Nu har du hamnat rätt. Glasskoll var nämligen Sveriges – ja, kanske världens – första och största glassblogg mellan 2007-2013. Den anonyme, allsmäktige och allmänt hyllade Glassmannen slickade, mumsade och analyserade noggrant tusentals (nåja) glassar för att kunna ge dig som ordinär internetmänniska en lite drägligare tillvaro.

Nu har sajten väckts till liv igen som ett litet arkiv över en svunnen tid.

Så klicka runt, läs, längta och förfasas. Men framförallt: njut.

Glassmannen, april 2021

Ni vet hur jag liksom gillade den där Daim Päron-kolossen förra året på ett lite barnsligt sätt? Den dåliga nyheten är väl att ni som inte fattade DP kommer heller inte fatta DS. Men vi som fattade DP fattar DS. Om du fattar.

Daim Strawberry Dream (varför måste den heta ”Dream”?) är nämligen en exakt replika av nästa färg i den där trehövdade Big Pack-lådan som vi som barn lärde oss att älska/uppskatta/acceptera så mycket.

Det betyder i klartext att Daim Strawberry Dream smakar ungefär lika mycket ”jordgubbe” som Daim Pear Dream smakade ”päron”: i runda slängar 4,2 procent. Eller varför inte ta och spana in innehållsdeklarationen – som inte direkt skvallrar om nysnoppade gubbar från den där lilla avtagsvägen på landet.

Glassmannens betyg: 3/5

Jag vet vad du tänker. Du tänker förmodligen ”det här måste vara det bästa som någonsin har hänt”. Och jag håller med: omslaget är riktigt härligt. Men låt mig grumla dina rödsprängda ögon ytterligare – NoggerPaketGlassen är en blek kopia av sin läromästare. Kanske är det också därför den här glassen inte har erhållit det ”buzz” man skulle kunnat vänta sig.

För är det någonting Nogger har som är unikt, så är det den där hårda nougatstången i mitten. Som du ser på bilden nedan infinner sig denna bruna extas-käpp föga när det gäller NPG. Däremot är Mr Rippel flitig med sina besök. Kvar blir dock en vagt nougatdoftande och dynamikfattig gräddtårta som man kan sluka i sig på två och en halv minut om man verkligen vill. En slags lagom-Nogger för väldigt gamla eller väldigt unga människor.

Inte för oss mitt i livet.

Glassmannens betyg: 2/5

Se där, nu fick jag anledning att skapa en ny kategori: Mjukglass. Jag vet egentligen inte hur man recenserar mjukglass – den pruttas liksom oftast ut ur en stor aliminiumcylinder med så stor likriktning som möjligt, men jag inser förstås att det finns milsvida kvalitetsskillnader även där.Vad man däremot med fördel kan jämföra är presentationsteknik, garnityr och serviceanda. Den här groteska besten besteg jag och min glass-svåger under våra resor i Jämtland, during ”den regniga öststatssommaren 2012”. På ett oanseligt hotell i en oanselig – och på gränsen till utplåning – uttråkad liten ort.

Hotellets interiör påminner faktiskt mest om en vårdcentral eller ett äldreboende, och i lunchmatsalen sitter byggarbetande män med tribaler, skåror och snus. Hotellet har – som man säger i Stockholm – blivit en ”smältdegel”. De tittar på oss med lika delar nyfikenhet och förakt, två känslor de döljer lika illa.

”Välj två toppings” piper den före detta flitigt facebookande kassörskan och servitrisen – med en ny glöd i blicken och ett plötsligt generöst dekolletage. Hon kommer att blogga om oss. Eller kanske åtminstone nämna oss i förbifarten på ett forum. Luften vibrerar av förväntan.

Utbudet är spännande och valet känns viktigt. Det är karamellströssel, chokladflagor, nötkross och myspys. Men instinktivt känner vi båda – utan att titta på varandra – att det egentligen bara finns ett val: Lakrits och Daimkulor.

Resultatet blir två exemplar av detta Frankensteins monster, en överdimensionerad men perfekt avvägd symbios mellan de två kanske godaste glassorterna i världen. Visst är det inte äkta Daimkulor, och visst har de legat lite för länge i en dammig plastbytta, men det spelar ingen roll. Vi vet ändå att ingen glasstillverkare någonsin kommer att förstå. ”Marknaden är inte redo” som det heter. Vi har uppfunnit något som kanske aldrig når massan.

Min svåger och jag sitter tysta och ler fånigt på en illa placerad parkbänk bakom vårdpalatset. Det är vindstilla och det känns som om tiden har fastnat, som att vi vistas i ett vacuum. Kanske är det så enkelt att vi har beställt en glass vars smaklogaritm skapar kortslutning i den dimension vi normalt lever i? Kanske är det därför begrepp som tid och rum med ens upphör att existera?

Vi svävar tyngdlöst och mjukt en mulen måndag över övergivna skolgårdar och vandaliserade gamla gatugrillar, längs ovidkommande rondeller, parkeringsplatser med porr och eklektiska kombinationsbutiker.

Plötsligt är vi hemma, utan att vara säkra på hur det gick till. När vi tittar på klockan märker vi till vår stora förvåning att vi inte åldrats under tiden vi varit borta.

Vi har blivit yngre.

Okej, nu måste vi prata. Det är nämligen så att några av Glassmannens kära vänner har startat en glassfabrik. Ja du hörde rätt. En glassfabrik. Med denna nyhet kommer oändligt mycket glädje, oändligt mycket njutning. Men det innebär också en rent omänsklig press att skriva något. Och med omänsklig press kommer skrivkrampen, som du vet. Så jag blev nerflugen till Stafsäter redan i maj, fick delta i världspremiären, provade säkert femton olika sorters fantastisk glass och köpte med mig säkert åtta sorter hem. Och skrev … ingenting.

Förstår du vad det gör med mig att leva med den skammen? Varje natt kliar jag mig blodig av samvetskval och skriker mig hes ut i mörkret.

Nu har jag fått en andra chans. Under deras senaste besök i Stockholm beställde jag och Glasskvinnan inte mindre än nio sorters glass. Jag tänker inte ta upp alla smaker här, men jag kommer att lyfta fram de jag tycker är allra allra bäst. Och varför inte börja med den här mörka, mustiga främlingen? Utgångspunkten kanske bör vara att man någonstans tycker att kaffe är en bra grej, och personligen älskar jag kaffe i alla dess former.

Jag är dessutom en sån klyscha som står på Starbucks och beställer alldeles för dyra tall-ice-latte-frappu-vanilla-steam-cinnamon-grejer. Kaffegräddglasskillen här ovan påminner mig lite om den känslan. Och precis som med kaffe blir man pigg, euforisk, beroende och alldeles skakig.

Med till synes enkla gester har Stafsäter satt en ninja rakt på min smaknerv. Men framförallt är jag så oerhört lättad att äntligen ha spräckt min personliga hinna av ångest som har omgärdat bländande nya stjärna på den svenska glasshimlen, denna kommande stora glass-hype. Som jag bestämmer börjar NU.

Gilla gärna Stafsäter Gårdsglass på fejset. Äh vafan, kan du inte gilla Glasskoll också när du ändå är igång? Våra likes känns så få och futtiga i jämförelse med de här ”ungtupparna”.

Glassmannens betyg: 5/5

Även om den här bilden är vacker i all sin gyldene prakt, gör den inte Häagen-Dazs nya crème brûlée-glass rättvisa. Ty under den till synes så fromma, gulvita ytan döljer sig en frustande, kokande gryta av vansinnig njutning.

Det säger kanske sig självt att man bör älska crème brûlée för att älska den här glassen, och den där hemligheten är verkligen en såväl väl bevarad som överraskande sådan – precis som en hemlighet ska vara helt enkelt. Egentligen kanske jag inte ska avslöja allt, men låt oss säga att i mitten av mitten av glassen befinner sig alltså den där krämiga grottan som är äkta knäckekrispig och mustigt mysig kräm brylé.

Jag förflyttas i alla fall blixtsnabbt från den nedsuttna soffan till uppsluppna sällskap i smoking vid runda bord på bröllopsfester. Jag vill ha starkt kaffe, stark avec och stark passion.

Glassmannens betyg: 5/5

Du fattar ju att jag gillar det här. Magnum Chcolate & Nuts har liksom smugit sig ut i butikerna utan att göra så mycket väsen av sig (precis som föregångaren Magnum Choco Choc), men det här är en alldeles perfekt liten kaffekompis kan jag meddela. Vit choklad, jordnötter, vetekrisp (vad nu det är) och choklad i mitten (kanske inte någon krämig fudge som förpackningen hävdar men ändå) och måltiden är tämligen komplett i min bok. 

Naturligtvis påminner MCN i all sin nötighet om Snickersglassen, men för oss som älskar den vita chokladen är det här ett både fräschare och mer smakfullt alternativ. Låt oss be till Jehova att den får finnas kvar!

Glassmannens betyg: 4/5

Allmänhetens betyg: [ratings]

Innehåll: mjölk från Säby gård, grädde, rörsocker, hallon och maizena. Allt är ekologiskt enligt KRAV, förutom maizena som är ”en EU-ekologisk ingrediens”. Ja du hör ju hur fint det blir när Järnaglass jobbar. Glassmästarinnan gav Järnaglass Choklad högsta betyg för ett år sedan, men hur ställer sig Glassmannens undermåliga och av gedigen okunskap depraverade smaklökar till den här kvalitetschocken? Kommer jag ropa efter luftblandad industrismet och den där märkliga men ack så fastetsade Big Pack-trikoloren?

Nej, faktum är att jag fullkomligt älskar det genialt enkla och äkta i det här. Precis lika intetsägande som jag tycker att Cornetto Enigma Vanilj och Hallon är, lika mycket tilltalas jag av Järnaglass gräddigt omfamnande värme. Det känns att personen som lagat den här glassen gärna ligger och klappar mig på pannan en hel söndag. Ibland behöver man inte mer.

Glassmannens betyg: 5/5

Allmänhetens betyg: [ratings]

Det är inte lätt att hålla koll på GB:s alla vändor med sina storsäljande Magnum– och Cornetto-stall. Smaker utvecklas och förkastas i ett rasande tempo. Enigma-konceptet som GB lanserade våren 2011 har skapat viss spänning och dynamik bland strutgänget där ute. Cornetto Enigma Cookie tycker jag till exempel är riktigt härlig.

Men kanske är det själva lagomheten som gör att jag inte skriker rakt ut av CEVH. Vaniljglass med hallonsås och chokladbitar är både snyggt, smarrigt och somrigt – men vidare spännande är det inte. Man hamnar för nära de traditionella Cornetto-glassarna, och då tycker jag att hela Enigma-etiketten känns urvattnad.

Glassmannens betyg: 3/5

Allmänhetens betyg: [ratings]

Är det inte förresten både väldigt fint och lite vemodigt på en och samma gång att Michael Cretu och hans Enigma fortfarande kör på – och har släppt åtminstone sju skivor vid det här laget? Äh, vi kör hittarna! Här är Sadeness från 1990:

Och så förstås Return To Innocence från 1993:

Ja då var det dags för den andra delen av det samtida coretestet – efter hyllningen av Dough-ble Whammy häromveckan. Jag måste erkänna att jag gillar hela den här core-grejen som Ben & Jerry’s har dragit in mig i – förmodligen mer än jag gillar hela den där Kama Sutra-grejen faktiskt. Men idén med en kladdig kärlekskräm i kärnan tilltalar mig och gör mig till en lite bättre människa, och att sno namnet från en tusentals år gammal indisk porrbok är egentligen ganska kul.

Att dela upp den kring kladdkärnan omgärdande glassen i 50/50-sektioner är för min del ett smart grepp. Man kan välja att skapa sina små skedar efter humör. Desto tråkigare i det här faller då att jag tycker den ena hälften är aaasboring. Chokladglass med små hårda chokladbitar i liksom, GÄSP. Det spelar ingen roll att vaniljglassen med kolasmak är ljuvlig och ackompanjeras av den där tjocka och småbränt knäckiga kolakrämen i mitten. Visst finner man viss tillfredsställelse i helheten, men i mitt tycke har Ben & Jerry stuckit in oxen i frysen den här gången.

Synd på ett perfekt uppeggat grepp (och med uppeggat menar jag alltså golftermen, inte någon sliskig Kama Sutra-referens). Vi hörs förmodligen inte igen.

Glassmannens betyg: 3/5