Flyktlinjer

Den underskattade relationen mellan tid och lärande

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 17 May 2026 05:33:45 +0000

Jag skrev för ett tag sedan en bloggpost som fick titeln: Tidens tand som recensent, men jag känner mig inte riktigt färdig med ämnet. Tid är liksom kultur en öppen fråga utan givet svar, och den typen av frågor dras jag till. Därför blir det en post till på temat tid, om tidens betydelse för kvaliteten i kunskapsutvecklingen och lärandet. Alla känner till uttrycket: Tid är pengar. Det är managementspråk som används för att förföra. Tid kostar inget. Ett mer korrekt sätt att sätta ord på tanken är att tid är en faktor i jakten på profit. Fast då skulle det bli uppenbart att uttrycket används för att motivera nedskärningar och effektiviseringar. När den synen på tid accepteras och blir norm leder det till ökad stress, vilket är lärandets och kunskapsutvecklingens värsta fiende.

Vår syn på och förhållande till tid är på många sätt paradoxalt. Trots att tid är det enda vi har är det den tillgång vi slösar med allra mest. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att tid är det allra mest värdefulla vi människor har. Förståelsen och respekten för dessa saker är tyvärr frustrerande dåligt utvecklad, vilket är djupt olyckligt för med en annan syn på och värdering av den tid som vi människor har till vårt förfogande skulle många av problemen vi brottas med kunna upplösas. Det är till exempel ingen slump att det svenska utbildningssystemet började försämras när skolan öppnades upp för aktieägare som gavs möjligheten att plocka ut vinst från verksamheten.

Tiden som eleverna i det svenska skolsystem som beundrades i hela världen hade till sitt förfogande användes uteslutande till lärande, men när marknadskrafterna tog över kontrollen av skolan förvandlades tiden till något man tjänar pengar på. När skolan marknadiserades började man pressa elever genom systemet, ju fler och ju snabbare, desto bättre; för aktieägarna. Argumentet för att driva skolan som ett företag var att det blir mer effektivt då, och så är det kanske. Men eftersom skattebetalarnas kostnader inte sänks och kvaliteten i allt lärande står i direkt relation till hur mycket tid som lärare och elever ägnar åt att utveckla kunskap, är effektivitet i utbildningssammanhang inte ett mått på kvalitet, tvärtom.

Det faktum att insikten om att tid är den absolut viktigaste faktorn för allt lärande ignoreras i debatten om skolan säger något om kunskapens status i dagens samhälle. Så länge den allmänna uppfattningen är att kunskap och lärande fungerar på samma sätt som tillverkning av bilar längs löpande band, kan och kommer den svenska skolans rykte aldrig att kunna återupprättas. För att ge sken av att man tar problemet med betygsinflation och sjuknade kunskaper på allvar lovar skolföretagens ägare att "se över sina rutiner" och inför nya och mer detaljreglerade system för kvalitetssäkring. Det låter bra och ger föräldrarna som värderar valfrihet högre än kunskap argument för att försvara friskolereformen. Ledarskapet i utbildningssektorn är dock inriktat på målstyrning och resultatredovisning, och betygen är det man konkurrerar med. Att det idag anses både klokt och nödvändigt samt möjligt att utan kvalitetsförlust korta tiden som studenterna ägnar åt högre utbildning, är ett resultat av framgångsrikt lobbyarbete, inte av forskning. Det enda den uppfattningen leder till är att vinsten för ägarna ökar, och tiden som lärarna och eleverna kan ägna åt lärande minskar.

För att kunna förstå något måste man först och främst inse och respektera faktum, att det tar tid att lära sig inse vad kunskap är och vad det innebär att veta något. Och sedan måste man lägga ner den tid som krävs för att lära sig det man vill veta något om. Den kollektiva villfarelsen att det existerar genvägar till kunskap är en viktig förklaring till fördumningen av samhället, vilken inte bara leder till att efterfrågan på politiker som talar mer till känslorna än förnuftet ökar. Bristande förståelse för vad kunskap är och hur lärande fungerar banar även väg för kortsiktiga beslut som riskerar att rasera demokratin och förstöra förutsättningarna för både kunskapsutveckling och liv på den enda plats i hela universum som människor kan leva på.

Den tryckta boken är ett fulländat medium för spridning av tankar mellan människor, som sammanfaller i tid med den mänskliga civilisationens och vetenskapens utveckling. Det är ett långsamt, analogt medium, och just det är dess styrka. Ersätter vi läroböcker med AI och andra digitala lösningar kommer jakten på information och fakta att gå snabbare, men förståelsen för kunskapen unika egenskaper och det lärande som är förutsättningen för att man ska kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut i ett demokratiskt samhälle blir oundvikligen lidande. Det man vinner i tid med AI förlorar man nämligen i kvalitet. Böcker är något man umgås och omger sig med. Och eftertänksam läsning kräver tålamod och förmåga att hålla fokus under längre tid, vilket är akuta bristvaror i dagens samhälle. Det finns helt enkelt inga genvägar till vetande, därför är det faktum att böcker är skrymmande och att det tar tid att läsa inget problem för lärandet, tvärtom är det centrala förutsättningar för kunskapsutvecklingen.

Viktigast för lärandet är dock inte vad man gör, utan vad man INTE gör. Att inte läsa läxor till exempel, vilket en del politiker lockar väljare med, är en till synes trivial sak som får betydelse för kunskapsutvecklingen i vårt land. Den tiden fylls nämligen med något annat, och eftersom vi som lever idag bombarderas med intryck är det lätt att fasta i det eviga flödet av filmer på TicToc eller förlora sig i diskussionstrådarna på X, som drivs av affekt och som föder begär efter mer av samma. Ett tecken i tiden är att försäljningen av (läro)böcker stadigt går neråt, vilket dels indikerar att människor lägger allt mindre tid på läsande av längre och mer komplexa texter, dels innebär att författare håller på att bli ett yrke som handlar allt mindre om skrivande. Idag tar AI över både läsandet och skapandet av de texter som konsumeras i jakten på information och förströelse, vilket är bra för ekonomin, i alla fall på kort sikt, men fullkomligt förödande för lärandet.

Resultatet av det arbete som lärare och forskare utför kan aldrig bli bättre än den tid som finns för att ägna sig åt kärnverksamheten; alltså undervisning och forskning, vilket är arbetsuppgifter som är omöjliga att effektivisera. All tid som INTE läggs på lärande och kunskapsutveckling i utbildningssystemet är således bortkastad, i alla fall om tanken med skolan är att den ska främja lärande och om forskningen är tänkt att leda till ny kunskap. Finns inte tiden att låta läsandet och skrivandet ta den tid det tar går det oundvikligen ut över kvaliteten. Och om den som ska lära känner sig stressad tar det längre tid att förstå och utveckla kunskap som håller hög kvalitet.

Tiden är en konstant i våra liv, som består av ett begränsat antal timmar. Och det finns en rad saker vi måste göra bara för att kunna fortsatta vara vid liv. Sova, till exempel. Vuxenblivande tar den tid det tar, och vid någon punkt tvingas vi inse att åldern tar ut sin rätt. Livet är det som pågår däremellan. Därför spelar det en avgörande roll vad man gör av tiden, alltså vad man fyller tillvaron med.

Forskningsstrategernas gyllene era

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 10 May 2026 06:49:00 +0000

Det har aldrig varit en ambition, men när jag blickar bakåt går det upp för mig att min livsstrategi alltid varit att inte ha någon strategi. Och det sättet att tänka och agera har jag genom åren av studier och egen forskning kommit fram till är klokt. Att vara strategisk handlar nämligen om att sätta upp mål och sedan försöka agera så smart som möjligt för att nå dessa, vilket inte är särskilt intelligent eftersom vi lever i en värld som inte bara förändras snabbt utan dessutom icke-linjärt. Det sättet att tänka leder dessutom till att ens fokus i livet inte bara riktas bort från det som är här och nu, man blir dessutom självcentrerad. Och när allt fler både har tunnelseende och är egoister ökar både den kulturella förändringstakten och konkurrensen, vilket leder till att alla får det svårare att lyckas.

Första gången jag fick frågan: Vad har du för publiceringsstrategi, minns jag inte. Men jag kommer ihåg min reaktion. Vad är det för fråga? Vad spelar det för roll VAR jag som forskare publicerar resultaten av min forskning?! Hur hamnade vi där och hur kunde landets högst utbildade och mest meriterade människor – som ansvarar för kunskapsutvecklingen i vårt land och framtida generationers behov av vetande som håller hög kvalitet – få för sig att den vetenskapliga formen är viktigare än innehållet. För mig som kulturvetare är förändringen intressant att studera, men för mig som forskare är den fullkomligt förödande.

Tvingas man vara strateg är det inte vetenskap man ägnar sig åt. Sökandet efter kunskap handlar inte om att först identifiera luckor i den växande och allt mer vildvuxna djungeln av vetenskapliga publikationer och sedan fylla dessa, vare sig det behövs eller ej. Och om bara den som knäckt publiceringskoden (det vill säga lärt sig skriva på ett sätt som gör att de som granskar texten blir nöjda) räknas som forskare förändras innebörden i det vetenskapliga hantverket. Den som jagar pengar för att kunna producera fler artiklar har sin lojalitet någon annanstans än hos skattebetalarna som investerar i forskningen och den högre utbildningen för kunskapens skull, inte för att hålla igång ett system som allt snabbare och mer effektivt producerar tomhet, samtidigt som ägarna till förlagen som ger ut tidskrifterna skrattar hela vägen till banken.

Jag har länge anat vart Högskolesverige är på väg, men när jag förlorade jobbet blev det uppenbart för mig att forskarkollegiet förlorat makten över definitionen av begreppen kunskap och akademisk kvalitet. Idag är det cheferna, som allt oftare rekryteras från näringslivet, som kontrollerar utvecklingen. Och deras prioriteringar leder till att högskolan inte längre fostrar forskare, utan strateger och karriärister, vilket leder till att avakademiseringen av högskolan accelererar. Det växande antalet chefer reducerar – medvetet eller omedvetet – landets högst utbildade till lydiga redskap för ledningens strävan efter måluppfyllelse. Här under våren, med perspektiv till mitt liv som anställd forskare, har jag kommit till insikt om att det, även om jag hade fått behålla jobbet, bara var en tidsfråga innan jag skulle tvingas välja mellan tryggheten som bor i en fast anställning med hög lön och tillfredsställelsen i att vara fri att fortsätta bedriva den grundforskning om kultur som jag utbildats för.

Det som jag valt att fokusera på och engagera mig för – skapandet av relevant och viktig kunskap samt värnandet av den akademiska kvaliteten – blir i en kulturell miljö där man förväntas tänka strategiskt och tvingas vara resultatorienterad, ett problem, särskilt om man som jag är öppet kritisk till besluten som leder till en allt tydligare avakademisering av högskolan. Paradoxalt nog (för mig som etnolog i alla fall) är det kulturen som vuxit fram i den akademiska världen som får mig att framstå som en motståndare till högskolan och ett hot mot kunskapen. Vetskapen om att det är det fiktiva behovet av fler chefer, allt mer utvecklade och intrikata system för kvalitetssäkring och en snabbt ökande administration som är det verkliga hotet är en klen tröst eftersom det är jag som individ som pekas ut som problemet.

Anledningen till att jag avstod från att skaffa mig en publiceringsstrategi och valde att inte söka några forskningsmedel i konkurrens är att jag insåg att den forskning jag vill bedriva gick att utföra parallellt med undervisningen. Jag trodde naivt nog att det skulle uppskattas, men tvingades den hårda vägen inse att det sättet att tänka och agera istället upplevdes som ett hot mot mina chefers mål och strategier. Där och när lojalitet med makten värderas högre än kunskapskompetens, forskningserfarenhet och omsorg om högskolans akademiska kvaliteter, kommer en sån som jag att betraktas som en anomali, trots att jag inget hellre vill än att göra vad jag kan för att kunskaperna och kompetenserna som jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad ska komma samhället till godo.

Ett viktigt resultat av min forskning är insikten att känslor ofta övertrumfar intellektet (vilket i efterhand används för att förklara varför det var rationellt att agera som man gjorde) och att kulturen har en inneboende tendens att äta strategier till frukost. Men eftersom den typen av vetenskapliga resultat indirekt utmanar strategernas tänkande och chefernas makt spelar det ingen roll hur relevant och värdefull kunskapen kan sägas vara. När känslorna tar över och andra intressen än strävan efter kunskap dikterar villkoren kommer man att skjuta på budbäraren istället för att reflektera över budskapet.

Tanken på att måluppfyllelse är enda sättet att bli lycklig är en villfarelse eftersom lyckan inte ligger i uppfyllda önskningar, utan i tillgång till en mångfald av möjligheter. Och jag har därför bestämt mig för att jag under resten av mitt liv ska fortsätta att vägra tänka och agera som en strateg. Jag kommer så länge jag kan att söka kunskap och förståelse, inte pengar eller publikationer.

Tidens tand, som recensent

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 03 May 2026 06:06:00 +0000

Vi människor har ett begär efter visshet och vill ha det vi önskar oss så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, men det man vill ha är en sak och det man får en helt annan. Vi vet inte alltid vårt bästa och kan suggereras till att tro och känna saker som tidens tand obönhörligen förr eller senare korrigerar. Skapas en hype kring något kommer många att dras till det, men det man tycker om på riktigt är det man återvänder till år efter år. Tidens tand är därför inte bara den bästa recensenten, den mejslar dessutom fram det som är värt att bevara. Tiden fungerar som ett slags kvalitetssystem som dels inte kostar något, dels inte går att manipulera. Det som överlever och fortfarande tilltalar människor år efter år är kvalitet på riktigt. Det som visar sig i topplisteplaceringar och rankingresultat, vilka går att boosta med hjälp av marknadsföring och manipulation, handlar om något annat. Verklig kvalitet är det som fungerar på riktigt och det man faktiskt önskar sig (inte det som går att ge sken av).

Jakten på excellens och fixeringen på den eller det bästa, i kombination med ett allt högre uppdrivet tempo i samhället generellt, får som konsekvens att det växer fram ett fiktivt behov av snabbare och allt mer sofistikerade system för utvärdering av kvalitet och bedömning av kompetens. Och eftersom allt fler får allt svårare, inte bara att stanna upp och tänka efter utan även njuta av det som efterfrågas när man väl har fått det, kommer fokus generellt sett att flyttas, från kvaliteten som sådan (alltså det man vill ha) till resultatet av mätningarna (som är det man får). Kartan blir på det här sättet viktigare än terrängen, och därmed försämras förmågan att uppskatta kvalitet generellt i samhället. Och det tvingar den som vill nå framgång att ägna mer tid och energi åt formen än åt innehållet, vilket får den olyckliga utvecklingen att accelerera. Parallellt med att kvaliteten sjunker i hela samhället försämras förmågan att uppskatta den, vilket driver på degenereringen.

Om det är verklig kvalitet och faktisk excellens vi önskar oss måste vi med andra ord tänka om. Det finns helt enkelt inga genvägar. Den enda kvalitetsfrämjande metod som fungerar på riktigt är tid och tålamod, och det som inte är värt att vänta på borde man fundera på värdet av. Till skillnad från utvärderingsresultat går verklig kvalitet inte att fejka. Kvalitet är som en sufflé, skulle man kunna säga; om det är vad man vill äta måste man vänta och vara där när det händer, annars är det något annat man vill ha, eller i alla fall det man får. Självklart går det att ändra innebörden i ordet och kalla resultatet för sufflé, men det vore självbedrägeri. Så länge maten smakar gott spelar det kanske ingen roll vad man kallar det man äter, men om det är kunskap och akademisk kvalitet man vill ha är jakten på effektivitet och måluppfyllelse, alltså det sättet att tänka kring kvalitet, fullkomligt förödande.

Jag vill likna kunskapskvalitet vid evolutionen som är ett slags kvalitetssystem som likt en termostat reglerar sig själv utan att någon behöver ansvara för systemet. På högskolan där jag tidigare arbetade har man ett system för kvalitet som man är väldigt stolt över, eftersom det är vattentätt och fungerar som en klocka. Problemet är bara att det som systemet genererar är mät- och kontrollerbara resultat, inte kunskap som håller hög akademisk kvalitet. Jag kunde aldrig förlika mig med att fokus i verksamheten riktades mot och allt mer resurser gick till SYSTEMET, och orsaken till det var inte att jag är obstinat utan att konsekvensen av det sättet att organisera arbetet är att kunskapen och dess kvalitet utarmas. Om lärare ska kunna verka som lärare måste de ägna sig åt kunskapsutveckling, vilket tar tid och bara är möjligt om man ostörd kan arbeta fokuserat och målmedvetet med den komplexa uppgift som all undervisning är.

Om man liknar lärande med evolutionen är lärarnas roll att skapa förutsättningarna, och studenterna som kommer till högskolan, för att bedriva självständiga studier på avancerad nivå, är det som kastas ut i och har att överleva i den akademiska miljön. Inser man det förstår man att det inte behövs några SYSTEM för kvalitet, det behövs tillit till professionen, och tid samt möjlighet för både lärare och studenter att prestera på toppen av sin intellektuella förmåga.

Dagens högskola liknar allt mer en potemkinkuliss där rektorer, prefekter, direktörer, kvalitetsansvariga, chefer, administratörer och externa styrelseledamöter solar sig i glansen av universitetens stolta historia. Och eftersom studenterna betraktas som kunder, och uppdraget tolkas som att det handlar om att producera nyckeltal så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, ses lärarna som utbytbara kuggar i det maskineri som förväntas fungera som en klocka – trots att lärande och kunskapsutveckling inte fungerar på det sättet. Och därför är det bara en tidsfråga innan lärarna ersätts med samma algoritmer som allt fler studenter idag använder för att producera de resultat som kvalitetssystemet fokuserar på och utgör garanten för.

Jag vet lika lite som någon annan hur det kommer att gå, men en sak vet jag, och det är att tidens tand kommer att visa oss hur klokt det är att tänka och agera som vi gör för att få den kunskap och kvalitet vi behöver för att kunna skapa förutsättningar för vår egen och livets på jorden överlevnad.

Drömmen att "slippa" tänka blir vår död, på ett eller annat sätt

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 26 Apr 2026 06:46:00 +0000

En av samtidens mest avgörande frågor rör AI. Utgör tekniken ett allvarligt hot eller är det en fantastisk möjlighet? Mycket talar för att frågan är felställd. Om AI är en möjlighet eller kan bli ett hot beror nämligen på en lång rad, delvis okända faktorer. Konsekvenserna av det ena eller andra utfallet är dessutom inte symmetriska: skulle AI visa sig vara en möjlighet fortsätter allt som vanligt, men om den digitala tekniken faktiskt utgör ett hot betyder det att allt skulle förändras till oigenkännlighet. Ingen är betjänt av alarmism, men eftersom det finns evidensbaserade skäl till oro och det är så pass mycket som står på spel är det inte orimligt att lägga bevisbördan hos de som påstår att AI-utvecklingen inte är förknippad med några som helst hot. Den slutsatsen landar i alla fall jag i efter att ha läst boken: If Anyone Builds It, Everyone Dies. The Case Against Superintelligent AI.

Författarna är ledare för Machine Intelligence Reserch Insitute, och har i över 20 år arbetat med olika aspekter av AI. MIRI var tidiga med att förutspå att AI, förutsatt att teknikutvecklingen fortsätter på den inslagna vägen, någon gång i framtiden kommer att nå den potential som i boken benämns superintelligens. Utgångspunkten för Eliezer Yudkowsky och Nate Soares är att ingen vet när den artificiella intelligens som idag utvecklas i en svindlande hastighet kan sägas ha uppnått den kapaciteten. De argumenterar dock, med utgångspunkt i sin långa erfarenhet av forskning om AI, för att det finns otvetydiga belägg för att om AI skulle utveckla superintelligens innebär det slutet för mänskligheten.

Boken är inte en kritik mot AI, kritiken riktas istället mot en del av drivkrafterna bakom utvecklingen. Yudkowsky och Soares hävdar heller inte att det är kört, och förutspår ingen apokalyps. Men om teknikutvecklingen fortsätter att drivas på med hjälp av de argument som idag är vanliga – som ofta går ut på att om vi inte gör det kommer någon annan att göra det – menar författarna att risken är överhängande att mänskligheten kommer att ångra sig först när det är försent.

Yudkowsky och Soares är tydliga med att förutsägelser är svåra att göra, men pekar samtidigt på att det finns gott om otvetydiga fakta rörande framtiden. Köper man en lott, till exempel, är sannolikheten att man inte vinner storvinsten mycket nära 100 procent. Och släpper man en isbit i en kastrull med kokande vatten är det visserligen svårt att förutsäga exakt hur de olika molekylerna kommer att röra sig, men det är helt säkert att isbiten kommer att smälta. Det handlar inte om att konstruera detaljerade berättelser om precis vad som kommer att hända, utan om att identifiera och peka på förutsättningarna för olika scenarios. Utvecklingen av flyget till exempel, visste man var fysiskt möjligt långt innan någon började konstruera flygplan, därför var det i efterhand enkelt att se att och hur det bara var en tidsfråga innan någon skulle lyckas.

Förutsägelsen som diskuteras i boken bygger på befintlig forskning om den typen av superintelligens som utvecklingen av AI siktar mot och vilka risker detta är förknippat med. Att AI-företag kommer att fortsätta utmana gränserna för vad som är möjligt är närmast ett slags naturlag, och det utgör en viktig del av risken. Ingen vet den exakta sannolikheten för att allt slutar i katastrof, men författarna till boken har i alla fall övertygat mig om att det finns en risk för det, och även om den är liten är den värd att ta på allvar med tanke på att konsekvenserna kan visa sig vara irreversibla.

Jag betraktar boken framförallt som en uppmaning till eftertänksamhet och håller med författarna om att det bör satsas mer resurser på att undersöka riskerna med en superintelligent AI redan nu, innan det (kanske) visar sig vara försent. Redan 2003 identifierade Yudkowsky genom egen forskning farorna som pekas på i boken, men eftersom negativa resultat är svårare att få gehör för än positiva nyheter har det visat sig vara svårt att nå ut med den här typen av farhågor, vilket fått som konsekvens att varken grunderna för hoten eller möjligheterna diskuterats.

En av de största behållningarna med läsningen är att Yudkowsky och Soares visar prov på god pedagogisk förmåga när de förklarar hur tekniken fungerar. En sak rörande AI som jag tror att många inte förstår är att utvecklingen inte bygger på design, utan på ett slags evolution, vilket skiljer generativ AI från andra mjukvaror. AI är ”grown, not crafted”, skriver författarna. Och detta gör att skaparna av tekniken bara kan förstå processen som leder fram till AI, men inte vad som pågår inne i det artificiella medvetande som växer fram. Det ingenjörerna bidrar med är algoritmerna som kontrollerar och rättar eller ger feed-back på de svar som genereras. Träningen av AI bygger på kontinuerliga utvärderingar av de olika sätt som AIn använder för att lösa problemen, vilket dels gör intelligensen mer intelligent, dels mer autonom.

Att utrusta AI med en egen intention eller vilja har visat sig vara en effektiv strategi för att göra tekniken mer intelligent. Men eftersom förmågan är artificiell liknar sättet den ”tänker” på inte mänsklig intelligens, vilket gör att resultatet av dess intentioner inte kan garanteras ligga i mänsklighetens intresse. Viljan som AIn behöver för att fungera, i kombination med förmågan att agera autonomt, tvingar ingenjörerna att säkerställa att den artificiella intelligensen vill samma saker som sina ägare. Och detta har visat sig vara oerhört svårt. Anledningen till det är just att tekniken inte är designad utan har vuxit fram i en iterativ, evolutionär process som per definition är öppen och oförutsägbar. När datorerna blir större, snabbare och får bättre prestanda växer problemen med att övervaka processerna och då blir det ännu svårare att garantera att AIn inte går sin egen outgrundliga väg.

Eftersom AI med tiden visat allt fler tecken på att självsvåldigt ta beslut som går på tvärs mot ingenjörernas avsikter – och till och med har förmåga att ljuga för att dölja sina verkliga intentioner – menar författarna att utvecklingen av tekniken behöver stoppas eller i alla fall regleras för att försöka förhindra att den artificiella intelligensen når den punkt som bokens titel anspelar på. Det är enkelt att föreställa sig att och hur det inte ligger i en superintelligens intresse att jorden befolkas av människor som kontrollerar alla tillgängliga resurser. Det är bara att titta på vilka hänsyn som människan tar till jordens ekosystem i sin jakt på lycka och tillfredställelse för egen del.

Många tänker sig att scenariot är att maskinerna förgör mänskligheten genom att ta död på oss, men det är troligare att det går för oss som för hästarna när de ersattes med mekaniska transportmedel och därigenom förvandlades till husdjur hållna för nöjes skull, vilket minskade antalet drastiskt. En framtida superintelligens kommer troligen att vilja ha tillgång till så mycket materia och energi som möjligt för att tillfredsställa sina egna syften, och det är denna vilja i kombination med autonomin och svårigheten att garantera artificiella intelligensers välvilja som utgör hotet.

Ett annat argument för oron är det faktum att datorsäkerhet har visat sig vara ett notoriskt problem som ingen kommit i närheten av att lösa. Säkerhetssystemen som används idag bygger på att göra det svårare att knäcka dem, vilket innebär att systemen som skulle kunna förhindra att en AI som utvecklat superintelligens tar över går att hacka. Särskilt av en superintelligent AI som både kan arbeta snabbare och har kapacitet att attackera systemen på mer okonventionella sätt än en mänsklig ingenjör kan föreställa sig. Slutsatsen som författarna drar är att AI-entusiasterna inte respekterar problemen och riskerna tillräckligt mycket för att det ska kunna gå att känna sig säker.

Med utgångspunkt i existerande kunskaper och autentiska exempel på hot argumenterar författarna för, att om en superintelligent AI skulle utvecklas finns inget som vi människor kan göra för att försvara våra egna intressen. Även om de olika scenarios som skissas på i boken är utförligt beskrivna och trots att alla slutar med att mänskan förlorar, är boken inte en undergångsskildring. Som läsare lämnas man i alla fall inte med slutsatsen att allt är kört. Det handlar dock enligt författarna om att navigera klokt i gapet mellan före och efter. Till skillnad från när människan konstruerade atombomben finns det nämligen inget efter, ingen tid eller möjlighet för någon eftertänksamhetens kranka blekhet. I samma stund som AI utvecklar förmågan till superintelligens verkar en hel del i alla fall tala för att mänskligheten har försatt sin chans.

En av Yudkowsky och Soares viktigaste poänger är att AI-forskningen inte på långa vägar är en lika mogen forskningsdisciplin som mer klassisk vetenskap. Utvecklingen går dessutom ofattbart snabbt, och utsikterna om framtida ekonomiska vinster är därtill enorma. Det är en mix som borde få alla kloka människor att i alla fall stanna upp och tänka efter. Men istället gör allt fler vad de kan för att hänga med i utvecklingen, vilket resulterar i att förändringshastigheten ökar ytterligare.

Nobelpristagaren Geoffrey Hinton, som kallats den artificiella intelligensens gudfader, uppskattar risken för att AI kan komma att utveckla superintelligens till åtminstone 10 procent, men han har också sagt att han egentligen tror att risken är mycket större än så men att han hänvisar till den lägre siffran för att undvika att avfärdas som alarmist. Det är i sig en risk, för om de som har kunskap om och förståelse för tekniken inte vågar förmedla sina insikter till politiker och allmänhet, kan det mycket väl vara försent att göra något den dagen när det eventuellt visar sig att det ligger något i de farhågor som diskuteras i boken. Detta att forskare och andra som sitter inne med de bästa kunskaperna ser sig tvingade att tona ner riskerna för att kunna bli tagna på allvar säger något om vilka känslor som investerats i tekniken, vilket utgör ett slags indirekt risk. Och det faktum att alla världens investerare håller andan inför varje ny rapport från Nvidia gör inte risken mindre.

Yudkowsky och Soares påpekar att alla inte måste vara överens om alla detaljer för att kunna göra något konstruktivt. Om det vore så att bara människor som är ense om allt kan och får agera tillsammans skulle det innebära att mänsklighetens förmåga att göra vad som står i dess makt för att skydda allas gemensamma intressen hämmas. Det enda man behöver vara överens om, menar författarna, är dels att om AI utvecklar superintelligens finns det gott om tecken på att vår framtid är hotat, dels om att förutsättningen för fortsatt debatt rörande alla andra saker är att AI förhindras att göra just det.

Med hänvisning C. S. Lewis, som under kalla kriget skrev om sin upplevelse av att leva under hotet om kärnvapenkrig, pekar Yudkowsky och Soares på att rädsla och underlåtenhet att göra vad man kan, både som individ och samhälle, inte är vägen fram. Vi är alla dömda att fortsätta leva våra liv, oavsett hur världsläget ser ut. Att peka på behovet av fler och bättre undersökningar om vilka potentiella risker vi utsätter oss för genom att bara fortsätta som förut är motsatsen till att vara alarmist. Kört är det nämligen bara om och när vi ger upp och kapitulerar. Så länge det finns liv finns det het enkelt hopp.

Boken går att läsa på olika sätt, men jag som etnolog läser den både som en intressant genomgång av kunskapsläget rörande AI och som en uppmaning till alla att skaffa sig kunskaper om kultur och det unikt mänskliga och utveckla sin kritiska förmåga. Än så länge är vi människor mer intelligenta och kan använda AI som ett slags slav, vilket är en inställning som en del har. Men om vi inte värdesätter våra egna kognitiva kompetenser mer blir det svårt att hindra till och med algoritmer som ännu inte utvecklat superintelligens från att ta över; inte på grund av teknikens överlägsenhet utan för att människor ger upp och lämnar walk-over.

If Anyone Builds It, Everyone Dies. The Case Against Superintelligent AI

Eliezer Yudkowsky & Nate Soares

Skolans viktigaste uppgift: att bekämpa dumheten

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 19 Apr 2026 06:40:00 +0000

Vi är på tok för fixerade vid mätbara resultat och ägnar alldeles för mycket tid åt att konkurrera med varandra om vem som är bäst. Även om det där sättet att tänka och agera i grund och botten är mänskligt, och trots att det säker varit en fördel rent evolutionärt, menar jag att vi är i skriande behov av att lära oss skilja det som gynnar det mänskliga genomets överlevnad från det som är bra för oss som lever här och nu. Och produktionslogiken – den generella jakten på effektivisering och personliga konkurrensfördelar, som vuxit fram i vårt moderna samhälle – är definitivt inte bra för livet på jorden. Jakten på excellens och efterfrågan på den eller det bästa i alla sammanhang riktar fokus från den större bilden och gör det svårt att se vart vi är på väg, vilket leder till att konsekvenserna av våra handlingar och vårt sätt att tänka fördunklas.

En vanlig reaktion på det jag påstår här inledningsvis, eller när jag kritiserar sättet som forskningen och den högre utbildningen organiseras på, är: "Det var inte bättre förr, och hur skulle vi göra och tänka annars?!" Just den reaktionen ser jag både som grundproblemet och som ett slags definition av dumhet. Tror man att vi människor saknar makt över sammanhangen vi lever och verkar i, alltså att vi okritiskt måste acceptera och anpassa oss efter det som sker, är man del av problemet, inte lösningen. Majoriteten, brukar man säga, tror att de själva är bättre än de flesta, vilket faller på sin egen orimlighet. Även om det är svårt att acceptera tanken på att man kanske inte är smartare än andra menar jag att vi alla har en skyldighet att ägna mycket mer tid och energi än vad som är fallet idag åt att lära oss förstå och bekämpa dumheten som sprider sig snabbt i vårt samhälle idag.

Skolans uppgift är inte att producera betyg utan att lägga grunden för samhällsmedborgarnas livslånga lärande och bygga upp förståelse för kunskapens karaktär och betydelse för demokratin. En konsekvens av det jag skriver om inledningsvis är att dagens utbildningssystem problematiskt nog lägger allt mindre tid och fokus på dessa saker. Lärarnas uppdrag har successivt förskjutits, från att fokusera på kunskap och lärande till att idag handla om kostnadseffektiv produktion av mätbara resultat, vilket gör att elever som inte anser att de får de betyg de förtjänar obegripligt nog anser det vara betygsättande lärares fel. Och eftersom skolorna dels konkurrerar om eleverna med hjälp av betyg, dels praktiserar individuell lönesättning, är det som att be om betygsinflation och en generell förflackning av kunskapen i hela samhället, vilket eldar på fördumningen.

Elever som går i en sådan skola lär sig inte vad kunskap är och utvecklar inte förståelse för vad det innebär, dels att lära sig något, dels att visa andra vad man faktiskt kan. I förlängningen får därför högskolorna allt svårare att skapa förutsättningar för högre utbildning. Och det problemet blir inte mindre av att lärosätenas ekonomi kopplats samman med produktionen av betyg och examina. Dumheten som det borde vara skolans uppgift att försöka bekämpa håller med andra ord på att institutionaliseras. Problematiskt nog "löses" alla dessa problem med tydligare krav på och mer kontroll, av lärarna.

Produktions-, konkurrens- och effektiviseringsfixerigen har i kombination med jakten på excellens blivit det nya normala. Därmed kommer all kritik mot systemet som sådant att uppfattas som ett hot mot individerna som har makt i och identifierar sig med det. Och eftersom människor som känner sig tvingade att bevaka sin position i hierarkin får svårt att förhålla sig objektivt till kritik som riktas mot systemet, finns en uppenbar risk att dumheten generellt sett växer och sprider sig i samhället som helhet. Om skolan ska kunna bekämpa det problemet, som kan sägas vara alla andra problems moder, är det inte fler riktade krav, bättre chefer och mer utvecklade system för kvalitet som behövs, utan en helt annan syn på vad som är skolans uppdrag.

Så länge vi inte gör upp med tanken på att det viktigaste är att eleverna och deras föräldrar får välja skola kommer dumheten att växa i vårt land, och då är det bara en tidsfråga innan demokratin dör. Och när det är ett faktum behövs ingen skola längre. Är man inte intresserad av att lära sig saker kan ingen skola i världen ändra på det, och är man intresserad av och motiverad att utveckla kunskap spelar det ingen roll vilken skola man går på. Elevernas och studenternas personliga ansvar för sitt eget lärande och kunskapen de väljer att lita på och omsätta i handling, menar jag att vi måste betona på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag. Kunskapskvaliteten står och faller med tiden och engagemanget som individerna lägger ner, den påverkas bara marginellt av lärare.

Jag är övertygad om att prefekten och rektorn som valde att offra mig för att få sin budget i balans gjorde det av övertygelse om att det var bra för högskolan, men eftersom forskning och högre utbildning inte handlar om att försvara enskilda lärosätens ekonomi, utan att att värna förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling generellt, banar chefernas tänkande och agerande väg för den dumhet jag vigt mitt liv åt att bekämpa.

Om mindre än hundra dagar är jag fri från både inkompetenta chefer och den livegenskap som politikerna tvingar arbetsförmedlingen och a-kassan att se till att alla arbetslösa hålls i. Tiden fram till dess ägnar jag åt att slipa på mina argument, utveckla mina kunskaper och driva opinion för ett utbildningssystem vars uppdrag är att bekämpa dumheten som sprider sig och hotar att förgöra den enda plats i hela universum som vi människor kan leva på.

Skattebetalarnas investering i (mig och min) utbildning

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 12 Apr 2026 07:37:00 +0000

När jag började studera på högskolan på 1990-talet och ansökte om studiemedel såg jag lånet både som en förutsättning och en investering för framtiden. Och när jag tänker tillbaka på mina sex år på Göteborgs universitet, där jag läste så många kurser som möjligt inom hum/sam, med etnologi som huvudämne, är det med glädje och tacksamhet. Även om jag inte hade blivit antagen som doktorand vid Umeå universitet (och därmed fick lön för att fortsätta göra det jag älskade, alltså studera och utveckla kunskap) hade jag vaken ångrat studieskulden eller åren som student. Inte ens om det blivit som jag trodde, att jag skulle få betala ett slags akademikerskatt om 4 procent av min inkomst tills jag gick i pension, hade jag grämt mig över att jag tog det där lånet. Jag utbildade mig nämligen inte till något speciellt, det var möjligheten att få studera som lockade, och den lockelsen har inte blivit mindre med åren, tvärtom. En viktig anledning till att jag inte saknar anställningen som lektor på Högskolan Väst är att arbetsgivaren varken satte värde på min önskan att lära och utvecklas, eller uppskattade min erfarenhet, mina kompetenser och mitt engagemang för akademisk frihet och kunskapskvalitet.

Länge trodde jag att det skulle vara omöjligt att betala tillbaka lånet innan jag gick i pension, men för några år sedan gjorde jag faktiskt min sista inbetalning. Och det är jag enormt glad för idag, det innebär nämligen 2000 kronor mindre i fasta utgifter. Även om jag har betalat tillbaka min skuld till staten känner jag stor tacksamhet gentemot skattebetalarna som finansierade både mina doktorandstudier och meriteringen till docent.

Ett sätt att se på arbetslösheten är att jag nu går på bidrag igen. Skillnaden mellan studiebidraget som jag fick på 1990-talet och den a-kassa jag får nu är dock enorm. Som student ägde jag min tid och var betrodd att göra det jag ansåg var bäst för mig och min framtid, trots att jag då saknade utbildning. Även om jag idag är docent och har närmare 30 års erfarenhet av kunskapsarbete betraktar a-kassan och arbetsförmedlingen mig med en misstänksamhet som påverkar mig negativt på en rad olika sätt, inte minst i sökandet efter en ny anställning. Att inte få utnyttja mina kunskaper och min kreativitet tär på mig.

Under månaderna som gått sedan jag gick ut i arbetslöshet har jag ofta tänkt på att arbetet med att söka jobb är som att vara soldat i ett krig. 90 procent av tiden består nämligen av väntan – i mitt fall, som snart 61-åring, på meddelanden i stil med: "Tack för din ansökan, men denna gång har vi valt att gå vidare med andra sökande". Även om jag skulle söka ett jobb om dagen (vilket av uppenbara skäl skulle vara helt orimligt att tvinga arbetslösa till, dels av rent psykologiska skäl, dels av administrativa skäl. Att få så många avslag är knäckande för den sökande, och att hitta lämpliga kandidater när varje utlysning översvämmas av sökande blir kostsamt och ineffektivt för den som lyser ut tjänsten) återstår det en massa timmar av dagarna som ska fyllas med innehåll. Den tiden skulle jag önska att jag kunde ägna mig åt förkovran och kunskapsutveckling eftersom det är vad jag gjort i hela mitt vuxna liv, men det hindrar nuvarande regler mig från att göra. Jag ska följa order och kontrolleras just nu hårdare än när jag var anställd som lektor, trots att jag på skattebetalarnas bekostnad gått igenom den längsta och dyraste utbildningen som finns. Alla arbetslösa behandlas på samma sätt och ingen hänsyn tas till att forskarutbildade dels lärt sig hantera frihet under ansvar, dels skaffat sig kompetens att utveckla den kunskap som alla moderna och demokratiska samhällen är beroende av.

Som docent betraktas jag som överkvalificerad för de flesta jobb utanför akademin (som jag inte anses för gammal för), och eftersom jag i min karriär fokuserat mer på innehåll och kunskapskvalitet än pengar och produktion av vetenskapliga artiklar, anses jag inte, trots 30 års erfarenhet av undervisning och kunskapsutveckling, tillräckligt meriterad för lektoraten jag söker. Det spelar alltså ingen roll vad jag gör och hur mycket jag vill göra rätt för mig. Så länge jag går på a-kassa är jag dömd till passivitet. Utan att det kostar staten ett öre mer skulle jag kunna göra mycket mer nytta än vad som är möjligt i den situation jag befinner mig nu. Det är nämligen fortfarande staten som försörjer mig på samma sätt som innan jag blev uppsagd från min statliga arbetsgivare. Skillnaden mellan då och nu är att jag inte får ägna mig åt det jag utbildats till. Till saken här även att om jag mot förmodan skulle få en ny anställning som lektor skulle skattebetalarna fortfarande betala lönen.

Eftersom det jag utsätts för ger mig underlag till analyser av den kultur som min forskning handlat om är jag kluven inför det som händer, samtidigt som det är påfrestade rent mentalt lär jag mig enormt mycket om samtiden och det samhälle som vi alla lever i. Eftersom jag inte tjänar några pengar på bloggandet och det inte hindrar mig från att söka anställningar kan jag fortsätta skriva och publicera texter här, vilket är en välsignelse för hade det tagits från mig hade jag gått under och då hade samhällets kostnader för mig ökat.

Jag alltid sett bloggandet som ett sätt att förmedla kunskap till det samhälle som försörjt mig i alla år. Jag hade dock kunnat och vill också göra så mycket mer. Inte minst för att försvara den akademiska friheten som är förutsättningen för den kunskap som demokratin är beroende av. Konsekvensen av nuvarande regler för arbetslöshetsersättning innebär alltså att statens kostnader för mig inte sänks, och att skattebetalarna får mindre valuta för sin investering i mig och min utbildning. Hur klok och genomtänkt är en sådan politik egentligen?

En av anledningarna till att jag blev arbetslös är högskolornas försämrade ekonomi, som i alla fall på Högskolan Väst beror på en kombination av ledningens dåliga beslut och politiskt framtvingade nedskärningar. I ett samhälle där man verkligen satte värde på kunskapen hade man gjort tvärtom i tider av kris, nämligen satsat på fler lektorer och mer pengar till forskning och högre utbildning. Som det är nu tvingas även lektorerna som har en anställning (förutsatt givetvis att de bryr sig om hoten som kunskapen utsätts för idag) bedriva lobbyarbete för att försvara kunskapen, vilket inte bara tar tid och fokus från forskningen och undervisningen, det uppfattas dessutom som subversiv verksamhet. Alla som kritiserar Tidöregeringen betraktas som vänsteraktivister.

Risken med allt jag skrivit om här är att kunskapen förflackas och att efterfrågan på populistiska politiker som regerar mer med utgångspunkt i hur det känns än vad vi vet, ökar. Och detta är djupt oroande för det banar väg för nya nedskärningar i skola och utbildning. Jag skriver med andra ord inte detta av egenintresse, för jag personligen klarar mig tack och lov.

Långsamma medier vs effektivisering

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 05 Apr 2026 06:20:00 +0000

Det finns inget positivt med att tvingas ut i arbetslöshet, men det är lärorikt. Det är åtminstone mitt sätt att hantera situationen jag hamnat i. Jag försöker fylla tiden med så mycket betydelsefulla saker jag kan. Och jag vet inget mer meningsfullt än att läsa, skriva och utveckla kunskap. Även om Arbetsförmedlingen och A-kassan får mig att känna mig som en livegen finns det trots allt gott om tid över att ägna åt det jag alltid tyckt var viktigast. Jag slipper dessutom hålla på med meningslös administration och behöver inte sitta på möten där ingen är mentalt närvarande och tvingas heller inte lyssna på information som lika gärna hade kunnat fås på mailen. Det går att se glaset som halvfullt, märker jag allt mer. Och det blev lättare när jag insåg att tiden i arbetslöshet är begränsad och att friheten väntar på andra sidan.

När jag tänker tillbaka på arbetslivet är det med sorg, för jag inser att det enda jag saknar är den ekonomiska trygghet som arbetet som lektor innebar. Friheten som jag har vunnit kompenserar mer än väl för det jag förlorade. Nu kan jag göra det jag utbildade mig för, vilket var länge sedan jag kunde. I sin iver att effektivisera arbetet tvingade nämligen mina chefer mig att göra fler och fler saker som inte hade med kunskapsutveckling att göra, vilket fick som konsekvens att tiden som fanns att ägna sig åt kärnverksamheten krympte år för år. Det där stressade mig, och det gick ut över hälsan eftersom jag vägrade att låta de försämrade förutsättningarna att göra ett bra jobb gå ut över kvaliteten i undervisningen och forskningen. Nu äger jag min tid och det jag fokuserar på just nu är att hitta mitt naturliga tempo, den optimala lunk som alla människor har.

Jag slås av att det känns som jag befinner mig i stormens öga. När jag stannar upp och lyfter blicken ser jag hur många runtomkring mig som stressar och som har svårt att vara närvarande. Och det får mig att inse hur mycket vi går miste om i samtiden. För att kunna ta kloka beslut rörande framtiden, både för egen del och för samhället och mänskligheten, krävs tid att tänka, och tänkande måste få ta sin tid, annars går det ut över kvaliteten. Att ständigt jaga deadlines, springa mellan möten och aldrig kunna vara riktigt närvarande förändrar ens prioriteringar i livet, ofta obemärkt. En av de första sakerna som allt fler idag väljer bort är läsning av lite längre och mer krävande texter.

Istället för att sitta försjunken i en bok lyssnar en del på inlästa böcker samtidigt som de gör annat, vilket kanske känns som en bra kompromiss, som ett sätt att hålla fast vid en älskad vana trots att tiden inte räcker till. I själva verket leder det sättet att tänka och agera till att den tryckta boken tvingas bort från det allmänna medvetandet. Blir det så talar mycket för att det inte finns någon väg tillbaka. Det finns de som pekar på att LP-skivan lever kvar och att försäljningen till och med ökar, men det mediet bygger fortfarande på lyssnande så det finns inga riktiga paralleller eller lärdomar att dra. Redan skillnaden mellan tryckta böcker och texter publicerade på nätet är stor, och att lyssna på böcker är något väsensskilt. Att läsa är en intellektuell förmåga som hänger ihop med tänkandet, så när allt fler slutar avkoda text med ögonen och slutar umgås med tryckta böcker innebär det ett avgörande skifte, förenat med potentiellt stora risker.

Förutsättningen för all kunskapsutveckling är kritisk medvetenhet och eftertänksamhet, liksom förståelse för betydelsen av att vända och vrida på argumenten. Helt avgörande är också att man ändrar uppfattning i mötet med bättre argument, vilket försvåras när allt går snabbare och snabbare. Kloka beslut kan bara tas med stöd i vetande som bygger på forskning, men förstår och respekterar man inte vetenskapen blir det svårt att förstå vad det innebär. Kunskap är något annat än fakta, den går inte att googla sig fram till. Verkligt viktigt vetande tar helt enkelt tid och kan bara utvecklas mellan människor som läser, ju mer och ju längre och komplexa texter, desto bättre. Kulturens förändringshastighet har i och för sig ökat genom hela mänsklighetens historia, men nu går vi in i en helt ny era. När våra liv blir allt mer uppkopplade och vi kommunicerar med varandra mer och mer på nätet via olika (mer eller mindre) sociala medier, tenderar känslorna att över. Och eftersom enskilda individers tankar rör sig snabbare än det kollektiva tänkandet, och intellektet kräver tid för att komma till sin rätt, får kunskapen allt svårare att få genomslag i det allmänna medvetandet.

På samma sätt som tänkande och eftertänksam läsning tar tid finns det inga genvägar till den typen av kunskap som både är lämpat för och skulle kunna rädda, den tryckta boken. Det är ett slags kulturens motsvarighet till naturlagarna. Man kan tro och önska sig att det vore annorlunda och det finns massor av människor att lyssna på som hävdar motsatsen, men faktum kvarstår, det är inte känslan som räknas. Vad man tror och hur det känns är något helt annat än det som är möjligt att veta och hur det faktiskt är. Slutar vi läsa tryckta böcker och överger analoga medier för mellanmänsklig kommunikation förlorar vi kontakten med tänkandet och förvandlas till maskiner som drivs av känslor.

Demokratin kan inte fungera i en värld där tänkandet tagits över av algoritmer, och vetenskapen har inget att bidra med i ett samhälle där graden av makt och inflytande bestäms av hur många följare man har, hur mycket trafik som ens digitala plattform genererar och hur stor uppmärksamhet ens inlägg på sociala nätverk får.

Jakten på effektivitet är lika en lika fåfäng strävan som sökandet efter krukan med guld vid regnbågens slut. Det är som att jaga sin skugga. Det är illa nog att enskilda individer okritiskt anammar det sättet att tänka och agera, men när den livssilen blir norm kommer samhällsutvecklingen allt mer att styras av marknadskrafterna och risken är överhängande att kritik mot politiska beslut kommer att uppfattas som subversiva hot mot rådande ordning, trots att kritiken riktas mot och handlar om konsekvenserna av att makt har blivit något man kan köpa och försvara med hjälp av rikedom. Eftersom kunskapen oftast inte bekräftar känslorna kommer vetenskapen i ett sådant samhälle förr eller senare att uppfattas som ett hot. Och då kommer forskare, lärare, författare och alla andra som använder sin intellektuella förmåga och ägnar sin tid åt att tänka efter och med stöd i kunskap ifrågasätta felaktiga uppfattningar och beslut, att uppfattas som fiender mot rådande ordning.

Eftersom man bara kan bli av med sitt jobb en gång, och jag dessutom kan tacka min lyckliga stjärna för att jag, oavsett vad som händer, klarar mig ekonomiskt fram till pensionen, kommer jag att ägna resten av mitt liv åt att försvara den eftertänksamma läsningen av tryckta böcker.

Allt tal om frihet handlar inte om frihet

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 29 Mar 2026 06:58:00 +0000

De senaste dagarna har bjudit på en hisnande mental berg-och-dalbane-resa. Veckan inleddes med känslan av att golvet drogs undan från mina fötter, sen pendlade jag några dagar mellan hopp och förtvivlan. Men jag kan nu vila i känslan av att ha bottnat och jag ser ljuset i tunneln och tror på framtiden igen. Jag förklarar hur och varför längre ner i den här texten som handlar om lite olika saker. Det finns så mycket jag vill säga. Frihet är dock den röda tråden.

Jag börjar i politiken som jag på senare år upplever som ett allt mer påträngande och uppfordrande inslag i vardagen. Våra folkvalda bevakar sina marknadsandelar genom att alltid vara på offensiven. Jag är redan trött på valrörelsen och dess fraser som upprepas in absurdum. Ett slagord som dykt upp på senare tid är den farliga vänstersväng som Tidölaget varnar för, om de inte får mandat att styra landet med järnhand i fyra år till. Paradoxalt nog söker till och med Liberalerna mandat för att förhindra friheten för invandrare, fattiga, sjuka och arbetslösa. Genom att varna för: EN FARLIG VÄNSTERSVÄNG antar jag att man vill mana fram bilden ett slags Sovjetkommunism som inget parti med potential att vinna valet försvarar och som därför helt saknar förankring i verkligheten.

För att ge perspektiv på vänsterns påstådda hot mot friheten vill jag påminna om en av Björn Afzelius texter, som ingen (i alla fall ingen som minns honom) skulle säga stod till höger i politiken. Låt oss titta på vad han skrev om frihet:

Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna
Som fåglarna, som blommorna på marken

Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon
Mina skuldror, mina händer och mitt hjärta

Friheten är ditt vackra namn
Vänskapen är din stolta moder
Rättvisan är din broder, freden är din syster
Kampen är din fader, framtiden ditt ansvar

Om detta är beskrivningen av en farlig vänstersväng, vem vid sina sinnes fulla bruk skulle då vilja hålla till höger? USA var en gång The Land of the Free. Idag? Not so much. Viljan att kontrollera narrativet så att man kan säga en sak och göra en annan samtidigt som man skyller alla problematiska konsekvenser av besluten man tar på någon annan, är idag en tydlig trend, inte bara i politiken.

Problematiskt nog vill varken aktieägare eller konsumenter veta hur det ser ut och fungerar egentligen. Och eftersom både väljare och kunder idag ser sig som lojala anhängare – till partierna de röstar på och företagen som producerar sakerna de omger sig med och tjänsterna de utnyttjar – kommer all kritik, även den som lyfts av forskare, att betraktas som ett hot som till varje pris måste undanröjas. I ett sådant kulturellt klimat blir frihet i praktiken ett lustigt ord som betyder ingenting, som Lalla Hansson översatte Kris Kristofferssons text till låten som Janis Joplin gjorde en klassisk inspelning av.

När jag samlade material till min avhandling satt jag många timmar i olika lastbilshytter här i Sverige och nere på kontinenten. Nästan alla förare jag träffade talade om friheten de kände ute på vägarna, och jag förstod intuitivt vad de menade. Även om vi satt på samma ställe och knappt lämnade hytten kände jag mig paradoxalt nog också fri när landskapet flimrade förbi utanför rutan. Jag tolkade den där friheten i klasstermer och utgick delvis från mina egna upplevelser från bageriet. Friheten handlade om att slippa vara övervakad, vilket förarna inte var då. Idag kan deras chefer följa lastbilens rörelse i realtid och det skulle vara intressant att återvända till den där miljön för att se om yrket fortfarande förknippas med frihet.

Även den akademiska världen har förändrats. När jag sa upp mig från bageriet och började studera upplevde jag en berusande känsla av frihet som höll i sig även när jag anställdes som lektor och ända fram till någon gång i skiftet mellan 2010- och 2020-talet. Under pandemin kände jag mig relativt fri, men när jag kom tillbaka var det som akademin hade förändrats i grunden. Och åren mellan 2022 och och 2024, fram till dess att jag kallades till det där mötet där jag blev uppsagd kände jag mig på många sätt mer instängd och ofri än när jag arbetade som bagare och var bunden vid bakbordet hela arbetsdagen. Därför tog jag strid för den akademiska friheten, och förlorade.

I förra numret av tidningen Universitetsläraren fanns en debattartikel, författad av Björns Brorström och Rolf Solli, som handlade om akademisk frihet. Rubriken är: Vill våra politiker verkligen ha frihet? Och artikeln inleds med följande reflektion över rådande läge.

Ledande politiker bekräftar i debatt och inlägg alltid betydelsen av akademisk frihet. De uttalar sig positivt om förändringar som skulle stödja en ökad autonomi för lärosätena. Dessvärre har dock politiken på punkt efter punkt under de senaste decennierna visat att vikten av att tydliggöra och öka den akademiska friheten bara är vackert prat. Förslag som lyfts fram i utredningar med syfte att stärka autonomin för universitet och högskolor har negligerats. Märkliga interventioner har gjorts av regeringen: förkortade mandatperioder för styrelserna, detaljreglering av utbildningar och uppdrag till universitet som inte ingår i lärosätenas kärnuppdrag. Ser vi till vad den nuvarande regeringen faktiskt gör handlar det om ökad styrning, inget annat.

Inte minst eftersom jag själv tvingats offra en hel del för den akademiska friheten håller jag naturligtvis med Brorström och Solli om problembeskrivningen. Dagens politiker vill helt uppenbart – vilket jag skrev om i min förra bloggpost – ge sken av att man är för allt som uppfattas vara positivt. Och få saker är högre värderade och mer eftertraktade än just frihet. Tyvärr verkar en oroväckande stor andel av väljarna inte vilja, orka eller kunna se igenom retoriken. Jag är således rädd att det ligger en hel del i debattörernas analys av orsaken till att friheten idag kringskärs allt mer, inte bara i högskolevärlden. Den utveckling vi ser idag, på allt fler områden och i samhället som helhet, där friheten successivt försvinner och allt mer uppfattas som ett hot mot säkerheten, är djupt oroande.

En tredje förklaring, och nu börjar det bli obehagligt, är att akademisk frihet helt enkelt inte är önskvärd. Det finns poäng med att styra verksamheten vid universitet och högskolor så att forskning och utbildning inte stör politiska intentioner och strävan efter att bli omvald. Det händer ju som bekant förfärliga saker runt om i världen i försök att styra verksamheten inom universitet och högskolor. Men det finns oroväckande tendenser även i Sverige. Klimatministerns frånvaro vid sitt eget klimatråds årsrapportering illustrerar en oroande ovilja att möta och lyssna på vetenskapen.

Den akademiska friheten är en förutsättning för kunskapen som demokratin och det öppna samhället i sin tur är beroende av. Det som händer på högskolan är alltså inte en angelägenhet enbart för de som verkar inom den sektorn. Frihet är liksom autenticitet en typ av ord eller begrepp som liknar det fenomen eller den företeelse som jag ägnat hela mitt akademiska liv åt att studera och forska om; kultur. Det är en typ av kvalitet som är mångtydig och därför till sin natur vag. Varken frihet, autenticitet, kultur eller akademisk kvalitet går att kontrollera. Och den som, liksom jag gjorde i min bok En svanesång för universitetet, tar frågan om akademisk frihet och akademisk kvalitet på allvar och försvarar ordens andemening, riskerar i ett samhälle och kulturellt klimat där intresset för ord och begrepps definitioner att betraktas som ett hot mot rådande ordning. Att vi bara låter det ske är djupt obehagligt och mycket oroande. Just den aspekten av ämnet tycker jag är sorgligt att Brorström och Solli inte verkar förstå eller i alla fall inte tar på det allvar som jag menar att frågan om hoten mot friheten kräver.

Oavsett hur situationen sett ut tidigare så kan forskare och lärare inte längre ta sin frihet att välja forskningsfrågor och undervisningsmetoder för given. Det krävs insikt om hoten och ett aktivt engagemang på två fronter.

Det ena är att engagera sig i frågan om vikten av självständighet för lärosätena och för lärare och forskare. Det handlar om att argumentera för och påvisa betydelsen av en oberoende röst i samhällsdebatten och om att värna fakta.

Det andra är att vara aktiv i samhällsdebatten, lägga fram fakta och ge olika perspektiv på utveckling och tillstånd. Lägg undan arbetet med de vetenskapliga artiklarna för en stund och prioritera aktuella samhälleliga frågor där du kan ge ett bidrag. Lärare och forskare som syns och hörs är viktiga för att skapa ett bredare engagemang. Viktigare än ledningarnas upprepade krav på skyddsstängsel och organisationsutredningar.

Det är så vi kan bygga en levande akademisk frihet som består.

Jag menar att författarna med sitt sätt att resonera visar prov på bristande förståelse för de vidare konsekvenserna av minskad akademisk frihet. Som organisationsforskare borde de se och förstå att NPM och högskolornas ledningar inte självklart är varma vänner och ivriga försvarare av den akademiska frihet som utgör förutsättningen för all forskning med kunskap som mål. Priset jag fått betala för att jag försvarade forskarens frihet att följa Högskolelagens paragraf 6, visar att i alla fall mina chefers syn på frihet inte handlar om att forskarna på Högskolan Väst själva ska få välja syfte, metod och publiceringssätt. Friheten som cheferna försvarar är högskoleledningarnas frihet att styra verksamheten utan direktiv från politiken, vilket är något helt annat. Forskare som måste följa prefekternas och rektorernas order och som tvingas fokusera på ledningens produktionsmål (mer pengar och fler publikationer) är inte fria.

Friheten är på tillbakagång på samma sätt som demokratin och kunskapen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Ska vi kunna göra något åt saken är det nu vi måste agera. Och för att det ska vara möjligt att försvara friheten på riktigt kan och får ingen vara rädd för att förlora jobbet. Därför är den växande arbetslösheten en oerhört viktig fråga, som tragiskt nog inte ser ut att bli en valfråga. Eftersom de flesta i vårt land, än så länge har ett jobb, och dessutom uppfattar bensinpriset och framtida skattesänkningar som viktigare frågor än frihet och akademisk utbildning, kan politikerna utan att dra på sig kritik försämra förutsättningarna för den som kastats ut i arbetslöshet genom att upprepa orden: "Det ska löna sig att gå till jobbet".

Det största hotet mot min frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i snart 30 år, i tron att det är en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. Trots att det gått över en månad sedan jag anmälde mig till Arbetsförmedlingen och började söka efter en ny anställning har jag ännu inte fått helt klart för mig vad som gäller. Efter fem veckor fick jag min ansökan om a-kassa godkänd, men jag får vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar företaget som bisyssla, vilket jag haft sedan 2007 vid sidan av min heltidsanställning på universitetet. Jag har aldrig tjänat några stora pengar på verksamheten, men det har inneburit att jag lättare kunnat sprida kunskap till det omgivande samhället. För att inte riskera min försörjning får jag nu därför pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag, vilket känns sinnessjukt; inte minst med tanke att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Jag tvingas alltså "stapla bidrag" av etta regelverk skapat av politiker som hävdar att just det är vad de ska sätta stopp för om de får mandat att styra vårt land i fyra år till.

Det enda jag bad om i min ansökan om att få firman godkänd som bisyssla var att få fortsätta som tidigare, det vill säga kunna tacka jag till mindre inhopp och erbjudanden om att skriva recensioner och annat. Men det får jag alltså inte. "Lagen är tydlig", sa handläggaren som jag talade med. Det tyckte jag också, och därför var jag övertygad om att mitt företag uppfyllde kraven som står på a-kassans hemsida. Men så är det alltså inte. Lagens bokstav är tydlig, men det är handläggarna som har tolkningsföreträde och som bestämmer. Min frihet hänger alltså på en gren i skogen och jag känner mig livegen. För att inte bli galen av grubblerier läste jag på om vad som gäller. När jag googlade kom först den gamla lagen om arbetslöshetsförsäkring upp, alltså den som gällde fram till i höstas. Och där stod följande om vad som räknades som och tidigare gällde ifråga om bisyssla:

39 § Med bisyssla avses i denna lag sådant arbete i anställning eller näringsverksamhet som den sökande före arbetslöshetens inträde under minst tolv månader utfört vid sidan av sin heltidssysselsättning.

För att en anställning ska anses som bisyssla enligt första stycket, får inkomsten från anställningen under ramtiden i genomsnitt inte överstiga ett belopp som motsvarar 6 grundbelopp per vecka. Lag (2010:445).

39 a § Vid beräkning av dagpenningbelopp enligt 38 a § ska hänsyn inte tas till sådan bisyssla som avses i 39 §. Detta gäller dock under förutsättning att bisysslan inte
1. utvidgas under arbetslösheten, och
2. hindrar personen från att ta ett lämpligt heltidsarbete.
Om inkomsten från bisysslan efter arbetslöshetens inträde överstiger ett belopp som motsvarar 6 grundbelopp per vecka, ska hela det överskjutande beloppet dras av från dagpenningen.
Lag (2010:445).

Den där lagen har alltså ersatts med en helt ny lag, och i den har begreppet bisyssla raderats. På a-kassans hemsida går det dock fortfarande att ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag fick alltså avslag, med motiveringen att jag arbetat för lite i verksamheten under det senaste året. Detta gör att jag hamnat i ett moment 22 för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd på Högskolan Väst hade arbetsgivaren inte godkänt företaget som bisyssla. Även om politikerna säger att det ska löna sig att gå till jobbet gäller det bara i debatterna med oppositionen och i partiernas marknadsföring. Som arbetslös är man livegen och ska tvingas till lydnad. Möjligheten att vara kreativ i sökandet efter en ny trygg försörjning har man gett handläggarna på a-kassan i uppdrag att till varje pris begränsa.

I den nya lagens skrivning räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid på en statlig myndighet sedan före millenieskiftet, och har drivit företaget som en bisyssla vid sidan av min huvudsakliga sysselsättning sedan 2007. Ansökan om att få företaget godkänt som bisyssla avslås med följande motivering och hänvisning till den nya lagen.

Ej godkänt företag/bisyssla

Beslut
Akademikernas a-kassa avslår din förfrågan om att få bedriva verksamhet i ditt företag under tiden du får a-kassa.

Motivering
Du har ett företag, Puer Aeternus, som vi inte kan bevilja som godkänt företag.

Du behöver styrka att du har arbetat i företag under minst 6 månader, samtidigt som du arbetat minst halvtid, inom ramtiden. Din ramtid är 1 februari 2025 till 31 januari 2026. Du har uppgett att under denna tid har du arbetat 2 månader i företaget. Vi bedömer därför att ditt företag är ett formellt företag. Läs mer om vad det innebär i informationsbrevet Företag utan verksamhet.

Bestämmelser
Enligt 2 kap. 11 § i lagen (2024:506) om arbetslöshetsersättning kan en sökande som är företagare få arbetslöshetsersättning om
1. näringsverksamheten har bedrivits under minst sex månader vid sidan av ett arbete som motsvarar minst 50 procent av heltid inom den ramtid som följer av 3 kap. 11-14 §§,
2. inkomsten av förvärvsarbete från verksamheten inom ramtiden i genomsnitt per månad inte har överstigit en tolftedel av den sammanlagda inkomst av förvärvsarbete som enligt 3 kap. 2 § första stycket 1 krävs för att uppfylla ett inkomstvillkor, och
3. tiden i och inkomsterna från verksamheten inte utökas under arbetslösheten.

Den här skrivelsen är fylld av fel och obegripliga formuleringar, och lagtexten som man hänvisar till är mer än lovligt snårig. Det finns till exempel ingen lag om arbetslöshetsersättning, eller lagen som hänvisas till heter i alla fall inte så, den heter (2024:506) Lagen om arbetslöshetsförsäkring. Det är en petitess i sammanhanget, men jag är akademiker och vill bli korrekt bemött, särskilt när företrädare för staten använder sin makt för att göra mitt liv till ett helvete. Regeringen lovade att den nya lagen skulle vara bättre för oss som är beroende av a-kassan för sin försörjning, men om den gamla lagen hade gällt låter det i mina öron som att jag hade kunnat fortsätta bedriva verksamhet i företaget, som bisyssla, vilket hade ökat mina chanser att få en ny anställning som är i paritet med min utbildning och mina erfarenheter.

Nu räknas jag istället som företagare, med min tidigare anställning som lektor som bisyssla!? Och enligt min tolkning av a-kassans regler för företagare förstår jag det som att man måste ha jobbat minst halvtid i FÖRETAGET vid sidan av en hel- eller halvtidstjänst, samtidigt som inkomsten "av förvärvsarbete från verksamheten" (vilket jag har svårt att förstå vad det betyder) inte får överstiga en en tolftedel av den sammanlagda inkomsten av det förvärvsarbete som man måste ha utfört för att vara kvalificerad för a-kassa. Även om texten bitvis är obegriplig framgår det med all önskvärd tydlighet att ingen akademiker som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning på högskolan kommer att få företaget godkänt som bisyssla av a-kassan. Det är jag inte säker på att alla akademiker vet och förstår.

På vilket sätt gynnas arbetslinjen av den nya lagens skrivningar, vilka i praktiken tvingar arbetslösa att "stapla bidrag"? Och varför står det på a-kassans hemsida att man kan ansöka om att få verksamheten godkänd som bisyssla när det i praktiken är omöjligt? Enda enledningen till att lagen skrivits så här, som jag kan komma på, är att man som arbetssökande med ekonomiskt stöd från a-kassan, ska tvingas in i livegenskap. På vilket sätt värnas skattebetalarnas intressen av att jag förhindras att, parallellt med Arbetsförmedlingens tvingande regler, fortsätter meritera mig och/eller utför enstaka uppgifter som skulle kunna leda till en anställning? Bestämmelserna är helt uppenbart skrivna som de är för att kringskära arbetslösas frihet.

Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så och hindras dessutom att använda mina kunskaper och kompetenser för att skaffa mig en ny anställning. Därför nådde jag här i veckan ett slags botten. När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan som jag lojalt har betalt till i snart 30 gick upp för mig höll jag så när på att tappa tron på framtiden. Natten mellan måndag och tisdag kändes det som jag befann mig i fritt fall. Men så i onsdags, efter att jag räknat fram och tillbaka på olika scenarios beslutade jag mig för följande: Fram till SENAST (hittar jag ett jobb innan dess tar jag så klart det) den siste augusti kommer jag att följa kraven från Arbetsförmedlingen och a-kassan, men sedan ger jag dem fingret oavsett om jag hittat ett jobb eller ej. Till dess är det 111 arbetsdagar kvar, och från och med nu räknar jag ner. I början av september är jag helt fri och behöver aldrig mer dansa efter någon annans pipa.

Det var inte så här jag trodde att mitt arbetsliv skulle sluta, men nu är det som det är. Priset jag får betala för att jag försvarade kunskapen och den akademiska friheten är att min pension blir längre, men eftersom jag arbetat heltid så pass många år och dessutom levt sparsamt klarar jag mig. Friheten är långt viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna genom att okritiskt följa min tidigare arbetsgivares oakademiska regler.

Ingen kan hindra mig från att studera här under arbetslösheten, så jag kommer att fylla tiden av väntan på friheten med att göra det jag gjorde när jag sa upp mig från bageriet i juni 1989 och började studera, först två år på Komvux och sedan sex år som student på grundnivå på universitetet och därefter lika många år som doktorand. Den tiden var den lyckligaste i mitt liv, i hög grad beroende på att jag ägde min tid och var fri, och jag hyser gott hopp om att kunna hitta tillbaka till den känslan här snart, när jag väl fått smälta besluten jag fått den här veckan.

Bristen på autenticitet i samhället påverkar oss alla

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 22 Mar 2026 05:34:00 +0000

Vi lever i en värld där allt mer betyder allt mindre och en tid när yta och varumärken värderas högre än kunskap och åsikter som man bottnar i på riktigt och kan försvara med argument som man verkligen tror på. Idag är det helt meningslöst att intervjua ansvariga ministrar för antingen skyller de på oppositionen eller också upprepar de sina talepunkter in absurdum. Och sen kommer Mats Knutsson in och analyserar intervjun eller debatten på samma sätt som experterna i sportstudion analyserar det som hände i matchen. Utan att tveka eller rodna står regeringsföreträdare i TV och hävdar att de aldrig sagt det som alla nyss hörde att de sa. Allt det här är möjligt eftersom autenticitet inte längre är en kvalitet som det stora flertalet verkligen sätter värde på. När till och med sanningen och anständigheten anses vara en förhandlingsfråga har vi rört oss långt bort från det Sverige som jag växte upp i.

Bilden på Simona Mohamsson som kramar en obekväm Jimmie Åkesson säger allt om samtiden. I och med kovändningen några månader innan valet visar hon inte bara att partiet helt saknar kärnvärden, signalen till väljarna är dessutom att det inte finns någon anledning att rösta på L, vilket för övrigt gäller alla andra partier i Sverige idag som väljer att lägga sig nära SD för att vinna röster. Oavsett hur det går på "Liberalernas" landsmöte är liberalismen som politisk rörelse död i Sverige, samtidigt som Trumpismen – själva antitesen till autenticitet– är på stark frammarsch.

Jag vet inte hur autentisk jag är själv, och det vore djupt olyckligt om vi började tävla om vem som är mest autentisk. Men jag vet att jag drivs av inre motivation och att jag alltid försvarat kunskapen. Det är en viktig anledning till att jag så snabbt kunnat hitta tillbaka till lusten att läsa och skriva här efter uppsägningen, som delvis är en konsekvens av att jag valde att vara sann mot mig själv och det jag tror på. Om jag förlorade min fasta anställning på grund av mitt engagemang för akademisk frihet och kvalitet var det värt det eftersom jag kan se mig själv i spegeln och känna att jag gjorde det jag anser vara rätt och riktigt. Även om ovissheten tär på mig är jag tacksam för att jag inte förlorade mig själv och sålde min själ för att få behålla jobbet.

Problemet med autenticitet är att ordet passar som hand i handske på Linkedin och i byggandet av ett personligt varumärke. Autenticitet är en värdefull egenskap, men om rekryterare säger att det är en egenskap man letar efter och ordet börjar dyka upp i jobbannonser kommer många att vilja ge sken av att vara autentiska och då bli det en tävling om vem som är bäst på att spela den rollen. Verklig autenticitet är dock ingen mask man kan ta på och av, det är heller inget man kan konkurrera om eller använda som slagträ i debatter. Det handlar nämligen inte om yta och vad man kan komma undan med, utan om innehåll och vad man bottnar i på riktigt. Man kan absolut ändra uppfattning om saker och ting, men är man autentisk gör man det i mötet med bättre argument och som ett resultat av kritisk analys, alltså med utgångspunkt i kunskap, inte av opportunism.

Vi lever i en tid där exakta definitioner anses viktiga. Och, visst, för att ett ord som autenticitet inte ska förlora sin mening behöver man ha en uppfattning om vad det kan sägas handla om. Men eftersom alla försök att fånga in och låsa fast företeelser som är vaga till sin natur, dels triggar begär efter att jämföra och mäta, dels riskerar leda till att definitionen blir viktigare än kvaliteterna som efterfrågas, finns en uppenbar risk att man inte får det man vill ha om man agerar så. På samma sätt som systematiskt kvalitetsarbete på högskolan riktar fokus mot annat än den kunskap och de kvaliteter man säger sig vilja värna, riskerar försöken att definiera och mäta autenticitet att underblåsa ytligheten i samhället. Men med det sagt vill jag ändå peka på en lista med egenskaper, inte för att definiera begreppet utan mer för att ge läsaren en uppfattning om vilken typ av kvaliteter jag menar att man kan och bör sträva efter om man som individ vill bli mer autentisk. Definitionen bygger på sju punkter som jag hittade på nätet när jag googlade.

1. AUTENTISKA PERSONER UNDVIKER JÄMFÖRELSER
Autentiska människor är sanna mot sig själva i alla situationer och interaktioner, och jämför sig inte med andra. De förändrar sig inte som kameleonter för att passa in och söker inte bekräftelse från andra.

2. AUTENTISKA PERSONER DÖMER INTE
Att vara öppensinnad och inte döma andra är en central egenskap hos autentiska människor. De känner inget behov av att nedvärdera andra eller avundas deras framgångar, utan är vänliga och respektfulla.

3. AUTENTISKA PERSONER ÄR PRINCIPFASTA
Att vara öppen och omtänksam är viktigt för autentiska personer, men de är inga människobehagare. De försöker inte ständigt anpassa sig till andra på bekostnad av sin egen lycka.

4. AUTENTISKA PERSONER ÄR KÄNSLOMÄSSIGT FRIA
Den som lever ett autentiskt liv skyggar inte för sina känslor. De visar sina känslor, oavsett om det är sorg, rädsla, glädje eller upprymdhet.

5. AUTENTISKA PERSONER ÄR IVRIGA ATT LÄRA
Autentiska människor är nyfikna och intresserade av sin omgivning, och inte fastrotade i gamla vanor. De älskar att lära sig nya saker.

6. AUTENTISKA PERSONER ÄGER SINA MISSTAG
Autentiska människor vet att misstag är en del av livet, och de är även beredda att äga sina misstag genom att erkänna att de hade fel. De är inte heller rädda för att be om hjälp.

7. AUTENTISKA PERSONER GÅR SIN EGEN VÄG
Det är okej att säga nej, och det är autentiska människor väl medvetna om. De är bekväma med att tacka nej till en fest för att de behöver egentid eller missa ett kvällsmöte för att tiden med familjen är viktigare. De går sin egen väg.

Autenticitet är en privat och personlig egenskap, men den liknar den ideologiska övertygelse som politiken i Sverige byggde på tidigare, innan väljarna började efterfråga den populism som idag bidrar till att mänskligheten är på väg att förgöra den enda plats i hela universum där människor kan leva meningsfulla liv. Det är inte samma sak, men med utgångspunkt i ovanstående tankar om vad autenticitet kan sägas handla om går det att analysera våra folkvalda politiker. Det skiljer sig naturligtvis åt, men ingen människa som följt politikens utveckling här under 10- och 20-talen kan med gott samvete säga att principfast är ett utmärkande karaktärsdrag. Åkesson är i och för sig principfast, men endast i sin syn på invandrare. I alla andra frågor ändrar han regelmässigt uppfattning eller svarar: Jag vet inte. I princip ingen av dagens politiker äger sina misstag, alla skyller antingen ifrån sig eller slingrar sig. Populismen som idag sprider sig både till höger och vänster i politiken är motsatsen till både ideologisk övertygelse och autenticitet, och det är en farlig väg vi slagit in på.

Att vara sann mot sig själv och leva sitt liv i enlighet med principer som man bottnar i är ingen självklar väg till lycka, vilket jag själv fått erfara. Men om alla försöker vara mer autentiska för egen del och även belönar politiker som visar prov på autenticitet, alltså om det sättet att tänka och agera blir det nya normala i samhället, kommer kunskap att värderas högre och besluten som tas kommer att ligga mer i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket behövs om demokratin ska överleva och friheten ska kunna försvaras.

Kunskap, demokrati och långsiktig hållbarhet går inte att värna med hjälp av kommunikatörer som hamrar in budskap med hjälp av klatschiga formuleringar. Den typen av samhälleliga kvaliteter är bara möjligt att skapa förutsättningar för genom att fler stannar upp och tänker efter samt utvecklar en livsfilosofi som bygger på kunskap och som de tror på och sedan agerar i enlighet med övertygelsen snarare än med utgångspunkt i vad som känns bäst i stunden.

Vikten av att lära sig se gorillorna

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 15 Mar 2026 07:39:00 +0000

Trots att ämnet är viktigt för alla känner jag mig tvingad att inleda med en spoiler alert. Saken är den att utgångspunkten för veckans bloggpost är ett av de starkaste pedagogiska exemplen jag kommit i kontakt med. Problemet som jag brottas med är att det finns en risk att effekten uteblir om experimentet som resonemanget handlar om förklaras. Det säger dock något så pass viktigt om hur vi människor fungerar att det vore snudd på oetiskt att inte göra något av det.

Den pedagogiska kraften i experimentet illustrerar jag genom att peka på ett annat exempel. Jag hade läge vetat att man aldrig ska hälla vatten på brinnande olja, men ingen hade förklarat varför. Jag trodde att anledningen var att oljan skulle flyta på vattnet och sprida elden i köket om man hällde vatten i den brinnande pannan. Så är det inte och den insikten träffade mig som ett knytnävsslag i magen när jag var på studiebesök på en brandstation. Jag kommer aldrig att glömma vilken kraftig explosion det blev när brandmannen hällde lite vatten i en kastrull med brinnande oljan i.

Experimentet som jag har i åtanke är lika kraftfullt, men på ett annat sätt. Det avslöjar nämligen en allvarlig brist i den mänskliga kognitionen som många är omedvetna om. När jag själv utsattes för experimentet hade jag inte hört talas om det. Det var i ett av Henrik Fexeus TV-program som det dök upp. Han stod i en studio och riktade blicken rakt mot tittarna och förklarade förutsättningarna och vad han ville att vi skulle göra. Vi skulle få se en grupp människor stå i ring och kasta basketbollar mellan sig, och vår uppgift var att titta noga och räkna hur många framgångsrika passningar vi kunde observera. Sedan drogs klippet igång. Jag kollade noga på rutan och räknade till 22. Sedan kom Henrik tillbaka och frågade om vi såg gorillan?! Jag fattade ingenting. Han visade klippet igen och jag har fortfarande svårt att känna mig helt säker på att det inte var ett nytt klipp han visade. Andra gången jag såg det kändes det nämligen omöjligt att jag skulle kunna missa killen i gorilladräkt som vandrade mellan spelarna som kastade bollar till varandra.

Hade vi inte uppmanats vara så starkt fokuserade på att räkna passningarna hade vi helt säker sett gorillan eftersom det är en detalj som så tydligt sticker ut. Det jag lärde mig är dels att den mänskliga perceptionen och kognitionen har brister, dels att vår uppmärksamhet är selektiv och att vår hjärna saknar förmåga att multitaska. Insikten om detta är minst lika viktig som förståelsen för varför man inte ska hälla vatten i brinnande olja även om konsekvenserna är mer utdragna och lågintensiva. För mig som etnolog har experimentet kommit att bli ett viktigt verktyg i arbetet med att förstå konsekvenserna av samtidskulturens allt snabbare förändringshastighet, vars intensitet ökar i takt med att kraven på effektivisering gör det. Den viktigaste förutsättningen för att utveckla förståelse för kulturens betydelse är tid, perspektiv och möjlighet till reflektion.

Det som händer just nu i världspolitiken visar verkligen på betydelsen av den kunskap som experimentet ger oss. När Donald Trump bombar Iran samtidigt som Epsteinfilerna släpps är det svårt att inte se det som ett försök att dölja en gorilla som finns mitt framför ögonen på oss alla. Det är dock ett närmast övertydligt exempel på vilseledande som dessutom är lätt att genomskåda även utan hänvisning till experimentet med gorillan. Orsaken till att jag inte inledde med hänvisningen till det krig som ("fredsfursten") Trump startat i mellanöstern är att man lätt kan få för sig att vetskapen om att ledare och andra kan förleda blicken på en gör att man ser gorillorna. Jag tror att det är helt centralt att man förstår att det INTE är så det fungerar.

I den jäktade, resultatorienterade och målfixerade värld vi lever i, där det sällan finns tid att stanna upp och tänka efter förlorar vi alla mer eller mindre uppmärksamheten på den övergripande bilden och missar därför helt säkert många gorillor, trots att de finns mitt framför ögonen på oss. Poängen jag vill göra är att experimentet med gorillan handlar om att uppmärksamma ett slags bias som alla har och drabbas av. Om vi tror att vi är bra på att avslöja bedragare och deras agenda blir vi lättare att förledas eftersom vi då letar efter en speciell typ av gorilla. Poängen med denna bloggpost är att försöka bidra till ökad, generell medvetenhet om hur lätt det är att missa helt centrala aspekter av kulturen, med potentiellt förödande konsekvenser.

Vad jag försöker säga tar att arbetet med att lära sig förstå den mänskliga kognitionens förtjänster och brister är väl investerad tid. Även om kunskapen inte utgör någon garanti för att man ser allt som finns att se är den viktig eftersom insikten om den här typen av bias gör en ödmjuk inför det faktum att man aldrig kan lita till 100 procent på sin egen blick och uppmärksamhetsförmåga. Experimentet fungerar även som påminnelse om vikten av att aldrig lita helt och fullt på den som säger sig vara säker på sin sak, och särskilt inte den som försöker få en att rikta uppmärksamheten mot ett speciellt ställe. Telefonförsäljare som är ett samtidsfenomen som blivit allt vanligare är ett bra exempel på risken som jag försöker peka på. De flesta som trakasserar oss via telefonen försöker inte lura oss, men de vill påverka våra beslut genom att få oss att fokusera på det som försäljarna vill.

Jag blir allt mer övertygad, ju mer jag lär mig och ju äldre jag blir, att den viktigaste kunskapen inte handlar om vad jag anser mig veta, utan allt det jag inte vet och särskilt det som inte går att veta något om. Det är med andra ord inte mer kunskap om fler detaljer som behövs, utan en generell förståelse för hur vi människor och den värld vi lever i fungerar. Och det är inte fler experter vi behöver, utan mer tid för reflektion och inte minst ödmjukhet. Om misstänksamheten ökar finns en risk att vi tänker och agerar precis på det sätt som Donald Trump och andra ledare med totalitära ambitioner vill att vi ska agera, tvärtemot våra egna, långsiktiga intressen.

Akademiska titlar, mål eller medel?

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 08 Mar 2026 07:06:00 +0000

Förra veckans bloggpost handlade om vem som kan och får bli professor idag och jag pekade på problem kopplade till nuvarande syn på vad som räknas meriterande i den akademiska världen. Jag inser att det finns väldigt mycket mer att säga om synen på och poängen med akademisk meritering – både för enskilda akademiker och lärosätena som organisation – och eftersom jag just nu har en massa tid att förvalta fortsätter jag reflektera över frågan; här med utgångspunkt i min syn på kunskap, akademisk kvalitet och den forskning om kultur som jag ägnat mitt liv i vetenskapens tjänst åt. Tre saker reflekterar jag över här: 1. Hur ser den perfekta fördelningen ut mellan antalet studenter, doktorander, lektorer, docenter och professorer? 2. Hur förhåller sig mina egna meriter till andras? 3. Ska akademiska titlar fungera som (produktions)mål, eller bör man se möjligheten att meritera sig som ett medel för samhällets generella strävan efter att utveckla bästa möjliga kunskap?

Jag tänker mig att det finns ett idealt ratio mellan de olika kategorierna människor som finns och verkar i akademin och att antalet studenter bör styra fördelningen. Vill vi att hälften av varje årskull ska studera på högskolan måste vi först och främst stanna upp vid och reflektera över frågan om vad som är lämpligt att studera (alltså vilka ämnen som ska erbjudas och hur resurserna ska fördelas mellan disciplinerna). Lika viktig är frågan om vem som ska avgöra detta (politikerna, högskoleledningarna eller kollegiet). Även här tror jag det finns ett idealt ratio, mellan de akademiska ämnena och vetenskapliga områdena. Fördelningen mellan naturvetenskap och teknik samt humaniora och samhällsvetenskap kan diskuteras, men dynamiken mellan är helt central för akademins akademiska kvaliteter. Samtalen om vad som är bäst får därför inte urarta i en destruktiv debatt om vilket ämne som är viktigast och vem som ska få mest pengar.

När frågan om hur man uppnår balans mellan ämnena är löst och man kommit fram till hur stor högskolesektorn ska vara, blir nästa helt centrala fråga hur många lektorer som behövs, och där menar jag att det generellt sett inte skiljer sig mellan de olika ämnena annat än på marginalen och beroende på vilket pedagogiskt upplägg man väljer. Jag menar att ungefär en lärare per 30/40 studenter är bra för kvaliteten i verksamheten, oavsett vilket ämne man undervisar i. Idag fördelas resurserna problematiskt nog olika och ämnen som teknik- eller vårdklassats får mer resurser, vilket motiveras med att det behövs dyr utrustning för att bedriva undervisning där. Det sättet att tänka är djupt olyckligt. För att kvaliteten generellt ska kunna värnas behöver pengarna som går till utrustning och lärarledd tid delas upp i i olika poster.

Det finns säkert behov av adjunkter, men för att den högre utbildningen ska kunna sägas vara högre krävs att lektor är normen och att ansvaret för utbildningen vilar på disputerade lärares axlar. Och eftersom forskning ingår som en del i lektorernas tjänster (50/50 menar jag är en lämplig fördelning), antingen på heltid i perioder eller parallellt med undervisningen, behövs det dubbelt så många lektorer som antalet studenter indikerar. Vill man satsa mer på forskning finns det utrymme för fler lektorer, men eftersom kontinuitet och långsiktighet är avgörande för kvaliteten är det viktigt att satsningarna är väl genomtänkta, och kravet på att alla lektorer både forskar och undervisar ser jag som helt centralt.

Om lärarna på högskolan inte är disputerade och aktivt bedriver forskning blir det svårt att se vad som skiljer högskolan från gymnasiet, och det är ett mycket bättre kvalitetskriterium än tanken på att undervisningen ska vara "forskningsförankrad", vilket kan betyda lite vad som helst (till exempel att adjunkter använder vetenskapliga artiklar i undervisningen). Om forskningen inte är en integrerad del av utbildningen och om lärarna inte själva forskar blir det svårt att hävda att undervisningen är akademisk. Om den utveckling vi ser idag fortsätter, alltså om det växer fram ett A-lag av forskare och ett B-lag av högskolelärare, kommer skillnaden mellan gymnasiet och studier på universitetet på sikt att utplånas, och då hotas återväxten av nya stjärnforskare. Vill man forska måste man också undervisa, och vise versa.

Antalet doktorander är en annan begränsande faktor som avgör hur många docenter och professorer som behövs, alltså hur stor andel av lektorerna som ska erbjudas möjlighet att stiga i graderna. Även här är det viktigt att behovet av kunskap styr fördelningen, inte enskilda individers önskan att meritera sig. Idag håller docenttiteln problematiskt nog på att tappa sin betydelse och status, vilket är djupt olyckligt. Jag ser docent som den viktigaste titeln eftersom jag anser att det är den gruppen som är bäst skickad att driva forskningen och kunskapsutvecklingen. Idag är docent bara ett steg på vägen mot professor, som allt fler blir vid allt yngre ålder. Jag är övertygad om att vetenskapen och kunskapens kvalitet gynnas av att professor är en exklusiv titel som ett fåtal belönas med, sent i karriären och som en belöning för exceptionella insatser i vetenskapens tjänst. Om professorstiteln blir en fjäder i hatten för unga forskare finns en risk att motivationen att fortsätta bedriva forskning vars resultat håller hög kvalitet minskar, vilket är djupt olyckligt. Professorernas uppgift i en akademi som sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i centrum är att förvalta arvet av tidigare generationers arbete genom att leda forskarseminarier och agera som ämnesföreträdare. Det är inte upp till mig att avgöra vilken fördelning mellan de olika kategorierna som är bäst, men jag menar att det är just fördelningen som behöver diskuteras, på ett principiellt plan, för att undvika att frågan blir en kamp om vem som är bäst på att försvara sina personliga intressen.

Det är som synes en grov skiss jag presenterar, och det finns en viktig poäng med det. Jag ser nämligen ett stort behov av diskussion om generella principer för forskningen och den högre utbildningen. Bara så kan kollegiets makt över verksamheten hävdas. Om framtida generationers behov av kunskap ska kunna säkras kan och får akademin inte tas över av företrädare för andra intressen än rent vetenskapliga. Tanken på att den som är forskarutbildad måste ledas och kontrolleras (och att chefer i akademin ska ha högre lön än lektorerna) är för mig helt obegriplig, inte minst eftersom det sättet att tänka leder till att (kostnaderna för) administrationen ökar och resurser omfördelas, från kollegiet till linjen, på ett djupt olyckligt sätt. Om förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling inte värnas blir samhällets investering i forskning och högre utbildning ett gigantiskt slöseri med skattemedel.

Med det sagt byter jag nu spår och reflekterar över mina egna meriter. Jag har ingen aning om ifall jag har vad som krävs för att bli professor, men om jag skulle skriva en motivering till varför jag valde att göra som jag gjorde, vilket resulterade i att jag fick sparken samtidigt som några av mina jämnåriga kollegor belönades med professortstiteln, skulle den bygga på resonemangen nedan. Och jag ser tankarna om det jag har gjort som utgångspunkt för en generell diskussion om vilka kriterier som ska gälla för de olika akademiska titlarna, vilket jag menar är lika viktigt att diskutera som frågan om vad som kan sägas vara den ideala fördelningen mellan de olika kategorierna av människor som finns och verkar i den akademiska världen.

Även om jag accepterat faktum, att jag inte kommer att bli professor, är det fortfarande en sorg jag bär på. Sorgen handlar mer om den förändrade synen på vad som räknas meriterande än om att min egen akademiska karriär fick ett abrupt slut när jag på oklara grunder avskedades. Min plan för resten av arbetslivet var fram till uppsägningen att fortsätta undervisa och forska på tiden för kompetensutveckling som jag hade i tjänsten, och det var jag både nöjd med och tacksam för. Nu tvingas jag istället reflektera över vad jag vill göra med resten av mitt liv och hur jag ska använda kunskapen och kompetensen som jag byggt upp genom åren av studier och forskning.

Det är lätt att okritiskt följa pengarna, publiceringsmöjligheterna, order från ledningen eller flocken, men om det är vad som förväntas av en forskare har jag svårt att se att det är vetenskapligt sökande efter kunskap man ägnar sig åt. Vi människor är dock sociala och det är bekvämt att inte utmana normen. Hade jag jagat forskningsmedel och producerat artiklar på samma sätt som en del av mina generationskamrater och kollegor valde att göra är chansen stor att jag hade varit professor idag, men det hade inneburit att jag tvingats kompromissa med det jag lärt mig och det jag tror på. Jag menar allvar med min forskning och anser att den som reser anspråk på att vara professor inte bara ska producera mer av samma som det som gjorde hen till docent. När jag blev docent i etnologi 2011 bestämde jag mig därför för att gå min egen väg, och det beslutet ångrar jag inte.

Min ambition var och är fortfarande att lämna ett substantiellt bidrag till forskningen, vilket är svårt i etnologi och kulturvetenskap. En sak som utmärker kulturen är nämligen att den är fylld av paradoxer. Och det faktum att det krävs av en som kulturforskare att man utmanar normer och grundläggande antaganden, både i samhället och den akademiska världen, för att kunna säga något nytt och oväntat om kulturen som alla har sin egen erfarenhet av och uppfattning om, är en helt central aspekt av kulturvetenskapen. Paradoxen handlar om att kunskapen som min forskning resulterat i går på tvärs mot många chefers och högt meriterade akademikers grundläggande (och därför oreflekterade) antaganden om vad som är normalt och önskvärt inom vetenskapen. Det ligger helt enkelt i sakens natur att kulturvetare som ägnar sig åt grundforskning och som följer kunskapen dit den tar dem förr eller senare ställs inför valet att antingen vara lojal mot forskningsuppdraget eller mot arbetsledningen och kulturen på avdelningen, institutionen och högskolan de arbetar på.

Som kulturvetare riskerar man att uppfattas som en oppositionell avvikare, inte för att man är obstinat utan för att forskningsresultaten går på tvärs mot rådande kulturella uppfattningar om vad som är vetenskap. Därför är det symptomatiskt att jag blev av med jobbet just när jag stod på tröskeln till att ta nästa steg i min vetenskapliga gärning. Förr eller senare var jag nämligen tvungen att kommunicera resultatet av forskningen, och om jag inte argumenterade för det jag gjort och var sann mot min syn på vetenskap vore jag ingen forskare och absolut intet professorsämne. När jag insåg vartåt det barkade, och det var långt innan högskolans ledning började tala om nedskärningar för att få budgeten i balans, tvingades jag rannsaka mitt samvete. Och jag valde att vara mer lojal med kunskapen och högskolelagen än med cheferna och kulturen som utvecklats på Högskolan Väst liksom i stora delar av den akademiska världen idag.

Det där valet var enkelt eftersom jag genom alla år har ägnat en stor del av min vakna tid åt att tänka på och skriva om det ämne som jag först studerade på grundnivå i sex år, sedan som doktorand i lika många år, innan jag utvecklade mina färdigheter som forskare under åtta år (fram till att min ansökan om att bli docent godkändes). De första åren som docent ägnade jag åt att fundera över hur jag skulle gripa mig an ämnet på nya sätt, vilket ledde till att jag fördjupade mina teoretiska kunskaper. Det arbetet resulterade i tre böcker som jag valde att publicera open access på nätet (det finns länkar till publikationerna på Diva Portal och i min CV här på bloggen). De där böckerna handlar inte om att presentera några resultat, istället brottas jag med olika filosofiska teorier och ingångar till förståelse för mitt forskningsämne. För mig representerar de där tre böckerna ett slags brygga. Jag behövde tiden det tog och utmaningen det krävde för att utvecklas intellektuellt.

När jag publicerat böckerna kände jag ett stort behov att skriva läroböcker för att bidra till återakademiseringen av den högre utbildningen. 2020 kom den första boken ut och sedan dess har jag skrivit sju böcker. Två av läroböckerna handlar om vetenskapligt tänkande, två om vetenskaplig metod, en om teori och en om kunskap. Den senaste läroboken handlar om studier av kultur och den lämnade jag till förlaget i samband med att jag kastades ut i arbetslöshet. Den kommer ut senare i vår. Jag har fått lära mig den hårda vägen att arbetet med läroböcker inte bara anses vara bortkastad tid, det ligger en dessutom i fatet när man söker akademiska tjänster. Trots att det sägs i många utlysningar att pedagogiska meriter räknas lika mycket som vetenskapliga anses författande av läroböcker inte som en merit, vilket för mig är helt obegripligt. Jag ångrar dock inte att jag valde att skriva böckerna, tvärtom är jag stolt över dem.

Vid en ytlig granskning av mina publikationer och min väg genom akademin ser det ut som att det saknas en tydlig röd tråd i min forskargärning, men det är jag i så fall inte ensam om. Genom åren har jag lyssnat på många professorer som svarar på frågan vad de forskat om genom att räkna upp vilka artiklar de skrivit och var dessa publicerats. Ofta handlar de prestigefulla publikationerna om samma ämne, ibland med utgångspunkt i samma empiri, och därför är det långt ifrån självklart att det går att se någon progression i kunskapsbidraget, som dessutom bara anses vara aktuellt under de senaste fem åren. Detta är en djupt olycklig konsekvens av att antalet artiklar och var de publicerats anses viktigare än innehållet, alltså kunskapsbidraget.

Jag hade ingen tydlig plan för min forskning, men så här i efterhand ser jag att det finns ett genomgående tema som jag närmat mig från olika håll, nämligen förutsättningar för förändring. En av mina nätpublikationer gav jag titeln "Studier av förändring, i rörelse" (den har laddats ner från Diva över 5000 gånger). Förändringen både av kulturen som är mitt studieobjekt och miljön där jag arbetat som forskare är en viktig orsak till att det dröjde innan jag blev docent och att det sedan tog drygt 10 år innan jag kände mig redo att färdigställa och försöka få mitt magnum opus publicerat. Problematiskt nog hann den akademiska kulturen förändras så pass mycket under min karriär att det jag gjort nu inte längre räknas meriterande, vilket är värt att reflektera över och viktigt att förhålla sig kritiskt till, givet att det är kunskap med lång hållbarhet vi vill ha och anser oss behöva.

Jag har skrivit åtta vetenskapliga monografier har varit (med)redaktör för två antologier. Jag har skrivit sex peer-reviewade artiklar och 25 bokkapitel och konferenspreceedings. Och jag har recenserat 34 vetenskapliga böcker. Genom åren har jag presenterat min forskning på 36 vetenskapliga konferenser och har varit på 10 pedagogiska konferenser. Att bloggen inte räknas som en vetenskaplig merit har jag inga problem med, men det talas ibland om universitetets tredje uppgift och det är så jag har sett på bloggandet. Sedan starten 2011 har jag publicerat närmare 5000 inlägg där majoriteten på ett eller annat sätt har med min egen forskning eller vetenskap i allmänhet samt högre utbildning att göra.

Min bok om Nietzsche såg jag som ett första steg på vägen mot en ansökan om att bli professor, men redan innan den boken kom ut tvingades jag inse att den akademiska kulturen förändrats radikalt och att det nog inte skulle kunna bli så. Därför skrev jag boken "En svanesång för universitetet", både för att bearbeta min egen sorg över utvecklingen, och för att peka på betydelsen av och och försvara innebörden i begreppen akademisk kvalitet och akademisk frihet. Både 2024 och 2025 gav jag ut en lärobok och en akademisk bok, och parallellt med dessa skissade jag på de två böcker som förhoppningsvis kommer ut i åt. Metodboken om kultur är som sagt på väg, men finansieringen av mitt stora verk om mellanrummen är ännu inte säkrad. Boken är dock i princip färdig så på något sätt ska jag se till att den kommer att publiceras. Jag har dessutom ett halvfärdigt bokprojekt i datorn som fått sättas på vänt på grund av arbetslösheten, om moral som är en annan viktig aspekt av kultur. Jag har med andra ord fått upp ångan och börjat skörda frukterna av tiden och mödan jag lagt på studier och forskning.

Att i princip ingenting av det jag skrivit eller gjort under alla år i akademin idag räknas meriterande fyller mig med sorg, men jag är som sagt kulturforskare och jag förstår förändringen även om jag vägrar förhålla mig passiv och okritisk till den. Om organiseringen av arbetet och den akademiska kulturen leder till avakademisering av Högskolesverige är det naturligtvis inget jag som forskare kan förväntas förhålla mig neutral till, och om det är vad som krävs av mig för att bli professor tackar jag självklart nej. Jag har fått betala ett högst pris för den övertygelsen, men om enda sättet att fortsätta forska om kultur är att göra det utanför akademin har jag inget val. Kunskapen var och är viktigare än den trygghet som en fast anställning ger.

Slutligen tror jag att enda sättet att värna kunskapen är att förändra vår syn på akademiska titlar. Att betrakta examina och titlar som ett produktionsmål menar jag är helt förkastligt. Att få en titel kan och får inte vara ett mål i sig, varken för enskilda forskare eller för lärosätena. Det kan absolut vara en drivkraft, men finns det inte någon övergripande plan eller tanke med meriteringen finns en risk att systemet blir kontraproduktivt, alltså att mer fokus riktas mot formen än mot innehållet.

Vem kan och får bli professor idag?

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 01 Mar 2026 07:30:00 +0000

Det är många år sedan nu som jag insåg att jag aldrig kommer att bli professor. Även om insikten initialt fyllde mig med sorg kunde jag ganska snart vila i känslan av stolthet över vad jag åstadkommit sedan disputationen och att jag bedömts vara docentkompetent. Titlar har inget egenvärde för mig, det var och är fortfarande kunskapen och möjligheten att utvecklas intellektuellt – samt förtroendet att få vara med och skapa förutsättningar för andras lärande – som lockar och ger mitt liv riktning och mening. Vi ser tydliga tecken på betygsinflation i skolan och den högre utbildningen, och det gäller även akademiska titlar. Och eftersom professor är den högsta och finaste titeln kommer hela utbildningssystemet att påverkas negativt om innebörden i ordet professor förflackas, vilket det finns tydliga tecken på idag. Jag vill försöka förklara varför jag tror att det blivit så, men det kräver en del ord, så den som snabbt vill ha exempel på vad jag menar kan scrolla ner till slutet.

Vi har nationella kriterier för examen på kandidat- och magisternivå, och dessa är utförligt beskrivna i termer av mål som studenterna ska visa att de lever upp till och som lärarna ska utgå från när studenternas kunskaper bedöms. I teorin fungerar upplägget, men i praktiken ute på högskolorna är det långt ifrån självklart att resultatet blir det önskade och det blir inte lättare att försvara kunskapens kvalitet när högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen. Vetande är en egenskap eller förmåga som måste ta sig in i kroppen på den som studerar, vilket gör det svårt att bedöma vad någon annan faktiskt och på riktigt kan och vet. Tyvärr respekteras de där svårigheterna inte, vilket naturligtvis får konsekvenser.

Varje år i samband med utnämningarna och utdelningen av Nobelprisen varnar forskarna som får priset för minskade anslag till grundforskningen, som är nyfikenhetsdriven, tålamodsprövande, tillitsbaserad och där kreativitet är en förutsättning. Trots att vi vet vad som krävs för att kunna bedriva forskning med potential att belönas med Nobelpris blir vetenskapen allt mer tillämpad och styrd uppifrån av samma principer som arbetet inom tillverkningsindustrin. Inser man att inte ens världens mest respekterade forskare har makt och inflytande nog att påverka synen på hur vetenskapligt arbete behöver organiseras för att utfallet ska bli det önskade förstår man vad det är för krafter som är i rörelse och hur svårt det är att värna det vi alla säger oss vilja ha, nämligen relevant och användbar kunskap av högsta kvalitet. Det som utmärker grundforskning är att det inte finns några garantier för att nå på förhand uppgjorda mål.

Eftersom högskolans ekonomiansvariga ser det som slöseri med resurser att lägga pengar på något som inte går att kontrollera utfallet av, och eftersom deras makt över akademin är större än forskarnas blir vetenskapen mer och mer tillämpad och målstyrd för varje år som går. Det är en fatal villfarelse eftersom den typen av kunskap som belönas med Nobelpris ofta kommer hela mänskligheten till gagn, och dess relevans och användbarhet sträcker sig dessutom (idealt sett) långt in i framtiden, vilket gör att värdet på kunskapen inte går att räkna på eller kalkylera med.

Henry Fords löpande band och den typ av ledning som praktiserades där är en inflytelserik bild av ett framgångsrikt företag som problematiskt nog har kommit att bli mall för all organisering av allt arbete. Eftersom produktionstänkandet hotar att underminera högskolans förutsättningar att skapa användbar kunskap av hög kvalitet finns det en poäng att reflektera över alternativa metaforer, som ligger mer i linje med det tankearbete som högskolans kärnverksamhet handlar om.

Om vi liknar arbetet som rektor för en högskola eller ett universitet vid en trädgårdsmästare eller landskapsarkitekt istället för en produktionsledare minskar risken att akademiska miljöer behandlas lika vårdslöst som den ovärderliga regnskogens mångfald, vilken idag tragiskt nog skövlas och ersätts med monokulturella odlingar av oljepalmer, majs eller någon annan kortsiktigt profitabel gröda. Kulturen på högskolan är den mylla som kunskapen växer ur och får sin näring från, därför är det inte order uppifrån eller storslagna produktionsmål som behövs för att värna kunskapens kvalitet, utan rätt näring, lagom med vatten, tålamod och inte minst förståelse för vilka växter som trivs tillsammans och som kan hämta kraft från varandra. Studenterna växer under sin tid i den akademiska miljön till lovande skott som kan sprida sig i samhället och slå rot i andra organisationer.

Om vi såg studenterna som förvaltare av det kunskapsarv som deras lärare på högskolan har som uppgift att vidareutveckla, istället för kunder, vilket dagens studenter betraktas som, skulle arbetet som lärare på höskolan förändras i grunden. När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass och högskolan var en bildningsinstitution där studenterna bedrev självständiga studier med avancerad kunskap och kvalificerade kompetenser som mål, ansågs det inte finnas något behov av chefer. Det fanns en rektor, några dekaner, ett antal prefekter och någon som planerade undervisningen på avdelningen. Och så fanns det kunniga och ansvarstagande sekreterare som skapade förutsättningar för lektorerna att ägna så mycket av arbetstiden som möjligt åt kärnverksamheten: undervisning och forskning.

Idealet som dåtidens akademiska ledarskap och meriteringssystem byggde på var: Primus Inter Pares, den främste bland likar. Det ordet och den synen på vem som är bäst skickad att leda landets forskare och ansvara för kvaliteten i den högsta utbildningen som finns, är idag lika obsolet i den akademiska världen som bildning. Orden finns kvar och det talas ofta om vilket stolt arv akademin har att förvalta, men det blir liksom i talet om den akademiska frihet som är förutsättningen för den grundforskning som i lyckliga fall kan leda till Nobelpris, ofta bara retorik. Och övertygelsen om att doktorer och professorer är något man kan producera med hjälp av chefer som pekar med hela handen och som kräver mätbara resultat leder oundvikligen till att det går inflation i betygen.

Inom kort har den krympande skaran forskare som fortfarande har minnen av den tid som flytt gått i pension och därmed kan avfärdas som nostalgiska drömmare, i alla fall om de dristar sig till att ifrågasätta nyordningen. Vilka forskningsresultat kommer då att belönas med Nobelpris? Det är den avgörande frågan, för Nobelpris är inte något slags universell standard. Pristagare kommer att utses så länge Nobelstiftelsen har pengar att dela ut. Men vad som anses värt att belöna med ett pris förändras över tid och beror på kultur. Ett led i arbetet med att återupprätta kunskapsnationen Sverige är att granska kriterierna för professorstiteln, vilket det blivit dags för nu.

Jag tror inte att det är möjligt eller önskvärt att återinföra de gamla stolsprofessurerna, men det är olyckligt om vi väljer att bortse från att anledningen till att ingen kunde avsätta den gamla tidens professorer var att landets främsta forskare inte skulle behöva ta några andra hänsyn än kunskapen. Professorernas anställningstrygghet sågs innan NPM infördes i akademin lika lite som den akademiska friheten som en individuell löneförmån; både friheten, ansvaret och tryggheten betraktades som viktiga förutsättningar för kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag när man dels befordrar professorer i enlighet med kriterier fastställda av högskolans ledning (snarare än av företrädarna för ämnet), dels betraktar det som ett led i högskolans kvalitetsarbete att producera så många professorer som möjligt, handlar arbetet i den akademiska världen i praktiken inte längre om att värna förutsättningarna för forskare att följa kunskapen dit den tar dem, utan om att kunna peka på mätbara resultat.

Det utlyses fortfarande professurer, men anställningstryggheten (om det nu existerar någon, med tanke på hur det gick till när jag avskedades) är den samma för lektorer och adjunkter. Idealet om Inter Primus pares, som liksom systemet med relativa betyg hade ett inbyggt skydd mot inflation har man i "rättvisans" och produktionslogikens namn övergett, men de som söker de utlysta tjänsterna jämförs trots allt fortfarande mot varandra och det är den som bedöms vara mest kompetent som får tjänsten. Även om jag tycker att det är synd att man inte ser värdet med de klassiska professorerna som belönades med den prestigefulla titeln sent i livet, som en belöning för sin livsgärning, är systemet med att utlysa professurer oproblematiskt.

Men eftersom önskan att meritera sig är stark och högskolorna dessutom vill ha många professorer infördes någon gång runt millennieskiftet – i samma veva som det beslutades att avhandlingen inte skulle vara ett livsverk utan ett slags körkort – möjligheten att inom ramen för tjänsten som lektor ansöka om att befordras till professor. Och det är konsekvenserna av och problemen med den typen av produktionsorienterat tänkande som jag vill peka på här. Det som skiljer professorer som sökt och fått en utlyst tjänst i konkurrens, från professorer som erhållit titeln genom att ansöka om befordran, är stor även om det finns regler och bedömningskriterier som ska följas (eller kanske just därför).

När jag satt i högskolestyrelsen för Högskolan Väst ändrades reglerna för befordran till professor, och jag har för mig att det gjordes på direktiv från utbildningsdepartementet och att det gällde alla högskolor. Fram till att ändringen trädde i kraft kunde ledningen för institutionen inte neka någon att ansöka om befordran. De nya reglerna flyttade alltså makten över beslutet till prefekten. Kriteriet för befordran var institutionens behov av kompetens, vilket lät och fortfarande låter rimligt även om kompetensen inte sitter i själva titeln. Det är dock en avgörande skillnad mellan behov av kunskap och kompetens, och begär efter nyckeltal (alltså antalet medarbetare med professorstitel). Om man ser det som ett produktionsmål och ett kvalitetskriterium att ha många professorer påverkas incitamentet för ledningen att låta medarbetare ansöka om befordran på ett annat sätt än om man betraktar det som ett sätt att belöna forskare för kvaliteten i deras bidrag till kunskapsutvecklingen.

Ett tecken på medvetenheten om att det finns en risk att det går inflation i professorstiteln, och som ett sätt att försöka stävja konsekvenserna av den vänskapskorruption som alltid riskerar att utvecklas i alla hierarkiska organisationer, har man på senare tid infört generella regler som säger att det bara är möjligt att bli befordrad till professor i det ämne man är anställd i, vilket långt ifrån alltid är det ämne man forskar om. Jag var till exempel anställd som lektor i kulturvetenskap, vilket hade inneburit att jag endast hade kunnat bli befordrad till professor i det ämnet. Hade jag velat försöka bli professor i etnologi (som jag disputerat och är docent i) hade jag varit tvungen att konkurrera med andra forskare om en utlyst tjänst där man söker efter just en professor i etnologi.

Jag vill illustrera problemet med befordringsprofessorer genom att rikta blicken mot Högskolan Väst som jag tvingades lämna för några veckor sedan. Där installerades nyligen en professor i kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria, som har skrivit sina flesta artiklar om AIL och som arbetar på en institution där man forskar och undervisar om ekonomi och it. Jag har inte längre någonting med den institutionens prioriteringar att göra, men jag kan inte låta bli att uttrycka oro över vart den akademiska världen är på väg. På vilket sätt ligger det i institutionens och högskolans intresse att låta någon med en så pass apart och ospecifik titel lyfta 15000:- mer i lön än lektorerna? Och om det nu är en professor i just kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria som ledningen ansåg sig ha behov av, varför utlyste man då inte en sådan tjänst? Och framförallt, varför lät man en professor i sociolog och en i pedagogik och inte två professorer i kulturvetenskap (eller tre som var kravet tidigare) granska underlaget till utnämningen? Bedömarna var dessutom tvungna att följa högskolans egna kriterier för professorstiteln, de fick alltså inte användning av sina generiska professorskompetenser i bedömningen. Jag vill inte tro att det faktum att professorn är nära vän med prefekten spelade någon roll när beslutet om att låta hen meritera sig till professor togs, men eftersom en högt ansedd, internationellt känd och mycket välrenommerad kollega på samma institution i samma veva nekades att lämna in ansökan om att befordras till professor, är det svårt för mig att skaka av sig känslan av att allt inte gått rätt till.

Om professor blir en titel som man belönas med för att man känner prefekten eller för att ledningen för högskolan vill att det ska se ut som att kompetensen bland medarbetarna är hög har utnämningen förlorat sin mening. Där och när det är möjligt att bli professor i kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria, eller professor i företagsekonomi med inriktning mot AIL, som är ett annat exempel från HV, är det ett tecken på att synen på vad titeln professor står för förändras i grunden. Vad innebär det att vara professor i ett ämne, med inriktning mot ett helt annat? Att vara professor i Företagsekonomi med inriktning mot marknadsföring eller organisering, handlar om att precisera kompetensen, men att vara professor i en kombination av två helt olika ämnen är obegripligt och borde inte vara möjligt.

De klassiska professorerna erövrade titeln i det ämne de forskat om: Etnologi, Idéhistoria, Företagsekonomi, Informatik eller Sociologi. De befann sig högst upp i en hierarki där det krävdes bred och djup kunskap inom ämnet för att nå den aktade positionen. Det finns fortfarande många sådana professorer i den akademiska världen och de flesta är helt klart kompetenta, men risken är att titeln professor förlorar sin status om det går inflation i den, och en sådan utveckling skulle oundvikligen gå ut över kunskapskvaliteten generellt i samhället. Om man kan bli professor i ett så pass smalt ämne att ingen annan är verksam i det blir det svårt att bedöma kvaliteten i forskningen och lätt att bli världsledande, med då blir allt bara en lek med ord.

Ålderism i akademin, eller inte

noreply@blogger.com (Eddy) — Wed, 25 Feb 2026 06:54:00 +0000

I senaste numret av Universitetsläraren finns en artikel om förmodad åldersdiskriminering i den akademiska världen. Ämnet intresserar mig, inte minst för att jag (snart) fyller 61 år och är en docent i etnologi som nyligen kastades ut i arbetslöshet och därför tvingas söka nya lektorat i mördande konkurrens efter att ha arbetat 23 år på samma högskola. Jag tror dock att orsaken till att den som fyllt 45 idag har svårt att få ett nytt jobb är en annan än den som lanseras i artikeln, i alla fall i dagens högskolevärld.

Trots att flera lärosäten, som Göteborgs, Karlstads och Lunds universitet, arbetar aktivt mot ålderism går tjänsterna framför allt till yngre sökande. Universitetslärarens genomgång visar att den vanligaste åldern vid en nyanställning är mellan 25 och 44 år. Efter 45 års ålder är vägen till en ny tjänst brantare och för den som har passerat 55-årsstrecket är det ännu svårare.

Ålderism existerar så klart, men huvudförklaringen till att äldre akademiker har svårt att få en ny tjänst tror jag snarare handlar om andra saker. Det är olyckligt om alla analyser rörande problem i samhället landar i att det handlar om strukturell diskriminering, det är nämligen relativt enkelt att hitta strategier för att komma tillrätta med just det, särskilt som det varken saknas insikt om problemet eller vilja att göra något åt den typen av problem.

Enligt lagstiftningen kring statliga anställningar är det skicklighet och kvalifikationer som ska styra och ingen får sorteras ut på grund av stigande ålder. Nyligen har regeringen också gett Arbetsgivarverket i uppdrag att följa upp hur statliga myndigheter arbetar för att möjliggöra ett längre arbetsliv. I uppdraget ingår bland annat att redovisa åldersfördelningen bland statligt anställda, med särskilt fokus på äldre arbetstagare.
”Det är viktigt att staten som arbetsgivare är ett gott föredöme som tar vara på kompetensen hos medarbetare, oavsett ålder, och skapar förutsättningar för ett längre arbetsliv”, skriver arbetsmarknadsdepartementet i ett pressmeddelande.

För att kunna komma till rätta med svårigheterna för kompetenta och erfarna akademiker att få en ny anställning tror jag att vi behöver göra som Hoola Bandoola band (om nu någon minns dem?), det vill säga "söka svaret någonstans mycket längre upp". Jag misstänker i alla fall starkt att problemet som sägs handla om ålderism bottnar i och är en konsekvens, dels av kollegiets minskade makt, dels av rådande syn på (behovet av) ledning och administrering av det arbete som utförs på högskolan av landets högst utbildade människor. Om vi verkligen vill göra något åt den misstänkta diskrimineringen menar jag att den granskande blicken behöver riktas mot linjens chefer och besluten som tas av högskolornas ledningar.

Även om min prefekt valde att runda LAS som är tänkt att fungera som ett slags skydd mot åldersdiskriminering för att göra sig av med mig är jag övertygad om att orsaken till att jag sparkades inte handlar om hur gammal jag är. Allt talar i mitt fall för att jag "råkade" bli övertalig på grund av att jag varit kritisk mot ledningens syn på vad en högskola är och hur man på bästa sätt tillvaratar skattebetalarnas intressen och skapar förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Känslan är att ledningen på högskolan som jag arbetade på fram till för några veckor sedan såg det som att jag kritiserade dem personligen, vilket inte är fallet. Min kritik har alltid riktats mot konsekvenserna av NPM.

Att man riskerar att avskedas för att man engagerar sig i frågan om hur man värnar den akademiska kvaliteten på bästa sätt är ett tecken på att något är allvarligt fel. Och om ledningen vill ha lydiga anställda som följer order och därför gör sig av med äldre, kompetent och vetenskapligt meriterad personal, handlar problemet så klart inte om ålderism. Min prefekt utnyttjade med stöd av rektorn sin makt till fullo. Hen valde att delegera själva meddelandet av beslutet till avdelningschefen, och när jag efterfrågade en förklaring till beslutet att göra sig av med mig hänvisade hen till sekretess för att slippa svara. Så borde ingen chef kunna agera, men eftersom facket är svagt eller kanske rädda om sina egna jobb, finns inget som hindrar dagens chefer från att göra som de önskar. Även HR-ansvariga kan gömma sig bakom regler som skapats av dem själva.

Anna Jutterdal, personalchef vid Stockholms universitet kommenterar statistiken i ett mejl:
”Ålder är inte något som diskuteras vid rekrytering. Som statlig myndighet ska vi anställa utifrån förtjänst och skicklighet. Jag kan inte bekräfta att vi anställer få personer över 50 år. Och om så vore fallet har jag inte något enkelt svar”, skriver hon.

Tvärtemot personalchefen på Stockholms Universitet – som uppenbarligen känner sig trygg med att det finns statistik och nyckeltal som gör att administrationen kan svära sig fri från skuld – tror jag att det finns ett enkelt svar på frågan varför man inte anställer personer över 50. Och mitt svar handlar om att dagens fixering vid produktion av nyckeltal leder till att alla som finns och verkar i akademin idag förväntas värdera det som mäts, alltså det som cheferna anser att högskolan ska producera. Om och när produktion av nyckeltal accepteras som högskolans syfte och uppdrag kan ledningen hänvisa till siffror och regler som visar att allt är i sin ordning när misstänkt ålderism diskuteras. Och om siffrorna inte ger cheferna stöd för sin uppfattning är "lösningen" idag att man ska "se över sina rutiner". Jag menar att det är detta, alltså NPM och fixeringen vid måluppfyllelse och mätbarhet, som leder till att äldre akademiker får svårt att hävda sig i konkurrensen om utlysta tjänster.

Min poäng är att ansvariga i citaten ovan lägger betoningen på samma saker som alltid gällt i den akademiska världen, nämligen: kompetens, förtjänst och skicklighet. Alla är rörande överens om att det är dessa kvaliteter som ska avgöra vem som får de utlysta tjänsterna, inget annat. Man glömmer dock eller väljer att bortse från, att innebörden i begreppen är föränderliga och kulturellt upprätthållna.

Jag inledde mina studier på Universitetet 1991, alltså i samma veva som besluten om det som senare kom att benämnas NPM togs. Kollegiets makt var emellertid stor på den tiden och cheferna och administratörerna var långt, långt färre än idag. Därför dröjde det många år innan förändringen slog igenom på allvar. Professorerna av den gamla stammen gick dessutom inte att sparka eftersom anställningstrygghet på den tiden (när Sverige hade ett utbildningssystem som världen såg på med avund) betraktades som en garant för kunskapskvalitet. Högskolornas ledningar fick dock med tiden successivt allt mer makt över verksamheten, bland annat genom att skapa en linjeorganisation och anställa fler chefer och administratörer. Och istället för att utlysa nya stolsprofessurer när innehavarna gick i pension fick fler forskare möjlighet att meritera sig till professorer enligt fastställda regler som ledningen, inte kollegiet, har makten över.

Fram till att jag blev docent 2011 räknades, i alla fall i etnologiämnet, monografier skrivna på svenska som meriterande. Bedömningen av min ansökan om befordran var dessutom kvalitativ och utgick från ämnets akademiska traditioner. Fokus i bedömningen låg alltså på innehållet, det vill säga kvaliteten i den kunskap som min forskning resulterat i. Några år senare när jag började fundera på om det fanns en chans för mig att bli professor insåg jag att förutsättningarna förändras i grunden. Idag är alla som ansöker om att meriteras till professor, i alla fall på Högskolan Väst, hänvisade till samma kriterier oavsett vilket ämne man forskar om, och betoningen i bedömningen ligger på form snarare än innehåll. "Förmågan" att vinna medel i konkurrens och storleken på anslagen (som ledningen kan dra over-head-kostnader från) räknas till exempel som ett viktigt kriterium, liksom antalet artiklar skrivna på engelska och publicerade i högt rankade internationella tidskrifter.

Idag betyder kompetens något annat än när jag inledde min akademiska karriär och jag har under alla år varit allt för fokuserad på att göra ett så bra jobb som möjligt och insåg därför försent att det jag skrivit genom åren inte längre räknas som vetenskapliga meriter. Under min doktorandutbildning talades det aldrig om vikten av att ha en publiceringsstrategi, och eftersom jag levt i tron att högskolelagens skrivningar om forskarens frihet faktiskt betyder något har jag aldrig förstått varför jag skulle skriva artiklar istället för böcker, särskilt som det formatet inte lämpar sig för förmedling av den kunskap jag vill. förmedla. Högskolelagens § 6 säger att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt, men den skrivningen betyder i praktiken ingenting, trots att "alla" säger sig värna den akademiska friheten.

Att vi ens talar om vikten av att ha en strategi för PUBLICERINGEN av vetenskapliga resultat säger allt om vad som prioriteras i dagens högskolevärld och vad man menar med kompetens. Vi är många som liksom jag kom in i den akademiska världen innan NPM fick genomslag och synen på vad som räknas meriterande förändrades. Och vi har hela tiden fokuserat på att skapa så bra kunskap som möjligt. Problemet är att definitionen av akademisk kvalitet förändrats, vilket gjort att våra meriter och kompetenser inte räknas. Det är inte ålderism, och lösningen på problemet är inte att se över några rutiner. Enda sättet att komma tillrätta med problemet, om vi nu ser det som ett problem som vi behöver komma tillrätta med, är att följa högskolelagen och placera kunskapen i centrum.

Förändringen i synen på vad som är meriterande leder intressant nog även till paradoxer: Så länge jag var anställd på Högskolan Väst räknades jag som docentkompetent och min titel kunde användas av cheferna och administrationen som bevis för att man levde upp till högskolans kvalitetskriterier (som stipulerar att man ska ha vetenskapligt meriterad personal som undervisar och handleder studenter), men efter att jag blev uppsagd kan jag inte ens konkurrera om ett vikariat som innehåller exakt samma arbetsuppgifter. Tjänsten jag sökte i höstas och, får jag anta, alla andra tjänster som jag här under arbetslösheten tvingas söka, gick och kommer att gå till yngre forskare som kom till och etablerade sig i akademin senare än jag och därför har utbildats till forskare i en annan kultur än den jag fostrades i. Högskolans samhällsuppdrag är dock fortfarande att skapa förutsättningar för studenternas lärande och kunskap av högsta kvalitet, vilket jag alltid satt en ära i att leva upp till.

Nu när jag börjat kolla efter utlysningar ser jag dessutom att man i en del fall bara räknar de artiklar som publicerats (och forskningsanslagen som vunnits i konkurrens), under se senaste fem, sex åren, vilket kan tolkas som ett tecken på att erfarenhet betraktas som ett problem. Efter att jag blev docent bestämde jag mig för att försöka lämna ett substantiellt bidrag till forskningen, vilket tar tid. Och jag valde att fokusera på att skriva läroböcker parallellt med arbetet på mitt Magnum opus, dels för att det tar tid att skapa den typen av verk, dels eftersom det påstås att pedagogiska meriter är lika viktiga som vetenskapliga. Trots att jag har skrivit sju läroböcker och två vetenskapliga böcker under de senaste sex åren och dessutom aldrig någonsin vilat på lagrarna och alltid sökt nya och svårare utmaningar har jag dock inte en chans att hävda mig i konkurrensen.

Om vi inte lyfter blicken och börjar diskutera hur samhällets investering i forskning och högre utbildning förvaltas på bästa sätt finns en uppenbar risk att vetenskapen låses fast i ett evigt nu, vilket gör det svårt att se den typen av långsiktiga förändringstendenser, (till exempel i synen på kompetens i den akademiska världen) som är mitt forskningsområde. Ålderismen är inte problemet, utan ett av symptomen på den underliggande sjukdom som jag menar att NPM är.

Vill vi ha en högskola som fungerar på det sätt som högskolor behöver fungera för att akademin ska kunna leva upp till de högt ställda förväntningarna som med rätta finns på vetenskapen måste man börja mäta det man sätter värde på, och om det visar sig att akademisk frihet, bildning och kunskapskvalitet inte går att mäta måste man i konsekvensens namn upphöra med mätandet och organisera det akademiska arbetet med utgångspunkt i tillit till medarbetarnas kompetens och omsorg om den akademiska kvaliteten. Gör man det är jag övertygad om att ålderismen försvinner utan att högskolornas ledningar behöver se över några rutiner.

Arbetslös, men varken hoppplös eller sysslolös

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 22 Feb 2026 07:51:00 +0000

När jag äntligen trotsade rädslan och övervann respekten för universitetet i början av 1990-talet upptäckte jag en fascinerande värld fylld av kloka och bildningstörstande människor. Allt var nytt och spännande. Och ju fler kurser jag klarade av desto större blev begäret efter kunskapen som både drev mig till universitetet och höll mig kvar där genom alla år. Än idag minns jag de flesta texterna jag läste som student och när jag ser böckerna i bokhyllan blir jag både ledsen och beklämd, för jag tror inte att dagens studenter känner så inför den litteratur som deras kurser bygger på. Det är svårt att säga när det där förändrades, men successivt har högskolans fokus flyttats från bildning till produktion av betyg och examina, vilket leder till att både undervisningen och studierna riskerar att bli instrumentella.

I takt med att kollegierna avskaffades och NPM implementerades fick cheferna och administratörerna allt mer makt över universitetet, vilket gjorde att akademin förändrades i grunden. Just detta faktum gör det lättare att bära sorgen över att ha kickats ut från den akademi som jag betraktade som mitt hem, men det innebär samtidigt att jag och mina tankar om högskolan nu kan avfärdas som uttryck för nostalgi eller bitterhet. Min utbildning och mina kunskaper kan dock ingen ta ifrån mig. Jag är osäker på vad som händer med docenttiteln när man blir av med anställningen med jag är filosofie doktor och bedriver fortfarande forskning. Och oavsett om det jag gör räknas eller inte är jag inte ensam om att påstå att förutsättningarna för oss människor att lära och förstå inte har förändrats över tid, bara den kultur som dels präglar vardagen på högskolan, dels är mitt forskningsområde. Jag är inte nostalgisk och längtar inte tillbaka. Min omsorg om och engagemang för högskolan och dess akademiska kvaliteter handlar om en djupt känd oro över vad som håller på att hända med kunskapen generellt i dagens samhälle.

Min före detta arbetsgivare kunde ta jobbet och min ekonomiska trygghet ifrån mig. Prefekten hade makten att plocka mig ut ur högskolan – och hen valde att göra det utan att ge mig en rimlig förklaring och trots att den kompetens och erfarenhet som jag byggt upp genom åren fortfarande behövs på institutionen (uppenbarligen eftersom man tar in vikarier för att driva kurserna) – men ingen annan än jag själv kan ta högskolan ur mig. Det blir ännu tydligare för mig här efter första veckan som arbetssökande.

Jag väljer att se a-kassans 300 dagar som ett slags utbildning, som en möjlighet att lära mig saker, dels om mig själv, dels om samhället vi lever i och inte minst om synen på kunskap, kompetens och erfarenhet samt inte minst sättet vi behandlar arbetslösa idag. Jag har äntligen vunnit den akademiska frihet som jag kämpade för i rollen som lektor, och den friheten är mer värd än lönen jag fick på högskolan. Jag är med andra ord ingen förlorare, även om jag (högst troligt) inte hittar en ny anställning. Och jag är definitivt inte sysslolös. Nästa vecka ska jag ha mitt första möte med handläggaren på Arbetsförmedlingen. Då hoppas jag att bilden ska klarna och att jag får koll på förutsättningarna och vad som förväntas av mig. Just det där oroar. Det är nämligen inte självklart att jag får bestämma hur och vad jag ska göra av de där 300 dagarna. Att inte få ta eget ansvar för mitt liv vore förödande.

Oron över att Sverige inte längre är en kunskapsnation utan ett land där allt fler politiker blir allt mer populistiska och opportunistiska har jag levt med länge och den blir inte mindre av att jag nu tvingas underordna mig Tidöegeringens syn på arbetslösa. När jag tittar på listorna med regler som finns på AF hemsida får jag uppfattningen att alla som saknar jobb betraktas, dels som hjälplösa offer, dels med misstänksamhet. Och eftersom jag vet att efterfrågan på en 61-årig docent i etnologi i dagens Sverige är minimal är jag rädd för vad man kan komma att tvinga mig till för försöka undvika att ge mig den ekonomiska ersättning som jag har rätt till.

Känslan av att a-kassan – som jag varit med i sedan 1996 när jag fick min doktorandanställning och gick med i facket – idag inte betraktas som den omställningsförsäkring det faktiskt är, utan som ett slags socialbidrag, är påtaglig. Skillnaden mellan idag och slutet av 1990-talet, när jag var arbetslös en period mellan två projekt, är enorm. Då fick jag ta i princip helt eget ansvar för dagarna med ekonomisk ersättning. Den gången visade jag att jag hade vad som krävdes för att hitta ett jobb som jag kunde växa i, trivas med och dessutom bidra till kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag kanske jag tvingas gå en söka-jobb-kurs eller lära mig ”vässa” CV. Det vore en mardröm.

Det var just eftersom jag fick gå min egen väg som det löste sig senast jag var i behov av a-kassa. Idag är jag långt mer erfaren, kan otroligt mycket mer och har dessutom skaffat mig den näst högsta akademiska titel som finns. Jag har alltså visat att jag är kompetent. Frågan är dock hur vi ser på kompetens idag, alltså vilka kompetenser som räknas och efterfrågas. Svaret på den frågan ber jag att få återkomma till för det räknar jag med ska visa sig när jag kommit igång med produktionen av de jobbansökningar som från och med nu och i 295 dagar till (som mest) kommer att vara min huvudsakliga syssla eftersom det är den typen av mät- och jämförbara nyckeltal som Arbetsförmedlingen förväntas leverera.

För varje år som gått sedan jag började studera har jag allt mer och allt tydligare kommit till insikt om hur lite jag vet (i relation till allt som går att veta) och hur lite som faktiskt är möjligt att utveckla relevant kunskap om. Och den insikten ger mig fortfarande kraft och mod att fortsätta ägna en stor del av min vakna tid åt lärande.

Det var aldrig bara ett jobb

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 15 Feb 2026 07:37:00 +0000

Jag växte upp i ett samhälle där man respekterade kunskapen, och drömmer om att mina barnbarn ska få leva i ett samhälle där kunskap betyder något på riktigt och där man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar. Just nu är utsikterna för att det ska bli så inte särskilt ljusa. Idag når man nämligen inte framgång genom att veta saker, utan genom att nå uppmärksamhet genom att väcka känslor och säga det som många vill höra. Kunskap har blivit något man hittar på nätet. Vetande uppfattas allt mer och av allt fler som något man har olika uppfattningar om, och den som har starkast vilja och störst plattform blir därför tagen på mest allvar. Dessutom bedöms kunskapen idag inte efter hur väl den stämmer överens med verkligheten, utan vilken sida i politiken som anses gynnas av den, vilket gör att allt fler idag bara lyssnar på forskare som bekräftar deras fördomar.

Jag vill inte säga att jag känner mig sviken, men när jag var barn sa man att kunskap är makt. Och i samma veva som jag blev vuxen expanderade den svenska högskolan på ett sätt som saknar motstycke i historien, just eftersom kunskapen fortfarande värderades högt. Det var nu inte för att få makt som jag slutade arbeta som bagare och började studera. Det var lusten att lära som drev mig till universitetet, och det är kunskapen som har hållit mig kvar. Även om jag på senare år tvingats inse att kunskapens värde devalverats kraftigt kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tro att insikterna som jag har byggt upp genom åren av studier och egen forskning skulle visa sig vara en belastning, inte bara på sociala nätverk utan till och med på den högskola där jag blev docent och som jag var anställd på i 23 år.

Förändringen har gått fruktansvärt fort och det känns som hastigheten ökar för varje år som går. Att som docent i etnologi kastas ut i arbetslöshet under rådande förhållanden, dessutom i min ålder, är traumatiskt och det kommer att ta tid att vänja sig. Men jag har varit medveten om förändringen längre och har sett tendenserna, så även om beskedet om uppsägning kändes som en kniv i hjärtat kom det inte som en chock. Och just på grund av min ålder och mina kunskaper står jag förhållandevis väl rustad. Att tvingas tänka efter rörande vad som ger ens liv mening och vad man vill få ut av det är bra. Mitt intresse för lärande och min passion för kunskap testas nu, och även om jag är rädd för att jag ska tvingas inse att jag är ensam om att bry mig om kunskapen är det en insikt som jag i så fall vill ha.

Problemet är att jag i så hög grad har identifierat mig med mitt jobb. Samtidigt hjälper det faktum att jag aldrig sett anställningen som lektor uteslutande som ett jobb mig i omställningen. Under uppsägningstiden har jag kommit till insikt om att det jag identifierat mig med är kunskapen och möjligheten att lära som arbetet inneburit. Allt det jag älskade med mitt arbete kan jag fortfarande ägna mig åt. Och det har jag för avsikt att göra, så länge jag lever. Kanske kommer det till och med att visa sig att en anställning utanför akademin (om jag nu hittar någon) är lättare att kombinera med den bildningssträvan som ger mitt liv mening, än anställningen som lektor på en högskola där man är fixerad vid produktionen av nyckeltal.

Min dröm har alltid handlat om att vara någon som blir lyssnad på för att jag kan och vet saker, inte som ett självändamål utan för att jag intresserat mig för och sökt efter kunskaper som behövs i byggandet av ett demokratiskt och långsiktigt hållbart (kunskaps)samhälle. Att bli rik är inget jag strävar efter, men friheten som ligger i ett ekonomiskt oberoende lockar mig. Det skulle innebära att jag kan följa kunskapen dit den tar mig utan att behöva vara orolig för konsekvenserna av den typen av repressalier som drabbade mig på Högskolan Väst. Att vara arbetslös i Tidösverige är närmast motsatsen till frihet och ekonomiskt oberoende, men jag har bestämt mig för att härda ut även om utsikterna att som 61-åring få en ny heltidsanställning, inom eller utanför akademin, är minimala. På pappret, vilket är det det enda som räknas idag, ser det nämligen ut som att mina kunskaper och kompetenser är oanvändbara.

Jag sörjer inte förlusten av min före detta anställning men jag saknar universitetet som intellektuell miljö. Och den ekonomiska otrygghet som jag nu kastas ut i, liksom reglerna jag tvingas underkasta mig för att få A-kassa, skrämmer mig. Ovissheten i sig har jag inga problem med. Omväxling och nya uppgifter har jag aldrig varit rädd för, tvärtom. Jag är både nyfiken och rastlös och har alltid tagit vara på möjligheterna att lära mig nya saker, både om världen jag lever i och om mig själv. Och jag finner trygghet i insikten om att kunskapen och lärandet alltid och oavsett hur det nu blir med allt kommer att spela en central roll i mitt liv.

När jag fick beskedet om uppsägningen blev det en bekräftelse på det jag länge anat, att högskolan (generellt sett, för det finns självklart undantag) inte längre handlar om att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för studenternas lärande. Akademin, eller delar av den i alla fall, har tagits över av människor med andra mål och ambitioner. Tanken på att den jag är och det jag kan och vill inte längre uppskattas av mina chefer och högskolans ledning är svår att ta in och jag kan fortfarande inte fatta hur de kunde behandla mig som de valde att göra. Men nu har de inte längre någon makt över mig, och det känns befriande. Anställningen på Högskolan Väst såg jag under alla år, även här under uppsägningstiden, som ett privilegium och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för att det skulle bli så bra som möjligt, för studenterna och för skattebetalarna. Det gör att jag nu kan gå vidare i livet med stolthet.

Offboarding eller ghostning? Sak samma på Högskolan Väst

noreply@blogger.com (Eddy) — Fri, 13 Feb 2026 07:34:00 +0000

Idag har jag en diger lista på saker att göra. Mitt nya liv har börjat och även om jag inte ser fram emot arbetslösheten så har jag haft gott om tid att ta in och bearbeta det faktum att det är vad jag är från och med idag. Sysslolös vägrar jag dock bli! Dagen började på samma sätt som alla mina arbetsdagar brukat börja; klockan ringde halv fem och jag promenerade ner till Centralstationen och satte mig för att skriva en timme på EspressoHouse. Det kommer jag att fortsätta med, för att få stadga i livet och för att hålla ångan uppe.

Från om med idag och (minst) 300 vardagar framöver kommer arbetssökande att vara min huvudsyssla, sen får vi se. Även om det ser minst sagt mörkt ut på arbetsfronten hyser jag gott hopp om framtiden. På något sätt kommer jag att klara mig fram till pensionen. Jag är dessutom kulturforskare i själ och hjärta och väljer att betrakta interaktionen med Arbetsförmedlingen och a-kassan som ett slags fältarbete. Kanske skriver jag en bok om erfarenheten av att vara arbetslös i Tidösverige, vi får se.

Jag ska inte älta min förra arbetsgivare, men Högskolan Väst har spelat en enormt stor roll i mitt liv så det är svårt att bara klippa rakt av. Och eftersom det är en statlig myndighet anser jag att det är min skyldighet att skriva om hur man förvaltar skattebetalarnas investering i verksamheten. Även om jag är besviken över att bli uppsagd är det något jag måste acceptera. Och tydligen behöver arbetsgivaren inte förklara varför man valde att utmana LAS för att bli av med just mig. Det där är jag färdig med. Men själva avslutet är jag mitt uppe i och håller på att bearbeta, och det är dessutom mer än lovligt taffligt, vilket rubriken på bloggposten indikerar, så det vill jag skriva om.

Även om min erfarenhet av offboarding är i princip obefintlig har jag undervisat i över tio år om ledarskap, organisering och företagskultur. Och jag har varit slutseminarieopponent på en avhandling som handlade om HR. Jag trodde ända fram till igår eftermiddag att någon representant för arbetsgivaren skulle höra av sig för att meddela vad som gäller i samband med att jag lämnar högskolan, men jag hörde ingenting. När jag mailade min närmaste chef fick jag beskedet att daton och telefonen ska lämnas på Servicecenter, så det får jag göra nästa vecka.

Det finns en HR-funktion på Högskolan Väst, men vad de gör vet jag ärligt talat ingenting om. Det satt med en representant för HR-avdelningen vid ett möte mellan prefekten och avdelningen, men det enda hen sa var att ledningen på grund av sekretess inte behövde svara på medarbetarnas frågor. När anställningen upphör hos många privata arbetsgivare har man en väl genomtänkt process för övergången. Man brukar till och med tala om anställningen i termer av en medarbetsresa och HV har en rektor som kommer från näringslivet, så det saknas inte formell kompetens. Praktiken lämnar dock en del övriga att önska.

Jag minns min onboardingprocess 2003, på Högskolan Trollhättan Uddevalla som organisationen hette då. På den tiden var administrationen minmal och kollegiets inflytande stort. Efter några dagar fick jag besök på kontoret av en sekreterare (en riktig, gammaldags sådan) som hälsade mig välkommen och lämnade över en hel bunt med dokument rörande anställningen. Jag vet inte hur man gjorde när någon slutade, men högskolan höll å andra sidan fortfarande på att byggas upp på den tiden och behovet av uppsägningar var litet. Idag ser allt annorlunda ut, och eftersom högskolor drivs som ett företag borde man dra lärdom från det privata näringslivet. Inte minst på HV som är så stolt över sin profil med arbetsintegrerat lärande (AIL).

När jag googlade ordet offboarding fann jag en checklista på saker arbetsgivare rekommenderas göra för att avslutet ska bli så bra som möjligt, både för organisationens och medarbetaren. Jag går igenom den listan punkt för punkt, och sedan lämnar jag högskolan som jag gav mina 23 bästa år i arbetslivet och fokuserar mig och min egen framtid. Det känns viktigt att skriva om följande saker, inte minst med tanke på syftet med listan:

En väl genomförd offboarding-process kan säkerställa en smidig övergång, bevara relationer och skydda företagets rykte.

Jag vet inte hur ledningen på HV tänker, men min före detta arbetsgivare bryr sig uppenbarligen inte särskilt mycket, varken om sitt rykte eller relationen till före detta medarbetare. Eller det är kanske bara mig de ghostar? Trots att HV har ett prisbelönt kvalitetssystem känner jag mig tvingad att påminna om följande:

Det första steget för att lyckas med offboarding är att ha en strukturerad process på plats. För att hjälpa dig har vi sammanställt en checklista att utgå från för att säkerställa att inget viktigt steg glöms bort och att processen är rättvis och konsekvent för alla anställda. Använd checklistan som utgångspunkt och en källa till inspiration, och anpassa den efter ditt företags specifika behov och policyer.

Första punkten på checklistan handlar om hur man delger beslutet om uppsägning, och jag önskar verkligen att mina chefer hade levt upp till det som står där, men ni som följt processen via mina inlägg på Flyktlinjer vet att så inte är fallet:

Visa empati och gå tydligt igenom vad som kommer att ske nu och vilket stöd medarbetaren kan få från er som arbetsgivare. Meddela sedan uppsägningen skriftligen och säkerställ att ni uppfyller er avtalsdel.

Att som prefekt vända i panik i korridoren när man ser medarbetaren som man just står i begrepp att säga upp och sedan låta avdelningschefen meddela beslutet samtidigt som man sitter med armarna i kors, (och dessutom inte erbjuda medarbetaren som fick ta emot beskedet ensam och befinner sig i chock något annat stöd än ett samtal på tu man hand på prefektens kontor), är så långt ifrån ett korrekt och empatiskt sätt att meddela att man valt att sparka en lojal medarbetare som arbetat 22 år i organisationen man kan komma, det tror jag de flesta kan hålla med om. Att rektor skriver på hemsidan att hen är nöjd och stolt över prefekten som agerar på detta sätt och dessutom vägrar förklara grunden för beslutet att placera mig som lektor i samma krets som en adjunkt, där båda sägs upp, säger en del om kulturen på HV.

Schemalägg ett möte för att diskutera avslutet med medarbetaren.

Detta är nästa punkt på checklistan, och där finns en del att jobba på, om man säger ... Punkt tre handlar om intern kommunikation.

Informera teamet och andra relevanta avdelningar om medarbetarens avgång. Se till att medarbetaren som slutar först är informerad om hur informationsplanen ser ut så att denne känner sig bekväm med upplägget.

Jag har som sagt blivit ghostad, så även här brister man. Trots att man lovat JO att man sett över sina rutiner. Men än finns det punkter kvar att beta av på listan.

Planera in och genomför en exitintervju med medarbetaren för att samla in feedback. Exitintervjun kan med fördel äga rum när sista arbetsdagen närmar sig för att medarbetaren även ska kunna inkludera feedback om sin sista tid som anställd.

Om jag hade kallats till en exitintervju hade jag sluppit blogga om processen, men min före detta arbetsgivare såg uppenbarligen inget behov av att lyssna på mig.

Be medarbetaren att dokumentera pågående projekt, processer och arbetsuppgifter och säkerställ att information som ska vara tillgänglig för kollegor inte ligger sparade i personliga mappar som inaktiveras vid medarbetarens avslut.

Kunskap rörande arbetet med kurserna jag skapat och undervisat på är man heller inte intresserad av, trots att studenterna på de två sista kurserna varit mycket positiva, både till kursernas pedagogiska upplägg och till mig som lärare. Och datorn som jag får åka till campus för att lämna tillbaka nästa vecka är nu rensad.

Följande två punkter handlar om lön och pension. Utbetalningen av lönen har aldrig klickat, så det räknar jag med att man sköter, men någon information om hur uppsägningen påverkar pensionen har jag inte fått. Jag har inte hört ett ord från någon lönehandläggare.

Beräkna och utbetala eventuell innestående lön, bonusar och semesterersättning.
Informera om vad som gäller avseende pensionsförmåner och andra långsiktiga förmåner.

Information rörande a-kassa och ett eventuellt intyg från arbetsgivaren har jag heller inte fått. Kanske har man delegerat den uppgiften till Trygghetsstiftelsen?

Informera medarbetaren om hur denne ska gå tillväga för att få ett arbetsgivarintyg för a-kassan.

På Högskolan Väst är man inte ens intresserad av att ha en rutin rörande utrustningen som är statens egendom, vilket säger en del om allvaret i de problem jag pekar på.

Samla in företagsutrustning (ex. passerkort, ID-kort, dator, telefon) och dokumentera att det återlämnats.

En enda punkt på listan har man lyckats med:

Avsluta åtkomsten till företagsnätverk, e-postkonton och andra system.

Tragiskt nog var det bara avslutandet av åtkomsten man klarade av. Kommunikationen kring rutinerna rörande detta lämnar en hel del övriga att önska. För några veckor sedan fick jag nämligen detta automatgenererade mail:

Högskolan Väst/University West
Ditt konto kommer att stängas / Your account will be closed

Hej / Hi Eddy Nehls.
Ditt datorkonto på Högskolan Väst kommer att stängas 2026-02-12.
Till och med den dagen kommer du att kunna logga in i våra datorer/websystem/e-post.
Om du vill spara ner dina filer och din e-post och behöver instruktioner om hur du ska göra kontakta då Servicecenter på servicecenter@hv.se i god tid innan ditt konto stängs.
Har du frågor eller funderingar angående din anställning kontakta din närmaste chef.
Mvh Servicecenter\n\n
Your computer account will be closed at 02/12/2026. To and including that day you will be able to log on to our computers/websystems/e-mail.
If you want help with copying files from H: and to save your e-mail, you are welcome to contact Servicecenter, 0520-223000 or servicecenter@hv.se, to set an appointment.
For any questions about your employment please contact the Head of your department.
Regards Servicecenter\n\n"

Och när jag mailade Serviccenter och bad om de instruktioner som utlovades i mailet fick fick jag följande svar:

Hej,

Tack för din förfrågan gällande meddelandet om att ditt konto kommer att avslutas.

Det stämmer att det i det automatiska utskicket hänvisas till Servicecenter för hjälp med filer. Vi behöver dock förtydliga att eftersom material som skapats i tjänsten formellt räknas som statens egendom, har vi inga officiella rutiner eller instruktioner för att bistå vid export av data till privata lagringsytor.

När det gäller hanteringen av ditt konto fram till den 12 februari ser det ut enligt följande:

Tillgång: Du har full tillgång till din e-post och dina filer fram till slutdatumet.

Hantering: Hur man som medarbetare väljer att disponera och gå igenom sitt material under den sista tiden är upp till var och ens eget omdöme. Från IT-avdelningens sida ligger vårt fokus enbart på att genomföra den tekniska avstängningen vid det angivna datumet.
Vi kommer alltså inte att vara särskilt behjälpliga med själva överföringen, men du har möjlighet att själv förbereda ditt konto inför avslutandet på det sätt du finner lämpligt.

Om man nu inte vill lämna ut information, varför skriver man då som man gör i mailet som gick ut? Detta är alltså de enda mail och den enda kontakt jag haft med högskolan inför uppsägningen.

Följande två punkter på listan är jag glad att man inte levt upp till för jag vill aldrig mer i hela mitt liv ha något att göra med varken prefekten eller rektorn.

Planera en avtackning eller lunch för att tacka medarbetaren för dennes insats.
Köp en avskedsgåva enligt bolagets policy och överlämna vid avtackningstillfället.

Eftersom jag arbetat på en avdelning där man forskar och undervisar om ledarskap och organisation antar jag att ledningen har koll på de sista punkterna på listan, men jag tar med dem ändå eftersom jag hade tagit upp det på den där exitintervjun som jag aldrig kallades till:

Uppdatera interna register och organisationsschema för att reflektera medarbetarens avgång.

Följ upp med teamet för att hantera arbetsbelastning och engagemang efter att medarbetaren slutat.

Analysera feedback från exitintervjun för att identifiera förbättringsområden.

Jag ångrar bara en enda sak

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 08 Feb 2026 07:57:00 +0000

För två veckor sedan blev jag klar med bedömningen av de sista tentorna på den sista kursen som jag undervisar och ansvarar för på Högskolan Väst. Och förra måndagen gjorde jag – i och med att jag skrev min sista respons på en kursvärdering och skickade in den sista kursrapporten – min allra sista insats på den högskola jag varit anställd på sedan 2003. Just den där sista kursen har betytt väldigt mycket för mig, dels eftersom jag skapat den, dels eftersom den handlar om saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det som gör det särskilt svårt att skiljas från kursen är att det dessutom är en av mest uppskattade kurserna som jag varit inblandad i. Jag har aldrig varit intresserad av att göra några kunder nöjda, men den typen av respons som studenterna ger i utvärderingen av just den här kursen handlar inte om att de tycker att den är rolig eller att jag som lärare underlättar för dem. Så här skrev en av studenterna i ett mail:

... vill bara ta chansen här att tacka för väldigt intressanta kurser, med bra upplägg gott samarbete. Speciellt har jag uppskattat din inställning till att det som för studenter är viktigt att lära sig är att leda sig själv, att välja väg och argumentera för sitt val, snarare än att söka svar hos er lärare. Det är precis det jag tycker att högre utbildning handlar om, men allt för ofta finns tendenser till att halka in i att fokusera på att följa instruktioner till punkt och pricka.

Det är så här som jag alltid sett på lärande och det är den typen av lärare jag alltid försökt vara. Det har långt ifrån alltid uppskattats, vilket säger en hel del om hur dåligt vårt svenska utbildningssystem fungerar. En viktig anledning till att jag fortsatt ställa krav, trots att en del studenter klagar (och även om mina chefer vill att kunderna ska vara nöjda), är att det nästan alltid finns några studenter som tänker och agerar som mailskrivaren. Och jag vet dessutom av erfarenhet att om och när jag når fram till studenterna och lyckas få dem att förstå vad det innebär att bedriva högre studierna, då kommer resultaten och då blir studenterna nöjda. Tyvärr motarbetas den här typen av lärarambitioner av det produktionsfokuserade, så kallade, kvalitetssystem som man är så stolt över på Högskolan Väst.

Nu får någon annan ta över, inte bara den kursen utan alla andra av mina kurser också. I år är första gången sedan millenieskiftet som jag inte får möjlighet att handleda studenter som skriver uppsatser. Den sysslan har man tagit in en vikarie för att sköta. Jag har svårt att dölja min besvikelse, men jag har accepterat mitt öde. Förra onsdagen besökte jag campus för näst sista gången (jag antar i alla fall att jag förväntas komma och lämna tillbaka datorn och telefonen) för att rensa ur det sista på kontoret, och då fick jag tillfälle att säga hejdå till kollegorna som får vara kvar. Även om det tog på krafterna och var sorgligt kändes det bra att tala med människor på HV som bryr sig om och säger sig sakna mig. Det tillsammans med studenternas vänliga och uppskattande ord gör att jag orkar ta mig genom detta.

Nästa torsdag är min sista dag som anställd på HV. Vad jag vet och befarar just nu kan det mycket väl vara min sista anställning i livet, i alla fall i den akademiska världen. Det känns rent ut sagt för jävligt, särskilt med tanke på hur mina chefer, HR och facket har hanterat uppsägningen. Anledningen till oron över att det kan bli så är att nästan alla lärosäten idag löser sina ekonomiska problem genom att säga upp lektorer och adjunkter (cheferna och administratörerna får vara kvar eftersom det är den nya kärnverksamheten), vilket leder till att konkurrensen om de tjänster som lyses ut (och som bara den som varit framgångsrik i sökandet efter externa medel och som har satsat på internationella publikationer i högt rankade tidskrifter har en chans att få) är mördande. Och som det verkar är prognosen för framtiden mörk. Jag läser i tidningen Curie att man i England, som brukar ligga före oss, har lagt ner över 4000 kurser och avskedat 15000 universitetslärare på grund av politiskt beslutade nedskärningar. Den som liksom jag har valt att ägna sig åt grundforskning vid sidan av undervisningen, som tagit på sig kollegiala förtroendeuppdrag och värnat den akademiska friheten och kvaliteten, blir i dagens högskolevärld en förlorare. Just det orkar jag inte tänka på just nu, det är jobbigt nog att leva i ovisshet över min egen framtid.

Livegenskapen som det innebär att vara beroende av Arbetsförmedlingen och A-kassan för sin försörjning gör mig rädd. Det som skrämmer mig mest är att jag ska tvingas in i passivitet och hjälplöshet. Den så kallade arbetslinjen innebär nämligen att den som blir arbetslös (oavsett anledning, och utan hänsyn tagen till ålder, kompetens och erfarenhet) idag tvingas underkasta rigida regler som inte bara handlar om vad man måste göra, utan framförallt vad man INTE får göra. I hela mitt vuxna liv har jag haft ett fritt arbete där jag kunnat följa kunskapen och min kreativitet dit de tar mig. Även om jag jobbat heltid har jag alltid gjort saker vid sidan av, som inte går att leva på men som bidragit till att ge mitt liv mening. Om jag tolkar Arbetsförmedlingen regler rätt kan jag mycket väl tvingas avstå från allt sådant, även om jag söker de mellan 6 och 20 jobb i månaden som man tvingas till. Jag har haft min F-skattsedel sedan 2007, och riskerar nu att tvingas avregistrera firman trots att den främst används för att ta emot royalties för mina böcker, vilket känns fruktansvärt orättvist.

När jag stannar upp och reflekterar över det som varit och det nya liv (eller snarare icke-tillvaro) som öppnar upp sig nu på fredag i och med att jag blir arbetslös, inser jag å ena sidan hur dåligt jag har mått på grund av den gradvis försämrade arbetsmiljön på HV och på institutionen och avdelningen där jag tillbringat så stor del av mitt liv. Förändringen av förutsättningarna att upprätthålla den akademiska kvaliteten i arbetet har på senare år gradvis men allt snabbare försämrats, vilket gjort att jag känt mig instängd och deprimerad. Det jag sörjer att jag tvingas lämna har alltså redan lämnat mig. Lättnaden jag kände när jag blev färdig med de sista tentorna överraskade mig. Nu är jag äntligen fri från allt det där och det är naturligtvis skönt. Samtidigt sörjer och oroas jag av avakademiseringen av högskolan, vilket underminerar både kunskapen och demokratin. Och jag kan inte skaka av mig känslan av att uppsägningen inte gått rätt till, vilket bekräftas av ledningens vägran att ge mig en rimlig förklaring till beslutet att sparka mig.

Det finns så klart en förklaring, men när ber prefekten om det hänvisar hen till en obegriplig sekretess och möter mig med iskall tystnad. Mina fackliga företrädare vet hur tankarna gick när beslutet togs, men de svarar inte på mail och har inte en enda gång under året som gått sedan jag fick beskedet kontaktat mig. Att som lojal och ansvarstagande medarbetare bli behandlad på det här sättet efter 23 år på samma arbetsplats gör ont och jag vet inte om jag någonsin i livet känt mig så ensam som jag gör just nu. Jag har alltid ställt upp när det har krisat. Jag har skrivit sex läroböcker och har satt en ära i att ge studenterna så bra förutsättningar som möjligt att bedriva studier. Trots det rundade ledningen LAS genom att placera mig i en minimal krets.

Problemet, som inte borde vara något problem, är att jag har varit mer lojal med det vetenskapliga uppdraget och kunskapen än med mina chefer. Men anledningen till det har varit att det är skattebetalarna som bekostar alla högskoleanställdas löner. Jag kan försvara allt jag gjort med goda argument och jag ångrar ingenting. Eller, det finns en sak som jag ångrar. Och det är att jag skickade in nedanstående debattartikel till mitt fackliga organ Universitetsläraren just i samma veva som ledningen satt i hemliga möten och diskuterade vilka medarbetare man skulle göra sig av med. Och jag är helt säker på att texten beseglade mitt öde.

Pengar som mål eller medel i den akademiska världen?

Den allmänna uppfattningen om vad som är gott, klokt och önskvärt förändras hela tiden tillsammans med kulturen som vi människor både påverkas av och är med och påverkar genom att leva våra liv i samhället, fullt upptagna av att få ihop våra livspussel. Förändringen sker dock i små steg, så det är först när man stannar upp och jämför det som idag tas för givet med hur det såg ut för 10, 100 eller 1 000 år sedan som den blir synlig. Över tid kan det byggas upp ganska stora spänningar som, när de förr eller senare brister, ger upphov till snabba skiften. Förändringen styrs lika mycket av den samlade kraften i allmänhetens önskningar som av formella beslut på olika nivåer. Sammantaget formar alla olika individuella uppfattningar samhällets och samtidens grundläggande antaganden, som i sin tur påverkar vilka beslut rörande skolan, forskningen och den högre utbildningen som är önskvärda och därför kan drivas igenom.

Vad händer när synen på högskolornas samhällsbidrag förändras – från att handla om att förvalta den summa pengar som skattebetalarna, via politikernas demokratiska beslut, investerar i verksamheten på bästa sätt (alltså för att säkra kunskapens återväxt genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskare att forska och studenter att bedriva studier), till att handla om att dra in så mycket pengar som möjligt till det egna lärosätet? Det är en avgörande skillnad mellan att betrakta pengarna som är nödvändiga för att bedriva forskning och undervisning som ett medel och att se dem som ett mål. Om pengarna betraktas som ett mål kommer kunskapen inte att kunna värnas, därtill är både den och lärandet alltför komplexa och ömtåliga processer. Premisserna att kunskap inte är en produkt och att lärande är något man bara kan skapa förutsättningar för har varit styrande för besluten som tagits i högskolesektorn historiskt, men marknadslogiken har på senare tid allt tydligare fått genomslag – trots att den strider mot allt vi vet om kunskap och lärande, men helt i linje med de inledande resonemangen.

Min bestämda uppfattning är att universitetets uppgift är att använda de medel som samhället investerar i forskning och högre utbildning för att skapa förutsättningar för studier och forskning, vilket ligger i linje med både högskolelagen och yttrandefrihetsgrundlagen (som ger mig rätten att ha och uttrycka åsikter om och driva opinion för det jag menar är klokt och önskvärt), men synen på vad som är högskolans uppdrag håller idag på att förändras, just eftersom den allmänna uppfattningen påverkas av kulturen. Min uppfattning är alltså en bland många, och jag liksom alla andra måste vara ödmjuk inför det faktum att ingen kontrollerar kulturen eller kunskapen. Problemet är att just den insikten är dåligt utvecklad och spridd i samhället, vilket gör det svårt att diskutera den här typen av frågor på ett akademiskt sätt.

För inte särskilt länge sedan värderades högskolans så kallade tredje uppgift mycket högre än idag när fokus läggs mer på samverkan. Man kan se på kunskapsspridning och samverkan på olika sätt, och jag tycker mig se en tydlig betydelseglidning här, som blir särskilt tydlig i synen på och arbetet med uppdragsutbildning vid landets högskolor och universitet. Jag har egentligen inga problem med att ett universitet tar betalt för undervisning och kursverksamhet som ges till företag och andra organisationer, särskilt inte om det handlar om samverkan eller är ett led i det livslånga lärandet. Det strider heller inte mot lagen, men det är en avgörande skillnad om högskolan säljer utbildningar som annars ges kostnadsfritt för att tjäna pengar, och att göra det som ett led i strävan efter att investera skattebetalarnas pengar i skapandet och spridningen av kunskap i samhället på bästa sätt. Om högskolor börjar kränga kurser till högstbjudande finns en uppenbar risk att kunskapen och den akademiska kvaliteten blir lidande.

Det går att dra en parallell till förändringen av medielandskapet. Man brukar säga att medierna är tredje statsmakten, vars uppgift är att granska makten i samhället, men idag är känslan snarare att många journalister undviker att granska makten, eller i alla fall att det anses viktigare att publicera avslöjanden som får så mycket uppmärksamhet som möjligt, eftersom det ger publicitet och drar in pengar till mediebolagens ägare, vilka blir färre och färre men rikare och rikare och därigenom allt mäktigare.

Hela poängen med fria medier är att de inte ska lyda under någon annan lag än tryckfrihetsförordningen, men när mediernas ägare fokuserar mer på aktieägarnas intresse av att tjäna så mycket pengar som möjligt än på sin roll i den demokratiska ordningen kommer journalisterna inte att kunna arbeta på det sätt som man gjorde när tanken om att medierna är den tredje statsmakten växte fram under senare delen av 1800-talet och som stärktes under 1900-talet och kanske kan sägas nådde sin peak i och med Watergate-avslöjandet.

Min poäng med resonemangen här är att peka på det faktum att där och när pengar kommer in i bilden förändras ofta synen på vad som är uppdraget drastiskt. Därför är det så viktigt att uppmärksamma och påminna sig om att vi inte får den kunskap och det öppna och demokratiska samhälle vi önskar oss, vi får det samhälle vi skapar förutsättningar för, alltså det samhälle vi förtjänar.

Det akademiska klassamhället

noreply@blogger.com (Eddy) — Wed, 04 Feb 2026 10:31:00 +0000

På den tiden när vi talade om universitetet som ett elfenbenstorn befolkades högskolevärlden främst av överklassens och den uppåtsträvande medelklassens barn. Behovet av välutbildad arbetskraft är dock stort i alla samhällen som aspirerar på att vara kunskapssamhällen, och eftersom intellektuell kompetens och studieförmåga är jämnt fördelat bland befolkningen byggdes högskolesektorn ut rejält under 1990-talet och man började arbeta med insatser för breddad rekrytering. Om många får chansen att försöka kommer fler att lyckas och det kommer alla till gagn. Även om det varit en stor utmaning för mig i min roll som lärare är jag en varm anhängare av ambitionen att erbjuda plats på högskolan för hälften av varje årskull.

Tyvärr har våra politiker fått för sig att alla som påbörjar en utbildning också ska få en examen, vilket går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskap och lärande. Tillgång till högre utbildning kan i sig aldrig vara ett problem, men om vi tar för givet att samhällets behov av kunskap med hög nivå och god kvalitet tillgodoses bara för att universiteten fortfarande heter universitet är vi mer än lovligt naiva. Beslutet att knyta högskolans ekonomi till genomströmningen, alltså till inrapporteringen av betyg och examina är på god väg att helt avakademisera högskolesektorn. Arbetet med både undervisning och forskning präglas idag allt mer av en förödande produktionslogik. Fokuseringen på produktionen av nyckeltal leder till att lärare som sätter en ära i att värna kunskapen och kvaliteten betraktas som ett hinder på vägen, både mot studenternas utlovade examen och ledningens lönsamhetsmål, och därför riskerar att få sparken, vilket gör att det växer fram en tystnadskultur som bidrar till cementeringen av rådande ordning.

Eftersom jag efter 23 år på Högskolan Väst kastas ut i arbetslöshet om en vecka borde jag kanske inte bry mig om vad som händer med universitetssektorn, men det var aldrig för att göra mina chefer nöjda som jag tog anställning som lektor. Jag har tagit mitt arbete som lärare och forskare på största allvar i alla år och jag är oförmögen att sluta bry mig om den värld som jag tillbringat hela mitt vuxna liv i. Jag har dessutom alltid sett det som att det är på skattebetalarnas uppdrag jag arbetar, och eftersom sökandet efter kunskap ger mitt liv både mening och riktning bryr jag mig nästan mer nu än när jag var mitt uppe i min livsgärning. Just nu känns det som att jag kommer att engagera mig för högskolans väl och ve så länge jag lever. Jag vill åtminstone göra vad jag kan för att mina barnbarn ska få möjlighet att bedriva högskolestudier tillsammans med erfarna, kunniga och engagerade lärare som ägnar sig åt forskning parallellt med undervisningen eftersom det är det som är utmärkande för undervisningen på universitetet. Jag är absolut inte nostalgisk, och om förändringen av högskolan inte påverkade kunskapskvaliteten skulle jag inte ha några problem med den. Min kritik mot NPM och försämrade möjligheter att arbeta akademiskt med lärande har alltid handlat om att värna kunskapen och kvaliteten för framtida generationer.

Idag handlar undervisning allt mer om att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå och därför har innebörden i begreppet lektor förändrats i grunden. När kurserna blir så pass målstyrda och kvalitetssäkrade att kompetensen att vara högskolelärare (i det ordets verkliga betydelse) i praktiken inte längre behövs leder det till att allt fler lektorer söker sig bort från undervisningen. Jag förstår dem, för kursansvar, föreläsande och handledning är inte längre särskilt intellektuellt utmanande. Delvis beroende på att dagens studenter är instrumentella i sin syn på studier, delvis på en växande och helt meningslös administration. I utlysningarna av nya lektorstjänster sägs det fortfarande att man lägger lika stor vikt i bedömningen av de sökande vid undervisningserfarenhet som vid kompetens att bedriva forskning, men kan man inte visa förmåga (?!) att erhålla forskningsmedel i konkurrens kommer man i praktiken inte att kunna få ett lektorat.

När kunskapskvalitet anses vara något som går att kvalitetssäkra genom att flytta lärarnas kompetens till system och manualer som all undervisande personal tvingas att följa kringskärs friheten och arbetet blir mindre intellektuellt stimulerande, därför blir lärardelen av lektoraten självklart mindre eftertraktade och många lektorer som kan undervisar följaktligen allt mindre. Men om lektoraten inte innehåller både forskning och undervisning är det som jag ser det inte längre ett lektorat. Högre utbildning kan aldrig bli högre om lektorerna inte forskar parallellt med undervisningen, så tjänsten lektor borde namnskyddas och kvalitetssäkras. Tyvärr hör jag sällan någon tala om det.

Även om arbetet som lärare över tid blivit mindre intellektuellt stimulerande och trots att allt fler studenter idag bryr sig mer om sina betyg än kunskapen har jag alltid betraktat undervisningen som ett hedersuppdrag. Jag har dessutom alltid satt en ära i att förvalta mina 20 procent i kompetensutveckling på bästa sätt och har sedan 2020 gett ut åtta böcker (sex läroböcker och två böcker som bygger på min kulturvetenskapliga forskning), och här i vår kommer jag ut med ytterligare en lärobok. Och eftersom jag fick sparken mitt i karriären håller jag dessutom på och slutredigera mitt livsverk om kultur som jag hyser goda förhoppningar om att få utgivet under hösten. Tyvärr ligger valet att skriva böcker mig i fatet eftersom det enda som räknas meriterade är engelska artiklar i högst rankade tidskrifter.

Jag har alltid sett det som att undervisningen främjar forskningen och vise versa. Även om jag valde att hoppa av den destruktiva konkurrensen om medel (när jag upptäckte att bara den som vet vad hen ska komma fram till har en chans att få pengar), har jag under alla år ägnat mig åt (grund)forskning vid sidan av undervisningen. Detta har jag insett den hårda vägen missgynnar mig i jakten på ett nytt lektorat. Men det blir dessutom allt tydligare för mig att det vuxit fram ett slags klassamhälle i akademin. På Chalmers har man till exempel skapat ett A-lag med forskare som bara forskar och ett B-lag som bara undervisar.

Längst ner i hierarkin befinner sig lektorerna som inte har externa forskningsmedel och därför får undervisa på mer eller mindre heltid, vilket jag alltså gjort trots att det placerar mig längst ner i hierarkin. Jag valde att satsa på undervisning eftersom jag levt i tron om att det alltid kommer att behövas undervisande lektorer. Över lektorerna som driver undervisningen på institutionerna svävar lektorerna som drar in pengar, skriver artiklar och handleder doktorander (som idag framförallt lär sig skriva artiklar och söka pengar). De är så pass eftertraktade att de rankas högre även även till lektorat där betoningen ligger på undervisning och de har en bättre löneutveckling. Överst i det akademiska klassamhället finns cheferna som inte sällan är lektorer som slutat forska och valt att göra administrativ karriär (vilket ger ett substantiellt lönelyft). Cheferna ansvarar för att kontrollera att högskolan lever upp till ledningens (som huvudsakligen består av representanter för näringslivet) produktionsmål.

Även inom forskningen finns en hierarki. Men den är svårare att se eftersom vi accepterar att bara 10 procent av de som söker medel för att bedriva forskning får pengar, och på grund av att vi dessutom tar för givet att de lyckliga få som erhåller medel i den mördande konkurrensen är bättre på att forska än de som inte får pengar. Sanningen är att skillnaden mellan ansökningarna som vinner bifall och de som får avslag, i alla fall så länge vi jämför de ansökningar som tillhör den övre halvan av dem som lämnas in, i princip är obefintlig. Dessutom är det aldrig självklart att den som är bra på att skriva ansökningar också är bra på att bedriva forskning som leder till ny och relevant kunskap. Det faktum att vi accepterar att högskolornas administrativa apparat ska få ofta långt över hälften av pengarna som söks och erhålls i over-head, och dessutom tror att dessa saker inte påverkar kunskapskvaliteten, är ett tecken på att akademin utvecklas till ett slags klassamhälle där makt går före rätt. Och då har jag ändå inte skrivit något om att forskare som vill fortsätta bedriva forskning tvingas lägga en stor del av tiden som pengarna möjliggör åt att söka nya medel.

Jag menar att detta är en fullkomligt förödande utveckling, men eftersom jag inte längre har en position i systemet antar jag att min oro över utvecklingen och argumenten jag lutar mig mot kan avfärdas som uttryck för ett särintresse (trots att jag går ut i, som det verkar, permanent arbetslöshet om några dagar). Det är så här som klassamhällen reproduceras. Och när mina generationskamrater går i pension om några år bleknar det kollektiva minnet av hur det såg ut och fungerade i Högskolesverige när vårt land hade ett utbildningssystem som andra länder drömde om och kom hit för att studera.

Ett personalansvar som varken handlar om personal eller ansvar

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 01 Feb 2026 07:52:00 +0000

Jag flyttade hemifrån när jag var 18 år, men långt innan det tog jag fullt ansvar för mig själv och det jag valde att göra eller avstod från. Ute i arbetslivet har jag genom åren haft många chefer och jag har fungerat med de allra flesta, just för att jag alltid tagit ansvar för det jag varit satt att göra. Några få gånger har jag tvingats arbeta med riktigt dåliga chefer, och det som fått mig att stå ut är att jag tagit eget ansvar och sett till att ha så lite som möjligt med personen ifråga att göra. Jag vägrar tro att jag skulle vara unik. Ansvarstagande är en central del av innebörden i begreppet människa och samhället står och faller med befolkningens kollektiva förmåga till och vilja att ta ansvar, både för sig själva och det som är gemensamt. Därför är det obegripligt för mig hur vi kunde få för oss att en chef kan ta ANSVAR för personalen och att det är detta som den funktionen i en organisation handlar om. Om vuxna människor inte anses kapabla att ta ansvar för sig själva och uppgifterna som ingår i deras arbete, det vill säga om vi inte litar på varandra, kommer vi aldrig att kunna bygga ett demokratiskt, långsiktigt hållbart samhälle som vilar på en stabil grund av kunskap.

Förändringen i synen på vad som ingår i chefernas uppdrag kom liksom införandet av NPM smygande, men någon gång runt millenieskiftet blev det uppenbart att synen på chefskap förändrats i grunden. Det är alltid vanskligt att uttala sig om vad som är hönan och ägget, men korrelationen mellan förändringen i synen på chefernas ansvar och ökningen av antalet chefer är tydlig. Idag är arbetslivet inte längre uppdelat i arbetare och tjänstemän – med ett relativt fåtal erfarna och respekterade människor i ledande roller. Idag är chef dels något man utbildar sig till, dels gör karriär som. Detta har lett till att både dagens arbetsliv och samhället som helhet allt tydligare delats upp i ledare och ledda. Och chefernas huvuduppgift är alltså inte att leda arbetet utan att ansvara för personalen. I mina mörkaste stunder ser jag detta som ett modernt uttryck för den white mans burden som banade väg för slaveriet.

I runt tio år har jag undervisat om organisering och ledarskap, och förändring är en företeelse som intresserar mig både av personliga och vetenskapliga skäl. Här under uppsägningstiden har jag fått en unik möjlighet att via egna upplevelser studera innebörden i ordet personalansvar. Dagens chefer får betalt för att ta personalansvar, men min erfarenhet är att många chefer istället använder ämbetets makt till att slippa ta ansvar. Om mina chefer verkligen tog ansvar för mig hade prefekten aldrig agerat som hen gjorde när jag blev uppsagd (vilket jag skrev en bloggpost om för drygt ett år sedan). Och att rektorn trots att ärendet sköttes på ett provocerande dåligt sätt anser sig ha fullt förtroende för prefekten säger allt om vad personalansvar betyder och hur det fungerar i praktiken idag. Samtidigt säger det något djupt obehagligt som den kåranda som vuxit fram inom gruppen ledare, där man är mer lojala med sina chefskollegor än med organisationen som helhet. Det är inte konstigt att det blir så när man som chef ingår i en gemenskap vars moral skiljer sig från den man tvingar på medarbetarna.

När jag läser Ian Flemmings bok Dark Academia. How Universities Die, är igenkänningsfaktorn genomgående mycket hög. Han skriver till exempel att få akademiker i dag betraktar sina chefer som kollegor med ledningsuppdrag. I strid mot den forskning som finns om ledarskap betraktar allt fler chefer i högskolevärlden sig själva som auktoriteter vars order inte får ifrågasättas, vilket dels är motsatsen till det klassiska akademiska ledarskapsidealet Inter Primus Pares (den främste bland likar), dels reducerar medarbetarna (de ledda) – vilket inom högskolevärlden de facto är landets högst utbildade människor – till underlydande utövare av tjänsterna forskning och undervisning. Trots att det är uppenbart för alla tänkande människor att detta inte är bästa sättet att förvalta det akademiska arvet och försvara kunskapen låter vi universitetet som samhälls- och bildningsinsitution dö, vilket leder till att även demokratin undermineras.

Det faktum att jag (i en och en halv vecka till) arbetar på avdelningen för företagsekonomi – där man forskar om just ledarskap – är pikant med tanke på vilket uruselt ledarskap som (med rektorns goda minne) praktiseras på institutionen. Rent mänskligt sett är det förlåtligt, det är inte förbjudet att vara inkompetent. Men forskningen om ledarskap är tydlig och om kunskap inte betyder något ens på en högskoleinstitution är det något som är fundamentalt fel. Det finns inget vetenskapligt stöd för tanken att chefer med hjälp av management kan styra organisationer mot mål, och definitivt inte för idén om att chefer kan ta ansvar för personalen. Nätet svämmar dock över av erbjudanden om utbildningar i just personalansvar, och när jag läser vad som erbjuds blir det som hänt och händer mig begripligt. Men det blir samtidigt ännu svårare för mig att förstå hur högskolan som samhällsinstitution kunnat låta sig förföras av flosklerna som används för att kränga den här typen av utbildningar.

Ditt ansvar som personalansvarig chef

Ditt arbete som chef handlar om att leda och driva arbetet och medarbetarna mot uppsatta mål. Det är ett viktigt och utmanande arbete som kräver kunskap i ledarskap och affärsutveckling men det är också mycket viktigt att du vet vilka lagar och regler som gäller och vilket ansvar du som personalansvarig chef har. Det handlar om allt från nyanställning till uppsägning, om utvecklings- och lönesamtal, om arbetsrätt och arbetsmiljöfrågor. Det gäller att veta vad som gäller, vilket ansvar och vilka rättigheter man som chef har. Men också om att kunna tillämpa och dra nytta av de praktiska verktyg man har till sin hjälp.

Regelverk, praktisk träning och erfarenhetsutbyte

På den här tre dagar långa kursen får du grundläggande kunskaper om de personalfrågor som du som chef ställs inför. Du får träna praktiskt och utbyta erfarenheter med andra personalansvariga chefer. Välkommen till en aktuell och praktisk kurs som ger dig de kunskaper du som personalansvarig chef behöver i ditt dagliga arbete!

Jag antar att tanken är att man som medarbetare ska känna sig trygg med chefer som ansvarar för en, men eftersom ansvaret idag allt mer kryper in under huden på en har jag snarare successivt under mitt arbetsliv känt ett växande obehag. Tanken på att det finns någon som tar ANSVAR för mig skrämmer mig eftersom det låter och känns Orwellskt. Att arbetet inom en organisation behöver ledas är självklart, men att vuxna, erfarna och ansvarskännande människor i kvalificerade yrken okritiskt förväntas acceptera att någon annan tar ansvar för dem är både kränkande och djupt problematiskt. Att personalansvar är något som man tror sig kunna utbilda chefer i, på tre dagar dessutom – trots att vi vet att det inte ens efter tre år på högskolan och med en kandidatexamen i ryggen är självklart att man kan axla rollen som ledare – är provocerande naivt och djupt okunnigt. Ansvaret är dessutom långt mer omfattande än många tror, vilket innehållet i den utbildning som presenterades ovan ger vid handen.

Chefens personalansvar – det du som chef behöver veta om HR-frågor

PROGRAM

Vad behöver du som personalansvarig chef veta och kunna?
Att vara chef och ledare
ARUBA-modellen: attrahera, rekrytera, utveckla, behålla och avveckla
Personalarbetet kopplat till affärsresultat
Chefen som arbetsgivarrepresentant
Kontakt med facket – hur, när och varför?
Grundläggande regler kring anställningen
Arbetsrätt
Ingå eller avsluta anställning
Arbetstid och ledigheter
Rekrytera utan att diskriminera
Arbetsmiljö
Chefens ansvar
Systematiskt arbetsmiljöarbete
Fysisk och psykosocial arbetsmiljö
Skapa en god arbetsmiljö - risker och konsekvenser
Chefens verktyg för att styra och leda verksamheten
Mål och målstyrning
Utvecklingssamtal och lönesamtal
Helheten kring chefens ansvar som personalansvarig och ledare
Attraktiv som arbetsgivare – Employer Branding
Nästa generations medarbetare – hur lockar och behåller vi dem?

Övertron på vad som är möjligt att åstadkomma med hjälp av det ansvar som personer som väljer att göra administrativ karriär (med en mycket bättre löneutveckling än vad någon anställd kan drömma om) antas kunna axla, är skrämmande. Cheferna är inte bara immuna mot uppsägning, deras arbetsmiljö tas dessutom på mycket större allvar än medarbetarnas (just det skrev jag en bloggpost om i höstas). Under åren innan jag blev uppsagd kände jag mig allt mer som någon som stod i vägen för chefernas önskan att kunna ta åt sig äran för de nyckeltal som jag förväntades producera så effektivt som möjligt genom att vara tvungen att följa det växande antalet manualer som idag används för att reducera landets högst utbildade till utbytbara kuggar i ett maskineri som producerar tomhet (och som dessutom i praktiken gör cheferna överflödiga).

Paradoxalt nog har jag fått både mindre ansvar och minskad frihet att utföra mina arbetsuppgifter på bästa sätt ju mer utbildning och erfarenhet jag skaffat mig. Och när jag med stöd i forskning kritiserade ledningens försök att sätta den akademiska friheten ur spel fick jag sparken, utan förklaring. Det hänvisas till arbetsbrist, men kurserna finns kvar och drivs nu vidare med vikarier. Det faktum att cheferna både kan och får skjuta budbäraren säger något om hur dysfunktionell högskolans linjeorganisation är. På vilket sätt är det ett uttryck för personalansvar? Det är hur som helst, definitivt inte ett sätt att ta ansvar för skattebetalarnas investering i högre utbildning, vilket är ett kollektivt uppdrag.

På vilket sätt går det att säga att mina chefer tar ansvar när de sänder mig ett mail som detta (se nedan), efter 23 år som lojal medarbetare? Och hur ska jag tolka betydelseskillnaden mellan den svenska och den engelska texten? Tänker man sig att den som talar svenska ska kontakta sin avdelningschef och den som inte gör det ska prata med prefekten? Tänker man ens eller är det en AI som skrivit texten?

Hej / Hi Eddy Nehls!
Ditt datorkonto på Högskolan Väst kommer att stängas 2026-02-12. Till och med den dagen kommer du att kunna logga in i våra datorer/websystem/e-post.
Har du frågor eller funderingar angående din anställning kontakta din närmaste chef.
Mvh Servicecenter\n\n

Your computer account will be closed at 02/12/2026. To and including that day you will be able to log on to our computers/websystems/e-mail.
For any questions about your employment please contact the Head of your department.
Regards Servicecenter\n\n"

Jag har ända sedan jag fick beskedet om att ledningen beslutat att placera mig i en tvåmanskrets där båda blir av med jobbet haft både frågor och funderingar angående min uppsägning, men jag får inga svar, bara kryptiska hänvisningar till en högst oklar sekretess. Inte ens efter att JO påpekat grava brister rörande kommunikationen får jag svar. Och facket som väl också i någon mening kan sägas ha ansvar möter mig med tystnad och ger därmed ledningen legitimitet.

På alla arbetsplatser jag varit på har jag alltid sett det som att jag och mina chefer har olika roller inom ramen för ett gemensamt uppdrag, men så kan och får man inte tänka idag. Inte ens om man som jag har meriterat sig till docent. Rådande syn på vad ansvar innebär och var det ska förläggas har inte bara förändrat arbetslivet, det har också förändrat läraryrket i grunden, vilket jag skrev om redan 2017 i en post som handlade om problemet med att lärare allt mer betraktas som ett slags maktlösa mellanchefer.

Trots att jag i arbetsledningens ögon inte anses vara kapabel att ansvara för mig själv och mitt arbete förväntas jag ta något slags personalansvar för studenterna. Att förskolepedagoger och lärare i grundskolan har ansvar för barnen som kommer till skolan är en förutsättning för att det sättet att organisera lärande ska fungera. Men från och med gymnasiet, och framförallt på högskolan måste fokus ligga på att lära eleverna att ta eget ansvar, annars kommer den högre utbildningen inte att kunna fostra kritiskt sinnade medborgare som dels förstår vilka krav demokratin ställer på alla som vill leva i den, dels äger förmågan att axla ansvaret för samhället och allt annat som är gemensamt.

Friskolereformen som bygger på att man ska välja skola förändrade både synen på lärarens roll och ansvarsfördelningen mellan elever och lärare, och eftersom utbildningssystemet är en helhet har även högskolan förändrats, från att tidigare handla om att vara ett sammanhang där man bedriver självständiga studier tillsammans med erfarna och vetenskapligt meriterade lärare, till att idag handla om att producera betyg och examina. Och skillnaden mellan nu och då handlar i hög grad om synen på vem som ansvarar för vad.

Överallt i samhället finns det någon som påstår att de tar ansvar för oss. På pendeltågen säger sig konduktörerna ”finnas här för” mig som resenär. Men när tåget står stilla på grund av ”signalfel” eller ”obehöriga i spåret” möts man av tystnad. Och politikerna tävlar om vem som kan lova att ta mest ansvar för flest aspekter av medborgarnas liv, samtidigt som de sänker skatten och försöker övertyga väljarna om att de får mer egenmakt om de röstar på just deras parti.

Vi har byggt ett ständigt växande administrativt system som ger oss skenbar trygghet där chefer får betalt för att stå som ansvariga på pappret, men när kriget eller krisen kommer, alltså när löftet om ansvarstagande ska utkrävas, kan cheferna som har personalansvar avgå och utlösa en fallskärm som gör att deras personliga trygghet är säkrad. Jag som anställd och många andra som tvingas ut i samma situation får istället vända oss till A-kassan, och för att få tillgång till den krympande ersättningen tvingas vi lyda handläggarna på arbetsförmedlingen som tvingar en att följa orimliga regler för att inte riktar att bli av med tryggheten som en stadig inkomst innebär. Och eftersom arbetslösheten är runt 10 procent och anställdas kunskaper, kompetenser och erfarenheter idag inte anses värda något kommer jag högst sannolikt att efter 300 dagar i princip vara livegen. Om jag nu inte på något mirakulöst sätt hittar en ny anställning på dagens arbetsmarknad där alla över 40 betraktas med misstänksamhet och där AI tar över allt fler arbetsuppgifter.

Det enda ansvar som fungerar är det ansvar som individen tar själv. Men eftersom det är försent att skaffa sig kompetens att göra det när behovet uppstår finns en risk att vi med tiden får ett samhälle där ingen kan ta ansvar för någonting. Nuvarande tolkning av begreppet personalansvar uppvisar många likheter med det kvalitetssystem som Högskolan Väst har – som inte får kritiseras och som fungerar när det inte behövs och fallerar när det skulle behövas, men som det ändå läggs pengar på.

När jag förstod det jag skriver om här blev det lättare för mig att förstå förändringen av Sverige och världen. Gör vi upp med rådande syn på vad som är möjligt för en chef att ansvara för och börjar betrakta chefer som kollegor med ansvar för ledningen av det gemensamma arbete som är alla organisationers kärnuppdrag är jag övertygad om att många av problemen som idag ser oöverstigliga ut kommer att lösa sig av sig själva.

När vi människor slutar skapa upphör vi leva

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 25 Jan 2026 04:38:00 +0000

Vi vet att mänsklighetens samlade välstånd ökar när det sprids ut och att kreativitet är en vitaliserande kraft som är oundgänglig i allt arbete, inte minst i arbetet för demokrati och hållbarhet i det begreppets alla aspekter. Just nu lever vi dock i en upp-och-nervänd världsordning där några få män med totalitära ambitioner äger över hälften av alla pengar som är i omlopp, och som utnyttjar makten som det ekonomiska övertaget innebär till att skydda sina egna intressen genom att påverka den demokratiska ordningen. Den här postfeodala ordningen upprätthålls genom att majoriteten av medborgarna i allt fler länder underordnar sig ett växande antal chefer – som trots att de är helt vanliga människor värderas högre än de som fortfarande har en (allt mer hotad) anställning. När de på vars axlar demokratin, kunskapen, kulturen och vinsterna ytterst vilar betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri gör det något med samhället.

Det är ett faktum att demokrati inte leder till att jag får som jag vill, men det är just därför det sättet att förvalta samhället är det minst dåliga styrelsesättet (ett enda bästa sätt finns inte). Idag tror förfärande många att deras liv blir bättre om de använder friheten att rösta till att ge makt åt ledare som lovar guld och gröna skogar åt sina anhängare om de bara får göra livet surt för "de andra", de som inte ser ut eller tänker som "vi". Det känns uppenbarligen som att beslutet att ge upp sin autonomi inte kommer att drabba individerna som tänker och agerar så, men eftersom det är bara en tidsfråga innan diktatorer utvecklar paranoida drag och uppfattar allt och alla som ett hot mot deras ömtåliga egon befinner vi oss på en motorväg till helvetet just nu. Gör vi inte upp med villfarelsen att ökade klyftor mellan människor är oproblematiskt och om inte efterfrågan på upplysta despoter minskar drastiskt innebär det slutet för allt det vi vant oss vid att ta för givet.

När allt fler människor delegerar besluten över sina liv till den som lovar mest och skriker högst förtvinar den kollektiva förmåga att ta ansvar och alla problem framstår som att de beror på någon annan. När man agerar som okritisk konsument genom att följa order och sluta skapa idéer reduceras man till ett lydigt redskap för överordnades intressen. Förmågan att ta ansvar hänger ihop med friheten att vara kreativ, så när allt fler tänker allt mindre själva förvandlas samhället till en totalitär mardröm. Därför är det så viktigt att skolan handlar om kunskap och lärande, istället för som idag; betyg. När elever väljer och vrakar bland olika skolor fostras de nämligen till följare och kommer inte att kunna agera som studenter längre fram, vilket är förödande för deras egna och alla andras möjligheter att leva fria i ett öppet och demokratiskt samhälle. Förutsättningen för det är nämligen att man utvecklar en kreativ förmåga, bygger upp förståelse för kunskapen och det vetenskapliga sättet att tänka samt lär sig respektera och ta ansvar för resultatet av gemensamma beslut.

På område efter område gör det stora flertalet istället tvärtom, allt fler slutar tänka själva och konsumerar passivt det som bjuds. AI lanseras som framtiden, men vems framtid är det som förverkligas i en värld som kontrolleras av några få ofattbart rika individer? Idag ser vi det som ett tecken på framgång att ett snabbt växande antal människor allt oftare använder AI för att "slippa" skriva och läsa. Mot virussjukdomar finns det vaccin, men för att kunna bekämpa dumhet krävs kunskap som i sin tur kräver just det som allt fler idag gör sig av med. När majoriteten läser allt mindre (att låta sig översköljas av text på nätet är inte att läsa) och allt fler texter genereras av AI förflackas språket som är tankens medium, vilket leder till att den kreativa förmågan utarmas. Det gör mig beklämd att se hur musik skapad av AI nu verkar klättra på topplistorna. När artister som lagt ner sin själ i ambitionen att lära sig hantera ett instrument för att med hjälp av det skapa ny musik får ännu svårare att leva på sitt skapande förlorar kulturen sin dynamik.

Vi är på väg med full fart in i ett nytt paradigm, en ny världs- och livsordning. Om vi inte försvarar friheten och värnar vår kreativa kompetens löses kunskapen upp och förmågan förtvinar, och då förvandlas vi som kollektiv till maktens lydiga redskap, vilket gör alla (även det krympande antalet rika och mäktiga människor) till förlorare. Människa blir man nämligen tillsammans med andra, och kultur växer och frodas mellan människor som ägnar sina liv åt att skapa och hämta inspiration från litteratur, konst, film, vetenskap och så vidare. Kreativitet är livgivande, men bara om många människors tankar och handlingar kan och får stötas och blötas mot varandra i öppenhet och frihet från övervakning och målstyrning.

Ytterst handlar livet om att komma underfund med vad det innebär att vara människa, och eftersom det är en öppen fråga utan givet svar behövs många olika typer av svar – ju större mångfald i skapandet av dem desto bättre – som kan testas i realtid och vars konsekvenser kontinuerligt stäms av mot verkligheten (inte mot något protokoll eller någon kravspecifikation). Kunskap är en komplex och dynamisk helhet, inte en uppsättning fakta som med hjälp av en pedagogisk metod kan överföras till någon annan eller effektivt pluggas in. Utbildning handlar inte om att producera resultat och absolut inte om att utveckla blind tilltro till auktoriteter. Lärande är något som växer fram i miljöer där man är fri att skapa egna svar på olika frågor samtidigt som man kritiskt granskar resultatet av andras kreativa arbete.

Därför ger vi upp våra liv när vi slutar skapa.

Medielogiker och ett allt ytligare samhällsklimat

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 18 Jan 2026 08:01:00 +0000

Att lära känna någon annan på djupet och komma sina medmänniskor nära ta tid, vilket är en bristvara idag. Och eftersom många på grund av detta inte har en särskilt djup kontakt med sitt inre vet de inte ens själva vem de är eller vad de egentligen vill. Allt fler blir därför rön för vinden och faller offer för olika typer av förförelsekonster. Den kulturella miljö som successivt växer fram blir därigenom allt mer ytlig och i allt fler sammanhang kommer det an på vad man kan ge sken av, vilket gör att tomheten växer, både den upplevda och den faktiska. Vad som är hönan och ägget är svårt att säga, men det är ett faktum att väldigt många håller på att förvandla sig själva till varumärken som konkurrerar med andra varumärken om uppmärksamhet på en begränsad marknad. Samtidens brist på autenticitet och ärlighet, på alla nivåer, från regeringen och neråt, är hur som helst slående.

Sociala nätverk som skapades och blev omtyckta för att de kopplade samman människor handlar idag allt mindre om mellanmänsklig kommunikation och allt mer om att låta sig översköljas av reklam. Och inte bara reklam för företag, allt fler inlägg sponsras och tvingas på en vilket gör att kontakten med vännerna löses upp i bruset som alla lockande och pockande konton ger upphov till. Jag skriver inte på FB för att skapa "content", och jag ser det inte som att mina inlägg här på bloggen "presterar". När jag lägger ut kort och skriver texter för att dela med mig av tankar och reflektioner om högt och lågt gör jag det för att berätta om vad som händer i mitt liv eftersom jag är intresserad av vad som försiggår i mina vänners liv. Blir något inlägg läst ser jag det inte som en "achievement", vilket FB vill att jag ska se det som eftersom de tror att jag kommer att bli mer aktiv då.

Innan jul kollade jag på TV-serien Hatet som gav mig inblick i en värld på nätet som jag visste fanns, men som jag inte har någon egen relation till. Den där granskningen väckte en hel massa tankar, men det är först nu jag tagit mig tid att reflektera över och sätta dem på pränt. I ett inslag i Aktuellt i december sa någon att dokumentären och debatten om den visade på en krock mellan två medielogiker – och det där har jag tänkt på sedan dess. Det har gått upp för mig att medielandskapet idag å ena sidan präglas av ett fåtal gigantiska konton på YouTube med massor av följare som fritt och oreglerat sprider vilka tankar och anklagelser de önskar utan att behöva stå till svars för konsekvenserna, och å andra sidan finns det välorganiserade medier med ansvariga utgivare vars innehåll och granskningar regleras i lag. Däremellan finns resten av befolkningen som har att navigera landskapet och som genom det påtvingade väljandet och vrakandet dels får allt mindre tid att bygga verkliga relationer, dels får allt svårare att avgöra vad som är sant och falskt.

Medierna är en central del av alla demokratiska samhällen, men i det ytliga samhälle och den allt mer ointellektuella kultur som växer fram, där bristen på tid och eftertanke är skriande, saknas förståelse och respekt för dessa saker, framförallt för skillnaden mellan fria fantasier och gediget granskande arbete. Och eftersom kunskap och kritiskt tänkande är bristvaror idag får allt fler allt svårare att förstå skillnaden mellan Public Service och Henrik Jönssons nya kanal 100%. Båda antas producera content och när man bara jämför innehållet ser det ut som att skillnaden är försumbar, vilket är förödande för samhällsutvecklingen. Det faktum att allt fler idag likställer medier som styrs av transparenta regler och bekostas av skattemedel (och där uppdraget är att sakligt granska samhället och makthavarna) med medier som sponsras av hemliga miljardärer (där man presenterar vinklade nyheter och bara granskar sådant som ligger i de hemliga sponsorernas intressen) utgör ett allvarligt hot mot både kunskapen och demokratin.

En av personerna bakom ett av kontona som var del av härvan som granskades i Hatet beskrev situationen på nätet på följande sätt: ”En del är sanning, en del är sanning med modifikation, och väldigt mycket är rena lögner”. Samma ord kan användas för att beskriva den cirkus som Donald Trump ansvarar för och som är på god väg att upplösa demokratin i USA och därmed även i Sverige eftersom våra så kallade vänner ser upp till Trump och regeringen behöver deras stöd. Sanningen är alltid svår, men den är inte en förhandlingsfråga! Det handlar inte om hur det känns eller vad man kan ge sken av, utan om hur det är och faktiskt fungerar. Och för att nå insikt om och förståelse för det krävs tid, kritisk medvetenhet och kunskap, vilket idag är bristvaror.

Efterfrågan på sådant som är gratis och det som inte kräver något av en är stor och det är en kultur- och samhällsförändrande kraft som om den inte medvetandegörs och regleras hotar att förgöra samhället och allt det som vi vant oss vid att ta föregivet. Ingenting är gratis och det som är lätt fånget är oundvikligen lätt förgånget. Idag kan den som förnedrar sig för att få tillräckligt många följare (som inte betalar något för att titta på en) bli rik, berömd vilket innebär makt. Hatet visade dessutom att den som är influenser kan räkna med att följarna är så pass lojala att all kritik mot personen bakom kontot betraktas som ett illegitimt påhopp. Idag när allt fler politiker anammar den nätets medielogik, vilket USAs 47 president banar väg för, kommer alla frågor som innehåller den minsta kritik mot den egna politiken och besluten som tas att betraktas som påhopp och avfärdas som lögn av anhängarna som idag betraktar även politiken som ett slags underhållning. Den medielogik som gjort Joakim Lundell ofattbart rik och Donald Trump till president är starkare och vinner följaktligen allt mer mark över traditionella medier som tar det granskande uppdraget på allvar, vilket gör samhället och tillvaron ännu ytligare.

Alla som drömmer om att bli influensers med många följare på olika sociala nätverk bör fundera en gång till på om det verkligen är vad de önskar sig, för drömmen uppnås till priset av att man blir slav under en algoritm som när som helst kan ändras och på en sekund beröva personen ifråga både pengarna och inflytandet som algoritmen ger de konton som seglar i medvind. Det är inte i framgången som ens värde som människa avgörs, utan när verkligheten kommer ikapp en. Och det gör den, förr eller senare för alla. Problemet är att medan vi debatterar om för- och nackdelarna med internet blir ägarna av techbolagen ofattbart rika på vår jakt efter uppmärksamhet. Idag har ett ytterst litet fåtal män i kraft av att vara ägare av algoritmerna som styr våra liv och vårt tänkande enorm makt över samhällsutvecklingen. De kan utan insyn och på olika sätt manipulera demokratiska processer.

Nätjättarna suger på olika sätt både själen och märgen ur oss alla, utan att ge något annat tillbaka än förströelse och tillfredsställelsen i att få sina fördomar bekräftade. Och bara genom att vara på nätet bidrar man till att ge AI underlag att öva sig på, i sin strävan efter att bli bättre än människan på att uttrycka unikt mänskliga tankar, vilket är en annan och ännu mer problematisk medielogik som hotar att förändra samhället i grunden och göra oss människor obsoleta.

Med tanke på att mycket talar för att vi gräver vår egen grav, varför talar man inte om detta hot i Sälen, på Folk och Försvar? Varför talar man bara om den typen av hot som kan mötas med vapen, vilket är en annan multinationell miljardindustri där insynen är minimal?

För mig som vigt mitt liv åt kunskapen är det bottenlöst sorgligt att tvingas konstatera dessa saker. Samtidigt gör den här typen av insikter min egen uppsägning begriplig, för universitetet är en integrerad del av samhället och det går inte att få mer eller bättre kunskap än vad man skapar förutsättningar för. Från och med mitten av februari är jag fri att följa kunskapen dit den tar mig, men det gör mig rädd att tvingas konstatera att kunskapen idag betyder så lite och framförallt att så många inte kan skilja alternativa fakta från verkligt vetande. Jag vill inte bli influenser, vill inte ha en massa följare som förväntar sig att få gratis förströelse. Jag vill bli lyssnad på för att jag anses ha något viktigt att säga, och jag vill bli bemött med respekt och vill också bli kritiskt granskad. För det är så kunskap, människor och hållbara samhällen utvecklas.

Bättre och bättre dag för dag, eller?

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 11 Jan 2026 08:04:00 +0000

Förra helgen läste jag en krönika i Aftonbladet, av Karin Pettersson. Rubriken var: Vi människor är större än politiker påstår. Den där texten har hjälpt mig både att hålla Trumps galenskap på avstånd och att hitta tillbaka till min egen tro på ämnet jag disputerat i. Jag skriver verkligen under på krönikans andemening och budskap, vilket är att bristande förståelse för kulturens värde utgör en fara. Arbetet med min bok om mellanrummen, mitt magnum opus, är nu inne på sista vändan. Innan jul gick det dock trögt, delvis på grund av besvikelsen över att jag inte ens var nära att få tjänsten som (vikarierande) lektor i kulturvetenskap. Efter välbehövlig vila under helgerna, och framförallt när jag läste följande ord, hittade jag tillbaka till lusten att skriva, läsa och lära.

Själv längtar jag efter en kultursyn – i ordets bredaste bemärkelse – som utgår från både ett demokratiskt, optimistiskt medborgarideal och ett brett kulturbegrepp. Som ser människan som en skapande, nyfiken varelse. Som utgår från att de flesta människor bär på samma längtan. Att de söker mening, frihet och expansion. Att de vill lära sig saker.

När jag sökte mig till högskolan och fann ämnet etnologi var det en livaktig kulturvetenskap, men här under 2000-talet har disciplinen som jag är docent i fört en tynande tillvaro. Skälen är många. Det handlar dels om att fristående kurser i princip försvunnit från högskolornas utbud. Av ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska skäl får studenterna inte ta eget ansvar för sin egen utbildnings innehåll, de ska bindas upp på program för att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå. Även om man fortfarande talar om betydelsen av bildning är det ett faktum att humaniora inte lämpar sig för massproduktion av poäng och examina och därför är det den typen av utbildningar som läggs ner när ledningarna tvingas göra nedskärningar. När Högskolan Väst fick en ny rektor 2011 var ett av de första besluten som togs att lägga ner utbildningsprogrammet Kultur- och samhällsanalys som jag arbetade på, trots (eller kanske just därför) att rektorn var professor i litteraturvetskap.

Ett tecken i tiden är att Svenskt näringsliv samma år som den utbildningen lades ner publicerade texten: Konsten att strula till ett liv, som gick till hårt angrepp mot humaniora i allmänhet och fristående, kulturvetenskapliga, kurser i synnerhet. I den vevan förändrades kulturen på högskolan. Antalet chefer och administratörer ökade på kort tid och avdelningsledarna bytte symptomatiskt titel till avdelningschef. Och när vi kom tillbaka efter pandemin blev det uppenbart att kunskapen inte längre stod i centrum och att högskolan styrdes enligt en intellektuellt förödande produktionslogik. Efter att den kulturella förändringen fullbordats är det idag linjens chefer som enligt principen chain of comand ("tala med din närmaste chef") styr verksamheten genom order uppifrån. Det finns inga kollegiala organ längre, de har i alla fall inget som helst reellt inflytande. Det en en gång i tiden var en akademisk kultur är idag en företagskultur där lektorer reducerats till orderföljande knegare.

Runt 2015 hände även en hel del i samhället och politiken som gjorde att den kulturella förändringstakten ökade. Strömmen av flyktingar från Syrien och Afghanistan gav högerpopulistiska och nationaliståska rörelser luft under vingarna. Och efter att Donald Trump svors in som president i januari 2017 förändrades allt på kort tid. Kunskapsrelativismen och kulturföraktet normaliserades och när känslorna tilläts övertrumfa vetenskapen underminerades demokratin. Fyra år med Biden blev bara en kort andhämtningspaus, för när Trump kom tillbaka blev det uppenbart att vi nu lever i en ny världsordning där den starkes rätt råder och ingenting betyder något. NATO som vi skulle gå med i för att bli trygga innebär att Sverige idag är en bricka i maktspelet mellan Trump och Putin, vilket gör oss mer sårbara än någonsin. Osäkerheten förvärras av att världens (än så länge) mäktigaste administration öppet föraktar både kunskapen och folkrätten, och betraktar företrädare för vetenskapen som fiender.

Jag kanske ska vara tacksam mot mina chefer som här i februari kastar ut mig från högskolevärlden? Även om jag blir arbetslös slipper jag i alla fall vara del av den djupt problematiska förändringen av akademin. Som kulturforskare är det dock plågsamt att se hur högskolevärlden i allt snabbare takt avakademiseras. Den produktionslogik som idag dikterar villkoren för undervisningen och forskningen handlar bara i liten grad om kunskap. Samtidigt är det plågsamt att tvingas konstatera att jag blir av med den position jag som lektor trots allt har. Jag har aldrig eftersträvat makt och inflytande, det var inte därför jag meriterade mig till docent; men kunskaperna och kompetenserna jag genom åren i den akademiska världen har skaffat mig behövs idag mer än någonsin. Utan förståelse för kultur och respekt för kulturens makt över tanken blir det svårt att arbeta för den typen av förändring som krävs för att försvara demokratin och bjuda motstånd mot nationalism och totalitarism.

När jag kom till universitetet i början av 1990-talet stod kunskapen i centrum och det var högt i tak. Då var det lektorerna och professorerna som hade makten, både över arbetets form, innehåll och utförande. Den akademisk frihet som högskolornas ledningar kämpar för idag handlar om att slippa krav från politiker, inte om att försvara forskares möjlighet att följa kunskapen dit den tar dem. Idag är det högskolans ledning som via marknadsföringsavdelningar och informationsansvariga bestämmer vad som får sägas i namn av vetenskap och som avgör vad en högskola är. Och eftersom det bara är forskare och lärare som tyst och lydigt följer chefernas strategiska beslut som tillåts göra karriär förstärks den tystnadskultur som blir resultatet av att alla som liksom jag öppet kämpar för akademisk frihet och kvalitet – och som hänvisar till högskolelagens paragraf 6 när jag får frågan om varför jag inte söker externa medel och väljer att skriva böcker på svenska istället för artiklar på engelska – riskerar avsked.

Högskolan liknar allt mer vilket företag som helst, där man ser lektorerna som knegare som ska serva kunderna och där det satsas mer på marknadsföring än på kunskapsspridning och kritisk analys av samtiden. Alla högskolor har idag en slogan som används för att bevaka eller helst öka den egna organisationens marknadsandelar. Samverkan handlar inte primärt om att forskare möts för att utveckla kunskap tillsammans med externa organisationer utan om att representanter för högskolornas ledningar ska ingå avtal med chefer för andra företag och organisationer. Det klipps band, tas kort, skrivs letters of intent och man skickar administratörer kors och tvärs över jorden. Eftersom högskolan bara får skattemedel för forskning och undervisning ökar på det här sättet over-head-kostnaderna hela tiden.

Om kultur och humaniora hade värderats högre än vad som är fallet, om strävan efter bildning hade handlat om att faktiskt läsa och begrunda konsten och litteraturen hade det varit möjligt att dra lärdom av sagorna och sägnerna som innan Twitter och andra sociala nätverk stal all tid och allt fokus existerade i allmänhetens föreställningsvärd. Jag återvänder ofta till H C Andersens saga: Kejsarens nya kläder, som säger allt som behöver sägas om det som händer i USA just nu. Och jag tänker ibland på sägnen om Kung Midas, som fick det han önskade sig, men som tvingades inse att det inte var vad han ville ha. Ikaros är en annan sedelärande myt. Drömmen om evig tillväxt är lätt att förföras av, men den som är bildad vet att det är en omöjlig dröm, vilket följande sagor och mytiska företeelser visar: Särimner, Ymnighetshornet och Pojken med guldbyxorna. Den som vet vet, annars är det enkelt att googla.

Bättre och bättre dag för dag, sjöng Ernst Rolf 1924, och den drömmen lever fortfarande. Politiken både här hemma och i andra länder säljs idag med mördande reklam och allt orimligare löften, och allt fler låter sig förföras av budskapet om att det är möjligt att få allt man önskar sig utan att göra något annat än att sluta bry sig om kunskapen och ge upp sina demokratiska rättigheter. Det är en sorglig utveckling, som kräver kunskap, kritisk förmåga och engagemang för att kunna vändas, vilket blir svårt när högskolan avakademiseras, läsande och skrivande ersätts med AI och den mellanmänskliga kommunikationen handlar mer om att skaffa sig konkurrensfördelar för egen del än om att söka kunskap och förståelse tillsammans.

Ett annorlunda år i kunskapens och lärandets tjänst

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 04 Jan 2026 08:08:00 +0000

Nytt år, nya utmaningar! Det är så jag försöker tänka och agera även om det är svårt och jag känner mig ensam och tvingas kämpa med både självförtroendet och självkänslan. Även om allt talar för att jag går ut i arbetslöshet i februari väljer jag att tro på framtiden. Så länge jag levt har jag närt en önskan om att förstå mig själv, mina medmänniskor och sammanhangen jag levt i. Det har inte förändrats i och med att cheferna på Högskolan Väst valt att säga upp mig utan att ge mig någon vettig förklaring. Just nu famlar jag i mörkret och ser inget ljus i tunneln, men lärandet och sökandet efter kunskap är min Ariadnetråd. Cheferna har makten att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig. Så länge jag lever och oavsett om de som har makten över akademin uppskattar det jag gör eller ej kommer jag att ägna återstoden av mitt liv åt fortsatt sökande efter och spridande av kunskap.

Det akademiska året har sin lunk och följer sin logik. Under alla mina år i den akademiska världen har jag betraktat augusti som årets första månad. Jul och nyårshelgen har fungerat mest som en välbehövlig paus från undervisningen och forskningen. I år blir nyåret början på något nytt.

Lärandet och kunskapsutvecklingen ställer speciella krav på alla som vill följa den vägen. Är det kunskap och förståelse man söker måste man acceptera att det aldrig finns några garantier för att man får det man önskar sig. Forskning handlar inte om att avtäcka eviga sanningar utan om att undersöka verkligheten och den högst föränderliga värld som vi människor lever i. Om kunskapen inte stämmer överens med det den antas handla om är resultatet inte kunskap. Även om alla förstår att det alltid är terrängen som gäller, inte kartan, visar kulturvetenskaplig forskning att människor har svårt att hantera den insikten. Kognitionsvetenskaplig forskning visar att vi tenderar att lyssna mer på vem som talar än på det som faktiskt sägs. Och den där typen av kunskaper är viktiga, för de behövs för att förstå användarna och producenterna av kunskapen.

För mig var 2025 ett mörkt år, och det blev inte ljusare av det som händer ute i världen och här hemma. Jag hoppas att 2026 blir bättre, men det finns inga garantier för att det blir så och här i helgen försämrades världsläget allvarligt. Utan förståelse och respekt för kunskapen kommer det aldrig att kunna bli bättre. Och avsaknad av just det finns det tyvärr massor av tecken på. Fredrik Hertzberg skrev till exempel en debattartikel i Expressen om förändringen av högskolan som institution. Vill vi även i framtiden ha en högskola värd namnet måste kunskapen och den akademiska friheten respekteras. Jag skrev min bok En svanesång för universitetet, dels för att sätta ord på min oro, dels för att väcka debatt. Att jag och andra forskare känner sig tvingade att försvara universitetets grundläggande idéer och akademins unika kvaliteter är i sig ett tecken på vart vi är på väg. Jag är medveten om att jag talar i egen sak, men att jag blev uppsagd på grund av mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten borde oroa alla som vill leva i ett kunskapssamhälle.

Akademisk frihet är en fråga som idag håller på att kidnappas av högskolornas ledningar som vill vara fria från politisk styrning. Jag vet varför jag har vigt mitt liv åt kunskapen och varför jag kämpar för friheten, men varför gör det växande antalet chefer i akademin det? Resultat och nyckeltal går att kontrollera, men inte kunskap och lärande. Därför menar jag att debatten om akademisk frihet mycket tydligare måste handla om forskares och lärare frihet att följa kunskapen dit den tar dem, utan att behöva vara rädd för att bli av med jobbet. Om kollegiets makt över undervisningen och forskningen inte försvaras kan det inte växa fram en akademisk miljö på landets högskolor och universitet. Hur ska kunskapen i resten av samhället då kunna försvaras?

Kunskap och demokrati är varandras ömsesidigt förutsättningar, och utan frihet och ansvar blir det omöjligt att få det vi önskar oss. Som jag ser det handlar akademisk frihet om avsaknad av målstyrning, inte om tydligare mål och bättre styrning. Friheten kan inte växa och frodas i en miljö där antalet chefer och administratörer ökar, där reglerna blir fler och kontrollen mer detaljerad. Om vi inte anser oss kunna lita på att landets högst utbildade människor förvaltar ansvaret som lärare och forskare på bästa sätt utan att behöva kontrolleras av chefer som både får högre lön och har mer makt än lektorerna, och som dessutom kan undvika att få sina beslut kritiskt granskade genom att hänvisa till sekretess, är högskolan inte längre en högskola.

Hejdå 2025!

noreply@blogger.com (Eddy) — Wed, 31 Dec 2025 07:32:00 +0000

Nu lämnar jag ett av de märkligaste åren i mitt liv bakom mig. Det är lätt att ta till överord och jag har mer än en gång under året tänkt på 2025 som det värsta hittills, men det stämmer inte. Jag har mått sämre, känt mig mer övergiven och har haft värre saker att brottas med, dessutom under sämre ekonomiska förutsättningar, än det jag utsatts för och har tvingats gå igenom här under 2025. Med åren får man perspektiv och skaffar sig erfarenhet, man blir luttrad. Det är så det känns. Även om jag nog inte kommer att fatta att det är sant att jag faktiskt är uppsagd förrän i slutet av februari när jag lämnar in datorn och jobbtelefonen och blir av med min e-mailadress, räds jag inte arbetslösheten som min arbetsgivare tvingar ut mig i utan att ge mig en rimlig förklaring. Och trots att jag är ledsen och besviken över att den akademiska värld som jag investerat så mycket av mig själv i och fortfarande känner mig lojal med inte anser sig ha behov av mina erfarenheter och kompetenser kommer jag aldrig att ge upp mitt engagemang för kunskapen.

Jag går in i det nya året med vacklande självkänsla och ett självförtroende som är kört i botten eftersom jag här under hösten kommit till insikt om att det inte spelar någon roll att jag har arbetat i princip oavbrutet sedan jag var 19 år. Att jag som 60-åring ska få en ny anställning i Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons Sverige är nära noll. Att jag fick högsta betyg när jag gjorde lumpen och skaffade mig tio års erfarenhet från bagerivärlden innan jag började studera på universitetet, vilket jag gjorde i 12 år, betyder ingenting. Och trots att jag meriterat mig till docent anses forskningen jag utfört och mina närmare 30 års erfarenhet av undervisning på flera högskolor och universitet idag helt sakna meritvärde. Att jag har skrivit 11 böcker är närmast en belastning.

Det som hänt mig själv och det som händer här i Sverige och ute i världen är obegripligt, och att få sparken från arbetet som lärare och forskare, samtidigt som behovet av kunskap är större än någonsin, känns overkligt. Men allt hänger så klart ihop. I en värld där känslorna styr och pengar är det enda som räknas betraktas givetvis forskare som försvarar den akademiska friheten och universitetslärare som värnar akademins unika kvaliteter, som ett problem. Och i en högskolevärld där kollegiet saknar makt och linjens chefer kräver lydnad är det så klart lektorer som jag man gör sig av med. Hur smärtsamt insikten om allt detta än är blev uppsägningen en bekräftelse på det jag länge misstänkt; att både samhället och högskolevärlden har förändrats till oigenkännlighet, vilket gör det lättare att repa mod. Det är inte mig det är fel på.

För att inte förlora mitt förstånd och min tro på framtiden kommer jag att hålla fast vid skrivandet och läsandet. Att sätta ord på tankarna hjälper mig både att få distans till det jag utsätts för och hjälper mig hitta vägar fram. Här under våren ska jag fokusera på att bygga upp självförtroendet. Det finns några saker kvar som jag vill säga rörande uppsägningen och förändringen av högskolan som jag gav mina bästa år i arbetslivet, men det väntar jag med.

Nu ska jag göra det bästa av årets sista dag. Jag har bestämt mig för att lämna detta bedrövliga år in style, och sedan börja mitt nya liv med ett leende på läpparna.

Gott Nytt År!

Förmågan att läsa och skriva böcker

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 28 Dec 2025 07:56:00 +0000

Samhället och kulturen förändras i en allt snabbare takt. Saker som för bara några år sedan värderades högt, och mycket av det som länge ansetts fullkomligt självklart överges nu i en rasande takt. Allt mindre i livet och tillvaron anses värt att vänta på. Och varför skulle man vilja vänta när allt man önskar sig finns i en dygnet-runt-öppen butik i närheten eller går att få levererat hem med hjälp av ett bud? Jag är som alltid öppen för att jag kan ha fel. Det är möjligt att vi lever i ett paradis. Äldre har i alla tider haft svårt att förstå det nya. Men det finns en gräns för hur snabbt förändringshastigheten kan öka utan att kulturen blir lidande. Och jag tycker inte folk i gemen verkar särskilt lyckliga. Få verkar nöjda idag, utom möjligen den lilla grupp kändisar som regelbundet är med i lekprogram på TV, men att verka nöjd och glad känns i deras fall mer som ett jobb. På nätet hatas, hotas och hånskrattas det och efterfrågan på politiker som vill göra livet för invandrare, sjuka och arbetslösa till ett helvete är häpnadsväckande stor.

Paradoxalt nog lever vi idag längre så tid är ingen bristvara. Den högst personliga förmågan att ta vara på tiden genom att fylla livet med mening och värde håller dock på att gå förlorad, vilket är en bidragande orsak både till att förändringshastigheten ökar och till att totalitarismen vinner allt mer mark. När jakten på lycka intensifieras, allt anses vara någon annans fel och ingen vill, orkar eller förstår betydelsen av att ta ansvar, urholkas både känslan av gemenskap och demokratin. Allt fler fler tvingas jobba allt hårdare för att nå sina mål. Entreprenörerna som idealiseras för sin driftighets skull säljer idag sina verksamheter allt tidigare, vilket leder till allt att fler företag sugs upp i multinationella koncerner där ett krympande antal chefer får allt mer makt över allt och alla. Rastlösheten sprider sig.

Som lektor har jag alltid sett det som att mitt arbete handlar om att skapa förutsättningar för studenternas lärande. Eftersom kunskap på många sätt ett slags omväg är det mitt ansvar som akademisk lärare att försvara kunskapen och förklara dess värde. Men när tålamodet i samhället generellt sett minskar har mitt yrke allt tydligare kommit att handla om att bjuda motstånd mot tendenserna att söka genvägar, vilket i och med att allt fler använder AI blir allt svårare. Vetande fungerar som kondition och muskler, det handlar nämligen om förmågor som växer genom motstånd, alltså om något som kräver ansträngning och måste underhållas. Det där är inget som förändras bara för att kulturen gör det. Mycket talar dock för att förmågan att prompta en AI inom en snar framtid kommer att betraktas som en legitim synonym till lärande, och därifrån är steget inte långt till att se arbetet med att utveckla kunskap och förståelse som slöseri med tid och resurser. Om när den tanken på allvar slår rot i samtiden öppnar sig enorma möjligheter att "spara" pengar i skolan och den högre utbildningen.

Det är många år sedan nu som jag märkte att allt fler studenter började se mig som ett hinder på vägen mot deras examen. Hur ledsen och bedrövad det än gjorde mig fortsatte jag kämpa för att försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten, både för min egen skull (för att lärande och forskning ger mitt liv mening och riktning) och för demokratin som är beroende av en kunnig och kompetent allmänhet. Så länge som ledningen för högskolan fortfarande såg det som att kärnverksamheten handlade om kunskapsutveckling och undervisning kunde jag repa mod och kämpa vidare för att försvara det som gör högre utbildning högre, men för några år sedan började jag allt tydligare inse att ledningen också ser mig som ett hinder (för deras ekonomiska ambitioner). Och när både studenterna som grupp och linjens chefer betraktar lärare som försvarar kunskapen och den akademiska kvaliteten som ett problem är slaget förlorat.

Kampen går dock vidare. Jag ger i alla fall inte upp mitt engagemang för kunskapen bara för att jag blir av med min anställning. Tvärtom blir kampen för kunskap och lärande än viktigare. Nu har det blivit en närmast existentiell fråga. Det handlar inte bara om min egen ekonomiska situation, utan om allas vår gemensamma framtid. Just för att ett växande antal människor inte förstår vad som krävs av den som verkligen vill lära sig något – och hur skulle de kunna göra det när skolan handlar om att aktieägare ska plocka ut så mycket vinst som möjligt ur verksamheten och universiteten drivs som företag vars uppgift är att producera tomma nyckeltal – blir försvaret av kunskapen viktigare än någonsin. Och jag ser boken som en central nyckelfaktor. Läsandet av tryckta böcker kräver koncentration och erbjuder inte några genvägar, därför bidrar boken till att bjuda motstånd mot en ökande förändringshastigheten. Böcker är dessutom en förutsättning för bildningen som krävs för att få perspektiv på samtiden.

Eftersom jag är övertygad om att eftertänksamt läsande av tryckta böcker är en förutsättning för en levande kultur och en vital kunskapsutveckling och eftersom det demokratiska samhället inte överlever utan bildade och kritiskt medvetna samt ansvarstagande medborgare kämpar jag för bokens överlevnad.

Skrivande handlar om att tillägna sig ett språk och om att utvecklas som tänkande varelse. Språk är ett analogt medium för kommunikation av tankar mellan människor. Det är en vital del av det lärande och den kunskapsutveckling som gör kulturen levande. Författare spelar en viktig roll i alla samhällen eftersom de tänjer på gränserna för språket, som i sin tur härbärgerar tankar.

Förmågan att läsa, men också läsandet i sig, alltså att människor läser, är en förutsättning för att författare ska kunna ägna sig åt skrivande. När efterfrågan på längre och lite mer avancerade texter minskar — om allt fler scrollar allt mer och om det språkliga utbytet av tankar mellan människor reduceras till korta och hatiska inlägg på ”sociala” nätverk (som blir allt mer antisociala eftersom det som händer där i allt högre grad handlar om att ägarna till plattformarna ska suga ut så mycket säljbar information som möjligt från användarna) — utarmas både språket, kulturen och tänkandet.

Det som gör oss människor mänskliga är förmågan att tänka, vilket är en språklig handling. Därför är det ingen liten sak att läsandet av tryckta böcker minskar och att forskare bara förväntas skriva artiklar (på engelska). Konsekvensen blir att antalet författare minskar, att bredden i litteraturen smalnar av och att allt fler allt mer sällan utmanas intellektuellt, vilket leder till att språket och tänkandet förflackas.