måste hälsa på den här lilla sötisen.

Alltså min faster är också söt men hennes nya valp är sååå mycket gulligare.

Så snart jag fått upp min tröge tonåring åker vi.

Trotsar regnet och drar.

So long!

Blå söndag

2016-08-21T16:52:00.002+02:00

Mannen säger att han hör det på rösten när han ringer.

Att jag är lite nere.

Söndagar har den förmågan.

Att dra mig mot marken.

Det finns inget att ta på.

Säga vad som är orsaken.

Ingenting.

Morgonyogan blev också sådär idag.

Halvtaskig.

Kör lite molnmeditation igen.

När jag var liten, och hade sommarlov, låg jag alltid på gräsmattan en stund varje dag och studerade molnen.

Fast då visste jag inte att man kan kalla det för molnmeditation.

Det kan man alltså kalla det.

Dagens roliga

2016-08-20T12:29:00.001+02:00

Jag har glömt lite bort den där galghumorn som jag levde i när jag var ung.

Det inser jag när jag får mig till livs ett gott, bubbligt nästan "kissa på mig"- skratt .

Vi pratar om att vara stel och jag påpekar givetvis att det är yogan som hjälper.

Morsan nekar i vanlig ordning och sträcker upp händerna och visar vilka rörelser hon använder istället.

De är typ...yoga...

Fast jag säger inget.

Vill inte sabba ett magiskt samtal oss tre emellan.

Mor, far och dotter.

När händer det igen liksom.

Mitt i alltihop lyckas hon kasta en känga till farsan.

Om att hon minsann lyckats få bukt med sin kutrygg genom denna lilla gympa, medan han som ingenting gör blir allt krummare.

Då glittrar det till i fars ögon.

Han svarar helt lugnt på bästa brittiska sättet; " Jamen det är bara bra då tar man inte så stor plats i kistan sen!".

Svaret utlöser en serie hypoteser om pizzalådor eller skolådor istället för en dyr kista.

Ja, det är svårt att återge hur förbaskat roligt vi hade och fortsatte att ha med en glasslåda senare på dagen.

Men ni kan kanske tänka er.

Jag kan se den där begravningsentrepenören som tvingas inse att du har en galen klient framför dig som försöker propsa på en låda av papperssort för att den döde ändå inte tar så mycket plats.

Detta och att min köttätande systersons nya flickvän är vegetarian kan jag ha så kul åt länge.

Länge.

Saker man kan göra i Malmö

2016-08-19T13:43:00.003+02:00

Om man råkar befinna sig i närheten av Malmö i slutet av augusti så bara måste man gå på Malmöfestivalen.

Där måste man snirkla runt och kolla in allt. och alla.

Sniffa på dofter.

Lyssna på musik.

Känna att om man vill köpa någon lite sak, som man egentligen inte alls behöver, så kan man det.

Huka för karusellerna och vara glad att ungarna inte verkar varken intresserade av dem eller att man måste följa med upp i någon hiskelig sak.

Köpa något gott att äta som rinner ner över fingrar och kläder.

Köa.

Bli trött på köandet och bege sitt till ett helt vanligt fast alldeles underbart café istället för att köpa det där våfflorna som tycks dra till sig kilometers med folk.

Ha roligt åt att nuförtiden är det ombytta roller med kompisen som är med.

Då för länge sen var man själv en lantlolla som aldrig var i stan förutom när ´samme kompis erbjöd denna smaskighet på en tallrik.

Nu är det väninnan som tycker att det är förmycket bilar, vi kan kanske ta tåg, för att parkeringar finns ju aldrig i storstaden Malmö...och hu vad alla parkerar nära!...

Hon har ju inte varit i Rom.

Har aldrig sett mig krångla mig ur en tajt parkering så att jag knappt själv vet hur det gick till efteråt.

Ja, det och mycket mera kan man göra när man befinner sig på hemmaplan fast ändå inte.

Resa med bufflar

2016-08-18T10:04:00.002+02:00

Innan jag börjar pladdra på vill jag bara understryka att jag naturligtvis är buffelmamman.

Lurar hunden lite grann för att han inte ska se när vi drar ut resväskor genom dörren.

Sen kör mannen oss till flygplatsen.

Ungdomarna är relativt lugna där bak.

Bara en tillsägelse från mannen som följd av något han sett i backspegeln.

Blir lämnade tidigt på Fiumicino.

Inte ens luggage- dropen är öppen än.

I informationsdisken ger de oss numret på checkin disken...ja, det finns inga käcka apparater för väsktags här som i Danmark. Bara för checkin...fast den har vi redan gjort hemma....hmmm!

Nåja vi ställer oss i mini kön som sen bara ökar på och ökar på medan personalen långsamt kommer och försöker tjonga igång de sömniga datorerna.

Det är då mina bufflar kör igång.

Puttar på varandra .

Slåss om att sitta/ inte sitta på resväskan.

Något har kommit ikläm i just väskan.

Det blir till att öppna och försöka trycka in grejerna.

Jag får ett jobbmail som jag väntat på nu i flera veckor och under tiden vrider lilla buffeln om tummen eller nåt på stora buffeln.

Jag svarar på mitt viktiga mail, skriker "sluta för f-n", så att kön blir chockad då jag dittills pratat italienska med mina odjur, samt ringer mannen för att ge honom the good news...jobbet då alltså, inte bråkungarna.

När vi äntligen fått iväg resväskan och begett oss mot säkerhetskontrollen under knuffningar och varierande diskussioner, köar vi igen.

Stora buffeln ordnar med avspärrningsband som inte sitter där de ska.

Som om han var anställd av flygplatsen.

Som om han höll lika stor ordning på sina grejer på sitt rum...

Naturligtvis tutar jag i metalldetektorn.

Inte bufflarna.

Note to self; inte bara inga skärp, skor med spännen utan noll hårspännen också!

Efter odysseen i metalldetektorn med nu helcoola och smått roade bufflar på släp drar jag mot baren.

Äta måste vi ju.

Förra gången vi reste såg stora buffeln att det stod att det fanns glutenfri mat att få, på en skylt.

Detta lästa han medan han suckande åt de medhavda mackorna som jag tvingat på honom.

Därför lyckas vi ta oss till rätt bar...

d v s när jag äntligen tar lilla buffeln på allvar och går dit han säger.

Ja ja ja, jag ber om ursäkt och sen köar vi igen, under fortsatta diskussioner bufflar emellan.

Bara för att komma fram och få höra att de galet unga tjejerna som jobbar där inte har läst skylten jag pekar på.

Jo, det finns glutenfria kakor någonstans.

That's it!

Där slår något loss helt för buffelmamman som börjar gapa om att de borde anmälas och det ena med det andra, medan minsta buffeln bönar och ber mig lugna mig och åtminstone köpa något åt oss "normala" bufflar.

Det finns både veganskt och vegetarianskt...bara inte glutenfritt.

Sen går vi upp till selfservicen.

Där lyckas stora buffeln äta en tallrik kyckling med ungspotatis.

En ynklig tallrik för 9 euro.

Sur och fortfarande anmälningsbenägen är jag.

Tuggar i mig min vegetariska macka som visar sig vara vegansk.

Alltså utan mozzarella.

För om man tar bort mozzarellan kostar det typ 40 cents mera.

Hur tusan nu det hänger ihop.

Men tjejerna har i paniken gjort fel så jag är utan mozzarella fast jag betalt mindre.

Ok, helt ok i allt som är o-ok.

Fast jag är utan mozzarella...

Därefter lullar vi runt i dutyfreen som är allt annat än free.

Allt kostar skjortan.

Vi köper lite choklad och sätter oss att invänta planet.

Med hörlurar på är mina bufflar ytterst trevliga.

Jag kan till och med gå på toa utan att något händer under tiden.

På planet tar skrikande barn och vuxna som reser sig upp, då de inte ska, och sånt, över så de kommer av sig båda två fast de envisats med att sitta bredvid varandra, för att det står så på biljetten (klar miss av mig!)

När kaffet kommer verkar det som om de precis blivit utsläppta på grönbete och sörplar kaffe som andra äter gräs.

Jag blir lite rörd och köper potatischips, som de önskar, och en muffin till mig själv.

Vi är ju på semester fortfarande.

Ja, resten av resan går relativt lugn.

Jag bara funderar lite på den där svenske stewarden som talar italienska också kommenterar en vilsen resenärs undran om var han ska stoppa sitt handbagage och denne steward svarar att "flytta bara lite på de andra väskorna så här och så här. Där ser du! Använd hjärnan bara!"

Det känns lite offensivt för att komma från en service personal.

Bara det liksom.

Annars är allt lugnt.

Det är inte förrän vi står vid baggagebandet på Kastrup som det börjas igen på påpucklandet och "din idiot är du utan hjärna" o s v o s v.

Bufflarna har vaknat till liv igen.

Tänker att det var svårt att resa med småbarn.

Nu är det tio gånger värre.

Fast jag får klart mera hjälp nu än vad jag fick när de var små.

Helt klart.

Jag får hjälp med resväskan t ex.

När vi ska av tåget som är smällfullt och jag sick sackar förbi en tjej som bara står där, men stora buffeln blir kvar bakom med resväskan, ja då ser jag honom försöka lyfta den över henne.

Då vaknar tjejen.

Jag ska också av säger hon som om vi var några oförskämda bufflar, när jag undrar om hon kan akta sig lite.

Italienska oförskämda bufflar som är vana vid att det ska gå snabbt.

Annars får man hänga med till nästa station.

Det du sås-kopps-svenskan!!!

Packa upp och packa ner

2016-08-17T09:12:00.000+02:00

När alla andra börjar jobba och gå i skolan tar jag mitt pick och pack (ungar inkluderade) och åker till Sverige.

Alltid motströms.

Jag avskyr att packa väskor.

Det har ni säkert hört förr.

Skulle vilja bara ta biljett, pass och tandborste och dra.

I detta fallet är tandborsten det enda jag inte behöver ta med.

Den ligger och väntar på mig hemma hos mina föräldrar.

Jag packar alltid fel.

Alltid.

För mycket eller för lite.

Helst för mycket.

Ofta för mycket av sånt jag alls inte behöver.

Nu sitter jag och funderar på om jag inte tänkt för kallt.

Var gjorde jag av kortbrallorna?

Visst la jag ner ett par...

Visst gjorde jag det!?!

Äh, det får bli som det blir.

Nu åker vi snart.

Ska bara få ihop mig.

Igen.

Snyggingar vid sjön

2016-08-16T19:04:00.000+02:00

Vi var vid sjön igen.

För att få en sorts övergång från Elba till Sverige i lugn takt eller nåt.

När hunden badat och rasat fritt och vi med honom, torkade vi i solen läsande och spelande spel på våra mobiler.

Helt plötsligt skriker minstingen till.

Jag står vid strandkanten med mobilen framför näsan då jag helt plötsligt är omgiven av fåglar.

På min vänstra sida står en häger, som om den kommit från ingenstans.

Det är den min son sett.

Samtidigt är skäggdoppingen där framför mig.

Så nära att jag nästa kan röra den.

Jag fumlar med mobilkameran.

Doppingen försvinner under vattnet.

Den dyker upp lite längre bort och traskar upp två centimeter på stranden, tar något med näbben och kastar sig i vattnet igen.

Nu ger jag mig inte.

Följer efter som bästa stalkern.

Då vänder den och kommer tillbaka.

Jag fotar som en galning och får, om än lite suddig, en fin närbild.

Sen håller jag andan att klickar på knappen när den dyker.

Till min stora glädje fastnar denna fina pippi i full jaktsession.

Mannen har närmat sig och lyckas filma missilen som far fram därunder.

Hemma kollar jag Solöga igen.

Har fått pippi på den...ha ha ha!

Tillit säger skäggdoppingen.

Glädjande budskap tar hägern med sig.