Flyktlinjer

Samtidens (oroväckande) låga värdering av kunskap

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 04 Oct 2026 06:01:40 +0000

Varje dag lär jag mig nya saker, inte bara om kulturen som är mitt forskningsområde utan även om andra ämnen; som filosofi, historia, demokrati, samhällsutveckling, religion och kognition. Och förståelsen för vem jag är och hur jag fungerar i olika sammanhang ökar för varje år som går. Kunskapsutveckling är dock ingen linjär och kumulativ process. Eftersom både vi människor och världen vi lever i ständigt förändras måste kunskaperna hela tiden stämmas av mot verkligheten och man måste kontinuerligt göra sig av med insikter som inte fungerar. Det viktigaste jag lärt mig är följande: att utan nyfikenhet och kritisk medvetenhet, samt ödmjukhet inför både sina egna brister och allt som inte går att veta något om, är det omöjligt att utveckla förståelse för vad kunskap är och hur lärande fungerar.

Av vördnad inför kunskapens komplexa natur har jag ständigt rannsakat mig själv och lyssnar alltid uppmärksamt på alla typer av kritik. När jag var student och en bra bit in i min akademiska karriär brottades därför från tid till annan med känslan av att vara en bluff. Även långt efter att jag blivit docent kände jag mig ovärdig rollen, och som lektor hade jag lätt för att känna mig underlägsen mina kollegor. Det låter kanske som att jag led, men mina möten med intresserade och engagerade studenter och möjligheten att få arbeta med lärande och kunskapsutveckling kompenserade mer än väl för det som äregiriga kollegor och maktfullkomliga chefer utsatte mig för. Mitt dåliga självförtroende har jag dessutom allt mer kommit att betrakta som en fördel i sökande efter kunskap. När jag tänker tillbaka på mina drygt 30 år i akademin är därför tacksamhet den känsla som dyker upp först och som överskuggar allt annat. Idag är jag dessutom tacksam för att jag inte fastnade i den där miljön där jag kände mig allt mer instängd med åren.

Trots att det tog lång tid innan jag kunde sätta ord på insikten går det allt mer upp för mig att det ligger massor i det som intuitionen alltid sagt mig; att vill man på allvar låta sig vägledas av kunskap måste man sätta parentes runt egot. När jag väl förstod och tog till mig det där hjälpte det mig att hantera, både kritiken jag ofta får när jag hävdar något med stöd i egen eller andras forskning, och känslorna av förtvivlan och hopplöshet som plågade mig under våren. När rekryterade tackar mig för "det arbete jag lagt ner på ansökan" och meddelar att man "valt att gå vidare med andra kandidater den här gången", väljer jag att se det som tillfällen att lära mig att inte ta kritik och avslag personligt. Oavsett hur väl jag lyckas med den saken – jag pendlar fortfarande ganska mycket mellan hopp och förtvivlan – kan ingen ta ifrån mig kunskaperna och kompetenserna som jag byggt upp genom åren, och den insikten ger mig mod och kraft att härda ut.

Under våren var jag allt för upptagen med känslan av att vara utsatt för ett svek för att kunna tänka på framtiden, men i slutet av sommaren när jag äntligen landade i min nya situation drabbades jag av en identitetskris. Det var smärtsamt att komma till insikt om hur mycket jag identifierat mig med rollen som lektor. Samtidigt var det lärorikt. Frågan om vem jag är nu, när jag förlorat kopplingen till högskolan, upptar en stor del av min tid. Men långsamt går det upp för mig att eftersom ingen längre kan hindra mig att följa kunskapen dit den tar mig och ägna all min vakna tid åt lärande är jag i alla fall ingen förlorare. Att inte behöva följa problematiska regler, och att slippa sitta på meningslösa möten och ägna en massa dyrbar tid åt huvudlös administration, är enormt befriande. Äntligen kan jag läsa och skriva när det passar mig, utan att behöva snegla på klockan och oroa mig över att ha missat deadlinen för bokningen av salar till föreläsningar som ska hållas nästa år. Att vara fri i tanken och slippa anpassa mitt skrivande efter obegripliga regler, rigida mallar och märkliga konventioner är beroendeframkallande märker jag. Och eftersom jag inte sitter fast i en yrkesroll är jag dessutom äntligen fri att vara den jag vill vara.

Jag konfronteras dock fortfarande med och tvingas även framöver förhålla mig till den kunskapssyn som präglar samtidskulturen. Redan innan jag förlorade jobbet visste jag hur svårt det är att som kulturvetare nå ut med och få gehör för det man anser sig veta, särskilt när man blivit av med den position som en anställning som lektor innebär. Parallellt med tvivlet på min egen förmåga har jag alltså tvingats lära mig att hantera känslan av att kunskaperna jag ägnat hela mitt liv åt att utveckla inte betyder något, vilket skrämmer mig. Det faktum att jag som är docent inte ens kallas till intervju när jag söker arbeten som handlar om uppgifter som tangerar det jag studerat i över 30 år och forskat, skrivit och undervisat om sedan millennieskiftet, säger något om kunskapens status i dagens samhälle. Och det borde oroa fler än mig. Problemet är att kunskapen är långt större än individerna som använder den, och att det är svårt att avgöra vad någon annan (och i viss mån även man själv) faktiskt vet.

Om kunskapens egenvärde hade varit högre hade det varit lättare att försvara den, men det är problematiskt nog inte så det fungerar. Det stora flertalet lever nämligen i ovisshet om att vi människor ofta tenderar att lyssna mer på VEM som talar än på VAD som sägs. Många påstår sig i och för sig vilja veta och betonar att kunskap är viktigt, men majoriteten är i själva verket rädda för det okända (vilket den egna okunskapen är en del av) och vill i grund och botten bara få sina förutfattade meningar bekräftade. Det blir sådär eftersom kroppen är bärare av kunskapen. Först när vetandet tagit sig innanför huden på en kan man säga att man vet något. Och kroppen är ett medium som liksom alla andra medier påverkar budskapet. Därför är det så viktigt att sätta parentes runt egot som är ömtåligt och bara bryr sig om hur det känns i stunden.

När jag blev lektor lärde jag mig den hårda vägen att makt tenderar att övertrumfa kunskapen i väldigt många förhandlingar mellan människor. Eftersom makt alltid är relaterad till ett sammanhang och dessutom ofta knuten till en position slipper jag personligen förhålla mig till det, men växer det fram en kultur där kunskapen inte placeras i första rummet kommer människor med ömtåliga egon att ta makten och samhället styras av känslor. Jag har gjort kampen för kunskapen till min mission och jag kommer att ägna resten av mitt liv åt att strida för det jag blir allt mer övertygad om är det enda som kan rädda mänskligheten; en ökad generell förståelse för vad det innebär att veta något.

Det är talande att den av mina läroböcker som säljer sämst är boken Vägar till vetande. Att intresset för vad kunskap kan sägas vara är så lågt och att frågan om vad det innebär att veta något engagerar så få är djupt problematiskt. Vet man inte vad man letar efter eller försöker utveckla förståelse för kommer man nämligen inte att kunna lära sig något. Det är svårt att säga vad som beror på vad, men dagens skola och högre utbildning handlar i förfärande hög grad om att eleverna och studenterna ska memorera fakta, som är något annat än kunskap. Och betygen är i praktiken ett mått på hur bra elevernas och studenternas korttidsminne är, vilket inte säger någonting om vad någon vet, förstår och kan. Tar vi inte dessa saker på allvar finns en uppenbar risk att vi fostrar A non thinking generation, vilket Läromedelsförfattarnas förbud varnar för i sin kampanj.

På grund av bristande förståelse för vad kunskap är uppskattas den inte, och i ett samhälle där kunskapen inte anses ha ett värde i sig kommer skolan och den högre utbildningen aldrig att kunna fungera som det är tänkt. Symptomatiskt nog oroas fler över AI-utvecklingen än av de sjunkande resultaten i Pisa-undersökningen. Idag talas det således allt oftare om vikten av att reglera utvecklingen av AI, men det är lika lite som globala klimatöverenskommelser någon lösning på det underliggande problemet: den låga värderingen av och bristande förståelsen för vad kunskap är och hur lärande fungerar. Rädslan för och det potentiella hotet från AI kan bara undanröjas genom att människor ägnar mer tid åt att utveckla sin kognitiva förmåga och blir bättre på att skapa och framförallt använda kunskap i vardagen. Så länge vi ägnar oss åt att debattera hur det är egentligen och bråka om vem som vet bäst förhindras en sådan utveckling.

Hur ska man kunna ställa om när AF och a-kassan hindrar en att vara kreativ?

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 27 Sep 2026 06:29:30 +0000

Snart är jag i den privilegierade positionen att jag kan lämna a-kassan på dagen och hälsa Arbetsförmedlingen att jag inte längre står till deras förfogande. Inte för att jag hittat en ny anställning, för det har jag tvingats ge upp hoppet om, utan för att jag har tillräckligt med pengar sparade för att kunna känna mig säker på att jag klarar mig ekonomiskt fram till att jag kan börja ta ut en förtida pension. Redan i våras beslutade jag mig för att ge det fram till och med september, vilket har varit ett slags livlina. Men nu när jag ser ljuset i tunneln har jag bestämt mig för att spela med ett litet tag till. Alla säger att jag har rätt till ersättning och råder mig att inte bränna mitt sparkapital, men att leva på gränsen till galenskap kostar också på och hälsan är värd mer än pengar.

Det jobbigaste med att vara i klorna på AF och a-kassan är att jag inte få tänka själv. Att inte få använda min kreativitet för att ta mig ur det bidragsberoende jag utan egen förskyllan hamnat i tär mer på mig än det utanförskap som arbetslösheten innebär. Eftersom a-kassan sägs vara en omställningsförsäkring trodde jag i min enfald att det inte skulle ses som ett problem att jag vill göra allt som står i min makt för att hitta en lösning på försörjningsproblemet. Men det är precis så som systemet fungerar och det tär på mig. Jag har betalat in till försäkringen i nästan 30 år. Därför känns det bittert att konstatera att villkoret för att få tillgång till mina 300 dagar i omställningsstöd är att jag förväntas leva i ett slags livegenskap.

Att tvingas följa kontraproduktiva regler och söka anställningar som jag vet att jag aldrig kommer att få har varit plågsamt. Och att vara utlämnad till tondöva handläggare bidrar till overklighetskänslan. Jag fick en chock under mitt inskrivningssamtal i februari när jag anmodades att söka en anställning vid Lunds universitet där det redan i utlysningen framgick att man var tvungen att ha disputerat i ett annat ämne än mitt. Antingen brydde sig handläggaren inte, eller också förstod hen inte bättre. Frågan är vad som är värst. Jag liksom alla andra – ung som gammal, med eller utan utbildning och/eller arbetslivserfarenhet och oavsett var man bor – tvingas in i standardiserade mallar som för många reducerar chansen att få ett jobb till noll.

Vidden av livegenskapen som arbetslösa idag tvingas underkasta sig gick upp för mig när a-kassan avslog min ansökan om att få företaget, (som jag haft sedan 2007 vid sidan av anställningen som lektor) godkänt som bisyssla. Företag är i och för sig mycket sagt, det handlar om en F-skattsedel som jag har använt för att fakturera för enstaka externa föreläsningsuppdrag och för att ta emot royalties för mina böcker. Trots att det stod på a-kassans hemsida att det var möjligt att ansöka om att få behålla sin "firma" som bisyssla fick jag avslag med hänvisning till den nya lagen om arbetslöshetsersättning där begreppet bisyssla strukits. Tack och lov behövde jag inte avregistrera företaget och det är okej att ta emot passiva inkomster, alltså royalty för böckerna jag skrev innan jag blev arbetslös. Men beslutet försätter mig i ett moment 22 för det innebär att Arbetsförmedlingen varken kan ge mig starta-eget-bidrag (vilket innebär att man under sex månader, istället för att söka meningslösa jobb, får möjlighet att utarbeta en ordentlig affärs- och marknadsföringsplan) för att försöka lösa ekonomin på det sättet, eller godkänna den möjliga praktikplats som jag hittat.

Sedan februari i år har jag alltså, dels tvingats följa regler och utföra uppgifter som i många fall hindar mig från att få en anställning, dels känt mig tvungen att undvika att göra saker som jag på goda grunder tror skulle kunna leda till att det öppnar sig möjligheter för mig. För att inte bli passiviserad ägnar jag dagarna av väntan på nya avslag åt läsande och skrivande, men eftersom jag inte får använda min kreativitet på det sätt jag är van vid känner jag mig allt mer instängd, vilket gör att jag vissa dagar balanserar på gränsen till depression. Hade jag inte sett ljuset i tunneln är jag osäker på om jag överlevt.

Jag är så pass gammal att jag minns när vi i Sverige hade ett väl utbyggt trygghetssystem. Idag finns inget av det där kvar. Nedmonteringen har motiverats med att det inte ska gå att stapla bidrag och att det ska löna sig att gå till jobbet. På 1970-talet fanns det en del människor som såg a-kassa och socialbidrag som ett slags försörjning, men idag är det omöjligt att tänka och agera på det sättet. Ändå fortsätter politiker som går till val på att sänka skatten att sprida lögnen om att den som inte hittar ett nytt jobb är lat. Påståendet att arbetslöshet är ett val man gör och att sänkt a-kassa därför är nödvändigt för samhällsekonomin bygger på ett cyniskt ignorerande av det faktum att när Sverige hade ett av världens mest generösa trygghetssystem hade vi samtidigt en arbetslöshet på under 3 procent. Idag närmar sig den siffran 10 procent och runt en halv miljon människor är arbetslösa. På vilket sätt är det bra för vårt land och vår ekonomi att högutbildade människor som både kan och vill arbeta behandlas som andra klassens medborgare?

Om AF hade uppdraget att förmedla jobb och stötta arbetssökande, och om a-kassans uppgift var att fungera som en omställningsförsäkring, hade jag självklart gått med på att det var rimligt att ställa krav på den som tvingats ut i arbetslöshet. Jag förstår att det måste finnas regler, men kommer aldrig att begripa varför jag tvingas vara delaktig i undergrävandet av allt det jag byggt upp sedan jag började jobba 1984 för att under en begränsad tid få tillgång till försäkringen som jag betalat för i 29 år. I drygt sex månader har jag varit förpassad till en parallell verklighet där min kreativitet betraktas som ett hot mot systemet, vilket lett till att jag nu känner ett växande tvivel på min egen intellektuella förmåga. Jag tackar därför min lyckliga stjärna för att jag snart får min frihet tillbaka. Samtidigt lider jag med alla som inte är lika privilegierade som jag och som inte har någon annan möjlighet än att underordna sig reglerna som skapats för att vissa politiker och många väljare lever i villfarelsen om att det är fett att vara arbetslös.

Jag har varit med i DIK sedan början av 1990-talet, då jag ansökte om studentmedlemskap. Och jag har varit med i SULF sedan 1997. Den bittra sanningen är dock att jag inte fått någon som helst hjälp därifrån, varken inför, under eller efter uppsägningstiden. När jag för ett år sedan mailade och bad facket motivera varför jag skulle vara med fick jag som svar att många uppskattar deras tidning!? Och efter att jag meddelat SULF här i september att jag valt att avsluta mitt medlemskap fick jag ett mail där man bad mig förklara varför. Okej, tänkte jag och öppnade länken. Men när det gick upp för mig att mina fackliga företrädare på allvar tänkte att jag skulle vara intresserad av att chatta med en AI bad jag algoritmen att dra åt helvete. Och det var också vad jag skrev i mitt sista mail till SULF. Välkommen till 2026 års upplaga av Sverige, där kreativitet och människor som söker trygghet betraktas som ett problem.

Ett slags eftervalsanalys

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 20 Sep 2026 06:21:33 +0000

All förändring börjar i tanken, ofta som svar på en smygande aning om att allt inte är eller fungerar som det ska. Och i takt med att indikationerna på att något är fel blir fler och fler växer insikten om behovet av nytänkande fram. Kanske är vi inte där riktigt än, men mycket talar för att tiden är mogen för det perspektivskifte som är förutsättningen för att det stora flertalet ska se och förstå att problemen som samtiden kämpar med i hög grad bottnar i fasthållandet vid gamla metoder och tankesätt. Det ledet i förändringsprocessen är det svåraste. Men när paradigmskiftet väl är ett faktum (det är inget som någon kan tvinga fram) ser allt annorlunda ut även om inget förändrats på ytan, och då kan mänsklighetens inneboende kreativitet förlösas.

Det är den känslan jag får här efter valet, att vi befinner oss i en brytningstid och att framtiden är mer öppen och osäker än på länge. Tecknen på att de lösningar och tankesätt som vi har tillgång till inte längre fungerar – och ibland till och med bidrar till att förvärra problemen som de utvecklats för att lösa – blir allt svårare att ignorera. Allt talar dessutom för att det blir (ännu en) turbulent mandatperiod, vilket jag tror delvis beror på det faktum att vi människor har svårt att släppa taget om det som varit. Och visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skrev. Fortsätter vi på den inslagna vägen blir det dock svårare och ännu mer smärtsamt att ta tag i och försöka komma tillrätta med problemen längre fram.

När jag så här i efterhand tänker på SVTs valvaka, vilket var en osedvanligt rörig och dödstråkig tillställning, trots att valutgången var rafflande jämn, stärks jag i övertygelsen om att vi står vid ett avgörande vägskäl. Jag säger inte att jag vet att det kommer att bli så, men för mig representerar det som hände under valvakan ett slags paradigmskifte. Ögonblicket när allt förändrades var utdraget, och det utspelade sig mellan presentationen av resultatet av den stora valundersökningen och den så kallade superprognosen.

Fram till klockan åtta på valnatten var allt som vanligt. Sedan hände något. Experten som ansvarar för Valu påstod självsäkert och med hänvisning till resultatet av undersökningen att det stod klart att det blir ett regeringsskifte eftersom skillnaden mellan blocken var så stor. Argumentet han lutade sig mot var att undersökningen var gedigen och att man tagit höjd för en hög andel förtidsröster och andra eventualiteter. Men när man lite senare presenterade superprognosen som byggde på räknade röster och den visade att valet skulle komma att bli ett av de jämnaste i historien var det plågsamt att se förtvivlan i blicken på forskaren. Sen var det som att alla famlade i blindo och man började rastlöst flacka mellan de olika partiernas valvakor.

Utvecklingen under kvällen indikerar, i alla fall för mig, att det ligger något i det jag länge talat om och försökt visa på; att det alltid är verkligheten som gäller inom forskningen, aldrig kartan. Det missvisande resultatet av Valu berodde inte på problem med metoden eller den data som analyserats, utan på att vetenskapen aldrig kan upprätta en direktrelation med verkligheten. Litar vi blint på forskningen finns därför en risk att den leder oss fel, vilket blev smärtsamt tydligt på TV under valvakan. Och lösningen på det problemet är varken relativism eller bättre metoder, utan ett mer ödmjukt förhållningssätt till forskningen och dess resultat.

När jag fortfarande var anställd på Högskolan Väst kämpade jag för att få gehör för de där tankarna, men tiden var uppenbarligen inte mogen, så ledningen valde att försvara rådande paradigm genom att skjuta budbäraren och göra sig av med mig istället för att reflektera över rimligheten i det jag försökte peka på. Jag hävdar inte att jag visste att det skulle bli som det blev på valnatten, men den som vill kan läsa böckerna jag publicerat och texterna som finns på nätet, där jag reflekterar över det traditionella vetenskapliga tänkandets brist på ödmjukhet inför framtidens öppenhet och framstående forskares ignoranta inställning till olika typer av bias.

Förhoppningsvis hjälper det jämna valresultatet oss alla att inse behovet av samverkan och nytänkande. Det borde bli lättare att få gehör för tanken att konfrontation och polarisering är ett symptom på sjukdomen, inte medicinen. Chansen att vi går in i en tid präglad av mer samsyn och bättre förståelse för att det inte finns några enkla lösningar eller tydliga alternativ att debattera med livet som insats har åtminstone ökat. Om vårt land inte ska gå sönder behöver vi förstå och acceptera att oavsett vad man röstar på så är det alltid mer som förenar än skiljer oss människor åt. Vägen fram kommer alltid att vara kantad av problem, men om väljarkåren inser att den inte består av lojala supportrar till två lag som ogillar varandra, blir det lättare att komma överens och hitta konstruktiva lösningar.

Den absolut viktigaste frågan nu är kunskapen, och den handlar heller inte om antingen eller, rätt eller fel; utan om förståelse för att vetande är något som uppstår och förändras mellan verkligheten och forskningens resultat. Ska skolan kunna rusta befolkningen i vårt land för den allt mer osäkra framtid vi går till mötes är det ödmjukhet inför det faktum att ingen kan veta säkert vad som är sant eller falskt som behövs; inte mer fakta, bättre metoder och ökad tvärsäkerhet. I avsaknad av förståelse för allt det vi inte vet något om och utan respekt för hur svårt det är att nå säker kunskap, blir först skolan och sedan samhället allt mer polariserat och fördummat.

Nu efter valet är det upp till bevis. Om indignationen och upprördheten över Sveriges resultat i Pisa-undersökningen lägger sig och politikerna börjar leta efter något annat att uppröras över kommer problemen i Sverige aldrig att ta slut. Det blir så när skolfrågan kidnappas av ett parti och använder den som ett slagträ i debatten. Eftersom demokratin är lika beroende av kunskapen som kunskapen är av demokratin – och inte minst på grund av att Sverige och alla andra länder, (liksom mänskligheten och livet på jorden) – behöver båda för att överleva, måste alla partier i riksdagen hjälpas åt för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för lärarna att skapa så bra förutsättningar som möjligt för eleverna att lära. Annars kan den högre utbildningen inte fungera. Och då kommer framtidens forskning inte att kunna ge oss de förklaringar och den förståelse för världen vi lever i som vi alla behöver.

På samma sätt som kulturen är komplex är kunskapen aldrig entydig. Därför är samtal, respekt för olikhet, ödmjukhet, öppenhet och mångfald så viktigt. Viktigast av allt är dock att människor kan få utlopp för sin kreativitet utan att vara rädda för att bli utsatta för repressalier om resultatet av det nytänkande som kreativiteten ger upphov till inte ligger i linje med den allmänna uppfattningen.

Så formas vår värld

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 13 Sep 2026 05:25:03 +0000

Om fyra år är det val igen, men långt viktigare för samhällsutvecklingen är det som händer i våra huvuden och mellan oss människor i vardagen. Det är nämligen där som framtiden skapas, i realtid. Har man inte reflekterat över (den filosofiska) frågan om hur förändring fungerar, är det lätt att få för sig att vägen in i framtiden är linjär och möjlig att målstyra, antingen av demokratiskt valda politiker som lockar väljare med olika typer av löften eller av ledare med suverän makt. Den där övertygelsen är så pass stark och spridd att den uppfattas som en sanning, vilket gör det svårt att diskutera förändring på ett vetenskapligt sätt, men jag ska här göra ett försök.

Putin och Trump har makten att starta krig och kan ta beslut som påverkar livet för väldigt många människor på jorden, därför ser det ut som att de kontrollerar framtiden. Och eftersom vi människor inte tycker om osäkerhet är det problematiskt nog många som tror att diktar är en lämplig lösning och som därför lockas av och vill liera sig med totalitära ledare. Fast den makt som människor som befinner sig i toppen av olika hierarkier ser ut att ha är bara en illusion, för om folket går samman har varken kungar, presidenter eller diktatorer något att sätta emot, vilket bevisats gång på gång i historien. Makt är nämligen rationell och utspelar sig i mellanrummen.

Techbolagens ägare – som kontrollerar algoritmerna som idag inte bara tar över allt fler uppgifter i arbetslivet och vardagen, utan även allt mer av vårt tänkande och skapande – har långt mer makt över vägen in i framtiden än någon annan ledare. Deras makt över framtiden är mycket större än Putin, Erdogan eller någon annan diktator. Vi tänker nämligen inte på hur mycket våra liv och vårt sätt att tänka påverkas av digitaliseringen. Och vi har varken tid eller ork att bry oss om hur mycket personliga uppgifter vi skänker bort helt gratis genom att använda verktygen som ingenting kostar eftersom användarna inte är kunder utan varan som säljs. Oavsett hur mycket makt någon enskild har över utvecklingen är och förblir dock slumpen en faktor som man alltid måste räkna med, även den aldrig går att räkna på.

Trots att antalet chefer ökar och allt fler känner sig allt mer maktlösa har vi människor ganska stort inflytande över framtiden och formandet av vår värld. Som individer har vi ingen makt, men vi är alla del av det kollektiv som mänskligheten utgör. Och även om ingen enskild kan kontrollera den dynamiska helheten påverkar den utfallet av kulturens tillblivelse på följande sätt. Framtiden realiseras mellan oss alla och förändringens riktning påverkas av den dynamiskt föränderliga summan av allas tankar och handlingar. Tillsammans kan vi med andra ord förändra långt mer än vi tror, av det enkla och självklara skälet att det är så det fungerar och alltid har fungerat. Det "enda" som krävs är att vi först accepterar att det är så här världen förändras och sedan gemensamt utvecklar en samsyn om vad som kännetecknar ett gott liv, vilket visat sig vara relativt enkelt. Det jag försöker säga är att det spelar roll hur vi tänker och vad vi gör, men också vad vi inte tänker på och vad vi väljer att låta bli att göra.

Man brukar säga att man ska akta sig för att önska sig saker, för risken är att önskningarna slår in. Det där visdomsordet går på tvärs mot villfarelsen att vi människor alltid vet vårt eget bästa, vilket vi bevisligen inte gör. Det som är bra för oss i stunden eller i närtid är inte nödvändigtvis det som är bra för oss på sikt. Och det jag vill ha, oavsett om det är bra eller dåligt för mig, kan mycket väl vara dåligt för någon annan, direkt eller indirekt. Poängen är att varje tanke och handling räknas.

Under min uppväxt på 1970-talet drömde det stora flertalet i min generation om att arbeta i yrken där det fanns plats för många (som polis, läkare, brandman, lokförare, sjuksköterska, till exempel), vilket var drömmar som i hög grad också realiserades även om en del blev besvikna och bytte bana senare i livet. Dagens unga drömmer i förfärande hög grad om att bli det som är möjligt bara för ett ytterst litet fåtal, vilket oundvikligen leder till kollektiv besvikelse. Alla kan per definition inte bli fotbollsproffs, miljardärer eller YouTuber med massor av följare. När majoriteten tänker och agerar så får vi ett samhälle som allt mer liknar Postkodlotteriet, där det regnar pengar över ett lyckligt fåtal som sedan uppmärksammas, äras och tilldelas makt. Medan resten av befolkningen fogar sig och finner tröst i drömmen om att en dag själva bli rika, berömda och mäktiga.

När många drömmer om att bli ekonomiskt oberoende eller nå individuella framgångar betyder det att antalet människor som bryr sig om det som är gemensamt, som miljön och demokratin till exempel minskar. Och det försvagar demokratin och löser upp samhället som alla ytterst är beroende av för att överhuvudtaget kunna nå framgång. Kunskapen fungerar på samma sätt, och eftersom demokratin och den allmänna nivån av vetande utgör varandras ömsesidiga förutsättningar borde de allt tydligare tecknen på sjunkande kunskap och bristande förståelse för demokratins möjligheter och brister oroa fler än vad som är fallet idag.

Här i veckan kom resultatet av Pisa-undersökningen, som visade att Sveriges (tillsammans med många andra länder) kunskapsresultat faller. Reaktionerna på det undersökningen visar är talande för hur vi ser på formandet av framtiden. Omgående tog politikerna som är mitt uppe i en infekterad valrörelse tillfället i akt att dels peka på sitt eget partis retoriskt tacksamma och därför enkla lösningar, dels skylla problemen på övriga partier och tidigare regeringar. I såväl ord som handling blottar våra folkvalda med andra ord, inte bara vidden av sin egen okunskap utan dessutom avsaknaden av intresse för vilken framtid som de är med om att forma genom att försöka lösa ett komplext problem som landets kunskapsutveckling med hjälp av mer eller mindre populistiska "lösningar" och inkompatibla lösningar. Jag har ingen lösning på problemen som vi alla står inför, men jag vet en hel del om problemets karaktär och hur förändring fungerar. Och kunskapen om det är en viktig nyckel till framgång i arbetet med att bygga en långsiktigt hållbar framtid. Jag menar att det viktiga är att förstå att lösningen inte finns där ute, den går inte att upptäcka. En hållbar väg in i framtiden skapas i möten mellan oss människor, alltså i vardagen när vi är fullt upptagna med att få ihop livspusslet.

Utan förståelse för vad kunskap är för något och hur lärande faktiskt fungerar blir slagord som "från skärm till pärm" eller "lugn och ro i klassrummet" tomma former vars enda funktion är att locka väljare att rösta på ett parti, som för att överhuvudtaget ha en chans att realisera sina löften måste ingå i en regering vars övriga företrädare lovat sina väljare att bygga kärnkraft, satsa på försvaret, stoppa invandringen och sänka skatten. Lyfter man blicken och ser bortom valdagen och nästa mandatperiod är det helt uppenbart att ekvationen inte går ihop. Det Sverige och världen behöver är inte satsningar på skolan, utan en helt annan syn på och långt mer utvecklad förståelse för vad vetande är och hur vetenskapligt sökande efter kunskap fungerar och hur resultatet av forskning kan användas. Och det är ett önskat läge som vi rör oss bort ifrån, vilket är en lika allvarlig kris för mänskligheten som klimatförändringarna.

Resten av den här texten är en reflektion över analoga mediers betydelse för det jag skrivit ovan.

Vems framtidsdrömmar är det som förverkligas när skolan och samhället digitaliseras? En allt annat än oväsentlig aspekt av digitaliseringen är att den kontrolleras av ett fåtal privata och ofattbart rika aktörer med oinskränkt makt över våra liv. Makten utövas i det dolda, via långa, finstilta och invecklade avtal som användarna är tvungna att godkänna för att kunna använda programmen och de digitala tjänsterna. Techbolagens ägare ofattbart rika ägare samlar på sig insynsskyddad kunskap om användarna som sedan används för att göra dessa ännu mer beroende av monopolföretagens alltmer heltäckande system för marknadsföring och annan påverkan. Övervakningskapitalismen (se Zuboff 2021) är själva sinnebilden av ett totalitärt samhälle byggt på kontroll av allt fler aspekter av mänskligt liv. Framtidens klassrum där studenterna sitter uppkopplade mot all världens vetande är en befängd drömbild skapad av teknikbolagens marknadsförare. Digitaliseringen säljs in med löften om ett lyckorike som ligger just runt hörnet men som aldrig nås eftersom det skulle innebära att företagen upphör att generera vinst till ägarna. Tekniken blir hela tiden bättre, men bra blir den aldrig, den är nämligen ständigt på väg någon annanstans. Utbildningar som digitaliseras förvandlas därför till eviga provisorier.

1984, långt innan digitaliseringen tog fart, var Sverige fortfarande ett analogt land (och dessutom ett av världens mest jämlika länder, med en i princip obefintlig arbetslöshet). Förändringen gick långsammare på den tiden, marginalerna var större och svensk skola var världsberömd och sågs som ett föredöme. Det går inte att backa tiden och det är meningslöst att ägna sig åt nostalgi, men det är definitivt värt att fundera över hur människor tänkte och agerade på den tiden. 1984 skrattades det åt George Orwells bok, som man där och då ansåg sig kunna avfärda. Ingen trodde att den dystopin skulle realiseras eftersom alla såg ljust på framtiden. Reagan och Thatcher avreglerade allt fler verksamheter och några år senare rämnade muren mellan öst och väst. Francis Fukuyama (1992) deklarerade historiens slut. Och det såg ut som att människors frihet ökade.

Ända fram till för bara något tiotal år sedan kändes 1984 fortfarande som en onödigt dyster bild av framtiden. Sedan gick det fort, och rätt som det var delade människor följande mem på nätet: Make 1984 fiction again! Hur tar vi oss härifrån? Det är ingen enkel fråga och det kommer inte bara an på vad vi kan komma överens om och det handlar absolut inte om vilken managementfilosofi vi anammar. Men på samma sätt som vi själva försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i idag är det bara vi som kan förändra förhållandena. Så länge det unikt mänskliga sättet att tänka inte värderas efter förtjänst kommer vi oundvikligen att röra oss bort från eller utarma kunskapen, demokratin och den långsiktiga hållbarheten.

Viljan att snabbt få tillgång till säkra svar är utbredd idag eftersom nätet ger oss den möjligheten, men tydliga svar som levereras på sekunden är inte samma sak som användbar kunskap och fördjupad förståelse, särskilt inte om frågan handlar om komplexa problem som kunskapsutveckling, demokrati och klimatförändringar. Krisen i skolan, avakademiseringen av universitetsvärlden och utarmningen av allmänhetens intellektuella förmågor går inte att hejda genom att arbeta ”smartare” eller genom att införa digital teknik av den enkla anledningen att det inte är så kunskap och lärande fungerar. Ny teknik i utbildningen ersätter inte äldre verktyg av det enkla skälet att lärande är något som uppstår i och mellan människors kroppar, inom ramen för sociala och kulturella sammanhang.

Det finns olika sätt att läsa texter, och just det anser jag att vi borde tala mycket mer om än vi gör idag. Det är nämligen en avgörande skillnad mellan att läsa för att söka information eller fakta och att läsa för att utveckla kunskap och förståelse. När jag läser gör jag det lika mycket med intresse för språket och författarens tänkesätt som med fokus på innehållet och det jag kan lära mig av texten. Läsandet blir ett slags mellanmänskligt och intellektuellt stimulerande möte, vilket tar tid och kräver att man kan och får försjunka i textens och förlora sig i dess innehåll. Förutsättningen för att något sådant ska kunna uppstå är så klart att texten är skriven av en människa, och lika viktigt är det att författaren har en tanke som hen vill förmedla. Jag skriver bäst när jag är omgiven av mina böcker; deras fysiska närvaro hjälper mig minnas vad jag lärt mig.

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en ny bok, om ett nytt ämne. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när den öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. En bok av papper är något helt annat än en elektronisk fil, och dess värde finns inte bara i innehållet, i orden som självklart går att överföra till nätet, utan i helheten. På grund av att boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsare; har den ett värde såväl före, under som efter att den lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet.

Bokens betydelse för lärande och kunskapsutveckling är svår att överskatta, och den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag att bryta den kedjan och överge boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare förståelse för ämnet än att googla eller använda AI för att få svar på sina frågor.

I bästa fall kan AI och annan teknisk utrustning komplettera böckerna, pennan och pappret samt möten face-to-face. Jag har vigt en stor del av mitt liv åt att värna den tryckta boken eftersom det är en unik och oundgänglig förmedlingskanal för kunskap, som håller på att bortrationaliseras i en allt annat än eftertänksam våg av effektivisering som sköljer över samhället. Boken av papper är en unik artefakt, ett medium för utbyte av tankar mellan subjekt, som vuxit fram tillsammans och i samspel med kulturen som uppstår och förändras mellan oss människor, som ett resultat av våra kunskaper och förmåga att tänka (kritiskt och analytiskt). När ChatGPT lanserades hade många svårt att dölja sin fascination. Samtidigt blev det uppenbart hur fakta- och svarsorienterat vårt utbildningsystem är. Det startades följaktligen diskussioner om hur man som lärare ska möta problemet med att ett växande antal studenter låter en algoritm skriva arbetena som betygssätts. Av de skäl som diskuterats ovan har jag svårt, både att förundras och känna oro; jag blir mest beklämd, för den här utvecklingen visar hur långt vi rört oss från den klassiska bildningstanken.

På 1960-talet föreställde sig många att människor i framtiden skulle äta piller istället för mat, alltså att måltiderna skulle bortrationaliseras. Idag är många lika övertygade om att digitala lösningar kommer att ersätta böcker, pennor och papper samt mänskliga möten där man samtalar om det man läst för att lära av varandra och utveckla ny kunskap tillsammans. Den uppfattningen tror jag bygger på ett lika fundamentalt tankefel som det där pillret som skulle ersätta måltiderna. Vissa saker är helt enkelt omöjliga att ersätta med teknik utan att något essentiellt går förlorat. Stannar vi inte upp, tänker efter och reflekterar över vart vi är på väg (och hur framtiden och vår värld formas av våra tankar och handlingar) finns en risk att konsten att tänka som en människa snart betraktas som ett problem som hindrar maskinerna att fungera i enlighet med den ekonomiska plan som styr utvecklingen. Och när människans intellektuella förmåga utarmats tillräckligt mycket kommer AI att ta över. Det spelar ingen roll om det beror på teknikutvecklingen eller utarmningen av kunskapen, därför är det nu vi kan göra skillnad. Någon gång i framtiden kan det vara försent, problemet är att ingen vet när.

Är det verkligen kunskap vi vill ha, till varje tänkbart pris?

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 06 Sep 2026 05:57:23 +0000

När jag tänker på åren i grundskolan i ljuset av av det som hänt i mitt liv på senare tid inser jag att det finns en hel del paralleller mellan mina känslor för skolan på 1970- och 80-talen och högskolan idag. Jag har alltid varit känslig för dubbla budskap. Misstänker jag att det finns en dold agenda eller om jag tvingas arbeta med utgångspunkt i motstridiga budskap kryper det i mig. På högstadiet förstod jag att jag straffade mig själv genom att fokusera mer på kunskapen än på betygen, men det priset var jag villig att betala. Fast när jag tänkte och agerade på ett liknande sätt i rollen som lektor och det ledde till att jag blev av med jobbet kom det inte bara som en chock, jag ser det dessutom som ett djupt problematiskt tecken i tiden.

Både mina dåliga betyg i grundskolan och det faktum att texterna jag skrivit efter att jag blev docent inte räknas som vetenskapliga meriter, säger (åtminstone för mig) något viktigt om vetandets verkliga värde i samhället, om än på olika sätt. För mig var det kunskapen och möjligheten att lära som fick mig att gå till skolan. Och det var definitivt för kunskapens skull som jag började studera på universitetet och sedan vigde mitt liv åt forskningen och undervisningen. Så nu när jag återigen, äntligen är fri att följa kunskapen dit den tar mig (utan att behöva vara rädd för vad linjens chefer ska tycka om resultatet), och dessutom har kanaler att sprida insikterna jag skaffat mig vill jag ta vara på möjligheten att diskutera frågan: Vad får skattebetalarna för pengarna som investeras i skolan och den högre utbildningen, egentligen?

När jag som lektor märkte att tjänsten handlade allt mindre om undervisning och forskning och allt mer om möten och administration (som ansågs viktigare än arbetet med kunskapsutveckling), och framför allt när ett växande antal chefer började ta makten över både innehållet och utförandet av mitt arbete, kände jag mig tvingad att reagera. Långt innan jag fick sparken stod det klart för mig att linjens chefer betraktade kunskap mer som ett medel – för att vinna fördelar i konkurrensen med andra chefer, om vem som är bäst på att producera nyckeltal – än som ett mål. Jag kunde dock inte i min vildaste fantasi tro att mitt beslut att skriva en debattartikel där jag argumenterade för att pengarna måste vara medlet och kunskapen målet för högskolans verksamhet, skulle uppfattas som ett så pass stort hot mot ledningens makt och privilegier att man valde att säga upp mig (med hänvisning till en arbetsbrist som man vägrade att förklara för mig).

Alla anställda på högskolan arbetar på skattebetalarnas bekostnad och samhällets investering i forskning och högre utbildning borde inte handla om att bidra till förpappringen av samhället, men det är tyvärr så det ser ut. Så länge administrationen tillåts öka och huvudsyftet med Akademisk Hus (som äger och förvaltar de flesta av lokalerna där forskning och undervisning bedrivs) är att gå med vinst, är det svårt att, med hedern i behåll, påstå att vi har en högskola där kunskap och lärande är kärnverksamheten och den akademiska friheten värnas.

Efter en lång och smärtsam sorgeprocess har jag landat i insikten om att kunskapen och friheten att söka och utveckla vetande, utan någon annan kompass än lusten att lära, är värd mer än den ekonomiska trygghet som en fast anställning innebär. Men hade jag vetat på förhand att mitt försvar för kunskapen och min omsorg om den akademiska kvaliteten innebar en risk att få sparken hade jag kanske ändå agerat annorlunda. Fast med facit i hand känner jag trots allt att det hade varit förödande för min fysiska och mentala hälsa att inte sätta kunskapen i första rummet. Och just därför är det med en krypande obehagskänsla jag noterar allt fler tecknen på att intresset för och värderingen av just kunskapen dalar i samhället generellt.

Överbevisa mig gärna, men jag är långt ifrån säker på att det är för att få kunskap som samhället investerar i skola, högre utbildning och forskning. Inte minst här under arbetslösheten har jag fått erfara hur lågt kunskap värderas idag. Det sägs att man ska studera för att öka chansen att få en anställning, men det faktum att jag som docent knappt ens kallas till intervju för de kvalificerade tjänster jag söker, där högre utbildning är ett krav, säger något. Just i mitt fall kan avvisandet så klart bero på att jag fyllt 61, men ålderism handlar, till dels i alla fall, om kunskapsförakt eftersom erfarenhet är ett slags vetande.

Vi har nog aldrig levt i ett kunskapssamhälle. Men på 70-talet präglades skolorna åtminstone inte av den ekonomisering, juridifiering och produktionslogik som idag successivt underminerar möjligheterna att skapa förutsättningar för lärande och värna kunskapen. De relativa betygen förhindrade dessutom den betygsinflation som vi ser idag, vilket ger sken av att kunskapsutvecklingen går stadigt uppåt när det i realiteten är tvärtom. Övertygelsen om att det är möjligt att sätta objektiva betyg och tron på att betygen är ett universellt och evidensbaserat mått på en människas kunskaper bygger mer på antaganden än på det vi vet, vilket är symptomatiskt. Idag övertrumfas kunskapen nämligen av känslan på område efter område, vilket får forskare och engagerade lärare att framstå som ett hot.

Att folkvalda politiker öppet kan förakta forskningen, utan att förlora väljarstöd, är en tydlig indikation på kunskapens verkliga värde. Och det faktum att det enda parti som på allvar bryr sig om skolan samarbetar med det parti som bryr sig minst om kunskapen borde få varningsklockorna att ringa. Vill vi ha ett utbildningssystem som fungerar som det är tänkt räcker det inte att bara säga att man önskar sig det. Kunskapen och den intellektuella förmågan fungerar som musklerna, används egenskaperna inte förtvinar de. Om lärarna inte får makt och förutsättningar att värna kunskapen kommer samhällets generella förmåga att värdera och utveckla vetande oundvikligen att utarmas, vilket är en process som blir svår att vända så länge föräldrarna anser att det är viktigare att få välja den skola som lovar högst betyg, än att ställa krav på sina barn.

Om det verkligen var för kunskapens skull som samhället investerade i högre utbildning skulle det inte vara möjligt att sminka upp verkligheten på det sätt man gör idag. Och om friskolornas ägare på allvar brann för kunskapen skulle de aldrig plocka ut vinst ur verksamheten. Jag är för att Sverige erbjuder hälften av varje årskull möjligheten att studera på högskolan, men jag är starkt kritisk till kravet på att alla som påbörjar en utbildning också ska få en examen. Högskolan blir ett slags kuliss när antagningen till högre utbildning bygger på glädjebetygen som många friskolor har som sin affärsidé. Utan en fungerande grundskola och ett (frivilligt) gymnasium där kunskapen står i centrum och där eleverna successivt bygger upp förståelse för världen och vetandet samt lär sig ta eget ansvar, både för lärandet och kunskaperna som allt handlande utgår från, är det meningslöst att lägga pengar på högre utbildning.

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur det är möjligt att forskare som väljer att sluta arbeta med det de utbildats för (betänk att forskarutbildningen är landets dyraste utbildning) och blir chefer, inte bara får mer makt och högre lön utan dessutom blir immuna mot uppsägning. På vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen i vårt land? Att mina chefer blev irriterade på mig när jag skrev en bloggpost där jag satte ord på min frustration över att jag som docent kände mig degraderad till ett slags högavlönad knegare, förstår jag. Men att jag bara några dagar senare skulle kallas till ett möte där jag (utan någon från HR eller facket närvarande) fick ta emot det förödande beskedet att ledningsgruppen beslutat sig för att placera mig i en tvåmanskrets där övertaligheten var just två, känns fortfarande overkligt. Det är så långt från akademiskt ledarskap man kan komma om man frågar mig. Och att högskolan, trots kritik från JO för sättet de hanterat mitt ärende, kan fortsätta som om inget hänt, säger något om kunskapens reella värde idag.

Visst förstår jag att jag talar i egen sak, men om vi nu har en lag om anställningsskydd, hur är det då möjligt att avskeda en forskare efter 23 år (26 år i staten) utan att ge en vettig förklaring till grunden för beslutet? Och varför behåller vi Högskolelagens paragraf 6, som handlar om villkoren för den akademiska friheten, om forskare som följer lagen riskerar att bli av med jobbet? Jag skriver inte detta för att anklaga någon. Hur besviken jag än är över att bli av med jobbet som jag vigde mitt liv åt så har de facto inga formella fel begåtts. Men om försvaret för kunskapen inte är starkare än vad mina erfarenheter ger vid handen har jag svårt att se att kunskapen har något reellt värde idag, och det borde oroa fler än mig.

Värdet av det unikt mänskliga

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 30 Aug 2026 07:16:38 +0000

Långt innan jag började studera på universitetet var människan ett ämne som av olika anledningar både intresserade och fascinerade mig. Och med åren har såväl fascinationen som intresset ökat. I takt med att kunskaperna om mig själv och andra, samt det som händer mellan oss människor ökar, är det märkligt nog framförallt förståelsen för hur mångfacetterat ämnet är och hur svårt det är att utveckla användbar kunskap om det som växer. Insikten är kontraintuitiv, men det viktigaste jag har lärt mig under åren av studier och forskning är, dels hur lite vi människor vet om oss själva och varandra samt den kultur som vi både påverkar och påverkas av, dels hur avgörande det är att förstå och acceptera okunskapens vidd och betydelse.

En annan viktig sak som jag lärt mig är vikten av att vi människor gemensamt försöker hitta ett balanserat förhållande mellan självsäkerheten (som krävs för att både bygga fungerande samt blomstrande samhällen och hantera livets olika utmaningar) och ödmjukheten som skyddar både oss själva som individer och det samhälle vi lever i från den hybris som mänskligheten alltid har nära till. Förmågan att tänka och skapa visioner om framtiden, som är centrala delar av begreppet människa, har gjort vår art överlägsen på jorden. Men både våra drömmar samt begär, och kunskaperna vi har tillgång till, bär också på en hel del dolda risker och frön till undergång. Och oförmågan att förstå och acceptera detta förvärrar riskerna. Oavsett vad vissa har fått för sig är människan en integrerad del av livet på jorden, och vår planet är den enda plats i hela universum där mänskligt liv är möjligt. Människor kan säker överleva på andra platser i universum, men vi är de facto långt mer beroende av jordens flora och fauna än teknikoptimisterna – som drömmer om att kolonisera först Mars och sedan resten av Universum – tror.

När jag ska presentera mig som forskare vacklar jag mellan etnolog, kulturvetare och humanist. Min forskning och huvudsakliga undervisning har dock rört sig inom hum/sam området. Även om jag alltid varit intresserad av andra ämnen också är det där, i det häradet och med den typen av frågor, som jag känner mig hemma och mina kompetenser blir användbara. Jag ser mig som ett slags humanist, men eftersom jag kommit till insikt om hur beroende vi människor är av teknik (för att kunna fungera som människor i den betydelse som vi lägger i begreppet idag) och jag dessutom bryr mig lika mycket om djuren och naturen, vill jag snarare kalla mig posthumanist. Humanismen som rörelse är nämligen inte självklart god, just för att den sätter människan i centrum. Mänskligheten som art betraktat har många lik i garderoben, och en viktig orsak till det är bristande förståelse för vikten av balans mellan grandiositet och försiktighet.

Tyvärr betraktas humanvetenskaplig forskning och den typen av kunskap som kulturvetare skapar med skepsis, och man får vara beredd på kritik, särskilt om kunskaperna man förmedlar inte bekräftar människors fördomar. Redan under mitt allra första offentliga föredrag, som jag höll veckan efter att jag disputerade, insåg jag att kunskapen som jag var inbjuden för att tala om bjuder motstånd och har svårt att haka i det allmänna medvetandet. Jag var en av talarna på ett arrangemang på Norra Latin i Stockholm. Mitt anförande låg sist och innan jag gick upp på scenen talade en man på temat: män är från Mars och Kvinnor från Venus. Och publiken älskade honom. Dels fick hans exempel publiken att skratta av igenkänning, dels bekräftade han både deras fördomar och känslor om hur det är och fungerar. Även om det var jobbigt att mötas med kritiskt avfärdande kommentarer är jag tacksam för den där erfarenheten. Hade jag vetat då att den där händelsen inte var undantaget utan snarare regeln vet jag inte hur jag hade agerat. Men det var för kunskapens skull jag började studera och sedan stannade kvar under alla år i den akademiska världen.

Det är fortfarande kunskapen jag lever för och är lojal mot. Därför kommer jag att fortsätta läsa, forska och skriva under överskådlig tid. Möjligheten att lära ger mitt liv en stor del av dess mening. Och det faktum att jag genom åren har lärt mig massor – både om mig själv, om människan som art och kulturen som präglar oss – har hjälpt mig genom den livskris (det är så det har känts) som jag kastades ut i när jag fick beskedet att arbetsgivaren som jag gav 23 av mina bästa år i arbetslivet beslutade att ge mig sparken, utan att förklara varför. Även om det kändes som en ökenvandring att ta sig igenom uppsägningstiden lärde jag mig massor om mina kollegor och vad som händer med kulturen på en arbetsplats när anställda som sagts upp förväntas arbeta vidare som om ingen hänt, i mitt fall i ett helt år. Och trots att hela våren gick åt till att bearbeta chocken över insikten om att Arbetsförmedlingen och A-kassan idag tvingar den som är arbetslös att leva som livegen, har jag skaffat mig ovärderliga kunskaper om förhållandena på samhällets baksida.

Kulturen som är mitt forskningsområde liknar på många sätt vattnet som fiskarna lever i och därför inte noterar, förrän de fastnar i ett nät och dras upp ur det. Vi människor lever mitt i kulturen och eftersom vi tar den för given blir det svårt att inse, både hur mycket den påverkar oss och hur mycket vi påverkar den. Därmed blir det också svårt att förstå värden av kunskapen om kultur. Det där är ett av kulturvetenskapens största dilemman, för människor tenderar tro att deras vardagserfarenheter kan användas som evidens för kritik mot kulturvetarnas vetenskapliga resultat, vilket gör att forskningsresultaten förringas eller avfärdas på ett sätt som saknar motstycke i forskarvärlden.

En samtidstendens som hänger ihop med det jag skrivit om ovan och som oroar mig allt mer, är att värdet av det unikt mänskliga håller på att devalveras. Det sägs att svenska är det enda språket där ”den mänskliga” faktorn betyder något negativt, att människan är ett problem (snarare än själva förutsättningen). I jämförelse med många tekniska system är människors egenskaper och förmågor absolut sämre, och det är därför ofta klokt att ta hjälp av maskiner. Men om människor börjar känna sig underlägsna tekniken och ser sig själva som dåliga kopior av något man idealiserar kan mänskligheten mycket väl vara på väg in i en ny mörk medeltid där (ägarna av) algoritmerna istället för ett maktfullkomligt prästerskap styr våra liv. Tecknen på att vi rör oss i den riktningen börjar bli oroväckande många och jag vill därför peka på några korta punkter rörande saker som jag har lagt märke till i samtidskulturen och som i förlängningen kan leda till att vi och våra liv förändras i grunden.

Vägen in i framtiden är inte linjär; slumpen spelar alltid en avgörande roll för tillblivelsens riktning. Ingen kunde till exempel ana hur mycket Apples smarta telefoner skulle påverka och förändra oss och vårt sätt tänka, handla och förhålla oss till varandra och samhället vi alla är mer eller mindre beroende av. Det kanske känns som att vi har kontroll över vår användning av mobilerna, men tecknen på motsatsen blir bara fler och fler. Det finns tveklöst en lång rad fördelar med den nya kommunikationstekniken, men när allt mer av vårt sociala liv digitaliseras överlämnas successivt makten över tänkandet och våra liv till ägarna av techbolagen, vars förmögenheter växer i en hastighet som trotsar fantasin, vilket ger dem orimligt stor makt, inte minst över våra visioner för framtiden.

Det som oroar mig mest som skrivande, läsande och lärande människa är dock den generativa AI som blir bättre och bättre på att imitera allt mer av det som vi för bara för några år sedan trodde att endast människor kunde göra. Lägger vi oss platt för den utvecklingen och okritiskt accepterar förändringen – genom att använda verktygen allt oftare och till allt mer avancerade uppgifter – kommer förmågan att tänka självständigt och kritiskt oundvikligen oundvikligen att förflackas, vilket vi redan ser alarmerande många tecken på, inte minst i den högre utbildningen. Läsande, skrivande och andra typer av skapande handlar inte bara om resultatet, vägen dit är långt viktigare eftersom det är under arbetet med att utveckla förmågorna och i användandet av kreativiteten som vi människor formas till tänkande varelser. Den där tragiska utvecklingen påskyndas av det faktum att användandet av AI bidrar till att språket som är mediet i den mellanmänskliga kommunikationen blir allt mer utslätat och opersonligt, vilket blir en ond cirkel eftersom det därigenom blir ännu svårare att skilja texter författade av människor från texter skapade av algoritmer. Oroväckande nog är det dessutom allt fler idag som idealiserar AI och accepterar alla svar som Chat GPT sekundsnabbt levererar som respons på frågorna som ställs, vilket leder till ett självvald förslavning under tekniken.

Ett helt annat, men relaterat exempel på den tendens jag försöker peka på är användandet av botox, som säljs in med löftet om ett evigt ungdomligt utseende. Folk får givetvis se ut som de vill, men botox riskerar att förvandla oss människor till skyltdockor utan förmåga att uttrycka känslor. Om, eller snarare när, det blir det nya normala kommer vi människor inte bara att få svårt att kommunicera med varandra i vardagen. Skillnaden mellan oss och de humanioda robotar som utvecklas i en svindlande hastighet krymper dessutom, vilket gör det lättare att acceptera det där inslaget i tillvaron. Vad det får för konsekvenser på sikt är omöjligt att säga något säkert om, men i mina öron låter det som en totalitär mardröm.

Det är förförande lätt att få för sig att andra människor är korkade, men även om det känns som att man är omgiven av idioter är det en farlig illusion. Det jag har lärt mig är nämligen att det är mer som förenar än skiljer oss människor åt. Därför är det både klokare och mer hållbart att acceptera sina egna och andras skevhet och tillkortakommanden och varken placera sig själv eller mänskligheten på en piedestal. Att vara människa är helt enkelt att inte att vara perfekt. Om vi oftare kunde påminna oss om vikten av ödmjukhet inför detta faktum vore mycket vunnet.

Jakten på den och det bästa

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 23 Aug 2026 04:41:07 +0000

Övertygelsen om att konkurrens är ett slags universalmetod för främjandet av kvalitet i alla sammanhang är en fråga som jag har reflekterat över i många olika texter om genom åren. Jag menar att det finns gott om indikationer på att den där tanken är en fåfäng dröm om något som inte existerar i verkligheten, åtminstone inte på det sätt man tänker sig. Skillnaden mellan teori (vad man vill ha) och praktik (vad som är möjligt att få) är stor. Ändå sprider sig uppfattningen. Allt fler människor lever åtminstone efter devisen att endast det bästa är gott nog.

Problemet är att begreppet bäst är förföriskt enkelt och att det talar till både känslan och förnuftet. Och vid varje givet tillfälle finns det självklart någon som kan sägas vara bäst. Men eftersom vi lever i en dynamiskt föränderlig kultur blir det meningslöst att försöka avgöra vem det faktiskt är, särskilt som vi människor inte är robotar som alltid, i alla sammanhang och under alla förhållanden, presterar på toppen av vår förmåga. Bäst är dessutom ett relativt mått. Den som anses eller faktiskt är bäst kan fortfarande vara dålig, om man jämför med vad som teoretiskt sett är möjligt att få. Bra är ett bättre begrepp eftersom det går att ställa upp kriterier för det.

Anledningen till att jag skriver om detta nu är att jag under arbetslösheten kommit till insikt om hur stor makt rekryteringsföretagen har över mitt liv. Och deras uppgift är att hitta den bästa kandidaten till den utlysta tjänsten. Orsaken till att så många företag och organisationer använder externa aktörer för att avgöra vem som är bäst lämpad för jobbet är svårt att uttala sig om. Men jag antar att det handlar om en kombination av (upplevd) brist på såväl tid som bedömningskompetens. Möjligen tänker man sig att externa granskare är mer objektiva. Jag funderar dock på om det verkligen är ställt bortom varje rimligt tvivel att den individ som raknats högst i relation till någon typ av mer eller mindre objektivt mått också är den som fungerar bäst tillsammans med kollegorna som redan finns och verkar i organisationen? Vi vet nämligen att olika individer trivs och kommer till sin rätt i olika sammanhang, och det är ett välkänt faktum att såväl människor som kontexter förändras hela tiden.

Även om det faktiskt går att utse någon som är bäst är det bara meningsfullt att lägga ner tid och energi på att söka efter den individen ifall kompetensspridningen mellan kandidaterna är tillräckligt stor för att göra skillnad i praktiken. Urvalsförfarandet innebär en alternativkostnad som måste vägas mot vinsten man kan göra på att försöka hitta den som kan anses vara bäst. Ifall spridningen i urvalet är liten är det långt ifrån självklart att man tjänar på att betala externa aktörer för att ansvara för rekryteringen. Och vill man verkligen ha den bäste måste man så klart välja den bästa rekryteraren, vilket torde vara ännu svårare att avgöra. Ofta är det bättre investerad tid och pengar att skapa så bra förutsättningar som möjligt för så många olika människor som möjligt att komma till sin rätt på arbetsplatsen, alltså ge upp tanken på att det finns någon där ute som är bäst.

Jakten på den eller det bästa, som idag sprider sig till allt fler sammanhang, påverkar oss både som individer och kollektiv. På Tinder, till exempel, är utbudet av potentiella partners i princip oändligt och det tillkommer ständigt nya, vilket leder till att allt fler får allt svårare att slå sig till ro med en helt okej partner att bygga ett bra liv tillsammans med. Arbetsmarknaden och samhället fungerar i princip på samma sätt, som ett slags evigt provisorium i väntan på att Messias ska uppenbara sig. Och det är inte bara människor det väljs mellan, utbudet av varor och tjänster ökar allt snabbare. Risken är att vi fastnar i en loop av evigt jämförande, vilket tar tid, energi och fokus. Både från uppgifterna vi är sysselsatta med och det som är här och nu. Vilket i sin tur påverkar ens möjligheter att lyckas i konkurrensen. Faktum är ju att vi alla är både subjekt och objekt i processen. Samtidigt som vi själva väljer utsätts vi för och måste förhålla oss till andras väljande och vrakande.

En annan aspekt av jakten på den bästa handlar om när och var man ska vara bäst, och vad man ska vara bäst på. För att passera genom rekryteringsföretagens nålsöga krävs det en speciell typ av egenskaper och kompetenser, och för att lyckas med uppgifterna man kommer att ansvara för om man får tjänsten krävs det andra. Det är långt ifrån självklart att dessa egenskaper är kompatibla. Forskare vars ansökningar når framgång i konkurrensen om medel är uppenbarligen bra på att skriva ansökningar, men det är det ingen garanti för att samma forskare är bäst på att leva upp till löftena som ges i ansökan. Och, vilket är en långt viktigare aspekt av detta; den som inte lyckas i ansökningsprocessen får aldrig chansen att visa vad hen kan och är kapabel till. Ingen vet därmed vad man möjligen går miste om.

En av tjänsterna som jag sökt under arbetslösheten ledde till att jag kallades till intervju, och det blev ett bra samtal. Där och då fick jag känslan att det fanns en god chans att jag skulle få jobbet som lektor. Men det visade sig att jag rankats som tvåa, och det jag föll på var att jag inte skrivit lika många vetenskapliga artiklar publicerade i internationella journaler som den som fick tjänsten. Till saken hör att det var ett vikariat om sex månader jag sökte, där den huvudsakliga arbetsuppgiften var undervisning. Och granskaren rankade mina pedagogiska meriter högst. Allt gick rätt till och även om jag blev besviken vill jag vara tydlig med att jag inte känner mig orättvist behandlad. Men jag har ändå svårt att släppa frågan: Vem av oss kan sägas vara bäst, i relation till det arbete som skulle utföras?

Av erfarenhet vet jag att det finns en risk att den som dristar sig till att diskutera det jag skriver om här uppfattas tala i egen sak, vilket gör att man inte tas på allvar. Jag är dock genuint intresserad av frågan, och hävdar med stöd i mina resonemang ovan, att om vi menar allvar med att alla tjänster alltid ska gå till den som är bäst är det helt avgörande att det inte handlar om en fåfäng jakt efter krukan med guld som sägs finnas vid slutet av regnbågen. Men eftersom bäst de facto är ett slags gummibegrepp som kan betyda nästan vad som helst är det sorgligt nog vad den där jakten i praktiken handlar om idag.

Påfallande ofta möts jag, när jag skriver om den här typen av saker, av orden: Hur skulle vi göra annars? Men det är så klart inget argument, det är ett uttryck för känslan av att vi lever i en perfekt och felfri värld. Och hur många hävdar på allvar att vi gör det? En sak som ofta glöms bort är att alla alltid kan blir bättre om vi möts med respekt och det finns förutsättningar för att utvecklas på arbetsplatsen. Slutar vi jaga efter den bästa frigörs tid och resurser som kan användas för att uppmärksamma och få fler att växa, vilket alla tjänar på.

Hur fett är livet som arbetslös? En reflektion

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 16 Aug 2026 06:00:15 +0000

Efter hundra dagar som arbetslös har jag fått en inblick i hur det är att leva på samhällets baksida, som ett slags utstött. Skillnaden mellan mitt liv idag och under alla år som jag arbetade som lektor är enorm. Under den period som Arbetsförmedlingen och a-kassan dikterat villkoren för tillvaron har jag gjort mindre än någonsin. Och det är inte för att jag vill vara passiv, utan för att jag tvingas vara det på grund av gällande regler. För mig är det närmast tortyr att inte få utlopp för min kreativitet. Att hindras tänka själv är plågsamt. Men det bryr sig handläggarna inte om. Även om reglerna leder till att det blir svårare för mig att få ett nytt jobb. Ett av jobben som AF anmodade mig att söka var jag inte ens kompetent att söka, vilket framgick redan av annonsen. Men jag tvingades söka det ändå, annars riskerar jag att bli av med ersättningen.

Det många andra tidigare talat om har jag fått bekräftat. AF förmedlar inga jobb, deras uppgift idag är att kontrollera att alla arbetslösa söker tillräckligt många anställningar, tillräckligt långt bort från både den plats där man bor och det yrke man är utbildad för och har erfarenhet av. Sedan skickas informationen om vad man gör till a-kassan som dikterar villkoren för ens ekonomi. Känslan av klaustrofobi är svår att skaka av sig, särskilt som kommunikationen med AF och a-kassan i förfärande hög grad sker med hjälp av AI-genererade mail. Även om det är påfrestande försöker jag se det som en nyttig erfarenhet.

På grund av den "effektivisering" av verksamheterna som NPM tvingat fram – som i en personaltung verksamhet innebär att man avskedar folk – får jag sitta i telefonkö, ibland närmare två timmar, om jag behöver tala med någon handläggare på AF. Och efter att a-kassan hotat med att ge mig en varning (utan förklaring till vad jag eventuellt gjort fel) fick jag vänta i över åtta veckor innan jag fick svaret att jag i maj månad inte sökt tillräckligt många arbeten utanför dagpendlingsavstånd och därför blir varnad. Händer det igen förlorar jag ersättningsdagar. Därför känner jag mig tvingad att söka fler jobb än jag måste, även om jag har en närmast obefintlig chans att få dem. Det där är jag inte ensam om och därför överöses arbetsgivare som söker efter nya medarbetare med ansökningar. Det bryr sig a-kassan inte om, de säger att det är arbetsgivaren som avgör om jag är kompetent för jobbet.

Man skulle kunna tänka sig att Svenskt Näringsliv reagerade, men arbetsgivarna verkar inte bry sig om att de tvingas hantera en växande mängd meningslösa ansökningar. Möjligen beror det på att många företag idag väljer att delegera sorteringen och urvalet av sökanden till olika rekryteringsföretag. Och deras sätt att jobba bidrar till min känsla av att vara en andra klassens medborgare. Förra veckan fick jag ett AI-genererat mail från en rekryteringsfirma där man bad mig utvärdera "upplevelsen" av att söka jobbet som jag aldrig kommer att få.

Här under valrörelsen talar några av partierna entusiastiskt och passionerat om hur viktigt det är att människor går till jobbet. Deras mantra är att det varken ska gå att "stapla" eller "löna" sig att leva på bidrag. Den som säger så vill få det att framstå som att det är ett val man sätter sig ner vid köksbordet och gör. Men hur många människor i Sverige idag avstår från att ta en anställning och väljer att leva på bidrag istället? Och vilken autentisk människa (alltså inte ett hypotetiskt räkneexempel) tjänar mer pengar på att ta emot bidrag än på att jobba? Jag vet så klart inte, men det framstår som ett helt orimligt och därför oärligt påstående, riktat till väljare som är rika eller som lever i övertygelsen om att de själva varken kan eller kommer att tvingas söka hjälp från samhället.

Någon granskande journalist får gärna besöka den där trappuppgången som finansministern talar om, där det finns familjer som lever gott på bidrag medan deras grannar får slita ute i arbetslivet för att få ihop lika mycket pengar. Det är orättvist, säger hon. I mina öron och med hänvisning till mina egna och många andras erfarenheter låter det snarare som hittepå. Sedan jag gick ut gymnasiet har jag aldrig velat göra något annat än att jobba och göra rätt för mig, och tills någon visar mig statistik som indikerar att jag ett undantag har jag ingen anledning att tro något annat än att en förkrossande majoritet av alla människor som lever i Sverige i första hand alltid väljer lön framför bidrag.

På grund av att det anses motiverande – åtminstone för alla som inte är rika eller arbetar som chef – att få sänkt ersättning, får man som arbetslös idag, i bästa fall, (alltså om man som jag får hjälp från Trygghetsstiftelsen) 80% av sin tidigare lön. Och ersättningen sänks efter hundra dagar, först till 70% och sedan till 60%. Hittar man inget jobb under a-kasseperioden (som är 300 dagar) tvingas man leva på aktivitetsstöd som också sänks successivt, tills man når botten som idag är 365:- per dag, fem dagar i veckan, vilket blir knappt 8000:- i månaden, innan skatt. Hur fett låter det?

För att påståendet att det ska löna sig att gå till jobbet ska kunna diskuteras på ett vettigt sätt måste man ta med både lönen och bidragsnivån i ekvationen. Storleken på bidragen står nämligen i en direkt relation till nivån på (de lägsta) lönerna på arbetsmarknaden. När bidragen sänks följer lönerna oundvikligen med. Och om bidragen sänks tillräckligt mycket kommer arbetslösa att tvingas leva på en lön som är lägre än det som tidigare räknades som existensminimum, som ingen talar om idag. Konsekvensen av detta är att arbetsmarknaden inte längre är en marknad, i alla fall inte en marknad där utbud och efterfrågan möts. För att en fungerande och hållbar arbetsmarknad ska kunna växa fram måste politikerna stå på löntagarnas sida.

Bara om det finns ett trygghetssystem som garanterar att ingen är utelämnad till arbetsgivare som inte vill eller kan betala en lön som det går att leva ett drägligt liv på, kan lönesättningen överlåtas till arbetsmarknadens parter. Att lägga allt ansvar för att få en anställning på individen, samtidigt som bidragsnivån pressas ner så pass mycket att det blir möjligt för företagen att sänka lönerna till nivåer som inte går att leva på – är ovärdigt. Och att utnyttja människors politiskt skapade desperation är dessutom ohållbart. Att så många som möjligt i ett samhälle har ett meningsfullt arbete att gå till och får en lön man kan leva på är bra för ekonomin som helhet och där med en investering för framtiden.

Hittar man inget jobb får man utbilda sig, sägs det. Men om det var så att utbildning var en garanti för att inte bli arbetslös borde jag som docent vara eftertraktad på arbetsmarknaden. Jag har dock bara kallats till en enda intervju sedan i februari. Jag får i bästa fall ett AI-genererat mail där man meddelar att man gått vidare med andra kandidater. Det är naturligtvis inget bevis, men det säger något om kunskapens värde idag. Och när vi nu ser att arbetslösheten bland akademiker ökar, hur ska unga människor då kunna motiveras studera på universitetet? Jag är långt ifrån ensam om att misstänka att dagens arbetsgivare framförallt söker unga, lydiga och formbara medarbetare, och därför ser både ålder, erfarenhet och högutbildade som ett hot. Allt detta sammantaget gör att varje gång jag går in på platsbanken gör jag det med en klump i magen.

Konsekvensen av 50 år med trickle-down-politik och skattesänkningar är att ansvariga politiker har tvingat fram nedskärningar som förvandlat samhället i grunden. Skolan har sålts ut till privata aktörer som gör vinst genom att konkurrera med varandra om vem som ger barnen bäst betyg med minsta möjliga ansträngning. Och vården har utvecklats till en slimmad organisation som man bara får verklig hjälp av när ens liv är akut hotat. Konsekvensen av förändringarna är att det bara är vi som har minnen från Sverige på 1970-och 80-talet talet som förstår begreppet välfärds ursprungliga betydelse, vilket påverkar vad politikerna kan säga och göra utan att få kritik. Dagens samhälle liknar på många sätt ett medeltida klansamhälle där ett privilegierat fåtal tillåts diktera villkoren för det stora flertalet. Att det kunnat bli så beror i alla fall delvis på att många lever i villfarelsen att det bara är lata och inkompetenta människor som är arbetslösa.

Det enda positiva med att vara arbetslös är att jag kommer i kontakt med andra människor som befinner sig i samma situation, som jag kan utbyta tankar och erfarenheter med. Att skriva om erfarenheterna hjälper mig att överleva. Jag är glad och tacksam för att mina reflektioner läses och får spridning. Min debattartikel i tidningen Kollega, till exempel verkar vara en av de mest lästa. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är så pass privilegierad att jag senare här i höst, långt innan ersättningen från a-kassan sänks till 60%, kan hoppa av galenskapen jag tvingats in i och meddela AF och a-kassan att jag inte längre står till deras förfogande. Vad jag ska göra på andra sidan min påtvingade arbetslöshet ber jag att få återkomma till längre fram.

Det behövs inga system för akademiskt kvalitetsarbete

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 09 Aug 2026 05:51:04 +0000

Den här texten skrev jag när jag satt i institutionsnämnden på högskolan som jag arbetade på från 2003 och fram till i februari i år när jag fick sparken på grund av en arbetsbrist som uppenbarligen var fejkad eftersom man anställde en ny lektor som vad jag förstår gör mina tidigare arbetsuppgifter. I privat sektor får man inte göra så, men jobbar man i staten betyder LAS i praktiken ingenting. Jag kan så klart inte säga säkert att jag blev av med jobbet på grund av min syn på akademiskt kvalitetsarbete, men mina tankar om kunskap och kvalitet ansågs åtminstone inte värda att ta på allvar. Jag delar texten för att jag tror att jag har något viktigt att säga.

Tankar om (behovet av) ett nytt kvalitetssystem

Hela idén med ett system för måluppfyllelse och säkring av kvalitet är problematisk. Akademisk kvalitet är nämligen något annat än kvalitet i tillverkningsindustrin, och kunskap är inget man producerar. Så länge denna helt centrala aspekt av högskolans verksamhet bortses från eller i alla fall inte tas på allvar kan och kommer inte kvaliteten i utfallet av arbetet som bedrivs på högskolan, alltså studenternas kunskaper, som är något annat än poängen som rapporteras in i Ladoc, att kunna värnas.

Högskolans nuvarande system för kvalitetssäkring bidrar både till förpappringen och en växande känsla av stress och uppgivenhet bland lärarna. Om kvalitetssystemet verkligen hade varit kvalitetsdrivande, det vill säga skapat förutsättningar för lärarna att värna studenternas möjligheter att lära och utvecklas intellektuellt, hade problemen som nuvarande system är behäftade med kunnat ses som det pris man får betala för att högskolans verksamhet ska kunna leva upp till skattebetalarnas förväntningar. Men systemets betoning på dokumentation, inrapportering av resultat och kontroll av nyckeltal leder till att lärarnas kvalitetsarbete på kurserna och tillsammans med studenterna blir lidande, vilket oundvikligen leder till att förutsättningarna för att bedriva sant akademiska studier på högskolan försvåras. Kopplingen mellan undervisningen och blanketterna som ska fyllas i och som granskas när kursernas kvalitet utvärderas blir allt mer otydlig för varje år och varje ny aspekt och parameter som adderas till systemet. Arbetstiden är begränsad och all tid som lärarna inte lägger på egen kunskaps- och kompetensutveckling samt undervisning och kursutveckling är utifrån ett akademiskt kvalitetshänseende förlorad och därmed att betrakta som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Premissen för både kritiken och förslagen på lösning som presenteras i denna text är att kunskapsutveckling och lärande är dynamiska processer som inte går att kontrollera eller målstyra. Det enda som går att kontrollera är nyckeltalen och arbetet med systemet, men det är inte där som lärandet sker och kunskapen utvecklas. För att ett system för kvalitet i högskolan ska kunna fungera som det är tänkt, alltså vara kvalitetsdrivande, måste det bygga på tillit till lärarna som skapar kvaliteten i verksamheten tillsammans med studenterna i vardagen under föreläsningarna och i seminarierummen. Eftersom nuvarande kvalitetssystem snarare bygger på misstro mot lärarnas kompetens att arbeta med och deras omsorg om kunskapen och kvaliteten, blir det svårt att förstå varför vi anställer lektorer och satsar pengar på kompetensutveckling och meritering av lärare. Om disputerade lärare, docenter och professorer avses vara en garant för kvaliteten i verksamheten blir det märkligt om de förväntas följa detaljerade regler, vilket inte kräver akademisk utbildning och meritering till forskare.

Tillit till lärarna och deras bedömningsförmåga (Bornemark 2020) är förutsättningen för alla system som värnar akademisk kvalitet. Om lärarnas missnöje med och oro för den växande förpappringen inte tas på allvar är det ett problematiskt tecken på att högskolans akademiska kvaliteter är hotade, vilket nuvarande system för kvalitet tragiskt nog bidrar till. Får lärare inte vara lärare (det vill säga ta fullt ansvar för arbetet med kurserna), utan okritiskt förväntas ägna allt mer arbetstid åt saker som inte har direkt med kunskap och akademisk kvalitet att göra, riskerar högskolan att bli en produktionsenhet som konkurrerar om tomma nyckeltal med andra högskolor (Alvesson 2011), vilket är antitesen till den högskola som behöver växa fram och värnas för att vi ska kunna möta de växande problem som mänskligheten och livet på jorden står inför. Utan förståelse för värdet med och fokus på bildning går det inte att skapa förutsättningar för organisationen och alla berörda att röra sig uppåt i vetandets hierarki (se Nehls 2020, 37ff), vilket är en helt central kvalitetsparameter. Om systemet för kvalitet i verksamheten bygger på att lärare tvingas fylla i olika boxar i standardiserade blanketter eller flytta information och fakta som redan finns i andra system till en samling dokument som saknar relevant kontakt med den undervisningsvardag där kunskapen och kvaliteten uppstår, kan det inte bli kvalitetsdrivande. Utifrån ett kunskaps- och (akademiskt) kvalitetsperspektiv spelar det ingen roll hur bra systemet för kvalitetssäkring är eftersom det inte är där som kunskapen utvecklas och kvaliteten uppstår.

För att vända utvecklingen och ge undervisande lärare tillbaka makten över innehållet och utformningen av kurserna, vilket är enda sättet att värna högskolans akademiska kvaliteter, behöver både linjen och kollegiet ta sig tid att stanna upp och reflektera över en rad pregnanta saker. Kvalitet i högskolans verksamhet är en komplex fråga sinte går att behandla vid ett eller några få tillfällen, och det kan heller inte vara något som linjens företrädare beordrar kollegiet att engagera sig i. Alla som arbetar på högskolan måste delta i samtalet, antingen för att bidra med kunskap och erfarenhet eller för att lyssna, lära och ge perspektiv. Eftersom både kunskap och kvalitet är öppna frågor utan givna svar handlar arbetet inte om att nå konsensus, enda sättet att skapa förutsättningar för den typen av dynamiska kvalitéer som kunskap är, är att hålla frågorna levande i vardagen inom högskolans alla verksamheter (se t.ex. Rombach 1991). Premissen för ett sant akademiskt kvalitetssystem kan inte vara att kvalitet går att styra och kontrollera.

Följande lista innehåller förslag på frågor som behöver diskuteras så förutsättningslöst som möjligt och utan krav på att komma fram till ett bestämt resultat innan arbetet med eventuella förändringar påbörjas:

1. Varför har vi ett system för kvalitet, och vad är det systemet är tänkt att värna?

2. Vilken definition av kvalitet och kunskap måste systemet bygga på för att kunna leva upp till förväntningarna?

3. Var uppstår och värnas kvaliteten, vem bär ytterst ansvar för att studierna som bedrivs på högskolan faktiskt leder till kunskap av hög akademisk kvalitet?

4. Vad menas med progression, och var sker den?

Först när dessa frågor diskuterats och olika svar stötts och blöts mot varandra, och när det byggts upp en kollektiv förståelse för olika sätt att tänka om och se på kunskap och kvalitet i organisationen som helhet, kan arbetet med att utforma ett nytt system som sätter den kunskapens och lärandets kvaliteter i centrum, inte studenterna, lärarna, linjen eller systemet, påbörjas. Hur resultatet av det arbetet bör se ut är också en öppen fråga utan givet svar, så det tänkta systemet måste växa fram underifrån och genom kollegial samverkan mellan alla berörda parter. Det sägs ibland att allas ansvar är ingens ansvar, men det stämmer inte i en akademisk organisation fylld av forskarutbildade människor som har kompetens att tänka och arbeta självständigt.

Några premisser för det nya systemet går dock att identifiera. En helt central faktor för att systemet ska kunna bli kvalitetsdrivande är att arbetet med dokumentationen måste kännas meningsfullt och intellektuellt stimulerande för både lärarna och studenterna. Dokumentationen i ett kvalitetssystem där kunskapen står i centrum måste även ske i öppna och levande texter (alltså dokument med så få boxar och färdiga frågor som möjligt) där fokus riktas mot det som lärarna på kurserna och programmen anser är viktigt att ta upp och beakta för att kurserna även i fortsättningen ska kunna skapa så bra förutsättningar som möjligt för studenterna att lära och utveckla kunskap.

Kultur går bara att närma sig och förstå indirekt

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 02 Aug 2026 06:30:40 +0000

I den här bloggposten gläntar jag på dörren till ett av mina kommande projekt. Texten är ett utkast till förord på den bok som jag ska inleda slutredigeringen av här i början av hösten och som förhoppningsvis ska kunna publiceras som tryckt bok detta eller nästa år.

I vetenskapliga sammanhang bjuder konventionen att man ska undvika ordet jag och inte göra texten alltför personlig, vilket är en bra princip. Men forskning är de facto en verksamhet som utförs av och för människor. Allt fler texter idag, inte minst vetenskapliga, skrivs i enlighet med kvalitetssäkrade mallar och saknar därför själ, vilket gör det svårt att veta om det är en människa eller en algoritm som skapat innehållet. Sanningen är aldrig ren och all kunskap bär oundvikligen spår av sammanhanget den uppstår i. Vem som forskar och vilket sätt som resultatet av arbetet presenteras på är därmed allt annat än triviala frågor. Dessa saker är särskilt viktiga att lägga märke till i studier av kultur.

Just den här boken ser ut som den gör för att jag och ingen annan har skrivit den och berättelsen om mig och den krokiga väg som tagit mig hit, som jag vill dela med mig av här inledningsvis, är möjligen ovanlig i en text med vetenskapliga anspråk men jag hävdar att den på inget sätt är ovidkommande.[1] Det vetenskapliga idealet må vara objektivitet, men det är en kulturellt upprätthållen föreställning om hur det borde vara, inte en sanning om hur det är. Kravet på transparens är långt viktigare för vetenskapligheten och det är dessutom lättare att avgöra om textens författare lever upp till det kravet än förment objektiva och universella kriterier, även om det naturligtvis aldrig går att vara helt transparent med allt.

Det är med hänvisning till vetenskapsteoretikern Donna Haraway – som vigt sitt akademiska liv åt att övertyga resten av forskarsamhället om vikten av att bedriva vetenskap utan att osynliggöra och underblåsa rådande maktordningar – som jag väljer att inleda den här boken, som handlar om relationen mellan kunskap och kultur, med en reflektion över vem jag är och den kontext jag formats till människa och forskare i. Haraway har övertygat mig om vikten av att presentera resultatet av det vetenskapliga arbetet, inte som en uppsättning sanningar utan mer i termer av något man som forskarsubjekt iakttagit (Haraway 1997, 267), det vill säga knyta kunskapen till det specifika sammanhang och just den praktik som forskningen bedrivits i och insikterna formats av. Jag menar alltså att författaren som subjekt är en viktig faktor i kunskapsprocessen, som man måste räkna med även om man aldrig kan räkna på den.

Det verkar finnas gott om evidens för att människors personlighet i hög grad formas av genetik (se t.ex. Plomin 2020), men mycket talar även för att människoblivandet påverkas minst lika mycket av kultur. Jag gillar tanken på att jag är resultatet av både arv och miljö och utgår från att det är omöjligt att uttala sig om exakt vad som gör oss till dem vi blir (se t.ex. Lagercrantz 2001, 135ff). Den mänskliga subjektiveringsprocessen kan sägas utspela sig på en obestämbar plats mellan natur och kultur. Accepteras den tanken kan biologin liknas vid leran och kulturen vid skulptörens händer, men det viktiga är alltså inte det ena eller det andra, utan det som händer i de mellanrum som jag i den här boken riktar mitt rörliga sökarljus mot.

När jag växte upp på 1970-talet talade man inte om neuropsykiatriska diagnoser, men livet har lärt mig att egenskaperna som gör mig till den jag är högst troligt skulle kunna diagnostiseras med hjälp av någon bokstavskombination. Jag har dock aldrig känt något behov av att bli bedömd och är idag tacksam för att mina lärare i grundskolan inte gav mig mer uppmärksamhet än någon annan. Det vore förmätet att påstå att jag var ämnad att arbeta med undervisning och forskning, men den kreativa förmåga som jag – på grund av att jag fungerar som jag gör – tvingats utveckla har visat sig vara en värdefull egenskap i arbetet med att skapa kunskap om kultur. Så länge jag kan minnas har jag kämpat med (eller mot) rastlösheten, och i arbetet med den typen av öppna frågor utan givna svar som kulturstudier i hög grad handlar om är det ingen nackdel, tvärtom. Kan man bara kombinera rastlösheten med uthållighet blir rörligheten i tanken en tillgång i sökandet efter kunskap om och förståelse för verkligheten så som den faktiskt fungerar. Ständiga byten av perspektiv och oupphörligt testande av olika uppslag och ingångar är viktigt i alla lärprocesser. Det blir dock ett dilemma i dagens akademiska miljö eftersom kreativiteten följer sin egen irrationella logik, vilket betraktas som ett problem i den målfokuserade och produktionsorienterade kultur som vuxit fram i Högskolesverige (Nehls 2025a).

Mina personliga egenskaper bidrog till att jag misslyckades i grundskolan – fast bara om man ser till betygen. Problemen som jag brottats med har aldrig handlat om inlärningssvårigheter eller bristande kunskapsintresse utan om dåligt självförtroende och svårighet att lägga band på min kreativitet. Lärarna i skolan uppfattade mig som frånvarande och ointresserad men faktum är att när jag satt och tittade ut genom fönstret var det inte för att fly från lektionen som blicken och tankarna vandrade, det var så jag hanterade alla nya kopplingar mellan ämnena som dök upp i mitt huvud. På grund av att jag inte såg poängen med betyg pluggade jag inte till proven, men jag fick alltid bra resultat på oförberedda läxförhör och framstod därför som en gåta för mina lärare.

Betygen från högstadiet räckte nätt och jämnt till en tvåårig, yrkesförberedande linje; Livsmedelsteknik, med inriktning bageri, och även om det inte var mitt drömyrke var jag nöjd med det byte av skola och studieort som valet innebar. Efter fem år i bagerivärlden kom jag dock till en punkt där jag inte stod ut längre. Lusten att lära blev för stor och jag sa upp mig. Under några år på Komvux skaffade jag mig behörighet att studera på universitetet. Och när jag väl tog steget in i akademin var det som att komma hem. Efter att jag lärt mig förstå och hantera den initiala osäkerheten gick det upp för mig att när jag studerar det som intresserar mig, på mina egna villkor, både kan och vill jag göra så bra ifrån mig som möjligt och då har jag dessutom hur mycket tålamod som helst. Förutsättningen för mitt lärande och den forskning jag bedriver är dock att jag får gå min egen väg, vilket jag är tacksam för var möjligt, både under min uppväxt och på universitetet innan reformerna på 1990-talet fick fullt genomslag.

Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med när jag inledde mina studier vid Göteborgs universitet och jag fångades omgående av tanken att det fanns något som hette kultur och att den både kan och bör undersökas vetenskapligt. Efter A- och B-kursen lockade andra ämnen också. Det ena gav det andra och jag plockade först ihop en kandidat- och sedan en magisterexamen av olika fristående kurser. Efter sex år som student kände jag mig redo att ta steget till doktorand, och 2003 disputerade jag vid Umeå universitet, på en etnologisk avhandling (Nehls 2003) om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen.

Efter disputationen fick jag anställning som lektor på det som idag heter Högskolan Väst i Trollhättan. Ämnet kulturvetenskap fanns av en tillfällighet på samma institution som vårdvetenskap och därför föll det sig naturligt för mig att ta upp ett gammalt intresse för missbruk och 2011 blev jag docent på en studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009a). Därefter har mitt forskningsintresse riktats mot olika aspekter av relationen mellan kunskap och kultur. På ytan ser det kanske ut som att det saknas en röd tråd i min utbildning och forskargärning, men allt jag läst och studerat, liksom texterna jag skrivit genom åren, handlar på ett eller annat sätt om kultur och förutsättningar för förändring. Omvägen som min förmodade npf-diagnos tvingade ut mig på ser jag idag som en förutsättning för det projekt som jag skriver om i den här boken, vilken jag betraktar som mitt magnum opus.

Många akademiker har genom åren vittnat om att de bär på rädsla för att avslöjas som den bluff de känner sig som. Så kände även jag, långt fram i karriären. Just det har jag dock aldrig betraktat som ett problem. När jag väl upptäckte skillnaden mellan självförtroende och självkänsla och insåg att det gick att påverka båda med hjälp av tankekraft försökte jag stärka självkänslan, men jag odlar fortfarande mitt dåliga självförtroende, eftersom det gör det lättare att ändra uppfattning i mötet med bättre kunskap och skarpare argument, vilket är förutsättningen för all kunskapsutveckling. Problematiskt nog har jag dock tvingats inse att mitt sätt att tänka och fungera inte bara får mig att sticka ut i mängden, det har också med tiden allt mer fått mig att uppfattas som ett problem.

Trots att jag inte känner mig som en sådan kan jag förstå om andra ser mig som ett slags absent minded professor, alltså en världsfrånvänd forskare och en udda figur. Att bli betraktad på det sättet har jag inga problem med. Som student mötte jag den typen av människor överallt på universitetet och det var en ynnest att få ta del av deras djupa och breda kunskaper. Visst var originalen aparta och inte alltid bra på att samarbeta. Men de fokuserade på och följde kunskapen dit den tog dem och det är en avgörande förutsättning för att kunna utveckla förståelse för kultur och den komplexa värld vi människor lever i. Problematiskt nog håller normen för hur man får tänka och agera som akademiker idag på att bli allt smalare, vilket får som konsekvens att fritänkare och andra avvikare tvingas bort från landets högskolor och universitet. Och den där kulturella tendensen utgör ett allvarligt hot mot utvecklingen av ny kunskap.

Trots att kunskap inte går att producera efter principer hämtade från tillverkningsindustrin är det olyckligt nog i den riktningen som den akademiska kulturen rör sig, vilket gör det svårt att bedriva högre utbildning och ägna sig åt verkligt vetenskaplig forskning. Produktionslogiken som vuxit fram i den akademiska miljön ger makt åt ett ökande antal chefer som i sin jakt på mät- och jämförbara resultat tvingar forskare att tänka mer på var man publicerar sig än på vad man skriver om. Den akademiska friheten står än så länge inskriven i högskolelagen och många säger sig försvara den, men kulturens makt över tänkandet är stor. Frihet är en helt avgörande faktor för möjligheten att bygga upp förståelse och kunskap om kultur, vars dynamik varken går att fånga eller presentera på ett meningsfullt sätt i en standardiserad form enligt modellen: Syfte, metod, teori, tidigare forskning, resultat och diskussion, där allt dessutom måste kunna sammanfattas i ett abstract.

När jag inledde arbetet med det här projektet var min förhoppning att resultatet skulle utgöra kronan på verket av min akademiska bana, men boken där resultatet av arbetet presenteras blir istället första steget ut i den okända terräng som jag under överskådlig tid framöver kommer att röra mig i. Utan förklaring och med hänvisning till en arbetsbrist som jag inte förstår blev jag nämligen uppsagd från anställningen som lektor 2026. Även om jag under ganska många år före det tvingats inse att mina kompetenser och mitt engagemang för kunskap och akademisk frihet går på tvärs mot rådande uppfattning om vad ett universitet är, kom beskedet som en chock. I skrivande stund har jag ingen aning om hur förlusten av min akademiska position och det anseende som är knutet till den kommer att påverka synen på mig som forskare och den kunskap jag vill förmedla, men det ligger bortom min kontroll så det försöker jag tänka så lite som möjligt på. Det finns inga fördelar med att bli av med ett arbete som man älskar, men nu kan jag i alla fall vara precis så fri i tanken som jag hävdar att forskare måste (få) vara för att resultatet av det vetenskapliga arbetet ska kunna bli relevant och angeläget.

Det finns naturligtvis inte en enda förklaring till förändringen av den akademiska kulturen, men sociologen Lewis A. Coser pekar i sin klassiska bok Men of ideas på något viktigt, nämligen att kunskapssökande människor lever för idéer medan människor som strävar efter makt lever av idéer. Den skillnaden kan tyckas vara liten, men jag hävdar att den är helt avgörande och att den måste beaktas om kulturvetenskapen ska kunna utvecklas som vetenskaplig disciplin. Om människor som lever av idéer tillåts diktera villkoren för kunskapsutvecklingen kommer andra saker att prioriteras än om människor som lever för idéer har makten över arbetet som bedrivs i den akademiska världen.

Om medvetandet fjättras vid de omedelbara kraven från stundens praktiska omständigheter förlorar tänkandet den autonomi utan vilken det blir en enkel maskin för att ”göra saker”.[2] (Coser [1965] 1997, xiii)

Ofta sägs det att man ska tänka utanför boxen, det vill säga vara kreativ. Verklig kreativitet, så som den faktiskt tar sig uttryck och fungerar i människors kroppar, anpassar sig dock inte efter några regler. Ifall kulturens makt över tanken ignoreras riskerar landets högst utbildade människor att reduceras till ett slags välbetalda knegare som hindras att använda sina intellektuella förmågor av ett system som kontrolleras av människor som använder makt för att nå mätbara mål.

Arbetet med den teori om kultur som jag här undersöker möjligheterna med hämtar inspiration från en lång rad olika och kanske till synes disparata håll, och det är en viktig poäng med mitt sätt att arbeta. Jag har till exempel funnit många kloka tankar hos den generation av kulturantropologer som verkade på 1930-talet, vars idéer om kulturens betydelse för formandet av människor, samhällen och kunskap, mötte stark kritik. Kritiken bottnade intressant nog i den tidens akademiska kultur och kom främst från företrädarna för rasbiologin, vars utgångspunkt var den grundlösa föreställningen att mänsklighetens historia ledde fram till dem själva och att den vita ”rasen” var överlägsen alla andra sätt att leva och verka som människa. Charles King skriver om detta i sin bok Den övre luftens gudar. Hur en grupp nytänkande antropologer förändrade vår syn på ras och kön, som handlar om kretsen kring Franz Boas och Ruth Benedict vilka var med och förändrade synen på kulturens betydelse för människors tänkande.

Det faktum att vi fortfarande frestas att söka rötterna till våra samhällsbundna fördomar i något djupare liggande än våra egna kollektiva föreställningar är ett bevis så gott som något på den fortsatta relevansen av de idéer som besjälade kretsen kring Boas. (King 2022, 423)

Min bok går att läsa som en allegori över den eviga kampen mellan form och innehåll. Båda aspekterna är lika viktiga att beakta i arbetet med att bygga upp förståelse för såväl kunskap som kultur, men om innehållet underordnas formen och produktionsfixerade chefer får makt över forskarna spänns vagnen framför hästen och det som ska förklaras används som förklaring. I Sven-Eric Liedmans bok Stenarna i själen (som handlar om relationen mellan form och innehåll i det mänskliga tänkandets historia) finns en intressant reflexion som rimmar med citatet av Nietzsche som jag valt som motto för min bok:

... den mänskliga komponenten i kunskapen kan glömmas bort när kraven på effektivitet stegras. Kunskap betraktas ofta som detsamma som information. Den tänkande och kännande individen skulle i princip inte skilja sig från datorn, och hjärnan skulle kunna rensas från föråldrad kunskap med samma lätthet som hårddisken rensas från filer som inte längre behövs. – Med en sådan kunskapssyn hotas själva livsnerven i kunskapssökandet. Man glömmer vikten av det personliga intresset. Man söker den kortaste vägen till ett mål som heter lönsamhet och anpassning men glömmer att kunskapens vägar med nödvändighet är omvägar. (Liedman 2006, 23)

Tid är en faktor i allt sökande efter förståelse och i alla lärprocesser. Snabbaste vägen från okunskap till insikt om något så pass komplext och dynamiskt som kultur kan inte vara rak. Även om rubrikerna och kapitlen i boken indikerar en linjär ordning finns ingen egentlig början och heller inget definitivt slut, bara mellanrum, och det är där som kulturen utvecklas och kunskapen uppstår. Det är anledningen till att jag gav boken titeln omvägar till förståelse, vilken kan förstås både som omvägar och om vägar.

Jag är övertygad om att mina tankar om relationen mellan kunskap och kultur är korrekta och relevanta, men jag försöker inte leda något i bevis och hävdar inte att det jag påstår är sant. Kulturforskningen som jag bedriver handlar om relationer och förändring och min syn på sanning ligger i linje med vad filmskaparen och essäisten Werner Herzog skriver i sin bok Sanningens framtid.

En sak bara: jag ser inte sanningen som en fixstjärna som har sin fasta punkt i fjärran och som går att nå. Jag betraktar snarare sanningen som en ständig strävan att närma sig den. Som en rörelse mot den, som en resa in i det okända, som ett mödosamt och fåfängt sökande. Men denna färd in i det okända, in i en stor, ändlös, dunkel skog, skänker oss mening och värdighet, det är den som skiljer oss från korna på ängen. (Herzog 2024, 11)

Under den iterativa arbetsprocess som innehållet i den här boken har vuxit fram i har jag successivt ändrat uppfattning om vem jag skriver för. Ambitionen är fortfarande att lämna ett substantiellt bidrag till kulturforskningen, men jag vänder mig inte längre i första hand till akademiskt skolade kollegor, vilket var den ursprungliga tanken. För att kunskapen jag vill förmedla ska bli meningsfull och användbar är det nämligen helt avgörande att fler än (bara) forskare läser texten. På samma sätt som jag i rollen som lektor ser mig själv som student och mina studenter som lärare (se Nehls 2020, 123ff), betraktas läsaren som medskapare av den kunskap och förståelse som jag här undersöker förutsättningarna för och vill initiera samtal om.

[1] Inom etnologin brukar man säga att det inte finns någon tydlig gräns mellan forskningsämnet och forskarens personlighet, vilket boken Etnologiska visioner – där Lena Gerholm intervjuar femton forskarkollegor om deras väg in i och syn på ämnet – tydligt visar. Sociologen Sten Andersson (2012, 23) motiverar även upplägget av sin studie av filosofen Ludwig Wittgensteins liv med argumentet att det inte går att skilja mellan verk och person.

[2] If the mind is chained to the immediate demands of the practicalities of the hour, it loses that autonomy without which it becomes a simple machine for “doing things”. (Coser [1965] 1997, xiii)

Framgång som prestation eller belöning

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 26 Jul 2026 08:04:19 +0000

Framgångsrika människor har beundrats i alla tider, men vilken typ av framgångar som belönas har förändrats radikalt bara under min livstid. Jag tänker att en kulturanalys av förändringen, alltså av innehållet i begreppet framgång, säger något viktigt om samhället vi lever i, och det är detta jag har för avsikt att reflektera över här. Ämnet är dubbelt intressant för reaktionen på den här typen av analyser säger även något viktigt om synen på kunskap i samtiden. Jag hänger fortfarande en del på X, av lite olika anledningar, mycket beroende på gammal vana och för att jag vill försöka vara en motkraft mot idiotin som frodas där, men på senare tid allt mer för att ta tempen på samtiden via ett forum som många journalister och politiker uppenbarligen ser som viktigt. Det jag skriver om här bygger mer på en känsla än på någon empirisk undersökning, och jag ser detta inlägg som ännu en anspråkslös sommarpost, alltså mer som ett sätt att kanalisera tankar och väcka frågor än som ett inlägg i någon debatt.

Om jag påpekar faktum, att man på 1970-talet hyllade människor som efter långt och mödosamt arbete blev framgångsrika inom sina verksamheter sent i livet, och hävdar att det säger något om samhället jag växte upp i, samtidigt som jag pekar på problemen med att man idag räknas som framgångsrik om man som tonåring driver en YouTube-kanal med miljoner följare där man regelbundet lägger ut filmer där man super sig full eller beter sig spektakulärt på andra sätt, får jag räkna med att bli kritiserad av människor som anklagar mig för att vara missunnsam och/eller en flummig nostalgiker. Det säger en hel del om samhällsdebatten idag. Och båda sakerna intresserar mig. Vi lever självklart i den värld vi gör, men eftersom synen på framgång är kulturellt upprätthållen kan den förändras om tillräckligt många vill det.

Meritokrati är ett teoretiskt begrepp som är lätt att omfamna, men i praktiken är det svårt att leva upp till ett sådant ideal. Vi vet att majoriteten av dagens miljardärer inte själva tjänat ihop pengarna utan har ärvt både förmögenheten och makten som pengarna innebär. Deras framgång är alltså en belöning snarare än en prestation. Donald Trump är själva sinnebilden av det självrefererande framgångsbegrepp som idag styr vem som räknas som framgångsrik och därmed får inflytande över samhällsutvecklingen. Allt fler av dagens kändisar, oavsett var de sysslar med, är i hög grad kända för att de är kända, vilket man idag kan bli utan hårt arbete över lång tid. Problemet är att den som räknas som framgångsrik automatiskt betraktas som kunnig och värd att lyssna på oavsett vad hen talar om, vilket gör att deras ord jämställs med forskares resultat. Om det krävs av en att man är framgångsrik för att bli lyssnad på sjunker dessutom motivationen att studera på högskolan, och när fler lägger mindre tid på utbildning undermineras kunskapssamhället eftersom allt fler förstår allt mindre skillnaden mellan influensers och forskare.

Evolutionen har begåvat oss människor med fallenheten att söka genvägar och vara bekväma, vilket gynnat arten som helhet. Men det som fått arten människa att överleva rent biologiskt gynnar inte självklart en hållbar samhällsutveckling. Lätt fånget lätt förgånget är ett gammalt visdomsord som dagens influensers borde fundera över för att undvika risken för besvikelse när det dyker upp någon yngre och hungrigare kandidat till posten som bäst (alltså den med flest följare). Men eftersom framgång tenderar att häfta vid individer på ett anmärkningsvärt sätt är det lika troligt att vi får en överklass av kända människor som dikterar villkoren för alla andra med hänvisning till åsikter och känslor snarare än till gedigen forskning.

Totalitarismen är en tankemodell som bygger på besatthet av framgång och som därför gynnar ledare med auktoritära ambitioner. Förstår man det och gör sig medveten om hur diktatorer upprätthåller sin makt inser man att demokratin är dödsdömd om vi inte stannar upp och reflekterar över vad som gör människor framgångsrika. Att unga människor med en YouTube-kanal som lockar till sig många följare blir miljonärer är inte ett problem per se, men ser man framgång som en prestation som bygger på ihärdigt och väl utfört arbete kommer andra människor att bli framgångsrika än om framgång betraktas som en belöning. Där och när det krävs hårt arbete under lång tid för att bli framgångsrik kommer annat att leda till framgång än om det räcker att samla många följare på nätet för att räknas som någon att ta på allvar.

Även om det är omöjligt att uttala sig med säkerhet om vad som beror på vad finns det gott om paralleller till synen på ledarskap, som också kan ses som en belöning eller prestation. Idag betraktas ledarskap som en generisk egenskap som ledare har, snarare än som en kompetens som dels är kontextspecifik, dels tar år av studier och arbete för att utveckla. Den person som en gång varit ledare i en organisation som nått framgångar anses idag vara lämpad att leda alla olika typer av organisationer inom vilket område som helst. Och eftersom ledarna anses mer värdefulla än medarbetarna kommer ledarna att å ena sidan att kunna ta åt sig äran för organisationens framgångar, och å andra sidan skylla misslyckanden på medarbetarna, vilket gör dagens chefer immuna mot uppsägning samtidigt som medarbetarna betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri som kräver ledarskap för att fungera.

Det nya klassamhället är ett samhälle där kändisar motsvaras av ståndssamhällets adel och ledarna motsvaras av prästerskapet, medan resten av befolkningen lever och verkar som antingen bönder eller livegna. Jag vill vara tydlig med att jag INTE påstår att min kulturvetenskapliga forskning visar att det är så här, det jag skriver om ovan är en reflektion över samtiden där jag använder mig av kulturvetenskaplig kunskap och analysverktyg, inte för att leda något i bevis utan för att skapa underlag för samtal om den värld vi lever i och det samhälle som skapar förutsättningarna för att ta oss in i den okända framtid som vi alla rör oss i riktning mot.

Tjafsarsamhället

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 19 Jul 2026 05:51:00 +0000

Även om jag är en rastlös själ har jag med tiden kommit att inse att jag har behov av viss struktur i tillvaron, vilket regelbundet bloggande ger mig. Här under sommaren tillåter jag mig dock att vara lite friare i skrivandet. I väntan på hösten och mitt nya liv publicerar jag texter utan några andra ambitioner än att testa olika tankar. Veckans post handlar om ett ämne jag tänkt på länge och som jag funderat på en hel del under de senaste veckorna.

Känslan är att vi levt i en ständigt pågående valrörelse ända sedan Alliansen förlorade regeringsmakten för snart 12 år sedan. Särskilt under den förra mandatperioden då företrädare för högeroppositionen stod i TV nästan varje dag för att avkräva regeringsföreträdarna svar på olika frågor kändes det så, och jag försökte då lansera begreppet oppositionsindignation. Trots att S och vänstern haft mycket litet inflytande över statens budgetar sedan 2006 är det som att företrädarna för högern inte kunnat förstå och än mindre acceptera att man faktiskt förlorade regeringsmakten i valet 2014. Och under innevarande mandatperiod har man paradoxalt nog agerat gentemot partierna på vänstersidan som om man fortfarande var i opposition.

Det är svårt att peka på någon tydlig orsak till att ingen regering på länge fått ett tydligt mandat. Är splittringen ett resultat av politikernas agerande eller beror politikernas agerande på det otydliga resultatet som de senaste valen resulterat i. Oavsett vad det beror på måste vi inse att om vi ska kunna värna demokratin och ha en chans att återupprätta kunskapens status, behöver vi stanna upp och reflektera över förutsättningarna för ett långsiktigt hållbart samhälle.

Debattsamhället som vi levde i tidigare byggde på premissen att det bästa argumentet alltid sjävklart segrar, men eftersom det finns många olika sätt att vinna en debatt på var det bara en tidsfråga innan det känslostyrda tjafsarsamhälle som vi lever i idag skulle växa fram. Förutsättningen för demokratin är att kunskapen respekteras och att medborgarna, politikerna och andra makthavare möts i samtal där man lyssnar mer på varandra än talar själv och där målet är att förstå varandras argument snarare än att nå konsensus till varje pris. Tjafsande är förkastligt och det leder till att problemen som bara kan lösas på demokratisk väg förvärras, vilket skapar efterfrågan på mer tjafs, starkare känslor och får som konsekvens att auktoritära ledare framstår som en lösning trots att det är precis tvärtom.

Dilemmat är att det både är lätt att se problemen och enkelt att inse vad som behövs, men svårt att göra något åt saken. Det som krävs, menar jag, är att vi stannar upp och tar ett kollektivt andetag först. Och sedan inleder ett sansat samtal om vilka regler som ska gälla, istället för att tjafsa om olika mer eller mindre genomtänkta lösningar. Först när vi är överens om vad som är problemet kan arbetet med att ta fram olika lösningar inledas. Alla måste bevaka att reglerna följs, annars kan inget parti eller någon koalition av partier leda vårt land på ett långsiktigt hållbart sätt.

Jag tror vi måste inse och acceptera det olyckliga i att så många väljer att betrakta alla aspekter av samhället antingen genom ett rött eller ett blått filter. Utan en bred överenskommelse rörande skolan och den högre utbildningen och i avsaknad av en sammanjämkad syn över parti- och blockgränserna om hur vi ska lösa migrations- och energiförsörjningsfrågorna samt pensionerna och trygghetssystemen kommer problemen att förvärras, och det är vårt eget fel, inte invandrarnas.

När tjafsandet aldrig verkar gå över är det lätt att få för sig att det är demokratin det är fel på och att en diktator är lösningen, men demokratin är allas ansvar och den kan aldrig bli bättre än medborgarnas kollektiva förståelse för dess bräcklighet och respekt för samhällets komplexitet. Totalitarismen är en farlig lockelse eftersom den lovar ordning och reda, men till priset av att att den personliga friheten och integriteten offras.

Några tankar i väntan på det som kommer sedan

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 12 Jul 2026 05:07:16 +0000

På ytan är allt som vanligt här på sommaren, men som arbetslös får jag inte vara ledig. I enlighet med den produktionslogik som NPM bygger på måste myndigheternas produktion av nyckeltal hållas igång även om hela Sverige går ner på sparlåga. Den som förlorat sitt arbete får alltså inte ladda batterierna utan tvingas fortsätta det tröstlösa sökandet efter jobb som en 61-åring som jag aldrig kommer att få, trots att jag är disputerad och arbetat i hela mitt liv.

På a-kassans hemsida står det att handläggarna finns där för oss arbetslösa, men det är bara ord för jag har väntat på svar på mina frågor rörande en eventuell varning i snart fem veckor. Den där varningen kan på sikt leda till att jag blir av med ersättningsdagar, men jag får ingen förklaring till vad jag eventuellt gjort fel. Och när jag anmäler dagarna då jag varit arbetslös hotar man med polisanmälan om jag inte följer deras regler. Allt det där stressar och tar på krafterna, vilket tar fokus från sökandet efter ett nytt jobb. Men förståelse för utsatta människors belägenhet anser vi oss idag inte ha råd med.

Vetskapen om att jag är ohygglig privilegierad är ingen tröst, och jag vill inte klaga, men skrivandet är min ventil, så jag hoppas på överseende från mina läsare. Att sätta ord på känslorna som triggas inom mig av den hopplösa situation jag kastats ut i hjälper mig igenom den mörka tunnel jag just nu vandrar genom. Det faktum att jag skymtar ljuset långt där framme och i september är jag äntligen fri att sätta mina planer i verket.

Den här veckan har jag trots allt tagit mig friheten att vara helt ledig. Ska jag orka med livegenskapen som Arbetsförmedlingen och a-kassan tvingar in mig i är det helt nödvändigt att få en paus från galenskapen. Att få ynnesten att vara med barnbarnen hjälper mig att hantera idiotin, men jag känner mig samtidigt inte riktigt närvarande och det gör mig ledsen.

Jag hatar tillvaron som jag befinner mig i lika mycket som jag föraktar politiker som sprider lögnen att det är fett att vara arbetslös och de som påstår att det bara är att ta något av jobben som ligger ute. Det är en kunskapsignorant inställning, och att så många väljare tror att de själva aldrig kommer att drabbas och därför köper populismen oroar mig, för det betyder att politikerna kan driva igenom beslut som leder oss ut för ett sluttande plan. Människor som låter sig lockas av politiker som föraktar forskare, ignorerar kunskap och som väljer att inte se bortom sin egen plånbok är det största hotet. Och det allvarligaste problemet är att hotet bara kan undanröjas med hjälp av den kunskap som idag inte respekteras.

Hur hamnade vi här? Hur fick vi för oss att hållbara samhällen kan uppstå genom att trampa på de som är sjuka, handikappade eller arbetslösa? Pengarna samhället kan ”tjäna” på att tvinga svaga grupper in i livegenskap räcker inte på långa vägar åt politikernas löften om nya kärnkraftverk, satsningar på försvaret och för att sätta fler i fängelse under längre tid. Särskilt inte som skatten för de rika ska sänkas. Och privatiseringen av allt fler funktioner i samhället sänker inte kostnaderna, tvärtom. Pengarna som vanliga löntagare ”tjänar” på lägre skatt räcker inte på långa vägar till att kompensera för hushållens ökade kostnader. Alla utom miljardärerna och politikerna blir fattigare och de ökade klyftorna som politiken leder till sliter isär samhället, vilket leder till ökade kostnader.

Det så här som demokratier dör

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 05 Jul 2026 05:24:16 +0000

Om vi kan lära oss förstå att det är vägen till ett hållbart samhälle som är målet, alltså ta till oss insikten att samhällsbyggande kännetecknas mer av blivande än varande, vore mycket vunnet. Jag menar att hållbar utveckling är en lika dynamisk process som lärande. Och eftersom det i båda fallen handlar om att förstå och hantera icke-linjär förändring där slumpen spelar en stor roll, blir alla tankar på målstyrning problematiska. Om vi som befolkning kan förmå oss att förstå att både samhällsbyggande och lärande är komplexa problem och utveckla förmågan att ta gemensamt ansvar för det som är kollektivt, skulle chansen öka betydligt att fler får det bättre. Vi människor verkar dock problematiskt nog ha en fallenhet att leta efter svar där vi kan leta, snarare än där forskningen och erfarenheten säger oss att svaren oftast finns. Och därför tenderar vi att lyssna och lita mer på den som säger sig veta och är säker på sin sak, (särskilt om ens fördomar bekräftas) än på människor som har forskat om saken och kan visa att det inte är så enkelt som många tror. Den som påstår att något är komplext blir ofta avfärdad, oavsett hur mycket det ligger i påståendet.

En viktig orsak till att det blir så här är att vi människor har en fallenhet till tänkande i dikotomier. Vi förstår världen och verkligheten i termer av antingen eller. När tillvaron delas upp i vänner och fiender och alla anses vara antingen det ena eller det andra får vi ett polariserat samhälle där allt antas vara svart eller vitt och där alla därför tvingas välja sida i alla frågor. Och det är ett samhälle där vetenskapligt grundad kunskap om världen och verkligheten vi lever blir svår att utveckla. Lärande handlar nämligen inte om att samla in fakta, utan om att bygga upp förståelse för kunskapens dynamik. Lärande är liksom hållbara samhällen inte ett mål utan vägen fram. Och eftersom kunskap bara kan sägas vara kunskap om och så länge den står i relation till verkligheten, och på grund av att verkligheten är komplex och dynamiskt föränderlig, handlar kunnande och vetande, i alla fall om det rör samhällsbyggande och kultur, mer om en inställning till det man vill förstå, än om en uppsättning svar.

Årets valrörelse håller på att utvecklas till en paranoid kamp om vilken sida i politiken som sitter inne med det bästa svaret, vilket riskerar att leda till paranoia. Uppmärksammas inte dessa saker riskerar vi att ta död på demokratin och föröda den enda plats i hela universum som vi människor kan leva på. Det är på allvar och borde oroa alla, för politiken i en demokrati handlar inte om vem som kan lova mest.

Utan att peka ut någon speciell, vilket vore att göra precis det jag menar att man inte bör göra, är det ett faktum att många av dagens politiska ledare och inte minst deras lojala anhängare kategoriserar alla former av kritik av och motstånd mot deras åsikter och förslag som ett uttryck för extremism. Den inställningen utgör ett allvarligare hot mot demokratin än något av de hot som politikerna i de olika lägren pekar på.

Viljan kan flytta berg, och kulturellt relaterade övertygelser har lättare att tas upp och nå spridning mellan människor än vetenskapliga resultat, särskilt om forskningen handlar om ett så pass komplext problem som kultur. Det blir därför ett moment 22 för den forskning jag bedriver. Förutsättningen för att kunna utveckla lösningar på många av dagens problem – till exempel rörande kriminalitet, arbetslöshet och hållbarhet – är en väl utvecklad, kollektiv förståelse och ödmjukhet inför just dessa saker. Den typen av påstående är inte lösningen, men det är så som vägen till upplösning av problemen ser ut.

Förmågan att tänka kritiskt och vara kreativ är i alla lägen viktigare än att vara säker. Om undervisningen i skolan reduceras till överföring av fakta – vilket för övrigt AI (som allt mer framstår som vår tids Messias, alltså ett slags ideal att se upp till och efterlikna) är bättre på än vi människor – blir det svårt att bygga det hållbara samhälle som alla medborgare såväl som politiker, från höger till vänster, vill ha. AI är inte ett utifrån kommande hot, utan en självklar anpassning till och naturlig följd av vårt sätt att tänka och agera. Vi och vårt sätt att organisera tillvaron var redan innan AI utvecklades i hög grad automatiserat, och jakten på effektivitet var lågt driven, vilket nu gör det svårt att värja sig från hotet mot allt det mänskliga som algoritmerna utgör.

Det finns som sagt ingen enkel lösning på de problem vi står inför och kommer att tvingas lära oss hantera, men om det politiska spelet kännetecknas mer av samtal än debatt vore mycket vunnet. Debatten är nämligen målfokuserad och handlar om att vinna, till varje pris. Samtalet är mer processorienterat.

Politik har nog alltid varit ett spel, men idag har det där accentuerats och drivits till sin spets. Kampen om väljarnas förtroende ska vinnas, till vilket pris som helst. Det har gått så långt att ärlighet och korrekthet inte belönas. Väljarna kräver allt mer spektakulära löften, och problematiskt nog agerar allt fler som lojala och okritiska anhängare till partierna.

Det vi behöver förstå och respektera är att demokrati inte är det bästa styrelsesättet, det är det minst dåliga. Demokratin kan aldrig ge enskilda vad just de önskar sig, det måste alla förstå och respektera om vi ska kunna lära oss förvalta vårt land på ett klokt sätt i den osäkra och volatila värld vi lever i.

Mitt liv som lärare

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 28 Jun 2026 05:51:27 +0000

Jag har fortfarande svårt att ta in och acceptera det som allt mer framstår som ett faktum; jag kommer inte att få någon ny anställning som lektor. Hat är ett starkt ord, men jag tvingas acceptera att det är i det häradet jag hamnar när jag tänker på prefekten som tillsammans med rektorn valde att säga upp mig. Men även om jag aldrig kommer att glömma deras fega agerande och vägran att förklara beslutet att runda LAS för att bli av med mig efter 23 år som lojal medarbetare försöker jag tänka så lite som möjligt på dem. Tanken var nu inte att skriva om detta igen, utan att reflektera över livet som lärare och dagens förutsättningar att bedriva undervisning med kunskapen i centrum.

Min allra första föreläsning handlade om min C-uppsats (om nyktra alkoholister i Länken och AA) och jag höll den på en sommarkurs på Göteborgs universitet 1994, sen fick jag förtroende att göra det igen året efter. Nästa gång jag föreläste var runt 1999, vid Umeå universitet, där jag fick hoppa in några gånger för att tala om livet i det gamla bondesamhället. Som doktorand höll jag föreläsningar några gånger om året, men framförallt handledde jag uppsatser i etnologi och medie- och kommunikationsvetenskap. Sista halvåret innan disputationen, under våren 2003, var jag anställd som adjunkt och föreläste på halvtid uppe i Umeå. Och från den hösten fram till i februari i år arbetade jag heltid som lektor på Högskolan Väst, med undervisning som huvudsaklig syssla. De första tio åren där ansvarade jag mestadels för olika kurser i kulturvetenskap, men jag föreläste även i hälsopromotion och om genus för blivande sjuksköterskor. Från 2012 och fram till i år arbetade jag huvudsakligen som lärare i företagsekonomi. Undervisning har alltså, vid sidan av studier och forskning varit min huvuduppgift under lejonparten av mitt vuxna liv.

Jag var skräckslagen de första gångerna och i början av min lärargärning sov jag oroligt natten innan en föreläsning. Eftersom jag inte betraktade undervisningen, alltså mötet med studenterna, som ett jobb, utan mer som ett led i min egen kunskaps- och kompetensutveckling, gick arbetet aldrig på rutin. Fram till för bara några år sedan levde jag min dröm och kände att jag hade världens bästa arbete. Lärande och kunskapsutveckling är fortfarande det som ger mitt liv mening. Därför är jag tacksam för att cheferna på Högskolan Väst bara hade makten att ta min försörjning från mig. Jag kan fortfarande studera, forska och skriva texter som bottnar i kunskaperna jag skaffat mig och hela tiden utvecklar och reviderar. Och det kommer jag fortsätta göra under överskådlig tid.

Att bli av med jobbet som lärare (särskilt på det sätt som jag blev det) var ett slags trauma, och det är en sorg jag kommer att bära på under resten av livet. När jag tänker på och skriver om det som hände, vilket är mitt sätt att bearbeta traumat, inser allt mer och allt tydligare hur dramatiskt synen på vad det innebär att vara lektor har förändrats under åren som jag var fullt upptagen med att undervisa och forska. När jag växte upp och gick i skolan, och fortfarande ganska många år efter att jag började arbeta som lektor, litade man på lärarna som därför hade makten att utforma undervisningen i hög grad efter eget huvud. På ett sätt kan man alltså säga att det var läge sedan jag förlorade det jobb jag älskade så mycket, vilket är en klen tröst eftersom förändringen av yrket påverkar alla. Förutsättningarna att bedriva högre utbildning med kunskapen i centrum hänger nämligen intimt samman med demokratiutvecklingen i vårt land.

Idag förväntas lektorer dra in pengar och producera artiklar, och det anses vara ett kvalitetskriterium att undervisningen är så pass standardiserad, målfokuserad och externt kontrollerad att den kompetens som en sån som jag byggt upp genom åren betraktas som överflödig, och i mitt fall oönskad. Definitionen av yrket har förändrats så pass snabbt under de senaste åren att erfarna lärare som blir av med jobbet sent i karriären får svårt att hävda sig i konkurrensen om nyutlysta tjänster. Det finns massor av 30- och 40-åringar som inte har några erfarenheter från det bildningsuniversitet som jag fick min utbildning i, som redan från dag ett av sin forskarutbildning har fostrats till producenter av den typen av nyckeltal som idag krävs att man kan visa upp för att kunna hävda sig i den allt hårdare konkurrensen om de allt färre lektoraten, som jag aldrig förstått (kunskaps)poängen med och därför avstått från att jaga efter.

Trots att ingen säger att det är så, spelar erfarenhet idag i praktiken ingen roll, och eftersom författande av läromedel inte räknas som någon merit betraktas tiden som läggs ner på den uppgiften som slöseri med skattebetalarnas pengar och på vissa ställen till och med som ett tecken på illojalitet mot arbetsgivaren. I många av annonserna till de lektorat som jag har sökt står det att undervisningserfarenhet och lärarkompetens är viktiga bedömningskriterier, men även när det framgår av granskarnas utlåtande att jag är den mest erfarna och kompetenta läraren som sökt tjänsten faller det ändå på att jag inte producerat tillräckligt många vetenskapliga artiklar på engelska eller vunnit forskningsmedel i konkurrens.

När det nu allt mer går upp för mig att jag aldrig kommer att få något nytt jobb som lektor överväldigas jag av sorg, inte bara för egen del. Jag känner en växande oro för vad som ska hända med kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag när lärare får använda allt mindre av sina egna kunskaper och kompetenser och istället förväntas följa chefernas order och regler skapade av kvalitetsansvariga, liknar läraryrket allt mer ett lågkvalificerat jobb där standardiserade uppgifter ska utföras på ett mekaniskt sätt. Och det gör mig bedrövad, för konsekvensen av det tankesättet blir att vi bygger upp en utbildningsskuld som växer för varje år och som riskerar att permanentas, vilket inte bara är förenat med lika många risker som klimatförändringarna, det utgör också ett hot mot demokratin.

Läraryrket handlar inte om att överföra fakta så snabbt och effektivt som möjligt, utan om att skapa förutsättningar för andras högst individuella lärande. Därför är tillit till professionen så viktigt. När man anställer ett växande antal chefer med uppgift att ansvara för resultatet (läs produktionen av betyg, poäng, examina och externa forskningsmedel) upphör de som anställs som lärare att vara lärare. Då handlar skolan och den högre utbildningen inte längre om att värna framtida generationers behov av vetande. Det är dubbelt negativt, för skolan går under om de med minst intresse för lärande söker sig till läraryrket. Och vart ska kunniga och kompetenta människor som vill arbeta med kunskapsutveckling då söka sig?

När jag fortfarande arbetade som lektor opponerade jag mig ofta mot den här utvecklingen, och jag trodde att jag hade kollegorna med mig, men alla är sig själva närmast och när ledningen hotade med nedskärningar tvingades jag inse att jag stod ensam. Förlusten av jobbet och kollegornas tystnad är en sorg jag har svårt att komma över. Men mitt engagemang för kunskapen och läraryrket ger jag aldrig upp. Det var aldrig för min egen skull jag engagerade mig, det var och är fortfarande för kommande generationers möjlighet att gå i skola värd namnet och kunna bedriva självständiga studier på ett universitet med bildningsambitioner, som jag skriver och debatterar frågan på nätets sociala forum. Min tanke med den här bloggposten var nu inte att skriva om min egen sorg och besvikelse, utan om vad jag lärt mig genom åren, men det går som ni märker sådär.

Vill vi ha ett utbildningssystem värt namnet är det inte högre lärarlöner eller förstelärarreformer och andra artificiella karriärmöjligheter som behövs; utan frihet, tillit och möjlighet för den som väljer att bli lärare att utvecklas som lärande subjekt. Idag är det alldeles för mycket fokus på annat, vilket förvandlat utbildningssystemet till ett slags produktionsapparat. Om lärare inte får vara lärare – alltså arbeta med kunskapen i centrum – utan tvingas fokusera på annat än sitt eget och elevernas/studenternas lärande, kommer utbildningssystemet inte att kunna fungera som det är tänkt. För att kunna bli en bra lärare måste man fokusera lika mycket på sitt eget lärande och sin egen kompetensutveckling som på elevernas och studenternas förutsättningar att utveckla den kunskap som är syftet med all utbildning. I årets valrörelse liksom så många gånger tidigare är skolan och den högre utbildningen ett medel för politiker som fiskar röster med hjälp av olika typer av mer eller mindre realistiska löften om vad lärarna ska göra, vilket är djupt problematiskt för det visar hur lite kunskapen som sådan är värd i dagens samhälle.

Det viktigaste som jag lärt mig under åren om lektor är detta: Allt lärande är individuellt och det är först när kunskapen integrerats i ens egen kropp och självständiga tänkande som det är möjligt att säga att man har lärt sig och kan något.

Vill vi leva i ett automatiserat samhälle?

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 21 Jun 2026 06:11:51 +0000

En viktig nyckel till lönsamhet i arbetslivet är effektivisering. Det gäller dock att vara vaksam, för det handlar om en kraft med potential att förvandlas till sitt eget syfte, vilket gör att alla organisationer riskerar att såga av viktiga grenar som först i efterhand visar sig vara bärande. Effektivisera mera låter förföriskt klokt och ger snabbt resultat i balansräkningen. Det är svårt att argumentera mot, för ineffektiv vill ingen bli anklagad för att vara. Dessutom går det att utföra nästan alla arbetsuppgifter lite snabbare, och marginaler går alltid att minska (i alla fall tills de helt utplånats). Därför ser det ut som att potentialen för fortsatt effektivisering är snudd på oändlig. Många arbeten går dock inte att utföra snabbare. Lärare, till exempel, kan i och för sig springa mellan salarna och det går så klart att tala snabbare, men lärandet som yrket handlar om att skapa förutsättningar för går inte att skynda på, läshastigheten och tiden det tar att skriva och tänka är den samma idag som för 100 år sedan.

Trots att vi vet att är det är så här har landets högskolor sedan 1990-talet kravet på sig att varje år effektivisera verksamheten, vilket lät sig göras i början, men över tid har det sättet att förvalta den högre utbildningen lett till att lärarna som undervisar idag har långt mindre tid för förberedelse och efterarbete än på den tiden när Sverige hade ett utbildningssystem som beundrades i resten av världen. Och förutsättningarna att värna kunskapen i vårt land försämrades drastiskt i och med att staten först la ansvaret för grundskolan och gymnasiet på kommunerna, och sedan bjöd in företag att driva skolor i konkurrens. När friskolornas ägare ska maximera vinstuttaget förvandlas skolbibliotek och behöriga lärare samt mindre klasser och elever med diagnoser till onödiga kostnader som måste reduceras till varje pris.

Olika branscher har olika förutsättningar, men kravet på effektivisering är idag det samma över hela linjen. På den lokala pizzerian kan man byta ut den ekologiska, närproducerade osten och köttet från det småskaliga jordbruket i närområdet mot industriellt framställda varor. Bilarna kan få tunnare plåt och hastigheten på det löpande bandet kan skruvas upp. Uppfinningsrikedomen är stor när det finns pengar att tjäna. Köper man jordnötter till ölen på puben får man i princip alltid nötter av sämre kvalitet än de man köper i affären, trots att pubägaren tar dubbelt så mycket betalt för sina. Och eftersom alla pubar tänker och agerar på samma sätt och kunderna inte väljer att gå någon annanstans är det möjligt att göra den typen av effektiviseringar för att värna lönsamheten. Om lokalen är fin, servicen bra och sällskapet trevligt är det ett pris många är beredda att betala. Men det är alltid upp till kunderna att avgöra vad något är värt, aldrig aktieägarna eller någon ekonomiansvarig chef.

Problemet är att vi människor är anpassningsbara och förfärande lätt vänjer oss vid försämringar, särskilt om det känns som att vi fått en bra deal eller får mer pengar i plånboken. Därför lockas många av politiker som lovar sänkta skatter och lägre pris på bensinen. Problemen med det sättet att tänka och agera är att följderna av besluten ofta visar sig långt senare, när det är svårt att peka på kausala samband och lätt att skylla på invandare, arbetslösa eller tidigare regeringar. Och stigande sjuktal som kommer som ett brev på posten när den generella stressnivån i samhället ökar går alltid att bortförklara på olika sätt. Konsekvensen av allt detta sammantaget är att jakten på låga priser inte bara normaliseras utan dessutom blir allt mer intensiv, och därmed ökar konkurrensen om allt i samhället, vilket leder till mer oro och minskad lojalitet mellan människor. Och det i sin tur leder till ökad stress och misstänksamhet. En ond cirkel, med andra ord.

Svårast är det att effektivisera personaltunga verksamheter, men om uppgifterna inte kräver specialkompetens kan tillverkningen flyttas till länder där kostnaderna är lägre. Så länge efterfrågan finns och det går att sälja varorna i länder där kunderna har råd ser det ut som en win-win. Fast det där förändras snabbt idag när robotar och AI ersätter människor i allt fler yrken. Inte bara i tillverkningsindustrin tar allt mer avancerade maskiner och algoritmer över fler och fler arbetsuppgifter, även i vården ersätts människor av robotar idag. Kanske inte i Sverige, men i andra länder, så det är bara en tidsfråga innan vi ser det här med.

AI säljs in med argumentet att tekniken ska hjälpa oss människor att bli bättre genom att ta över tråkiga och repetitiva uppgifter, men när tekniken väl finns blir det av ovanstående skäl svårt för ekonomiansvariga mellanchefer att motstå frestelsen att låta AI utföra även kreativa uppgifter. Listan på yrken som vi för bara ett kort tag sedan trodde att endast människor kunde utföra tas idag över av AI. Sorgligast är att författare och musiker är två av yrkena, för det säger något om hur lite vi som lever idag bryr oss om unikt mänskliga färdigheter och kvaliteter. Snart är det bara teaterskådespelare som kan känna sig trygga med att inte kunna ersättas. Fast då vill det till att de inte kräver för höga löner, för då uteblir publiken som vant sig vid att få vad de önskar gratis på nätet.

Trenden är tydlig, vilket gör frågan om det finns en gräns för hur långt automatiseringen av samhället kan drivas viktigare och viktigare. Fortsätter vi på den inslagna vägen har vi snart inget samhälle kvar att leva våra liv i. Inte i den mening som vi vant oss vid i alla fall. Medborgarlön är en väg att gå, och det blir troligen förr eller senare nödvändigt för att hålla efterfrågan på alla robot- och AI-genererade varor och tjänster uppe när allt fler människor blir av med jobbet. Fast det kan lika gärna bli så att vi får ett två-tredjedels samhälle eller kanske ett en-fjärdedelssamhälle, där en välmående minoritet lever gott medan resten tvingas hanka sig fram bäst de kan. Det var så det såg ut innan det moderna välfärdssamhället växte fram, underifrån och mellan människor som ville leva ett värdigt liv tillsammans. Det faktum att miljardärerna idag blir fler och fler i Sverige, och att det betraktas som ett tecken på framgång för vårt land, är en varningsklocka. Ökande klyftor blir förfärande snabbt det nya normala, och det gör alla till förlorare.

En sak som oroar mig ännu mer är att tänkandet allt mer går på autopilot. Allt fler forskningsartiklar genereras idag med hjälp av AI. Och professor blir man efter att ha producerat ett antal artiklar, nått framgång i jakten på ansökningar om forskningsmedel och producerat de nyckeltal som högskoleledningen kräver, vilket är arbetsuppgifter som kan utföras av algoritmer. Först är det bara rutinuppgifter som delegeras till AI, som att sammanfatta kursvärderingar och skriva mötesanteckningar. Men när allt fler forskare känner sig allt mer pressade höjs stressnivån och då framstår allt fler arbetsuppgifter som rutinuppgifter. Och då är det bara en tidsfråga innan kunskapen ses som en produkt som kan skapas av AI och som vi sedan kan googla fram vid behov. Där är vi inte än, men vi rör oss i en rasande fart i den riktningen. För varje kull studenter som använder AI för att producera sina uppgifter, vilka lärarna bedömer med hjälp av AI, rör vi oss längre ut för ett sluttande plan. Det kollektiva minnet av hur det en gång var bleknar snabbt.

Automatiseringen och digitaliseringen gör inte bara samhället kallt och tänkandet instrumentellt, tekniken gör det också möjligt att övervaka allt och alla. Med hjälp av övervakningskameror med ansiktsigenkänning och AI-kontrollerade drönare riskerar samhället att bli en totalitär mardröm. Det finns inga inbyggda hinder mot en sådan utveckling och det vore inte första gången i mänsklighetens historia som utvecklingen drivs i den riktningen. Och eftersom människor idag behandlas som förbrukningsvaror, kunskapen inte anses ha något egenvärde, och alla som av olika anledningar inte passar in i den allt smalare normalitet som den generella automatiseringen av samhället och livet genererar, anses få skylla sig själva om de förlorar jobbet, blir sjuka eller tvingas fly för sitt liv, är det bara en tidsfråga innan vi är där. Och då är det för sent att göra något åt saken.

Konkurrens driver inte kvalitet

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 14 Jun 2026 07:29:23 +0000

Det finns en allmän uppfattning om att konkurrens borgar för kvalitet, men bevisen för att det faktiskt fungerar på det sättet är inte på långa vägar så solida som många tror. Tvärtom finns det en hel del som talar för att konkurrensutsättning får motsatt effekt i många verksamheter. Inte minst inom vetenskap och utbildning, där det inte handlar om att producera något. När forskare tvingas konkurrera om vem som är bäst på att skapa ny kunskap, som ingen av naturliga skäl vet var den finns eller om det man söker efter ens existerar, blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma vem som är bäst. För vad är det man antas vara bäst på? Enda sättet att hålla fast vid övertygelsen om att konkurrens är kungsvägen till akademisk kvalitet är att hitta på olika typer av nyckeltal som forskarna får konkurrera om. Och det kan man så klart bli bäst på. Men kunskap och lärande är något annat.

Eftersom alla konkurrenssituationer genererar vinnare ser det ut som om systemet fungerar, och på grund av att det är vinnarna som skriver historien blir systemet självbekräftande. Den som lyckats inom ramen för ett sammanhang vill så klart inte bli av med prestigen, pengarna och den makt som följer med positionen, och eftersom de som inte är framgångsrika i konkurrensen enkelt kan avfärdas som dåliga förlorare blir det svårt att granska systemet på ett vetenskapligt sätt. Frågan som vi måste ställa oss – i alla fall om vi menar allvar med att det är för kunskapens och den akademiska kvalitetens skull som samhället investerar i forskning och högre utbildning – är om det verkligen finns grund för övertygelsen om att kunskapsutvecklingen i vårt land främjas av att forskare konkurrerar om vem som drar in mest pengar, publicerar flest artiklar och oftast blir citerad. Finns det ett kausalt samband mellan nyckeltalen som forskarna konkurrerar om och kunskapen som samhället är behöver?

Inom ett och samma ämne kanske det går att hävda att det finns en viss kausalitet mellan konkurrens och kunskapskvalitet eftersom förutsättningarna liknar varandra och alla arbetar med liknade frågor – men det är fortfarande svårt att undersöka den saken på ett meningsfullt sätt. Jämför man forskare från olika vetenskapliga discipliner för att försöka utröna vem eller vilka forskare som är bäst rent objektivt blir fokuseringen vid nyckeltal inte bara missvisande, den påverkar dessutom värderingen av enskilda vetenskapsutövares kompetensen på ett högst olyckligt sätt. Eftersom det satsas olika mycket pengar på olika typer av forskning konkurrerar forskare verksamma i skilda discipliner inte alls på lika villkor. Inom prioriterade områden finns det mycket pengar att konkurrera om, och då kommer så klart fler forskare inom den disciplinen att lyckas, vilket får det att framstå som om dessa forskare är skickligare än de som är verksamma i områden där det finns mindre pengar.

Kunskap är omöjligt att konkurrera om, men eftersom konkurrensutsättningen inte kan eller får ifrågasättas idag, tvingas alla som vill bedriva forskning tävla om vem som får mest pengar och producerar flest publikationer och citeringar. Förutsättningen för att systemet ska fungera är att alla accepterar villfarelsen att det finns en kausalitet mellan kvaliteten i ansökningarna och kvaliteten i forskningsresultaten. Fast det som konkurreras om i forskningsfinansiärernas utlysningar är löften och ambitioner, inte resultat som går att granska vetenskapligt. Och det är omöjligt att göra en objektiv bedömning av vilken ansökan som de facto kommer att resultera i den bästa forskningen och den mest värdefulla kunskapen. Att misslyckas med att vinna medel i konkurrens säger ingenting om forskaren som författade ansökan. Trots att vi vet detta räknas det som en merit idag att äga "förmågan" att dra in pengar, vilket gör det snart sagt omöjligt att bedriva grundforskning som är förutsättningen för att få Nobelpris.

Akademin liknar idag allt mer ett gigantiskt och fruktansvärt dyrt luftslott byggt på förhoppningar löften. Eftersom kvaliteten i själva forskningen mäts i antalet artiklar, inte hur väl resultatet av forskningen håller för olika typer av granskningar, förvandlas den vetenskapliga världen till en maskin som producerar tomhet. Hela systemet bygger på antagandet om att konkurrens driver kvalitet, vilket blivit en sanning som inte får ifrågasättas. Och eftersom den som kritiserar systemet aldrig kommer att lyckas inom det sätts vetenskapens adelsmärke, den kritiska granskningen ur spel. Vill man lyckas som forskare idag tvingas man vara lojal mot systemet och cheferna som styr det, vilket i princip är motsatsen till hur vetenskapligt tänkande och forskning med kunskapen i centrum fungerar.

All kunskapsutveckling bygger på samverkan, så redan det är ett skäl att tänka om ifråga om vad som är bästa sättet att skapa förutsättningar för kunskapsutveckling. Forskare som tvingas konkurrerar med varandra och som måste bevaka sin position i ett system där kunskapen och kvaliteten tas för givet kommer inte att kunna vara fria i tanken och öppna i sitt sökande efter förståelse av den värld vi lever i. När vetenskapen konkurrensutsätts hämmas den kreativitet som är förutsättningen för att bli framgångsrik i sökandet efter ny kunskap som ingen på förhand vet var den finns, hur den ser ut eller om den ens existerar. Om det finns någon kausalitet ser den ut så här: Ju hårdare konkurrens, desto mer konformitet och mindre verkligt viktigt samt användbart vetande. Konkurrens leder till ökad stress och mindre transparens, vilket för in ett förödande moment av rädsla och osäkerhet i den akademiska kulturen.

Och eftersom forskare i dagens akademiska system fungerar som ledningens verktyg i deras jakt på pengar – det är nämligen inte bara forskare som konkurrerar, det gör även högskolorna som chefer använder som stepping stones i en administrativ karriär som är långt mer lukrativ och mindre krävande än jakten efter akademiska titlar – skapas ett system där alla som verkar i det måste fokusera mer på att undvika att komma i konflikt med överordnade än det man utbildats för och det som är universitets kärnuppdrag. Idag är det dessutom ledningen som avgör vem som får lämna in ansökningar. Prefekterna kan alltså gynna vissa och hindra andra forskare att ens försöka lyckas i konkurrensen om medel. Hörde jag någon säga: vänskapskorruption?

Efter 30 år i den akademiska världen har jag inte bara upplevt förändringen i synen på vad forskning och jag vad forskare förväntas göra för att förvalta skattebetalarnas investering i deras utbildning och arbete. Jag ko olyckligtvis in i den akademiska världen innan den förändrades till oigenkännlighet och jag hann med nöd och näppe bli docent med hänvisning till hur det såg ut innan NPM implementerades och allt förändrades. Jag accepterade de nya reglerna och ställde in mig på att undervisa och bedriva forskning på min kompetensutvecklingstid. Jag gav upp alla ambitioner om att göra fortsatt karriär, vilket köandes okej eftersom jag tyckte det var roligt och givande att undervisa. Fast när ledningen gjorde sig av med mig tvingades jag inte bara inser att jag kastats ut från Högskolan Väst, de dömde mig samtidigt och utan att ge mig någon rimlig förklaring till ett liv utanför akademin. Jag får inga nya jobb, för det jag gjort som forskare (som bedömdes hålla för en docentur för drygt 10 år sedan) står sig inte i konkurrensen med yngre forskare som fokuserat på att jaga pengar och publikationer. Som lök på laxen är jag dessutom som 61-åring dömd till arbetslöshet, för jag anses dels vara för gammal, dels antingen för överkvalificerad eller utan kvalifikationer.

Det har varit jobbigt att inse och acceptera detta, och det är fortfarande svårt att greppa. Men jag tror nu äntligen på framtiden igen. Kan jag bara navigera fram till hösten mellan den pest eller kolera som Arbetsförmedlingen och a-kassan innebär, vinner jag en frihet som ingen kan ta ifrån mig. Min plan är att ägna resten av mitt liv åt det jag gjorde som doktorand, alltså studera och skriva. Och eftersom jag framöver inte behöver anpassa mig efter några chefer eller regler som ingen kan förklara rimligheten i kommer jag i åtnjutande av en frihet som både är mer värd än pengarna jag hade kunnat tjäna och den professorstitel som prefekten och rektorn på Högskolan Väst såg till att jag aldrig kommer att få chansen att försöka meritera mig till.

Lärandets hierarkiska struktur

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 07 Jun 2026 06:48:03 +0000

Jag har tidigare skrivit om vetande och undervisning i termer av ett slags hierarki, och här ska det handla om lärande som jag menar också behöver förstås på det sättet, i alla fall om vi menar allvar med att målet med utbildningssystemet är att värna kunskapen och den generella intellektuella kompetens som är förutsättningen för demokratin överlevnad. Dagens målfokusrerade och resultatorienterade skola där aktieägare kan och får dränera verksamheten på pengar, och den högre utbildning som allt mer tas över av chefer, jurister, ekonomer, kvalitetsansvariga och administratörer, ser fortfarande ut som ett utbildningssystem, men eftersom lärande och kunskapsutveckling inte går att effektivisera, bara skapa förutsättningar för, kan den svenska skolan och den högre utbildningen bara återupprättas genom främjande av en kollektiv rörelse uppåt i de där hierarkierna.

Lärande i sig är ingenting man behöver lära sig, det är en naturlig följd av att vara människa. Vi lär oss hela tiden saker; att hantera "smarta" telefoner som tar allt mer tid och som stjäl vår uppmärksamhet, till exempel. Kunskapsutveckling i den mening vi vanligtvis tänker på det är något annat. Alla vill inte lära sig den typen av saker som står i Läroplaner och Kursmål, därför handlar den typen om lärande i hög grad om att utveckla intresse och övervinna mentala hinder. Sökandet efter genvägar är ett slags bias som alla som verkligen vill lära sig något av sina studier måste utveckla strategier för att hantera. Vissa menar att det finns ett antal universella lärstilar som elever och studenter behöver lära sig förstå och som lärarna måste anpassa sin undervisning efter, men det är inte så det fungerar. Det finns inte någon uppsättning handgrepp som man kan plugga in eller några tekniker man kan ta till för att underlätta lärandet.

Allt lärande är individuellt och kontextuellt. Därför är det inte förståelse för olika sätt att lära in (eller ut) som är nyckeln till kunskapsutveckling, utan självkännedom, tålamod och ihärdigt arbete. För att undvika att blockera vägarna till kunskap och fördjupad insikt om specifika ämnen behöver man utveckla förståelse för sig själv som lärande subjekt. Ingen annan kan lära en något, men man kan lära av andra och varandra. Utan egen ansträng och intresse för ämnet går det dock inte. Eftersom lärande i skolan och den högre utbildningen handlar om att internalisera kunskaperna och utveckla kompetenserna så att man kan använda dem i andra situationer än på proven som ligger till grund för betygen (som inte är någon absolut garanti för något) måste man ta eget ansvar för att ta emot den hjälp som ges och den hjälp man själv behöver. Vad jag försöker säga är att lärande är komplext och handlar om långt mer än att bara memorera saker man hör eller läser.

Om betygen inte blir så höga som man önskar är det aldrig lärarens fel, och om man söker en utbildning finns det ingen annan att skylla på om det senare visar sig att man inte kan det som står i kursernas lärandemål. Ska lärare kunna hjälpa elever och studenter att lära ligger ansvaret för att förklara vad man inte förstår eller det man behöver för att utveckla de efterfrågade kunskaperna och kompetenserna helt och hållet på den som kommer till skolan eller universitetet för att lära. Det finns inga genvägar. Utan fokus och närvaro, samt tid och tålamod, sker inget lärande. Därför kan den svenska skolan och vårt lands högre utbildning bara räddas om lärare får vara lärare, alltså tillåtas att agera självständigt som de kunniga och ansvarskännande individer som alla riktiga lärare är. Om lärare tvingas göra annat än att skapa förutsättningar för elevernas och studenternas egen kunskapsutveckling, genom att gå före och visa vägen – samtidigt som de själva lär sig nya saker och utvecklar samt uppdaterar gamla kunskaper – kan ingen rörelse uppåt i vetandets hierarki komma till stånd.

Först när man förstår sig själv kan man börja förstå världen man lever i. Och bara genom att ta ansvar för sitt eget lärande och ägna det den tid som dess kvalitet kräver, alltså sluta tänka på lärande i termer av vad som är rimligt eller vad man anser sig hinna med, är det möjligt att utveckla kunskap. För att utbildningssystemet ska kunna fungera måste KUNSKAPEN stå i centrum, och alt annat är sekundärt i förhållande till den och till rörelsen uppåt i hierarkin. Lika viktigt är det att förstå att ingen någonsin blir fullärd. Lärande är en dynamisk process som handlar om att ständigt bli bättre på att förstå och orientera sig i den komplexa och föränderliga värld vi människor lever i. Syftet med samhällets investeringar i skolan och den högre utbildningen är att samhället som helhet ska röra sig uppåt i vetandets hierarki, inte att enskilda ska få sina individuella önskningar tillgodosedda. Alla försök att effektivisera lärande och undervisning leder oundvikligen till att vetandet pressas neråt i hierarkin, och det utgör ett hot mot demokratin.

Här liksom i de andra texterna på samma tema (och jag lagt in länkar till ovan) börjar jag med den mest grundläggande nivån och jobbar mig uppåt (även om det i skriven text blir neråt). Detta är en skiss, ett underlag för reflektion, inte en vattentät argumentation. Jag vill väcka tankar, inte sälja in något koncept eller några patenterade handgrepp. Jag påstår inte att jag mer eller bättre än någon annan hur det är eller vad som är bäst att göra. Med hänvisning till mina 12 år som student och mina långt över 20 år som lärare på högskolan anser jag mig veta att om man vill lära sig något på riktigt är det klokt att göra vad man kan för att sträva uppåt genom stegen som beskrivs kort nedan, men jag är öppen för kritik.

Ta till sig information: Här räcker det att läsa och lyssna. Och lägger man det man läst eller hört på minnet kan man upprepa det, vilket är en tillgång i vardagen. Men det har ganska lite med lärande att göra. Dessutom översköljs vi dagligen och stundligen med information, och på senare år även allt mer desinformation. För att kunna röra sig uppåt i lärandets hierarki är det avgörande att man förstå att det produceras enorma mängder information varje dag och att konkurrensen om vår begränsade uppmärksamhet är stenhård. Sållar man inte bland intrycken är risken att man överväldigas stor, vilket är ett problematiskt hinder mot lärande som behöver uppmärksammas mer än vad som är fallet idag.

Hitta och bedöma fakta: Fakta är sorterad och vederbörligen kontrollerad information. När man lärt sig källkritikens grunder och har utvecklat förmågan till analytiskt, kritiskt tänkande har man upparbetat kompetens att sålla bland informationen, men det räcker inte för att lära sig något. För att resultatet av lärande ska kunna bli kunskap måste man vara vaksam och utveckla förmågan till kritiskt tänkande (källkritik är bra, men långt ifrån det enda man behöver lära sig), för det finns en hel del alternativa fakta ute på nätet och i samhällsdebatten. Är det LÄRANDE man ägnar sig åt måste man både hitta och kunna bedöma den fakta som man lutar sig mot i sina resonemang. Och man måste förstå att fakta inte är det samma som kunskap. Även om kunskapen bygger på fakta är kunskap något mer.

Bygga upp förståelse för kunskap: Den här nivån tar många föregivet att allt lärande och all undervisning handlar om, men så är det tyvärr inte. New Public Management pressar nämligen skolan och den högre utbildningen neråt i vetandets hierarki genom att bygga på målstyrning och produktion av nyckeltal. Fakta går både att producera och kontrollera. Men kunskap är som sagt något mer än fakta. Allt verkligt och viktigt vetande består av ett mått av osäkerhet. Därför handlar all kunskapsutveckling och allt lärande lika mycket om det man anser sig veta, som om göra sig medveten om, både det man inte vet och det som inte går att veta något om. Kunskap är en komplex helhet och förutsättningen för att man ska kunna röra sig uppåt i lärandets hierarki är att man utvecklar förståelse och respekt för detta. En annan viktig egenskap som hör hemma på denna nivå av lärandets hierarki är förmågan att omsätta lärdomarna i praktisk handling. Kan man inte relatera sina kunskaper till verkligheten och göra sig av med det vetande som inte är relevant längre är det inte kunskap man söker, för när verkligheten förändras måste kunskapen följa med. Förstår man inte detta och vad det innebär för ens eget lärande har man ännu inte anammat en lärande praktik som kan sägas höra hemma på den här nivån.

Tillägna sig bildning: Om ambitionen i strävan uppåt i lärandets hierarki inte sträcker sig längre än till kunskap blir det svårt att utveckla förståelse för vad kunskap är och vad det innebär att veta någon, därför är det så viktigt att förstå att lärande och kunskapsutveckling är processer där vägen är målet. Lärande handlar om att utveckla förståelse, inte om att producera något. Den vars ambition i lärandet är att tillägna sig bildning måste lära sig förstå både att och hur kunskap är ett rörligt mål eller en dynamisk kvalitet. Det vi vet idag är något annat än det vi ansåg oss veta igår, och allt talar för att nuvarande kunskaper kommer att förändras i framtiden. Därför är bildning så viktigt, alltså bildning i den mening som diskuteras här (inte bildning som en kanon med saker som ska pluggas in). Förstår man att bildning är det som finns kvar när man glömt det man en gång lärt sig inser man förhoppningsvis lättare att lärande handlar om att röra sig uppåt i en hermeneutisk spiral, och att det är vägen som är målet för det livslånga lärande som blir allt viktigare i dagens snabbt föränderliga värld.

Utveckla vishet: Den översta nivån i lärandets hierarki kan ingen räkna med att nå, och det är heller inte mening. Vishet finns med i hierarkin för att markera att lärande är en resa utan mål. Det är också viktigt att förstå, dels att det är skillnad mellan att vara smart och att vara klok eller vis, dels att studier varken kräver intelligens eller gör någon smartare. Strävar man uppåt i lärandes hierarki och bygger upp förståelse för vad kunskap är och vad det inenbär att veta något samt tillägnar sig ett bildningsperspektiv på det vetande man tar till sig och integrerar i sin tankevärld och handlingsrepertoar kommer man dock att kunna ta klokare beslut, vilket är syftet med all utbildning.

Tyvärr går mina tankar om vetande, undervisning och lärande på tvärs mot dagens utbildningspolitik och när jag talade om detta på högskolan där jag jobbade fram till i februari i åt möttes jag av kritik och hindrades att vara den lärare jag alltid strävat efter att vara. Det gör mig bedrövad, för min ambition var inte att reformera högskolan genom att försöka påtvinga kollegorna min syn på vad lärande är. Jag ville att vi tillsamman skulle engagera oss i samtal om det jag skriver om här. Utbildning, kunskapsutveckling och lärande är något man gör tillsammans. Jag är besviken och bär på en sorg över att ha uteslutits från den lärande gemenskapen på den högskola som jag investerade mina bästa år i arbetslivet i, men jag ser det samtidigt som ett tecken på att verksamheten där inte handlar om lärande och kunskapsutveckling längre, och då vill jag ändå inte vara kvar.

En reflektion över livet som arbetslös (akademiker)

noreply@blogger.com (Eddy) — Fri, 05 Jun 2026 06:06:26 +0000

Min plan är att avsluta arbetslösheten någon gång under hösten, oavsett om jag hittar en ny anställning eller inte. Det betyder att jag är halvvägs in i den förnedring som det idag innebär att sakna en anställning och gå på a-kassa. Därför stannar jag upp och reflekterar över vardagen och konsekvenserna av mina tidigare chefers övertygelse om att det var nödvändigt för Högskolan Västs överlevnad att försätta mig i den prekära situation jag just nu befinner mig i. Ansvariga politiker, som vill försämra villkoren ytterligare för människorna som har det sämst i vårt land, säger att det inte ska vara fett eller najs att vara arbetslös, samtidigt som de cyniskt nog själva sett till att skaffa sig en position där de aldrig behöver oroa sig över konsekvenserna av att förlora sin försörjning. Men det kan jag lova er att det INTE är! Att gå på a-kassa idag är som att leva på socialbidrag på 1980-talet, och hur det är vågar jag inte ens tänka på.

Innan jag börjar reflektionen vill jag poängtera att jag vet att jag trots allt är oerhört privilegierad. Jag klarar mig, dels för att jag aldrig flyttade in i säkerheten i att ha ett välbetalt arbete, dels eftersom jag har förhållandevis små fasta utgifter. Och, så klart, för att jag är född i Sverige av svenska föräldrar. Dessutom kan jag gå i pension om några år, vilket gör det jag tvingas gå igenom uthärdligt. Åren av meditation och yoga spelar naturligtvis också roll. Hade jag varit invandrare, tio år yngre eller haft ett instabilt psyke vet jag inte hur eller ens om jag hade klarat mig.

I onsdags kväll, den 3e juni fick jag ett mail från Arbetsförmedlingen. Jag fick en klump i magen direkt, för jag brukar inte få några meddelanden därifrån, annat än i slutet av månaden, i anslutning till utbetalningen av ersättningen. I måndags, första vardagen i månaden, hade jag som vanligt lämnat in rapporten över vad jag gjort i maj till Arbetsförmedlingen. Det är så mitt liv ser ut nu. Jag söker det antal anställningar som AF kräver, som inte bara får vara inom mitt kompetensområde och heller inte endast inom dagpendlingsavstånd. När jag lämnat in rapporten till AF ansöker jag om utbetalning från a-kassan. Efter strul initialt, det tog nästan två månader att få allt på plats på grund av hög arbetsbelastning på a-kassan, har det fungerat. Men det där mailet fick än en gång min värd att rasa samman.

Mailet är allmänt hållet och består till största delen av reglerna som jag redan har koll på via AF hemsida. Texten var alltså inte riktad till mig och det innehöll heller ingen förklaring till följande skrivning: "vi har idag informerat din a-kassa att vi bedömer att att du inte aktivt har sökt lämpliga arbeten i maj", vilket jag levt i förvissningen om att jag hade gjort. När jag gick in på a-kassans hemsida hittade jag ett liknande dokument, och när jag läser det nu får jag samma känsla, av att det är AI-genererat och inte skrivet till mig. Inte heller där får jag någon förklaring om vilket fel jag begått, och jag vet alltså fortfarande inte vad jag ska göra för att undvika att förlora ersättningen, vilket är enormt stressande. I både dokumentet från AF och det från a-kassan finns dessutom en passivt aggressiv underton, eller är det jag som övertolkar?

Vi behöver ditt svar
För oss är det viktigt att du får den ersättning som du har rätt till under arbetslösheten. Vi har fått ett meddelande från Arbetsförmedlingen som handlar om att du inte har varit tillräckligt aktiv i ditt arbetssökande, exempelvis inte har sökt tillräckligt många jobb, sökt samma jobb flera gånger eller inte sökt tillräckligt många jobb utanför dagpendlingsavstånd. Vi vill ta del av dina synpunkter på det som Arbetsförmedlingen har meddelat oss innan vi fattar beslut i ärendet.

Eftersom det är första gången som det här händer, kan påföljden bli en varning. En varning påverkar inte utbetalningen utan ska tydliggöra kraven som ställs på dig som arbetssökande.

Hur ser du på saken?
Som arbetssökande finns det krav som du ska uppfylla för att få ersättning. Nu har Arbetsförmedlingen meddelat att du inte har uppfyllt ett av kraven och vi vill veta varför. Beskriv kortfattat anledningen i formuläret i Mina sidor.

Jag sökte sex jobb i maj, vilket jag fått besked om att jag måste göra. Bara ett av dem gällde en anställning inom högskolan, övriga låg utanför mitt kompetensområde. Förra månaden och månaden innan det sökte jag bara två jobb i närområdet, men denna gång hittade jag lämpliga tjänster, utanför mitt kompetensområde, inom dagpendlingsavstånd, så jag sökte dessa, och kände mig nöjd eftersom jag även kunde rapportera att jag varit på en intervju. Jag trodde med andra ord att jag gjort rätt för mig, under perioden som helhet. Jag svävar alltså fortfarande i ovisshet om vari felet består och väntar fortfarande på svar från a-kassan, som jag omgående skickade mina synpunkter till. Samtidigt förväntas jag prestera på topp och vara mitt bästa jag i kontakterna med potentiella arbetsgivare.

Redan i onsdags kväll satte jag mig vid datorn och gick in på Platsbanken och sökte sex jobb utanför dagpendlingsavstånd, och bara ett av jobben kan hjälpligt sägas vara inom mitt kompetensområde. Endast två av de 24 tjänsterna jag sökt har varit på pricken. En tredjedel av jobben är inom högskolesektorn, men jag kan bara ärligt säga att jag varit kompetent för ett par av dem. Det är så det ser ut just nu när alla högskolor skär ner och gör sig av med lektorer. En av tjänsterna anmodade AF mig att söka, trots att det redan i utlysningen framgick att jag inte uppfyllde kriterierna för att söka, vilket kändes minst sagt märkligt med tanke på vilka krav samma myndighet ställer på mig. Trots att jag (och även AF, antar jag) inser det hopplösa i företaget har jag för avsikt att söka minst sex jobb till här i juni, vilket är dubbelt så många som krävs. Och för att undvika att bli av med ersättningen från a-kassan kommer jag att söka alla dessa jobb utanför mitt kompetensområde och längre bort än på dagpendlingsavstånd. Planen nu är att fortsätta agera så fram till den dag då jag kan lämna denna Kafkalika tillvaro.

Just nu är jag är inte i någon position att ifrågasätta AF som jag så klart vet bara följer Tidöregeringens nya och hårdare regler. Jag är livegen, det är så politikerna vill ha det, oavsett vad anledningen till arbetslösheten är. "Det ska löna sig att gå till jobbet" säger man, som om det existera någon människa sitter hemma vid köksbordet och väljer mellan att ta ett jobb eller leva på bidrag. Jag har jobbat i hela mitt vuxna liv, först som bagare, fem år på heltid och sex år på deltid, parallellt med studierna. Sedan som doktorand och efter det som lektor. Att vara arbetslös har aldrig någonsin varit något alternativ för mig!

Jag skriver om detta av lite olika skäl, dels för att jag finner ro framför datorn när jag formulerar tankar och jobbar med språket, dels för att dela med mig av mina erfarenheter av att som 61-åring leva som arbetslös akademiker i ett Sverige som knappt uppvisar några likheter alls med det samhälle jag först växte upp och studerade på universitetet, och sedan inledde min akademiska karriär, i. Även om det just nu är ett helvete påminner jag mig om att andra har det långt värre, att mina problem är en västanvind i jämförelse med hur många andra har det. Och just det tänker jag är det viktigaste skälet för mig att skriva om detta. Även den som liksom jag har en låååång högskoleutbildning i ryggen och dessutom har arbetat heltid har haft en kvalificerad anställning utan uppehåll under hela 2000-talet kan uppenbarligen drabbas idag. Det handlar absolut inte bara om outbildade, ointresserade och lata människor, vilket arbetsmarknadsministern vill göra gällande. Det som drabbat mig kan med andra ord drabba vem som helst, vilket borde oroa fler än vad som är fallet idag. Betänkt att vi bara är i början av omställningen till ett helt igenom digitaliserat samhälle där AI tar över allt fler arbeten och uppgifter.

I mina kontakter med facket har jag fått höra att chefer i statlig tjänst kan göra väldigt mycket som de vill. Därför finns inget stöd att hämta därifrån heller. Känslan av att vara övergiven tär på mig. Och jag blir nedstämd av att tänka på hur jag efter 23 år på samma högskola och 27 år i statlig tjänst, först tvingades inse att Lagen om anställningsskydd i praktiken inte innebär något som helst skydd. Och sedan kom till insikt om att man som drabbad inte får någon hjälp av Arbetsförmedlingen, och att A-kassan inte fungerar som den omställningsförsäkring det en gång i tiden var. Jag blir naturligtvis inte gladare eller hoppfullare av att som lök på laxen nu få uppleva den åldersdiskriminering som jag undervisade om när jag var lärare på högskolan och undervisade blivande chefer och administratörer.

Jag försöker se det som händer med forskarens blick, och fram till i onsdags kväll gick det ganska bra. Men här i väntan på besked känns det som att jag kastats tillbaka till känslorna av oro och kampen mot uppgivenheten som jag kände i februari efter mitt första samtal med handläggaren på AF, och sedan igen i mars när a-kassan delgav mig beslutet att jag inte får utföra något arbete i det företag jag drivit som bisyssla vid sidan av min heltidsanställning sedan 2007. Jag vaknade klockan tre natten till torsdag och kunde inte somna om.

Mitt liv är satt på vänt och det går till min bedrövelse allt mer upp för mig hur det faktum att jag valde bort min individuella karriär till förmån för Högskolan Väst nu ligger mig i fatet. Jag engagerade mig i högskolans profil AIL, tog på mig olika förtroendeuppdrag och sa ja till alla förfrågningar om att undervisa på högskolans olika utbildningar. Jag utförde arbetet med stöd i mina etnologiska kunskaper och kompetenser, men mitt skrivande har av förklarliga skäl inte varit strikt etnologiskt. Mitt val att vara lojal med högskolan och fokusera på kunskapen får som konsekvens att jag nu inte kommer ifråga för något nytt lektorat, varken i etnologi (för att jag forskat och föreläst om annat än rent etnologiska frågor) eller i företagsekonom som jag undervisat i sedan 2012 (eftersom min forskning bara till nöds kan sägas vara företagsekonomisk). Trots det ångrar jag inga av mina beslut, det var och är fortfarande för kunskapens och möjligheten att lära som jag går upp på morgonen.

En anledning till att jag reagerade så starkt på mailen från AF och a-kassan är att jag förra veckan fick besked om att jag föll på mållinjen när jag sökte en av de två tjänsterna som jag är fullt ut kompetent för. Hade jag varit yngre hade beskedet om att jag rankades som nummer två för ett vikariat på sex månader som lektor i etnologi inspirerat gett mig hopp. Men i den ålder och belägenhet som jag befinner mig i blir beskedet istället en bekräftelse på det jag länge anat, att mina utsikter att hitta och ha en chans att få en liknande tjänst innan jag går i pension är i princip obefintliga.

Jag har också lite svårt att släppa funderingarna över motiveringen till tjänstetillsättningen. Trots att vikariatet primärt handlar om undervisning och min pedagogiska kompetens av granskaren påstås vara "den längsta akademiska karriärutvecklingen inom etnologi" bland de sökande. I omdömet står det dessutom att jag i förhållande till den som fick tjänsten är överlägsen "när det gäller antal och tematisk mångfald av publicerade läromedel". Det enda jag saknar rörande pedagogisk skicklighet är handledning av doktorander, vilket jag aldrig fått någon chans att göra eftersom det först på senare år existerat några doktorander på den högskola där jag varit verksam, och det ingår heller inte i de uppgifter som ska utföras inom ramen för vikariatet. Skälet till att jag inte får tjänsten är att personen som rankades som etta är; "bättre förankrad på den internationella forskningsarenan." Jag vill vara tydlig med att inte har några invändningar mot bedömningen och det råder heller ingen som helst tvekan om att allt gått korrekt till. Men det är svårt att känna glädje över det fina omdömet när tjänsten gick till någon annan.

Sorgen över att jag inte fick den där tjänsten blir inte mindre av jag här i vår sett att Högskolan Väst utlyst ett vikariat som (vad jag kan utläsa av beskrivningen) handlar om arbetsuppgifterna som jag utförde på kurserna som fortfarande ges, innan jag sas upp på grund av en arbetsbrist som prefekten, trots att jag bad om det och JO riktade kritik mot handläggningen av ärendet, valde att inte ge mig någon förklaring till. Motiveringen till nedskärningarna på HV var att man var tvungen att få budgeten i balans, och det verkar den redan vara för jag läser på sociala nätverk att man nu söker nya medarbetare, bara ett par månader efter att man sparkat mig och 28 andra medarbetare.

Det kanske låter som att jag är bitter, men så är det inte. Jag skriver som sagt för att bearbeta och dela med mig av hur det ser ut och fungerar på och utanför dagens arbetsmarknad. Politikerna säger att det ska löna sig att gå till jobbet, och det gjorde jag med stolthet och tacksamhet under alla år, även när jag inte fick gehör för min oro eller uppskattning för omsorgen jag visade om den akademiska kvaliteten, och trots att jag kände mig som ett hinder för ledningens ambition om att producera pengar och publikationer. Jag kunde aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, tro att jag efter alla år först skulle få sparken precis innan pensionen, och sedan att AF och a-kassan skulle vara så hjärtlösa och oförstående inför den situation jag försatts i.

Jag ser inte fram emot denna den första sommaren utan semester sedan 1990-talet, men jag kan glädja mig åt att det trots allt finns tid att umgås med mina barnbarn. Och jag längtar efter hösten när jag förhoppningsvis kan meddela AF och a-kassan att jag inte längre står till deras förfogande. Det ska även bli befriande att gå ur facket, som varken gett mig någon hjälp eller erbjudit stöd i samband med uppsägningen (de har inte ens visat någon förståelse utan bara hävdat att chefer i staten kan och får agera som de gjort på HV). Och jag slipper dessutom betala för en omställningsförsäkring som inte längre fungerar som en sådan.

Insikten om att det finns ett ljus i tunneln och att jag klarar mig är jag oerhört tacksam för, men många är inte lika privilegierade och jag känner fortfarande djup olust över att leva i ett land som ser på arbetslösa och sjuka som ett problem och som behandlar människor som försatts i en hopplös situation med förakt.

Vill du veta, eller få dina fördomar bekräftade?

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 31 May 2026 05:52:52 +0000

De så kallade sociala nätverken svämmar över av profiler som producerar content, och eftersom det är inläggen som genererar mest känslor som fångas upp av algoritmerna är det den typen av innehåll som får mest spridning. Och det leder till uppmärksamhet. Ägarna till de konton som lockar till sig flest följare tjänar inte bara mest pengar, de får även inflytande över sättet som andra tänker eftersom deras inlägg blir normerande. Samtidskulturens fixering vid resultat och den allmänna fallenheten att lyssna på auktoriteter påverkar dessutom synen på vad det innebär att veta något och uppfattningen om hur lärande fungerar, vilket gör det svårt att värna kunskap och akademisk kvalitet som kräver tid och för en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande.

Jag startade Flyktlinjer av olika anledningar. Att nå ut med mina tankar till så många som möjligt var initialt en av dem, men genom åren har jag erfarit hur snabbt förändringen av nätets algoritmer kan påverka spridningen av ens inlägg. När jag efter drygt åtta års bloggande i ett slag förlorade två tredjedelar av mina läsare tvingades jag rannsaka mitt samvete och reflektera över varför jag skriver och publicerar texter, inte bara på nätet. Det var ett oväntat hårt slag, men jag lärde mig massor av det. Inte minst om hur lätt det är att falla i fällan att identifiera sig med sitt konto och den uppmärksamhet det får. Jag är tacksam för att jag kunde förmå mig att se förlusten av läsare (fast frågan är hur många av de som klickade på länkarna jag la ut som faktiskt läste vad jag skrev) som ett lärtillfälle, och för att jag fortsatte att skriva även om det var lite motigt ett tag. Idag vet jag att den viktigaste drivkraften för mig är möjligheten att få skriva. Och på senare tid har jag till min stora glädje sett att mina texter trotsar algoritmernas motstånd och långsamt når allt fler läsare. Dessutom är känslan att fler nu faktiskt läser det jag skriver.

Ju mer jag lär mig desto viktigare blir det för mig att texter ska läsas, inte ”prestera”, vilket nätforumens ägare hela tiden och på olika sätt försöker få oss att vilja. Jag skapar inte content, jag publicerar tankar och jag skriver eftersom jag vill interagera med människor, inte för att med hjälp av algoritmer få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Det är för kunskapens skull jag engagerar mig på nätet. Jag skriver mina inlägg både för att sprida lärdomar och väcka frågor som jag menar behöver diskuteras, och för att få en inblick i hur människor tänker och hur olika nätverks logiker ser ut. På det sättet kan jag aldrig bli en förlorare, och den insikten hjälper mig att överleva den påtvingade arbetslösheten och alla demoraliserande avslag som det innebär att försöka få ett jobb idag.

Trots att mitt flöde på nätets sociala forum är fyllt av inlägg känner mig allt mer ensam. Inläggen som skrivs och publiceras av människor som jag bryr mig är lika många nu som för några år sedan, men idag försvinner dessa inlägg i mängden av reklam och sponsrade poster som problematiskt nog blir fler och fler. Blir det någon gång en diskussion kring något av mina inlägg är majoriteten av svaren reaktiva och hatiska eftersom oro och avsky är starkare känslor som driver mer trafik. Jag blir därför allt mer övertygad om att vi människor inte är skapta för, eller i alla fall måste lära oss både hur man använder, digitala verktyg för att kommunicera med varandra. Jag har svårt att någon vill drunkna i flödet av reklam och sponsrade inlägg, men allt talar för att vi kommer att göra det om vi inte försöker skapa en fungerande kultur på nätet. Förstår vi inte att och om vi inte värnar det som gör oss unika, alltså att vi är analoga, och låter detta faktum vara utgångspunkten för vårt mellanmänskliga umgänge även på nätet, kommer vi förr eller senare att bli slavar under algoritmerna och deras ofattbart rika ägare.

Jag tror inte att människor är dummare idag, men interaktionen på och användandet av nätet fördummar samhället. När tiden som finns att reflektera och analysera påståendena som sköljer över oss krymper blir det nämligen i allt högre grad känslorna som styr. Stannar vi inte upp och tar oss tid att tänka efter kommer förståelsen för, och det kollektiva sökandet efter, kunskap allt mer att handla om vem som är bäst på att bekräfta andras fördomar. Redan innan digitaliseringen slog igenom var det allmänt bekant att vi människor tenderar att lyssna mer på vem som talar, än vad som faktiskt sägs, och vi vet att den som utstrålar säkerhet uppfattas veta mer och bättre än den som ger uttryck för tvivel och osäkerhet, trots att det nästan alltid är klokare. Dessa tendenser förstärks av logiken på nätet. De som har flest följare betraktas som auktoriteter och får därför uttala sig om allt fler olika saker i allt fler olika sammanhang, enligt logiken att massan inte kan ha fel, vilket gör att forskare som inte vill eller kan paketera sina resultat på ett sätt som väcker känslor och som inte söker uppmärksamhet för egen del, inte blir lyssnade på.

Om fler rannsakade sig själva och utsatte sina egna övertygelser och personliga drivkrafter för kritisk granskning är jag övertygad om att många skulle inse sin egen fallenhet och förstå faran i att söka bekräftelse för sina fördomar. Och då skulle fler förhoppningsvis utveckla skydd mot den och andra typer av bias. Det finns inga genvägar till kunskap och kvalitet, därför skulle mycket vara vunnet om bara förändringshastigheten i samtidskulturen kunde saktas ner. Anser vi oss inte ha den tiden är vi alla dömda att förr eller senare ersättas av AI, så det borde ligga i allas intresse att inte bara scrolla vidare i en evig jakt på nya saker att reagera på.

Att förstå och undersöka kultur

noreply@blogger.com (Eddy) — Thu, 28 May 2026 15:28:42 +0000

För ett tag sedan publicerades min sjunde lärobok: Att förstå och undersöka kultur. Jag brukar presentera mina böcker här på bloggen (här är en länk till mina sex andra läroböcker: https://flyktlinjer.blogspot.com/2025/04/mina-sex-larobocker-en-presentation.html), men den här våren har varåt lite speciell, så det har dröjt. Men nu så, här kommer först en bild på omslaget.

Den här boken hänger ihop med mitt stora verk om mellanrummen, som jag just nu håller på att föra i hamn. Jag vet ännu inte om eller var den kommer att ges ut, men på något sätt kommer jag att publicera den där boken. Kanske blir det i form av en e-bok, men helst vill jag att det ska bli en tryckt bok.

Så här skriver jag i inledningen till läroboken:

Har man inte ägnat ämnet en tanke tidigare tar man kanske för givet att kultur bara handlar om konst, teater, litteratur och film, men tron att kultur uteslutande handlar om estetiska aspekter av tillvaron, eller att det är något mer eller mindre trivialt, är en villfarelse. Tyvärr är det en ganska vanlig uppfattning. En av mina studenter på det kulturanalytiska utbildningsprogram som jag undervisade på i början av min lärargärning fick till exempel höra av en arbetsförmedlare att det enda jobbet som fanns att söka och som passade utbildningen som hen just blivit klar med var ett jobb på en cirkus. Ambitionen med den här boken är att visa att, hur och varför den synen på kultur en djupt olycklig missuppfattning.
När Winston Churchill, Englands premiärminister under Andra världskriget, fick frågan varför han inte drog in stödet till kulturen, alltså varför han inte kanaliserade alla resurser som fanns till krigsindustrin, lär han ha sagt: Vad har vi då att försvara och kämpa för? Den synen på kultur är värd att uppmärksamma och reflektera över, särskilt när magkänslan säger en att man bör spara in på allt som inte är nödvändigt. För vad är nödvändigt, egentligen? Och hur avgörs en sådan sak? Det som ställer till det (samtidigt som det säger något betydelsefullt om vad kultur är för typ av fenomen) är att föreställningar om vad som är klokt eller nödvändigt i hög grad är kulturellt upprätthållna. För att kunna förstå kultur i den mer antropologiska mening som det handlar om här, är det viktigt att man accepterar och lär sig hantera insikten om att alla som lever i kulturen både påverkas av och påverkar den.
Ett sätt att förstå kultur är att tänka på det som ett slags motsvarighet till vattnet som fiskarna lever i. Just för att det handlar om något som de flesta oftast tar för givet i vardagen blir det osynligt. Det går också att likna kultur vid den mörka materia som en del fysiker forskar om, vilket är ett verkligt fenomen som man behöver räkna med även om man inte kan räkna på det. Skillnaden är att kulturvetare inte alls möts med samma respekt som fysiker eftersom naturvetenskaplig kunskap värderas högre. Vad jag försöker säga med exemplen är att vi människor har makt över kulturen samtidigt som kulturen har makt över oss och vårt sätt att tänka. För att kunna lära sig förstå och skapa kunskap om kultur tvingas man därför på ett eller annat sätt försöka främmandegöra sig för den. Ställa sig utanför den går av förklarliga skäl inte, och det är omöjligt att som forskare försöka vara en fluga på väggen.
Den österrikiske psykologen Sigmund Freud skriver i sin bok Vi vantrivs i kulturen att vi människor lever och plågas under kulturens bojor och menar att detta leder till känslor av alienation, alltså att man inte känner sig hemma eller bekväm med samhällets normer, rådande värderingar och syn på vilka beteenden som är påbjudna och vilka som anses problematiska. Freud diskuterar känslan av konflikt som uppstår inom oss människor när vi tvingas välja mellan våra individuella drifter och de krav som kulturen ställer på oss. Obehaget är en effekt av att kulturen är ett sammanhang som vi människor tvingas ingå i oavsett om vi är överens om premisserna eller ej. Den där känslan kan uppstå överallt, i samhället generellt, på arbetsplatsen och i mer eller mindre privata sammanhang som till exempel en förening, ett kvarter eller en trappuppgång.
En frihetslängtan i ett mänskligt samhälle kan betyda revolt mot en bestående orättvisa och därigenom bli till gagn för en vidare kulturutveckling, vara förenlig med kulturen. Men en sådan längtan kan också vara en rest av den ursprungliga, av kulturen okuvade personligheten och på så sätt bli grunden för kulturfientlighet. (Freud 1995, 48)
Intressant nog tog sociologen Zygmunt Bauman upp frågan igen, i sin bok Vi vantrivs i det postmoderna. Han skriver där om konsekvenserna av den ökade individuella friheten som kännetecknar vår samtid i ännu högre grad än när boken kom ut. Bauman (1999, 10) konstaterar att vantrivseln i det moderna samhälle som Freud skriver om bottnade i en trygghet ”som tolererade alltför lite frihet i strävan efter individuell lycka”, och att vantrivseln i samtiden ”härrör från ett slags frihet i jakten på njutning som tolererar alltför lite individuell trygghet”. Båda iakttagelserna är intressanta och säger något viktigt om kulturen; det handlar inte om antingen eller, utan om en evig strävan efter balans mellan både-och. I sin bok om 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza skriver filosofen Fredrika Spindler om just detta.
Den människa är fri, för Spinoza; som känner sig själv i egenskap av människa, ett ändligt modus bland oändliga modi; den människa är fri för vilken nödvändigheten är förstådd och bejakad, och där den istället för att upplevas som tragisk utgör en källa till utveckling och kraft. (Spindler 2009, 24)
Det faktum att frihet i den bemärkelse vi vanligtvis lägger i det ordet bara är möjlig i ett samhälle är en paradox och sådana är kulturen fylld av. Traditioner är ett exempel på att kultur både kräver underordning och aktiv handling av många människor för att fortsätta existera. Julen firas i många länder och i stora drag är det samma tradition, men den skiljer sig åt på många sätt och på olika ställen, både i hur mycket helgens religiösa inslag betonas, när granen ska kläs, julklapparna delas ut och vilken mat som serveras. Rätter läggs till och plockas bort på det svenska julbordet hela tiden. Och när maten äts i Sverige styrdes dessutom länge av Kalle Anka och hans vänner på TV. Midsommarfirande är en av de mest klassiska traditionerna i Sverige, men det är samtidigt en högtid som firas på olika sätt. I Dalarna firas midsommar i många byar enligt strikta regler för både kläder och vilken dag stången reses, medan människor som firar högtiden på väst- och östkusten har ett mycket friare förhållningssätt.
En illustration av kulturens förmåga att ta sig innanför huden på oss och påverka vårt sätt att tänka och agera är sättet vi talar på. Dialekter, alltså hur orden uttalas, vilken melodi och i viss mån vilka ord man använder, är en aspekt av kultur som är lätt att lägga märke till i möten med någon från en annan del av vårt land. Även om skillnaderna mellan de olika dialekterna inte är lika stor idag brukar det ändå vara möjligt att identifiera varifrån någon kommer genom att lyssna på hur de talar.
Hur man hälsar är ett annat exempel på kultur. Fundera på om du spontant sträcker fram handen och nickar (eller niger, vilket ytterst få gör idag), eller om du sträcker ut armarna och lägger dem runt halsen på personen ifråga när du möter en ny bekantskap. Vissa människor lägger handen på hjärtat och bugar. I Sverige är det inte så vanligt att pussa på kind, vilket för övrigt brukar ge upphov till viss förvirring, för frågan är hur många gånger man ska göra det. Exemplen är triviala, men eftersom ingen undgår eller kan ställa sig utanför kulturen handlar det om en allt annat än trivial faktor i livet och samhället.
En viktig framgångsfaktor i arbetet med att bygga upp förståelse för och utveckla kompetens att studera kultur är insikten om att det handlar om något som präglas mer av görande och blivande än om varande. Kultur är ett sammanhållet fenomen vars olika delaspekter förändras i olika hastighet, vilket gör det till ett komplext och dynamiskt studieobjekt. Genom att utmana sina egna förgivettaganden går det att åtminstone temporärt och glimtvis få syn på konturerna till det dynamiska blivande och den icke-linjära förändring som kultur i hög grad kännetecknas av. Överges bara tanken om att det man söker efter handlar om något som upptäcks på samma sätt som man finner en skatt är mycket vunnet.
Syftet med boken är inte att tala om vad kultur är, utan att hjälpa studenter att förstå vad som krävs av den som vill undersöka olika uttryck för och konsekvenser av kultur – i vardagen, ute i samhället, på arbetsplatser och i organisationer – på sätt som gör fenomenet eller företeelsen rättvisa. Bokens upplägg är tänkt att vara ett stöd i arbetet med att utveckla det självständiga och kritiska förhållningssätt som krävs för att arbetet inte bara ska leda till ett resultat, utan till relevant och användbar kunskap om ämnet, vilket långt ifrån alla studier gör.
Kapitel ett handlar om företeelsen som sådan. Det kapitlet utgör själva navet i boken för där läggs grunden för den förståelse för kultur som är förutsättningen för att kunskapen om ämnet ska bli ändamålsenligt. Kapitel två handlar om arbetet med att skapa en lämplig kunskapsteoretisk grund för undersökningar av kultur, och där förklaras några bra och pedagogiskt tacksamma teorier som kan användas för att analysera det mellanmänskliga fenomen som kultur kan sägas vara. Kapitel tre handlar dels om relationen mellan metod och teori, dels om de mest klassiska metoderna för insamling av olika typer av lämpliga empiriska underlag. Och i det avslutande Kapitel fyra, lyfts blicken och kulturvetenskapens särart och samhällsrelevans diskuteras.

Undervisandets hierarki

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 24 May 2026 05:15:01 +0000

För ganska många år sedan nu började jag tänka på vetande i termer av ett slags hierarki, och i olika texter har jag återkommit till den tanken (här är en länk till den första). Jag ser det som ett pedagogiskt sätt att visa på det faktum att kunskap är något annat än fakta. Vetande är en komplex helhet bestående av information, fakta, kunskap samt bildning, och målet med allt lärande och all kunskapsutveckling är att bli bättre på att ta klokare beslut. Kunskap är något mer än fakta, och strävan efter bildning hjälper en förstå att det handlar om en dynamiskt föränderlig process. Samtidskulturen uppvisar en skriande brist på insikt om dessa saker, vilket leder till att besluten som tas blir sämre och på det sättet fördummas samhället successivt. Och ju längre tiden går utan att problemet uppmärksammas ju snabbare går förflackningen av kunskapen och desto svårare blir det att göra något åt saken.

Det är alltid vanskligt att uttala sig om vad som är hönan och ägget men det är ett faktum att skolan och hela utbildningssystemet idag pressas neråt i vetandets hierarki, mot det som går att kontrollera. Den utvecklingen bottnar i och drivs av villfarelsen att kunskap är det samma som fakta, vilket är djupt olyckligt. För att kunna återupprätta skolan krävs ett helt annat tänkande är det som bygger på New Public Managent. Lärare måste återfå makten över sitt arbete, och för att det ska bli möjligt behöver synen på kunskap förändras. Som det är nu bidrar lärarna till förflackningen av kunskap, vilket är ett mönster som måste brytas. Annars är det bättre att lägga ner hela skolan.

Fakta går att kontrollera och det är dessutom något man kan producera. Därför ligger den kunskapssynen i linje med den produktionslogik som nästlat sig in i skolan via kravet på valfrihet och ekonomiseringen samt juridifieringen av all utbildning. Fakta är möjligt att på ett effektivt sätt överföras i oförändrad form från lärare till elever, men kunskap är som sagt något helt annat. Lärande handlar inte om att minnas och kunna upprepa det lärarna säger eller det man läser i böcker, det tar tid och kvaliteten i utfallet står i direkt relation till mödan man lägger ner i strävan efter att utveckla insikterna. Och eftersom kunskap förvandlas till något annat om den inte står i relation till verkligheten som hela tiden förändras måste vetandet tillåtas vara en komplex och dynamiskt föränderlig helhet.

Om man tänker sig att undervisningen i skolan och den högre utbildningen måste målstyras och kvalitetssäkras har man varken förstått vad kunskap är eller vad lärande handlar om, och därför ser man heller inte problemen med den ökande administration som blir följden av det sättet att tänka och det blir också svårt att förstå varför det är problematiskt att skolan befolkas av allt fler människor som ägnar sin tid åt andra uppgifter än undervisning. I den svenska skola som växte fram under 1900-talet och som sågs som ett fördömde i världen hade lärarna makten, och administrationen bestod av en rektor med pedagogiskt huvudansvar och en studierektor som la schemat, en skolsköterska, en eller ett par vaktmästare och kökspersonal samt kanske någon kurator. Det var allt. Idag är lärarna i minoritet och de tvingas av ett växande antal chefer och administratörer att så snabbt och effektivt som möjligt producera bra betyg, för det är så skolans ledning håller kunderna nöjda och genererar vinst åt aktieägarna.

Så länge synen på kunskap och lärande ser ut som den gör är det omöjligt att höja läraryrkets status, men om fler började tänka på såväl kunskap som undervisning i termer av ett slags hierarki skulle läraryrket förändras i grunden och alla som inte är direkt inblandade i elevernas lärande skulle förvandlas till en onödig kostnad. På det sättet skulle hela utbildningssystemet bli mer kostnadseffektivt, samtidigt som kvaliteten förbättras och läraryrkets förlorade heder återupprättas.

Undervisningens hierarki består av följande nivåer: Informera, Instruera, Förklara, Skapa förutsättningar för självständigt lärande, och slutligen Främja det kritiska och analytiska tänkande som samhällets långsiktiga överlevnad är beroende av. Lärarnas kompetens och kvaliteten i undervisningen handlar om hur högt upp i hierarkin man kan pressa studenterna på högskolan och i viss mån även eleverna i grundskolan och på gymnasiet. Genomgången nedan är inget färdigt system utan en första skiss som jag delar för att komma vidare i mitt eget tänkande.

Informera: För att undervisningen ska fungera krävs att en hel del information kommuniceras, om olika saker. Att kunna förmedla det som behöver sägas, för att elever och studenter ska slippa oroa sig över lärandets praktikaliteter, på ett klart och tydligt sätt, är en viktig förmåga som alla lärare behöver utveckla. En del av lärarkompetensen handlar nämligen om att minska oro och undanröja oklarheter för den som ska lära, för att så mycket energi och fokus som möjligt kan ägnas åt lärandet. Därför är detta en viktig aspekt av all undervisning, men det är bara ett fösta led i den strävan uppåt som krävs för att främja lärande med kunskap som mål.

Instruera: Att undervisa handlar varken om att informera eller instruera, men lika viktigt som det är att kunna informera om saker är det att kunna förmedla tydliga och förståeliga instruktioner, inte minst till examinerande moment. Om informerandet rör undervisningens VAD (praktiska aspekter och förväntningar samt ansvarsfördelning) handlar instruerande om kommunikationen av HUR man som lärande subjekt ska göra för att studierna ska kunna leda till så bra resultat som möjligt. Om läraryrket reduceras till dessa två aspekter är det inte lärare man efterfrågar och anställer, utan utbytbara kuggar i en produktionsanläggning.

Dessa två nivåer i undervisandets hierarki handlar om förutsättningarna för lärande. För att så många som möjligt ska kunna sträva så högt som det går i hierarkin måste grunden som hela bygget vilar på vara stabil, och bra information samt tydliga instruktioner är en viktig del av den där grunden. Och det gäller även i utbildningssystemet som helhet. En fungerande grundskola är förutsättningen för gymnasiet, där grunden för högre studier läggs. Om det inte sker en rörelse uppåt är det dock inte ett utbildningssystem, utan en tillverkningsenhet som producerar tomhet. Därför fokuserar jag nedan på högre utbildning, men tankarna är tillämpbara även på lägre stadier.

Förklara: Det som skiljer studier på högskolan från grundskolan och gymnasiet är att man på universitetet, förutom att lära sig saker måste bygga upp förståelse för vad kunskap är och hur vetande fungerar. Lärarna på högskolan kan därför inte (bara) tala om vad stunderna ska lära sig och visa att de kan. Undervisningen där handlar i hög grad om att förklara hur saker och ting fungerar samt inte minst förmedla förståelse för hur lite vi vet egentligen. Högskolelärarnas viktigaste uppgift är att förklara för studenterna att ansvaret för lärandet helt och hållet ligger på dem. Lärarna på högskolan gör kvalificerade bedömningar av kunskaperna, men det är studenternas skyldighet att visa lärarna vad de kan. Information och instruktioner går att förhålla sig passivt till, men den som tar del av förklaringar måste ta eget ansvar för sin egen förståelse och det kräver interaktion med läraren. Högre studier är inget man får, det är något man gör. Och en del av den kompetens man skaffar sig som student handlar om att själv kunna förklara för andra vad man faktiskt kan.

Skapa förutsättningar för självständigt lärande: Den här nivån av undervisningens hierarki motsvarar bildning i vetandets hierarki (och förklara motsvarar kunskap). Det är den viktigaste nivån och i grund och botten vad all undervisning handlar om. För att kunna skapa förutsättningar för andras lärande måste man själv kunna saker och hela tiden utveckla sina kunskaper, även på andra områden än dem man undervisar. Undervisning handlar således om att aldrig slå sig till ro, om att hela tiden utvecklas, både som lärare och lärande subjekt. Högre utbildning handlar INTE om att överföra fakta så snabbt och effektivt som möjligt, från aktiva lärare till passiva studenter, utan om att röra sig i kunskapens föränderliga landskap TILLSAMMANS med dem som kommer till högskolan för att bedriva självständiga studier. Undervisning på den här nivån handlar alltså i lika hög grad om att hjälpa studenterna förstå att ansvaret för lärandet ligger hos dem, inte hos lärarna, som att själv utveckla ny kunskap. Och om att bedöma resultatet av studenternas arbete, vilket är något helt annat än att producera betyg och examina.

Främja ett kritiskt och analytiskt tänkande: Eftersom studier på högskolan lägger grunden för det lärande och den kunskapsutveckling som kommer sedan, ute i samhället och under resten av livet, är det helt avgörande att man som student utvecklar förmågan, dels att förhålla sig kritisk till den kunskap som dyker upp när man behöver och söker efter den, dels att man kan analysera olika typer av underlag för att på det sättet utveckla ny kunskap på egen hand. Ytterst handlar all undervisning om att främja dessa egenskaper, men det kan bara fungera om lärarna på de olika nivåerna i hela utbildningssystemet förstår att det är detta som undervisning handlar om. Både kunskap, lärande och undervisning är en strävan uppåt, och det är vägen som är målet.

NPM är ett tankesätt som hotar den där uppåtsträvande rörelsen, inte minst eftersom det sättet att se på och organisera skolor och universitet banar väg för AI som skapats för att så snabbt och effektivt som möjligt kunna plocka fram fakta och producera texter. AI är alltså en logisk följd av den syn på kunskap som pressar kunskapen och lärandet neråt i vetandets och undervisningens hierarki. Problemet med AI är att användandet av tekniken oundvikligen leder till att tankeförmågan utarmas. Och om tänkandet delegeras till maskiner behövs ingen skola, och snart inga människor heller.

Den underskattade relationen mellan tid och lärande

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 17 May 2026 05:33:45 +0000

Jag skrev för ett tag sedan en bloggpost som fick titeln: Tidens tand som recensent, men jag känner mig inte riktigt färdig med ämnet. Tid är liksom kultur en öppen fråga utan givet svar, och den typen av frågor dras jag till. Därför blir det en post till på temat tid, om tidens betydelse för kvaliteten i kunskapsutvecklingen och lärandet. Alla känner till uttrycket: Tid är pengar. Det är managementspråk som används för att förföra. Tid kostar inget. Ett mer korrekt sätt att sätta ord på tanken är att tid är en faktor i jakten på profit. Fast då skulle det bli uppenbart att uttrycket används för att motivera nedskärningar och effektiviseringar. När den synen på tid accepteras och blir norm leder det till ökad stress, vilket är lärandets och kunskapsutvecklingens värsta fiende.

Vår syn på och förhållande till tid är på många sätt paradoxalt. Trots att tid är det enda vi har är det den tillgång vi slösar med allra mest. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att tid är det allra mest värdefulla vi människor har. Förståelsen och respekten för dessa saker är tyvärr frustrerande dåligt utvecklad, vilket är djupt olyckligt för med en annan syn på och värdering av den tid som vi människor har till vårt förfogande skulle många av problemen vi brottas med kunna upplösas. Det är till exempel ingen slump att det svenska utbildningssystemet började försämras när skolan öppnades upp för aktieägare som gavs möjligheten att plocka ut vinst från verksamheten.

Tiden som eleverna i det svenska skolsystem som beundrades i hela världen hade till sitt förfogande användes uteslutande till lärande, men när marknadskrafterna tog över kontrollen av skolan förvandlades tiden till något man tjänar pengar på. När skolan marknadiserades började man pressa elever genom systemet, ju fler och ju snabbare, desto bättre; för aktieägarna. Argumentet för att driva skolan som ett företag var att det blir mer effektivt då, och så är det kanske. Men eftersom skattebetalarnas kostnader inte sänks och kvaliteten i allt lärande står i direkt relation till hur mycket tid som lärare och elever ägnar åt att utveckla kunskap, är effektivitet i utbildningssammanhang inte ett mått på kvalitet, tvärtom.

Det faktum att insikten om att tid är den absolut viktigaste faktorn för allt lärande ignoreras i debatten om skolan säger något om kunskapens status i dagens samhälle. Så länge den allmänna uppfattningen är att kunskap och lärande fungerar på samma sätt som tillverkning av bilar längs löpande band, kan och kommer den svenska skolans rykte aldrig att kunna återupprättas. För att ge sken av att man tar problemet med betygsinflation och sjuknade kunskaper på allvar lovar skolföretagens ägare att "se över sina rutiner" och inför nya och mer detaljreglerade system för kvalitetssäkring. Det låter bra och ger föräldrarna som värderar valfrihet högre än kunskap argument för att försvara friskolereformen. Ledarskapet i utbildningssektorn är dock inriktat på målstyrning och resultatredovisning, och betygen är det man konkurrerar med. Att det idag anses både klokt och nödvändigt samt möjligt att utan kvalitetsförlust korta tiden som studenterna ägnar åt högre utbildning, är ett resultat av framgångsrikt lobbyarbete, inte av forskning. Det enda den uppfattningen leder till är att vinsten för ägarna ökar, och tiden som lärarna och eleverna kan ägna åt lärande minskar.

För att kunna förstå något måste man först och främst inse och respektera faktum, att det tar tid att lära sig inse vad kunskap är och vad det innebär att veta något. Och sedan måste man lägga ner den tid som krävs för att lära sig det man vill veta något om. Den kollektiva villfarelsen att det existerar genvägar till kunskap är en viktig förklaring till fördumningen av samhället, vilken inte bara leder till att efterfrågan på politiker som talar mer till känslorna än förnuftet ökar. Bristande förståelse för vad kunskap är och hur lärande fungerar banar även väg för kortsiktiga beslut som riskerar att rasera demokratin och förstöra förutsättningarna för både kunskapsutveckling och liv på den enda plats i hela universum som människor kan leva på.

Den tryckta boken är ett fulländat medium för spridning av tankar mellan människor, som sammanfaller i tid med den mänskliga civilisationens och vetenskapens utveckling. Det är ett långsamt, analogt medium, och just det är dess styrka. Ersätter vi läroböcker med AI och andra digitala lösningar kommer jakten på information och fakta att gå snabbare, men förståelsen för kunskapen unika egenskaper och det lärande som är förutsättningen för att man ska kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut i ett demokratiskt samhälle blir oundvikligen lidande. Det man vinner i tid med AI förlorar man nämligen i kvalitet. Böcker är något man umgås och omger sig med. Och eftertänksam läsning kräver tålamod och förmåga att hålla fokus under längre tid, vilket är akuta bristvaror i dagens samhälle. Det finns helt enkelt inga genvägar till vetande, därför är det faktum att böcker är skrymmande och att det tar tid att läsa inget problem för lärandet, tvärtom är det centrala förutsättningar för kunskapsutvecklingen.

Viktigast för lärandet är dock inte vad man gör, utan vad man INTE gör. Att inte läsa läxor till exempel, vilket en del politiker lockar väljare med, är en till synes trivial sak som får betydelse för kunskapsutvecklingen i vårt land. Den tiden fylls nämligen med något annat, och eftersom vi som lever idag bombarderas med intryck är det lätt att fasta i det eviga flödet av filmer på TicToc eller förlora sig i diskussionstrådarna på X, som drivs av affekt och som föder begär efter mer av samma. Ett tecken i tiden är att försäljningen av (läro)böcker stadigt går neråt, vilket dels indikerar att människor lägger allt mindre tid på läsande av längre och mer komplexa texter, dels innebär att författare håller på att bli ett yrke som handlar allt mindre om skrivande. Idag tar AI över både läsandet och skapandet av de texter som konsumeras i jakten på information och förströelse, vilket är bra för ekonomin, i alla fall på kort sikt, men fullkomligt förödande för lärandet.

Resultatet av det arbete som lärare och forskare utför kan aldrig bli bättre än den tid som finns för att ägna sig åt kärnverksamheten; alltså undervisning och forskning, vilket är arbetsuppgifter som är omöjliga att effektivisera. All tid som INTE läggs på lärande och kunskapsutveckling i utbildningssystemet är således bortkastad, i alla fall om tanken med skolan är att den ska främja lärande och om forskningen är tänkt att leda till ny kunskap. Finns inte tiden att låta läsandet och skrivandet ta den tid det tar går det oundvikligen ut över kvaliteten. Och om den som ska lära känner sig stressad tar det längre tid att förstå och utveckla kunskap som håller hög kvalitet.

Tiden är en konstant i våra liv, som består av ett begränsat antal timmar. Och det finns en rad saker vi måste göra bara för att kunna fortsatta vara vid liv. Sova, till exempel. Vuxenblivande tar den tid det tar, och vid någon punkt tvingas vi inse att åldern tar ut sin rätt. Livet är det som pågår däremellan. Därför spelar det en avgörande roll vad man gör av tiden, alltså vad man fyller tillvaron med.

Forskningsstrategernas gyllene era

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 10 May 2026 06:49:00 +0000

Det har aldrig varit en ambition, men när jag blickar bakåt går det upp för mig att min livsstrategi alltid varit att inte ha någon strategi. Och det sättet att tänka och agera har jag genom åren av studier och egen forskning kommit fram till är klokt. Att vara strategisk handlar nämligen om att sätta upp mål och sedan försöka agera så smart som möjligt för att nå dessa, vilket inte är särskilt intelligent eftersom vi lever i en värld som inte bara förändras snabbt utan dessutom icke-linjärt. Det sättet att tänka leder dessutom till att ens fokus i livet inte bara riktas bort från det som är här och nu, man blir dessutom självcentrerad. Och när allt fler både har tunnelseende och är egoister ökar både den kulturella förändringstakten och konkurrensen, vilket leder till att alla får det svårare att lyckas.

Första gången jag fick frågan: Vad har du för publiceringsstrategi, minns jag inte. Men jag kommer ihåg min reaktion. Vad är det för fråga? Vad spelar det för roll VAR jag som forskare publicerar resultaten av min forskning?! Hur hamnade vi där och hur kunde landets högst utbildade och mest meriterade människor – som ansvarar för kunskapsutvecklingen i vårt land och framtida generationers behov av vetande som håller hög kvalitet – få för sig att den vetenskapliga formen är viktigare än innehållet. För mig som kulturvetare är förändringen intressant att studera, men för mig som forskare är den fullkomligt förödande.

Tvingas man vara strateg är det inte vetenskap man ägnar sig åt. Sökandet efter kunskap handlar inte om att först identifiera luckor i den växande och allt mer vildvuxna djungeln av vetenskapliga publikationer och sedan fylla dessa, vare sig det behövs eller ej. Och om bara den som knäckt publiceringskoden (det vill säga lärt sig skriva på ett sätt som gör att de som granskar texten blir nöjda) räknas som forskare förändras innebörden i det vetenskapliga hantverket. Den som jagar pengar för att kunna producera fler artiklar har sin lojalitet någon annanstans än hos skattebetalarna som investerar i forskningen och den högre utbildningen för kunskapens skull, inte för att hålla igång ett system som allt snabbare och mer effektivt producerar tomhet, samtidigt som ägarna till förlagen som ger ut tidskrifterna skrattar hela vägen till banken.

Jag har länge anat vart Högskolesverige är på väg, men när jag förlorade jobbet blev det uppenbart för mig att forskarkollegiet förlorat makten över definitionen av begreppen kunskap och akademisk kvalitet. Idag är det cheferna, som allt oftare rekryteras från näringslivet, som kontrollerar utvecklingen. Och deras prioriteringar leder till att högskolan inte längre fostrar forskare, utan strateger och karriärister, vilket leder till att avakademiseringen av högskolan accelererar. Det växande antalet chefer reducerar – medvetet eller omedvetet – landets högst utbildade till lydiga redskap för ledningens strävan efter måluppfyllelse. Här under våren, med perspektiv till mitt liv som anställd forskare, har jag kommit till insikt om att det, även om jag hade fått behålla jobbet, bara var en tidsfråga innan jag skulle tvingas välja mellan tryggheten som bor i en fast anställning med hög lön och tillfredsställelsen i att vara fri att fortsätta bedriva den grundforskning om kultur som jag utbildats för.

Det som jag valt att fokusera på och engagera mig för – skapandet av relevant och viktig kunskap samt värnandet av den akademiska kvaliteten – blir i en kulturell miljö där man förväntas tänka strategiskt och tvingas vara resultatorienterad, ett problem, särskilt om man som jag är öppet kritisk till besluten som leder till en allt tydligare avakademisering av högskolan. Paradoxalt nog (för mig som etnolog i alla fall) är det kulturen som vuxit fram i den akademiska världen som får mig att framstå som en motståndare till högskolan och ett hot mot kunskapen. Vetskapen om att det är det fiktiva behovet av fler chefer, allt mer utvecklade och intrikata system för kvalitetssäkring och en snabbt ökande administration som är det verkliga hotet är en klen tröst eftersom det är jag som individ som pekas ut som problemet.

Anledningen till att jag avstod från att skaffa mig en publiceringsstrategi och valde att inte söka några forskningsmedel i konkurrens är att jag insåg att den forskning jag vill bedriva gick att utföra parallellt med undervisningen. Jag trodde naivt nog att det skulle uppskattas, men tvingades den hårda vägen inse att det sättet att tänka och agera istället upplevdes som ett hot mot mina chefers mål och strategier. Där och när lojalitet med makten värderas högre än kunskapskompetens, forskningserfarenhet och omsorg om högskolans akademiska kvaliteter, kommer en sån som jag att betraktas som en anomali, trots att jag inget hellre vill än att göra vad jag kan för att kunskaperna och kompetenserna som jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad ska komma samhället till godo.

Ett viktigt resultat av min forskning är insikten att känslor ofta övertrumfar intellektet (vilket i efterhand används för att förklara varför det var rationellt att agera som man gjorde) och att kulturen har en inneboende tendens att äta strategier till frukost. Men eftersom den typen av vetenskapliga resultat indirekt utmanar strategernas tänkande och chefernas makt spelar det ingen roll hur relevant och värdefull kunskapen kan sägas vara. När känslorna tar över och andra intressen än strävan efter kunskap dikterar villkoren kommer man att skjuta på budbäraren istället för att reflektera över budskapet.

Tanken på att måluppfyllelse är enda sättet att bli lycklig är en villfarelse eftersom lyckan inte ligger i uppfyllda önskningar, utan i tillgång till en mångfald av möjligheter. Och jag har därför bestämt mig för att jag under resten av mitt liv ska fortsätta att vägra tänka och agera som en strateg. Jag kommer så länge jag kan att söka kunskap och förståelse, inte pengar eller publikationer.

Tidens tand, som recensent

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 03 May 2026 06:06:00 +0000

Vi människor har ett begär efter visshet och vill ha det vi önskar oss så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, men det man vill ha är en sak och det man får en helt annan. Vi vet inte alltid vårt bästa och kan suggereras till att tro och känna saker som tidens tand obönhörligen förr eller senare korrigerar. Skapas en hype kring något kommer många att dras till det, men det man tycker om på riktigt är det man återvänder till år efter år. Tidens tand är därför inte bara den bästa recensenten, den mejslar dessutom fram det som är värt att bevara. Tiden fungerar som ett slags kvalitetssystem som dels inte kostar något, dels inte går att manipulera. Det som överlever och fortfarande tilltalar människor år efter år är kvalitet på riktigt. Det som visar sig i topplisteplaceringar och rankingresultat, vilka går att boosta med hjälp av marknadsföring och manipulation, handlar om något annat. Verklig kvalitet är det som fungerar på riktigt och det man faktiskt önskar sig (inte det som går att ge sken av).

Jakten på excellens och fixeringen på den eller det bästa, i kombination med ett allt högre uppdrivet tempo i samhället generellt, får som konsekvens att det växer fram ett fiktivt behov av snabbare och allt mer sofistikerade system för utvärdering av kvalitet och bedömning av kompetens. Och eftersom allt fler får allt svårare, inte bara att stanna upp och tänka efter utan även njuta av det som efterfrågas när man väl har fått det, kommer fokus generellt sett att flyttas, från kvaliteten som sådan (alltså det man vill ha) till resultatet av mätningarna (som är det man får). Kartan blir på det här sättet viktigare än terrängen, och därmed försämras förmågan att uppskatta kvalitet generellt i samhället. Och det tvingar den som vill nå framgång att ägna mer tid och energi åt formen än åt innehållet, vilket får den olyckliga utvecklingen att accelerera. Parallellt med att kvaliteten sjunker i hela samhället försämras förmågan att uppskatta den, vilket driver på degenereringen.

Om det är verklig kvalitet och faktisk excellens vi önskar oss måste vi med andra ord tänka om. Det finns helt enkelt inga genvägar. Den enda kvalitetsfrämjande metod som fungerar på riktigt är tid och tålamod, och det som inte är värt att vänta på borde man fundera på värdet av. Till skillnad från utvärderingsresultat går verklig kvalitet inte att fejka. Kvalitet är som en sufflé, skulle man kunna säga; om det är vad man vill äta måste man vänta och vara där när det händer, annars är det något annat man vill ha, eller i alla fall det man får. Självklart går det att ändra innebörden i ordet och kalla resultatet för sufflé, men det vore självbedrägeri. Så länge maten smakar gott spelar det kanske ingen roll vad man kallar det man äter, men om det är kunskap och akademisk kvalitet man vill ha är jakten på effektivitet och måluppfyllelse, alltså det sättet att tänka kring kvalitet, fullkomligt förödande.

Jag vill likna kunskapskvalitet vid evolutionen som är ett slags kvalitetssystem som likt en termostat reglerar sig själv utan att någon behöver ansvara för systemet. På högskolan där jag tidigare arbetade har man ett system för kvalitet som man är väldigt stolt över, eftersom det är vattentätt och fungerar som en klocka. Problemet är bara att det som systemet genererar är mät- och kontrollerbara resultat, inte kunskap som håller hög akademisk kvalitet. Jag kunde aldrig förlika mig med att fokus i verksamheten riktades mot och allt mer resurser gick till SYSTEMET, och orsaken till det var inte att jag är obstinat utan att konsekvensen av det sättet att organisera arbetet är att kunskapen och dess kvalitet utarmas. Om lärare ska kunna verka som lärare måste de ägna sig åt kunskapsutveckling, vilket tar tid och bara är möjligt om man ostörd kan arbeta fokuserat och målmedvetet med den komplexa uppgift som all undervisning är.

Om man liknar lärande med evolutionen är lärarnas roll att skapa förutsättningarna, och studenterna som kommer till högskolan, för att bedriva självständiga studier på avancerad nivå, är det som kastas ut i och har att överleva i den akademiska miljön. Inser man det förstår man att det inte behövs några SYSTEM för kvalitet, det behövs tillit till professionen, och tid samt möjlighet för både lärare och studenter att prestera på toppen av sin intellektuella förmåga.

Dagens högskola liknar allt mer en potemkinkuliss där rektorer, prefekter, direktörer, kvalitetsansvariga, chefer, administratörer och externa styrelseledamöter solar sig i glansen av universitetens stolta historia. Och eftersom studenterna betraktas som kunder, och uppdraget tolkas som att det handlar om att producera nyckeltal så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, ses lärarna som utbytbara kuggar i det maskineri som förväntas fungera som en klocka – trots att lärande och kunskapsutveckling inte fungerar på det sättet. Och därför är det bara en tidsfråga innan lärarna ersätts med samma algoritmer som allt fler studenter idag använder för att producera de resultat som kvalitetssystemet fokuserar på och utgör garanten för.

Jag vet lika lite som någon annan hur det kommer att gå, men en sak vet jag, och det är att tidens tand kommer att visa oss hur klokt det är att tänka och agera som vi gör för att få den kunskap och kvalitet vi behöver för att kunna skapa förutsättningar för vår egen och livets på jorden överlevnad.