Vilka lärdomar kan man dra av återuppbyggnadsarbetet efter orkanen Mitch när det gäller det jordbävningsdrabbade Haiti? Fem personer med lång erfarenhet av katastrofinsatser diskuterade detta ämne under Exit Nicaraguadagen, den 3 juni på Sida: Julio Raudales, viceminister i Honduras regering och ansvarig för biståndsfrågor, Jan Robberts, ansvarig för Sidas kontor i Honduras, Ian Christopolos, forskare vid Danish Institute for International Studies,  Edgardo Chévez, chef för Organismo Christiano de Desarollo Integral de Honduras och Torsten Wetterblad, tidigare Sidas platschef i Nicaragua.

Moderator: Erik Halkjaer

Läs hela referatet från seminariet här.

Relaterade inlägg:

1. Nicaragua – 30 år av samarbete och vänskap
2. Stort intresse för slutseminarium
3. Haiti och Honduras

Nio seminarier, 200 deltagare, 20-talet panelister, utställningar, musik och intensiva diskussioner. Intresset var stort för det avslutande seminariet i samarbetet med Nicaragua, Honduras och de regionala programmen i Latinamerika.

Läs mer här.

Relaterade inlägg:

1. Seminarium om Nicaraguabistånd flyttat till 3 juni
2. Nicaragua – 30 år av samarbete och vänskap
3. Lyssna mer på dem som drabbas

Vilken skillnad kan ni i Honduras Sannings- och försoningskommission göra för att förändra den konstitutionella kris som Honduras genomgår?

- Sannings- och försoningskommissionen kan konstruktivt bidra, med sin rapport och sina rekommendationer, med att överbygga klyftan mellan de mest radikala positionerna, och främja en lösning på ett par av de politiska och institutionella problem som inte lösts sedan den 28 juni 2009. Men bara honduranerna och institutionerna kan vara ansvariga för att finna, välja ut och själva genomföra de förändringar som behövs.

Resultaten av kommissionens arbete kommer inte att publiceras förrän om tio år. Varför det?

- Så är det inte. Kommissionen kommer att lämna in sin rapport om åtta månader, i början av nästa år. Vad som kommer att sparas i tio år är bara hemlig information som vissa personer velat berätta för kommissionen, som vittnesmål från personer som är rädda för repressalier.  Detta representerar en mycket liten del av det material som kommissionen redan har fått in i form av material och vittnesmål. I fallet med Guatemalas sanningskommission är denna typ av material hemligt i 50 år.

Det finns personer, bland andra inom den Nationella motståndsrörelsen mot kuppen, som anser att kommissionen inte är oberoende, att ni blivit utpekade av president Porfirio Lobo, som har sin egen agenda. Om ni inte har det civila samhällets stöd vilken roll spelar då ert arbete?

- Kommissionen skapades genom ett dekret av president Lobo, precis som Chiles sanningskommission, som skapades genom ett dekret av president Ailwyn, medan general Pinochet fortfarande var militärchef. Det hindrade inte denna kommission att inleda sitt oberoende arbete, och dess resultat innebar mycket för Chiles demokratisering och konsolideringen av de demokratiska institutionerna. Kommissionen i Honduras föddes under en polemisk period, med stora motsättningar och motsägelser, precis som andra latinamerikanska sanningskommissioner. Det är ett par ledande röster inom båda de extrema lägren som kritiserar kommissionen. Ett par röster inom motståndsrörelsen tror att kommissionen bara finns för att tvätta kuppmakarnas händer och att den bara är en förlängning av kuppen. Andra röster från de mer konservativa lägren anser att kommissionen är ett av Zelayas instrument, en trojansk häst för att reformera konstitutionen. Men det finns viktiga delar av befolkningen som stödjer vårt arbete.

Från början sa du att kommissionen skulle göra rekommendationer till förändringar av den honduranska konstitutionen, men regeringen sa nej, att kommissionen bara skulle förklara de händelser som ledde fram till och följde på den 28 juni 2009. Skulle du kunna kommentera detta?

- Kommissionen mandat är inte bara att kasta ljus över händelserna, före, under och efter den 28 juni 2009. Det är också att lämna rekommendationer åt det honduranska folket, för att detta inte ska upprepas. Vi kan inte förutspå nu vilka rekommendationer kommissionen kommer att göra, innan vi är klara med våra undersökningar och försök att förstå vad som hände (det vore att förutspå resultatet av en match innan matchen ens var spelad). Men på grund av krisens natur, gissar vi att de kommer att inkludera institutionella förändringar och även lagreformer. Men kommissionen utesluter inte något i förväg, inte ens om det handlar om konstitutionella förändringar.

Intervjuad per e-post i slutet av maj 2010

Relaterade inlägg:

1. Honduras två sanningskommissioner
2. Honduras Sannings- och försoningskommission klar
3. Allt mer politiskt våld i Honduras

I mitten av maj annonserade Mauricio Funes bildandet av Medborgarrörelsen för förändring. Han underströk att det inte var något politiskt parti, utan en bred sammanslutning av representanter från olika delar av det civila samhället och näringslivet.

Som om ett eko av sin honduranska kollega, Manuel Zelaya, som avsattes i sen statskupp den 28 juni förra året, sa Funes att det civila samhället behöver reagera för att ”kunna ta sig förbi de hinder som blockerar den process av social förändring som landet genomgår.”

-Det är inte partierna som bestämmer vilken riktning ett land ska ta, det är folket, sa Funes.

När Funes tillträdde en 1 juni förra året var det som den tidigare gerillan och det nuvarande vänsterpartiet FMLNs första president. Han gjorde tidigt klart att han inte tänkte ta hänsyn varken till partier eller rörelser, utan styra för folkets bästa. FMLN gjorde ingen hemlighet av att man valt den tidigare så populära tv-journalisten till sin kandidat för att nå presidentposten. Det tycks man ångra idag.

Sedan årsskiftet agerar FMLN allt mer oppositionsparti medan Funes lierat sig med framför allt utbrytarna från höger- och det tidigare regeringspartiet ARENA, kallade GANA. Tillsammans med militärens tidigare parti PCN och kristdemokraterna PDC har GANA stött flera av Funes förslag i parlamentet. Ibland har han även fått med sig ARENA, men FMLN har valt att blockera allt fler av presidentens förslag. När partiet firade ettårsdagen av segern i presidentvalet i mars, var inte ens Funes inbjuden.

I maj valde dessutom jordbruksministern Manuel Sevilla att avgå. Han anklagade Funes för att köpa GANAs och PCNs stöd med hjälp av jordbruksstöd till partiernas borgmästare ute i landet. Funes förnekar naturligtvis detta och har krävt bevis, som Sevilla hittills inte kunnat få fram. Det mesta talar snarare för att Sevillas avhopp är det första av flera som kan komma när FMLN börjar vända Funes ryggen.

Till skillnad från sin honduranska kollega Zelaya manöverar Funes sin politiska omvälvning något skickligare. Han har haft personliga möten med regionens två mäktigaste män, USA:s och Brasiliens presidenter Barack Obama och Luiz Inacio Lula da Silva, och fått deras stöd. Detta trots att Funes kritiserat Obama för att inte stödja de centralamerikanska staterna mer i kampen mot narkotikakartellerna vars tentakler nu även tagit sig in i de centralamerikanska staterna. Han har även tagit Honduras nya president Porfirio Lobos parti och krävt att hela världen bör backa upp honom. Lula da Silva menar å sin sida att Lobo valdes under odemokratiska förhållanden och därför inte bör erkännas.

Zelaya valde den venezuelanska presidenten Hugo Chávez och de kubanska bröderna Castros stöd, vilket Funes undvikt. Han har även, liksom sina företrädare valt att satsa på militärens i kampen mot den ökande brottsligheten. Han tycks dock ha ett partiöverskridande stöd för en planerad politik mot våldet som inte bara ska fokusera på hårda tag, utan även på socialt förebyggande politik.

Rent konkret har Funes fått rätt lite uträttat under sitt första år vid makten. Förutom att öka antalet militärer på gatorna, vilket bryter mot fredsavtalet från 1992, har han fått igenom en skattereform, fått beviljat stora lån från regionala kreditinstitut och å statens vägnar bett flera av offren för inbördeskrigets (1980-1992) brutala våld om ursäkt. Ett magert resultat, anser de flesta analytiker. Själv menar Funes att det tar lång tid att genomföra stora förändringar i ett land som styrts av högern och storföretagarna i årtionden, något som även det påminner en del om Zelayas frustrerade syn på honduransk politik.

Trots få resultat av sin politik är Funes Latinamerikas mest populära president med 83 procent stöd bland det salvadoranska väljarna. Näst mest populär är Lula da Silva, som har tre fjärdedelar av de brasilianska väljarna bakom sig.

Så här i fotbolls-VM tider har dock Funes valt att vägra en specialkommission från det internationella fotbollsförbundet FIFA tillträdde till El Salvador, vilket lett till att El Salvador utestängts från alla internationella fotbollsarrangemang. I det fotbollstokiga El Salvador, som tvingas se på när grannlandet Honduras lattjar med trasan i Sydafrika, är det inget bra sätt att försöka behålla sin popularitet. FIFA vill se över det salvadoranska fotbollsförbundet FEDEFUT:s ekonomi, vilket alltså inte Funes anser är nödvändigt.

Relaterade inlägg:

1. Osäkert om vänster vinner – men Mauricio Funes lovar förändra El Salvador efter 20 års högerstyre
2. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador
3. Hopp om förändring i El Salvador

Hur blev ni intresserade av biståndspolitik?

Gunilla: När jag gick på gymnasiet så läste jag Anne Franks dagbok och insåg att människor dog för vår gemensamma frihet. Det gjorde att jag blev intresserad av politik.

Kent: Det var när jag som tonåring luffade runt i Asien. När jag kom hem så engagerade jag mig i svenska Unicef. Det i kombination med en väldigt färgstark Olof Palme som gjorde att man redan som barn fick veta mycket om internationella frågor.

Vilka fattiga länder, som tar emot bistånd, har ni själva besökt?

Kent: Jag har besökt kring 100 länder så det skulle vara en lång lista om jag räknade upp dem.

Gunilla: Jag har haft ett väldigt intensivt resande och framför allt till länder som vi vanligtvis inte åker på semester till. Kambodja, Afghanistan, Kongo-Kinshasa, Rwanda, Mali, Burkina Faso. Sedan också Sydafrika, Colombia, Bolivia. Det är väldigt mycket bilder och möten som etsar sig fast.

Vad har ni blivit mest gripna av under dessa besök?

Kent: I slutfasen av kriget i Irak var jag på uppdrag för Unicef. Vi besökte ett barnfängelse och familjer. Vi såg vilka fruktansvärda förhållanden man levde under. Till och med barnfängelset var plundrat och barnen var tagna till bordeller. Jag blev också väldigt gripen av ett besök i Zimbabwe där vi mötte barn som var så utmärglade och trötta att de inte orkade äta, trots att de serverades näringsgröt på en tallrik framför dem.

Gunilla: Jag minns en pojke i Kongo-Kinshasa, en tidigare barnsoldat som hade blivit demobiliserad och återanpassad. Han hade varit med om så oändligt mycket, men ville bara ha ett jobb och bygga sin egen framtid.

Vilka frågor och geografiska områden vill era två regeringsalternativ prioritera inom biståndspolitiken?

Gunilla: Vi vill fortsätta reformera biståndet så det kan göra mer nytta och nå fram. Våra insatser ska vara mer tillgängliga för de människor vi vill bistå. Sen måste vi uppmärksamma den pågående urbaniseringen som inte bara skapar nya möjligheter, utan också leder till att fler människor riskerar att utnyttjas, inte minst barn.

Kent: Våra tre partier, i de röd-gröna, är oroade över att mer och mer av biståndet flyttas till stater i områden dit vi också skickat svenska militärtrupper. Det finns en risk att det gör vår roll och vårt uppdrag otydligt. Vad gäller geografiska prioriteringar så är dagens fokus på Afrika relevant – men vi är också måna om att Asien inte glöms bort i biståndet. Hälften av jordens fattiga lever där.

Barns rättigheter är inte längre ett eget verksamhetsområde inom biståndet. Istället ska det integreras i de tre av Sverige prioriterade biståndsområdena; demokrati och mänskliga rättigheter, kvinnor och klimat. Anser ni att barns rättigheter borde vara ett prioriterat biståndsområde?

Kent: Jag tycker bestämt det. Vi har faktiskt diskuterat det i mitt parti. Vi har bland annat pratat om att smalna av svenskt bistånd, att inte vara inom precis alla olika verksamhetsområden. Vi kanske skulle försöka satsa på att bli bäst i världen på stöd till barnrättsfrågor.

Gunilla: Vi ser barns rättigheter som en del av alla våra tre prioriteringsområden. Det kanske vi inte har förklarat tillräckligt väl. Jag vill hävda att vi har stärkt arbetet med barns rättigheter eftersom vi har fokuserat mera och fångat upp dem genom arbetet med kvinnor, demokrati och mänskliga rättigheter.

Vilket är era regeringsalternativs biståndspolitiska mål avseende barn?

Gunilla: Vi styrs av millenniemålen och av det barnrättsperspektiv vi har i Sverige. Jag har specifikt prioriterat de medborgerliga och politiska rättigheterna, i vilka barns rättigheter är en viktig del.

Kent: Egentligen borde allt bistånd ha ett barnperspektiv. När barn inte får leka, inte får tillräckligt med näring och ingen hälsovård så underminerar det ett lands framtid. De här människorna har rätt till ett bra liv. Det är också en nationalekonomisk förlust om man inte satsar på barn.

FN:s barnkommitté anser att Sverige borde ta större hänsyn till barns rättigheter inom biståndet. Kritiken framfördes redan 2007, men inget har gjorts för att komma tillrätta med problemet. Vad tänker ni göra åt det?

Kent: Det finns flera saker man kan göra: annorlunda ekonomiska prioriteringar, nya direktiv till myndigheter och en omformulering av målen för svenskt bistånd.

Gunilla: Vi tror att man når de mindre barnen bäst genom att jobba med kvinnor och kvinnors rättigheter. Inom ramen för vår demokratisatsning försöker vi även skapa större delaktighet för unga tonåringar.

Vilken är den största skillnaden mellan era regeringsalternativ när det gäller barns rättigheter?

Gunilla: Det råder inte så stora skillnader. Däremot kan jag tänka mig att oppositionen skulle kunna komma upp med något piggt program som pekar på en lucka som de ser, när jag då försöker täcka det hela mer generellt.

Kent: Den sittande regeringen har kraftigt dränerat resurserna till enskilda organisationer. Vi vill stärka det stödet. Vi ser också att de har urlakat informationsanslaget till dessa organisationer. Ska man jobba med barnrättsfrågor, i Sverige och i världen, så måste man ha resurser att tala om för människor vad man gör för någonting med biståndspengarna.

Sverige avsätter varje år närmare 30 miljoner kronor till bistånd. Varför talas det så lite om vad pengarna används till – och så mycket om misslyckade projekt och korruption?

Gunilla: Jag tror att det har varit sunt för biståndsdebatten att problem och korruption också uppmärksammats. Att diskussionen inte varit lika konkret om vad pengarna används till, tror jag beror på ett gammalt synsätt där biståndets volym varit det centrala. Jag vill gärna prata innehåll också.

Kent: Jag tror att många är riktigt, riktigt trötta på att man alltid får höra det dåliga, men aldrig det bra. Jag tror att det hänger ihop med att biståndet tillhör förtroendebranschen, men vi som jobbar med bistånd tycker många gånger att det negativa blir väldigt oproportionerligt.

Det finns olika åsikter om ifall bistånd som går direkt till andra stater ska villkoras. Är du för eller emot det?

Gunilla: Jag tillhör dem som tycker att vi ska ställa tuffare krav och vara mycket tydligare.

Kent: Jag tycker inte heller att vi ska inte lämna ut bistånd till det ena eller andra utan att ha kriterier, som att vi vill att det ska satsas på det ena eller andra.

Något som gör biståndspolitiken mer komplicerad än tidigare är att mer bistånd går via EU och multilaterala organisationer som FN. Hur vill era regeringsalternativ påverka dessa organisationer att fokusera mer på barns rättigheter?

Gunilla: Dels väljer vi själva vilka multilaterala organisationer vi vill jobba med. Vi är en av de största givarna till Unicef. Och jag tror ju på konkurrens, så sedan jag tillträdde har vi ökat vårt engagemang också med Save the Children International.

Kent: Jag tycker att det borde bli tydligare för svenska skattebetalare hur vi faktiskt använder vårt bistånd inom de här organen.

Varför ställer inte Sverige, som Norge, krav på hur dessa pengar ska användas?

Gunilla: Det skulle vara förödande för till exempel Unicef, FN:s barnfond, om alla givare ville öronmärka sina pengar. Det behövs pålitliga givare för det allmänna stödet. Vi i Sverige har valt att stå för en viktig del av det, även om det är väldigt otacksamt att finansiera. De allra flesta vill öronmärka för att kunna säga att just deras land är bäst på att jobba för till exempel flickors rätt att gå i skola.

Kent: Jag tycker att vi är väldigt tydliga på vad vi vill prioritera och vad vi driver för frågor. Jag har själv suttit med på styrelsemötena på Unicef i New York och jag vill inte säga att det är in blanco-checkar som vi delar ut.

Vilken roll spelar svenska frivilligorganisationer, som Rädda Barnen, för att lyfta barns rättigheter inom biståndet?

Kent: De har en väldigt viktig roll. Barnrättsorganisationer kan på ett sätt som aldrig en svensk myndighet eller regering kan, samtala med svenska folket om barnrättsfrågor.

Gunilla: Sverige är på flera sätt ett föregångsland när det gäller barnets rättigheter. Därför fyller Sverige en viktig funktion som pådrivare i den internationella diskussionen kring bistånd. Här fyller också svenska enskilda organisationer en mycket viktig roll.

Om du blir biståndsminister efter valet vad är det första du tänker göra för att gynna barnets rättigheter inom biståndet?

Gunilla: För det första kommer jag att fortsätta stärka demokrati- och rättighetstänkandet inom biståndet och titta på hur vi internationellt kan stärka synen på barns rättigheter. För det andra vill jag engagera mig mer runt urbaniseringens utmaningar med allt fler yngre i världen och vad det betyder för ungdomars förutsättningar och deltagande i de samhällen de växer upp i.

Kent: Jag vill göra en satsning på att lyfta fram barns rättigheter på ett mycket tydligare sätt.

Fakta/Kent Härstedt

Namn: Kent Härstedt

Ålder: 45 år

Yrke: Riksdagsledamot (s)

Familj: Singel, pappa till Joel 8 år

Bakgrund: Utbildad underskötare, studerat statskunskap, varit sakkunnig på UD, skribent, ordförande i Svenska Unicef 1999-2005, har en rad styrelseuppdrag. Sitter bland annat i SIDA:s och Svenska Institutets insynsråd.

Mest stolt över: Min son. När det gäller världsliga ting så är det att jag blev invald i riksdagen på personröster 1998 – det gav mig ett starkt mandat.

Största misstag: Jag har gjort många, kanske att jag inte läste mer på universitetet.

Blir glad av: Positiva och generösa människor.

Mest rädd för: Att något ska hända min son.

Läser just nu: Vinnaren står ensam, av Paulo Coelho, och Munken som sålde sin Ferrari (talbok), Robin Sharma

Person jag skulle vilja träffa: Det vore kul att sitta och samtala med Barack Obama.

Något vi inte visste: Är judotränare och ordförande i Svenska Judoförbundet.

Fakta/Gunilla Carlsson

Namn: Gunilla Carlsson

Ålder: 47 år

Yrke: Biståndsminister (M).

Familj: Dotter och sambo

Bakgrund: Arbetat som revisor, EU-parlamentariker, riksdagsledamot och förste vice ordförande i moderaterna

Mest stolt över: Min dotter.

Största misstag: Försöka lära av dem alla men minns inga särskilda.

Blir glad av: Människor.

Mest rädd för: Att det ska hända min familj något.

Läser just nu: Skärgårdsstiftelsens årliga, vackra bilderbok.

Person jag skulle vilja träffa: Träffar så många intressanta personer varje dag. Skulle helst vilja kunna prata med min pappa, som tyvärr dog alltför tidigt.

Något vi inte visste: En gång distriktsmästare i längdhopp.

Publicerad i tidningen Barn 2/2010

Relaterade inlägg:

1. Katarinas falkögon har sikte på världens skolor
2. Burundis barn vänder hem
3. Klockan 19 blir hemmet krog

Tanken var att möta Pedro Juan Gutiérrez i hans lägenhet i Centro Habana, i Havanna, på Kuba. Istället kom intervjun att ske på Teneriffa, på Kanarieöarna, där han besöker sin flickvän och håller på att avsluta sin senaste novellsamling.

Den idag 60-årige författaren ger ett lugnare och mer belevat intryck än sitt alter ego i Havannatriologin. Han har själv sagt att 80-90 procent av misären, sexet och akohol- och drogmissbruket i Havannatriologin är självupplevt, vilket har gett honom en nästan mytisk status. Mången är den läsare som knackat på hans lägenhetsdörr och nästan besviket funnit en annan person än de förväntat sig.

- En författare skriver utifrån förundran. Jag kom till Havanna efter att i tolv år levt ett rutinartat liv som journalist i Pinar del Río. Jag var djupt involverad i revolutionen, politiken och journalistiken. Jag hade levt ett bekvämt liv och trodde att alla på Kuba levde så, men så var det inte. I Centro Habana fanns en starkt utpräglad individualism, man sålde droger och det fanns en utbredd prostitution. Jag mötte en annan värld som jag förundrades över.

Pedro Juan Gutiérrez förundran sammanföll med den på Kuba så kallade ”speciella perioden”, som Kubas ekonomiska kris efter Sovjetunionens och östblockets fall kom att kallas. Många kubaner, inklusive Pedro Juan Guitérrez själv kastades ut i en för dem tidigare okänd fattigdom där det mer kom att handla om allas kamp mot alla än kollektivets alla för en, en för alla.

När krisen nådde sitt crescendo i augusti 1994, då närmare 40 000 kubaner med den kubanska statens goda minne, lämnade ön på hastigt ihopsnörda flottar, stod även Pedro Juan Gutiérrez på randen till sammanbrott.

- Kuba befann sig i en djup ekonomisk kris samtidigt som jag genomgick en personlig kris efter ett raserat äktenskap, att min pappa gått bort, en av mina äldsta barndomsvänner begått självmord och mamman till ett av mina barn dött i cancer, bara 32 år gammal.

Efter att ha jobbat i 22 år som journalist hade Pedro Juan Gutiérrez tillgång till mycket information om den ekonomiska krisen som andra inte hade. Han kunde se den verkliga vidden av eländet och insåg att allt han trott på under sitt vuxna liv plötsligt visat sig vara falskt.

- Jag blev deprimerad, väldigt arg, mycket alkoholiserad och var på gränsen till att ta mitt liv.

Pedro Juan Gutiérrez tog inte sitt liv. Han började skriva. Den första novellen i Havannatriologin, Nya saker i mitt liv, har som utgångspunkt de dagar då folk kastade sig i havet mot Florida i augusti 1994. De kommande tre åren kom han att skriva ytterligare 59 noveller. På dagarna skrev han för den kubanska tidskriften Bohemia och ett par andra tidskrifter. Om nätterna följde ett hejdlöst supande, ett sexuellt gränslöst leverne och mitt i ruset, novellskrivande.

Även om Pedro Juan Gutiérrez inte vill säga att han skriver politiskt föredrar han att beskriva texterna i Havannatriologin som krönikor, berättelser om saker som hände runt i kring honom. Att boken fortfarande inte ges ut officiellt på Kuba är väl ett bevis gott som något på hur nära sanningen den ligger.

- När jag var journalist var mitt syfte att skriva politiskt, att skriva sådant som förverkligade det jag själv trodde på, men när du börjar skriva litteratur inser du att politik är av underordnad betydelse, att politik förändras. Tar du in politik i dina böcker förlorar de i litterär kvalité. Det centrala temat i mina böcker är fattigdom.

Trots flera möjligheter att lämna Kuba har Pedro Juan Gutiérrez valt att stanna, något som han tror att han fått respekt för på Kuba. Han menar att de som går i exil lätt gör sig själva till fiender, utan att de kanske vill det.

Då inget kubanskt förlag ville ge ut Havannatriologin hamnade den 1998 på spanska Anagrama. Boken cirkulerar, tack vare turister, ändå i ett par hundra exemplar på Kuba.

Det kubanska författarförbundet UNEAC stödjer Pedro Juan Gutiérrez, men vill inte ge ut boken. Istället har man gett ut ett par av hans senare verk.

Fakta/Pedro Juan Gutiérrez

Ålder: 60 år

Bor: Centro Habana, Havanna, Kuba

Familj: Flickvän, fyra barn (31, 30, 25 och 9 år) med tre olika kvinnor. Har varit gift två gånger. Har tre barnbarn.

Bakgrund: Jobbade som journalist 1972-1998, bl a på radio, tv, nyhetsbyrån AIN och tidskriften Bohemia.

Bibliografi: debuterade 1987 med diktsamlingen La realidad rugiendo, publicerad på Kuba. Har publicerat tio romaner och novellsamlingar och åtta diktsamlingar. Har belönats med ett spanskt och ett italienskt litteraturpris. Är även konstnär. För mer info: www.pedrojuangutierrez.com

Publicerad i Göteborgs-Posten den 19 maj 2010

Relaterade inlägg:

1. En kubansk Bukowski
2. Sprickan i Havanna
3. ”Varje dag måste en författare överträda gränsen för det förbjudna en aning”

För tre år sedan köpte Goldcorp upp det amerikanska gruvföretaget Glamis Gold. I och med uppköpet blev Goldcorp ägare till gruvan Marlin, i regionen San Marcos, i Guatemala, en veritabel miljökatastrof och ett grymt exempel på den industrialiserades världens utnyttjande av fattiga människor.

Jag besökte området kring Marlingruvan för fyra och ett halvt år sedan, strax innan utvinningen av guld påbörjats. Byborna, till majoriteten delar av Guatemalas fattiga och marginaliserade ursprungsbefolkning, protesterade då mot att de inte haft något att säga till om inför beslutet att inleda brytning av guld i ett öppet dagbrott. Att bryta guld i öppna dagbrott innebära att det går åt enorma mängder vatten som dränerar jordbruken runt omkring. Dessutom används cyanid i brytningen, en giftigt ämne som lätt sprider sig i naturen genom grundvattnet.

I och med att Goldcorp förvärvade Glamis Gold blev företaget också ägare till San Martin-gruvan i Siriadalen, i Honduras. Där protesterade lokalbefolkningen redan 1999 mot att Glamis Gold aldrig gjort någon ordentlig miljökonsekvensanalys. Inte heller här hade invånarna fått möjlighet att säga sitt om projektet innan det påbörjades.

I en miljöstudie gjord 2006 av Siriadalens miljöorganisation visade provar att vattendragen i området kring San Martin gruvan innehöll stora mängder av cyanid, kvicksilver, bly och arsenik. Flera invånare i området led av kroniska hälsoproblem och hudsjukdomar. Dessutom hade grundvattennivån och nivåerna i vattendragen i området sjunkit dramatiskt till följd av gruvdriften.

Gruvdriften i San Martin, i Honduras, håller på att avslutas, men verksamheten i Guatemala är planerad att pågå i minst fem år till.

För mer om Marlingruvan, läs här, och här.

Relaterade inlägg:

1. När conquistadorerna återvände till Guatemala
2. Sanningskommission utesluter inte konstitutionella förändringar
3. Honduras två sanningskommissioner

Den officiella honduranska Sannings- och försoningskommissionen är ett resultat av det avtal som kuppregeringen och representanter för den avsatte presidenten Manuel Zelaya förhandlade fram i slutet av oktober förra året. Kommissionen leds av Guatemalas tidigare vicepresident och utrikesminister Eduardo Stein, som igår underströk att kommissionens ”arbete är att komma till botten av vad som hände.”

- Vi vill klargöra att vi inte kommit för att vara en del av den här kommissionen för att bli krönikörer, för det hade det varit bättre att kontraktera en historiker, sa Stein i närvaro av den panamerikanska organisationen OAS generalsekreterare José Miguel Inzulsa, de centralamerikanska staternas utrikesministrarna och representanter för den internationella diplomatiska kåren i Honduras.

Förutom Stein består kommissionen av en tidigare justitieminister och ledamot av den högsta domstolen i Peru, María Amadilla, en tidigare ambassadör och biståndsminister från Kanada, Michael Kergin och honduranerna Julieta Castellanos, rektor för Honduras nationella universitet, och hennes företrädare, advokaten Jorge Omar Casco. Kommissionen är tillsatt av Honduras president Porfirio Lobo, vald med de lägsta röstsiffrorna och valdeltagandet i något honduranskt val i modern tid, dessutom under överseende av en kuppregering.

Kommissionen har fått kritik för att bara Lobo tillsatt ledamöterna, utan inrådan från någon annan, allra minst det civila samhället. Dessutom är de två honduranerna i kommissionen medlemmar i Lobos eget Nationella parti. Att Peru och Kanada är representerade anses bero på att de två länderna var någorlunda neutrala i samband med kuppen. Kommissionens kritiker menar att Peru och Kanada snarare tog kuppmakarnas parti.

Den honduranska motståndsrörelsen mot kuppen består av flera fackförbund, människorättsorganisationer, miljörörelser, ursprungsfolksorganisationer, bonderörelser, studentorganisationer och representanter för alla de politiska partierna och flera yrkeskårer. Den har varken erkänt Lobos regering eller tillsättandet av Sannings- och försoningskommissionen, som den anser vara ett spel för gallerierna.

I det ursprungliga förslaget skulle kommissionen har lämnat rekommendationer på institutionella förändringar i Honduras för att undvika liknande konfrontationer som dem som skedde förra året. Detta ströks ur kommissionens arbetsbeskrivning och kommissionen kommer nu bara att undersöka och redogöra för de händelser som ledde till kuppen och situationen efter kuppen. Rapporten ska vara klar om åtta månader, men delar av den kommer att hållas hemliga i tio år.

Motståndsrörelsen lovade igår att på årsdagen av kuppen, den 28 juni, installera en egen alternativ Sannings- och försoningskommission. den skulle bland annat bestå av två mottagare av Nobels fredspris, guatemalanskan Rigoberta Menchú och argentinaren Adolfo Pérez Esquivel, ecuadorianskan och nunnan Elsy Monge, som suttit i Perus Sannings- och försoningskommission, den holländska människorättsförsvararen Theo Van Boven och argentinskan Nora Cortina, från organisationen Abuelas de Plaza de Mayo.

Den 28 juni i år kommer motståndsrörelsen även att ge regeringen listor med namnunderskrifter för krav på en folkomröstning om Honduras ska tillsätta en grundlagsförsamling. Målet är en miljon namnunderskrifter.

Den honduranska regeringen med Lobo i spetsen hoppas på att Honduras i juni även kommer att återfå sitt medlemsskap i OAS. Landet kastades ut ur organisationen i samband med kuppen. Den 18 maj är tanken även att EU och de centralamerikanska länderna ska skriva under ett associeringsavtal, men både dessa förhoppningar tycks nu komma på skam.

Samma dag som Sannings- och försoningskommissionen tillsattes i Honduras beslutade Sydamerikans tolv länder, som samlats i Den sydamerikanska unionen, UNASUR, att inte erkänna Lobos regering. Ländernas statschefer meddelade även EU att om Honduras inbjudan till Madrid den 18 maj inte rivs kan det hända att ingen representant från Sydamerika över huvud taget dyker upp. Likaså meddelade OAS generalsekreterare Inzulsa att Lobo hade mycket kvar att bevisa innan ett medlemskap i OAS kunde komma på tal igen.

De centralamerikanska ländernas regeringar, inklusive Nicaraguas Daniel Ortega, har alla backat upp Lobo, främst i hopp om att visa enighet inför USA och EU. USA och EU med de internationella kreditinstituten Världsbanken, Internationella valutafonden, IMF, och Interamerikanska utvecklingsbanken tycks även de ha dragit ett streck över förra årets händelser. Man har omfamnat Lobo. Men i Sydamerika visar regionens ledare prov på en sällan skådad enighet.

Relaterade inlägg:

1. Som om ingenting hänt i Honduras
2. Allt mer politiskt våld i Honduras
3. Honduras Sannings- och försoningskommission klar

Under våren utgavs en av den moderna kubanska, kanske latinamerikanska, litteraturens mest kontroversiella böcker, Dirty Havanna – Havannatrilogin, på svenska. Detta tolv år efter att den först kom på det spanska förlaget Anagrama. Bokens realistiska skildring av misären, promiskuiteten, alkohol- och drogmissbruket, rasismen och den desperata kampen för överlevnad under 1990-talets ekonomiska kris på Kuba klassificerades som kontrarevolutionär av regimen. Författaren, Pedro Juan Gutiérrez (f. 1950), miste sitt jobb som journalist, men försörjer sig idag på heltid som författare, poet och konstnär, oftast med utgångspunkt från sin lägenhet ovanför Havannas strandpromenad Malecón, i Centro Habana.

Karavan mötte honom i en by på norra Teneriffa där han besökte sin flickvän och höll på att avsluta sin senaste novellsamling.

Varför tog det så lång tid innan Dirty Havanna – Havannatrilogin översattes till svenska?

– Bokförlagen har svårt att acceptera mina böcker. Det är starka böcker som faller utanför den litteratur som är aktuell idag. Många författare vill inte provocera, inte skapa problem eller att det de skriver ska missuppfattas. De vill sälja många böcker och tjäna pengar. Det finns en trend, framför allt inom europeisk litteratur, att vara politiskt korrekt som tyvärr gör stor skada. Jag tror att Europa just nu genomgår den tråkigaste perioden i litteraturhistorien. I USA och Latinamerika skriver man en mycket hårdare och tuffare litteratur. Om Afrika och Asien kan jag inte uttala mig eftersom jag inte känner till den litteraturen.

Jag läste i en intervju att du redan 1999, då du levde i Sverige i tre månader, lämnade dina böcker till tre svenska förlag. Vad hände?

– Jag fick aldrig något svar. Jag tror att det beror på samma mekanism som jag precis nämnde, att inte heller bokförlagen vill få problem. De vill sälja många böcker och vill att alla böcker ska kunna läsas av såväl gamla damer på 80 år som flickor på 15 år, men så fungerar det inte. Jag skriver för intelligenta och starka personer med öppna sinnelag. Därför behöver jag förlagsredaktörer som är införstådda med vad jag vill, och inte för kommersiella förläggare. Det funkar inte för mig.

Men du har också sagt att dina böcker säljer bra i de nordiska länderna och Tyskland. Varför är det så, tror du?

– De säljer bra och kritikerna tycker om dem. De finns flera universitet, studenter och lärare, som följer mig steg för steg. Jag tror att det finns många som verkligen vill ha en hård och ärlig litteratur som talar om mänsklighetens eviga och verkliga problem. Människan är idag densamma som för tusentals år sedan. Vi söker samma saker, vi har samma problem, vi är rädda för samma saker, vi känner oss hotade av samma saker och jag tror att litteraturen är ett sätt att hjälpa oss att tänka efter och fundera kring detta. En författare får inte vara dum. En författare måste vara modig, bestämd och hård. Den argentinske författaren Ernesto Sábato har sagt att varje dag måste en författare överträda gränsen för det förbjudna lite grann.

Du hade skrivit en del före Dirty Havanna. Varför var det just trilogin som blev det stora genombrottet?

– När jag började skriva Havannatrilogin var jag 44 år. Det var augusti 1994 och Kuba befann sig i djup ekonomisk kris, samtidigt som jag genomgick en tuff personlig kris efter ett raserat äktenskap. Vid samma tid hade min pappa gått bort, en av mina äldsta barndomsvänner begått självmord och mamman till ett av mina barn dött i cancer, bara 32 år gammal. Det fanns ingen mat. Det saknades mediciner och det fanns inget vatten i Havanna. Ingen hämtade soporna. Det var brutalt, och för mig en stor politisk besvikelse.

– Jag blev individualist, jag som varit så socialistisk, kommunistisk, revolutionär och alltid trott på kollektivet. Allt jag trott på rasade samman. Jag var deprimerad, väldigt arg, på gränsen till att begå självmord och mycket alkoholiserad. Det var en fruktansvärd period i mitt liv. Min lön som journalist på tidskriften Bohemia räckte till att köpa 30 ägg, på svarta marknaden, för det fanns inte någon annanstans. Jag försökte tjäna extra pengar genom att sälja flaskor, vad som helst. Utländska vänner på besök tog med sig tändstickor och pennor som jag kunde sälja på gatan.

– Den 5 augusti 1994 tog tusentals människor till gatorna och ropade på frihet. Det höll på i flera timmar för att sedan slås tillbaka av polisen. Därefter började många kubaner lämna Kuba på hemmagjorda flottar. Jag blev ännu argare och började skriva novellerna i Havannatrilogin. Jag visste inte vad jag gjorde. Det var som en uppkastning. Jag har inte kunnat läsa boken sedan dess och jag tänker inte göra det heller. Den var så smärtsam att skriva. Det tog mig tre år att skriva 60 noveller, från september 1994 till 1997. Jag säger noveller, men egentligen var det krönikor om vad som hände.

– Ett bokförlag på östra Kuba, i Santiago de Cuba, fick manuset till de två första delarna av trilogin i slutet av 1997. De svarade aldrig när jag ringde och när en kompis till mig skulle resa till Santiago de Cuba bad jag honom hämta manusen. Efter det skedde allt genom tillfälligheter. Jag gav manuset för alla tre böckerna till en redaktör från det stora franska förlaget Gallimard som var på Kubabesök. Hon tog med sig manusen till Paris, läste dem och tyckte att det var för tuffa för Gallimard. Så hon skickade dem till en agent i Madrid och till slut hamnade de hos Anagrama i Barcelona som bestämde sig för att ge ut dem.

Du lever ett annat, mer bekvämt liv, idag. Hur har ditt sätt att skriva förändrats av detta?

– Det fungerar inte riktigt så. Livet förändras. Folk har sagt att jag har mognat, men jag tror inte på mognad. Jag tror på att leva livet för ögonblicket. Jag är lika tacksam för det liv jag levde då och för det liv jag lever idag. Det är likadant med mina karaktärer. En jineteras liv är fascinerande. En jinetera är en hora om natten i Havanna. Den karaktären kan vara fascinerande, eller mannen som vaktar skolan här mitt emot, eller prästen i kyrkan där borta. Jag tror att prästen är en fantastisk karaktär.

– En författare skriver utifrån förundran. Det är mycket viktigt. Det har jag insett nu. Jag kom till Havanna efter att ha levt ett rutinartat liv som journalist i Pinar del Río i tolv år. Jag förundrades över den del av Havanna jag levde i. Jag var så inne i revolutionen, politiken och journalistiken. Jag hade levt ett bekvämt liv och trodde att alla på Kuba levde så, men så var det inte. I Centro Habana fanns en starkt utpräglad individualism. Man sålde alla typer av droger och prostitutionen var utbredd. Det var en annan värld. Jag förundrades över detta och som av en händelse sammanföll den nationella krisen med min egen och jag började skriva. När jag bodde i Sverige förundrades jag över det. De anteckningar jag tog då blev det centrala mittenpartiet i Animal Tropical (Tropiskt djur).

Vad jag förstår är inte Havannatrilogin utgiven på Kuba?

– Nej, till exempel konfiskerade den kubanska posten flera exemplar som det spanska förlaget skickade till mig vid två tillfällen. Vid det ena tillfället fick jag ett dokument som jag sparat där det står att man konfiskerat åtta exemplar av Havannatrilogin skriven av Pedro Juan Gutiérrez. Motivet var att det rörde sig om kontrarevolutionär litteratur. Jag gick till postens huvudkontor i Havanna och berättade att det var jag som var författaren och att det var mina böcker, men det hjälpte inte. Två månader senare hände samma sak. De säger att det inte är någon viktig bok, och att den därför inte behöver publiceras, men nu har författarförbundet UNEAC:s förlag i alla fall precis gett ut El Rey de la Habana (Kungen av Havanna) i en liten upplaga på 2 000 exemplar. Den tog slut på tre dagar. Tidigare har de även gett ut en liten upplaga av Animal Tropical. Så en i taget kommer de ut.

Men böckerna är inte censurerade i någon form när de utkommer på Kuba?

– Nej, det är ett absolut krav från min sida. Man får inte ta bort ett enda ord ur böckerna. De måste komma ut med vartenda ord. Jag har ett par vänner på UNEAC som tror på mig. De har hjälpt mig och har sett till att böckerna har kommit ut, men det har krävt en hel del arbete.

El Rey de la Habana är, i mitt tycke, en mycket tuffare bok än Havannatrilogin. Är det inte märkligt att man har publicerat den och inte trilogin?

– Mina författarvänner försvarar alltid El Rey de la Habana. De säger att det är en stor roman. Havannatrilogin ser de mer som en anklagelseskrift, eller vad det nu kan vara, memoarer kanske. Men vänta bara ett par år. Historien kommer att upprepa sig. Kubas historia innehåller flera personer som skrivit tunga böcker som de fått ge ut utanför Kuba. Jag har förberett en essä om den här typen av litteratur, den kubanska undergroundlitteraturen. Kuba har flera fantastiska författare, som Alejo Carpentier, José Lezama Lima, Jose Martí, men de skymmer en annan typ av litteratur. Det rör sig om en kanske sju-åtta böcker som inte är lika kända och har ett tyngre innehåll. Havannatrilogin och El Rey de la Habana tillhör den kategorin.

Du har sagt i en intervju att trilogin skulle kunna utspela sig i vilken storstad som helst i hela världen. I Rio de Janeiro eller Mexico City. Men nu utspelar den sig i Havanna, i ett politiskt mycket omdiskuterat land. Alla kommer att läsa mellan raderna, det går inte att undvika. Vad tycker du om det, att läsarna alltid kommer att tro sig finna ett politiskt budskap i boken?

– Jag är säker på att det finns ett politiskt budskap i nästan allt man läser, men det viktiga är författarens syfte. När jag var journalist var mitt syfte att skriva politiskt, att skriva sådant som förverkligade det jag själv trodde på, men när man börjar skriva litteratur inser man att politiken är av underordnad betydelse, att den ständigt förändras. Tar man in politik i sina böcker förlorar de i litterär kvalité.

– Jag tror att det centrala temat i mina böcker är fattigdom. Vad händer människan när hon konfronteras med den totala fattigdomen, med misär? Hur överlever hon? Hur förändras hennes moral, hennes etik? Därför menar jag att Havannatrilogin och El Rey de la Habana skulle kunna vara böcker skrivna i Rio de Janeiro, São Paolo eller i vissa delar av Mexico City, men visst, det finns alltid en viss grad av politisk läsning. Varje läsare läser sin egen bok, precis som man ser sin egen film eller lyssnar på sin egen musik. Var och en utgår från sina egna erfarenheter.

– Om du som läsare är väldigt intresserad av politik kommer du att se mycket politik i mina böcker. Om antropologi intresserar dig kommer du att läsa böckerna ur en antropologisk synvinkel. Om sex är viktigt för dig onanerar du när du läser mina böcker. Jag har träffat män som säger att de fått gömma Havannatrilogin så att deras fruar inte ska hitta den. Andra har erkänt att det har masturberat till boken. Du är journalist och förmodligen läser du mina noveller som krönikor, som Tom Wolfes texter, som new journalism. Jag oroar mig inte över att folk läser in politik eller vad de nu vill i mina böcker.

Dina böcker innehåller mycket manschauvinism, det handlar om män och makt. Finns det kvinnor och kvinnorörelser som stör sig på detta?

– Ja, här i Spanien, i Argentina och Brasilien finns det många som har kritiserat mig för detta. En kubansk journalist i Paris skrivit en artikel om rasismen i mina böcker. Men om ens karaktärer är manschauvinister och rasister, vad ska man göra? Man måste ju skriva på ett visst sätt. Det handlar om typer som är rasister och som tror på manslemmens makt. Det är människor som tar sex till den yttersta gränsen av perversion. Jag skriver om en del av Havanna där invånarna är sådana. Om du frågar en svart kvinna i Centro Habana om svarta män, säger hon att de är lögnare och knullar runt, och att hon inte vill ha en svart man. Hon säger att hon föredrar en vit man för att de är intelligentare. Det handlar om extremt rasistiska uttryck. Därför skriver jag som jag gör. Frågar du en svart man säger han att svarta kvinnor söker konflikter och att han föredrar vita kvinnor. Jag skriver det. Jag vet att det inte är politiskt korrekt, men för mig finns ingen politisk korrekthet. Det intresserar mig inte. Det är korkat. Jag vill säga som det är med mod och kraft. Sedan kan jag konfrontera feministerna.

Vad har du för skrivmetod?

– När jag började skriva skrev jag som när jag var journalist, intensivt på ett desperat, nästan galet sätt. Men sedan dess har jag tagit mig samman och planerar mitt skrivande mer. Jag tycker mycket om att skriva på morgnarna. Ta till exempel den bok jag skriver nu. Jag har jobbat länge med den. Jag antecknar mycket inför varje novell. Jag kan hålla på med att samla in information och anteckna i dagar innan jag skriver. Ibland skriver jag på små papperslappar som jag kommer över. Med alla dessa anteckningar blir en novell till.

– När jag väl ska skriva går jag upp tidigt på morgonen och sätter mig ensam. Jag gillar mycket att vara ensam när jag skriver. Jag skriver med mycket känslor. Till exempel när jag skriver dialoger sätter jag mig in i de olika karaktärerna. Skriver jag om en transvestit blir jag transvestit. Finns det en snygg svart man är jag en snygg svart man. Är det en kvinna är jag en kvinna. Jag skriver dialogen och gestikulerar. Jag behöver lugn, tystnad och ensamhet för det. Det är mycket viktigt. I min lägenhet i Havanna har jag ett litet rum fullt med böcker där jag kan stänga in mig och skriva. Jag har vissa ritualer när jag skriver. Jag skriver med svart bläck i små anteckningsböcker. Först skriver jag för hand, sedan på maskin, men framför allt skriver jag på tom mage på morgonen. Jag dricker kaffe och börjar skriva. Sedan kan jag ta en kopp te eller dricka ett glas vatten. När jag har allt klart kommer det värsta, det jag inte alls tycker om, att skriva in allt på dator.

– Jag njuter mycket av att göra anteckningar och av att skriva på maskin. Det är underbart. Jag lider, jag skrattar, jag gråter. Ibland blir jag rädd. Det är underbart att skriva för hand och på maskin, men det är jobbigt att skriva på dator och idag går det inte att lämna in pappersmanus till något förlag.

Du skriver dikter, noveller och romaner lite om vartannat. När du får en idé, vet du då på en gång vad det ska bli – en dikt, en novell eller en roman?

– Nej, dikterna är en helt annan sak. När jag skriver poesi har jag en väldigt tydlig idé. Det är rätt konstigt för poesin kommer till mig vid de mest underliga tillfällen. Ibland kan det gå två år utan att jag skriver en enda dikt, men plötsligt på baksidan av något av alla mina papper börjar jag skriva dikter. Det är kanske den genre som jag känner mig mest bekväm med. De kommer till mig helt omedvetet. När jag har tio-tolv dikter skriver jag ut dem på maskin. Sedan skriver jag ett par till, kanske totalt 30 stycken och så är det slut. Det finns inget mer att skriva. Att skriva ut dikterna på maskin är väldigt enkelt och det är trevligt att göra ordning en diktsamling.

– Romaner å andra sidan är tunga. Jag kan jobba i åratal med en roman. Novellerna är mycket snabbare. De är som att tillreda en sallad med hjälp av anteckningarna. Du tar en tomat där, en morot där, en isbergssallad och så blandar du ihop dem och lägger till dagens dressing. Men romanen är en mycket lång vandring. Och arbetssam. Ibland har jag börjat på en roman, men inte kunnat avsluta den för att jag inte har varit tillräckligt förberedd. Just nu arbetar jag med fyra-fem romaner, men jag kan inte ta mig an någon av dem riktigt eftersom det kräver en själslig förberedelse, en väldigt känslomässig förberedelse. Det handlar om åratal av funderingar kring över hur jag ska utveckla dem. Och ibland får jag lägga ner dem.

Ditt sätt att skriva går tvärs emot vad de flesta svenskar är vana vid när det gäller latinamerikansk litteratur, du vet Gabriel García Márquez, Mario Vargas Llosa, Carlos Fuentes. Hur kommer det sig?

– Det var inget jag bestämde. Det skedde omedvetet. Jag tog en examen i journalistik vid universitetet i Havanna. Jag lärde mig inte mycket om journalistik. Det lärde jag mig genom arbetet, men som en kurs om kultur i allmänhet var den bra. Jag fick läsa litteratur i fyra år. Vi läste om allt från Iliaden och Odysséen till det senaste. Den del som jag tyckte var jobbigast var ”de gyllene åren” i den spanska litteraturen, och sen magisk realism med García Márquez och de andra.

– På Kuba har vi Alejo Carpentier och Lezama Lima. För de flesta kubanska författare är de som García Márquez för colombianerna. Jag gissar att de har satt honom på piedestal. På Kuba utgår man från ett barockt språk. Den spanska litteraturen har den tendensen. Här i Spanien handlar det även om sättet man talar på, inte bara det skrivna ordet. Man talar, talar och talar. Något som man kan säga på tre minuter tar femton minuter. Man frågar sig varför de talar så mycket? Varför kan de inte bara vara tysta? Detta gäller även den spanska litteraturen. Det finns en lång tradition av utsmyckning och att visa vilken kulturell utbildning man har genom att använda ett vacker tspråk. Jag har reagerat starkt mot det, kanske även för att jag varit journalist. Om man vant sig att skriva journalistiskt fortsätter man med det när man skriver litteratur.

Förutom journalistiken, vilka andra influenser har du?

– När jag var ung tittade jag mycket på bio och läste serier. Min moster hade en affär med tidningar och tidskrifter och jag började gå dit för att läsa serier när jag var sju, åtta år. Serier och film är mycket visuella med action, kort och direkt dialog och ett minimum av berättarröst. Jag har tänkt mer på det nu när folk har frågat mig. När jag var nio, tio år upptäckte jag två fantastiska bibliotek i Matanzas där jag växte upp. Det var bekväma, rena miljöer med luftkonditionering och härliga dofter. Jag satt där och läste i timmar. På det viset upptäckte jag hela världen. När jag var 13 år läste jag Ray Miles, en berömd amerikansk sociolog från den tiden, och Friedrich Engels, en bok om familjen, privat egendom och staten. En av de bästa han skrev. En bok av Jean-Paul Sartre om vad litteratur är för något. Jag läste Frukost på Tiffanys av Truman Capote, och senare Med kallt blod när den kom på spanska, och Erskine Caldwell. Sedan tog jag mig igenom Ernest Hemingways noveller, och några andra av de hårda amerikanska författarna från den här tiden, Sherwood Anderson och William Faulkner så klart, men framför allt de som varit journalister. De påverkade mig mycket

Du har ofta jämförts med Charles Bukowski, Henry Miller och Louis Ferdinand Céline. Hur kommenterar du det?

– Jag kände inte till dem eftersom Kuba stängdes 1960-1961. Det handlade inte bara om att vi inte kunde se amerikansk film, utan Kuba stängdes helt. Man censurerade litteratur, film, ja all kultur, även konst. Någon nämnde Bukowski för mig 1996 och då fanns det ingen möjlighet att hitta en bok av honom på Kuba. Jag läste honom när jag hade publicerat mina böcker. Céline och de andra elitisterna är inget för mig. Jag har ett par böcker av Miller, men jag har aldrig tyckt om dem. Han har inte övertygat mig.

Du har sagt att du som journalist inte kunde skriva vad du ville, och att du började skriva noveller på grund av detta. Har författare större friheter än journalister på Kuba?

– Ja, det tror jag helt klart. När Havannatrilogin kom ut i Spanien och Italien reste jag till Spanien i oktober 1998. Jag återvände till Kuba i början av januari 1999 och man hindrade mig då från att verka som journalist. De kastade ut mig från tidskriften Bohemia, från journalistfacket och två andra tidskrifter, bland annat Habanera där jag skrev kolumner. Däremot sa man nej på författarförbundet UNEAC. De sa att jag fick stanna där, att jag varit medlem i 18 år och att jag skrivit en bok som de visserligen inte tyckte om, men att jag som författare har rätt att skriva så. Det var en attityd som jag är mycket tacksam för, den var modig, ärlig och ärofull.

– Jag stannade kvar i Havanna. Det är värre om man gör sig själv till fiende, sticker till Miami. Jag sa att jag lever i Havanna, är kuban och jag skriver inte politiskt, utan bara om vad jag ser runt omkring mig. Jag tror att journalistiken fungerar annorlunda. Den har ett mycket mer propagandistisk och politiskt syfte.

Är det på grund av författarförbundet som du har internet, e-post och kan resa?

– Jag har varken internet eller e-post på Kuba. Min hemsida gör en kompis till mig som genom arbetet har tillgång till internet. Min e-post kollar jag också hos vänner. Som medlem i författarförbundet är det enklare att resa om man har inbjudningskort från utländska förlag.

Det överraskar mig lite att de har låtit dig hållas, att de låtit dig fortsätta skriva. Havannatrilogin innehåller kritik mot den förda politiken, journalistiken och de mänskliga rättigheterna. Det finns en person som säger att på Kuba kan man bara leva ”full, knäpp eller sovande”, men här sitter du. Du fortsätter att skriva, resa …

– Jag var galen när jag skrev den boken. Jag levde ett dubbelliv. Jag arbetade som journalist på Bohemia och skrev på boken om nätterna. Det var som en stor befrielse. Jag vet inte, men det är nog viktigt att jag inte lämnat Kuba, att jag fortsätter att leva i Havanna. Man stoppade mig som journalist, men jag sitter fortfarande här i min lägenhet. Fast om du frågar folk säger säkert många att de inte känner till mig. När trilogin kom ut slutade många av de människor som jag trodde var mina vänner att tala med mig. Andra slutade hälsade på mig. Jag har levt ett par mycket svåra år på Kuba.

Under åren 2003-2004 genomfördes tre intervjuer med dig i kubansk press. Är det inte märkligt att man gjorde dessa intervjuer med dig trots att ingen visste vem du var?

– Det finns de på Kuba som försvarar mig. Som chefen för La Gaceta de Cuba, Norberto Codina, en intressant författare och poet. Vi är vänner sedan tjugo år tillbaka. Och Marilyn Bobes, också en stor poet och skribent. Hon skriver romaner och noveller. De båda ville intervjua mig trots att knappt någon kände till mig. Var man än befinner sig så finns det alltid anständiga och hederliga människor som vågar gå mot strömmen. Jag har fått flera bevis på detta på Kuba under de senaste åren. Det finns alltid folk som tar risker. ”Pedro Juan känner ingen till, de publicerar inte hans böcker här, men jag gillar dem och småningom kommer folk att veta vem han är.”

Det fanns bibliotek i Matanzas där du växte upp. Idag finns det också bibliotek, men inte med samma litteratur. Vilka litterära influenser har dagens ungdomar på Kuba?

– Dagens kubanska ungdomar har en större kunskap. De känner till Bukowski. De känner till allt. Min generation led mer. Vi levde i ett land som var blockerat av USA och som blockerade sig självt eftersom regeringen stängde landet. Inget kom in, men efter 1990-talet har det förändrats, till exempel läses mina böcker av många ungdomar idag. Vilka har tagit dessa böcker till Kuba? Turisterna. Och det är samma sak med Cabrera Infante och Zoé Valdés. Ungdomarna har mer information idag. De har sig för massa tricks för att komma åt den, de tar sig ut på internet. Jag har stort hopp om den kubanska ungdomen.

– Kuba styrs och kontrolleras av mycket gamla människor som påtvingar oss deras gamla idéer, men det finns en grupp ungdomar som skiljer sig mycket från oss. Jag tillhör en generation som hängav sig åt revolutionen och politiken. Mitt liv mellan 16 och 40 handlade bara om revolutionen och politiken, om socialism, kommunism och marxism-leninism. Dagens ungdomar, på 16-20 år eller som mitt barnbarn på 9 år, säger ”nej”, de är som folk borde vara. De säger ”jag lever bara en gång, jag ska njuta, resa, göra vad jag vill och försvara min rätt att leva mitt liv som jag vill.”

BÖCKER AV PEDRO JUAN GUTIÉRREZ

I ORIGINAL

La realidad rugiendo (1987) dikter

Vivir en el espacio (1989) reportage

Espléndidos peces plateados (1996) dikter

Triología sucia de la Habana (1998) noveller

Fuego contra los herejes (1998) dikter

El rey de la Habana (1999) roman

Animal tropical (2000) roman

Melancolía de los leones (2000) noveller

El insaciable hombre araña (2002) noveller

Carne de perros (2003) noveller

Nuestro GG en la Habana (2004) roman

El nido de la serpiente: memorias del hijo del heladero (2006) roman

Yo y una lujuriosa negra vieja (2006) dikter

No tengas miedo, Lulú (2006) dikter

Corazón mestizo (2007) antituristguide

Lulú la perdida y otros poemas de John Snake (2008) dikter

Morir en Paris (2008) dikter

PÅ SVENSKA

Dirty Havanna – Havannatrilogin. Övers. Peter Landelius (Lind & Co, 2010)

WEBBTIPS

www.pedrojuangutierrez.com

Publicerad i Karavan 1/2010

Relaterade inlägg:

1. Sprickan i Havanna
2. En kubansk Bukowski
3. Förundran över ett annat Kuba

Reportrar utan gränser vill inte säga om det ökande våldet mot honduranska journalister beror på det allt fler övergrepp på de mänskliga rättigheterna som följt på förra årets statskupp eller om det handlar om narkotikarelaterat våld. Sedan ett par år tillbaka har både mexikanska och colombianska narkotikakarteller flyttat allt mer av sin verksamhet till Centralamerika.

Våldet mot journalister i Honduras har ökat stadigt sedan 2003 då den första journalisten på 20 år mördades. 2007-2008 mördades ytterligare två, men sedan årsskiftet har alltså sju reportrar till fått sätta livet till. Under 00-talet utsattes också allt fler honduranska journalister för hot och trakasserier, något som eskalerade i och med statskuppen den 28 juni 2009.

Relaterade inlägg:

1. Allt mer politiskt våld i Honduras
2. Honduras och demokrati
3. På flykt undan förtrycket i Honduras