Växjö är utan tvekan den märkligaste platsen i världen just nu. Schlagercirkusen är galnare än någonsin. Startfältet i morgondagens första deltävling är osannolikt. Growl och metal tävlar mot Thorsten Flinck medan Afro-Dite dansar disco i Duracellkanintempo. Och allt inleds med det visuellt vansinne som jag skapat till Sean Banan.

Jag älskar varje sekund tillsammans med min schlagerpimpade banan. Han är tokgalen. Bananas helt enkelt.

Vi har så sjukt mycket grejer i banannumret att jag fick lov att fixa en egen kostymloge till oss. Den har såklart inretts i samme minimalistiska stil som framträdandet.

Min ljuvliga vän och kollega Erik är en sjuk människa. Sedan han flyttade in på kontoret känner jag mig normal. Eller åtminstone normalare. Erik kom på den lysande idén att tillverka skor med bananklackar till danstjejerna.

Gult är festligt. Mycket gult är ännu festligare. Men festligast är dalahästar…

Ett gäng av scenkostymerna har jag designat av tyger med dalahästtryck. De är hur fina som helst. Tygerna köpte jag från Grannas. När paketet anlände hade ägarinnan skickat med en present till mig. En alldeles egen stylish dalahäst i svart med handmålade silverdekorationer. Så schysst!

Gjorde en radiointervju med Svensktoppen igår. Upptäckte att programledaren Carolina Norén hade en liten dalahäst på sin mössa. Hon berättade att hon är besatt av just dalahästar. Tog givetvis med henne till logen för en privat visning av scenkostymerna. Carolinas ögon tindrade. Hon såg ut som ett barn på julafton typ.

Jag ser väldigt bra ut och har såååå kul.
Jag dricker dyra drinkar och Moét champange.
Jag är VIP och har tillgång till allt, jag gör succé.
Jag ser ut som en supermodell i fashionabla kläder.

Jag bär designer kläder från Dior och Gucci och
väldigt väldigt väldigt trendiga skor från Prada och Fioruchi.
Jag känner massor av kändisar.
Jag brukar alla droger och är väldigt rik.

Jag är en glamorös kille, men även väldigt smart.
Jag tycker fattiga är tråkiga, de har inte råd att festa.

Trendigt diskotek.
Jag dansar på det trendiga diskoteket. 

Snart är vi framme. Har ägnat bilresan åt att bättra på mina banankunskaper. Beväpnad med riktiga bananer såklart. Bilden känns väldigt James Bond tycker jag. Eller? Kanske funkar jag bättre som växeltelefonist?

Fast showgirl i Carmen Miranda-style kommer av någon anledning mer naturligt.

På tal om att komma naturligt…

Nej nu får jag skärpa mig. Ordet bananförbjudet dök precis upp i skallen. Något säger mig att det kommer bli användbart den här veckan. Dags att plugga bildmanus och kameravinklar…

Gomorron Sverige! Eller snarare god förmiddag. Har varit igång sen tidigt i morse och i bloggande stund rullar vi söderut. Mot Växjö. Mot staden som står värd för Melodifestivalens första deltävling. Toppen.

2012 är redan på förhand ett speciellt år i tävlingens historia. Kultureliten invarderar nämligen schlagerland! Nu snackar jag inte om Flinck och Ranelid. Att dessa legendarer väljer att förära festivalen med sina konstnärsskap bleknar i jämförelse med det jag nu kan avslöja. Rickard Engfors och Sean Banan förenas i ett unikt samarbete som en gång för alla ska placera schlagern i de fina salongerna.

Jag ser oss som finkulturens främsta budbärare på den folkliga cirkusen. Schlagerdiktatorn Björkmans förhållningssätt till estetikens ädla konst får det etablissemang vi representerar att skaka i sina grundvalar. Var tog substansen vägen? Ytligheten i Melodifestivalen är frustrerande.

Sean Banan och Rickard Engfors är ett dreamteam. Den goda smakens sändebud typ. Givetvis kan svenska folket förvänta sig ett framträdande värdigt sammanhanget. Minimalistiskt och smakfullt. Med fokus på musiken. Budskapet är viktigare än det visuella. Såklart.

Skönt med nummer som inte innehåller en massa onödiga grejer. Avskalat är underskattat. Därför satsade vi på att bara göra 16 scenkostymer. Eller blev det 17?