Flyktlinjer

Hur fett är livet som arbetslös? En reflektion

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 16 Aug 2026 06:00:15 +0000

Efter hundra dagar som arbetslös har jag fått en inblick i hur det är att leva på samhällets baksida, som ett slags utstött. Skillnaden mellan mitt liv idag och under alla år som jag arbetade som lektor är enorm. Under den period som Arbetsförmedlingen och a-kassan dikterat villkoren för tillvaron har jag gjort mindre än någonsin. Och det är inte för att jag vill vara passiv, utan för att jag tvingas vara det på grund av gällande regler. För mig är det närmast tortyr att inte få utlopp för min kreativitet. Att hindras tänka själv är plågsamt. Men det bryr sig handläggarna inte om. Även om reglerna leder till att det blir svårare för mig att få ett nytt jobb. Ett av jobben som AF anmodade mig att söka var jag inte ens kompetent att söka, vilket framgick redan av annonsen. Men jag tvingades söka det ändå, annars riskerar jag att bli av med ersättningen.

Det många andra tidigare talat om har jag fått bekräftat. AF förmedlar inga jobb, deras uppgift idag är att kontrollera att alla arbetslösa söker tillräckligt många anställningar, tillräckligt långt bort från både den plats där man bor och det yrke man är utbildad för och har erfarenhet av. Sedan skickas informationen om vad man gör till a-kassan som dikterar villkoren för ens ekonomi. Känslan av klaustrofobi är svår att skaka av sig, särskilt som kommunikationen med AF och a-kassan i förfärande hög grad sker med hjälp av AI-genererade mail. Även om det är påfrestande försöker jag se det som en nyttig erfarenhet.

På grund av den "effektivisering" av verksamheterna som NPM tvingat fram – som i en personaltung verksamhet innebär att man avskedar folk – får jag sitta i telefonkö, ibland närmare två timmar, om jag behöver tala med någon handläggare på AF. Och efter att a-kassan hotat med att ge mig en varning (utan förklaring till vad jag eventuellt gjort fel) fick jag vänta i över åtta veckor innan jag fick svaret att jag i maj månad inte sökt tillräckligt många arbeten utanför dagpendlingsavstånd och därför blir varnad. Händer det igen förlorar jag ersättningsdagar. Därför känner jag mig tvingad att söka fler jobb än jag måste, även om jag har en närmast obefintlig chans att få dem. Det där är jag inte ensam om och därför överöses arbetsgivare som söker efter nya medarbetare med ansökningar. Det bryr sig a-kassan inte om, de säger att det är arbetsgivaren som avgör om jag är kompetent för jobbet.

Man skulle kunna tänka sig att Svenskt Näringsliv reagerade, men arbetsgivarna verkar inte bry sig om att de tvingas hantera en växande mängd meningslösa ansökningar. Möjligen beror det på att många företag idag väljer att delegera sorteringen och urvalet av sökanden till olika rekryteringsföretag. Och deras sätt att jobba bidrar till min känsla av att vara en andra klassens medborgare. Förra veckan fick jag ett AI-genererat mail från en rekryteringsfirma där man bad mig utvärdera "upplevelsen" av att söka jobbet som jag aldrig kommer att få.

Här under valrörelsen talar några av partierna entusiastiskt och passionerat om hur viktigt det är att människor går till jobbet. Deras mantra är att det varken ska gå att "stapla" eller "löna" sig att leva på bidrag. Den som säger så vill få det att framstå som att det är ett val man sätter sig ner vid köksbordet och gör. Men hur många människor i Sverige idag avstår från att ta en anställning och väljer att leva på bidrag istället? Och vilken autentisk människa (alltså inte ett hypotetiskt räkneexempel) tjänar mer pengar på att ta emot bidrag än på att jobba? Jag vet så klart inte, men det framstår som ett helt orimligt och därför oärligt påstående, riktat till väljare som är rika eller som lever i övertygelsen om att de själva varken kan eller kommer att tvingas söka hjälp från samhället.

Någon granskande journalist får gärna besöka den där trappuppgången som finansministern talar om, där det finns familjer som lever gott på bidrag medan deras grannar får slita ute i arbetslivet för att få ihop lika mycket pengar. Det är orättvist, säger hon. I mina öron och med hänvisning till mina egna och många andras erfarenheter låter det snarare som hittepå. Sedan jag gick ut gymnasiet har jag aldrig velat göra något annat än att jobba och göra rätt för mig, och tills någon visar mig statistik som indikerar att jag ett undantag har jag ingen anledning att tro något annat än att en förkrossande majoritet av alla människor som lever i Sverige i första hand alltid väljer lön framför bidrag.

På grund av att det anses motiverande – åtminstone för alla som inte är rika eller arbetar som chef – att få sänkt ersättning, får man som arbetslös idag, i bästa fall, (alltså om man som jag får hjälp från Trygghetsstiftelsen) 80% av sin tidigare lön. Och ersättningen sänks efter hundra dagar, först till 70% och sedan till 60%. Hittar man inget jobb under a-kasseperioden (som är 300 dagar) tvingas man leva på aktivitetsstöd som också sänks successivt, tills man når botten som idag är 365:- per dag, fem dagar i veckan, vilket blir knappt 8000:- i månaden, innan skatt. Hur fett låter det?

För att påståendet att det ska löna sig att gå till jobbet ska kunna diskuteras på ett vettigt sätt måste man ta med både lönen och bidragsnivån i ekvationen. Storleken på bidragen står nämligen i en direkt relation till nivån på (de lägsta) lönerna på arbetsmarknaden. När bidragen sänks följer lönerna oundvikligen med. Och om bidragen sänks tillräckligt mycket kommer arbetslösa att tvingas leva på en lön som är lägre än det som tidigare räknades som existensminimum, som ingen talar om idag. Konsekvensen av detta är att arbetsmarknaden inte längre är en marknad, i alla fall inte en marknad där utbud och efterfrågan möts. För att en fungerande och hållbar arbetsmarknad ska kunna växa fram måste politikerna stå på löntagarnas sida.

Bara om det finns ett trygghetssystem som garanterar att ingen är utelämnad till arbetsgivare som inte vill eller kan betala en lön som det går att leva ett drägligt liv på, kan lönesättningen överlåtas till arbetsmarknadens parter. Att lägga allt ansvar för att få en anställning på individen, samtidigt som bidragsnivån pressas ner så pass mycket att det blir möjligt för företagen att sänka lönerna till nivåer som inte går att leva på – är ovärdigt. Och att utnyttja människors politiskt skapade desperation är dessutom ohållbart. Att så många som möjligt i ett samhälle har ett meningsfullt arbete att gå till och får en lön man kan leva på är bra för ekonomin som helhet och där med en investering för framtiden.

Hittar man inget jobb får man utbilda sig, sägs det. Men om det var så att utbildning var en garanti för att inte bli arbetslös borde jag som docent vara eftertraktad på arbetsmarknaden. Jag har dock bara kallats till en enda intervju sedan i februari. Jag får i bästa fall ett AI-genererat mail där man meddelar att man gått vidare med andra kandidater. Det är naturligtvis inget bevis, men det säger något om kunskapens värde idag. Och när vi nu ser att arbetslösheten bland akademiker ökar, hur ska unga människor då kunna motiveras studera på universitetet? Jag är långt ifrån ensam om att misstänka att dagens arbetsgivare framförallt söker unga, lydiga och formbara medarbetare, och därför ser både ålder, erfarenhet och högutbildade som ett hot. Allt detta sammantaget gör att varje gång jag går in på platsbanken gör jag det med en klump i magen.

Konsekvensen av 50 år med trickle-down-politik och skattesänkningar är att ansvariga politiker har tvingat fram nedskärningar som förvandlat samhället i grunden. Skolan har sålts ut till privata aktörer som gör vinst genom att konkurrera med varandra om vem som ger barnen bäst betyg med minsta möjliga ansträngning. Och vården har utvecklats till en slimmad organisation som man bara får verklig hjälp av när ens liv är akut hotat. Konsekvensen av förändringarna är att det bara är vi som har minnen från Sverige på 1970-och 80-talet talet som förstår begreppet välfärds ursprungliga betydelse, vilket påverkar vad politikerna kan säga och göra utan att få kritik. Dagens samhälle liknar på många sätt ett medeltida klansamhälle där ett privilegierat fåtal tillåts diktera villkoren för det stora flertalet. Att det kunnat bli så beror i alla fall delvis på att många lever i villfarelsen att det bara är lata och inkompetenta människor som är arbetslösa.

Det enda positiva med att vara arbetslös är att jag kommer i kontakt med andra människor som befinner sig i samma situation, som jag kan utbyta tankar och erfarenheter med. Att skriva om erfarenheterna hjälper mig att överleva. Jag är glad och tacksam för att mina reflektioner läses och får spridning. Min debattartikel i tidningen Kollega, till exempel verkar vara en av de mest lästa. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är så pass privilegierad att jag senare här i höst, långt innan ersättningen från a-kassan sänks till 60%, kan hoppa av galenskapen jag tvingats in i och meddela AF och a-kassan att jag inte längre står till deras förfogande. Vad jag ska göra på andra sidan min påtvingade arbetslöshet ber jag att få återkomma till längre fram.

Det behövs inga system för akademiskt kvalitetsarbete

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 09 Aug 2026 05:51:04 +0000

Den här texten skrev jag när jag satt i institutionsnämnden på högskolan som jag arbetade på från 2003 och fram till i februari i år när jag fick sparken på grund av en arbetsbrist som uppenbarligen var fejkad eftersom man anställde en ny lektor som vad jag förstår gör mina tidigare arbetsuppgifter. I privat sektor får man inte göra så, men jobbar man i staten betyder LAS i praktiken ingenting. Jag kan så klart inte säga säkert att jag blev av med jobbet på grund av min syn på akademiskt kvalitetsarbete, men mina tankar om kunskap och kvalitet ansågs åtminstone inte värda att ta på allvar. Jag delar texten för att jag tror att jag har något viktigt att säga.

Tankar om (behovet av) ett nytt kvalitetssystem

Hela idén med ett system för måluppfyllelse och säkring av kvalitet är problematisk. Akademisk kvalitet är nämligen något annat än kvalitet i tillverkningsindustrin, och kunskap är inget man producerar. Så länge denna helt centrala aspekt av högskolans verksamhet bortses från eller i alla fall inte tas på allvar kan och kommer inte kvaliteten i utfallet av arbetet som bedrivs på högskolan, alltså studenternas kunskaper, som är något annat än poängen som rapporteras in i Ladoc, att kunna värnas.

Högskolans nuvarande system för kvalitetssäkring bidrar både till förpappringen och en växande känsla av stress och uppgivenhet bland lärarna. Om kvalitetssystemet verkligen hade varit kvalitetsdrivande, det vill säga skapat förutsättningar för lärarna att värna studenternas möjligheter att lära och utvecklas intellektuellt, hade problemen som nuvarande system är behäftade med kunnat ses som det pris man får betala för att högskolans verksamhet ska kunna leva upp till skattebetalarnas förväntningar. Men systemets betoning på dokumentation, inrapportering av resultat och kontroll av nyckeltal leder till att lärarnas kvalitetsarbete på kurserna och tillsammans med studenterna blir lidande, vilket oundvikligen leder till att förutsättningarna för att bedriva sant akademiska studier på högskolan försvåras. Kopplingen mellan undervisningen och blanketterna som ska fyllas i och som granskas när kursernas kvalitet utvärderas blir allt mer otydlig för varje år och varje ny aspekt och parameter som adderas till systemet. Arbetstiden är begränsad och all tid som lärarna inte lägger på egen kunskaps- och kompetensutveckling samt undervisning och kursutveckling är utifrån ett akademiskt kvalitetshänseende förlorad och därmed att betrakta som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Premissen för både kritiken och förslagen på lösning som presenteras i denna text är att kunskapsutveckling och lärande är dynamiska processer som inte går att kontrollera eller målstyra. Det enda som går att kontrollera är nyckeltalen och arbetet med systemet, men det är inte där som lärandet sker och kunskapen utvecklas. För att ett system för kvalitet i högskolan ska kunna fungera som det är tänkt, alltså vara kvalitetsdrivande, måste det bygga på tillit till lärarna som skapar kvaliteten i verksamheten tillsammans med studenterna i vardagen under föreläsningarna och i seminarierummen. Eftersom nuvarande kvalitetssystem snarare bygger på misstro mot lärarnas kompetens att arbeta med och deras omsorg om kunskapen och kvaliteten, blir det svårt att förstå varför vi anställer lektorer och satsar pengar på kompetensutveckling och meritering av lärare. Om disputerade lärare, docenter och professorer avses vara en garant för kvaliteten i verksamheten blir det märkligt om de förväntas följa detaljerade regler, vilket inte kräver akademisk utbildning och meritering till forskare.

Tillit till lärarna och deras bedömningsförmåga (Bornemark 2020) är förutsättningen för alla system som värnar akademisk kvalitet. Om lärarnas missnöje med och oro för den växande förpappringen inte tas på allvar är det ett problematiskt tecken på att högskolans akademiska kvaliteter är hotade, vilket nuvarande system för kvalitet tragiskt nog bidrar till. Får lärare inte vara lärare (det vill säga ta fullt ansvar för arbetet med kurserna), utan okritiskt förväntas ägna allt mer arbetstid åt saker som inte har direkt med kunskap och akademisk kvalitet att göra, riskerar högskolan att bli en produktionsenhet som konkurrerar om tomma nyckeltal med andra högskolor (Alvesson 2011), vilket är antitesen till den högskola som behöver växa fram och värnas för att vi ska kunna möta de växande problem som mänskligheten och livet på jorden står inför. Utan förståelse för värdet med och fokus på bildning går det inte att skapa förutsättningar för organisationen och alla berörda att röra sig uppåt i vetandets hierarki (se Nehls 2020, 37ff), vilket är en helt central kvalitetsparameter. Om systemet för kvalitet i verksamheten bygger på att lärare tvingas fylla i olika boxar i standardiserade blanketter eller flytta information och fakta som redan finns i andra system till en samling dokument som saknar relevant kontakt med den undervisningsvardag där kunskapen och kvaliteten uppstår, kan det inte bli kvalitetsdrivande. Utifrån ett kunskaps- och (akademiskt) kvalitetsperspektiv spelar det ingen roll hur bra systemet för kvalitetssäkring är eftersom det inte är där som kunskapen utvecklas och kvaliteten uppstår.

För att vända utvecklingen och ge undervisande lärare tillbaka makten över innehållet och utformningen av kurserna, vilket är enda sättet att värna högskolans akademiska kvaliteter, behöver både linjen och kollegiet ta sig tid att stanna upp och reflektera över en rad pregnanta saker. Kvalitet i högskolans verksamhet är en komplex fråga sinte går att behandla vid ett eller några få tillfällen, och det kan heller inte vara något som linjens företrädare beordrar kollegiet att engagera sig i. Alla som arbetar på högskolan måste delta i samtalet, antingen för att bidra med kunskap och erfarenhet eller för att lyssna, lära och ge perspektiv. Eftersom både kunskap och kvalitet är öppna frågor utan givna svar handlar arbetet inte om att nå konsensus, enda sättet att skapa förutsättningar för den typen av dynamiska kvalitéer som kunskap är, är att hålla frågorna levande i vardagen inom högskolans alla verksamheter (se t.ex. Rombach 1991). Premissen för ett sant akademiskt kvalitetssystem kan inte vara att kvalitet går att styra och kontrollera.

Följande lista innehåller förslag på frågor som behöver diskuteras så förutsättningslöst som möjligt och utan krav på att komma fram till ett bestämt resultat innan arbetet med eventuella förändringar påbörjas:

1. Varför har vi ett system för kvalitet, och vad är det systemet är tänkt att värna?

2. Vilken definition av kvalitet och kunskap måste systemet bygga på för att kunna leva upp till förväntningarna?

3. Var uppstår och värnas kvaliteten, vem bär ytterst ansvar för att studierna som bedrivs på högskolan faktiskt leder till kunskap av hög akademisk kvalitet?

4. Vad menas med progression, och var sker den?

Först när dessa frågor diskuterats och olika svar stötts och blöts mot varandra, och när det byggts upp en kollektiv förståelse för olika sätt att tänka om och se på kunskap och kvalitet i organisationen som helhet, kan arbetet med att utforma ett nytt system som sätter den kunskapens och lärandets kvaliteter i centrum, inte studenterna, lärarna, linjen eller systemet, påbörjas. Hur resultatet av det arbetet bör se ut är också en öppen fråga utan givet svar, så det tänkta systemet måste växa fram underifrån och genom kollegial samverkan mellan alla berörda parter. Det sägs ibland att allas ansvar är ingens ansvar, men det stämmer inte i en akademisk organisation fylld av forskarutbildade människor som har kompetens att tänka och arbeta självständigt.

Några premisser för det nya systemet går dock att identifiera. En helt central faktor för att systemet ska kunna bli kvalitetsdrivande är att arbetet med dokumentationen måste kännas meningsfullt och intellektuellt stimulerande för både lärarna och studenterna. Dokumentationen i ett kvalitetssystem där kunskapen står i centrum måste även ske i öppna och levande texter (alltså dokument med så få boxar och färdiga frågor som möjligt) där fokus riktas mot det som lärarna på kurserna och programmen anser är viktigt att ta upp och beakta för att kurserna även i fortsättningen ska kunna skapa så bra förutsättningar som möjligt för studenterna att lära och utveckla kunskap.

Kultur går bara att närma sig och förstå indirekt

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 02 Aug 2026 06:30:40 +0000

I den här bloggposten gläntar jag på dörren till ett av mina kommande projekt. Texten är ett utkast till förord på den bok som jag ska inleda slutredigeringen av här i början av hösten och som förhoppningsvis ska kunna publiceras som tryckt bok detta eller nästa år.

I vetenskapliga sammanhang bjuder konventionen att man ska undvika ordet jag och inte göra texten alltför personlig, vilket är en bra princip. Men forskning är de facto en verksamhet som utförs av och för människor. Allt fler texter idag, inte minst vetenskapliga, skrivs i enlighet med kvalitetssäkrade mallar och saknar därför själ, vilket gör det svårt att veta om det är en människa eller en algoritm som skapat innehållet. Sanningen är aldrig ren och all kunskap bär oundvikligen spår av sammanhanget den uppstår i. Vem som forskar och vilket sätt som resultatet av arbetet presenteras på är därmed allt annat än triviala frågor. Dessa saker är särskilt viktiga att lägga märke till i studier av kultur.

Just den här boken ser ut som den gör för att jag och ingen annan har skrivit den och berättelsen om mig och den krokiga väg som tagit mig hit, som jag vill dela med mig av här inledningsvis, är möjligen ovanlig i en text med vetenskapliga anspråk men jag hävdar att den på inget sätt är ovidkommande.[1] Det vetenskapliga idealet må vara objektivitet, men det är en kulturellt upprätthållen föreställning om hur det borde vara, inte en sanning om hur det är. Kravet på transparens är långt viktigare för vetenskapligheten och det är dessutom lättare att avgöra om textens författare lever upp till det kravet än förment objektiva och universella kriterier, även om det naturligtvis aldrig går att vara helt transparent med allt.

Det är med hänvisning till vetenskapsteoretikern Donna Haraway – som vigt sitt akademiska liv åt att övertyga resten av forskarsamhället om vikten av att bedriva vetenskap utan att osynliggöra och underblåsa rådande maktordningar – som jag väljer att inleda den här boken, som handlar om relationen mellan kunskap och kultur, med en reflektion över vem jag är och den kontext jag formats till människa och forskare i. Haraway har övertygat mig om vikten av att presentera resultatet av det vetenskapliga arbetet, inte som en uppsättning sanningar utan mer i termer av något man som forskarsubjekt iakttagit (Haraway 1997, 267), det vill säga knyta kunskapen till det specifika sammanhang och just den praktik som forskningen bedrivits i och insikterna formats av. Jag menar alltså att författaren som subjekt är en viktig faktor i kunskapsprocessen, som man måste räkna med även om man aldrig kan räkna på den.

Det verkar finnas gott om evidens för att människors personlighet i hög grad formas av genetik (se t.ex. Plomin 2020), men mycket talar även för att människoblivandet påverkas minst lika mycket av kultur. Jag gillar tanken på att jag är resultatet av både arv och miljö och utgår från att det är omöjligt att uttala sig om exakt vad som gör oss till dem vi blir (se t.ex. Lagercrantz 2001, 135ff). Den mänskliga subjektiveringsprocessen kan sägas utspela sig på en obestämbar plats mellan natur och kultur. Accepteras den tanken kan biologin liknas vid leran och kulturen vid skulptörens händer, men det viktiga är alltså inte det ena eller det andra, utan det som händer i de mellanrum som jag i den här boken riktar mitt rörliga sökarljus mot.

När jag växte upp på 1970-talet talade man inte om neuropsykiatriska diagnoser, men livet har lärt mig att egenskaperna som gör mig till den jag är högst troligt skulle kunna diagnostiseras med hjälp av någon bokstavskombination. Jag har dock aldrig känt något behov av att bli bedömd och är idag tacksam för att mina lärare i grundskolan inte gav mig mer uppmärksamhet än någon annan. Det vore förmätet att påstå att jag var ämnad att arbeta med undervisning och forskning, men den kreativa förmåga som jag – på grund av att jag fungerar som jag gör – tvingats utveckla har visat sig vara en värdefull egenskap i arbetet med att skapa kunskap om kultur. Så länge jag kan minnas har jag kämpat med (eller mot) rastlösheten, och i arbetet med den typen av öppna frågor utan givna svar som kulturstudier i hög grad handlar om är det ingen nackdel, tvärtom. Kan man bara kombinera rastlösheten med uthållighet blir rörligheten i tanken en tillgång i sökandet efter kunskap om och förståelse för verkligheten så som den faktiskt fungerar. Ständiga byten av perspektiv och oupphörligt testande av olika uppslag och ingångar är viktigt i alla lärprocesser. Det blir dock ett dilemma i dagens akademiska miljö eftersom kreativiteten följer sin egen irrationella logik, vilket betraktas som ett problem i den målfokuserade och produktionsorienterade kultur som vuxit fram i Högskolesverige (Nehls 2025a).

Mina personliga egenskaper bidrog till att jag misslyckades i grundskolan – fast bara om man ser till betygen. Problemen som jag brottats med har aldrig handlat om inlärningssvårigheter eller bristande kunskapsintresse utan om dåligt självförtroende och svårighet att lägga band på min kreativitet. Lärarna i skolan uppfattade mig som frånvarande och ointresserad men faktum är att när jag satt och tittade ut genom fönstret var det inte för att fly från lektionen som blicken och tankarna vandrade, det var så jag hanterade alla nya kopplingar mellan ämnena som dök upp i mitt huvud. På grund av att jag inte såg poängen med betyg pluggade jag inte till proven, men jag fick alltid bra resultat på oförberedda läxförhör och framstod därför som en gåta för mina lärare.

Betygen från högstadiet räckte nätt och jämnt till en tvåårig, yrkesförberedande linje; Livsmedelsteknik, med inriktning bageri, och även om det inte var mitt drömyrke var jag nöjd med det byte av skola och studieort som valet innebar. Efter fem år i bagerivärlden kom jag dock till en punkt där jag inte stod ut längre. Lusten att lära blev för stor och jag sa upp mig. Under några år på Komvux skaffade jag mig behörighet att studera på universitetet. Och när jag väl tog steget in i akademin var det som att komma hem. Efter att jag lärt mig förstå och hantera den initiala osäkerheten gick det upp för mig att när jag studerar det som intresserar mig, på mina egna villkor, både kan och vill jag göra så bra ifrån mig som möjligt och då har jag dessutom hur mycket tålamod som helst. Förutsättningen för mitt lärande och den forskning jag bedriver är dock att jag får gå min egen väg, vilket jag är tacksam för var möjligt, både under min uppväxt och på universitetet innan reformerna på 1990-talet fick fullt genomslag.

Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med när jag inledde mina studier vid Göteborgs universitet och jag fångades omgående av tanken att det fanns något som hette kultur och att den både kan och bör undersökas vetenskapligt. Efter A- och B-kursen lockade andra ämnen också. Det ena gav det andra och jag plockade först ihop en kandidat- och sedan en magisterexamen av olika fristående kurser. Efter sex år som student kände jag mig redo att ta steget till doktorand, och 2003 disputerade jag vid Umeå universitet, på en etnologisk avhandling (Nehls 2003) om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen.

Efter disputationen fick jag anställning som lektor på det som idag heter Högskolan Väst i Trollhättan. Ämnet kulturvetenskap fanns av en tillfällighet på samma institution som vårdvetenskap och därför föll det sig naturligt för mig att ta upp ett gammalt intresse för missbruk och 2011 blev jag docent på en studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009a). Därefter har mitt forskningsintresse riktats mot olika aspekter av relationen mellan kunskap och kultur. På ytan ser det kanske ut som att det saknas en röd tråd i min utbildning och forskargärning, men allt jag läst och studerat, liksom texterna jag skrivit genom åren, handlar på ett eller annat sätt om kultur och förutsättningar för förändring. Omvägen som min förmodade npf-diagnos tvingade ut mig på ser jag idag som en förutsättning för det projekt som jag skriver om i den här boken, vilken jag betraktar som mitt magnum opus.

Många akademiker har genom åren vittnat om att de bär på rädsla för att avslöjas som den bluff de känner sig som. Så kände även jag, långt fram i karriären. Just det har jag dock aldrig betraktat som ett problem. När jag väl upptäckte skillnaden mellan självförtroende och självkänsla och insåg att det gick att påverka båda med hjälp av tankekraft försökte jag stärka självkänslan, men jag odlar fortfarande mitt dåliga självförtroende, eftersom det gör det lättare att ändra uppfattning i mötet med bättre kunskap och skarpare argument, vilket är förutsättningen för all kunskapsutveckling. Problematiskt nog har jag dock tvingats inse att mitt sätt att tänka och fungera inte bara får mig att sticka ut i mängden, det har också med tiden allt mer fått mig att uppfattas som ett problem.

Trots att jag inte känner mig som en sådan kan jag förstå om andra ser mig som ett slags absent minded professor, alltså en världsfrånvänd forskare och en udda figur. Att bli betraktad på det sättet har jag inga problem med. Som student mötte jag den typen av människor överallt på universitetet och det var en ynnest att få ta del av deras djupa och breda kunskaper. Visst var originalen aparta och inte alltid bra på att samarbeta. Men de fokuserade på och följde kunskapen dit den tog dem och det är en avgörande förutsättning för att kunna utveckla förståelse för kultur och den komplexa värld vi människor lever i. Problematiskt nog håller normen för hur man får tänka och agera som akademiker idag på att bli allt smalare, vilket får som konsekvens att fritänkare och andra avvikare tvingas bort från landets högskolor och universitet. Och den där kulturella tendensen utgör ett allvarligt hot mot utvecklingen av ny kunskap.

Trots att kunskap inte går att producera efter principer hämtade från tillverkningsindustrin är det olyckligt nog i den riktningen som den akademiska kulturen rör sig, vilket gör det svårt att bedriva högre utbildning och ägna sig åt verkligt vetenskaplig forskning. Produktionslogiken som vuxit fram i den akademiska miljön ger makt åt ett ökande antal chefer som i sin jakt på mät- och jämförbara resultat tvingar forskare att tänka mer på var man publicerar sig än på vad man skriver om. Den akademiska friheten står än så länge inskriven i högskolelagen och många säger sig försvara den, men kulturens makt över tänkandet är stor. Frihet är en helt avgörande faktor för möjligheten att bygga upp förståelse och kunskap om kultur, vars dynamik varken går att fånga eller presentera på ett meningsfullt sätt i en standardiserad form enligt modellen: Syfte, metod, teori, tidigare forskning, resultat och diskussion, där allt dessutom måste kunna sammanfattas i ett abstract.

När jag inledde arbetet med det här projektet var min förhoppning att resultatet skulle utgöra kronan på verket av min akademiska bana, men boken där resultatet av arbetet presenteras blir istället första steget ut i den okända terräng som jag under överskådlig tid framöver kommer att röra mig i. Utan förklaring och med hänvisning till en arbetsbrist som jag inte förstår blev jag nämligen uppsagd från anställningen som lektor 2026. Även om jag under ganska många år före det tvingats inse att mina kompetenser och mitt engagemang för kunskap och akademisk frihet går på tvärs mot rådande uppfattning om vad ett universitet är, kom beskedet som en chock. I skrivande stund har jag ingen aning om hur förlusten av min akademiska position och det anseende som är knutet till den kommer att påverka synen på mig som forskare och den kunskap jag vill förmedla, men det ligger bortom min kontroll så det försöker jag tänka så lite som möjligt på. Det finns inga fördelar med att bli av med ett arbete som man älskar, men nu kan jag i alla fall vara precis så fri i tanken som jag hävdar att forskare måste (få) vara för att resultatet av det vetenskapliga arbetet ska kunna bli relevant och angeläget.

Det finns naturligtvis inte en enda förklaring till förändringen av den akademiska kulturen, men sociologen Lewis A. Coser pekar i sin klassiska bok Men of ideas på något viktigt, nämligen att kunskapssökande människor lever för idéer medan människor som strävar efter makt lever av idéer. Den skillnaden kan tyckas vara liten, men jag hävdar att den är helt avgörande och att den måste beaktas om kulturvetenskapen ska kunna utvecklas som vetenskaplig disciplin. Om människor som lever av idéer tillåts diktera villkoren för kunskapsutvecklingen kommer andra saker att prioriteras än om människor som lever för idéer har makten över arbetet som bedrivs i den akademiska världen.

Om medvetandet fjättras vid de omedelbara kraven från stundens praktiska omständigheter förlorar tänkandet den autonomi utan vilken det blir en enkel maskin för att ”göra saker”.[2] (Coser [1965] 1997, xiii)

Ofta sägs det att man ska tänka utanför boxen, det vill säga vara kreativ. Verklig kreativitet, så som den faktiskt tar sig uttryck och fungerar i människors kroppar, anpassar sig dock inte efter några regler. Ifall kulturens makt över tanken ignoreras riskerar landets högst utbildade människor att reduceras till ett slags välbetalda knegare som hindras att använda sina intellektuella förmågor av ett system som kontrolleras av människor som använder makt för att nå mätbara mål.

Arbetet med den teori om kultur som jag här undersöker möjligheterna med hämtar inspiration från en lång rad olika och kanske till synes disparata håll, och det är en viktig poäng med mitt sätt att arbeta. Jag har till exempel funnit många kloka tankar hos den generation av kulturantropologer som verkade på 1930-talet, vars idéer om kulturens betydelse för formandet av människor, samhällen och kunskap, mötte stark kritik. Kritiken bottnade intressant nog i den tidens akademiska kultur och kom främst från företrädarna för rasbiologin, vars utgångspunkt var den grundlösa föreställningen att mänsklighetens historia ledde fram till dem själva och att den vita ”rasen” var överlägsen alla andra sätt att leva och verka som människa. Charles King skriver om detta i sin bok Den övre luftens gudar. Hur en grupp nytänkande antropologer förändrade vår syn på ras och kön, som handlar om kretsen kring Franz Boas och Ruth Benedict vilka var med och förändrade synen på kulturens betydelse för människors tänkande.

Det faktum att vi fortfarande frestas att söka rötterna till våra samhällsbundna fördomar i något djupare liggande än våra egna kollektiva föreställningar är ett bevis så gott som något på den fortsatta relevansen av de idéer som besjälade kretsen kring Boas. (King 2022, 423)

Min bok går att läsa som en allegori över den eviga kampen mellan form och innehåll. Båda aspekterna är lika viktiga att beakta i arbetet med att bygga upp förståelse för såväl kunskap som kultur, men om innehållet underordnas formen och produktionsfixerade chefer får makt över forskarna spänns vagnen framför hästen och det som ska förklaras används som förklaring. I Sven-Eric Liedmans bok Stenarna i själen (som handlar om relationen mellan form och innehåll i det mänskliga tänkandets historia) finns en intressant reflexion som rimmar med citatet av Nietzsche som jag valt som motto för min bok:

... den mänskliga komponenten i kunskapen kan glömmas bort när kraven på effektivitet stegras. Kunskap betraktas ofta som detsamma som information. Den tänkande och kännande individen skulle i princip inte skilja sig från datorn, och hjärnan skulle kunna rensas från föråldrad kunskap med samma lätthet som hårddisken rensas från filer som inte längre behövs. – Med en sådan kunskapssyn hotas själva livsnerven i kunskapssökandet. Man glömmer vikten av det personliga intresset. Man söker den kortaste vägen till ett mål som heter lönsamhet och anpassning men glömmer att kunskapens vägar med nödvändighet är omvägar. (Liedman 2006, 23)

Tid är en faktor i allt sökande efter förståelse och i alla lärprocesser. Snabbaste vägen från okunskap till insikt om något så pass komplext och dynamiskt som kultur kan inte vara rak. Även om rubrikerna och kapitlen i boken indikerar en linjär ordning finns ingen egentlig början och heller inget definitivt slut, bara mellanrum, och det är där som kulturen utvecklas och kunskapen uppstår. Det är anledningen till att jag gav boken titeln omvägar till förståelse, vilken kan förstås både som omvägar och om vägar.

Jag är övertygad om att mina tankar om relationen mellan kunskap och kultur är korrekta och relevanta, men jag försöker inte leda något i bevis och hävdar inte att det jag påstår är sant. Kulturforskningen som jag bedriver handlar om relationer och förändring och min syn på sanning ligger i linje med vad filmskaparen och essäisten Werner Herzog skriver i sin bok Sanningens framtid.

En sak bara: jag ser inte sanningen som en fixstjärna som har sin fasta punkt i fjärran och som går att nå. Jag betraktar snarare sanningen som en ständig strävan att närma sig den. Som en rörelse mot den, som en resa in i det okända, som ett mödosamt och fåfängt sökande. Men denna färd in i det okända, in i en stor, ändlös, dunkel skog, skänker oss mening och värdighet, det är den som skiljer oss från korna på ängen. (Herzog 2024, 11)

Under den iterativa arbetsprocess som innehållet i den här boken har vuxit fram i har jag successivt ändrat uppfattning om vem jag skriver för. Ambitionen är fortfarande att lämna ett substantiellt bidrag till kulturforskningen, men jag vänder mig inte längre i första hand till akademiskt skolade kollegor, vilket var den ursprungliga tanken. För att kunskapen jag vill förmedla ska bli meningsfull och användbar är det nämligen helt avgörande att fler än (bara) forskare läser texten. På samma sätt som jag i rollen som lektor ser mig själv som student och mina studenter som lärare (se Nehls 2020, 123ff), betraktas läsaren som medskapare av den kunskap och förståelse som jag här undersöker förutsättningarna för och vill initiera samtal om.

[1] Inom etnologin brukar man säga att det inte finns någon tydlig gräns mellan forskningsämnet och forskarens personlighet, vilket boken Etnologiska visioner – där Lena Gerholm intervjuar femton forskarkollegor om deras väg in i och syn på ämnet – tydligt visar. Sociologen Sten Andersson (2012, 23) motiverar även upplägget av sin studie av filosofen Ludwig Wittgensteins liv med argumentet att det inte går att skilja mellan verk och person.

[2] If the mind is chained to the immediate demands of the practicalities of the hour, it loses that autonomy without which it becomes a simple machine for “doing things”. (Coser [1965] 1997, xiii)

Framgång som prestation eller belöning

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 26 Jul 2026 08:04:19 +0000

Framgångsrika människor har beundrats i alla tider, men vilken typ av framgångar som belönas har förändrats radikalt bara under min livstid. Jag tänker att en kulturanalys av förändringen, alltså av innehållet i begreppet framgång, säger något viktigt om samhället vi lever i, och det är detta jag har för avsikt att reflektera över här. Ämnet är dubbelt intressant för reaktionen på den här typen av analyser säger även något viktigt om synen på kunskap i samtiden. Jag hänger fortfarande en del på X, av lite olika anledningar, mycket beroende på gammal vana och för att jag vill försöka vara en motkraft mot idiotin som frodas där, men på senare tid allt mer för att ta tempen på samtiden via ett forum som många journalister och politiker uppenbarligen ser som viktigt. Det jag skriver om här bygger mer på en känsla än på någon empirisk undersökning, och jag ser detta inlägg som ännu en anspråkslös sommarpost, alltså mer som ett sätt att kanalisera tankar och väcka frågor än som ett inlägg i någon debatt.

Om jag påpekar faktum, att man på 1970-talet hyllade människor som efter långt och mödosamt arbete blev framgångsrika inom sina verksamheter sent i livet, och hävdar att det säger något om samhället jag växte upp i, samtidigt som jag pekar på problemen med att man idag räknas som framgångsrik om man som tonåring driver en YouTube-kanal med miljoner följare där man regelbundet lägger ut filmer där man super sig full eller beter sig spektakulärt på andra sätt, får jag räkna med att bli kritiserad av människor som anklagar mig för att vara missunnsam och/eller en flummig nostalgiker. Det säger en hel del om samhällsdebatten idag. Och båda sakerna intresserar mig. Vi lever självklart i den värld vi gör, men eftersom synen på framgång är kulturellt upprätthållen kan den förändras om tillräckligt många vill det.

Meritokrati är ett teoretiskt begrepp som är lätt att omfamna, men i praktiken är det svårt att leva upp till ett sådant ideal. Vi vet att majoriteten av dagens miljardärer inte själva tjänat ihop pengarna utan har ärvt både förmögenheten och makten som pengarna innebär. Deras framgång är alltså en belöning snarare än en prestation. Donald Trump är själva sinnebilden av det självrefererande framgångsbegrepp som idag styr vem som räknas som framgångsrik och därmed får inflytande över samhällsutvecklingen. Allt fler av dagens kändisar, oavsett var de sysslar med, är i hög grad kända för att de är kända, vilket man idag kan bli utan hårt arbete över lång tid. Problemet är att den som räknas som framgångsrik automatiskt betraktas som kunnig och värd att lyssna på oavsett vad hen talar om, vilket gör att deras ord jämställs med forskares resultat. Om det krävs av en att man är framgångsrik för att bli lyssnad på sjunker dessutom motivationen att studera på högskolan, och när fler lägger mindre tid på utbildning undermineras kunskapssamhället eftersom allt fler förstår allt mindre skillnaden mellan influensers och forskare.

Evolutionen har begåvat oss människor med fallenheten att söka genvägar och vara bekväma, vilket gynnat arten som helhet. Men det som fått arten människa att överleva rent biologiskt gynnar inte självklart en hållbar samhällsutveckling. Lätt fånget lätt förgånget är ett gammalt visdomsord som dagens influensers borde fundera över för att undvika risken för besvikelse när det dyker upp någon yngre och hungrigare kandidat till posten som bäst (alltså den med flest följare). Men eftersom framgång tenderar att häfta vid individer på ett anmärkningsvärt sätt är det lika troligt att vi får en överklass av kända människor som dikterar villkoren för alla andra med hänvisning till åsikter och känslor snarare än till gedigen forskning.

Totalitarismen är en tankemodell som bygger på besatthet av framgång och som därför gynnar ledare med auktoritära ambitioner. Förstår man det och gör sig medveten om hur diktatorer upprätthåller sin makt inser man att demokratin är dödsdömd om vi inte stannar upp och reflekterar över vad som gör människor framgångsrika. Att unga människor med en YouTube-kanal som lockar till sig många följare blir miljonärer är inte ett problem per se, men ser man framgång som en prestation som bygger på ihärdigt och väl utfört arbete kommer andra människor att bli framgångsrika än om framgång betraktas som en belöning. Där och när det krävs hårt arbete under lång tid för att bli framgångsrik kommer annat att leda till framgång än om det räcker att samla många följare på nätet för att räknas som någon att ta på allvar.

Även om det är omöjligt att uttala sig med säkerhet om vad som beror på vad finns det gott om paralleller till synen på ledarskap, som också kan ses som en belöning eller prestation. Idag betraktas ledarskap som en generisk egenskap som ledare har, snarare än som en kompetens som dels är kontextspecifik, dels tar år av studier och arbete för att utveckla. Den person som en gång varit ledare i en organisation som nått framgångar anses idag vara lämpad att leda alla olika typer av organisationer inom vilket område som helst. Och eftersom ledarna anses mer värdefulla än medarbetarna kommer ledarna att å ena sidan att kunna ta åt sig äran för organisationens framgångar, och å andra sidan skylla misslyckanden på medarbetarna, vilket gör dagens chefer immuna mot uppsägning samtidigt som medarbetarna betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri som kräver ledarskap för att fungera.

Det nya klassamhället är ett samhälle där kändisar motsvaras av ståndssamhällets adel och ledarna motsvaras av prästerskapet, medan resten av befolkningen lever och verkar som antingen bönder eller livegna. Jag vill vara tydlig med att jag INTE påstår att min kulturvetenskapliga forskning visar att det är så här, det jag skriver om ovan är en reflektion över samtiden där jag använder mig av kulturvetenskaplig kunskap och analysverktyg, inte för att leda något i bevis utan för att skapa underlag för samtal om den värld vi lever i och det samhälle som skapar förutsättningarna för att ta oss in i den okända framtid som vi alla rör oss i riktning mot.

Tjafsarsamhället

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 19 Jul 2026 05:51:00 +0000

Även om jag är en rastlös själ har jag med tiden kommit att inse att jag har behov av viss struktur i tillvaron, vilket regelbundet bloggande ger mig. Här under sommaren tillåter jag mig dock att vara lite friare i skrivandet. I väntan på hösten och mitt nya liv publicerar jag texter utan några andra ambitioner än att testa olika tankar. Veckans post handlar om ett ämne jag tänkt på länge och som jag funderat på en hel del under de senaste veckorna.

Känslan är att vi levt i en ständigt pågående valrörelse ända sedan Alliansen förlorade regeringsmakten för snart 12 år sedan. Särskilt under den förra mandatperioden då företrädare för högeroppositionen stod i TV nästan varje dag för att avkräva regeringsföreträdarna svar på olika frågor kändes det så, och jag försökte då lansera begreppet oppositionsindignation. Trots att S och vänstern haft mycket litet inflytande över statens budgetar sedan 2006 är det som att företrädarna för högern inte kunnat förstå och än mindre acceptera att man faktiskt förlorade regeringsmakten i valet 2014. Och under innevarande mandatperiod har man paradoxalt nog agerat gentemot partierna på vänstersidan som om man fortfarande var i opposition.

Det är svårt att peka på någon tydlig orsak till att ingen regering på länge fått ett tydligt mandat. Är splittringen ett resultat av politikernas agerande eller beror politikernas agerande på det otydliga resultatet som de senaste valen resulterat i. Oavsett vad det beror på måste vi inse att om vi ska kunna värna demokratin och ha en chans att återupprätta kunskapens status, behöver vi stanna upp och reflektera över förutsättningarna för ett långsiktigt hållbart samhälle.

Debattsamhället som vi levde i tidigare byggde på premissen att det bästa argumentet alltid sjävklart segrar, men eftersom det finns många olika sätt att vinna en debatt på var det bara en tidsfråga innan det känslostyrda tjafsarsamhälle som vi lever i idag skulle växa fram. Förutsättningen för demokratin är att kunskapen respekteras och att medborgarna, politikerna och andra makthavare möts i samtal där man lyssnar mer på varandra än talar själv och där målet är att förstå varandras argument snarare än att nå konsensus till varje pris. Tjafsande är förkastligt och det leder till att problemen som bara kan lösas på demokratisk väg förvärras, vilket skapar efterfrågan på mer tjafs, starkare känslor och får som konsekvens att auktoritära ledare framstår som en lösning trots att det är precis tvärtom.

Dilemmat är att det både är lätt att se problemen och enkelt att inse vad som behövs, men svårt att göra något åt saken. Det som krävs, menar jag, är att vi stannar upp och tar ett kollektivt andetag först. Och sedan inleder ett sansat samtal om vilka regler som ska gälla, istället för att tjafsa om olika mer eller mindre genomtänkta lösningar. Först när vi är överens om vad som är problemet kan arbetet med att ta fram olika lösningar inledas. Alla måste bevaka att reglerna följs, annars kan inget parti eller någon koalition av partier leda vårt land på ett långsiktigt hållbart sätt.

Jag tror vi måste inse och acceptera det olyckliga i att så många väljer att betrakta alla aspekter av samhället antingen genom ett rött eller ett blått filter. Utan en bred överenskommelse rörande skolan och den högre utbildningen och i avsaknad av en sammanjämkad syn över parti- och blockgränserna om hur vi ska lösa migrations- och energiförsörjningsfrågorna samt pensionerna och trygghetssystemen kommer problemen att förvärras, och det är vårt eget fel, inte invandrarnas.

När tjafsandet aldrig verkar gå över är det lätt att få för sig att det är demokratin det är fel på och att en diktator är lösningen, men demokratin är allas ansvar och den kan aldrig bli bättre än medborgarnas kollektiva förståelse för dess bräcklighet och respekt för samhällets komplexitet. Totalitarismen är en farlig lockelse eftersom den lovar ordning och reda, men till priset av att att den personliga friheten och integriteten offras.

Några tankar i väntan på det som kommer sedan

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 12 Jul 2026 05:07:16 +0000

På ytan är allt som vanligt här på sommaren, men som arbetslös får jag inte vara ledig. I enlighet med den produktionslogik som NPM bygger på måste myndigheternas produktion av nyckeltal hållas igång även om hela Sverige går ner på sparlåga. Den som förlorat sitt arbete får alltså inte ladda batterierna utan tvingas fortsätta det tröstlösa sökandet efter jobb som en 61-åring som jag aldrig kommer att få, trots att jag är disputerad och arbetat i hela mitt liv.

På a-kassans hemsida står det att handläggarna finns där för oss arbetslösa, men det är bara ord för jag har väntat på svar på mina frågor rörande en eventuell varning i snart fem veckor. Den där varningen kan på sikt leda till att jag blir av med ersättningsdagar, men jag får ingen förklaring till vad jag eventuellt gjort fel. Och när jag anmäler dagarna då jag varit arbetslös hotar man med polisanmälan om jag inte följer deras regler. Allt det där stressar och tar på krafterna, vilket tar fokus från sökandet efter ett nytt jobb. Men förståelse för utsatta människors belägenhet anser vi oss idag inte ha råd med.

Vetskapen om att jag är ohygglig privilegierad är ingen tröst, och jag vill inte klaga, men skrivandet är min ventil, så jag hoppas på överseende från mina läsare. Att sätta ord på känslorna som triggas inom mig av den hopplösa situation jag kastats ut i hjälper mig igenom den mörka tunnel jag just nu vandrar genom. Det faktum att jag skymtar ljuset långt där framme och i september är jag äntligen fri att sätta mina planer i verket.

Den här veckan har jag trots allt tagit mig friheten att vara helt ledig. Ska jag orka med livegenskapen som Arbetsförmedlingen och a-kassan tvingar in mig i är det helt nödvändigt att få en paus från galenskapen. Att få ynnesten att vara med barnbarnen hjälper mig att hantera idiotin, men jag känner mig samtidigt inte riktigt närvarande och det gör mig ledsen.

Jag hatar tillvaron som jag befinner mig i lika mycket som jag föraktar politiker som sprider lögnen att det är fett att vara arbetslös och de som påstår att det bara är att ta något av jobben som ligger ute. Det är en kunskapsignorant inställning, och att så många väljare tror att de själva aldrig kommer att drabbas och därför köper populismen oroar mig, för det betyder att politikerna kan driva igenom beslut som leder oss ut för ett sluttande plan. Människor som låter sig lockas av politiker som föraktar forskare, ignorerar kunskap och som väljer att inte se bortom sin egen plånbok är det största hotet. Och det allvarligaste problemet är att hotet bara kan undanröjas med hjälp av den kunskap som idag inte respekteras.

Hur hamnade vi här? Hur fick vi för oss att hållbara samhällen kan uppstå genom att trampa på de som är sjuka, handikappade eller arbetslösa? Pengarna samhället kan ”tjäna” på att tvinga svaga grupper in i livegenskap räcker inte på långa vägar åt politikernas löften om nya kärnkraftverk, satsningar på försvaret och för att sätta fler i fängelse under längre tid. Särskilt inte som skatten för de rika ska sänkas. Och privatiseringen av allt fler funktioner i samhället sänker inte kostnaderna, tvärtom. Pengarna som vanliga löntagare ”tjänar” på lägre skatt räcker inte på långa vägar till att kompensera för hushållens ökade kostnader. Alla utom miljardärerna och politikerna blir fattigare och de ökade klyftorna som politiken leder till sliter isär samhället, vilket leder till ökade kostnader.

Det så här som demokratier dör

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 05 Jul 2026 05:24:16 +0000

Om vi kan lära oss förstå att det är vägen till ett hållbart samhälle som är målet, alltså ta till oss insikten att samhällsbyggande kännetecknas mer av blivande än varande, vore mycket vunnet. Jag menar att hållbar utveckling är en lika dynamisk process som lärande. Och eftersom det i båda fallen handlar om att förstå och hantera icke-linjär förändring där slumpen spelar en stor roll, blir alla tankar på målstyrning problematiska. Om vi som befolkning kan förmå oss att förstå att både samhällsbyggande och lärande är komplexa problem och utveckla förmågan att ta gemensamt ansvar för det som är kollektivt, skulle chansen öka betydligt att fler får det bättre. Vi människor verkar dock problematiskt nog ha en fallenhet att leta efter svar där vi kan leta, snarare än där forskningen och erfarenheten säger oss att svaren oftast finns. Och därför tenderar vi att lyssna och lita mer på den som säger sig veta och är säker på sin sak, (särskilt om ens fördomar bekräftas) än på människor som har forskat om saken och kan visa att det inte är så enkelt som många tror. Den som påstår att något är komplext blir ofta avfärdad, oavsett hur mycket det ligger i påståendet.

En viktig orsak till att det blir så här är att vi människor har en fallenhet till tänkande i dikotomier. Vi förstår världen och verkligheten i termer av antingen eller. När tillvaron delas upp i vänner och fiender och alla anses vara antingen det ena eller det andra får vi ett polariserat samhälle där allt antas vara svart eller vitt och där alla därför tvingas välja sida i alla frågor. Och det är ett samhälle där vetenskapligt grundad kunskap om världen och verkligheten vi lever blir svår att utveckla. Lärande handlar nämligen inte om att samla in fakta, utan om att bygga upp förståelse för kunskapens dynamik. Lärande är liksom hållbara samhällen inte ett mål utan vägen fram. Och eftersom kunskap bara kan sägas vara kunskap om och så länge den står i relation till verkligheten, och på grund av att verkligheten är komplex och dynamiskt föränderlig, handlar kunnande och vetande, i alla fall om det rör samhällsbyggande och kultur, mer om en inställning till det man vill förstå, än om en uppsättning svar.

Årets valrörelse håller på att utvecklas till en paranoid kamp om vilken sida i politiken som sitter inne med det bästa svaret, vilket riskerar att leda till paranoia. Uppmärksammas inte dessa saker riskerar vi att ta död på demokratin och föröda den enda plats i hela universum som vi människor kan leva på. Det är på allvar och borde oroa alla, för politiken i en demokrati handlar inte om vem som kan lova mest.

Utan att peka ut någon speciell, vilket vore att göra precis det jag menar att man inte bör göra, är det ett faktum att många av dagens politiska ledare och inte minst deras lojala anhängare kategoriserar alla former av kritik av och motstånd mot deras åsikter och förslag som ett uttryck för extremism. Den inställningen utgör ett allvarligare hot mot demokratin än något av de hot som politikerna i de olika lägren pekar på.

Viljan kan flytta berg, och kulturellt relaterade övertygelser har lättare att tas upp och nå spridning mellan människor än vetenskapliga resultat, särskilt om forskningen handlar om ett så pass komplext problem som kultur. Det blir därför ett moment 22 för den forskning jag bedriver. Förutsättningen för att kunna utveckla lösningar på många av dagens problem – till exempel rörande kriminalitet, arbetslöshet och hållbarhet – är en väl utvecklad, kollektiv förståelse och ödmjukhet inför just dessa saker. Den typen av påstående är inte lösningen, men det är så som vägen till upplösning av problemen ser ut.

Förmågan att tänka kritiskt och vara kreativ är i alla lägen viktigare än att vara säker. Om undervisningen i skolan reduceras till överföring av fakta – vilket för övrigt AI (som allt mer framstår som vår tids Messias, alltså ett slags ideal att se upp till och efterlikna) är bättre på än vi människor – blir det svårt att bygga det hållbara samhälle som alla medborgare såväl som politiker, från höger till vänster, vill ha. AI är inte ett utifrån kommande hot, utan en självklar anpassning till och naturlig följd av vårt sätt att tänka och agera. Vi och vårt sätt att organisera tillvaron var redan innan AI utvecklades i hög grad automatiserat, och jakten på effektivitet var lågt driven, vilket nu gör det svårt att värja sig från hotet mot allt det mänskliga som algoritmerna utgör.

Det finns som sagt ingen enkel lösning på de problem vi står inför och kommer att tvingas lära oss hantera, men om det politiska spelet kännetecknas mer av samtal än debatt vore mycket vunnet. Debatten är nämligen målfokuserad och handlar om att vinna, till varje pris. Samtalet är mer processorienterat.

Politik har nog alltid varit ett spel, men idag har det där accentuerats och drivits till sin spets. Kampen om väljarnas förtroende ska vinnas, till vilket pris som helst. Det har gått så långt att ärlighet och korrekthet inte belönas. Väljarna kräver allt mer spektakulära löften, och problematiskt nog agerar allt fler som lojala och okritiska anhängare till partierna.

Det vi behöver förstå och respektera är att demokrati inte är det bästa styrelsesättet, det är det minst dåliga. Demokratin kan aldrig ge enskilda vad just de önskar sig, det måste alla förstå och respektera om vi ska kunna lära oss förvalta vårt land på ett klokt sätt i den osäkra och volatila värld vi lever i.

Mitt liv som lärare

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 28 Jun 2026 05:51:27 +0000

Jag har fortfarande svårt att ta in och acceptera det som allt mer framstår som ett faktum; jag kommer inte att få någon ny anställning som lektor. Hat är ett starkt ord, men jag tvingas acceptera att det är i det häradet jag hamnar när jag tänker på prefekten som tillsammans med rektorn valde att säga upp mig. Men även om jag aldrig kommer att glömma deras fega agerande och vägran att förklara beslutet att runda LAS för att bli av med mig efter 23 år som lojal medarbetare försöker jag tänka så lite som möjligt på dem. Tanken var nu inte att skriva om detta igen, utan att reflektera över livet som lärare och dagens förutsättningar att bedriva undervisning med kunskapen i centrum.

Min allra första föreläsning handlade om min C-uppsats (om nyktra alkoholister i Länken och AA) och jag höll den på en sommarkurs på Göteborgs universitet 1994, sen fick jag förtroende att göra det igen året efter. Nästa gång jag föreläste var runt 1999, vid Umeå universitet, där jag fick hoppa in några gånger för att tala om livet i det gamla bondesamhället. Som doktorand höll jag föreläsningar några gånger om året, men framförallt handledde jag uppsatser i etnologi och medie- och kommunikationsvetenskap. Sista halvåret innan disputationen, under våren 2003, var jag anställd som adjunkt och föreläste på halvtid uppe i Umeå. Och från den hösten fram till i februari i år arbetade jag heltid som lektor på Högskolan Väst, med undervisning som huvudsaklig syssla. De första tio åren där ansvarade jag mestadels för olika kurser i kulturvetenskap, men jag föreläste även i hälsopromotion och om genus för blivande sjuksköterskor. Från 2012 och fram till i år arbetade jag huvudsakligen som lärare i företagsekonomi. Undervisning har alltså, vid sidan av studier och forskning varit min huvuduppgift under lejonparten av mitt vuxna liv.

Jag var skräckslagen de första gångerna och i början av min lärargärning sov jag oroligt natten innan en föreläsning. Eftersom jag inte betraktade undervisningen, alltså mötet med studenterna, som ett jobb, utan mer som ett led i min egen kunskaps- och kompetensutveckling, gick arbetet aldrig på rutin. Fram till för bara några år sedan levde jag min dröm och kände att jag hade världens bästa arbete. Lärande och kunskapsutveckling är fortfarande det som ger mitt liv mening. Därför är jag tacksam för att cheferna på Högskolan Väst bara hade makten att ta min försörjning från mig. Jag kan fortfarande studera, forska och skriva texter som bottnar i kunskaperna jag skaffat mig och hela tiden utvecklar och reviderar. Och det kommer jag fortsätta göra under överskådlig tid.

Att bli av med jobbet som lärare (särskilt på det sätt som jag blev det) var ett slags trauma, och det är en sorg jag kommer att bära på under resten av livet. När jag tänker på och skriver om det som hände, vilket är mitt sätt att bearbeta traumat, inser allt mer och allt tydligare hur dramatiskt synen på vad det innebär att vara lektor har förändrats under åren som jag var fullt upptagen med att undervisa och forska. När jag växte upp och gick i skolan, och fortfarande ganska många år efter att jag började arbeta som lektor, litade man på lärarna som därför hade makten att utforma undervisningen i hög grad efter eget huvud. På ett sätt kan man alltså säga att det var läge sedan jag förlorade det jobb jag älskade så mycket, vilket är en klen tröst eftersom förändringen av yrket påverkar alla. Förutsättningarna att bedriva högre utbildning med kunskapen i centrum hänger nämligen intimt samman med demokratiutvecklingen i vårt land.

Idag förväntas lektorer dra in pengar och producera artiklar, och det anses vara ett kvalitetskriterium att undervisningen är så pass standardiserad, målfokuserad och externt kontrollerad att den kompetens som en sån som jag byggt upp genom åren betraktas som överflödig, och i mitt fall oönskad. Definitionen av yrket har förändrats så pass snabbt under de senaste åren att erfarna lärare som blir av med jobbet sent i karriären får svårt att hävda sig i konkurrensen om nyutlysta tjänster. Det finns massor av 30- och 40-åringar som inte har några erfarenheter från det bildningsuniversitet som jag fick min utbildning i, som redan från dag ett av sin forskarutbildning har fostrats till producenter av den typen av nyckeltal som idag krävs att man kan visa upp för att kunna hävda sig i den allt hårdare konkurrensen om de allt färre lektoraten, som jag aldrig förstått (kunskaps)poängen med och därför avstått från att jaga efter.

Trots att ingen säger att det är så, spelar erfarenhet idag i praktiken ingen roll, och eftersom författande av läromedel inte räknas som någon merit betraktas tiden som läggs ner på den uppgiften som slöseri med skattebetalarnas pengar och på vissa ställen till och med som ett tecken på illojalitet mot arbetsgivaren. I många av annonserna till de lektorat som jag har sökt står det att undervisningserfarenhet och lärarkompetens är viktiga bedömningskriterier, men även när det framgår av granskarnas utlåtande att jag är den mest erfarna och kompetenta läraren som sökt tjänsten faller det ändå på att jag inte producerat tillräckligt många vetenskapliga artiklar på engelska eller vunnit forskningsmedel i konkurrens.

När det nu allt mer går upp för mig att jag aldrig kommer att få något nytt jobb som lektor överväldigas jag av sorg, inte bara för egen del. Jag känner en växande oro för vad som ska hända med kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag när lärare får använda allt mindre av sina egna kunskaper och kompetenser och istället förväntas följa chefernas order och regler skapade av kvalitetsansvariga, liknar läraryrket allt mer ett lågkvalificerat jobb där standardiserade uppgifter ska utföras på ett mekaniskt sätt. Och det gör mig bedrövad, för konsekvensen av det tankesättet blir att vi bygger upp en utbildningsskuld som växer för varje år och som riskerar att permanentas, vilket inte bara är förenat med lika många risker som klimatförändringarna, det utgör också ett hot mot demokratin.

Läraryrket handlar inte om att överföra fakta så snabbt och effektivt som möjligt, utan om att skapa förutsättningar för andras högst individuella lärande. Därför är tillit till professionen så viktigt. När man anställer ett växande antal chefer med uppgift att ansvara för resultatet (läs produktionen av betyg, poäng, examina och externa forskningsmedel) upphör de som anställs som lärare att vara lärare. Då handlar skolan och den högre utbildningen inte längre om att värna framtida generationers behov av vetande. Det är dubbelt negativt, för skolan går under om de med minst intresse för lärande söker sig till läraryrket. Och vart ska kunniga och kompetenta människor som vill arbeta med kunskapsutveckling då söka sig?

När jag fortfarande arbetade som lektor opponerade jag mig ofta mot den här utvecklingen, och jag trodde att jag hade kollegorna med mig, men alla är sig själva närmast och när ledningen hotade med nedskärningar tvingades jag inse att jag stod ensam. Förlusten av jobbet och kollegornas tystnad är en sorg jag har svårt att komma över. Men mitt engagemang för kunskapen och läraryrket ger jag aldrig upp. Det var aldrig för min egen skull jag engagerade mig, det var och är fortfarande för kommande generationers möjlighet att gå i skola värd namnet och kunna bedriva självständiga studier på ett universitet med bildningsambitioner, som jag skriver och debatterar frågan på nätets sociala forum. Min tanke med den här bloggposten var nu inte att skriva om min egen sorg och besvikelse, utan om vad jag lärt mig genom åren, men det går som ni märker sådär.

Vill vi ha ett utbildningssystem värt namnet är det inte högre lärarlöner eller förstelärarreformer och andra artificiella karriärmöjligheter som behövs; utan frihet, tillit och möjlighet för den som väljer att bli lärare att utvecklas som lärande subjekt. Idag är det alldeles för mycket fokus på annat, vilket förvandlat utbildningssystemet till ett slags produktionsapparat. Om lärare inte får vara lärare – alltså arbeta med kunskapen i centrum – utan tvingas fokusera på annat än sitt eget och elevernas/studenternas lärande, kommer utbildningssystemet inte att kunna fungera som det är tänkt. För att kunna bli en bra lärare måste man fokusera lika mycket på sitt eget lärande och sin egen kompetensutveckling som på elevernas och studenternas förutsättningar att utveckla den kunskap som är syftet med all utbildning. I årets valrörelse liksom så många gånger tidigare är skolan och den högre utbildningen ett medel för politiker som fiskar röster med hjälp av olika typer av mer eller mindre realistiska löften om vad lärarna ska göra, vilket är djupt problematiskt för det visar hur lite kunskapen som sådan är värd i dagens samhälle.

Det viktigaste som jag lärt mig under åren om lektor är detta: Allt lärande är individuellt och det är först när kunskapen integrerats i ens egen kropp och självständiga tänkande som det är möjligt att säga att man har lärt sig och kan något.

Vill vi leva i ett automatiserat samhälle?

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 21 Jun 2026 06:11:51 +0000

En viktig nyckel till lönsamhet i arbetslivet är effektivisering. Det gäller dock att vara vaksam, för det handlar om en kraft med potential att förvandlas till sitt eget syfte, vilket gör att alla organisationer riskerar att såga av viktiga grenar som först i efterhand visar sig vara bärande. Effektivisera mera låter förföriskt klokt och ger snabbt resultat i balansräkningen. Det är svårt att argumentera mot, för ineffektiv vill ingen bli anklagad för att vara. Dessutom går det att utföra nästan alla arbetsuppgifter lite snabbare, och marginaler går alltid att minska (i alla fall tills de helt utplånats). Därför ser det ut som att potentialen för fortsatt effektivisering är snudd på oändlig. Många arbeten går dock inte att utföra snabbare. Lärare, till exempel, kan i och för sig springa mellan salarna och det går så klart att tala snabbare, men lärandet som yrket handlar om att skapa förutsättningar för går inte att skynda på, läshastigheten och tiden det tar att skriva och tänka är den samma idag som för 100 år sedan.

Trots att vi vet att är det är så här har landets högskolor sedan 1990-talet kravet på sig att varje år effektivisera verksamheten, vilket lät sig göras i början, men över tid har det sättet att förvalta den högre utbildningen lett till att lärarna som undervisar idag har långt mindre tid för förberedelse och efterarbete än på den tiden när Sverige hade ett utbildningssystem som beundrades i resten av världen. Och förutsättningarna att värna kunskapen i vårt land försämrades drastiskt i och med att staten först la ansvaret för grundskolan och gymnasiet på kommunerna, och sedan bjöd in företag att driva skolor i konkurrens. När friskolornas ägare ska maximera vinstuttaget förvandlas skolbibliotek och behöriga lärare samt mindre klasser och elever med diagnoser till onödiga kostnader som måste reduceras till varje pris.

Olika branscher har olika förutsättningar, men kravet på effektivisering är idag det samma över hela linjen. På den lokala pizzerian kan man byta ut den ekologiska, närproducerade osten och köttet från det småskaliga jordbruket i närområdet mot industriellt framställda varor. Bilarna kan få tunnare plåt och hastigheten på det löpande bandet kan skruvas upp. Uppfinningsrikedomen är stor när det finns pengar att tjäna. Köper man jordnötter till ölen på puben får man i princip alltid nötter av sämre kvalitet än de man köper i affären, trots att pubägaren tar dubbelt så mycket betalt för sina. Och eftersom alla pubar tänker och agerar på samma sätt och kunderna inte väljer att gå någon annanstans är det möjligt att göra den typen av effektiviseringar för att värna lönsamheten. Om lokalen är fin, servicen bra och sällskapet trevligt är det ett pris många är beredda att betala. Men det är alltid upp till kunderna att avgöra vad något är värt, aldrig aktieägarna eller någon ekonomiansvarig chef.

Problemet är att vi människor är anpassningsbara och förfärande lätt vänjer oss vid försämringar, särskilt om det känns som att vi fått en bra deal eller får mer pengar i plånboken. Därför lockas många av politiker som lovar sänkta skatter och lägre pris på bensinen. Problemen med det sättet att tänka och agera är att följderna av besluten ofta visar sig långt senare, när det är svårt att peka på kausala samband och lätt att skylla på invandare, arbetslösa eller tidigare regeringar. Och stigande sjuktal som kommer som ett brev på posten när den generella stressnivån i samhället ökar går alltid att bortförklara på olika sätt. Konsekvensen av allt detta sammantaget är att jakten på låga priser inte bara normaliseras utan dessutom blir allt mer intensiv, och därmed ökar konkurrensen om allt i samhället, vilket leder till mer oro och minskad lojalitet mellan människor. Och det i sin tur leder till ökad stress och misstänksamhet. En ond cirkel, med andra ord.

Svårast är det att effektivisera personaltunga verksamheter, men om uppgifterna inte kräver specialkompetens kan tillverkningen flyttas till länder där kostnaderna är lägre. Så länge efterfrågan finns och det går att sälja varorna i länder där kunderna har råd ser det ut som en win-win. Fast det där förändras snabbt idag när robotar och AI ersätter människor i allt fler yrken. Inte bara i tillverkningsindustrin tar allt mer avancerade maskiner och algoritmer över fler och fler arbetsuppgifter, även i vården ersätts människor av robotar idag. Kanske inte i Sverige, men i andra länder, så det är bara en tidsfråga innan vi ser det här med.

AI säljs in med argumentet att tekniken ska hjälpa oss människor att bli bättre genom att ta över tråkiga och repetitiva uppgifter, men när tekniken väl finns blir det av ovanstående skäl svårt för ekonomiansvariga mellanchefer att motstå frestelsen att låta AI utföra även kreativa uppgifter. Listan på yrken som vi för bara ett kort tag sedan trodde att endast människor kunde utföra tas idag över av AI. Sorgligast är att författare och musiker är två av yrkena, för det säger något om hur lite vi som lever idag bryr oss om unikt mänskliga färdigheter och kvaliteter. Snart är det bara teaterskådespelare som kan känna sig trygga med att inte kunna ersättas. Fast då vill det till att de inte kräver för höga löner, för då uteblir publiken som vant sig vid att få vad de önskar gratis på nätet.

Trenden är tydlig, vilket gör frågan om det finns en gräns för hur långt automatiseringen av samhället kan drivas viktigare och viktigare. Fortsätter vi på den inslagna vägen har vi snart inget samhälle kvar att leva våra liv i. Inte i den mening som vi vant oss vid i alla fall. Medborgarlön är en väg att gå, och det blir troligen förr eller senare nödvändigt för att hålla efterfrågan på alla robot- och AI-genererade varor och tjänster uppe när allt fler människor blir av med jobbet. Fast det kan lika gärna bli så att vi får ett två-tredjedels samhälle eller kanske ett en-fjärdedelssamhälle, där en välmående minoritet lever gott medan resten tvingas hanka sig fram bäst de kan. Det var så det såg ut innan det moderna välfärdssamhället växte fram, underifrån och mellan människor som ville leva ett värdigt liv tillsammans. Det faktum att miljardärerna idag blir fler och fler i Sverige, och att det betraktas som ett tecken på framgång för vårt land, är en varningsklocka. Ökande klyftor blir förfärande snabbt det nya normala, och det gör alla till förlorare.

En sak som oroar mig ännu mer är att tänkandet allt mer går på autopilot. Allt fler forskningsartiklar genereras idag med hjälp av AI. Och professor blir man efter att ha producerat ett antal artiklar, nått framgång i jakten på ansökningar om forskningsmedel och producerat de nyckeltal som högskoleledningen kräver, vilket är arbetsuppgifter som kan utföras av algoritmer. Först är det bara rutinuppgifter som delegeras till AI, som att sammanfatta kursvärderingar och skriva mötesanteckningar. Men när allt fler forskare känner sig allt mer pressade höjs stressnivån och då framstår allt fler arbetsuppgifter som rutinuppgifter. Och då är det bara en tidsfråga innan kunskapen ses som en produkt som kan skapas av AI och som vi sedan kan googla fram vid behov. Där är vi inte än, men vi rör oss i en rasande fart i den riktningen. För varje kull studenter som använder AI för att producera sina uppgifter, vilka lärarna bedömer med hjälp av AI, rör vi oss längre ut för ett sluttande plan. Det kollektiva minnet av hur det en gång var bleknar snabbt.

Automatiseringen och digitaliseringen gör inte bara samhället kallt och tänkandet instrumentellt, tekniken gör det också möjligt att övervaka allt och alla. Med hjälp av övervakningskameror med ansiktsigenkänning och AI-kontrollerade drönare riskerar samhället att bli en totalitär mardröm. Det finns inga inbyggda hinder mot en sådan utveckling och det vore inte första gången i mänsklighetens historia som utvecklingen drivs i den riktningen. Och eftersom människor idag behandlas som förbrukningsvaror, kunskapen inte anses ha något egenvärde, och alla som av olika anledningar inte passar in i den allt smalare normalitet som den generella automatiseringen av samhället och livet genererar, anses få skylla sig själva om de förlorar jobbet, blir sjuka eller tvingas fly för sitt liv, är det bara en tidsfråga innan vi är där. Och då är det för sent att göra något åt saken.

Konkurrens driver inte kvalitet

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 14 Jun 2026 07:29:23 +0000

Det finns en allmän uppfattning om att konkurrens borgar för kvalitet, men bevisen för att det faktiskt fungerar på det sättet är inte på långa vägar så solida som många tror. Tvärtom finns det en hel del som talar för att konkurrensutsättning får motsatt effekt i många verksamheter. Inte minst inom vetenskap och utbildning, där det inte handlar om att producera något. När forskare tvingas konkurrera om vem som är bäst på att skapa ny kunskap, som ingen av naturliga skäl vet var den finns eller om det man söker efter ens existerar, blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma vem som är bäst. För vad är det man antas vara bäst på? Enda sättet att hålla fast vid övertygelsen om att konkurrens är kungsvägen till akademisk kvalitet är att hitta på olika typer av nyckeltal som forskarna får konkurrera om. Och det kan man så klart bli bäst på. Men kunskap och lärande är något annat.

Eftersom alla konkurrenssituationer genererar vinnare ser det ut som om systemet fungerar, och på grund av att det är vinnarna som skriver historien blir systemet självbekräftande. Den som lyckats inom ramen för ett sammanhang vill så klart inte bli av med prestigen, pengarna och den makt som följer med positionen, och eftersom de som inte är framgångsrika i konkurrensen enkelt kan avfärdas som dåliga förlorare blir det svårt att granska systemet på ett vetenskapligt sätt. Frågan som vi måste ställa oss – i alla fall om vi menar allvar med att det är för kunskapens och den akademiska kvalitetens skull som samhället investerar i forskning och högre utbildning – är om det verkligen finns grund för övertygelsen om att kunskapsutvecklingen i vårt land främjas av att forskare konkurrerar om vem som drar in mest pengar, publicerar flest artiklar och oftast blir citerad. Finns det ett kausalt samband mellan nyckeltalen som forskarna konkurrerar om och kunskapen som samhället är behöver?

Inom ett och samma ämne kanske det går att hävda att det finns en viss kausalitet mellan konkurrens och kunskapskvalitet eftersom förutsättningarna liknar varandra och alla arbetar med liknade frågor – men det är fortfarande svårt att undersöka den saken på ett meningsfullt sätt. Jämför man forskare från olika vetenskapliga discipliner för att försöka utröna vem eller vilka forskare som är bäst rent objektivt blir fokuseringen vid nyckeltal inte bara missvisande, den påverkar dessutom värderingen av enskilda vetenskapsutövares kompetensen på ett högst olyckligt sätt. Eftersom det satsas olika mycket pengar på olika typer av forskning konkurrerar forskare verksamma i skilda discipliner inte alls på lika villkor. Inom prioriterade områden finns det mycket pengar att konkurrera om, och då kommer så klart fler forskare inom den disciplinen att lyckas, vilket får det att framstå som om dessa forskare är skickligare än de som är verksamma i områden där det finns mindre pengar.

Kunskap är omöjligt att konkurrera om, men eftersom konkurrensutsättningen inte kan eller får ifrågasättas idag, tvingas alla som vill bedriva forskning tävla om vem som får mest pengar och producerar flest publikationer och citeringar. Förutsättningen för att systemet ska fungera är att alla accepterar villfarelsen att det finns en kausalitet mellan kvaliteten i ansökningarna och kvaliteten i forskningsresultaten. Fast det som konkurreras om i forskningsfinansiärernas utlysningar är löften och ambitioner, inte resultat som går att granska vetenskapligt. Och det är omöjligt att göra en objektiv bedömning av vilken ansökan som de facto kommer att resultera i den bästa forskningen och den mest värdefulla kunskapen. Att misslyckas med att vinna medel i konkurrens säger ingenting om forskaren som författade ansökan. Trots att vi vet detta räknas det som en merit idag att äga "förmågan" att dra in pengar, vilket gör det snart sagt omöjligt att bedriva grundforskning som är förutsättningen för att få Nobelpris.

Akademin liknar idag allt mer ett gigantiskt och fruktansvärt dyrt luftslott byggt på förhoppningar löften. Eftersom kvaliteten i själva forskningen mäts i antalet artiklar, inte hur väl resultatet av forskningen håller för olika typer av granskningar, förvandlas den vetenskapliga världen till en maskin som producerar tomhet. Hela systemet bygger på antagandet om att konkurrens driver kvalitet, vilket blivit en sanning som inte får ifrågasättas. Och eftersom den som kritiserar systemet aldrig kommer att lyckas inom det sätts vetenskapens adelsmärke, den kritiska granskningen ur spel. Vill man lyckas som forskare idag tvingas man vara lojal mot systemet och cheferna som styr det, vilket i princip är motsatsen till hur vetenskapligt tänkande och forskning med kunskapen i centrum fungerar.

All kunskapsutveckling bygger på samverkan, så redan det är ett skäl att tänka om ifråga om vad som är bästa sättet att skapa förutsättningar för kunskapsutveckling. Forskare som tvingas konkurrerar med varandra och som måste bevaka sin position i ett system där kunskapen och kvaliteten tas för givet kommer inte att kunna vara fria i tanken och öppna i sitt sökande efter förståelse av den värld vi lever i. När vetenskapen konkurrensutsätts hämmas den kreativitet som är förutsättningen för att bli framgångsrik i sökandet efter ny kunskap som ingen på förhand vet var den finns, hur den ser ut eller om den ens existerar. Om det finns någon kausalitet ser den ut så här: Ju hårdare konkurrens, desto mer konformitet och mindre verkligt viktigt samt användbart vetande. Konkurrens leder till ökad stress och mindre transparens, vilket för in ett förödande moment av rädsla och osäkerhet i den akademiska kulturen.

Och eftersom forskare i dagens akademiska system fungerar som ledningens verktyg i deras jakt på pengar – det är nämligen inte bara forskare som konkurrerar, det gör även högskolorna som chefer använder som stepping stones i en administrativ karriär som är långt mer lukrativ och mindre krävande än jakten efter akademiska titlar – skapas ett system där alla som verkar i det måste fokusera mer på att undvika att komma i konflikt med överordnade än det man utbildats för och det som är universitets kärnuppdrag. Idag är det dessutom ledningen som avgör vem som får lämna in ansökningar. Prefekterna kan alltså gynna vissa och hindra andra forskare att ens försöka lyckas i konkurrensen om medel. Hörde jag någon säga: vänskapskorruption?

Efter 30 år i den akademiska världen har jag inte bara upplevt förändringen i synen på vad forskning och jag vad forskare förväntas göra för att förvalta skattebetalarnas investering i deras utbildning och arbete. Jag ko olyckligtvis in i den akademiska världen innan den förändrades till oigenkännlighet och jag hann med nöd och näppe bli docent med hänvisning till hur det såg ut innan NPM implementerades och allt förändrades. Jag accepterade de nya reglerna och ställde in mig på att undervisa och bedriva forskning på min kompetensutvecklingstid. Jag gav upp alla ambitioner om att göra fortsatt karriär, vilket köandes okej eftersom jag tyckte det var roligt och givande att undervisa. Fast när ledningen gjorde sig av med mig tvingades jag inte bara inser att jag kastats ut från Högskolan Väst, de dömde mig samtidigt och utan att ge mig någon rimlig förklaring till ett liv utanför akademin. Jag får inga nya jobb, för det jag gjort som forskare (som bedömdes hålla för en docentur för drygt 10 år sedan) står sig inte i konkurrensen med yngre forskare som fokuserat på att jaga pengar och publikationer. Som lök på laxen är jag dessutom som 61-åring dömd till arbetslöshet, för jag anses dels vara för gammal, dels antingen för överkvalificerad eller utan kvalifikationer.

Det har varit jobbigt att inse och acceptera detta, och det är fortfarande svårt att greppa. Men jag tror nu äntligen på framtiden igen. Kan jag bara navigera fram till hösten mellan den pest eller kolera som Arbetsförmedlingen och a-kassan innebär, vinner jag en frihet som ingen kan ta ifrån mig. Min plan är att ägna resten av mitt liv åt det jag gjorde som doktorand, alltså studera och skriva. Och eftersom jag framöver inte behöver anpassa mig efter några chefer eller regler som ingen kan förklara rimligheten i kommer jag i åtnjutande av en frihet som både är mer värd än pengarna jag hade kunnat tjäna och den professorstitel som prefekten och rektorn på Högskolan Väst såg till att jag aldrig kommer att få chansen att försöka meritera mig till.

Lärandets hierarkiska struktur

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 07 Jun 2026 06:48:03 +0000

Jag har tidigare skrivit om vetande och undervisning i termer av ett slags hierarki, och här ska det handla om lärande som jag menar också behöver förstås på det sättet, i alla fall om vi menar allvar med att målet med utbildningssystemet är att värna kunskapen och den generella intellektuella kompetens som är förutsättningen för demokratin överlevnad. Dagens målfokusrerade och resultatorienterade skola där aktieägare kan och får dränera verksamheten på pengar, och den högre utbildning som allt mer tas över av chefer, jurister, ekonomer, kvalitetsansvariga och administratörer, ser fortfarande ut som ett utbildningssystem, men eftersom lärande och kunskapsutveckling inte går att effektivisera, bara skapa förutsättningar för, kan den svenska skolan och den högre utbildningen bara återupprättas genom främjande av en kollektiv rörelse uppåt i de där hierarkierna.

Lärande i sig är ingenting man behöver lära sig, det är en naturlig följd av att vara människa. Vi lär oss hela tiden saker; att hantera "smarta" telefoner som tar allt mer tid och som stjäl vår uppmärksamhet, till exempel. Kunskapsutveckling i den mening vi vanligtvis tänker på det är något annat. Alla vill inte lära sig den typen av saker som står i Läroplaner och Kursmål, därför handlar den typen om lärande i hög grad om att utveckla intresse och övervinna mentala hinder. Sökandet efter genvägar är ett slags bias som alla som verkligen vill lära sig något av sina studier måste utveckla strategier för att hantera. Vissa menar att det finns ett antal universella lärstilar som elever och studenter behöver lära sig förstå och som lärarna måste anpassa sin undervisning efter, men det är inte så det fungerar. Det finns inte någon uppsättning handgrepp som man kan plugga in eller några tekniker man kan ta till för att underlätta lärandet.

Allt lärande är individuellt och kontextuellt. Därför är det inte förståelse för olika sätt att lära in (eller ut) som är nyckeln till kunskapsutveckling, utan självkännedom, tålamod och ihärdigt arbete. För att undvika att blockera vägarna till kunskap och fördjupad insikt om specifika ämnen behöver man utveckla förståelse för sig själv som lärande subjekt. Ingen annan kan lära en något, men man kan lära av andra och varandra. Utan egen ansträng och intresse för ämnet går det dock inte. Eftersom lärande i skolan och den högre utbildningen handlar om att internalisera kunskaperna och utveckla kompetenserna så att man kan använda dem i andra situationer än på proven som ligger till grund för betygen (som inte är någon absolut garanti för något) måste man ta eget ansvar för att ta emot den hjälp som ges och den hjälp man själv behöver. Vad jag försöker säga är att lärande är komplext och handlar om långt mer än att bara memorera saker man hör eller läser.

Om betygen inte blir så höga som man önskar är det aldrig lärarens fel, och om man söker en utbildning finns det ingen annan att skylla på om det senare visar sig att man inte kan det som står i kursernas lärandemål. Ska lärare kunna hjälpa elever och studenter att lära ligger ansvaret för att förklara vad man inte förstår eller det man behöver för att utveckla de efterfrågade kunskaperna och kompetenserna helt och hållet på den som kommer till skolan eller universitetet för att lära. Det finns inga genvägar. Utan fokus och närvaro, samt tid och tålamod, sker inget lärande. Därför kan den svenska skolan och vårt lands högre utbildning bara räddas om lärare får vara lärare, alltså tillåtas att agera självständigt som de kunniga och ansvarskännande individer som alla riktiga lärare är. Om lärare tvingas göra annat än att skapa förutsättningar för elevernas och studenternas egen kunskapsutveckling, genom att gå före och visa vägen – samtidigt som de själva lär sig nya saker och utvecklar samt uppdaterar gamla kunskaper – kan ingen rörelse uppåt i vetandets hierarki komma till stånd.

Först när man förstår sig själv kan man börja förstå världen man lever i. Och bara genom att ta ansvar för sitt eget lärande och ägna det den tid som dess kvalitet kräver, alltså sluta tänka på lärande i termer av vad som är rimligt eller vad man anser sig hinna med, är det möjligt att utveckla kunskap. För att utbildningssystemet ska kunna fungera måste KUNSKAPEN stå i centrum, och alt annat är sekundärt i förhållande till den och till rörelsen uppåt i hierarkin. Lika viktigt är det att förstå att ingen någonsin blir fullärd. Lärande är en dynamisk process som handlar om att ständigt bli bättre på att förstå och orientera sig i den komplexa och föränderliga värld vi människor lever i. Syftet med samhällets investeringar i skolan och den högre utbildningen är att samhället som helhet ska röra sig uppåt i vetandets hierarki, inte att enskilda ska få sina individuella önskningar tillgodosedda. Alla försök att effektivisera lärande och undervisning leder oundvikligen till att vetandet pressas neråt i hierarkin, och det utgör ett hot mot demokratin.

Här liksom i de andra texterna på samma tema (och jag lagt in länkar till ovan) börjar jag med den mest grundläggande nivån och jobbar mig uppåt (även om det i skriven text blir neråt). Detta är en skiss, ett underlag för reflektion, inte en vattentät argumentation. Jag vill väcka tankar, inte sälja in något koncept eller några patenterade handgrepp. Jag påstår inte att jag mer eller bättre än någon annan hur det är eller vad som är bäst att göra. Med hänvisning till mina 12 år som student och mina långt över 20 år som lärare på högskolan anser jag mig veta att om man vill lära sig något på riktigt är det klokt att göra vad man kan för att sträva uppåt genom stegen som beskrivs kort nedan, men jag är öppen för kritik.

Ta till sig information: Här räcker det att läsa och lyssna. Och lägger man det man läst eller hört på minnet kan man upprepa det, vilket är en tillgång i vardagen. Men det har ganska lite med lärande att göra. Dessutom översköljs vi dagligen och stundligen med information, och på senare år även allt mer desinformation. För att kunna röra sig uppåt i lärandets hierarki är det avgörande att man förstå att det produceras enorma mängder information varje dag och att konkurrensen om vår begränsade uppmärksamhet är stenhård. Sållar man inte bland intrycken är risken att man överväldigas stor, vilket är ett problematiskt hinder mot lärande som behöver uppmärksammas mer än vad som är fallet idag.

Hitta och bedöma fakta: Fakta är sorterad och vederbörligen kontrollerad information. När man lärt sig källkritikens grunder och har utvecklat förmågan till analytiskt, kritiskt tänkande har man upparbetat kompetens att sålla bland informationen, men det räcker inte för att lära sig något. För att resultatet av lärande ska kunna bli kunskap måste man vara vaksam och utveckla förmågan till kritiskt tänkande (källkritik är bra, men långt ifrån det enda man behöver lära sig), för det finns en hel del alternativa fakta ute på nätet och i samhällsdebatten. Är det LÄRANDE man ägnar sig åt måste man både hitta och kunna bedöma den fakta som man lutar sig mot i sina resonemang. Och man måste förstå att fakta inte är det samma som kunskap. Även om kunskapen bygger på fakta är kunskap något mer.

Bygga upp förståelse för kunskap: Den här nivån tar många föregivet att allt lärande och all undervisning handlar om, men så är det tyvärr inte. New Public Management pressar nämligen skolan och den högre utbildningen neråt i vetandets hierarki genom att bygga på målstyrning och produktion av nyckeltal. Fakta går både att producera och kontrollera. Men kunskap är som sagt något mer än fakta. Allt verkligt och viktigt vetande består av ett mått av osäkerhet. Därför handlar all kunskapsutveckling och allt lärande lika mycket om det man anser sig veta, som om göra sig medveten om, både det man inte vet och det som inte går att veta något om. Kunskap är en komplex helhet och förutsättningen för att man ska kunna röra sig uppåt i lärandets hierarki är att man utvecklar förståelse och respekt för detta. En annan viktig egenskap som hör hemma på denna nivå av lärandets hierarki är förmågan att omsätta lärdomarna i praktisk handling. Kan man inte relatera sina kunskaper till verkligheten och göra sig av med det vetande som inte är relevant längre är det inte kunskap man söker, för när verkligheten förändras måste kunskapen följa med. Förstår man inte detta och vad det innebär för ens eget lärande har man ännu inte anammat en lärande praktik som kan sägas höra hemma på den här nivån.

Tillägna sig bildning: Om ambitionen i strävan uppåt i lärandets hierarki inte sträcker sig längre än till kunskap blir det svårt att utveckla förståelse för vad kunskap är och vad det innebär att veta någon, därför är det så viktigt att förstå att lärande och kunskapsutveckling är processer där vägen är målet. Lärande handlar om att utveckla förståelse, inte om att producera något. Den vars ambition i lärandet är att tillägna sig bildning måste lära sig förstå både att och hur kunskap är ett rörligt mål eller en dynamisk kvalitet. Det vi vet idag är något annat än det vi ansåg oss veta igår, och allt talar för att nuvarande kunskaper kommer att förändras i framtiden. Därför är bildning så viktigt, alltså bildning i den mening som diskuteras här (inte bildning som en kanon med saker som ska pluggas in). Förstår man att bildning är det som finns kvar när man glömt det man en gång lärt sig inser man förhoppningsvis lättare att lärande handlar om att röra sig uppåt i en hermeneutisk spiral, och att det är vägen som är målet för det livslånga lärande som blir allt viktigare i dagens snabbt föränderliga värld.

Utveckla vishet: Den översta nivån i lärandets hierarki kan ingen räkna med att nå, och det är heller inte mening. Vishet finns med i hierarkin för att markera att lärande är en resa utan mål. Det är också viktigt att förstå, dels att det är skillnad mellan att vara smart och att vara klok eller vis, dels att studier varken kräver intelligens eller gör någon smartare. Strävar man uppåt i lärandes hierarki och bygger upp förståelse för vad kunskap är och vad det inenbär att veta något samt tillägnar sig ett bildningsperspektiv på det vetande man tar till sig och integrerar i sin tankevärld och handlingsrepertoar kommer man dock att kunna ta klokare beslut, vilket är syftet med all utbildning.

Tyvärr går mina tankar om vetande, undervisning och lärande på tvärs mot dagens utbildningspolitik och när jag talade om detta på högskolan där jag jobbade fram till i februari i åt möttes jag av kritik och hindrades att vara den lärare jag alltid strävat efter att vara. Det gör mig bedrövad, för min ambition var inte att reformera högskolan genom att försöka påtvinga kollegorna min syn på vad lärande är. Jag ville att vi tillsamman skulle engagera oss i samtal om det jag skriver om här. Utbildning, kunskapsutveckling och lärande är något man gör tillsammans. Jag är besviken och bär på en sorg över att ha uteslutits från den lärande gemenskapen på den högskola som jag investerade mina bästa år i arbetslivet i, men jag ser det samtidigt som ett tecken på att verksamheten där inte handlar om lärande och kunskapsutveckling längre, och då vill jag ändå inte vara kvar.

En reflektion över livet som arbetslös (akademiker)

noreply@blogger.com (Eddy) — Fri, 05 Jun 2026 06:06:26 +0000

Min plan är att avsluta arbetslösheten någon gång under hösten, oavsett om jag hittar en ny anställning eller inte. Det betyder att jag är halvvägs in i den förnedring som det idag innebär att sakna en anställning och gå på a-kassa. Därför stannar jag upp och reflekterar över vardagen och konsekvenserna av mina tidigare chefers övertygelse om att det var nödvändigt för Högskolan Västs överlevnad att försätta mig i den prekära situation jag just nu befinner mig i. Ansvariga politiker, som vill försämra villkoren ytterligare för människorna som har det sämst i vårt land, säger att det inte ska vara fett eller najs att vara arbetslös, samtidigt som de cyniskt nog själva sett till att skaffa sig en position där de aldrig behöver oroa sig över konsekvenserna av att förlora sin försörjning. Men det kan jag lova er att det INTE är! Att gå på a-kassa idag är som att leva på socialbidrag på 1980-talet, och hur det är vågar jag inte ens tänka på.

Innan jag börjar reflektionen vill jag poängtera att jag vet att jag trots allt är oerhört privilegierad. Jag klarar mig, dels för att jag aldrig flyttade in i säkerheten i att ha ett välbetalt arbete, dels eftersom jag har förhållandevis små fasta utgifter. Och, så klart, för att jag är född i Sverige av svenska föräldrar. Dessutom kan jag gå i pension om några år, vilket gör det jag tvingas gå igenom uthärdligt. Åren av meditation och yoga spelar naturligtvis också roll. Hade jag varit invandrare, tio år yngre eller haft ett instabilt psyke vet jag inte hur eller ens om jag hade klarat mig.

I onsdags kväll, den 3e juni fick jag ett mail från Arbetsförmedlingen. Jag fick en klump i magen direkt, för jag brukar inte få några meddelanden därifrån, annat än i slutet av månaden, i anslutning till utbetalningen av ersättningen. I måndags, första vardagen i månaden, hade jag som vanligt lämnat in rapporten över vad jag gjort i maj till Arbetsförmedlingen. Det är så mitt liv ser ut nu. Jag söker det antal anställningar som AF kräver, som inte bara får vara inom mitt kompetensområde och heller inte endast inom dagpendlingsavstånd. När jag lämnat in rapporten till AF ansöker jag om utbetalning från a-kassan. Efter strul initialt, det tog nästan två månader att få allt på plats på grund av hög arbetsbelastning på a-kassan, har det fungerat. Men det där mailet fick än en gång min värd att rasa samman.

Mailet är allmänt hållet och består till största delen av reglerna som jag redan har koll på via AF hemsida. Texten var alltså inte riktad till mig och det innehöll heller ingen förklaring till följande skrivning: "vi har idag informerat din a-kassa att vi bedömer att att du inte aktivt har sökt lämpliga arbeten i maj", vilket jag levt i förvissningen om att jag hade gjort. När jag gick in på a-kassans hemsida hittade jag ett liknande dokument, och när jag läser det nu får jag samma känsla, av att det är AI-genererat och inte skrivet till mig. Inte heller där får jag någon förklaring om vilket fel jag begått, och jag vet alltså fortfarande inte vad jag ska göra för att undvika att förlora ersättningen, vilket är enormt stressande. I både dokumentet från AF och det från a-kassan finns dessutom en passivt aggressiv underton, eller är det jag som övertolkar?

Vi behöver ditt svar
För oss är det viktigt att du får den ersättning som du har rätt till under arbetslösheten. Vi har fått ett meddelande från Arbetsförmedlingen som handlar om att du inte har varit tillräckligt aktiv i ditt arbetssökande, exempelvis inte har sökt tillräckligt många jobb, sökt samma jobb flera gånger eller inte sökt tillräckligt många jobb utanför dagpendlingsavstånd. Vi vill ta del av dina synpunkter på det som Arbetsförmedlingen har meddelat oss innan vi fattar beslut i ärendet.

Eftersom det är första gången som det här händer, kan påföljden bli en varning. En varning påverkar inte utbetalningen utan ska tydliggöra kraven som ställs på dig som arbetssökande.

Hur ser du på saken?
Som arbetssökande finns det krav som du ska uppfylla för att få ersättning. Nu har Arbetsförmedlingen meddelat att du inte har uppfyllt ett av kraven och vi vill veta varför. Beskriv kortfattat anledningen i formuläret i Mina sidor.

Jag sökte sex jobb i maj, vilket jag fått besked om att jag måste göra. Bara ett av dem gällde en anställning inom högskolan, övriga låg utanför mitt kompetensområde. Förra månaden och månaden innan det sökte jag bara två jobb i närområdet, men denna gång hittade jag lämpliga tjänster, utanför mitt kompetensområde, inom dagpendlingsavstånd, så jag sökte dessa, och kände mig nöjd eftersom jag även kunde rapportera att jag varit på en intervju. Jag trodde med andra ord att jag gjort rätt för mig, under perioden som helhet. Jag svävar alltså fortfarande i ovisshet om vari felet består och väntar fortfarande på svar från a-kassan, som jag omgående skickade mina synpunkter till. Samtidigt förväntas jag prestera på topp och vara mitt bästa jag i kontakterna med potentiella arbetsgivare.

Redan i onsdags kväll satte jag mig vid datorn och gick in på Platsbanken och sökte sex jobb utanför dagpendlingsavstånd, och bara ett av jobben kan hjälpligt sägas vara inom mitt kompetensområde. Endast två av de 24 tjänsterna jag sökt har varit på pricken. En tredjedel av jobben är inom högskolesektorn, men jag kan bara ärligt säga att jag varit kompetent för ett par av dem. Det är så det ser ut just nu när alla högskolor skär ner och gör sig av med lektorer. En av tjänsterna anmodade AF mig att söka, trots att det redan i utlysningen framgick att jag inte uppfyllde kriterierna för att söka, vilket kändes minst sagt märkligt med tanke på vilka krav samma myndighet ställer på mig. Trots att jag (och även AF, antar jag) inser det hopplösa i företaget har jag för avsikt att söka minst sex jobb till här i juni, vilket är dubbelt så många som krävs. Och för att undvika att bli av med ersättningen från a-kassan kommer jag att söka alla dessa jobb utanför mitt kompetensområde och längre bort än på dagpendlingsavstånd. Planen nu är att fortsätta agera så fram till den dag då jag kan lämna denna Kafkalika tillvaro.

Just nu är jag är inte i någon position att ifrågasätta AF som jag så klart vet bara följer Tidöregeringens nya och hårdare regler. Jag är livegen, det är så politikerna vill ha det, oavsett vad anledningen till arbetslösheten är. "Det ska löna sig att gå till jobbet" säger man, som om det existera någon människa sitter hemma vid köksbordet och väljer mellan att ta ett jobb eller leva på bidrag. Jag har jobbat i hela mitt vuxna liv, först som bagare, fem år på heltid och sex år på deltid, parallellt med studierna. Sedan som doktorand och efter det som lektor. Att vara arbetslös har aldrig någonsin varit något alternativ för mig!

Jag skriver om detta av lite olika skäl, dels för att jag finner ro framför datorn när jag formulerar tankar och jobbar med språket, dels för att dela med mig av mina erfarenheter av att som 61-åring leva som arbetslös akademiker i ett Sverige som knappt uppvisar några likheter alls med det samhälle jag först växte upp och studerade på universitetet, och sedan inledde min akademiska karriär, i. Även om det just nu är ett helvete påminner jag mig om att andra har det långt värre, att mina problem är en västanvind i jämförelse med hur många andra har det. Och just det tänker jag är det viktigaste skälet för mig att skriva om detta. Även den som liksom jag har en låååång högskoleutbildning i ryggen och dessutom har arbetat heltid har haft en kvalificerad anställning utan uppehåll under hela 2000-talet kan uppenbarligen drabbas idag. Det handlar absolut inte bara om outbildade, ointresserade och lata människor, vilket arbetsmarknadsministern vill göra gällande. Det som drabbat mig kan med andra ord drabba vem som helst, vilket borde oroa fler än vad som är fallet idag. Betänkt att vi bara är i början av omställningen till ett helt igenom digitaliserat samhälle där AI tar över allt fler arbeten och uppgifter.

I mina kontakter med facket har jag fått höra att chefer i statlig tjänst kan göra väldigt mycket som de vill. Därför finns inget stöd att hämta därifrån heller. Känslan av att vara övergiven tär på mig. Och jag blir nedstämd av att tänka på hur jag efter 23 år på samma högskola och 27 år i statlig tjänst, först tvingades inse att Lagen om anställningsskydd i praktiken inte innebär något som helst skydd. Och sedan kom till insikt om att man som drabbad inte får någon hjälp av Arbetsförmedlingen, och att A-kassan inte fungerar som den omställningsförsäkring det en gång i tiden var. Jag blir naturligtvis inte gladare eller hoppfullare av att som lök på laxen nu få uppleva den åldersdiskriminering som jag undervisade om när jag var lärare på högskolan och undervisade blivande chefer och administratörer.

Jag försöker se det som händer med forskarens blick, och fram till i onsdags kväll gick det ganska bra. Men här i väntan på besked känns det som att jag kastats tillbaka till känslorna av oro och kampen mot uppgivenheten som jag kände i februari efter mitt första samtal med handläggaren på AF, och sedan igen i mars när a-kassan delgav mig beslutet att jag inte får utföra något arbete i det företag jag drivit som bisyssla vid sidan av min heltidsanställning sedan 2007. Jag vaknade klockan tre natten till torsdag och kunde inte somna om.

Mitt liv är satt på vänt och det går till min bedrövelse allt mer upp för mig hur det faktum att jag valde bort min individuella karriär till förmån för Högskolan Väst nu ligger mig i fatet. Jag engagerade mig i högskolans profil AIL, tog på mig olika förtroendeuppdrag och sa ja till alla förfrågningar om att undervisa på högskolans olika utbildningar. Jag utförde arbetet med stöd i mina etnologiska kunskaper och kompetenser, men mitt skrivande har av förklarliga skäl inte varit strikt etnologiskt. Mitt val att vara lojal med högskolan och fokusera på kunskapen får som konsekvens att jag nu inte kommer ifråga för något nytt lektorat, varken i etnologi (för att jag forskat och föreläst om annat än rent etnologiska frågor) eller i företagsekonom som jag undervisat i sedan 2012 (eftersom min forskning bara till nöds kan sägas vara företagsekonomisk). Trots det ångrar jag inga av mina beslut, det var och är fortfarande för kunskapens och möjligheten att lära som jag går upp på morgonen.

En anledning till att jag reagerade så starkt på mailen från AF och a-kassan är att jag förra veckan fick besked om att jag föll på mållinjen när jag sökte en av de två tjänsterna som jag är fullt ut kompetent för. Hade jag varit yngre hade beskedet om att jag rankades som nummer två för ett vikariat på sex månader som lektor i etnologi inspirerat gett mig hopp. Men i den ålder och belägenhet som jag befinner mig i blir beskedet istället en bekräftelse på det jag länge anat, att mina utsikter att hitta och ha en chans att få en liknande tjänst innan jag går i pension är i princip obefintliga.

Jag har också lite svårt att släppa funderingarna över motiveringen till tjänstetillsättningen. Trots att vikariatet primärt handlar om undervisning och min pedagogiska kompetens av granskaren påstås vara "den längsta akademiska karriärutvecklingen inom etnologi" bland de sökande. I omdömet står det dessutom att jag i förhållande till den som fick tjänsten är överlägsen "när det gäller antal och tematisk mångfald av publicerade läromedel". Det enda jag saknar rörande pedagogisk skicklighet är handledning av doktorander, vilket jag aldrig fått någon chans att göra eftersom det först på senare år existerat några doktorander på den högskola där jag varit verksam, och det ingår heller inte i de uppgifter som ska utföras inom ramen för vikariatet. Skälet till att jag inte får tjänsten är att personen som rankades som etta är; "bättre förankrad på den internationella forskningsarenan." Jag vill vara tydlig med att inte har några invändningar mot bedömningen och det råder heller ingen som helst tvekan om att allt gått korrekt till. Men det är svårt att känna glädje över det fina omdömet när tjänsten gick till någon annan.

Sorgen över att jag inte fick den där tjänsten blir inte mindre av jag här i vår sett att Högskolan Väst utlyst ett vikariat som (vad jag kan utläsa av beskrivningen) handlar om arbetsuppgifterna som jag utförde på kurserna som fortfarande ges, innan jag sas upp på grund av en arbetsbrist som prefekten, trots att jag bad om det och JO riktade kritik mot handläggningen av ärendet, valde att inte ge mig någon förklaring till. Motiveringen till nedskärningarna på HV var att man var tvungen att få budgeten i balans, och det verkar den redan vara för jag läser på sociala nätverk att man nu söker nya medarbetare, bara ett par månader efter att man sparkat mig och 28 andra medarbetare.

Det kanske låter som att jag är bitter, men så är det inte. Jag skriver som sagt för att bearbeta och dela med mig av hur det ser ut och fungerar på och utanför dagens arbetsmarknad. Politikerna säger att det ska löna sig att gå till jobbet, och det gjorde jag med stolthet och tacksamhet under alla år, även när jag inte fick gehör för min oro eller uppskattning för omsorgen jag visade om den akademiska kvaliteten, och trots att jag kände mig som ett hinder för ledningens ambition om att producera pengar och publikationer. Jag kunde aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, tro att jag efter alla år först skulle få sparken precis innan pensionen, och sedan att AF och a-kassan skulle vara så hjärtlösa och oförstående inför den situation jag försatts i.

Jag ser inte fram emot denna den första sommaren utan semester sedan 1990-talet, men jag kan glädja mig åt att det trots allt finns tid att umgås med mina barnbarn. Och jag längtar efter hösten när jag förhoppningsvis kan meddela AF och a-kassan att jag inte längre står till deras förfogande. Det ska även bli befriande att gå ur facket, som varken gett mig någon hjälp eller erbjudit stöd i samband med uppsägningen (de har inte ens visat någon förståelse utan bara hävdat att chefer i staten kan och får agera som de gjort på HV). Och jag slipper dessutom betala för en omställningsförsäkring som inte längre fungerar som en sådan.

Insikten om att det finns ett ljus i tunneln och att jag klarar mig är jag oerhört tacksam för, men många är inte lika privilegierade och jag känner fortfarande djup olust över att leva i ett land som ser på arbetslösa och sjuka som ett problem och som behandlar människor som försatts i en hopplös situation med förakt.

Vill du veta, eller få dina fördomar bekräftade?

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 31 May 2026 05:52:52 +0000

De så kallade sociala nätverken svämmar över av profiler som producerar content, och eftersom det är inläggen som genererar mest känslor som fångas upp av algoritmerna är det den typen av innehåll som får mest spridning. Och det leder till uppmärksamhet. Ägarna till de konton som lockar till sig flest följare tjänar inte bara mest pengar, de får även inflytande över sättet som andra tänker eftersom deras inlägg blir normerande. Samtidskulturens fixering vid resultat och den allmänna fallenheten att lyssna på auktoriteter påverkar dessutom synen på vad det innebär att veta något och uppfattningen om hur lärande fungerar, vilket gör det svårt att värna kunskap och akademisk kvalitet som kräver tid och för en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande.

Jag startade Flyktlinjer av olika anledningar. Att nå ut med mina tankar till så många som möjligt var initialt en av dem, men genom åren har jag erfarit hur snabbt förändringen av nätets algoritmer kan påverka spridningen av ens inlägg. När jag efter drygt åtta års bloggande i ett slag förlorade två tredjedelar av mina läsare tvingades jag rannsaka mitt samvete och reflektera över varför jag skriver och publicerar texter, inte bara på nätet. Det var ett oväntat hårt slag, men jag lärde mig massor av det. Inte minst om hur lätt det är att falla i fällan att identifiera sig med sitt konto och den uppmärksamhet det får. Jag är tacksam för att jag kunde förmå mig att se förlusten av läsare (fast frågan är hur många av de som klickade på länkarna jag la ut som faktiskt läste vad jag skrev) som ett lärtillfälle, och för att jag fortsatte att skriva även om det var lite motigt ett tag. Idag vet jag att den viktigaste drivkraften för mig är möjligheten att få skriva. Och på senare tid har jag till min stora glädje sett att mina texter trotsar algoritmernas motstånd och långsamt når allt fler läsare. Dessutom är känslan att fler nu faktiskt läser det jag skriver.

Ju mer jag lär mig desto viktigare blir det för mig att texter ska läsas, inte ”prestera”, vilket nätforumens ägare hela tiden och på olika sätt försöker få oss att vilja. Jag skapar inte content, jag publicerar tankar och jag skriver eftersom jag vill interagera med människor, inte för att med hjälp av algoritmer få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Det är för kunskapens skull jag engagerar mig på nätet. Jag skriver mina inlägg både för att sprida lärdomar och väcka frågor som jag menar behöver diskuteras, och för att få en inblick i hur människor tänker och hur olika nätverks logiker ser ut. På det sättet kan jag aldrig bli en förlorare, och den insikten hjälper mig att överleva den påtvingade arbetslösheten och alla demoraliserande avslag som det innebär att försöka få ett jobb idag.

Trots att mitt flöde på nätets sociala forum är fyllt av inlägg känner mig allt mer ensam. Inläggen som skrivs och publiceras av människor som jag bryr mig är lika många nu som för några år sedan, men idag försvinner dessa inlägg i mängden av reklam och sponsrade poster som problematiskt nog blir fler och fler. Blir det någon gång en diskussion kring något av mina inlägg är majoriteten av svaren reaktiva och hatiska eftersom oro och avsky är starkare känslor som driver mer trafik. Jag blir därför allt mer övertygad om att vi människor inte är skapta för, eller i alla fall måste lära oss både hur man använder, digitala verktyg för att kommunicera med varandra. Jag har svårt att någon vill drunkna i flödet av reklam och sponsrade inlägg, men allt talar för att vi kommer att göra det om vi inte försöker skapa en fungerande kultur på nätet. Förstår vi inte att och om vi inte värnar det som gör oss unika, alltså att vi är analoga, och låter detta faktum vara utgångspunkten för vårt mellanmänskliga umgänge även på nätet, kommer vi förr eller senare att bli slavar under algoritmerna och deras ofattbart rika ägare.

Jag tror inte att människor är dummare idag, men interaktionen på och användandet av nätet fördummar samhället. När tiden som finns att reflektera och analysera påståendena som sköljer över oss krymper blir det nämligen i allt högre grad känslorna som styr. Stannar vi inte upp och tar oss tid att tänka efter kommer förståelsen för, och det kollektiva sökandet efter, kunskap allt mer att handla om vem som är bäst på att bekräfta andras fördomar. Redan innan digitaliseringen slog igenom var det allmänt bekant att vi människor tenderar att lyssna mer på vem som talar, än vad som faktiskt sägs, och vi vet att den som utstrålar säkerhet uppfattas veta mer och bättre än den som ger uttryck för tvivel och osäkerhet, trots att det nästan alltid är klokare. Dessa tendenser förstärks av logiken på nätet. De som har flest följare betraktas som auktoriteter och får därför uttala sig om allt fler olika saker i allt fler olika sammanhang, enligt logiken att massan inte kan ha fel, vilket gör att forskare som inte vill eller kan paketera sina resultat på ett sätt som väcker känslor och som inte söker uppmärksamhet för egen del, inte blir lyssnade på.

Om fler rannsakade sig själva och utsatte sina egna övertygelser och personliga drivkrafter för kritisk granskning är jag övertygad om att många skulle inse sin egen fallenhet och förstå faran i att söka bekräftelse för sina fördomar. Och då skulle fler förhoppningsvis utveckla skydd mot den och andra typer av bias. Det finns inga genvägar till kunskap och kvalitet, därför skulle mycket vara vunnet om bara förändringshastigheten i samtidskulturen kunde saktas ner. Anser vi oss inte ha den tiden är vi alla dömda att förr eller senare ersättas av AI, så det borde ligga i allas intresse att inte bara scrolla vidare i en evig jakt på nya saker att reagera på.

Att förstå och undersöka kultur

noreply@blogger.com (Eddy) — Thu, 28 May 2026 15:28:42 +0000

För ett tag sedan publicerades min sjunde lärobok: Att förstå och undersöka kultur. Jag brukar presentera mina böcker här på bloggen (här är en länk till mina sex andra läroböcker: https://flyktlinjer.blogspot.com/2025/04/mina-sex-larobocker-en-presentation.html), men den här våren har varåt lite speciell, så det har dröjt. Men nu så, här kommer först en bild på omslaget.

Den här boken hänger ihop med mitt stora verk om mellanrummen, som jag just nu håller på att föra i hamn. Jag vet ännu inte om eller var den kommer att ges ut, men på något sätt kommer jag att publicera den där boken. Kanske blir det i form av en e-bok, men helst vill jag att det ska bli en tryckt bok.

Så här skriver jag i inledningen till läroboken:

Har man inte ägnat ämnet en tanke tidigare tar man kanske för givet att kultur bara handlar om konst, teater, litteratur och film, men tron att kultur uteslutande handlar om estetiska aspekter av tillvaron, eller att det är något mer eller mindre trivialt, är en villfarelse. Tyvärr är det en ganska vanlig uppfattning. En av mina studenter på det kulturanalytiska utbildningsprogram som jag undervisade på i början av min lärargärning fick till exempel höra av en arbetsförmedlare att det enda jobbet som fanns att söka och som passade utbildningen som hen just blivit klar med var ett jobb på en cirkus. Ambitionen med den här boken är att visa att, hur och varför den synen på kultur en djupt olycklig missuppfattning.
När Winston Churchill, Englands premiärminister under Andra världskriget, fick frågan varför han inte drog in stödet till kulturen, alltså varför han inte kanaliserade alla resurser som fanns till krigsindustrin, lär han ha sagt: Vad har vi då att försvara och kämpa för? Den synen på kultur är värd att uppmärksamma och reflektera över, särskilt när magkänslan säger en att man bör spara in på allt som inte är nödvändigt. För vad är nödvändigt, egentligen? Och hur avgörs en sådan sak? Det som ställer till det (samtidigt som det säger något betydelsefullt om vad kultur är för typ av fenomen) är att föreställningar om vad som är klokt eller nödvändigt i hög grad är kulturellt upprätthållna. För att kunna förstå kultur i den mer antropologiska mening som det handlar om här, är det viktigt att man accepterar och lär sig hantera insikten om att alla som lever i kulturen både påverkas av och påverkar den.
Ett sätt att förstå kultur är att tänka på det som ett slags motsvarighet till vattnet som fiskarna lever i. Just för att det handlar om något som de flesta oftast tar för givet i vardagen blir det osynligt. Det går också att likna kultur vid den mörka materia som en del fysiker forskar om, vilket är ett verkligt fenomen som man behöver räkna med även om man inte kan räkna på det. Skillnaden är att kulturvetare inte alls möts med samma respekt som fysiker eftersom naturvetenskaplig kunskap värderas högre. Vad jag försöker säga med exemplen är att vi människor har makt över kulturen samtidigt som kulturen har makt över oss och vårt sätt att tänka. För att kunna lära sig förstå och skapa kunskap om kultur tvingas man därför på ett eller annat sätt försöka främmandegöra sig för den. Ställa sig utanför den går av förklarliga skäl inte, och det är omöjligt att som forskare försöka vara en fluga på väggen.
Den österrikiske psykologen Sigmund Freud skriver i sin bok Vi vantrivs i kulturen att vi människor lever och plågas under kulturens bojor och menar att detta leder till känslor av alienation, alltså att man inte känner sig hemma eller bekväm med samhällets normer, rådande värderingar och syn på vilka beteenden som är påbjudna och vilka som anses problematiska. Freud diskuterar känslan av konflikt som uppstår inom oss människor när vi tvingas välja mellan våra individuella drifter och de krav som kulturen ställer på oss. Obehaget är en effekt av att kulturen är ett sammanhang som vi människor tvingas ingå i oavsett om vi är överens om premisserna eller ej. Den där känslan kan uppstå överallt, i samhället generellt, på arbetsplatsen och i mer eller mindre privata sammanhang som till exempel en förening, ett kvarter eller en trappuppgång.
En frihetslängtan i ett mänskligt samhälle kan betyda revolt mot en bestående orättvisa och därigenom bli till gagn för en vidare kulturutveckling, vara förenlig med kulturen. Men en sådan längtan kan också vara en rest av den ursprungliga, av kulturen okuvade personligheten och på så sätt bli grunden för kulturfientlighet. (Freud 1995, 48)
Intressant nog tog sociologen Zygmunt Bauman upp frågan igen, i sin bok Vi vantrivs i det postmoderna. Han skriver där om konsekvenserna av den ökade individuella friheten som kännetecknar vår samtid i ännu högre grad än när boken kom ut. Bauman (1999, 10) konstaterar att vantrivseln i det moderna samhälle som Freud skriver om bottnade i en trygghet ”som tolererade alltför lite frihet i strävan efter individuell lycka”, och att vantrivseln i samtiden ”härrör från ett slags frihet i jakten på njutning som tolererar alltför lite individuell trygghet”. Båda iakttagelserna är intressanta och säger något viktigt om kulturen; det handlar inte om antingen eller, utan om en evig strävan efter balans mellan både-och. I sin bok om 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza skriver filosofen Fredrika Spindler om just detta.
Den människa är fri, för Spinoza; som känner sig själv i egenskap av människa, ett ändligt modus bland oändliga modi; den människa är fri för vilken nödvändigheten är förstådd och bejakad, och där den istället för att upplevas som tragisk utgör en källa till utveckling och kraft. (Spindler 2009, 24)
Det faktum att frihet i den bemärkelse vi vanligtvis lägger i det ordet bara är möjlig i ett samhälle är en paradox och sådana är kulturen fylld av. Traditioner är ett exempel på att kultur både kräver underordning och aktiv handling av många människor för att fortsätta existera. Julen firas i många länder och i stora drag är det samma tradition, men den skiljer sig åt på många sätt och på olika ställen, både i hur mycket helgens religiösa inslag betonas, när granen ska kläs, julklapparna delas ut och vilken mat som serveras. Rätter läggs till och plockas bort på det svenska julbordet hela tiden. Och när maten äts i Sverige styrdes dessutom länge av Kalle Anka och hans vänner på TV. Midsommarfirande är en av de mest klassiska traditionerna i Sverige, men det är samtidigt en högtid som firas på olika sätt. I Dalarna firas midsommar i många byar enligt strikta regler för både kläder och vilken dag stången reses, medan människor som firar högtiden på väst- och östkusten har ett mycket friare förhållningssätt.
En illustration av kulturens förmåga att ta sig innanför huden på oss och påverka vårt sätt att tänka och agera är sättet vi talar på. Dialekter, alltså hur orden uttalas, vilken melodi och i viss mån vilka ord man använder, är en aspekt av kultur som är lätt att lägga märke till i möten med någon från en annan del av vårt land. Även om skillnaderna mellan de olika dialekterna inte är lika stor idag brukar det ändå vara möjligt att identifiera varifrån någon kommer genom att lyssna på hur de talar.
Hur man hälsar är ett annat exempel på kultur. Fundera på om du spontant sträcker fram handen och nickar (eller niger, vilket ytterst få gör idag), eller om du sträcker ut armarna och lägger dem runt halsen på personen ifråga när du möter en ny bekantskap. Vissa människor lägger handen på hjärtat och bugar. I Sverige är det inte så vanligt att pussa på kind, vilket för övrigt brukar ge upphov till viss förvirring, för frågan är hur många gånger man ska göra det. Exemplen är triviala, men eftersom ingen undgår eller kan ställa sig utanför kulturen handlar det om en allt annat än trivial faktor i livet och samhället.
En viktig framgångsfaktor i arbetet med att bygga upp förståelse för och utveckla kompetens att studera kultur är insikten om att det handlar om något som präglas mer av görande och blivande än om varande. Kultur är ett sammanhållet fenomen vars olika delaspekter förändras i olika hastighet, vilket gör det till ett komplext och dynamiskt studieobjekt. Genom att utmana sina egna förgivettaganden går det att åtminstone temporärt och glimtvis få syn på konturerna till det dynamiska blivande och den icke-linjära förändring som kultur i hög grad kännetecknas av. Överges bara tanken om att det man söker efter handlar om något som upptäcks på samma sätt som man finner en skatt är mycket vunnet.
Syftet med boken är inte att tala om vad kultur är, utan att hjälpa studenter att förstå vad som krävs av den som vill undersöka olika uttryck för och konsekvenser av kultur – i vardagen, ute i samhället, på arbetsplatser och i organisationer – på sätt som gör fenomenet eller företeelsen rättvisa. Bokens upplägg är tänkt att vara ett stöd i arbetet med att utveckla det självständiga och kritiska förhållningssätt som krävs för att arbetet inte bara ska leda till ett resultat, utan till relevant och användbar kunskap om ämnet, vilket långt ifrån alla studier gör.
Kapitel ett handlar om företeelsen som sådan. Det kapitlet utgör själva navet i boken för där läggs grunden för den förståelse för kultur som är förutsättningen för att kunskapen om ämnet ska bli ändamålsenligt. Kapitel två handlar om arbetet med att skapa en lämplig kunskapsteoretisk grund för undersökningar av kultur, och där förklaras några bra och pedagogiskt tacksamma teorier som kan användas för att analysera det mellanmänskliga fenomen som kultur kan sägas vara. Kapitel tre handlar dels om relationen mellan metod och teori, dels om de mest klassiska metoderna för insamling av olika typer av lämpliga empiriska underlag. Och i det avslutande Kapitel fyra, lyfts blicken och kulturvetenskapens särart och samhällsrelevans diskuteras.

Undervisandets hierarki

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 24 May 2026 05:15:01 +0000

För ganska många år sedan nu började jag tänka på vetande i termer av ett slags hierarki, och i olika texter har jag återkommit till den tanken (här är en länk till den första). Jag ser det som ett pedagogiskt sätt att visa på det faktum att kunskap är något annat än fakta. Vetande är en komplex helhet bestående av information, fakta, kunskap samt bildning, och målet med allt lärande och all kunskapsutveckling är att bli bättre på att ta klokare beslut. Kunskap är något mer än fakta, och strävan efter bildning hjälper en förstå att det handlar om en dynamiskt föränderlig process. Samtidskulturen uppvisar en skriande brist på insikt om dessa saker, vilket leder till att besluten som tas blir sämre och på det sättet fördummas samhället successivt. Och ju längre tiden går utan att problemet uppmärksammas ju snabbare går förflackningen av kunskapen och desto svårare blir det att göra något åt saken.

Det är alltid vanskligt att uttala sig om vad som är hönan och ägget men det är ett faktum att skolan och hela utbildningssystemet idag pressas neråt i vetandets hierarki, mot det som går att kontrollera. Den utvecklingen bottnar i och drivs av villfarelsen att kunskap är det samma som fakta, vilket är djupt olyckligt. För att kunna återupprätta skolan krävs ett helt annat tänkande är det som bygger på New Public Managent. Lärare måste återfå makten över sitt arbete, och för att det ska bli möjligt behöver synen på kunskap förändras. Som det är nu bidrar lärarna till förflackningen av kunskap, vilket är ett mönster som måste brytas. Annars är det bättre att lägga ner hela skolan.

Fakta går att kontrollera och det är dessutom något man kan producera. Därför ligger den kunskapssynen i linje med den produktionslogik som nästlat sig in i skolan via kravet på valfrihet och ekonomiseringen samt juridifieringen av all utbildning. Fakta är möjligt att på ett effektivt sätt överföras i oförändrad form från lärare till elever, men kunskap är som sagt något helt annat. Lärande handlar inte om att minnas och kunna upprepa det lärarna säger eller det man läser i böcker, det tar tid och kvaliteten i utfallet står i direkt relation till mödan man lägger ner i strävan efter att utveckla insikterna. Och eftersom kunskap förvandlas till något annat om den inte står i relation till verkligheten som hela tiden förändras måste vetandet tillåtas vara en komplex och dynamiskt föränderlig helhet.

Om man tänker sig att undervisningen i skolan och den högre utbildningen måste målstyras och kvalitetssäkras har man varken förstått vad kunskap är eller vad lärande handlar om, och därför ser man heller inte problemen med den ökande administration som blir följden av det sättet att tänka och det blir också svårt att förstå varför det är problematiskt att skolan befolkas av allt fler människor som ägnar sin tid åt andra uppgifter än undervisning. I den svenska skola som växte fram under 1900-talet och som sågs som ett fördömde i världen hade lärarna makten, och administrationen bestod av en rektor med pedagogiskt huvudansvar och en studierektor som la schemat, en skolsköterska, en eller ett par vaktmästare och kökspersonal samt kanske någon kurator. Det var allt. Idag är lärarna i minoritet och de tvingas av ett växande antal chefer och administratörer att så snabbt och effektivt som möjligt producera bra betyg, för det är så skolans ledning håller kunderna nöjda och genererar vinst åt aktieägarna.

Så länge synen på kunskap och lärande ser ut som den gör är det omöjligt att höja läraryrkets status, men om fler började tänka på såväl kunskap som undervisning i termer av ett slags hierarki skulle läraryrket förändras i grunden och alla som inte är direkt inblandade i elevernas lärande skulle förvandlas till en onödig kostnad. På det sättet skulle hela utbildningssystemet bli mer kostnadseffektivt, samtidigt som kvaliteten förbättras och läraryrkets förlorade heder återupprättas.

Undervisningens hierarki består av följande nivåer: Informera, Instruera, Förklara, Skapa förutsättningar för självständigt lärande, och slutligen Främja det kritiska och analytiska tänkande som samhällets långsiktiga överlevnad är beroende av. Lärarnas kompetens och kvaliteten i undervisningen handlar om hur högt upp i hierarkin man kan pressa studenterna på högskolan och i viss mån även eleverna i grundskolan och på gymnasiet. Genomgången nedan är inget färdigt system utan en första skiss som jag delar för att komma vidare i mitt eget tänkande.

Informera: För att undervisningen ska fungera krävs att en hel del information kommuniceras, om olika saker. Att kunna förmedla det som behöver sägas, för att elever och studenter ska slippa oroa sig över lärandets praktikaliteter, på ett klart och tydligt sätt, är en viktig förmåga som alla lärare behöver utveckla. En del av lärarkompetensen handlar nämligen om att minska oro och undanröja oklarheter för den som ska lära, för att så mycket energi och fokus som möjligt kan ägnas åt lärandet. Därför är detta en viktig aspekt av all undervisning, men det är bara ett fösta led i den strävan uppåt som krävs för att främja lärande med kunskap som mål.

Instruera: Att undervisa handlar varken om att informera eller instruera, men lika viktigt som det är att kunna informera om saker är det att kunna förmedla tydliga och förståeliga instruktioner, inte minst till examinerande moment. Om informerandet rör undervisningens VAD (praktiska aspekter och förväntningar samt ansvarsfördelning) handlar instruerande om kommunikationen av HUR man som lärande subjekt ska göra för att studierna ska kunna leda till så bra resultat som möjligt. Om läraryrket reduceras till dessa två aspekter är det inte lärare man efterfrågar och anställer, utan utbytbara kuggar i en produktionsanläggning.

Dessa två nivåer i undervisandets hierarki handlar om förutsättningarna för lärande. För att så många som möjligt ska kunna sträva så högt som det går i hierarkin måste grunden som hela bygget vilar på vara stabil, och bra information samt tydliga instruktioner är en viktig del av den där grunden. Och det gäller även i utbildningssystemet som helhet. En fungerande grundskola är förutsättningen för gymnasiet, där grunden för högre studier läggs. Om det inte sker en rörelse uppåt är det dock inte ett utbildningssystem, utan en tillverkningsenhet som producerar tomhet. Därför fokuserar jag nedan på högre utbildning, men tankarna är tillämpbara även på lägre stadier.

Förklara: Det som skiljer studier på högskolan från grundskolan och gymnasiet är att man på universitetet, förutom att lära sig saker måste bygga upp förståelse för vad kunskap är och hur vetande fungerar. Lärarna på högskolan kan därför inte (bara) tala om vad stunderna ska lära sig och visa att de kan. Undervisningen där handlar i hög grad om att förklara hur saker och ting fungerar samt inte minst förmedla förståelse för hur lite vi vet egentligen. Högskolelärarnas viktigaste uppgift är att förklara för studenterna att ansvaret för lärandet helt och hållet ligger på dem. Lärarna på högskolan gör kvalificerade bedömningar av kunskaperna, men det är studenternas skyldighet att visa lärarna vad de kan. Information och instruktioner går att förhålla sig passivt till, men den som tar del av förklaringar måste ta eget ansvar för sin egen förståelse och det kräver interaktion med läraren. Högre studier är inget man får, det är något man gör. Och en del av den kompetens man skaffar sig som student handlar om att själv kunna förklara för andra vad man faktiskt kan.

Skapa förutsättningar för självständigt lärande: Den här nivån av undervisningens hierarki motsvarar bildning i vetandets hierarki (och förklara motsvarar kunskap). Det är den viktigaste nivån och i grund och botten vad all undervisning handlar om. För att kunna skapa förutsättningar för andras lärande måste man själv kunna saker och hela tiden utveckla sina kunskaper, även på andra områden än dem man undervisar. Undervisning handlar således om att aldrig slå sig till ro, om att hela tiden utvecklas, både som lärare och lärande subjekt. Högre utbildning handlar INTE om att överföra fakta så snabbt och effektivt som möjligt, från aktiva lärare till passiva studenter, utan om att röra sig i kunskapens föränderliga landskap TILLSAMMANS med dem som kommer till högskolan för att bedriva självständiga studier. Undervisning på den här nivån handlar alltså i lika hög grad om att hjälpa studenterna förstå att ansvaret för lärandet ligger hos dem, inte hos lärarna, som att själv utveckla ny kunskap. Och om att bedöma resultatet av studenternas arbete, vilket är något helt annat än att producera betyg och examina.

Främja ett kritiskt och analytiskt tänkande: Eftersom studier på högskolan lägger grunden för det lärande och den kunskapsutveckling som kommer sedan, ute i samhället och under resten av livet, är det helt avgörande att man som student utvecklar förmågan, dels att förhålla sig kritisk till den kunskap som dyker upp när man behöver och söker efter den, dels att man kan analysera olika typer av underlag för att på det sättet utveckla ny kunskap på egen hand. Ytterst handlar all undervisning om att främja dessa egenskaper, men det kan bara fungera om lärarna på de olika nivåerna i hela utbildningssystemet förstår att det är detta som undervisning handlar om. Både kunskap, lärande och undervisning är en strävan uppåt, och det är vägen som är målet.

NPM är ett tankesätt som hotar den där uppåtsträvande rörelsen, inte minst eftersom det sättet att se på och organisera skolor och universitet banar väg för AI som skapats för att så snabbt och effektivt som möjligt kunna plocka fram fakta och producera texter. AI är alltså en logisk följd av den syn på kunskap som pressar kunskapen och lärandet neråt i vetandets och undervisningens hierarki. Problemet med AI är att användandet av tekniken oundvikligen leder till att tankeförmågan utarmas. Och om tänkandet delegeras till maskiner behövs ingen skola, och snart inga människor heller.

Den underskattade relationen mellan tid och lärande

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 17 May 2026 05:33:45 +0000

Jag skrev för ett tag sedan en bloggpost som fick titeln: Tidens tand som recensent, men jag känner mig inte riktigt färdig med ämnet. Tid är liksom kultur en öppen fråga utan givet svar, och den typen av frågor dras jag till. Därför blir det en post till på temat tid, om tidens betydelse för kvaliteten i kunskapsutvecklingen och lärandet. Alla känner till uttrycket: Tid är pengar. Det är managementspråk som används för att förföra. Tid kostar inget. Ett mer korrekt sätt att sätta ord på tanken är att tid är en faktor i jakten på profit. Fast då skulle det bli uppenbart att uttrycket används för att motivera nedskärningar och effektiviseringar. När den synen på tid accepteras och blir norm leder det till ökad stress, vilket är lärandets och kunskapsutvecklingens värsta fiende.

Vår syn på och förhållande till tid är på många sätt paradoxalt. Trots att tid är det enda vi har är det den tillgång vi slösar med allra mest. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att tid är det allra mest värdefulla vi människor har. Förståelsen och respekten för dessa saker är tyvärr frustrerande dåligt utvecklad, vilket är djupt olyckligt för med en annan syn på och värdering av den tid som vi människor har till vårt förfogande skulle många av problemen vi brottas med kunna upplösas. Det är till exempel ingen slump att det svenska utbildningssystemet började försämras när skolan öppnades upp för aktieägare som gavs möjligheten att plocka ut vinst från verksamheten.

Tiden som eleverna i det svenska skolsystem som beundrades i hela världen hade till sitt förfogande användes uteslutande till lärande, men när marknadskrafterna tog över kontrollen av skolan förvandlades tiden till något man tjänar pengar på. När skolan marknadiserades började man pressa elever genom systemet, ju fler och ju snabbare, desto bättre; för aktieägarna. Argumentet för att driva skolan som ett företag var att det blir mer effektivt då, och så är det kanske. Men eftersom skattebetalarnas kostnader inte sänks och kvaliteten i allt lärande står i direkt relation till hur mycket tid som lärare och elever ägnar åt att utveckla kunskap, är effektivitet i utbildningssammanhang inte ett mått på kvalitet, tvärtom.

Det faktum att insikten om att tid är den absolut viktigaste faktorn för allt lärande ignoreras i debatten om skolan säger något om kunskapens status i dagens samhälle. Så länge den allmänna uppfattningen är att kunskap och lärande fungerar på samma sätt som tillverkning av bilar längs löpande band, kan och kommer den svenska skolans rykte aldrig att kunna återupprättas. För att ge sken av att man tar problemet med betygsinflation och sjuknade kunskaper på allvar lovar skolföretagens ägare att "se över sina rutiner" och inför nya och mer detaljreglerade system för kvalitetssäkring. Det låter bra och ger föräldrarna som värderar valfrihet högre än kunskap argument för att försvara friskolereformen. Ledarskapet i utbildningssektorn är dock inriktat på målstyrning och resultatredovisning, och betygen är det man konkurrerar med. Att det idag anses både klokt och nödvändigt samt möjligt att utan kvalitetsförlust korta tiden som studenterna ägnar åt högre utbildning, är ett resultat av framgångsrikt lobbyarbete, inte av forskning. Det enda den uppfattningen leder till är att vinsten för ägarna ökar, och tiden som lärarna och eleverna kan ägna åt lärande minskar.

För att kunna förstå något måste man först och främst inse och respektera faktum, att det tar tid att lära sig inse vad kunskap är och vad det innebär att veta något. Och sedan måste man lägga ner den tid som krävs för att lära sig det man vill veta något om. Den kollektiva villfarelsen att det existerar genvägar till kunskap är en viktig förklaring till fördumningen av samhället, vilken inte bara leder till att efterfrågan på politiker som talar mer till känslorna än förnuftet ökar. Bristande förståelse för vad kunskap är och hur lärande fungerar banar även väg för kortsiktiga beslut som riskerar att rasera demokratin och förstöra förutsättningarna för både kunskapsutveckling och liv på den enda plats i hela universum som människor kan leva på.

Den tryckta boken är ett fulländat medium för spridning av tankar mellan människor, som sammanfaller i tid med den mänskliga civilisationens och vetenskapens utveckling. Det är ett långsamt, analogt medium, och just det är dess styrka. Ersätter vi läroböcker med AI och andra digitala lösningar kommer jakten på information och fakta att gå snabbare, men förståelsen för kunskapen unika egenskaper och det lärande som är förutsättningen för att man ska kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut i ett demokratiskt samhälle blir oundvikligen lidande. Det man vinner i tid med AI förlorar man nämligen i kvalitet. Böcker är något man umgås och omger sig med. Och eftertänksam läsning kräver tålamod och förmåga att hålla fokus under längre tid, vilket är akuta bristvaror i dagens samhälle. Det finns helt enkelt inga genvägar till vetande, därför är det faktum att böcker är skrymmande och att det tar tid att läsa inget problem för lärandet, tvärtom är det centrala förutsättningar för kunskapsutvecklingen.

Viktigast för lärandet är dock inte vad man gör, utan vad man INTE gör. Att inte läsa läxor till exempel, vilket en del politiker lockar väljare med, är en till synes trivial sak som får betydelse för kunskapsutvecklingen i vårt land. Den tiden fylls nämligen med något annat, och eftersom vi som lever idag bombarderas med intryck är det lätt att fasta i det eviga flödet av filmer på TicToc eller förlora sig i diskussionstrådarna på X, som drivs av affekt och som föder begär efter mer av samma. Ett tecken i tiden är att försäljningen av (läro)böcker stadigt går neråt, vilket dels indikerar att människor lägger allt mindre tid på läsande av längre och mer komplexa texter, dels innebär att författare håller på att bli ett yrke som handlar allt mindre om skrivande. Idag tar AI över både läsandet och skapandet av de texter som konsumeras i jakten på information och förströelse, vilket är bra för ekonomin, i alla fall på kort sikt, men fullkomligt förödande för lärandet.

Resultatet av det arbete som lärare och forskare utför kan aldrig bli bättre än den tid som finns för att ägna sig åt kärnverksamheten; alltså undervisning och forskning, vilket är arbetsuppgifter som är omöjliga att effektivisera. All tid som INTE läggs på lärande och kunskapsutveckling i utbildningssystemet är således bortkastad, i alla fall om tanken med skolan är att den ska främja lärande och om forskningen är tänkt att leda till ny kunskap. Finns inte tiden att låta läsandet och skrivandet ta den tid det tar går det oundvikligen ut över kvaliteten. Och om den som ska lära känner sig stressad tar det längre tid att förstå och utveckla kunskap som håller hög kvalitet.

Tiden är en konstant i våra liv, som består av ett begränsat antal timmar. Och det finns en rad saker vi måste göra bara för att kunna fortsatta vara vid liv. Sova, till exempel. Vuxenblivande tar den tid det tar, och vid någon punkt tvingas vi inse att åldern tar ut sin rätt. Livet är det som pågår däremellan. Därför spelar det en avgörande roll vad man gör av tiden, alltså vad man fyller tillvaron med.

Forskningsstrategernas gyllene era

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 10 May 2026 06:49:00 +0000

Det har aldrig varit en ambition, men när jag blickar bakåt går det upp för mig att min livsstrategi alltid varit att inte ha någon strategi. Och det sättet att tänka och agera har jag genom åren av studier och egen forskning kommit fram till är klokt. Att vara strategisk handlar nämligen om att sätta upp mål och sedan försöka agera så smart som möjligt för att nå dessa, vilket inte är särskilt intelligent eftersom vi lever i en värld som inte bara förändras snabbt utan dessutom icke-linjärt. Det sättet att tänka leder dessutom till att ens fokus i livet inte bara riktas bort från det som är här och nu, man blir dessutom självcentrerad. Och när allt fler både har tunnelseende och är egoister ökar både den kulturella förändringstakten och konkurrensen, vilket leder till att alla får det svårare att lyckas.

Första gången jag fick frågan: Vad har du för publiceringsstrategi, minns jag inte. Men jag kommer ihåg min reaktion. Vad är det för fråga? Vad spelar det för roll VAR jag som forskare publicerar resultaten av min forskning?! Hur hamnade vi där och hur kunde landets högst utbildade och mest meriterade människor – som ansvarar för kunskapsutvecklingen i vårt land och framtida generationers behov av vetande som håller hög kvalitet – få för sig att den vetenskapliga formen är viktigare än innehållet. För mig som kulturvetare är förändringen intressant att studera, men för mig som forskare är den fullkomligt förödande.

Tvingas man vara strateg är det inte vetenskap man ägnar sig åt. Sökandet efter kunskap handlar inte om att först identifiera luckor i den växande och allt mer vildvuxna djungeln av vetenskapliga publikationer och sedan fylla dessa, vare sig det behövs eller ej. Och om bara den som knäckt publiceringskoden (det vill säga lärt sig skriva på ett sätt som gör att de som granskar texten blir nöjda) räknas som forskare förändras innebörden i det vetenskapliga hantverket. Den som jagar pengar för att kunna producera fler artiklar har sin lojalitet någon annanstans än hos skattebetalarna som investerar i forskningen och den högre utbildningen för kunskapens skull, inte för att hålla igång ett system som allt snabbare och mer effektivt producerar tomhet, samtidigt som ägarna till förlagen som ger ut tidskrifterna skrattar hela vägen till banken.

Jag har länge anat vart Högskolesverige är på väg, men när jag förlorade jobbet blev det uppenbart för mig att forskarkollegiet förlorat makten över definitionen av begreppen kunskap och akademisk kvalitet. Idag är det cheferna, som allt oftare rekryteras från näringslivet, som kontrollerar utvecklingen. Och deras prioriteringar leder till att högskolan inte längre fostrar forskare, utan strateger och karriärister, vilket leder till att avakademiseringen av högskolan accelererar. Det växande antalet chefer reducerar – medvetet eller omedvetet – landets högst utbildade till lydiga redskap för ledningens strävan efter måluppfyllelse. Här under våren, med perspektiv till mitt liv som anställd forskare, har jag kommit till insikt om att det, även om jag hade fått behålla jobbet, bara var en tidsfråga innan jag skulle tvingas välja mellan tryggheten som bor i en fast anställning med hög lön och tillfredsställelsen i att vara fri att fortsätta bedriva den grundforskning om kultur som jag utbildats för.

Det som jag valt att fokusera på och engagera mig för – skapandet av relevant och viktig kunskap samt värnandet av den akademiska kvaliteten – blir i en kulturell miljö där man förväntas tänka strategiskt och tvingas vara resultatorienterad, ett problem, särskilt om man som jag är öppet kritisk till besluten som leder till en allt tydligare avakademisering av högskolan. Paradoxalt nog (för mig som etnolog i alla fall) är det kulturen som vuxit fram i den akademiska världen som får mig att framstå som en motståndare till högskolan och ett hot mot kunskapen. Vetskapen om att det är det fiktiva behovet av fler chefer, allt mer utvecklade och intrikata system för kvalitetssäkring och en snabbt ökande administration som är det verkliga hotet är en klen tröst eftersom det är jag som individ som pekas ut som problemet.

Anledningen till att jag avstod från att skaffa mig en publiceringsstrategi och valde att inte söka några forskningsmedel i konkurrens är att jag insåg att den forskning jag vill bedriva gick att utföra parallellt med undervisningen. Jag trodde naivt nog att det skulle uppskattas, men tvingades den hårda vägen inse att det sättet att tänka och agera istället upplevdes som ett hot mot mina chefers mål och strategier. Där och när lojalitet med makten värderas högre än kunskapskompetens, forskningserfarenhet och omsorg om högskolans akademiska kvaliteter, kommer en sån som jag att betraktas som en anomali, trots att jag inget hellre vill än att göra vad jag kan för att kunskaperna och kompetenserna som jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad ska komma samhället till godo.

Ett viktigt resultat av min forskning är insikten att känslor ofta övertrumfar intellektet (vilket i efterhand används för att förklara varför det var rationellt att agera som man gjorde) och att kulturen har en inneboende tendens att äta strategier till frukost. Men eftersom den typen av vetenskapliga resultat indirekt utmanar strategernas tänkande och chefernas makt spelar det ingen roll hur relevant och värdefull kunskapen kan sägas vara. När känslorna tar över och andra intressen än strävan efter kunskap dikterar villkoren kommer man att skjuta på budbäraren istället för att reflektera över budskapet.

Tanken på att måluppfyllelse är enda sättet att bli lycklig är en villfarelse eftersom lyckan inte ligger i uppfyllda önskningar, utan i tillgång till en mångfald av möjligheter. Och jag har därför bestämt mig för att jag under resten av mitt liv ska fortsätta att vägra tänka och agera som en strateg. Jag kommer så länge jag kan att söka kunskap och förståelse, inte pengar eller publikationer.

Tidens tand, som recensent

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 03 May 2026 06:06:00 +0000

Vi människor har ett begär efter visshet och vill ha det vi önskar oss så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, men det man vill ha är en sak och det man får en helt annan. Vi vet inte alltid vårt bästa och kan suggereras till att tro och känna saker som tidens tand obönhörligen förr eller senare korrigerar. Skapas en hype kring något kommer många att dras till det, men det man tycker om på riktigt är det man återvänder till år efter år. Tidens tand är därför inte bara den bästa recensenten, den mejslar dessutom fram det som är värt att bevara. Tiden fungerar som ett slags kvalitetssystem som dels inte kostar något, dels inte går att manipulera. Det som överlever och fortfarande tilltalar människor år efter år är kvalitet på riktigt. Det som visar sig i topplisteplaceringar och rankingresultat, vilka går att boosta med hjälp av marknadsföring och manipulation, handlar om något annat. Verklig kvalitet är det som fungerar på riktigt och det man faktiskt önskar sig (inte det som går att ge sken av).

Jakten på excellens och fixeringen på den eller det bästa, i kombination med ett allt högre uppdrivet tempo i samhället generellt, får som konsekvens att det växer fram ett fiktivt behov av snabbare och allt mer sofistikerade system för utvärdering av kvalitet och bedömning av kompetens. Och eftersom allt fler får allt svårare, inte bara att stanna upp och tänka efter utan även njuta av det som efterfrågas när man väl har fått det, kommer fokus generellt sett att flyttas, från kvaliteten som sådan (alltså det man vill ha) till resultatet av mätningarna (som är det man får). Kartan blir på det här sättet viktigare än terrängen, och därmed försämras förmågan att uppskatta kvalitet generellt i samhället. Och det tvingar den som vill nå framgång att ägna mer tid och energi åt formen än åt innehållet, vilket får den olyckliga utvecklingen att accelerera. Parallellt med att kvaliteten sjunker i hela samhället försämras förmågan att uppskatta den, vilket driver på degenereringen.

Om det är verklig kvalitet och faktisk excellens vi önskar oss måste vi med andra ord tänka om. Det finns helt enkelt inga genvägar. Den enda kvalitetsfrämjande metod som fungerar på riktigt är tid och tålamod, och det som inte är värt att vänta på borde man fundera på värdet av. Till skillnad från utvärderingsresultat går verklig kvalitet inte att fejka. Kvalitet är som en sufflé, skulle man kunna säga; om det är vad man vill äta måste man vänta och vara där när det händer, annars är det något annat man vill ha, eller i alla fall det man får. Självklart går det att ändra innebörden i ordet och kalla resultatet för sufflé, men det vore självbedrägeri. Så länge maten smakar gott spelar det kanske ingen roll vad man kallar det man äter, men om det är kunskap och akademisk kvalitet man vill ha är jakten på effektivitet och måluppfyllelse, alltså det sättet att tänka kring kvalitet, fullkomligt förödande.

Jag vill likna kunskapskvalitet vid evolutionen som är ett slags kvalitetssystem som likt en termostat reglerar sig själv utan att någon behöver ansvara för systemet. På högskolan där jag tidigare arbetade har man ett system för kvalitet som man är väldigt stolt över, eftersom det är vattentätt och fungerar som en klocka. Problemet är bara att det som systemet genererar är mät- och kontrollerbara resultat, inte kunskap som håller hög akademisk kvalitet. Jag kunde aldrig förlika mig med att fokus i verksamheten riktades mot och allt mer resurser gick till SYSTEMET, och orsaken till det var inte att jag är obstinat utan att konsekvensen av det sättet att organisera arbetet är att kunskapen och dess kvalitet utarmas. Om lärare ska kunna verka som lärare måste de ägna sig åt kunskapsutveckling, vilket tar tid och bara är möjligt om man ostörd kan arbeta fokuserat och målmedvetet med den komplexa uppgift som all undervisning är.

Om man liknar lärande med evolutionen är lärarnas roll att skapa förutsättningarna, och studenterna som kommer till högskolan, för att bedriva självständiga studier på avancerad nivå, är det som kastas ut i och har att överleva i den akademiska miljön. Inser man det förstår man att det inte behövs några SYSTEM för kvalitet, det behövs tillit till professionen, och tid samt möjlighet för både lärare och studenter att prestera på toppen av sin intellektuella förmåga.

Dagens högskola liknar allt mer en potemkinkuliss där rektorer, prefekter, direktörer, kvalitetsansvariga, chefer, administratörer och externa styrelseledamöter solar sig i glansen av universitetens stolta historia. Och eftersom studenterna betraktas som kunder, och uppdraget tolkas som att det handlar om att producera nyckeltal så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, ses lärarna som utbytbara kuggar i det maskineri som förväntas fungera som en klocka – trots att lärande och kunskapsutveckling inte fungerar på det sättet. Och därför är det bara en tidsfråga innan lärarna ersätts med samma algoritmer som allt fler studenter idag använder för att producera de resultat som kvalitetssystemet fokuserar på och utgör garanten för.

Jag vet lika lite som någon annan hur det kommer att gå, men en sak vet jag, och det är att tidens tand kommer att visa oss hur klokt det är att tänka och agera som vi gör för att få den kunskap och kvalitet vi behöver för att kunna skapa förutsättningar för vår egen och livets på jorden överlevnad.

Drömmen att "slippa" tänka blir vår död, på ett eller annat sätt

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 26 Apr 2026 06:46:00 +0000

En av samtidens mest avgörande frågor rör AI. Utgör tekniken ett allvarligt hot eller är det en fantastisk möjlighet? Mycket talar för att frågan är felställd. Om AI är en möjlighet eller kan bli ett hot beror nämligen på en lång rad, delvis okända faktorer. Konsekvenserna av det ena eller andra utfallet är dessutom inte symmetriska: skulle AI visa sig vara en möjlighet fortsätter allt som vanligt, men om den digitala tekniken faktiskt utgör ett hot betyder det att allt skulle förändras till oigenkännlighet. Ingen är betjänt av alarmism, men eftersom det finns evidensbaserade skäl till oro och det är så pass mycket som står på spel är det inte orimligt att lägga bevisbördan hos de som påstår att AI-utvecklingen inte är förknippad med några som helst hot. Den slutsatsen landar i alla fall jag i efter att ha läst boken: If Anyone Builds It, Everyone Dies. The Case Against Superintelligent AI.

Författarna är ledare för Machine Intelligence Reserch Insitute, och har i över 20 år arbetat med olika aspekter av AI. MIRI var tidiga med att förutspå att AI, förutsatt att teknikutvecklingen fortsätter på den inslagna vägen, någon gång i framtiden kommer att nå den potential som i boken benämns superintelligens. Utgångspunkten för Eliezer Yudkowsky och Nate Soares är att ingen vet när den artificiella intelligens som idag utvecklas i en svindlande hastighet kan sägas ha uppnått den kapaciteten. De argumenterar dock, med utgångspunkt i sin långa erfarenhet av forskning om AI, för att det finns otvetydiga belägg för att om AI skulle utveckla superintelligens innebär det slutet för mänskligheten.

Boken är inte en kritik mot AI, kritiken riktas istället mot en del av drivkrafterna bakom utvecklingen. Yudkowsky och Soares hävdar heller inte att det är kört, och förutspår ingen apokalyps. Men om teknikutvecklingen fortsätter att drivas på med hjälp av de argument som idag är vanliga – som ofta går ut på att om vi inte gör det kommer någon annan att göra det – menar författarna att risken är överhängande att mänskligheten kommer att ångra sig först när det är försent.

Yudkowsky och Soares är tydliga med att förutsägelser är svåra att göra, men pekar samtidigt på att det finns gott om otvetydiga fakta rörande framtiden. Köper man en lott, till exempel, är sannolikheten att man inte vinner storvinsten mycket nära 100 procent. Och släpper man en isbit i en kastrull med kokande vatten är det visserligen svårt att förutsäga exakt hur de olika molekylerna kommer att röra sig, men det är helt säkert att isbiten kommer att smälta. Det handlar inte om att konstruera detaljerade berättelser om precis vad som kommer att hända, utan om att identifiera och peka på förutsättningarna för olika scenarios. Utvecklingen av flyget till exempel, visste man var fysiskt möjligt långt innan någon började konstruera flygplan, därför var det i efterhand enkelt att se att och hur det bara var en tidsfråga innan någon skulle lyckas.

Förutsägelsen som diskuteras i boken bygger på befintlig forskning om den typen av superintelligens som utvecklingen av AI siktar mot och vilka risker detta är förknippat med. Att AI-företag kommer att fortsätta utmana gränserna för vad som är möjligt är närmast ett slags naturlag, och det utgör en viktig del av risken. Ingen vet den exakta sannolikheten för att allt slutar i katastrof, men författarna till boken har i alla fall övertygat mig om att det finns en risk för det, och även om den är liten är den värd att ta på allvar med tanke på att konsekvenserna kan visa sig vara irreversibla.

Jag betraktar boken framförallt som en uppmaning till eftertänksamhet och håller med författarna om att det bör satsas mer resurser på att undersöka riskerna med en superintelligent AI redan nu, innan det (kanske) visar sig vara försent. Redan 2003 identifierade Yudkowsky genom egen forskning farorna som pekas på i boken, men eftersom negativa resultat är svårare att få gehör för än positiva nyheter har det visat sig vara svårt att nå ut med den här typen av farhågor, vilket fått som konsekvens att varken grunderna för hoten eller möjligheterna diskuterats.

En av de största behållningarna med läsningen är att Yudkowsky och Soares visar prov på god pedagogisk förmåga när de förklarar hur tekniken fungerar. En sak rörande AI som jag tror att många inte förstår är att utvecklingen inte bygger på design, utan på ett slags evolution, vilket skiljer generativ AI från andra mjukvaror. AI är ”grown, not crafted”, skriver författarna. Och detta gör att skaparna av tekniken bara kan förstå processen som leder fram till AI, men inte vad som pågår inne i det artificiella medvetande som växer fram. Det ingenjörerna bidrar med är algoritmerna som kontrollerar och rättar eller ger feed-back på de svar som genereras. Träningen av AI bygger på kontinuerliga utvärderingar av de olika sätt som AIn använder för att lösa problemen, vilket dels gör intelligensen mer intelligent, dels mer autonom.

Att utrusta AI med en egen intention eller vilja har visat sig vara en effektiv strategi för att göra tekniken mer intelligent. Men eftersom förmågan är artificiell liknar sättet den ”tänker” på inte mänsklig intelligens, vilket gör att resultatet av dess intentioner inte kan garanteras ligga i mänsklighetens intresse. Viljan som AIn behöver för att fungera, i kombination med förmågan att agera autonomt, tvingar ingenjörerna att säkerställa att den artificiella intelligensen vill samma saker som sina ägare. Och detta har visat sig vara oerhört svårt. Anledningen till det är just att tekniken inte är designad utan har vuxit fram i en iterativ, evolutionär process som per definition är öppen och oförutsägbar. När datorerna blir större, snabbare och får bättre prestanda växer problemen med att övervaka processerna och då blir det ännu svårare att garantera att AIn inte går sin egen outgrundliga väg.

Eftersom AI med tiden visat allt fler tecken på att självsvåldigt ta beslut som går på tvärs mot ingenjörernas avsikter – och till och med har förmåga att ljuga för att dölja sina verkliga intentioner – menar författarna att utvecklingen av tekniken behöver stoppas eller i alla fall regleras för att försöka förhindra att den artificiella intelligensen når den punkt som bokens titel anspelar på. Det är enkelt att föreställa sig att och hur det inte ligger i en superintelligens intresse att jorden befolkas av människor som kontrollerar alla tillgängliga resurser. Det är bara att titta på vilka hänsyn som människan tar till jordens ekosystem i sin jakt på lycka och tillfredställelse för egen del.

Många tänker sig att scenariot är att maskinerna förgör mänskligheten genom att ta död på oss, men det är troligare att det går för oss som för hästarna när de ersattes med mekaniska transportmedel och därigenom förvandlades till husdjur hållna för nöjes skull, vilket minskade antalet drastiskt. En framtida superintelligens kommer troligen att vilja ha tillgång till så mycket materia och energi som möjligt för att tillfredsställa sina egna syften, och det är denna vilja i kombination med autonomin och svårigheten att garantera artificiella intelligensers välvilja som utgör hotet.

Ett annat argument för oron är det faktum att datorsäkerhet har visat sig vara ett notoriskt problem som ingen kommit i närheten av att lösa. Säkerhetssystemen som används idag bygger på att göra det svårare att knäcka dem, vilket innebär att systemen som skulle kunna förhindra att en AI som utvecklat superintelligens tar över går att hacka. Särskilt av en superintelligent AI som både kan arbeta snabbare och har kapacitet att attackera systemen på mer okonventionella sätt än en mänsklig ingenjör kan föreställa sig. Slutsatsen som författarna drar är att AI-entusiasterna inte respekterar problemen och riskerna tillräckligt mycket för att det ska kunna gå att känna sig säker.

Med utgångspunkt i existerande kunskaper och autentiska exempel på hot argumenterar författarna för, att om en superintelligent AI skulle utvecklas finns inget som vi människor kan göra för att försvara våra egna intressen. Även om de olika scenarios som skissas på i boken är utförligt beskrivna och trots att alla slutar med att mänskan förlorar, är boken inte en undergångsskildring. Som läsare lämnas man i alla fall inte med slutsatsen att allt är kört. Det handlar dock enligt författarna om att navigera klokt i gapet mellan före och efter. Till skillnad från när människan konstruerade atombomben finns det nämligen inget efter, ingen tid eller möjlighet för någon eftertänksamhetens kranka blekhet. I samma stund som AI utvecklar förmågan till superintelligens verkar en hel del i alla fall tala för att mänskligheten har försatt sin chans.

En av Yudkowsky och Soares viktigaste poänger är att AI-forskningen inte på långa vägar är en lika mogen forskningsdisciplin som mer klassisk vetenskap. Utvecklingen går dessutom ofattbart snabbt, och utsikterna om framtida ekonomiska vinster är därtill enorma. Det är en mix som borde få alla kloka människor att i alla fall stanna upp och tänka efter. Men istället gör allt fler vad de kan för att hänga med i utvecklingen, vilket resulterar i att förändringshastigheten ökar ytterligare.

Nobelpristagaren Geoffrey Hinton, som kallats den artificiella intelligensens gudfader, uppskattar risken för att AI kan komma att utveckla superintelligens till åtminstone 10 procent, men han har också sagt att han egentligen tror att risken är mycket större än så men att han hänvisar till den lägre siffran för att undvika att avfärdas som alarmist. Det är i sig en risk, för om de som har kunskap om och förståelse för tekniken inte vågar förmedla sina insikter till politiker och allmänhet, kan det mycket väl vara försent att göra något den dagen när det eventuellt visar sig att det ligger något i de farhågor som diskuteras i boken. Detta att forskare och andra som sitter inne med de bästa kunskaperna ser sig tvingade att tona ner riskerna för att kunna bli tagna på allvar säger något om vilka känslor som investerats i tekniken, vilket utgör ett slags indirekt risk. Och det faktum att alla världens investerare håller andan inför varje ny rapport från Nvidia gör inte risken mindre.

Yudkowsky och Soares påpekar att alla inte måste vara överens om alla detaljer för att kunna göra något konstruktivt. Om det vore så att bara människor som är ense om allt kan och får agera tillsammans skulle det innebära att mänsklighetens förmåga att göra vad som står i dess makt för att skydda allas gemensamma intressen hämmas. Det enda man behöver vara överens om, menar författarna, är dels att om AI utvecklar superintelligens finns det gott om tecken på att vår framtid är hotat, dels om att förutsättningen för fortsatt debatt rörande alla andra saker är att AI förhindras att göra just det.

Med hänvisning C. S. Lewis, som under kalla kriget skrev om sin upplevelse av att leva under hotet om kärnvapenkrig, pekar Yudkowsky och Soares på att rädsla och underlåtenhet att göra vad man kan, både som individ och samhälle, inte är vägen fram. Vi är alla dömda att fortsätta leva våra liv, oavsett hur världsläget ser ut. Att peka på behovet av fler och bättre undersökningar om vilka potentiella risker vi utsätter oss för genom att bara fortsätta som förut är motsatsen till att vara alarmist. Kört är det nämligen bara om och när vi ger upp och kapitulerar. Så länge det finns liv finns det het enkelt hopp.

Boken går att läsa på olika sätt, men jag som etnolog läser den både som en intressant genomgång av kunskapsläget rörande AI och som en uppmaning till alla att skaffa sig kunskaper om kultur och det unikt mänskliga och utveckla sin kritiska förmåga. Än så länge är vi människor mer intelligenta och kan använda AI som ett slags slav, vilket är en inställning som en del har. Men om vi inte värdesätter våra egna kognitiva kompetenser mer blir det svårt att hindra till och med algoritmer som ännu inte utvecklat superintelligens från att ta över; inte på grund av teknikens överlägsenhet utan för att människor ger upp och lämnar walk-over.

If Anyone Builds It, Everyone Dies. The Case Against Superintelligent AI

Eliezer Yudkowsky & Nate Soares

Skolans viktigaste uppgift: att bekämpa dumheten

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 19 Apr 2026 06:40:00 +0000

Vi är på tok för fixerade vid mätbara resultat och ägnar alldeles för mycket tid åt att konkurrera med varandra om vem som är bäst. Även om det där sättet att tänka och agera i grund och botten är mänskligt, och trots att det säker varit en fördel rent evolutionärt, menar jag att vi är i skriande behov av att lära oss skilja det som gynnar det mänskliga genomets överlevnad från det som är bra för oss som lever här och nu. Och produktionslogiken – den generella jakten på effektivisering och personliga konkurrensfördelar, som vuxit fram i vårt moderna samhälle – är definitivt inte bra för livet på jorden. Jakten på excellens och efterfrågan på den eller det bästa i alla sammanhang riktar fokus från den större bilden och gör det svårt att se vart vi är på väg, vilket leder till att konsekvenserna av våra handlingar och vårt sätt att tänka fördunklas.

En vanlig reaktion på det jag påstår här inledningsvis, eller när jag kritiserar sättet som forskningen och den högre utbildningen organiseras på, är: "Det var inte bättre förr, och hur skulle vi göra och tänka annars?!" Just den reaktionen ser jag både som grundproblemet och som ett slags definition av dumhet. Tror man att vi människor saknar makt över sammanhangen vi lever och verkar i, alltså att vi okritiskt måste acceptera och anpassa oss efter det som sker, är man del av problemet, inte lösningen. Majoriteten, brukar man säga, tror att de själva är bättre än de flesta, vilket faller på sin egen orimlighet. Även om det är svårt att acceptera tanken på att man kanske inte är smartare än andra menar jag att vi alla har en skyldighet att ägna mycket mer tid och energi än vad som är fallet idag åt att lära oss förstå och bekämpa dumheten som sprider sig snabbt i vårt samhälle idag.

Skolans uppgift är inte att producera betyg utan att lägga grunden för samhällsmedborgarnas livslånga lärande och bygga upp förståelse för kunskapens karaktär och betydelse för demokratin. En konsekvens av det jag skriver om inledningsvis är att dagens utbildningssystem problematiskt nog lägger allt mindre tid och fokus på dessa saker. Lärarnas uppdrag har successivt förskjutits, från att fokusera på kunskap och lärande till att idag handla om kostnadseffektiv produktion av mätbara resultat, vilket gör att elever som inte anser att de får de betyg de förtjänar obegripligt nog anser det vara betygsättande lärares fel. Och eftersom skolorna dels konkurrerar om eleverna med hjälp av betyg, dels praktiserar individuell lönesättning, är det som att be om betygsinflation och en generell förflackning av kunskapen i hela samhället, vilket eldar på fördumningen.

Elever som går i en sådan skola lär sig inte vad kunskap är och utvecklar inte förståelse för vad det innebär, dels att lära sig något, dels att visa andra vad man faktiskt kan. I förlängningen får därför högskolorna allt svårare att skapa förutsättningar för högre utbildning. Och det problemet blir inte mindre av att lärosätenas ekonomi kopplats samman med produktionen av betyg och examina. Dumheten som det borde vara skolans uppgift att försöka bekämpa håller med andra ord på att institutionaliseras. Problematiskt nog "löses" alla dessa problem med tydligare krav på och mer kontroll, av lärarna.

Produktions-, konkurrens- och effektiviseringsfixerigen har i kombination med jakten på excellens blivit det nya normala. Därmed kommer all kritik mot systemet som sådant att uppfattas som ett hot mot individerna som har makt i och identifierar sig med det. Och eftersom människor som känner sig tvingade att bevaka sin position i hierarkin får svårt att förhålla sig objektivt till kritik som riktas mot systemet, finns en uppenbar risk att dumheten generellt sett växer och sprider sig i samhället som helhet. Om skolan ska kunna bekämpa det problemet, som kan sägas vara alla andra problems moder, är det inte fler riktade krav, bättre chefer och mer utvecklade system för kvalitet som behövs, utan en helt annan syn på vad som är skolans uppdrag.

Så länge vi inte gör upp med tanken på att det viktigaste är att eleverna och deras föräldrar får välja skola kommer dumheten att växa i vårt land, och då är det bara en tidsfråga innan demokratin dör. Och när det är ett faktum behövs ingen skola längre. Är man inte intresserad av att lära sig saker kan ingen skola i världen ändra på det, och är man intresserad av och motiverad att utveckla kunskap spelar det ingen roll vilken skola man går på. Elevernas och studenternas personliga ansvar för sitt eget lärande och kunskapen de väljer att lita på och omsätta i handling, menar jag att vi måste betona på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag. Kunskapskvaliteten står och faller med tiden och engagemanget som individerna lägger ner, den påverkas bara marginellt av lärare.

Jag är övertygad om att prefekten och rektorn som valde att offra mig för att få sin budget i balans gjorde det av övertygelse om att det var bra för högskolan, men eftersom forskning och högre utbildning inte handlar om att försvara enskilda lärosätens ekonomi, utan att att värna förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling generellt, banar chefernas tänkande och agerande väg för den dumhet jag vigt mitt liv åt att bekämpa.

Om mindre än hundra dagar är jag fri från både inkompetenta chefer och den livegenskap som politikerna tvingar arbetsförmedlingen och a-kassan att se till att alla arbetslösa hålls i. Tiden fram till dess ägnar jag åt att slipa på mina argument, utveckla mina kunskaper och driva opinion för ett utbildningssystem vars uppdrag är att bekämpa dumheten som sprider sig och hotar att förgöra den enda plats i hela universum som vi människor kan leva på.

Skattebetalarnas investering i (mig och min) utbildning

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 12 Apr 2026 07:37:00 +0000

När jag började studera på högskolan på 1990-talet och ansökte om studiemedel såg jag lånet både som en förutsättning och en investering för framtiden. Och när jag tänker tillbaka på mina sex år på Göteborgs universitet, där jag läste så många kurser som möjligt inom hum/sam, med etnologi som huvudämne, är det med glädje och tacksamhet. Även om jag inte hade blivit antagen som doktorand vid Umeå universitet (och därmed fick lön för att fortsätta göra det jag älskade, alltså studera och utveckla kunskap) hade jag vaken ångrat studieskulden eller åren som student. Inte ens om det blivit som jag trodde, att jag skulle få betala ett slags akademikerskatt om 4 procent av min inkomst tills jag gick i pension, hade jag grämt mig över att jag tog det där lånet. Jag utbildade mig nämligen inte till något speciellt, det var möjligheten att få studera som lockade, och den lockelsen har inte blivit mindre med åren, tvärtom. En viktig anledning till att jag inte saknar anställningen som lektor på Högskolan Väst är att arbetsgivaren varken satte värde på min önskan att lära och utvecklas, eller uppskattade min erfarenhet, mina kompetenser och mitt engagemang för akademisk frihet och kunskapskvalitet.

Länge trodde jag att det skulle vara omöjligt att betala tillbaka lånet innan jag gick i pension, men för några år sedan gjorde jag faktiskt min sista inbetalning. Och det är jag enormt glad för idag, det innebär nämligen 2000 kronor mindre i fasta utgifter. Även om jag har betalat tillbaka min skuld till staten känner jag stor tacksamhet gentemot skattebetalarna som finansierade både mina doktorandstudier och meriteringen till docent.

Ett sätt att se på arbetslösheten är att jag nu går på bidrag igen. Skillnaden mellan studiebidraget som jag fick på 1990-talet och den a-kassa jag får nu är dock enorm. Som student ägde jag min tid och var betrodd att göra det jag ansåg var bäst för mig och min framtid, trots att jag då saknade utbildning. Även om jag idag är docent och har närmare 30 års erfarenhet av kunskapsarbete betraktar a-kassan och arbetsförmedlingen mig med en misstänksamhet som påverkar mig negativt på en rad olika sätt, inte minst i sökandet efter en ny anställning. Att inte få utnyttja mina kunskaper och min kreativitet tär på mig.

Under månaderna som gått sedan jag gick ut i arbetslöshet har jag ofta tänkt på att arbetet med att söka jobb är som att vara soldat i ett krig. 90 procent av tiden består nämligen av väntan – i mitt fall, som snart 61-åring, på meddelanden i stil med: "Tack för din ansökan, men denna gång har vi valt att gå vidare med andra sökande". Även om jag skulle söka ett jobb om dagen (vilket av uppenbara skäl skulle vara helt orimligt att tvinga arbetslösa till, dels av rent psykologiska skäl, dels av administrativa skäl. Att få så många avslag är knäckande för den sökande, och att hitta lämpliga kandidater när varje utlysning översvämmas av sökande blir kostsamt och ineffektivt för den som lyser ut tjänsten) återstår det en massa timmar av dagarna som ska fyllas med innehåll. Den tiden skulle jag önska att jag kunde ägna mig åt förkovran och kunskapsutveckling eftersom det är vad jag gjort i hela mitt vuxna liv, men det hindrar nuvarande regler mig från att göra. Jag ska följa order och kontrolleras just nu hårdare än när jag var anställd som lektor, trots att jag på skattebetalarnas bekostnad gått igenom den längsta och dyraste utbildningen som finns. Alla arbetslösa behandlas på samma sätt och ingen hänsyn tas till att forskarutbildade dels lärt sig hantera frihet under ansvar, dels skaffat sig kompetens att utveckla den kunskap som alla moderna och demokratiska samhällen är beroende av.

Som docent betraktas jag som överkvalificerad för de flesta jobb utanför akademin (som jag inte anses för gammal för), och eftersom jag i min karriär fokuserat mer på innehåll och kunskapskvalitet än pengar och produktion av vetenskapliga artiklar, anses jag inte, trots 30 års erfarenhet av undervisning och kunskapsutveckling, tillräckligt meriterad för lektoraten jag söker. Det spelar alltså ingen roll vad jag gör och hur mycket jag vill göra rätt för mig. Så länge jag går på a-kassa är jag dömd till passivitet. Utan att det kostar staten ett öre mer skulle jag kunna göra mycket mer nytta än vad som är möjligt i den situation jag befinner mig nu. Det är nämligen fortfarande staten som försörjer mig på samma sätt som innan jag blev uppsagd från min statliga arbetsgivare. Skillnaden mellan då och nu är att jag inte får ägna mig åt det jag utbildats till. Till saken här även att om jag mot förmodan skulle få en ny anställning som lektor skulle skattebetalarna fortfarande betala lönen.

Eftersom det jag utsätts för ger mig underlag till analyser av den kultur som min forskning handlat om är jag kluven inför det som händer, samtidigt som det är påfrestade rent mentalt lär jag mig enormt mycket om samtiden och det samhälle som vi alla lever i. Eftersom jag inte tjänar några pengar på bloggandet och det inte hindrar mig från att söka anställningar kan jag fortsätta skriva och publicera texter här, vilket är en välsignelse för hade det tagits från mig hade jag gått under och då hade samhällets kostnader för mig ökat.

Jag alltid sett bloggandet som ett sätt att förmedla kunskap till det samhälle som försörjt mig i alla år. Jag hade dock kunnat och vill också göra så mycket mer. Inte minst för att försvara den akademiska friheten som är förutsättningen för den kunskap som demokratin är beroende av. Konsekvensen av nuvarande regler för arbetslöshetsersättning innebär alltså att statens kostnader för mig inte sänks, och att skattebetalarna får mindre valuta för sin investering i mig och min utbildning. Hur klok och genomtänkt är en sådan politik egentligen?

En av anledningarna till att jag blev arbetslös är högskolornas försämrade ekonomi, som i alla fall på Högskolan Väst beror på en kombination av ledningens dåliga beslut och politiskt framtvingade nedskärningar. I ett samhälle där man verkligen satte värde på kunskapen hade man gjort tvärtom i tider av kris, nämligen satsat på fler lektorer och mer pengar till forskning och högre utbildning. Som det är nu tvingas även lektorerna som har en anställning (förutsatt givetvis att de bryr sig om hoten som kunskapen utsätts för idag) bedriva lobbyarbete för att försvara kunskapen, vilket inte bara tar tid och fokus från forskningen och undervisningen, det uppfattas dessutom som subversiv verksamhet. Alla som kritiserar Tidöregeringen betraktas som vänsteraktivister.

Risken med allt jag skrivit om här är att kunskapen förflackas och att efterfrågan på populistiska politiker som regerar mer med utgångspunkt i hur det känns än vad vi vet, ökar. Och detta är djupt oroande för det banar väg för nya nedskärningar i skola och utbildning. Jag skriver med andra ord inte detta av egenintresse, för jag personligen klarar mig tack och lov.

Långsamma medier vs effektivisering

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 05 Apr 2026 06:20:00 +0000

Det finns inget positivt med att tvingas ut i arbetslöshet, men det är lärorikt. Det är åtminstone mitt sätt att hantera situationen jag hamnat i. Jag försöker fylla tiden med så mycket betydelsefulla saker jag kan. Och jag vet inget mer meningsfullt än att läsa, skriva och utveckla kunskap. Även om Arbetsförmedlingen och A-kassan får mig att känna mig som en livegen finns det trots allt gott om tid över att ägna åt det jag alltid tyckt var viktigast. Jag slipper dessutom hålla på med meningslös administration och behöver inte sitta på möten där ingen är mentalt närvarande och tvingas heller inte lyssna på information som lika gärna hade kunnat fås på mailen. Det går att se glaset som halvfullt, märker jag allt mer. Och det blev lättare när jag insåg att tiden i arbetslöshet är begränsad och att friheten väntar på andra sidan.

När jag tänker tillbaka på arbetslivet är det med sorg, för jag inser att det enda jag saknar är den ekonomiska trygghet som arbetet som lektor innebar. Friheten som jag har vunnit kompenserar mer än väl för det jag förlorade. Nu kan jag göra det jag utbildade mig för, vilket var länge sedan jag kunde. I sin iver att effektivisera arbetet tvingade nämligen mina chefer mig att göra fler och fler saker som inte hade med kunskapsutveckling att göra, vilket fick som konsekvens att tiden som fanns att ägna sig åt kärnverksamheten krympte år för år. Det där stressade mig, och det gick ut över hälsan eftersom jag vägrade att låta de försämrade förutsättningarna att göra ett bra jobb gå ut över kvaliteten i undervisningen och forskningen. Nu äger jag min tid och det jag fokuserar på just nu är att hitta mitt naturliga tempo, den optimala lunk som alla människor har.

Jag slås av att det känns som jag befinner mig i stormens öga. När jag stannar upp och lyfter blicken ser jag hur många runtomkring mig som stressar och som har svårt att vara närvarande. Och det får mig att inse hur mycket vi går miste om i samtiden. För att kunna ta kloka beslut rörande framtiden, både för egen del och för samhället och mänskligheten, krävs tid att tänka, och tänkande måste få ta sin tid, annars går det ut över kvaliteten. Att ständigt jaga deadlines, springa mellan möten och aldrig kunna vara riktigt närvarande förändrar ens prioriteringar i livet, ofta obemärkt. En av de första sakerna som allt fler idag väljer bort är läsning av lite längre och mer krävande texter.

Istället för att sitta försjunken i en bok lyssnar en del på inlästa böcker samtidigt som de gör annat, vilket kanske känns som en bra kompromiss, som ett sätt att hålla fast vid en älskad vana trots att tiden inte räcker till. I själva verket leder det sättet att tänka och agera till att den tryckta boken tvingas bort från det allmänna medvetandet. Blir det så talar mycket för att det inte finns någon väg tillbaka. Det finns de som pekar på att LP-skivan lever kvar och att försäljningen till och med ökar, men det mediet bygger fortfarande på lyssnande så det finns inga riktiga paralleller eller lärdomar att dra. Redan skillnaden mellan tryckta böcker och texter publicerade på nätet är stor, och att lyssna på böcker är något väsensskilt. Att läsa är en intellektuell förmåga som hänger ihop med tänkandet, så när allt fler slutar avkoda text med ögonen och slutar umgås med tryckta böcker innebär det ett avgörande skifte, förenat med potentiellt stora risker.

Förutsättningen för all kunskapsutveckling är kritisk medvetenhet och eftertänksamhet, liksom förståelse för betydelsen av att vända och vrida på argumenten. Helt avgörande är också att man ändrar uppfattning i mötet med bättre argument, vilket försvåras när allt går snabbare och snabbare. Kloka beslut kan bara tas med stöd i vetande som bygger på forskning, men förstår och respekterar man inte vetenskapen blir det svårt att förstå vad det innebär. Kunskap är något annat än fakta, den går inte att googla sig fram till. Verkligt viktigt vetande tar helt enkelt tid och kan bara utvecklas mellan människor som läser, ju mer och ju längre och komplexa texter, desto bättre. Kulturens förändringshastighet har i och för sig ökat genom hela mänsklighetens historia, men nu går vi in i en helt ny era. När våra liv blir allt mer uppkopplade och vi kommunicerar med varandra mer och mer på nätet via olika (mer eller mindre) sociala medier, tenderar känslorna att över. Och eftersom enskilda individers tankar rör sig snabbare än det kollektiva tänkandet, och intellektet kräver tid för att komma till sin rätt, får kunskapen allt svårare att få genomslag i det allmänna medvetandet.

På samma sätt som tänkande och eftertänksam läsning tar tid finns det inga genvägar till den typen av kunskap som både är lämpat för och skulle kunna rädda, den tryckta boken. Det är ett slags kulturens motsvarighet till naturlagarna. Man kan tro och önska sig att det vore annorlunda och det finns massor av människor att lyssna på som hävdar motsatsen, men faktum kvarstår, det är inte känslan som räknas. Vad man tror och hur det känns är något helt annat än det som är möjligt att veta och hur det faktiskt är. Slutar vi läsa tryckta böcker och överger analoga medier för mellanmänsklig kommunikation förlorar vi kontakten med tänkandet och förvandlas till maskiner som drivs av känslor.

Demokratin kan inte fungera i en värld där tänkandet tagits över av algoritmer, och vetenskapen har inget att bidra med i ett samhälle där graden av makt och inflytande bestäms av hur många följare man har, hur mycket trafik som ens digitala plattform genererar och hur stor uppmärksamhet ens inlägg på sociala nätverk får.

Jakten på effektivitet är lika en lika fåfäng strävan som sökandet efter krukan med guld vid regnbågens slut. Det är som att jaga sin skugga. Det är illa nog att enskilda individer okritiskt anammar det sättet att tänka och agera, men när den livssilen blir norm kommer samhällsutvecklingen allt mer att styras av marknadskrafterna och risken är överhängande att kritik mot politiska beslut kommer att uppfattas som subversiva hot mot rådande ordning, trots att kritiken riktas mot och handlar om konsekvenserna av att makt har blivit något man kan köpa och försvara med hjälp av rikedom. Eftersom kunskapen oftast inte bekräftar känslorna kommer vetenskapen i ett sådant samhälle förr eller senare att uppfattas som ett hot. Och då kommer forskare, lärare, författare och alla andra som använder sin intellektuella förmåga och ägnar sin tid åt att tänka efter och med stöd i kunskap ifrågasätta felaktiga uppfattningar och beslut, att uppfattas som fiender mot rådande ordning.

Eftersom man bara kan bli av med sitt jobb en gång, och jag dessutom kan tacka min lyckliga stjärna för att jag, oavsett vad som händer, klarar mig ekonomiskt fram till pensionen, kommer jag att ägna resten av mitt liv åt att försvara den eftertänksamma läsningen av tryckta böcker.

Allt tal om frihet handlar inte om frihet

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 29 Mar 2026 06:58:00 +0000

De senaste dagarna har bjudit på en hisnande mental berg-och-dalbane-resa. Veckan inleddes med känslan av att golvet drogs undan från mina fötter, sen pendlade jag några dagar mellan hopp och förtvivlan. Men jag kan nu vila i känslan av att ha bottnat och jag ser ljuset i tunneln och tror på framtiden igen. Jag förklarar hur och varför längre ner i den här texten som handlar om lite olika saker. Det finns så mycket jag vill säga. Frihet är dock den röda tråden.

Jag börjar i politiken som jag på senare år upplever som ett allt mer påträngande och uppfordrande inslag i vardagen. Våra folkvalda bevakar sina marknadsandelar genom att alltid vara på offensiven. Jag är redan trött på valrörelsen och dess fraser som upprepas in absurdum. Ett slagord som dykt upp på senare tid är den farliga vänstersväng som Tidölaget varnar för, om de inte får mandat att styra landet med järnhand i fyra år till. Paradoxalt nog söker till och med Liberalerna mandat för att förhindra friheten för invandrare, fattiga, sjuka och arbetslösa. Genom att varna för: EN FARLIG VÄNSTERSVÄNG antar jag att man vill mana fram bilden ett slags Sovjetkommunism som inget parti med potential att vinna valet försvarar och som därför helt saknar förankring i verkligheten.

För att ge perspektiv på vänsterns påstådda hot mot friheten vill jag påminna om en av Björn Afzelius texter, som ingen (i alla fall ingen som minns honom) skulle säga stod till höger i politiken. Låt oss titta på vad han skrev om frihet:

Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna
Som fåglarna, som blommorna på marken

Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon
Mina skuldror, mina händer och mitt hjärta

Friheten är ditt vackra namn
Vänskapen är din stolta moder
Rättvisan är din broder, freden är din syster
Kampen är din fader, framtiden ditt ansvar

Om detta är beskrivningen av en farlig vänstersväng, vem vid sina sinnes fulla bruk skulle då vilja hålla till höger? USA var en gång The Land of the Free. Idag? Not so much. Viljan att kontrollera narrativet så att man kan säga en sak och göra en annan samtidigt som man skyller alla problematiska konsekvenser av besluten man tar på någon annan, är idag en tydlig trend, inte bara i politiken.

Problematiskt nog vill varken aktieägare eller konsumenter veta hur det ser ut och fungerar egentligen. Och eftersom både väljare och kunder idag ser sig som lojala anhängare – till partierna de röstar på och företagen som producerar sakerna de omger sig med och tjänsterna de utnyttjar – kommer all kritik, även den som lyfts av forskare, att betraktas som ett hot som till varje pris måste undanröjas. I ett sådant kulturellt klimat blir frihet i praktiken ett lustigt ord som betyder ingenting, som Lalla Hansson översatte Kris Kristofferssons text till låten som Janis Joplin gjorde en klassisk inspelning av.

När jag samlade material till min avhandling satt jag många timmar i olika lastbilshytter här i Sverige och nere på kontinenten. Nästan alla förare jag träffade talade om friheten de kände ute på vägarna, och jag förstod intuitivt vad de menade. Även om vi satt på samma ställe och knappt lämnade hytten kände jag mig paradoxalt nog också fri när landskapet flimrade förbi utanför rutan. Jag tolkade den där friheten i klasstermer och utgick delvis från mina egna upplevelser från bageriet. Friheten handlade om att slippa vara övervakad, vilket förarna inte var då. Idag kan deras chefer följa lastbilens rörelse i realtid och det skulle vara intressant att återvända till den där miljön för att se om yrket fortfarande förknippas med frihet.

Även den akademiska världen har förändrats. När jag sa upp mig från bageriet och började studera upplevde jag en berusande känsla av frihet som höll i sig även när jag anställdes som lektor och ända fram till någon gång i skiftet mellan 2010- och 2020-talet. Under pandemin kände jag mig relativt fri, men när jag kom tillbaka var det som akademin hade förändrats i grunden. Och åren mellan 2022 och och 2024, fram till dess att jag kallades till det där mötet där jag blev uppsagd kände jag mig på många sätt mer instängd och ofri än när jag arbetade som bagare och var bunden vid bakbordet hela arbetsdagen. Därför tog jag strid för den akademiska friheten, och förlorade.

I förra numret av tidningen Universitetsläraren fanns en debattartikel, författad av Björns Brorström och Rolf Solli, som handlade om akademisk frihet. Rubriken är: Vill våra politiker verkligen ha frihet? Och artikeln inleds med följande reflektion över rådande läge.

Ledande politiker bekräftar i debatt och inlägg alltid betydelsen av akademisk frihet. De uttalar sig positivt om förändringar som skulle stödja en ökad autonomi för lärosätena. Dessvärre har dock politiken på punkt efter punkt under de senaste decennierna visat att vikten av att tydliggöra och öka den akademiska friheten bara är vackert prat. Förslag som lyfts fram i utredningar med syfte att stärka autonomin för universitet och högskolor har negligerats. Märkliga interventioner har gjorts av regeringen: förkortade mandatperioder för styrelserna, detaljreglering av utbildningar och uppdrag till universitet som inte ingår i lärosätenas kärnuppdrag. Ser vi till vad den nuvarande regeringen faktiskt gör handlar det om ökad styrning, inget annat.

Inte minst eftersom jag själv tvingats offra en hel del för den akademiska friheten håller jag naturligtvis med Brorström och Solli om problembeskrivningen. Dagens politiker vill helt uppenbart – vilket jag skrev om i min förra bloggpost – ge sken av att man är för allt som uppfattas vara positivt. Och få saker är högre värderade och mer eftertraktade än just frihet. Tyvärr verkar en oroväckande stor andel av väljarna inte vilja, orka eller kunna se igenom retoriken. Jag är således rädd att det ligger en hel del i debattörernas analys av orsaken till att friheten idag kringskärs allt mer, inte bara i högskolevärlden. Den utveckling vi ser idag, på allt fler områden och i samhället som helhet, där friheten successivt försvinner och allt mer uppfattas som ett hot mot säkerheten, är djupt oroande.

En tredje förklaring, och nu börjar det bli obehagligt, är att akademisk frihet helt enkelt inte är önskvärd. Det finns poäng med att styra verksamheten vid universitet och högskolor så att forskning och utbildning inte stör politiska intentioner och strävan efter att bli omvald. Det händer ju som bekant förfärliga saker runt om i världen i försök att styra verksamheten inom universitet och högskolor. Men det finns oroväckande tendenser även i Sverige. Klimatministerns frånvaro vid sitt eget klimatråds årsrapportering illustrerar en oroande ovilja att möta och lyssna på vetenskapen.

Den akademiska friheten är en förutsättning för kunskapen som demokratin och det öppna samhället i sin tur är beroende av. Det som händer på högskolan är alltså inte en angelägenhet enbart för de som verkar inom den sektorn. Frihet är liksom autenticitet en typ av ord eller begrepp som liknar det fenomen eller den företeelse som jag ägnat hela mitt akademiska liv åt att studera och forska om; kultur. Det är en typ av kvalitet som är mångtydig och därför till sin natur vag. Varken frihet, autenticitet, kultur eller akademisk kvalitet går att kontrollera. Och den som, liksom jag gjorde i min bok En svanesång för universitetet, tar frågan om akademisk frihet och akademisk kvalitet på allvar och försvarar ordens andemening, riskerar i ett samhälle och kulturellt klimat där intresset för ord och begrepps definitioner att betraktas som ett hot mot rådande ordning. Att vi bara låter det ske är djupt obehagligt och mycket oroande. Just den aspekten av ämnet tycker jag är sorgligt att Brorström och Solli inte verkar förstå eller i alla fall inte tar på det allvar som jag menar att frågan om hoten mot friheten kräver.

Oavsett hur situationen sett ut tidigare så kan forskare och lärare inte längre ta sin frihet att välja forskningsfrågor och undervisningsmetoder för given. Det krävs insikt om hoten och ett aktivt engagemang på två fronter.

Det ena är att engagera sig i frågan om vikten av självständighet för lärosätena och för lärare och forskare. Det handlar om att argumentera för och påvisa betydelsen av en oberoende röst i samhällsdebatten och om att värna fakta.

Det andra är att vara aktiv i samhällsdebatten, lägga fram fakta och ge olika perspektiv på utveckling och tillstånd. Lägg undan arbetet med de vetenskapliga artiklarna för en stund och prioritera aktuella samhälleliga frågor där du kan ge ett bidrag. Lärare och forskare som syns och hörs är viktiga för att skapa ett bredare engagemang. Viktigare än ledningarnas upprepade krav på skyddsstängsel och organisationsutredningar.

Det är så vi kan bygga en levande akademisk frihet som består.

Jag menar att författarna med sitt sätt att resonera visar prov på bristande förståelse för de vidare konsekvenserna av minskad akademisk frihet. Som organisationsforskare borde de se och förstå att NPM och högskolornas ledningar inte självklart är varma vänner och ivriga försvarare av den akademiska frihet som utgör förutsättningen för all forskning med kunskap som mål. Priset jag fått betala för att jag försvarade forskarens frihet att följa Högskolelagens paragraf 6, visar att i alla fall mina chefers syn på frihet inte handlar om att forskarna på Högskolan Väst själva ska få välja syfte, metod och publiceringssätt. Friheten som cheferna försvarar är högskoleledningarnas frihet att styra verksamheten utan direktiv från politiken, vilket är något helt annat. Forskare som måste följa prefekternas och rektorernas order och som tvingas fokusera på ledningens produktionsmål (mer pengar och fler publikationer) är inte fria.

Friheten är på tillbakagång på samma sätt som demokratin och kunskapen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Ska vi kunna göra något åt saken är det nu vi måste agera. Och för att det ska vara möjligt att försvara friheten på riktigt kan och får ingen vara rädd för att förlora jobbet. Därför är den växande arbetslösheten en oerhört viktig fråga, som tragiskt nog inte ser ut att bli en valfråga. Eftersom de flesta i vårt land, än så länge har ett jobb, och dessutom uppfattar bensinpriset och framtida skattesänkningar som viktigare frågor än frihet och akademisk utbildning, kan politikerna utan att dra på sig kritik försämra förutsättningarna för den som kastats ut i arbetslöshet genom att upprepa orden: "Det ska löna sig att gå till jobbet".

Det största hotet mot min frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i snart 30 år, i tron att det är en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. Trots att det gått över en månad sedan jag anmälde mig till Arbetsförmedlingen och började söka efter en ny anställning har jag ännu inte fått helt klart för mig vad som gäller. Efter fem veckor fick jag min ansökan om a-kassa godkänd, men jag får vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar företaget som bisyssla, vilket jag haft sedan 2007 vid sidan av min heltidsanställning på universitetet. Jag har aldrig tjänat några stora pengar på verksamheten, men det har inneburit att jag lättare kunnat sprida kunskap till det omgivande samhället. För att inte riskera min försörjning får jag nu därför pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag, vilket känns sinnessjukt; inte minst med tanke att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Jag tvingas alltså "stapla bidrag" av etta regelverk skapat av politiker som hävdar att just det är vad de ska sätta stopp för om de får mandat att styra vårt land i fyra år till.

Det enda jag bad om i min ansökan om att få firman godkänd som bisyssla var att få fortsätta som tidigare, det vill säga kunna tacka jag till mindre inhopp och erbjudanden om att skriva recensioner och annat. Men det får jag alltså inte. "Lagen är tydlig", sa handläggaren som jag talade med. Det tyckte jag också, och därför var jag övertygad om att mitt företag uppfyllde kraven som står på a-kassans hemsida. Men så är det alltså inte. Lagens bokstav är tydlig, men det är handläggarna som har tolkningsföreträde och som bestämmer. Min frihet hänger alltså på en gren i skogen och jag känner mig livegen. För att inte bli galen av grubblerier läste jag på om vad som gäller. När jag googlade kom först den gamla lagen om arbetslöshetsförsäkring upp, alltså den som gällde fram till i höstas. Och där stod följande om vad som räknades som och tidigare gällde ifråga om bisyssla:

39 § Med bisyssla avses i denna lag sådant arbete i anställning eller näringsverksamhet som den sökande före arbetslöshetens inträde under minst tolv månader utfört vid sidan av sin heltidssysselsättning.

För att en anställning ska anses som bisyssla enligt första stycket, får inkomsten från anställningen under ramtiden i genomsnitt inte överstiga ett belopp som motsvarar 6 grundbelopp per vecka. Lag (2010:445).

39 a § Vid beräkning av dagpenningbelopp enligt 38 a § ska hänsyn inte tas till sådan bisyssla som avses i 39 §. Detta gäller dock under förutsättning att bisysslan inte
1. utvidgas under arbetslösheten, och
2. hindrar personen från att ta ett lämpligt heltidsarbete.
Om inkomsten från bisysslan efter arbetslöshetens inträde överstiger ett belopp som motsvarar 6 grundbelopp per vecka, ska hela det överskjutande beloppet dras av från dagpenningen.
Lag (2010:445).

Den där lagen har alltså ersatts med en helt ny lag, och i den har begreppet bisyssla raderats. På a-kassans hemsida går det dock fortfarande att ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag fick alltså avslag, med motiveringen att jag arbetat för lite i verksamheten under det senaste året. Detta gör att jag hamnat i ett moment 22 för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd på Högskolan Väst hade arbetsgivaren inte godkänt företaget som bisyssla. Även om politikerna säger att det ska löna sig att gå till jobbet gäller det bara i debatterna med oppositionen och i partiernas marknadsföring. Som arbetslös är man livegen och ska tvingas till lydnad. Möjligheten att vara kreativ i sökandet efter en ny trygg försörjning har man gett handläggarna på a-kassan i uppdrag att till varje pris begränsa.

I den nya lagens skrivning räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid på en statlig myndighet sedan före millenieskiftet, och har drivit företaget som en bisyssla vid sidan av min huvudsakliga sysselsättning sedan 2007. Ansökan om att få företaget godkänt som bisyssla avslås med följande motivering och hänvisning till den nya lagen.

Ej godkänt företag/bisyssla

Beslut
Akademikernas a-kassa avslår din förfrågan om att få bedriva verksamhet i ditt företag under tiden du får a-kassa.

Motivering
Du har ett företag, Puer Aeternus, som vi inte kan bevilja som godkänt företag.

Du behöver styrka att du har arbetat i företag under minst 6 månader, samtidigt som du arbetat minst halvtid, inom ramtiden. Din ramtid är 1 februari 2025 till 31 januari 2026. Du har uppgett att under denna tid har du arbetat 2 månader i företaget. Vi bedömer därför att ditt företag är ett formellt företag. Läs mer om vad det innebär i informationsbrevet Företag utan verksamhet.

Bestämmelser
Enligt 2 kap. 11 § i lagen (2024:506) om arbetslöshetsersättning kan en sökande som är företagare få arbetslöshetsersättning om
1. näringsverksamheten har bedrivits under minst sex månader vid sidan av ett arbete som motsvarar minst 50 procent av heltid inom den ramtid som följer av 3 kap. 11-14 §§,
2. inkomsten av förvärvsarbete från verksamheten inom ramtiden i genomsnitt per månad inte har överstigit en tolftedel av den sammanlagda inkomst av förvärvsarbete som enligt 3 kap. 2 § första stycket 1 krävs för att uppfylla ett inkomstvillkor, och
3. tiden i och inkomsterna från verksamheten inte utökas under arbetslösheten.

Den här skrivelsen är fylld av fel och obegripliga formuleringar, och lagtexten som man hänvisar till är mer än lovligt snårig. Det finns till exempel ingen lag om arbetslöshetsersättning, eller lagen som hänvisas till heter i alla fall inte så, den heter (2024:506) Lagen om arbetslöshetsförsäkring. Det är en petitess i sammanhanget, men jag är akademiker och vill bli korrekt bemött, särskilt när företrädare för staten använder sin makt för att göra mitt liv till ett helvete. Regeringen lovade att den nya lagen skulle vara bättre för oss som är beroende av a-kassan för sin försörjning, men om den gamla lagen hade gällt låter det i mina öron som att jag hade kunnat fortsätta bedriva verksamhet i företaget, som bisyssla, vilket hade ökat mina chanser att få en ny anställning som är i paritet med min utbildning och mina erfarenheter.

Nu räknas jag istället som företagare, med min tidigare anställning som lektor som bisyssla!? Och enligt min tolkning av a-kassans regler för företagare förstår jag det som att man måste ha jobbat minst halvtid i FÖRETAGET vid sidan av en hel- eller halvtidstjänst, samtidigt som inkomsten "av förvärvsarbete från verksamheten" (vilket jag har svårt att förstå vad det betyder) inte får överstiga en en tolftedel av den sammanlagda inkomsten av det förvärvsarbete som man måste ha utfört för att vara kvalificerad för a-kassa. Även om texten bitvis är obegriplig framgår det med all önskvärd tydlighet att ingen akademiker som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning på högskolan kommer att få företaget godkänt som bisyssla av a-kassan. Det är jag inte säker på att alla akademiker vet och förstår.

På vilket sätt gynnas arbetslinjen av den nya lagens skrivningar, vilka i praktiken tvingar arbetslösa att "stapla bidrag"? Och varför står det på a-kassans hemsida att man kan ansöka om att få verksamheten godkänd som bisyssla när det i praktiken är omöjligt? Enda enledningen till att lagen skrivits så här, som jag kan komma på, är att man som arbetssökande med ekonomiskt stöd från a-kassan, ska tvingas in i livegenskap. På vilket sätt värnas skattebetalarnas intressen av att jag förhindras att, parallellt med Arbetsförmedlingens tvingande regler, fortsätter meritera mig och/eller utför enstaka uppgifter som skulle kunna leda till en anställning? Bestämmelserna är helt uppenbart skrivna som de är för att kringskära arbetslösas frihet.

Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så och hindras dessutom att använda mina kunskaper och kompetenser för att skaffa mig en ny anställning. Därför nådde jag här i veckan ett slags botten. När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan som jag lojalt har betalt till i snart 30 gick upp för mig höll jag så när på att tappa tron på framtiden. Natten mellan måndag och tisdag kändes det som jag befann mig i fritt fall. Men så i onsdags, efter att jag räknat fram och tillbaka på olika scenarios beslutade jag mig för följande: Fram till SENAST (hittar jag ett jobb innan dess tar jag så klart det) den siste augusti kommer jag att följa kraven från Arbetsförmedlingen och a-kassan, men sedan ger jag dem fingret oavsett om jag hittat ett jobb eller ej. Till dess är det 111 arbetsdagar kvar, och från och med nu räknar jag ner. I början av september är jag helt fri och behöver aldrig mer dansa efter någon annans pipa.

Det var inte så här jag trodde att mitt arbetsliv skulle sluta, men nu är det som det är. Priset jag får betala för att jag försvarade kunskapen och den akademiska friheten är att min pension blir längre, men eftersom jag arbetat heltid så pass många år och dessutom levt sparsamt klarar jag mig. Friheten är långt viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna genom att okritiskt följa min tidigare arbetsgivares oakademiska regler.

Ingen kan hindra mig från att studera här under arbetslösheten, så jag kommer att fylla tiden av väntan på friheten med att göra det jag gjorde när jag sa upp mig från bageriet i juni 1989 och började studera, först två år på Komvux och sedan sex år som student på grundnivå på universitetet och därefter lika många år som doktorand. Den tiden var den lyckligaste i mitt liv, i hög grad beroende på att jag ägde min tid och var fri, och jag hyser gott hopp om att kunna hitta tillbaka till den känslan här snart, när jag väl fått smälta besluten jag fått den här veckan.

Bristen på autenticitet i samhället påverkar oss alla

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 22 Mar 2026 05:34:00 +0000

Vi lever i en värld där allt mer betyder allt mindre och en tid när yta och varumärken värderas högre än kunskap och åsikter som man bottnar i på riktigt och kan försvara med argument som man verkligen tror på. Idag är det helt meningslöst att intervjua ansvariga ministrar för antingen skyller de på oppositionen eller också upprepar de sina talepunkter in absurdum. Och sen kommer Mats Knutsson in och analyserar intervjun eller debatten på samma sätt som experterna i sportstudion analyserar det som hände i matchen. Utan att tveka eller rodna står regeringsföreträdare i TV och hävdar att de aldrig sagt det som alla nyss hörde att de sa. Allt det här är möjligt eftersom autenticitet inte längre är en kvalitet som det stora flertalet verkligen sätter värde på. När till och med sanningen och anständigheten anses vara en förhandlingsfråga har vi rört oss långt bort från det Sverige som jag växte upp i.

Bilden på Simona Mohamsson som kramar en obekväm Jimmie Åkesson säger allt om samtiden. I och med kovändningen några månader innan valet visar hon inte bara att partiet helt saknar kärnvärden, signalen till väljarna är dessutom att det inte finns någon anledning att rösta på L, vilket för övrigt gäller alla andra partier i Sverige idag som väljer att lägga sig nära SD för att vinna röster. Oavsett hur det går på "Liberalernas" landsmöte är liberalismen som politisk rörelse död i Sverige, samtidigt som Trumpismen – själva antitesen till autenticitet– är på stark frammarsch.

Jag vet inte hur autentisk jag är själv, och det vore djupt olyckligt om vi började tävla om vem som är mest autentisk. Men jag vet att jag drivs av inre motivation och att jag alltid försvarat kunskapen. Det är en viktig anledning till att jag så snabbt kunnat hitta tillbaka till lusten att läsa och skriva här efter uppsägningen, som delvis är en konsekvens av att jag valde att vara sann mot mig själv och det jag tror på. Om jag förlorade min fasta anställning på grund av mitt engagemang för akademisk frihet och kvalitet var det värt det eftersom jag kan se mig själv i spegeln och känna att jag gjorde det jag anser vara rätt och riktigt. Även om ovissheten tär på mig är jag tacksam för att jag inte förlorade mig själv och sålde min själ för att få behålla jobbet.

Problemet med autenticitet är att ordet passar som hand i handske på Linkedin och i byggandet av ett personligt varumärke. Autenticitet är en värdefull egenskap, men om rekryterare säger att det är en egenskap man letar efter och ordet börjar dyka upp i jobbannonser kommer många att vilja ge sken av att vara autentiska och då bli det en tävling om vem som är bäst på att spela den rollen. Verklig autenticitet är dock ingen mask man kan ta på och av, det är heller inget man kan konkurrera om eller använda som slagträ i debatter. Det handlar nämligen inte om yta och vad man kan komma undan med, utan om innehåll och vad man bottnar i på riktigt. Man kan absolut ändra uppfattning om saker och ting, men är man autentisk gör man det i mötet med bättre argument och som ett resultat av kritisk analys, alltså med utgångspunkt i kunskap, inte av opportunism.

Vi lever i en tid där exakta definitioner anses viktiga. Och, visst, för att ett ord som autenticitet inte ska förlora sin mening behöver man ha en uppfattning om vad det kan sägas handla om. Men eftersom alla försök att fånga in och låsa fast företeelser som är vaga till sin natur, dels triggar begär efter att jämföra och mäta, dels riskerar leda till att definitionen blir viktigare än kvaliteterna som efterfrågas, finns en uppenbar risk att man inte får det man vill ha om man agerar så. På samma sätt som systematiskt kvalitetsarbete på högskolan riktar fokus mot annat än den kunskap och de kvaliteter man säger sig vilja värna, riskerar försöken att definiera och mäta autenticitet att underblåsa ytligheten i samhället. Men med det sagt vill jag ändå peka på en lista med egenskaper, inte för att definiera begreppet utan mer för att ge läsaren en uppfattning om vilken typ av kvaliteter jag menar att man kan och bör sträva efter om man som individ vill bli mer autentisk. Definitionen bygger på sju punkter som jag hittade på nätet när jag googlade.

1. AUTENTISKA PERSONER UNDVIKER JÄMFÖRELSER
Autentiska människor är sanna mot sig själva i alla situationer och interaktioner, och jämför sig inte med andra. De förändrar sig inte som kameleonter för att passa in och söker inte bekräftelse från andra.

2. AUTENTISKA PERSONER DÖMER INTE
Att vara öppensinnad och inte döma andra är en central egenskap hos autentiska människor. De känner inget behov av att nedvärdera andra eller avundas deras framgångar, utan är vänliga och respektfulla.

3. AUTENTISKA PERSONER ÄR PRINCIPFASTA
Att vara öppen och omtänksam är viktigt för autentiska personer, men de är inga människobehagare. De försöker inte ständigt anpassa sig till andra på bekostnad av sin egen lycka.

4. AUTENTISKA PERSONER ÄR KÄNSLOMÄSSIGT FRIA
Den som lever ett autentiskt liv skyggar inte för sina känslor. De visar sina känslor, oavsett om det är sorg, rädsla, glädje eller upprymdhet.

5. AUTENTISKA PERSONER ÄR IVRIGA ATT LÄRA
Autentiska människor är nyfikna och intresserade av sin omgivning, och inte fastrotade i gamla vanor. De älskar att lära sig nya saker.

6. AUTENTISKA PERSONER ÄGER SINA MISSTAG
Autentiska människor vet att misstag är en del av livet, och de är även beredda att äga sina misstag genom att erkänna att de hade fel. De är inte heller rädda för att be om hjälp.

7. AUTENTISKA PERSONER GÅR SIN EGEN VÄG
Det är okej att säga nej, och det är autentiska människor väl medvetna om. De är bekväma med att tacka nej till en fest för att de behöver egentid eller missa ett kvällsmöte för att tiden med familjen är viktigare. De går sin egen väg.

Autenticitet är en privat och personlig egenskap, men den liknar den ideologiska övertygelse som politiken i Sverige byggde på tidigare, innan väljarna började efterfråga den populism som idag bidrar till att mänskligheten är på väg att förgöra den enda plats i hela universum där människor kan leva meningsfulla liv. Det är inte samma sak, men med utgångspunkt i ovanstående tankar om vad autenticitet kan sägas handla om går det att analysera våra folkvalda politiker. Det skiljer sig naturligtvis åt, men ingen människa som följt politikens utveckling här under 10- och 20-talen kan med gott samvete säga att principfast är ett utmärkande karaktärsdrag. Åkesson är i och för sig principfast, men endast i sin syn på invandrare. I alla andra frågor ändrar han regelmässigt uppfattning eller svarar: Jag vet inte. I princip ingen av dagens politiker äger sina misstag, alla skyller antingen ifrån sig eller slingrar sig. Populismen som idag sprider sig både till höger och vänster i politiken är motsatsen till både ideologisk övertygelse och autenticitet, och det är en farlig väg vi slagit in på.

Att vara sann mot sig själv och leva sitt liv i enlighet med principer som man bottnar i är ingen självklar väg till lycka, vilket jag själv fått erfara. Men om alla försöker vara mer autentiska för egen del och även belönar politiker som visar prov på autenticitet, alltså om det sättet att tänka och agera blir det nya normala i samhället, kommer kunskap att värderas högre och besluten som tas kommer att ligga mer i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket behövs om demokratin ska överleva och friheten ska kunna försvaras.

Kunskap, demokrati och långsiktig hållbarhet går inte att värna med hjälp av kommunikatörer som hamrar in budskap med hjälp av klatschiga formuleringar. Den typen av samhälleliga kvaliteter är bara möjligt att skapa förutsättningar för genom att fler stannar upp och tänker efter samt utvecklar en livsfilosofi som bygger på kunskap och som de tror på och sedan agerar i enlighet med övertygelsen snarare än med utgångspunkt i vad som känns bäst i stunden.

Vikten av att lära sig se gorillorna

noreply@blogger.com (Eddy) — Sun, 15 Mar 2026 07:39:00 +0000

Trots att ämnet är viktigt för alla känner jag mig tvingad att inleda med en spoiler alert. Saken är den att utgångspunkten för veckans bloggpost är ett av de starkaste pedagogiska exemplen jag kommit i kontakt med. Problemet som jag brottas med är att det finns en risk att effekten uteblir om experimentet som resonemanget handlar om förklaras. Det säger dock något så pass viktigt om hur vi människor fungerar att det vore snudd på oetiskt att inte göra något av det.

Den pedagogiska kraften i experimentet illustrerar jag genom att peka på ett annat exempel. Jag hade läge vetat att man aldrig ska hälla vatten på brinnande olja, men ingen hade förklarat varför. Jag trodde att anledningen var att oljan skulle flyta på vattnet och sprida elden i köket om man hällde vatten i den brinnande pannan. Så är det inte och den insikten träffade mig som ett knytnävsslag i magen när jag var på studiebesök på en brandstation. Jag kommer aldrig att glömma vilken kraftig explosion det blev när brandmannen hällde lite vatten i en kastrull med brinnande oljan i.

Experimentet som jag har i åtanke är lika kraftfullt, men på ett annat sätt. Det avslöjar nämligen en allvarlig brist i den mänskliga kognitionen som många är omedvetna om. När jag själv utsattes för experimentet hade jag inte hört talas om det. Det var i ett av Henrik Fexeus TV-program som det dök upp. Han stod i en studio och riktade blicken rakt mot tittarna och förklarade förutsättningarna och vad han ville att vi skulle göra. Vi skulle få se en grupp människor stå i ring och kasta basketbollar mellan sig, och vår uppgift var att titta noga och räkna hur många framgångsrika passningar vi kunde observera. Sedan drogs klippet igång. Jag kollade noga på rutan och räknade till 22. Sedan kom Henrik tillbaka och frågade om vi såg gorillan?! Jag fattade ingenting. Han visade klippet igen och jag har fortfarande svårt att känna mig helt säker på att det inte var ett nytt klipp han visade. Andra gången jag såg det kändes det nämligen omöjligt att jag skulle kunna missa killen i gorilladräkt som vandrade mellan spelarna som kastade bollar till varandra.

Hade vi inte uppmanats vara så starkt fokuserade på att räkna passningarna hade vi helt säker sett gorillan eftersom det är en detalj som så tydligt sticker ut. Det jag lärde mig är dels att den mänskliga perceptionen och kognitionen har brister, dels att vår uppmärksamhet är selektiv och att vår hjärna saknar förmåga att multitaska. Insikten om detta är minst lika viktig som förståelsen för varför man inte ska hälla vatten i brinnande olja även om konsekvenserna är mer utdragna och lågintensiva. För mig som etnolog har experimentet kommit att bli ett viktigt verktyg i arbetet med att förstå konsekvenserna av samtidskulturens allt snabbare förändringshastighet, vars intensitet ökar i takt med att kraven på effektivisering gör det. Den viktigaste förutsättningen för att utveckla förståelse för kulturens betydelse är tid, perspektiv och möjlighet till reflektion.

Det som händer just nu i världspolitiken visar verkligen på betydelsen av den kunskap som experimentet ger oss. När Donald Trump bombar Iran samtidigt som Epsteinfilerna släpps är det svårt att inte se det som ett försök att dölja en gorilla som finns mitt framför ögonen på oss alla. Det är dock ett närmast övertydligt exempel på vilseledande som dessutom är lätt att genomskåda även utan hänvisning till experimentet med gorillan. Orsaken till att jag inte inledde med hänvisningen till det krig som ("fredsfursten") Trump startat i mellanöstern är att man lätt kan få för sig att vetskapen om att ledare och andra kan förleda blicken på en gör att man ser gorillorna. Jag tror att det är helt centralt att man förstår att det INTE är så det fungerar.

I den jäktade, resultatorienterade och målfixerade värld vi lever i, där det sällan finns tid att stanna upp och tänka efter förlorar vi alla mer eller mindre uppmärksamheten på den övergripande bilden och missar därför helt säkert många gorillor, trots att de finns mitt framför ögonen på oss. Poängen jag vill göra är att experimentet med gorillan handlar om att uppmärksamma ett slags bias som alla har och drabbas av. Om vi tror att vi är bra på att avslöja bedragare och deras agenda blir vi lättare att förledas eftersom vi då letar efter en speciell typ av gorilla. Poängen med denna bloggpost är att försöka bidra till ökad, generell medvetenhet om hur lätt det är att missa helt centrala aspekter av kulturen, med potentiellt förödande konsekvenser.

Vad jag försöker säga tar att arbetet med att lära sig förstå den mänskliga kognitionens förtjänster och brister är väl investerad tid. Även om kunskapen inte utgör någon garanti för att man ser allt som finns att se är den viktig eftersom insikten om den här typen av bias gör en ödmjuk inför det faktum att man aldrig kan lita till 100 procent på sin egen blick och uppmärksamhetsförmåga. Experimentet fungerar även som påminnelse om vikten av att aldrig lita helt och fullt på den som säger sig vara säker på sin sak, och särskilt inte den som försöker få en att rikta uppmärksamheten mot ett speciellt ställe. Telefonförsäljare som är ett samtidsfenomen som blivit allt vanligare är ett bra exempel på risken som jag försöker peka på. De flesta som trakasserar oss via telefonen försöker inte lura oss, men de vill påverka våra beslut genom att få oss att fokusera på det som försäljarna vill.

Jag blir allt mer övertygad, ju mer jag lär mig och ju äldre jag blir, att den viktigaste kunskapen inte handlar om vad jag anser mig veta, utan allt det jag inte vet och särskilt det som inte går att veta något om. Det är med andra ord inte mer kunskap om fler detaljer som behövs, utan en generell förståelse för hur vi människor och den värld vi lever i fungerar. Och det är inte fler experter vi behöver, utan mer tid för reflektion och inte minst ödmjukhet. Om misstänksamheten ökar finns en risk att vi tänker och agerar precis på det sätt som Donald Trump och andra ledare med totalitära ambitioner vill att vi ska agera, tvärtemot våra egna, långsiktiga intressen.