Expedition SwedenAfrica 2010

Idag för sju år sedan nådde vi Afrikas sydligaste spets!

noreply@blogger.com (Kikko) — Sun, 08 Apr 2018 10:35:00 +0000

Så här skrev vi då, för sju år sedan! Fortfarande sitter den resan och alla upplevelser och det ögonblicket vi parkerade vid Cape Aghulas, starkt kvar hos oss båda!

Så fantastiskt roligt det var! Vilket äventyr!

8 april 2011

CAPE TO CAPE

RESEINFORMATION:
Cape Agulhas, Afrikas sydligaste spets!

GPS: S34 49.974 E019 59.998
Totalt körda km: 30 008
Höjd över havet: 0
Temperatur: 21C sol och blåst!
Det är nästan inte möjligt att fatta att: NU STÅR VI HÄR!!! efter lite drygt 30 000 km så har vi nått Afrikas sydligaste spets där Indian Ocean and Atlantic Ocean möts!! Vi har nu både besökt North Cape och South Cape och det är ju inte fel tycker vi…
Vi har nått så långt söderut vi kan komma på denna resa!! Vi har ju sagt hela tiden att vårt mål är hela resan men att om vi mår bra, bilen mår bra och det känns bra för oss, då vill vi ända ner till den sydligaste spetsen. Ja, och så blev det! Känns otroligt roligt och vi är mäkta stolta att få står här! Platsen i sig är inte så dramatiskt men visst är havet alltid vackert och mäktigt och alla fantastiska stenar och sen en och annan liten blomma som växer inkilad mellan stenarna... Att sen i denna härliga miljö få inta morgonfikat kändes alldeles förträffligt bra! Idag blev det kaffe och tårta!

5 Stjärnigt hotell... nu har vi chansen!!!

noreply@blogger.com (Kikko) — Fri, 28 Sep 2012 16:09:00 +0000

För två år sedan skrev vi så här...VI var där! och nu kommer de HIT till oss! Vi var där på nöjesresa och de måste fly! Världen är svår att förstå...
Vi upplevde en sån gästfrihet och värme som vi aldrig kommer att glömma!

Nu har vi chansen att bjuda tillbaka...

medmänsklighet, värme och fred!

Dom kommer till Sverige och även till vår stad!!!
9 september 2010:
När vi körde ut ur Aleppo, mot kusten, så visste vi inte att vi snart skulle träffa Saleim.. som gav oss en en oförglömlig kväll med sin familj och sin by!
Här kan du läsa:

Vi stannade efter några timmars körning långt ute på landet, så fort vi hittat ett träd som verkade ge bra skugga och låg så till att vi vågade stanna vid vägkanten. Vi hade precis satt på vårt kaffevatten då Saleim kom körande med sin traktor och vattentank. Han stannade, hälsade och ville ge oss vatten. Vi tyckte han var så vänlig så vi tog fram några flaskor som vi fyllde från hans tank. Med mycket arabiska och gester så förstod vi att han ville att vi skulle följa med hem till byn och att vi kunde sova där… ja vad säger man? Klockan är snart 16 och vi vet inte hur det ser ut framöver och han verkade så vänlig och artig…vi vet också att syrierna är väldigt gästvänliga och att detta skulle kunna hända. Sagt och gjort, vi ville inte missa detta, utan vi körde efter honom hem till hans by ca 3 km. Ni ska också veta att denna kväll var sista kvällen på ramadan och imorgon börjar deras största familjefest. Sedan följde en kväll som vi sent kommer att glömma. Vi blev mottagna som verkliga hedersgäster.
Hans fru var jättegullig och det bullades upp den en läckerheten efter den andra. Hela tiden kom det nya människor som ville hälsa och prata och vi fick många frågor att svara på, men alla var så enormt trevliga och glada. Språket är ju alltid ett problem, och Saleim kunde ingen engelska, men snart så hade vi ett par killar där som pratade engelska hjälpligt och vi kunde prata lite mer. Ayimn, var utbildad inom jordbruk och hade egna odlingar, han blev vår tolk resten av kvällen. Vi blev senare hembjudna till hans hem, där han bodde med sina föräldrar och sin syster. När solen gick ner satt vi där tillsamman på golvet på fina dynor och med många kuddar och åt fantastisk god mat!! Vi fick veta att i byn bodde ca 500 personer och de flesta var jordbrukare. Några av de yngre hade andra jobb, exempelvis polis och lastbilschaufför med egen lastbil. Det kändes lite overkligt att vi satt där på dessa dynor och försökte se lika viga ut som dom gjorde (vilket var mycket svårt) och att vi fick se ett annat sätt att bo och leva. Saliem sa att om vi kom tillbaka till Syrien så var vi välkomna att komma och bo i deras by!

Intrycken var många och vi tänkte dra oss tillbaka och sova i vår buss, och tänkte också att då kan de prata lite mer ostört utan oss (lite typiskt svenskt tror jag). Men då stötte vi på problem!! Ayimn gick under inga villkor med på att vi skulle bo i bussen utan de hade förberett för att vi skulle få sova på deras tak under den fantastiska stjärnhimmeln. David försökte protestera men se det gick inte, utan så blev det! Jag måste bara säga att jag vill inte ha det ogjort!!! När vi kom upp på det platta taket så hade tjejerna bäddat så fint en dubbelsäng för oss på en stor matta och med småkuddar bredvid där vi kunde sitta en stund. Vi kände oss helt överväldigade. Vi la oss och där vi låg hade vi alla himlens stjärnor över oss. Nedanför hörde vi småprat av de som fortfarande satt kvar och det blåste en ljummen vind över oss. Det var lite svårt att somna för tankarna gick runt runt…

Jag undrar hur många utländska turister som kommer till Sverige blir ”upplockade! Som vi blev och dessutom får både mat och husrum? Jag tror inte det är många...

När vi vaknade nästa morgon så var solen på väg upp och vi hörde redan hur det var människor uppe i huset under oss. När vi kom ner från vårt tak, så var alla finklädda för det var ju deras stora helgdag, och den dag man umgås med släkt och vänner. Vi gav några små presenter till barnen och till våra värdar som ett liten gest för de som de gjort för oss. Lite frukost blev det i två hus innan vi kom iväg. Alla följde med ut till bilen och ville säga hejdå. När vi vinkade och åkte iväg så kände vi oss tacksamma för vad de gjort för oss och vi kommer sent att glömma denna lilla by med dessa människor som bjöd in oss i sin familj och sina hem!

Vilande i väntan på nya äventyr?!?!

noreply@blogger.com (Kikko) — Sat, 14 Jan 2012 09:31:00 +0000

För ett år sedan var det sand och nu ser det ut så här... vilket är bättre tro?!? Vi njuter av en härlig, vacker vinter, men visst är solen och värmen härlig oxå. Vi kan inte annat än längta efter Afrika... Just nu så "reser vi" med våra resekompisar som är på väg genom Afrika. Vill ni hänga med oxå så kan ni kolla in på länken:

http://www.4x4expedition.se/

En gång resenär alltid resenär...

GOD JUL O GOTT NYTT ÅR!

noreply@blogger.com (Kikko) — Sat, 24 Dec 2011 13:36:00 +0000

Ett halvt år har gått sen vi rullade in på svensk mark igen! Ett halvt år fullt med intryck och omställning. Visst är det mycket att stå i och planera när man ska ut på resa men det är verkligen en omställning att komma hem igen till det som man tycker "man kan"... Det har gått bra tycker vi, men jag som återgått till arbete och det otroliga tempo som vi har i Sverige har mer än en gång tänkt: Vad håller vi på med egentligen? Är denna ruljans nyttig... är det här verkligen livet.... Ja, visst kan vi undra?!! Men det finns många poänger och bra saker ändå. Det jag mest grubblar på är människors otroliga prat om hur dåliga löner vi har, hur "fel" regeringen arbetar... v arför gör dom inte så istället och varför... Maten har blivit så dyr, bensinen går upp...Jag sitter där och känner en blandad känsla av sorg och oförståelse... vi har ju så fantastiskt bra!!! Materiellt så lider vi inte nöd! Vi har mer än vi behöver.... Second Handbutikerna arbetar för högtryck för att sälja allt som vi som har det dåligt, kaserat... Visst, det känns bra att kunna ge bort saker som blir pengar och som genererar hjälp till andra som inte har mat för dagen... MEN ÄNDÅ?!?!
Vi är fortfarande enormt glada för vår resa och allt vi fick vara med och alla fantastiska människor vi fick lära känna och möta en kort stund. Vad gör man med alla intryck? försöker omvandla till lärdom och njuta av minnena... läser om nya resenärer och följer "gamla" overlanders som ff är på resa... Skullle vi vilja vara i deras ställe? Ja, det konstiga är att det gick inte många veckor förrän vi kände suget... skulle vi kunna göra om det? Ja, faktiskt!

Men nu ska vi fira jul med släkt och vänner och vi vill önska er alla en fantastisk helg och mycket glädje och fina stunder!
Glöm inte att "detta är den dag som du har att göra något bra av".
Stor kram
Kikko och David

FÖR ER SOM TVIVLADE... ETT SISTA INLÄGG!

noreply@blogger.com (Kikko) — Sat, 09 Jul 2011 16:13:00 +0000

Så här gick samtalen under våren 2010 innan vi startade vår resa:

- Ska ni åka hela vägen till Afrika?
- Jaa, vi tänkte det, om allt går bra.
- Med vilken bil då?
- VW bussen så klart!
- Med DEN?????

Lite senare en annan dag...
- Tror ni den håller den gamla bussen?
- Jaa (säger David kaxigt)
- Hm hm, ni är modiga ni...

Ytterligare en annan dag...
- Ska ni köra hem oxå?
- Nej, vi skeppar nog den från Sydafrika till Europa någonstans
- Finns det inte bilskrotar i Sydafrika?

Och:
- Vet ni vad andra resenärer åker med för bilar?
- Mest Toyota Landcrusier och Landrover!
- Varför det då?
- Vet inte….
- Vet ni INGEN som åker med VW buss?
- Nääää…

DEN 6 JULI 2011 KLOCKAN 10.45
Vi har precis kommit från bilbesiktningen...
480 kronor fattigare och med ett papper i handen:
GODKÄND, UTAN ANMÄRKNING!
Dessutom fick vi kvitto så det var ingen muta…
Tvivlar ni fortfarande?

340 DAGAR PÅ RESA MED VÅR VW BUSS!

noreply@blogger.com (Kikko) — Mon, 04 Jul 2011 21:42:00 +0000

Cirkeln är sluten och vi är nu åter hemma på Frösön! Vad ska man säga?
Vi har haft ett fantastiskt år och ångrar inte en enda dag att vi beslutade oss för att genomföra denna resa!

RESEINFORMATION:
Antal dagar: 340 (men vi har ännu inte flyttat in i huset utan bor i bilen och torpet ett tag till)
Totalt körda km: 35 081
Antal besökta länder: 23
Antal punkteringar: 0
Antal verkstadsbesök: 1 (svetsning av motorfäste) vilket David kunnat gjort själv om han haft en svets...Kostnad 25 k
Antal sjukdagar: 0 (en natt av magont för Kikko i Europa, Italien, på väg hem...)
Finnst det något vi skulle gjort annorlunda så här med facit i hand?
Svårt att säga... för det vi sett och upplevt har varit fantastiskt och därför kan vi inte se vad vi mer skulle ha gjort. Du blir hela tiden matad med nya intryck och nya "kulturer" och sätt att leva och bo. Detta har varit en utmaning och det som även gjort varje dag spännande. Du ställs inför utmaningar och frågor som du måste klarar av, och som vi löst på bästa förmåga.
Vad har varit jobbigast?
Hmhm måste säga att vi inte vet riktigt... har något varit jobbigt?
...och vad menas med jobbigt? Mycket har varit annorlunda men jobbigt?! Nej. Självklart har det varit spännande varje gång vi ska stämpla ut ur ett land och komma in i ett nytt. Vad kommer vi att möta vid denna gräns? Vad kommer detta land att bjuda på? Vad kommer de att fråga efter? Har vi alla papper, och har vi försått dem rätt? Vad betalar vi för? Faktiska kostnader eller mutor? MEN NEJ, det har inte varit problematiskt, utan gått mycket bra.
Fungerar bilen som den ska, inget får hända... (mycket Davids tankar och ansvar) men allt har gått toppenbra!
Kan man leva i elva månader på "6 kvm" och ff vara sams?
Tydligt så går det! Men det krävs bra sammarbete occh disciplin. Med så liten yta får ingen sak komma på fel plats och vi har haft våra givna arbetsuppgifter. Vi hade ju en fördel att vi rest tillsammans förut många gånger i bussen och vet lite vad som gäller och våra "svagheter". Du kan inte heller vara osams för man är totalt hänvisad till varandra och behöver varandra, så det är bara att reda ut problemen om de kommer. Det har gått utmärkt bra!
Vilket land har varit bäst?
Vi kan inte säga något speciellt land för alla har varit så olika, och vi har försökt peppa varandra att ta tillvara på det vi ser. En viss mättnad kan uppstå och ibland så har vi känt att nu kan vi inte ta in mer nya intryck!
Vad har varit höjdpunkterna under resan?
Vi båda säger: Båtresan mellan Egypten och Sudan som de flesta vi läst om har nämnt med stort förfasande. En häftig natt på båtens däck med tusentals stjärnor på himmlen och trängseln med alla sudaneser!! De olika Mötena med alla människor längs vägen har varit "highlights", och speciellt när vi blivit hembjudna till någon familj.
Vi har sett fantastiska vyer och vilda djur, och har förvånats och överväldigats av Guds skapelse. Men framförallt de härliga och gästfria människor som vi träffat efter vägen! Vi svenskar har mycket att lära där!
Blev resan som vi tänkt? Ja, absolut, och mer därtill!! Känns "långt in i kroppen" när vi tänker på vad vi fått vara med om!! Vi är lyckligt lottade!
Måste man inte vara en äventyrare för att åka så här?
Vi tycker att vi är bevis på att man INTE måste vara det! Visst, vi tycker om att resa, och det är ju en förutsättning, men annars är vi helt vanliga männsikor! Glöm inte heller att de människor du möter och de länder du besöker, där bor ocksa vanliga människor!!!
Kan vi rekommendera det till andra?
ABSLOLUT!! Vi ångrar inte en dag att vi åkte och vågade ta detta lite drastiska och annorlunda beslut att vara borta ett år.
Om du har en dröm, så kan du förverkliga den... och planera för det! Det handlar mycket om att våga besluta sig och sen börja jobba mot målet. Det kan ta några år, kanske mer,
men vi har träffat så många människor under det här året med olika förutsättningar i livet som genomfört sin drömresa!

TACK ALLA NI SOM FÖLJT OSS PÅ RESAN! VI HOPPAS ATT NI OXÅ HAFT GLÄDJE AV DET VI FÖRSÖKT ATT FÖRMEDLA!

PS. Ni som undrar hur det gått med bilen sen senaste inlägg kan vi informera att den nu är lagad och "sig själv" igen!!! David har en hel del i sitt garage...

TREVLIG SOMMAR!
ÖNSKAR
KIKKO O DAVID

HAN HAR GÅTT SOM KLOCKAN…

noreply@blogger.com (Kikko) — Tue, 28 Jun 2011 14:45:00 +0000

... Men nu har han drabbats av någon sjukdom. Vi har sett en viss förändring i hans beteende sedan vi hämtade den i hamnen i Genua och igår sa han tydligt ifrån att något är fel!!! Den vägrade helt enkelt att starta när vi skulle lämna Tullinge och den här gången gick det inte att lirka med honom. Det sa bara klick när David vred om nyckeln och sen så stod vi där.

Så Bildoktorn fick rycka in och startmotorn plockades ut och öppnades med det fanns ingen synlig defekt. Så det var till att göra en ”afrikansk lösning”, enligt bildoktorn, och vi kunde rulla vidare till nästa anhalt som var Järfälla.

Det som gäller nu när vi stannar är att hitta en liten backe så jag inte behöver jobba ihjäl mig när bilen ska rullas igång. Ja, skratta ni för det gör vi också!! Helt fantastiskt att detta händer nu och att vi har möjlighet att lösa problemet lite enklare nu än om det hänt i Namibias öken långt från någon verkstad… Det är ju inte alla som går omkring med en startmotor på fickan direkt…

Så hem hoppas vi att vi kommer och annars får vi väl ringa till Kjell som kanske hämtar oss eller bogserar oss hem…

Totalt körda km: 34717

SVERIGE NÄR DET ÄR SOM BÄST!

noreply@blogger.com (Kikko) — Sun, 26 Jun 2011 16:10:00 +0000

Visst är det så.... att det är som bäst just nu... eller ska vara som bäst... den tjockare pyjamasen har kommit fram, sovsäcken och en extra filt, regnet duggar och termometern har svårt att komma över 20 grader... MEN ändå är det som bäst i gamla Sverige! Så talar en sann optimist eller hur? För visst är svensk sommar lite så?! och även om jag och David tar på lite extra kläder så ser vi shortsklädda glada svenskar som tänder sina grillar och en del åker på konferens! För nu är det sommar! Om ni tror jag är lite ironisk så kanske ni har rätt... En kort stund i lördags, när vi träffade några som ska köra till Sydafrika i augsti övervägde vi att vända om.... men trots allt detta så njuter vi av att var bland björkarna, och bland alla vänner!!!! Vi har talat oss varma (om inte på annat sätt) om vår resa och förstår mer och mer att vi är lyckligt lottade med att fått göra det vi gjort, men mest av allt kanske att det verkar som att våra vänner finns kvar och dessutom är glada att se oss igen!
Så är midsommar över och vi styr lite längre norrut... men än är vi inte hemma. Har någon av er behövt stanna två nätter efter vägen för att ta er till Stockholm? Nä, och då är det inte så att bilen inte vill gå utan för att vi helt enkelt inten hunnit fram för alla fina platser och sjöar som vi BARA MÅSTE stanna vid och njuta av.

SVERIGE!

noreply@blogger.com (Kikko) — Thu, 16 Jun 2011 09:01:00 +0000

RESEINFORMATION:
Anlänt till Malmö
Totalt körda km: 33 582
Temperatur: 21 C och soligt

Tänk att dom släppte in oss över gränsen!!! Men vi blev stoppade iallafall och när tjänstemannen tittade på vår bil så sa han:
-Jaha, det är till att ha varit på safari?
- ja, svarade vi (med en röst)
- har ni med er några farliga ormar?
- bara en liten till Lena och annars är det bara loppor!
- ok, hon blir säkert glad! Ha en bra fortsatt resa!
Tänk att han trodde oss!!

Så trampar vi svensk jord igen det känns både konstigt och skönt! Har blivit ompysslade av släkten en kväll här i Malmö och idag åker vi vidare norrut!

RIESEBERG

noreply@blogger.com (Kikko) — Sat, 11 Jun 2011 08:37:00 +0000

Från: Alfeldt till Rieseberg och våra vänner Elke och Detlev Körda km idag: 90
Totalt körda km: 33 174
Temperatur: 20 grader och sol delar av dagen.

Vi kommer på själva pingstafton till våra vänner i Rieseberg. Solen har lite svårt att förstå att vi vill att den ska lysa på oss (man kan aldrig få för mycket sol och värme) men vi får en fin dag och trevlig kväll med BQ och mycket prat med hela familjen.

SÅ ÖDMJUK KAN HAN VARA....

FRANKRIKE

noreply@blogger.com (Kikko) — Fri, 10 Jun 2011 08:33:00 +0000

DETTA ÄR EN FRANSK BALKONG

ATT GÅ ÖVER GRÄNSEN...

noreply@blogger.com (Kikko) — Wed, 08 Jun 2011 08:27:00 +0000

När vi lämnade Schweiz så tänkte vi att vi åker norrut mot Tyskland, och det gjorde vi… men det blev mer än så. Naturen är som vackrast nu när allt är grönt, nytt och fräscht och buskar, träd och blommor står i full blom. Vilken vacker jord vi lever på! Jag undrar ibland om vi verkligen förstår det?!?
Men nu till gränserna… som fanns där men inte syntes… Vi noterade att bilarnas nummerplåtar helt plötsligt såg annorlunda och ut och nu var svarta med vita siffror, det var allt! Vi var i Liechtenstein!

Vi kände oss lite förvirrade eftersom vi inte sett någon skylt, något stop, eller någon gräns där de vill kolla oss, se passen och undersöka bilen. Så när vi sen helt plötsligt blir stoppade vid något som skulle vara en gräns och tjänstemannen vill se våra pass, så vågar vi inte fråga i vilket land vi är just nu, för då kanske vi inte blivit insläppta… nå, vi hade kommit in i Österrike visade det sig snart, och återigen ser vi det på nummerplåtarna. Så fortgick dagen, efter Österrike kommer vi åter in i Schweiz för att sedan köra in i Tyskland, vi passerar Frankrikes gräns och efter ca 10 mil åker in i Tyskland igen och nu är det Tyskland som gäller tills vi kliver på färjan i Puttgarden och kliver av i Danmark. Skönt! Att veta var man är i alla fall! Vi har inte kunnat låta bli att jämföra med de gränsövergångar i de länder vi passerat tidigare under resan söderut från Sverige och genom Afrika. Där varje gränsövergång tog mellan 2 -4 timmar och då tyckte vi ändå att det gick bra för oss!! För att inte tala om alla olika papper som ska fyllas i, avgifter och visum som vi har behövt betala och bilen som ibland blivit kollad. Det var nästan så det kändes för enkelt idag och var inte alls någon utmaning, men ganska skönt ändå. Allt har sin tid…

VACKRA SCHWEIZ

noreply@blogger.com (Kikko) — Sun, 05 Jun 2011 06:24:00 +0000

Vi har haft ett par fina dagar i Schweiz där vi bland annat besökt några vänner

som bor i en helt fantastisk lite by med underbar natur omkring.

Tegna

SÅ KOM DEN DÅ TILL SLUT...

noreply@blogger.com (Kikko) — Fri, 03 Jun 2011 19:19:00 +0000

RESEINFORMATION:
Från: Hamnen, Genua till Camping Gameragna
Körda km idag: 40
Totalt körda km: 31 962

Kl. 9.00, svensk tid som Paolo sa i förrgår så var vi på kontoret där vi fick vänta ett tag. Vid 10-tiden så skjutsade han ut oss till hamnen och vi fick själva vara med och se hur containern kördes fram, plomberingen bröts, dörrarna öppnades … och där stor den och bara väntade på oss!! Känns bra att ha återförenats igen! David kröp in genom sidofönstret och satte nyckeln i låset och bussen startade direkt. Den extra nyckel som vi lämnat i Cape Town låg på bussätet! Och hade inte skickats till firman som de sagt.
Vi åkte sedan till hotellet och hämtade vårt bagage för att sedan lämna Genua. Vi kom inte så jättelångt… för vi hade sett ett IKEA och helt plötsligt är det som att köttbullar, potatismos och lingonsylt är bara ett måste, värsta gourmet maten !!! För att inte tala om Leksands knäckebröd, Annas pepparkakor, Dajm och Algrens bilar! Han har verkligen lyckats, han Kamprad, när han kan få människor och känna det som ”hemma” och ”svenskt” att trampa runt i cirklar, följande svarta pilar i golvet på ett IKEA hus, ett hus som ser nästan identiskt ut var i världen man än kommer. Dessutom uppleva denna otroliga känsla att man tror man måste handla något…
Åkturen idag blev inte mer än 40 km till en camping uppe i bergen, camping Gameragna. Där blev det att sätta igång och städa och packa om i bussen. Allt som vi tidigare kört med på taket, som takboxar, dunkar, däck och låda med solpanelen, låg nu surrat inne i bussen. Det tog oss åtskilliga timmar att fixa till allt och städa ur damm och dålig lukt så att det blev beboeligt igen… tyvärr så är det nog så att det skulle behövas mer städning för att vara riktigt fräscht, efter så lång resa, men det får vi ta när vi kommit tillbaka till Frösön.
Nu har vi starta vår resa mot nästa delmål, goda vänner i Schweiz!

GENUA

noreply@blogger.com (Kikko) — Wed, 01 Jun 2011 18:41:00 +0000

Vi har förflyttat oss från Rom till Genua med tåg. Sista delen av vårt ”backpackers liv”. Att stå där vi en järnvägsstation med ryggsäcken på ryggen, sega i kroppen av att inte vara vana att bära all packning med sig och dessutom inte vet hur långt man nu måste gå för att hitta en säng att sova i, är en annorlunda upplevelse. Vi klarade det i Rom så det ska nog gå bra här också och ja, det gick till och med fortare att hitta ett ledigt hotell här.

Vi vandrade gatan upp och gick in på ett enstjärnigt hotell (lagomt pris hoppas vi) Albergo Argentina. Hotellet låg i ett gammalt fint hus. Det hade ett rum ledigt, så det bara stod där och väntade på oss! Det var enkelt, men ett charmigt gammalt hur och fräscht på alla vis.

Hotellets ägarinna, Angela ”gjorde” också att vi trivdes bra. Hon är den första italienska som gjort det möjligt att förstå vad hon säger trots att hon inte kunde någon engelska. Hon pratade med hög och intensivrösst, använde gester och miner, mycket skratt och det helt otroliga var att vi dessutom förstod henne! Makalös kvinna! Verkligen rätt kvinna på rätt plats! Vi hade trott att det skulle bli en natt på hennes hotell men det blev tre!!! Vi tyckte om Genua med en gång och det kändes lite mer hemtrevlig än Rom, kanske för att stan inte är lika stor. Vi vandrade runt på de små gatorna och bara njöt av alla vackra hus och utsmyckningar. Provade italiensk pasta och så glass förståss.

Men nu till vår orsak varför vi är i Genua. Vi hoppades på att få hämta vår bil i hamnen. Den skulle ha anlänt den 30 maj enligt båtföretagets hemsida. Vi hade mailat två gånger till vår agent här men inte fått något svar så vi undrade om något var fel….

På onsdagsmorgonen gick vi med karta och GPS till den adress som vi prickat in som kontoret för Georgio Fenati C. Det gick bra att hitta och det blev en promenad på ca 4-5 km. Det som blev en utmaning var att det var fel adress…. Puh.
Här måste jag få klaga lite… jag blir väldigt förvånad att de har stora företagshus men olika internationella shippingbolags kontor samlade i ett och där receptionisten som borde kunna ge information, inte kan ett ord engelska!!! Vi försökte i två närliggande byggnader, men ingen kunde engelska. Vi försökte förklara men insåg att vi inte hade samma förmåga som vår värdinna att göra oss förstådda, och de hade inte heller den gåvan tydligen. Tillslut inne på en avdelning träffade vi på en ung kille som kunde någorlunda engelska och hjälpte oss att hitta rätt adress. Vi hade alltså gått alldeles för långt och nu var det bara att traska tillbaka. Om ni undrar varför vi går hela tiden… så är det så att vi har suttit och åkt bil så mycket under detta år så vi tycker faktiskt det är skönt att gå.
Efter en hel del ”fel” gående så kom vi till företaget som skulle hjälpa oss med att få ut vår bil. Vi hade mailat två gånger och inte fått svar, mer än att en person visade att hon vidarebefordrat det till en annan på avdelningen, men inget svar till oss. så när vi suttit där och väntat på ”någon”, som visade sig vara Paolo Fenati, och en av ägarna, så undrade han var våra dokument var och var bilnycklarna var. Återigen inte det man vill höra…. Vi svarade att dokumenten skulle skickats för en månad sen från Kapstaden tillsammans med bilens nycklar och borde finnas här!?!??! Det blev lite förvirring en stund, hög volym på den italienska diskussionen mellan denne Paolo och en av medarbetarna. Vi kände lite oro och irritation i kroppen och hoppades att det inte var som det lät…vi var ju inte alldeles nöjda med hur vi informerats, eller helt enkelt glömts bort att informeras, om båtturerna och förändringar, när vi skulle lasta bilen i Cape Town. Skulle det bli krångel nu också (ett inte alls angenämt problem)… visserligen löser sig det mesta tillslut men tills detta ”tillslut” är ett faktum är det nervöst. Så säger Paolo till oss:
- Vi visste inte att ni skulle komma idag för då hade vi gjort klart med bilen och tagit ut den! Då kände jag hur adrenalinet rann till:
- Vi har mailat två gånger till er och förklarat var vi är och vill ha svar på när vi ska komma till Genua eftersom vi sett att båten anlänt och är avlastad, men inte fått något svar!?
Han ”låtsades” inte förstå vad jag sa eller så var det ett försök att prata bort den pinsamma situationen.
Vi hade dessutom fått information i Cape Town om att de skulle lämna alla uppgifter till Italien och att de sedan skulle kontakta oss, vilket det alltså inte gjort eller ens svarat på våra mail. Så om vi inte självmant gått hit denna dag så vet jag inte hur vi skulle fått del av informationen!?! Dokumenten fanns också helt plötsligt, även den viktiga Carnet de passages för bilen, så det hade alltså fått dem men kanske glömt bort att kommunicera med varandra?!?!
Det enda lilla molnet på himlen som nu kvarstod var att torsdag var en ”Public holiday” här i Italien vilket gjorde att ingen i hamnen eller kontoret jobbade, alltså samma sak som vi råkat på i Cape Town. Så det var bara att återkomma på fredag morgon kl. 9.00, svensk tid sa Paolo.

ALLA VÄGAR BÄR TILL ROM

noreply@blogger.com (Kikko) — Mon, 30 May 2011 16:04:00 +0000

Vi har landat i Rom och har varit som ”riktiga” turister nu under några dagar! Åkte på guidad tur, vandrat med tusentals andar turister, blivit helt imponerad över de fantastiska byggnader som Rom har! Att det finns så många människor på ett ställe trodde vi inte var möjligt. Kändes som att det var mer än i Etiopien till och med… enda skillnaden är att här känns det som att över vägande är turister. Vi har bott på hotell nu snart tre nätter så vi längtar efter vår buss nu!
Jag har ju skrytit om att inte ha varit sjuk en enda dag under hela resan, och det var sant tills igår! Här har man klarat sig genom åtskilliga länder och inte känt någon tendens till magont. Men i Rom hände det! Tillbaka i Europa! Så kan det gå, men det var inte så allvarligt men tillräckligt för att vi valde stanna en dag till i Rom, för en tågresa kändes inte alls lockande idag. Imorgon åker vi i alla fall vidare.

Påve som påve...

Gumma som gumma...

MÖTEN…

noreply@blogger.com (Kikko) — Fri, 27 May 2011 15:59:00 +0000

Så har vi kommit till sista dagen på den Afrikanska kontinenten…för denna gång!?! Så vill vi tänka när vi varit med om något fantastiskt, eller hur?!Det är ju inte slut på vår långresa ännu egentligen, men att nå Afrika och Afrikas sydligaste spets har vi avklarat av. Vi kommer att resa vidare med vår Syncro till Sverige när vi hämtat den i Genua, Italien. Det blir alltså flyg till Rom och tåg till Genuas hamn där vi hoppas bussen ska vänta på oss. trots att vi har tid kvar ännu så känns det nu som att vi gjort det mesta som vi tänkt under den här resan.
Sista veckorna i Addis, där vi fått vila upp lite (ursäkta om det låter lite konstigt när man varit ledig i snart ett år) har varit väldigt skönt. David var rätt trött på körandet och vi insåg när vi kom hit och slappnade av lite mer, att intrycken varit många och man måste bara få ta in i allt i lugn och ro. Jag ska inte göra ett riktigt avslut på bloggen nu, för vi kommer att skriva lite till men kanske intet lika ofta som vi gjort tigigare under resans gång.
Möten, har jag skrivit som rubrik, och det är nog det som jag mest kommer att tänka på när jag ser tillbaka på resan. Alla dessa möten med fantastiska människor i alla de länder vi passerat! Ingen person lik den andra, olika levnadsförhållanden och vitt skilda möjligheter att ta sig fram i världen. Men de kommer att leva vidare med oss genom våra bilder och vår dagbok.
Med ett visst vemod så packar vi nu ihop våra ryggsäckar och flyger till Italien. Vill ni följa med oss vidare så Varsågoda! Vi har ytterligare ett par månader kvar innan vi är hemma på Frösön och där vi ska göra ett riktigt avslut på resan. Skulle ni ändå välja att kliva av här, så vill vi säga jättetack till er alla som läst, kommenterat och varit med oss på olika sätt!
Här gärna av er om ni blivit ressugna efter att följt vår blogg! Det är inte omöjligt att göra en sån här resa, det har ni väl insett nu eller hur? Det är värt hur mycket som helst att få ha varit med om detta och jag vill verkligen råda er att börja fundera på det för egen del. Det blir ett minne för livet!

DET HÅRDA LIVET… MEN DET FINNS HOPP!!

noreply@blogger.com (Kikko) — Mon, 16 May 2011 17:43:00 +0000

Ha inte för bråttom nu utan ta tid och läs om en ung kvinnas svåra väg…
Läst till sista raden… är mitt förslag!
Vi kallar henne för Fewen. När hon var liten skildes hennes föräldrar
och hon bodde med sin mamma i en medelstor stad i Etiopien. Familjen
var fattig och hennes mamma var alkoholiserad. Fewens år som liten
flicka var tuffa år. Mamman träffade en ny man och det visade sig att
han slog Fewens mamma och det gjorde han även när hon såg på. Hon
försökte protestera vilket inte uppskattades av den nya mannen som
blev arg och sa att om han skulle bo kvar ville han inte ha den
flickan i huset. Mamman som ofta var drucken, var kär i den nya mannen
och valde honom före sin dotter. Fewen blev "utkastad" från sitt eget
hem och det hårda livet på gatan började tidigt för henne. Nu och då
fick hon lite pengar av sin mamma men för att överleva kände hon att
det inte fanns några val utan hon började så småningom sälja sin
kropp. Under några år bodde hon kvar i samma stad som sin mamma men
kontakten blev allt glesare och Fewen började också själv med droger
och alkohol. Hon var en tuff tjej och det blev ofta slagsmål när hon
var drucken. Som många andra ungdomar kom hon till Addis Abeba men där
livet inte blev lättare. Hon var både alkohol- och drogmissbrukare,
fullfjädrad tjuv och prostituerad. Fewen kom så småningom i kontakt
med en organisation som arbetar med kvinnor i riskzonen och de
försökte under flera år att hjälpa henne men lyckades inte. Hennes
drogberoende var för starkt att hon återföll gång på gång och de "gav
upp". När de tyckte att de inte kunde göra mer tog det med sig Fewen
till Kazala, så heter den kvinna som är ansvarig för EHBC Women
Rehabilitation and Training center.
Fewen var mycket nedgången både fysiskt och psykiskt och i stort behov
av hjälp. En lång process påbörjades och som skulle fortgå under flera
år. Ja, Fewen har fortfarande saker som hon behöver stöd och hjälp i.
Hon som levt större delen av sitt unga liv på gatan, visste inte vad
ett hem var eller hur man umgås socialt. Det var länge sedan som hon
haft en egen bostad och egna möbler. Hon hade blivit tuff och när hon
var drogpåverkad, som hon ofta var, ledde det ofta till slagsmål och
hon hamnade hos polisen. Hon var ökänd bland de prostituerade i sitt
område. Alla visste vem hon var.
Kazala och övriga i projektet gjorde allt det som de kunde för att
hjälpa henne, både med bostad, nödvändiga möbler och husgeråd men
först och främst visade de henne kärlek! Något som hon fått lite av i
sitt unga liv.
Hon kunde inte börja en kurs i projektet med en gång, men fick komma
och vara med ändå. Vissa dagar gick bra men andra så var hon
frånvarande och det var många gånger som Kazala fick betala för att
hjälpa henne ur svåra situationer hon hamnat i. Fewen fick en särskild
vän i en av de svenska volontärer som fanns i projektet under en
period. Hon hade fått ett särskilt hjärta för Fewen och visade henne
också förtroende. En dag när Fewen och Kazala var inbjudna på lunch
till volontären såg de att Fewen inte var riktigt glad. När de frågade
om något var fel så sa hon att: Trots att jag gjort allt jag gjort och
jag fortfarande har problem så bjuder ni in mig till ett fint hem
fullt med fina saker, och ni litar på mig att jag inte ska stjäla!
Ingen har litat på mig eller visat mig kärlek som ni gör!! Det var
små men viktiga frön som såddes hela tiden!
Över tre år har gått och det har varit många upp och nergångar. Men
det har långsamt förändrats och nu vill Fewen inte leva som hon gjort
tidigare! Hon kommer mer regelbundet och trots att hon i början sa att
allt hon kunde göra, var att hjälpa till och sopa, så är hon nu en av
dem som de tänkt ska var med i kaféet som de hoppas få öppna snart.
Kazala berättar att hon också är duktig på att brodera och att hon
lärde sig en del matlagning under tiden hon deltog i det andra
projektet , vilket hon nu har nytta av.
Jag träffade Fewen för första gången för två år sedan och jag träffade
henne igen för några dagar sedan. Jag ser och förstår att hon haft en
tuff tid men hon är gladare och lugnare och när vi blir bjudna på lite
"provfika" i kaféet är det hon som gjort de goda pizzabitarna. Det
finns fortfarande saker som hon måste få ordning på i sitt liv men
sakta, sakta går det framåt. Återigen har hon bostadsproblem men idag
pratar hon med Kazala och hon har också fått andra bra kontakter som
hon kan få stöd hos när det blir för svårt. Fewen som också vill vara
en kristen idag verkar, när jag ser henne, lugnare och tryggare. Hon
har bra uppbackning av personalen i projektet och även andra som hon
kan vända sig till om hon behöver dem, men som först och främst visar
henne kärlek!
Det här är en av många berättelser om kvinnor som fått hjälp genom
projektet. Den är tyvärr inte unik, för det finns många som är och har
varit i samma situation som Fewen.
Kazala berättar för mig att det är ca 500 personer som genom åren
deltagit och för många har det inneburit ett helt nytt liv. Men det är
viktigt att säga att inget sker på en gång utan det krävs oändligt
mycket tålamod och mycket kärlek. När jag sitter och pratar med Kazala
så hör och förstår jag, den kärlek och nöd för dessa kvinnor, som är
drivkraften hos henne. Hon har också en personal som är fantastiskt.
De arbetar oförtrutet vidare år efter år med ett enormt tålamod! De är
värda all beundran! Jag förstår också att det är många bakslag och
tunga dagar, men att de ändå har förmågan att se de små framstegen hos
flickorna och inte ge upp i sitt arbete. Det är med Guds hjälp, säger
Kazala, som det är möjligt att hjälpa dessa kvinnor till ett värdigt
liv och till att återfå självrespekt och tro på framtiden. Vi är
tacksamma för att vi har möjlighet att arbeta med dessa kvinnor!
Lite kort om projektet:
EHBC Women Rehabilitation and Training center har ekonomiskt stöd,
först och främst från Erikshjälpen, Sverige men även ett flertal
kyrkor i Sverige är engagerade. De som deltar i utbildningen vid
centret, får bl.a. lära sig sömnad, tillskärning och bakning. De får
möjlighet till undervisning, samtal och stöd i det dagliga livet.
Kvinnorna säljer sina produkter som bl. a består av fina handbroderade
dukar men olika mönster, tunikor med typiska etiopiska mönster,
kryddor etc. De tar även upp beställningar om så önskas. Det nya
kaféet är tänkt att vara en del i utbildningen, träning för tjejerna
men också förhoppningsvis en inkomstkälla till att kunna fortsätta
bedriva detta viktiga och beundransvärda arbete.
Det finns utgifter som inte täcks av den budget som finns och även
andra hjälpbehövande, men som inte är deltagare i projektet, som får
stöd och hjälp via Kazala. Därför kan det behövas extra ekonomiskt
stöd ibland. T. ex så har många som kommer problem med bostad,
barnens skolgång, medicin kostnader och utgifter som de inte klarar
förrän de börjar få inkomst genom sitt nya hantverk. Kazala och hennes
personal arbetar mycket professionellt i bemötandet av sina deltagare
men med stort hjärta. Innan någon får den hjälp de efterfrågar så tar
de reda på de faktiska förhållanden som de lever i, gör även hembesök,
och utifrån det gör de sedan en bedömning hur personens hjälpbehov
ser ut.
Du som läst detta och känner att DU gärna skulle vilja vara med och ge
ett bidrag, en engångssumma eller varje månad, maila mig på
swedenafrica@gmail.com så ska jag förmedla kontakten och du kan få
mer information om vilka behov som finns. Ditt stöd behövs!

NÄSTAN HEMMA...

noreply@blogger.com (Kikko) — Tue, 03 May 2011 13:02:00 +0000

Så har vi landat i Addis Abeba igen. Vi kom i lördags och har haft fina dagar. Första dagen hade vi en härligt försenad påskmiddag med släkt och vänner! Sen har vi inte gjort mycket mer... luften har gått ur lite och vi bara njuter av att vara här! Imorgon åker syster och svåger hem men de är kul att fått ha några dagar tillsammans! Jag kanske inte skriver så ofta nu men några inlägg ska det bli ändå.
Vi återkommer!

ÖSTERSUNDARE FINNS ÖVERALLT!!

noreply@blogger.com (Kikko) — Fri, 29 Apr 2011 17:22:00 +0000

Just nu sitter vi ett otroligt litet mysigt guesthouse, Villa Cape Adventures, i centrala Cape Town. Anna och Kenneth har gjort vår sista dag och natt här i Sydafrika till ett toppen minne!! Visst älskar vi bussen, men en go säng och fantastisk miljö som här är inte fel måste vi säga. Tusen tack Anna och Kenneth! You made our day!

http://www.capeadventures.se/
Vi kan starkt rekommendera detta ställe och gå gärna in och läs på deras hemsida får ni veta mer vad de har för sig! Imorgon flyger vi vidare…

Utsikt från balkongen över Table Mountain!

JAG HAR INGEN ANING VAD DU PRATAR OM!

noreply@blogger.com (Kikko) — Thu, 28 Apr 2011 17:01:00 +0000

Det absolut sista man vill höra när man ringer och frågar när vi ska komma med vår bil för att den ska lastas i en container och gå med båt till Italien…. Vi hade varit lite undrande några dagar att vi inget hört, men försökte intyga oss att allt var okey, men när vi mailade och inte fick svar på två dagar så blev vi fundersamma. Vi åkte till företaget men det visade sig att det var en av dessa ”public holidays” så där var helt tomt, informerade oss en vakt för området.
Så första vardag, torsdag så ringde vi till dem: Det var alltså andra tänkbara dagen för lastning så magen var allt lite orolig då…
Vi fick åka till ett köpcentrum där vi hade en mynttelefon. Jag ringde och David satt i bilen och väntade. Någon svarar, en telefonist, och jag frågar efter vår kontaktperson och hon informerar mig vänligt om att han har semester och kommer tillbaka på tisdag!!!
-Men vi har en bil som ska skeppas den här veckan och vi har inget hört från honom och imorgon är det fredag? Hon kopplar mig till en annan anställd. Jag presenterar mig igen och förklarar vad jag vill. Då säger hon. ” Jag vet inte vad du pratar om? Jag känner inte till detta! Vad sa du att du hette?”
Hon kollar igen och säger att hon inte har någon information om detta! Hon ber mig återkomma om en halvtimme. Jag går ut till David och säger att nu får vi be en bön för det har blivit något fel, dom känner inte till vår bokning…. Jag ringer igen och då säger hon att det går ingen båt till Genua denna vecka utan det blir nästa vecka.!!!
-Ja, och vad gör vi då med den flygbiljett som vi bokat till lördag?
Jag blev faktiskt upprörd, skärrad och frustrerad så hon sa att det är bäst att ni kommer hit så vi får prata. Vi åkte dit, jag bad om ursäkt om hon tyckt att jag varit oförskämd och sa att självklart så kändes det inte bra att vi inte blivit informerade. Hon sa att det var inga problem, vi kunde åka som vi planerat på lördag och lämna bilen idag eller imorgon. Sen följde ett långt samtal och vi fick ordning på situationen och vad som kommer att gälla. Hon var otroligt trevlig och gjorde verkligen allt för att vi skulle känna oss lugna och att allt skulle ordna sig.
Vi fick också veta att bilen måste vara tom på diesel när vi lämnar den, och det blev en nöt att knäcka för vi hade nästan full tank!
ja, tro det eller ej men jag har slagit mig på en ny bransch! Sälja diesel!!! Det gick inte så bra ( den första jag frågade hade en bensinbil….) för de såg mest misstänksamma ut när vi kom, men till slut så var vi av med våra dunkar. Vi sålde dem strax innan vi var framme i hamnen. Varje dag är det något nytt!!! Så nu är vi billösa och backpackers för ca fem veckor. Vi får se hur det går…

BILDER SYDAFRIKA FINNS NU UNDER FLIKEN "BILDER!

noreply@blogger.com (Kikko) — Wed, 27 Apr 2011 08:22:00 +0000

Ta en titt på dem omni har lust!

GENOM NATURRESERVATET

noreply@blogger.com (Kikko) — Wed, 20 Apr 2011 11:07:00 +0000

Från: Willowmore till Ladiesmith ( Route 62)
GPS: S33 29.494 E021 16.003 Le Roux´s B&B and campsite (60R per natt)
Körda km: 247
Totalt körda km: 31 224
Höjd över havet: 788
Temperatur: 32 ca

Dagarna går och de liksom går in i varandra så jag har nästan tappat tidsuppfattningen. Tur då att jag har en telefon som talar om vilken dag och tid det är. Tiden är inte det viktigaste när man är ute så här men att veta vilken dag det är kan ju vara bra.
Vi har tillbringat fantastiska dagar vid havet, en del blåsiga och en del helt ljuvliga. Vattnet är lite för kallt men det går utmärkt bra att titta på det och njuta ändå, eller hur?

Efter att vi åkte Garden Route så tog vi oss upp mot bergen och har åkte en helt fantastiskt vacker väg genom Baviaanskloof natur reservat och ut på Route 62, där vi nu befinner oss i ett litet samhälle. Här kommer vi att stanna ett par nätter och tvätta och gör lite annat trevligt. Vägen genom reservatet var endast för 4X4 bilar. Gissa varför!

Men innan jag berättar lite om resan genom reservatet så MÅSTE jag bara få berätta om ett möte på en SPAR-butik:
Jag gick in och handlade på SPAR och en tjej i cykelbyxor kom fram och undrade om jag kom från Sverig.
- Syns det så väl att jag är turist? sa jag och skrattade.
- Nej, sa hon, det beror på ( lyssna nu) ditt blonda hår och bruna skinn och dina vackra blå ögon!
Det ni, det kan man leva länge på!! Hon var cyklist och cyklade från Johannesburg till Cape Town men hon var även artist och sålde sina egna skivor efter vägen. Vi pratade en stund om ditt och datt och sen så sa vi lycka till och hejdå, till varandra! Ett kort möte, men jag kommer att minnas det… speciellt detta med mitt ”blonda” hår och vackra blå ögon!
Ja sen var det dagen genom naturreservatet:
Vaknade och såg att solen var på väg upp och det kändes ju bra efter att det småregnat under natten. Vi ville inte ha regn eftersom vi då inte skulle se så mycket plus att vi visste att vägen inte var bra i regn. Vi kom iväg vid 9 tiden och såg fram emot en spännande dag. Vi körde igenom Grootrivierpoort och sedan in i Baviaanskloof naturreservat och fantastiska berg reste sig på båda sidor om oss. För att köra här, ca 60 km, måste man ha 4x4. Det var otroligt vackert och vi bara njöt. Sen började olika pass och det var verkligen upp och ner på en så smal grusväg att vi undrade hur det skulle gå om vi mötte någon... jag var glad att det var vänstersidan vi skulle hålla oss på om vi mötte någon för på den yttre sidan var det stup rakt ner och inga räcken. (Monika, Dessie vägen var en barnlek!) Jag tycker jag blivit ganska härdad av alla vägar vi åkt och David kör lugnt och bra, men det hissnade ändå några gånger under resans gång. Jag hade svårt att ta kort, så ibland fick jag rikta kameran åt sidan medan jag själv tittade framåt (jag fick ju se bilderna sen ändå). Det var skönt att stanna en stund och ta en fika paus uppe på berget och pusta ut, innan vi skulle slingra oss ner i dalen igen.

Eftersom det regnat en del så fick vi köra genom vatten ganska många gånger men aldrig så det kändes otäckt tycker jag. Det tog ca 6 timmar innan vi var framme vid en plats där bestämde oss för att campa. En fin liten camping som ägdes av en fårfarmarfamilj.

Kan berätta att vi har tagit fram sovsäcken och varmare kläder… för förra natten var det bara 7 grader. Så vi förstår hur ni har det nu… och det är väl bäst att börja vänja sig.

NÅGRA IAKTTAGELSER…MEN KANSKE INTE SÅ VIKTIGA…

noreply@blogger.com (Kikko) — Tue, 19 Apr 2011 10:56:00 +0000

Jag måste bara få skriva om några iakttagelser vi gjort sen vi kom till detta land…

Ni kanske tycker ni hört det tidigare av mig, från andra länder men det är ändå sant! Så fantastiskt trevligt bemötande vi har fått här! Människorna hälsar glatt, pratar och vi känner oss så välkomna! Tro det eller inte med nu har vi vid fyra tillfällen fått inbjudan att komma hem och hälsa på och bo hos olika familjer, egen företagare, fårfarmare, pensionärer etc. och det är inte bara som ”de säger” för vi har fått telefonnummer och vägbeskrivning. Erbjudande att bo gratis i en egen lägenhet vid havet… räcker det? Vet inte ännu om vi kan nappa på erbjudandet för det passade lite dåligt i tid eftersom vi börjar avrunda resan här, men vi känner oss verkligen hedrade och glada!

Så till några andra iakttagelser:
Kanske inte så märkvärdiga och ”djupa” eller kanske inte ens viktiga, men jag undrar ändå…

Så för att inte genera dig över mina banala funderingar, och om du inte vill läsa mer, så kan du sluta här.. du missar faktiskt inte så mycket…Lägger hit några bilder som en ledtråd och sen är valet ditt!

FYRVÄGSKORSNINGAR

Ni som varit i Stuvsta i Huddinge har sett det och kanske ni sett det på något annat ställe också … ett egendomligt fenomen där alla bilister har stopp från alla fyra riktningarna i en korsning, sen gäller det bara att veta vem som ska åka först… Nå, här i Sydafrika så tror jag det finns fler fyrvägskorsningar än vanliga…(lätt överdrift kanske) men det känns så! Helt plötsligt när vi kommer och kör genom ett samhälle och ”tror” att vägen vi åker på är någon sorts huvudled, SÅ står det STOP och ibland en siffra som talar om hur många vägar som har stopp. Ja, så står man där, och vem åker då först ut ur korsningen? Ska vara ärlig och säga att jag tror att de såg att det var en turist som kom… för ibland blev det inte rätt… vi stod kvar för länge… eller kanske nöp någon annans turordning. Nu efter tre veckor så har vi fått kläm på det hela och som det verkar så är det den som stannar först vid stoppet som åker först (ganska logiskt). Men då gäller det att veta vem ”tror” sig vara först, eller hur!? Allt har gått bra och vi har klarat av alla dessa korsningar hitintills. Börjar förstå betydelsen av vår högerregel och att det kanske inte är så lätt för turister i vårt land att förstå och känna till den!
BARFOTA ELLER INTE BARFOTA
När jag var barn så gillade jag som de flesta barn att gå barfota… det var liksom en ”sommarkänlsa”. Ja, ni kanske minns hur det var ni också? men sen så har det blivit mer och mer skor… ju äldre jag blivit… varför? Jag vet inte, och sen jag kom hit så har jag börjat undra över det igen… för HÄR GÅR ALLA BARFOTA… I ALLA ÅLDRAR… och ÖVERALLT! Och det handlar inte om att de inte skulle kunna köpa skor.
Jag har nästan fått en fix ide på grund av detta och det är att se vilka som har skor på sig eller inte… som i kväll, när jag och David satt och småfrös med en filt över benen (och skorna på) för att det är lite kyligt sen solen gått ner. Jag hade till och med tagit på mig mina sockar! (man kan undra vilka som kommer från kalla Norden). Våra campande sydafrikanska grannar då? Fyra av fem (som jag såg i kväll) gick utan skor och verkade inte alls störda av den kyliga kvällsvinden och dessutom hade de fortfarande shorts på sig… Häromdagen såg jag ”mannen som var ute på långpromenad” UTAN skor. Den unga pappan som tidigt en morgon, UTAN skor, går ut med bebisen i vagnen för att den ska somna… eller killen i butiken som handlar för kvällen, UTAN skor… (inte en turist vid campingen)
Kan ni förstå att jag blev glad när jag såg skyltarna häromdagen med de ”bara” fötterna?! Hade det varit sådan skyltar i Sverige så hade det varit ett par skosulor eller skor och inte ”bara” fötter. Kanske det är så enkelt att det ”gillar” att gå utan skor, så till och med skyltningen i den parken vi besökte var en bekräftelse på det?!
PS. Efter jag skrivit ovanstående fundering så tog jag mod till mig dagen efter att fråga en av våra grannar om detta fenomen, och hon svarar skrattande: ” Du har rätt, vi sydafrikaner ÄLSKAR att gå utan skor!”

ETT GRILLANDE OCH CAMPANDE FOLKOm någon i Sverige trodde att vi var ett grillande folk så kan jag bara säga: Glöm det! HÄR vet de hur man ska grilla och hur en grillplats ska se ut! Campingliv verkar vara populärt. På de flesta ställen där vi sovit, jag tror jag kan säga alla, så har varje campinggäst haft en EGEN grillplats! (på några har det också varit egen toa och dusch för varje enskild plats). Grillning verkar vara något som står på varje sann campares agenda, och då är det inte en gång under helgen utan det verkar vara varje kväll. För att vara en bra camping så måste den ha grillplats också! När David och jag tycker att, nu har vi varit ute hela dagen (vi har ju levt ”uteliv” nu i nio månader) och när kvällen kommer så är vi trötta av all frisk luft och kurar gärna i bussen. Men då sätter alla grillare igång och jaa, det ser onekligen mysigt ut! Men det är inte bara campingar som har grillplatser, utan andra rastplatser också, grillplats och en vattenkran! Camping kan man verkligen i detta land och när ledighet från skola och jobb inträffar, så åker man ut och campar! Självklart så är det inte alla som kan det, men kan man och har möjlighet så förstår vi att det är vanligt! Påsk närmar sig, och högsäsong för camping, så alla säger att det blir fullt överallt en vecka framåt, så vi får se hur det går för oss då som inte vill boka i förväg…

STÄNGSEL EFTER HELA VÄGEN
Vi har konstaterat att alla vägar, jag tror jag kan säga så, har stängsel utefter båda sidor. Inte alltid så höga stängsel men det visar ändå att inga obehöriga har något att göra bredvid vägen eller innan för dessa stängsel. Ibland så förstår vi att det är farmare som ingärdat sina ägor men vi undrar faktiskt ändå, för det måste finnas annan mark också. Till varje hus eller liten väg så är det en grind som är stängd och ofta står det ”obehöriga äga ej tillträde” (men på engelska förstås) och lite bilder på vad som kan hända om man ändå skulle öppna grinden och gå in där…

Så för oss glada turister som gillar at stanna och ta ett go´fika efter vägen så är det nästan intill omöjligt att stanna, om vi inte vill stå direkt vid vägkanten… och det vill vi inte. De lite större vägarna har rastplatser men de små, som vi gillar att köra, är mer ogästvänliga. Kan inte annat att tänka på vår allemansrätt och vilken frihet vi har att kunna stanna lite här och där efter vägen, köra av på en liten skogsväg och kanske ner till en liten sjö…Vi ska vara glada och rädda om vår allemansrätt! En annan reflektion vad gälla dessa stängsel kan vara, att de ibland finns till för att inte djuren både vilda och tama ska ta sig ut på vägen… och det är ju bra förstås. Så kanske de ibland kan kallas viltstängsel?! Och här verkar man ha råd med att sätta upp dem hur mycket och hur långt som helst… men i Sverige har vi inte råd… hm hm..

ALOE FEROX

noreply@blogger.com (Kikko) — Mon, 11 Apr 2011 11:43:00 +0000

RESEINFORMATION:
Från: Riversdale till Vleesbaai (Garden route)
GPS: S34 17.642 E021 55.013 Campsite Vleesbaai trail
Körda km: 83
Totalt körda km: 30 312
Höjd över havet: 54
Temperatur: 30 C
Vi har hört mycket om Garden Route och att: ”Den måste ni åka!” så, då bestämde vi att, Visst ska vi göra det! Men egentligen så brukar vi inte lyssna för mycket på andra för vi vet att vi har så olika intressen och idéer om vad som är fint och viktigt. Vi har alla våra prioriteringar. Träffade en sydafrikan härom dagen, Ferdi, som sa att egentligen så ska man åka den här vägen när det blommar för då är den som vackrast… ja ni ser… men det är nu vi här och då åker vi. Vägen sträcker sig efter kusten mellan Mossel Bay och Tsitsikamma Natur Reserve. Det ändå vackert och storslagen natur, fast vi ser att det är torrt och att regnet behövs. Ett av våra delmål idag var Albertinia och den butik/företag som tillverkar Aloe Ferox produkter, och som vi köpt hemma i Sverige.
Albertinia är också den viktigaste källan för ”Gul ockra” som används i tillverkning av färg och även för färgning av cement och linoleum.
Här finns också flera tillverkare av kosmetika och hälsoprodukter tillverkad av Aloe och de är även kända över hela världen. Albertina exporterar även torkade och färska blommor.

Men vi sökte upp den butik/farm som vi kände till. Det var roligt att se butiken/farmen och de produkter som de säljer. Vi fick inte komma in i fabriken och titta på tillverkningen tyvärr, men det kan vi ju förstå, men det kan ju vara värt att fråga i alla fall. Men det var så trevliga och hjälpsamma och vi lyckades fylla en påse som får åka med hem. Innan vi lämnade Albertina så blev vi fotograferade bredvid vår buss… kanske inte alla dagar som det kommer långväga gäster och handlar… inte med egen bil i alla fall!

Vill ni veta mer om Aloe Ferox kan ni kolla in på deras hemsida. www.aloeferoxafrica.com
För ni som har vägarna förbi så kan jag säga att produkterna är bra (tycker vi) och inte alls så dyrt. Det ligger inne info på Tracks 4 Africa var de finns!

Vi har nu kommit ner till havet och dimman ligger tät… men så är det ju med havet, det kan snabbt ändra sig…. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter!