Yahdih Bouchaab

- Till att börja med vill jag att understryka två saker. Saharafrågan är ett hinder för utvecklingen i Maghreb och för att de fem länderna i regionen ska få ta del av arabvårens möjligheter till förändringar. Ett ekonomiskt integrerat Maghreb skulle öka tillväxten med tre procentenheter. Men å andra sidan så finns det en orättvisa när det gäller denna fråga. Som om historien började 1976. Man kan kalla det för kolonial segregering. När denna region var koloniserad av Spanien talade man om Spanska Sahara, men automatiskt efter 1976, då Spanien försvunnit, skapades ett nytt namn – Västsahara. Men om vi nu är en kolonialmakt varför inte bara kalla det Marockanska Sahara?

Utan Algeriet skulle konflikten mellan Marocko och Polisario var över för länge sedan, anser Bouchaab. Han frågar sig hur det kommer sig att Algeriet först 1976 tog sig an frågan om självbestämmande, när det hade haft 14 år på sig som självständig stat att göra så medan Spanien var kolonialmakt?

Ambassadören lyfter ett par nyckelfrågor för att syna det han kallar Algeriets och Polisarios bluffpolicy:

Redan 1958 fick Marocko en tredjedel av Spanska Sahara. Var var Polisario och de som var för självbestämmande då? Och Polisario som säger sig ha bildats 1973 kan inte bevisa att de förde någon kamp mot den spanska kolonialmakten.

- Helt enkelt för att det inte är sant. Och om nu Algeriet är för människors rätt till självbestämmande varför deltog de då med algeriska soldater på Polisarios sida? Vi tog 102 algeriska fångar, som släpptes först 1987 efter saudisk medling.

Andra frågor ambassadör Bouchaab ställer sig är hur det kom sig att Polisario hade så tung beväpning som sovjetiska antiflygplansmissiler? Och varför tillåter inte Algeriet och Polisario en folkräning och identifiering av befolkningen i flyktinglägren i Tindouf, i den sydvästra algeriska öknen?

- Det har krävts av både FN och UNHCR. Och Polisario bluffar om antalet flyktingar. Om du går tillbaka till Polisarios egna dokument i början av denna konflikt, 1976, så står det att den sahariska befolkningen var större än 750 000 personer, vilket man hävdade fram till 1980. Nu använder UNHCR sig av siffran 163 eller 165 000, alltid inom citationstecken eftersom man menar att det är den siffra som Algeriet givit dem.

Anledningen till att någon folkräkning inte gjorts är, enligt Bouchaab, att människor försvinner från lägren. Något som Polisario inte vill att omvärlden ska känna till. Bouchaab menar att Polisario vill fortsätta att vara den enda maktfaktorn i lägren, och att om FN och UNHCR etablerade sig i lägren skulle många flyktingar öppet kritisera Polisario.

- För när det kommer till mänskliga rättigheter, som Polisarios alltid hävdar att Marocko inte lever upp till, så har vi mycket kompetenta organ för skydd av de mänskliga rättigheterna. Samtidigt har Amnesty många gånger sagt att yttrande- rörelse- och organisationsrättigheten i lägren, kontrollerade av Polisario, är begränsad. De som anklagats för övergrepp på de mänskliga rättigheterna där går ostraffade.

Vad är den marockanska synen på den Internationella domstolen i Haags uttalande om Västsaharas status?

- Det handlar om desinformation eller mystifiering. Vi får ofta bara höra en sida av domstolens uttalande. Men om du går igenom hela uttalandet så står det bland annat att Saharas stammar alltid haft samhörighet med Marockos kungar. Genom väldigt specifika band, som kanske inte kan förstås av normala människor, men i fråga om juridiska insitutioner är de starka. Och trots detta sa Marocko att för att lösa problemet så borde det hållas en folkomröstning.

Fast någon folkomröstning har ännu inte hållits. Ambassadören tycker idag också att det är viktigare att lösa den humanitärt kritiska situationen i flyktinglägrena än att diskutera folkomröstning.

- Vi måste få ett slut på den humanitära tragedin i lägren. Vad hindrar dessa människor att återvända och leva som jag? Jag kommer från samma område som dem. Låt oss återförena splittrade familjer och ge dem ett bättre liv, sedan kan vi se hur vi gör med folkomröstningen.

Enligt Bouchaab har Marocko redan arrangerat allt för de flyktingarnas återvändo. Bostäder, skolor, vatten, elekticitet och hälsovård finns på plats.

Men om ni nu låter alla dessa människor flytta hem igen, vilka ska då få rösta? Polisario menar att alla marockaner kommer att få rösta …

- Det är bara propaganda. Det finns fem kriterier för att få stå med på röstlängderna. Och det hela hanteras av FN.

Bouchaab tillägger att i och med den pågående arabiska våren hör en folkomröstning det förflutna till. Detta eftersom de arabiska folken gemensamt strävar efter ökat samarbete länderna emellan och för att på lång sikt att ta bort gränserna för att kunna skapa ekonomisk tillväxt och fred.

Du har också sagt att de naturresurser som finns i Sahara bara utgör en liten bråkdel av Marockos totala utvinning av resurserna i de norra delarna av Marocko. Hur menar du då?

- Ja, som fosfat till exempel. Även utan fosfatet i Sahara så vet alla att Marocko står för 75 procent av hela världens fosfatreserv, i norr. Och när det gäller fisket så ägs 90 procent av företagen av lokalbefolkningen, områdets ursprungsbefolkning. Du kan åka dit själv och titta själv.

Men journalister kan ju inte resa till de södra territorierna?

- Seriösa journalister kan alltid resa, om de vill. Al Jazeera är där, spanska medier och från andra delar av världen också. Men de som inte respekterar journalistikens etiska regler och falska humanitära aktivister tillåts inte att komma in.

Ambassadören avslutar med att säga att även jag är välkommen. Ett erbjudande svårt att säga nej till då nästan inga svenska medier rapporterat från området. Få svenskar vet idag hur livet faktiskt ter sig i det som tidigare var Spanska Sahara.

Utmanar Polisarios representant

Marockos ambassadör i Sverige, Yahdih Bouchaab anklagar ”Polisarios så kallade representant i Sverige, Aliyen Kentaoui, för att vara långt mycket rikare än de miljoner barn han ber människorna i Skandinavien att hjälpa.” Enligt ambassadören ska Kentaouis förmögenhet, tack vare sin familjs företagsverksamhet, överstiga dussintals miljoner kronor. Något som Kentaoui själv förnekar. Bouchaab utmanar ändå Kentaoui ”att inför en svensk advokat lova att han ska skänka hälften av sin förmögenhet till alla barn som Polisario påstår sig vilja hjälpa.”

Yahdih Bouchaab och Aliyen Kentaoui kommer både från Laayoune. Bouchaab säger sig känna Kentaouis familj väl. De är, enligt ambassadören, framgångsrika företagare, men Kentaoui säger sig inte ha träffat sin familj sedan han 1970-talet.

Läs även intervju med Polisarios representant!

Relaterade inlägg:

1. ”EU hindrar Västsaharakonflikt från att lösas”
2. Tvingas leva som flykting
3. Klockan klämtar för Västsahara

Läs mitt blogginlägg på UI-bloggen.

Relaterade inlägg:

1. Ingen ljusning trots fredsavtalet
2. Ingen ljusning för gängproblematiken i Centralamerika
3. Costa Ricas första kvinnliga president

Aliyen Kentaoui

- Jag hoppas naturligtvis att man når någon form av framgång i förhandlingarna, men samtidigt känner vi att påtryckningarna inte är tillräckliga. Det finns inget tydligt budskap från EU till Marocko. Flera länder har en vag attityd i frågan. Vissa länder till och med stödjer Marocko, säger Aliyen Kentaoui, som bara för några veckor sedan anlände, som självständighetsrörelsens nya representant, till Polisarios lägenhet vid Sankt Eriksplan i Stockholm.

Medan Kentaoui bjuder på te i Polisarios soffgrupp berättar han om dagliga övergrepp på befolkningen i den del av det omstridda västsahariska territoriet som kontrolleras av Marocko. Kentaoui menar att Marocko för tillfället håller 85 västsaharier som politiska fångar på grund av protester mot den marockanska regeringen. Dessutom utnyttjar Marocko naturresurser som fisk, fosfat, olja och energi från det omstridda området, vilket strider mot internationella lag som säger att en stat inte kan utnyttja naturresurser från ett område som den ockuperar.

- Bristen på ett tydligt budskap från EU skapar stora problem, även för oss inom Polisario som måste övertyga sahrawierna om att en fredlig lösning är den bästa. Och EU hjälper inte till. EU ger inte västsaharierna någon signal om att ta till vapen är fel. När vi gick med på vapenstillestånd trodde vi att en folkomröstning om Västsharas framtid skulle genomföras inom fyra-sex månader. Nu har det gått 20 år och inget har hänt. Vad tror du folk tycker? Vi ber EU och det internationella samfundet att respektera Västsaharas rätt att existera, att hjälpa till att finna en lösning på konflikten. Folk i området blir allt mer radikala. De tappar tron på FN och en politisk lösning.

Marocko har inflytelserika vänner …

- Ja, det är ett av problemen. Ett par mycket inflytelserika länder stödjer Marocko i allt, i vått och torrt. Och det gör det svårare att lösa konflikten kring Västsahara. Stödjer man Marockos ockupation, finansierar den, säljer vapen till Marocko och handlar med Marocko, inklusive västsahariska produkter, ger man också Marocko grönt ljus att fortsätta som om ingenting hänt. Marocko kommer inte att förhandla seriöst om det inte finns en tydlig attityd från EU:s sida att Västsahara, enligt internationell lag, har rätt till självbestämmande. Marocko borde få ett tydligt budskap från EU var Europa står i denna fråga annars kommer förhandlingarna inte lyckas.

En känsla men får är att bara Marocko kan vinna på den rådande situationen?

- Ingen vinner på det. Allra minst Marocko. De vinner inget erkännandet av att Västsahara är en del av Marocko och de vinner inget medlemskap i Afrikanska unionen (AU). För den stora majoriteten inom AU anser att Västsahara bör få självbestämmande. Marocko är inte med i AU. En annan risk är att instabiliten i regionen ska urarta. Alla förlorar på att Maghreb inte kan förenas. Alla länder i regionen skulle tjäna på om man kunde enas. Marocko skulle tjäna mer på samarbete än på att tvinga sig på Västsahara. Och att förena Maghreb är en god idé, för det är en stor marknad med många naturresurser. Nu är tyvärr gränserna stängda och det råder misstänksamhet länderna emellan på grund av Västsaharakonflikten. Löser man den kan det skapa tillväxt, ge investeringar och leda till goda relationer.

Om en månad ska FN:s observatörsstyrka i området, MINURSO, förlängas. Ni vill ge dem i uppdrag att även granska situationen för de mänskliga rättigheterna. Varför?

- MINURSO:s ursprungliga uppdrag var att organisera folkomröstningen, men på 20 år har MINURSO inte organiserat någon folkomröstning. Delvis på grund av Marocko och andra inflytelserika stater som Frankrike, som inte heller vill se någon folkomröstning. Och om nu inte MINURSO organiserar någon folkomröstning borde de åtminstone granska situationen för de mänskliga rättigheterna i Västsahara. Detta för att under de senaste sju-åtta åren har Marocko kastat allt fler människor i fängelse, torterat och till och med dödat människor. Framför ögonen på FN. Människor som på fredlig väg protesterar mot Marocko och krävt en folkomröstning. Vi ber även FN om att öppna territoriet för utomstående observatöter och journalister. Det som hände i Tunis och på andra platser har hänt tidigare i Västsahara. Tusentals människor har protesterat fredligt, men stoppats med våld. Skillnaden är att det inte funnits någon media på plats för att rapportera om det för Marocko tillåter ingen media. Man kastade ut Al Jazeera och har kastat ut andra journalister.

Om man kräver att MINURSO granskar de mänsliga rättigheterna i Marockos del av Västsahara så borde man även granska era läger?

- Vår rena existens i Tindouf är ett resultat av ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Varför är vi flyktingar från början? Vi har kastats ut från vårt land som är ockuperat. Ju mer FN vill observera situationen för de mänskliga rättigheterna, desto bättre. Västsaharafrågan så som den ser ut idag är i sig självt ett övergrepp på de mänskliga rättigheterna. För den mest grundläggande mänskliga rättigheten är att leva. Och vår fråga handlar om att överleva, att vara fria. Vi ber om den mest grundläggande rättigheten.

Tror ni att MINURSO:s uppdrag kommer att utvidgas?

- Vi har bett om detta tidigare, men det har blockerats av Frankrike. Med en stark kraft som Frankrike i säkerhetsrådet är det svårt. Istället för att försöka lösa problemet och skapa stabilitet i Maghreb,så tar Frankrike Marockos sida. De borde istället ge Marockos kung rådet att en politisk lösning, i enlighet med internationell rätt, vore det bästa för inte bara Marocko och Västshara, utan även för Frankrike, Spanien och hela Europa. Men istället har de blockerat alla initiativ att lösa konflikten. Vad har de gett för resultat? Instabilitet, terrorism, smuggling och instabilitet i hela regionen.

Du är ju ny på din post här i Sverige, men kan du se någon skillnad i förhållningssättet i Västsaharafrågan mellan den nuvarande svenska regeringen och den tidigare, socialdemokratiska?

- Oavsett regering har Sverige alltid haft samma krav på att internationell rätt ska respekteras och efterlevas. Sverige lyfter alltid detta inom FN, och också inom EU där det just nu pågår en häftig debatt om hur Marocko utarmar västsahariska naturresurser. Tyvärr står flera europeiska länder inte på den internationella rättens sida när det gäller dessa frågor. Så länge sahrawierna inte kan njuta av sina resurser och konflikten kring Västsahara inte är löst borde naturresurserna lämnas orörda. Att handla med Marocko utefter Västsaharas kuster är ett brott mot internationell lag. Jag tycker att Sverige har intagit en bra position.

Läs även intervju med Marockos ambassadör i Sverige!

Relaterade inlägg:

1. ”Utan Algeriet skulle konflikten varit över för länge sedan”
2. Klockan klämtar för Västsahara
3. Tvingas leva som flykting

I tre år har El Salvador haft en president från vänsterpartiet FMLN – den före detta journalisten Mauricio Funes. För både Funes och FMLN har det varit tre tuffa år. Fram till 2009 försökte partiet erövra makten med hjälp av ärrade gerillaveteraner, ideologiskt märkta av den väpnade konflikten. Resultaten var magra.

Högerpartiet ARENA lyfte fram företagare och med Francisco Flores och Antonio Saca i valen 1999 och 2004 använde man sig även av yngre, för väljarna relativt okända politiska profiler. Inför valet 2009 valde FMLN samma taktik. Man lyckades värva Funes, som under sina många år som nyhetsankare och nyhetschef på tv-kanalen Canal 12 varit en nagel i ögat på makten.

När jag själva intervjuade företrädare för FMLN 2009 var de tydliga med att Funes var en kompromiss. Han var nyckeln till makten. Funes skulle visa salvadoranerna att FMLN visst var regeringsdugliga. Efter Funes fem år som president skulle partiet kunna föra fram en mer tydlig socialistisk politik under en president med rötter i partiet.

Om två år är det presidentval. Frågan är om FMLN:s plan verkligen håller.

Valförlust hårt slag

Valförlusten i presidentvalet 2009 var ett hårt slag mot ARENA som splittrades. Tretton av partiets parlamentsledamöter bildade ett nytt parti – GANA. De ville fortsätta på den lite mindre konservativa väg partiet tagit under den förre presidenten Saca.

Det stukade moderpartiet, nu med bara 19 parlamentsledamöter, mot FMLN:s 35, kallade in den förre partiordföranden och presidenten Alfredo Cristiani (1989-2004). Under hans nya ledning har partiet långsamt rest sig igen och inför helgen ser det ut som att partiet kan ta tillbaka de tretton förlorade mandaten, om inte fler. GANA lär bli tredje största parti på bekostnad på kristdemokraterna och det numer i praktiken utraderade högerpartiet PCN.

Opinionsundersökningarna visar på en knapp seger för FMLN, men det på håret. ARENA ligger hack i häl. För FMLN och Funes är det en förlust. Särskilt som krisdemokraterna och PCN lär försvinna. Tillsammans kan ARENA och GANA styra parlamentet. Funes sista två år vid makten lär bli värre än vad de tre första varit.

Men faktum med att Funes vid flera gånger fått igenom lagförslag med hjälp av GANA och ARENA, och även röstat ner FMLN-förslag med hjälp av högern. För FMLN och Funes drar långt ifrån jämt. Slittningarna har varit tydliga.

Nära allierad till USA

Medan FMLN velat se tydligare samarbete med Hugo Chávez i Venezuela och bröderna Castro på Kuba har Funes lutat sig mot Brasiliens tidigare president Luis Inácio Lula da Silva. Funes har även varit en lika god allierad till USA som sina högerpolitiska företrädare. Tillsammans med Colombia har El Salvador varit, och är än idag, USA:s absolut närmare allierade i Latinamerika.

Visserligen har Funes infört fattigdomsbekämpningsprogram kopierade från Brasilien med bidrag till fattiga familjer och stöd med mat, material och uniformer till skolbarn. Han har lovat att de av kriget drabbade familjer och krigsveteraner ska få den erstättning som de lovats men aldrig fått, och landets småbönder ska få dela på 17 000 hektar åkermark som står i träda. I slutet av förra året fick han även igenom en, för att vara i Centralamerika, mycket progressiv skattelagstiftning.

Men det omvärlden och väljarna minns av Funes är hans misslyckade kamp mot våldet och brottsligheten. Under valkampanjen talade han vitt och brett om vikten av en mer socialt förebyggande politik med arbeten och bostäder. Han fördömde de tuffa tag mot ungdomsgängen och den organiserade brottsligheten som ARENA stått för.

Funes har de senaste månaderna även anklagats för att tumma på fredsavtalet från 1992. Han går till historien för att han är den första president i landet som bett om ursäkt för de övergrepp som staten begick mot landets civilbefolkning under inbördeskriget 1980-1992, men sedan i höstas leds landets hela säkerhetspolitk av tidigare militärer, något som strider mot fredsavtalet där det tydligt står att den ska ledas av civila.

Militärer tar över säkerhetsfrågorna

I november fick plötsligt inte bara landets säkerhsetsminister Manuel Melgar lämna regeringen, utan så även polischefen och chefen för den nationella säkerhetstjänsten. Melgar var dessutom kampanjgeneral åt Funes och den som i praktiken krattat vägen fram till presidentposten åt honom.

Istället trädde general David Munguia Payés in som säkerhetsminister. I januari blev general Francisco Ramón Salinas Rivera polischef och överste Simón Molina Montoya vice chef för säkerhetstjänsten. Payés och Salinas kom båda från försvarsdepartementet där de varit Funes försvarsminister respektive vice försvarminister. Deras närmaste rådgivare på försvarsdepartementet var Montoy.

Chef för säkerhetstjänsten blev Ricardo Perdomo, som var ekonomiminister för den kristdemokratiska regering som ledde landet under 1980-talet. Hans kunskap om säkerhetsfrågor anses vara så liten att Montoy i praktiken är den som leder institutionen.

Som ny säkerhetsminister lanserade Payés snart en ny plan för att minska det skeenande våldet. El Salvador är tillsammans med grannländerna Honduras och Guatemala världens mest våldsamma land.

Payés lanserade en ny specialstyrka av 320 poliser utbildade av salvadoransk militär och amerikanska säkerhetsexperter och en grupp av åklagare och domare specialiserade på ungdomsgäng och ungdomsbrottslighet. För Payés anser att 90 procent av El Salvadors våldsbrott kan tillskrivas ungdomsgängen, en teori som känns igen från tidigare ARENA-regeringar och högerregeringar i grannlandet Honduras.

Sedan tidigare har Funes, liksom den honduranska regeringen, gett militären en allt mer polisiär roll i kampen mot våldet. Både El Salvador och Honduras har testat en militariserad polisiär hantering av brottsligheten under 00-talet, med enda resultat att våldet ökat.

Eftergift till USA

Kort efter Payés tillträde kunde den salvadoranska nättidningen El Faro publicera uppgifter om att den kraftiga omstruktureringen av säkerhetspolitiken var en eftergift till USA. Detsamma gällde ett beslut under hösten att skicka salvadoranska trupper till Afghanistan.

USA ska ha villkorat två stora investeringsprogram i landet med en tuffare säkerhetspolitik utan influenser av den tidigare vänstergerillan. De första att kritisera Funes beslut var FMLN som menade att de bröt mot fredsavtalet. Funes hävdade dock att han inte gjort det eftersom militärerna sagt upp sig och var civila vid tillträdena i sina nya roller.

För FMLN var förlusten av ministerposten och chefsrollen för landets polis ett hårt slag, då kontroll av säkerhetspolitiken var en del av överenskommelsen med Funes när han fick makten. Utrikes- och säkerhetsfrågorna skulle kontrolleras av FMLN. Det finns också en prestige i säkerhetsfrågorna efter att många FMLN-medlemmar i årtionden varit föremål för förföljelse och registrering av landets olika säkerhetsapparater.

Och ingen lär vara gladare åt Funes tuffa tag mot våldet än oppositionen i ARENA och GANA.

Det mesta talar för att sprickan mellan Funes och FMLN bara kommer att bli större ju närmare presidentvalet 2014 rycker, och att de som kommer att tjäna mest på det är ARENA. Just vinsten för ARENA talar dock också för att Funes och FMLN försöker överbygga sin meningsskiljaktigheter inför valet 2014. Det ligger inte i någon av deras intressen att ARENA åter får makten då.

Relaterade inlägg:

1. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador
2. Osäkert om vänster vinner – men Mauricio Funes lovar förändra El Salvador efter 20 års högerstyre
3. Funes ritar om El Salvadors politiska karta

De håller på att hänga upp en ny utställning på Fotografiska i Stockholm. Röda Korsets nya ordförande, Eva von Oelreich är enkelt klädd i blommig klänning och tunn kofta. I kaféet får hon rabatt på kaffet närhon visar sitt medlemskort. Fotografi är ett av Eva von Oelreichs stora intressen, men hon fotograferar inte själv, ”nej, inte på det sättet. Jag är omgiven av personer som kan väldigt mycket om foto som jag tror är bättre på det.”

Det är bilden i sig som intresserar denna dam på 66 år, som tillbringat de senaste nio åren i Genève och arbetat med humanitärt bistånd i hela världen.

– Bilden är ett känslo mässigt medium, som kan förmedla mycket som inte långa artiklar kan. Under många decennier på 1900-talet var det bildreportage som åskådliggjorde avgörande internationella händelser. Sen kom tv. Men nu är vi tillbaka. Det ser man ju inte minst här på Fotografiska, men också genom datatekniken har människor återvänt till bild som kommunikation.

För Röda Korset har bilden spelat och spelar fortfarande en stor roll för att beskriva situationer och händelser på andra sidan jordklotet. Och Eva von Oelreich vet hur tomt ett rop på hjälp kan eka när ingen bild kan kablas ut.

– När jag var i Somalia 1991–1992 var bara Röda Korset där. FN:s fartyg låg ute på redden med matbistånd men besköts och kom inte ens i hamn. Det fanns inte en person som kunde beskriva situationen vare sig i bild eller i reportageform.

För den sakens skull vill inte Eva von Oelreich överskatta medias roll.

– Jag tror inte att media måste till i en katastrof och att det alltid är lösningen. Andra saker är avgörande, men om man ska förstå kan en första impuls vara en bild som ger en upplevelse. Den behöver dock kompletteras på olika sätt. Det handlar om att förmedla grundläggande förhållanden som är avgörande för just den situationen och jag tycker att mycket av den kommunikationen egentligen inte ska ske när katastrofen har hänt utan långt i förväg.

Att försöka jobba förebyggande och minska riskerna i konflikt- och katastrofområden är sedan många år något av Eva von Oelreichs specialitet. Men när hon trädde innanför dörrarna på Röda Korset första gången, 1988, var det för att jobba med lokal verksamhetsutveckling på dåvarande Stockholmsdistriktet.

Sedan 1988 har det hänt mycket inom de nationella verksamheterna i Röda Korset. Det blev hon inte minst varse på årets Riksstämma i Norrköping. Dessutom har Sverige förändrats.

– Jag ser nya problem sedan jag flyttat hem. Kunskapen om diskrimineringsfrågor och asylsökandeprocesser, alltså olika typer av utsatthet, har ökat. Ett annat samhällsfenomen är att fler lever ensamma och förutsätts ta hand om sig själva. Ekonomiskt oberoende är bra men socialt oberoende är en farlig utveckling.

I sitt installationstal i Norrköping sa Eva von Oelreich att Röda Korset ”är mer betydelsefullt än någonsin”. Hon skruvar lite på sig.

– Ja, man kanske kan fråga sig varför jag sa så, för vårt arbete har ju alltid varit viktigt. Men det handlar om att det börjar bli trångt på planeten. Det råder vatten- och energibrist på många håll i världen, vi hade matpriskris 2008 och jord och land finns till salu på börsen. Lägger man till klimatet, miljöförstöringen, finanskrisen, ja då börjar det blir rätt tydligt att vårt sätt att leva inte är hållbart.

Betydelsefullt på ett internationellt plan, även om dessa frågor naturligtvis rör alla svenskar, men hur stort är behovet av Röda Korset i Sverige?

– När vi talar om Sverige så tycker jag att diskussionen om vilka vi är som bor i Sverige, och villkoren för och spänningarna mellan dem som kommit hit tidigare och dem som kommit hit senare är oerhört viktiga frågor. Det finns också mycket att göra för äldre och ensamma.

Ytterligare ett uttalande i Eva von Oelreichs Norrköpingstal som stack ut var att Röda Korset måste bli ”effektivare och gå längre” för att återupprätta sitt förtroende. Hur då?

– Röda Korset är känt för sina grundprinciper och humanitära värderingar. Vi behöver betona att man som medlem i Röda Korset inte bara får en möjlighet att vara aktiv utan att man också tar ställning för att människor ska kunna få hjälp i kris utan politiska, religiösa eller andra hänsyn. Vi behöver ha våra medlemmar i ryggen för att kunna tala med myndigheter om det nödvändiga i att till exempel skilja humanitärt, politiskt och militärt bistånd åt. Hela organisationen stramas också upp nu och vi behöver vara tydliga utåt och inåt med vilken typ av insatser som ger effekt.

I en organisation vars medlemmar blir allt äldre, går det att rekrytera en ny generation medlemmar genom att tala humanitära värderingar?

– Det handlar om att ställa raka frågor, som ”tycker du att det är okej att man behöver välja politisk sida för att få bistånd?” eller ”tycker du att det är okej att kvinnor blir våldtagna för att det är krig?” Enkla ja- och nej-frågor.

Kanske dags att damma av Röda Korsets sju grundprinciper. Enkla raka budskap som funkar bra på affischer på stan, ibussar och på tunnelbanan eller i spårvagnen?

En fråga för reklamfolk och kampanjstrateger att ta med sig till nästa möte. Själv vill Eva von Oelreich träffa medlemmarna.

– Jag vill ut i verkligheten i Sverige. Jag vill lyssna på medlemmarna och jag har massor av frågor att ställa dem.

Fakta/Eva von Oelreich

Namn: Eva Margareta von Oelreich, född Thölin

Familj: Eva är änka med två vuxna söner

Bor: Stockholm

Studier: Fil kand och fil mag i Lund i humaniora och språk, senare också u-landskunskap fritidsintressen: Vandra i orörd natur, lära mig laga vegetarisk mat, gå på bio. läser just nu: Tätt intill dagarna av Mustafa Can och Sommarboken av Tove Jansson.

Lyssnar helst på: P1 och Mozart, 60-talspop och Norah Jones

Vad skulle du bli när du blev stor? Läkare i Afrika

Yrkesbakgrund: Snart 25 år i Röda Korset och andra humanitära organisationer. Innan dess chefsjobb på SMI, ett musikuniversitet, och Studieförbundet Vuxenskolan. Student- och fängelseteater under studietiden.

Varför blir Eva en bra ordförande?

David Peppiatt, internationell chef Brittiska Röda Korset

”Hon är alltid redo att ifrågasätta, utmana och tackla vår världs komplexa problem. Hon har en stor inre styrka och ett allvar som gör henne till en naturlig ledare, men hon är ändå alltid tillgänglig, empatisk, snäll och bryr sig om människor runt omkring henne och den värld vi lever i. Hon har också en god känsla för humor – en viktig egenskap inom Röda Korset!”

Karin Ekberg, Evas kusin

”Eva representerar gamla hederliga dygder! Hon är anspråkslös, rättskaffens och oegennyttig. Hon förenar också passion med en osentimental och klar, strategisk blick. Dessutom är hon rolig att vara med!”

Görel Bogärde, chef för Rädda Barnens kontor vid FN i New York

”Eva har varit drivande i kvalitetsutveckling och förändringsarbetet inom den humanitära sektorn i många år. Hennes entusiasm är smittande, vilket är viktigt eftersom förändringar alltid bjuder ett visst motstånd. Hon är en brobyggare och kan få med alla i både breda och djupa diskussioner kring vad framtiden kan spela oss i händerna.”

Artikeln publicerades i Röda Korsets tidning Henry 3-2011

Relaterade inlägg:

1. Låt nätkärleken blomstra!

I oktober mejades 14 personer ner under en fotbollsmatch i San Pedro Sulas, Honduras. Månaden innan ska 15 personer ha skjutits till döds, i en drogrelaterad uppgörelse, i en skofabrik i samma stad.

Våldsspiralen i Mexiko, med knarkligor som skördar offer och poliskårer som avgår, har skildrats flitigt i medierna den senaste tiden. Men om situationen i Centralamerika skrivs betydligt mindre.

Läs hela artikeln och intervjun med mig på dn.se!

För den som vill veta mer kan jag också rekommendera en skrift jag skrivit på ämnet: ”Kriget mot maras – om ungdomsgäng i Centralamerika”, Världspolitikens dagsfrågor. Utgiven av Utrikespolitiska institutet, 2006.

Relaterade inlägg:

1. Ingen ljusning trots fredsavtalet
2. Status quo i allt mer militariserat El Salvador
3. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador

Se debatten på SVT Play.

Relaterade inlägg:

1. Svenska sjömän grundade Guatemalas flotta
2. När en världsdel prioriterades bort
3. Haiti och nyhetsrapporteringen

I förra veckan hittades de två lemlästade kropparna av de mexikanska poliser som utredde massakern på 72 papperslösa emigranter på väg till USA. Polismorden utfördes direkt efter att den mexikanska armén dödat 24 medlemmar av den narkotikakartell som utfört massakern.

Läs hela reportaget på tidningen Fokus hemsida.

Relaterade inlägg:

1. Svårlös konflikt drabbar ursprungsbefolkningen
2. Ett halvt millenium av förtryck
3. Därför ligger USA lågt

Situationen för kvinnorna i krigets Kongo-Kinshasa kan liknas vid ett helvete. I delar av landet har fler än 500 000 kvinnor våldtagits de senaste tio åren, ofta i brutala gruppvåldtäkter som begås av alla olika väpnade grupper, inklusive den nationella armén.

I rollen som vikarierande pressekreterare för Afrikagrupperna intervjuades jag om konflikten i Kongo-Kinshasa av tidningen Arbetaren.

Läs hela artikeln i Arbetaren.

Relaterade inlägg:

1. Snart orkar de inte vänta på FN längre
2. ”Om jag dör återuppstår jag i folket”
3. Guatemala – kvinnor mördas utan att de skyldiga straffas