På en och samma dag har Cecilia Dalman Eek skrivit en S-krönika i GP, (och även på sin egen blogg) där hon med emfas hävdar att det är Moderaternas ansvar se till att de rödgröna får igenom sin budget. Det är ju – i sig – ett fullkomligt barockt påstående, när det kommer från det parti som tagit på sig att faktiskt leda Göteborg under den kommande mandatperioden.

Men det blir ju ännu mer absurt när Anneli Hulhtén (s) samma dag,  i samma tidning (!) på frågan om varför (s) inte drev någon aktiv kampanj i folkmröstningen hävdar att den  frågan borde besvaras av Moderaterna. Och fortsätter ”Framförallt är det moderaterna som ska svara på hur resultatet ska hanteras.

Och om dessa åsikter inte vore nog, så skickas det under dagen ut ett pressmeddelande från de rödgröna, där samma Hulthén tillsamans med Kamne (mp) och Bernmar (v) välkomnar och berömmer Alliansens budgetförslag (!).

Alltså …

Onsdagens socialdemokratiska åsikter kan sammanfattas i följande punkter:

• – Det är Moderaternas uppgift att sköta (s)-budgeten.
• – Det är Moderaterna som ska hantera folkomröstningresultatet
• – Moderaternas (och Alliansens) budgetförslag är bra.

Men då bör man ju också dra konsekvenserna av detta.

• Om man inte kan eller vill ta ansvar för sin egen politik,
• Om man inte kan eller vill fullfölja de beslut som fullmäktige beslutat,
• Om man inte kan eller vill berätta om varför ens egna budget skulle vara bättre än oppositionens, så …

… borde man inte inneha de ledande befattningarna i kommunen!

Om det nu är så att S i Göteborg tycker att Moderaterna ska sköta kommunens tuffa utmaningar, så borde inte Hulthén sitta och gnälla på Moderaterna. Hon borde ta konsekvenserna och lämna över ledningen av Kommunstyrelsen till Alliansen.

I skrivande stund verkar det som om Göteborgsmoderaterna sammankallat ett extrainsatt förbundsstyrelsemöte, för att diskutera om  Martin Wannholt bör uteslutas i partiet.

Av massmedierna att döma, så är en pågående tvist inom Moderaterna rörande västlänken och trängselskatten som kulminerade i det kaotiska fullmäktigemötet i torsdags, som ligger till grund för det hela. Det kan naturligtvis vara så att det finns mer, än vad som framkommit i massmedia. Men utifrån av det som har kommit fram, är jag både besviken och förvånad över hur mitt parti agerar.

Låt mig på en gång göra klart att jag är för både västlänk och trängselskatt. Det har jag inte alltid varit. Om någon frågat mig för fyra-fem år sedan, hade svaret blivit annorlunda. Men ju mer jag försökt sätta mig in i de problem och frågeställningar det handlar om, så har jag svängt. Men det som framförallt fått mig att byta sida, har var varit den kaskad av osakligheter och snuskargument som olika delar av västlänksmotståndet har  producerat under de senaste åren.  Det är ingen hejd på de otidigheter man utsätts för, när man försöker ta en diskussion i själva sakfrågan.

För många Västlänksmotståndare har hela frågan blivit en symbolfråga som styrker deras uppfattning om ”Muteborg”. Och den som inte är med dem, är med automatik korrumperade konspiratörer. Det är främst bland olika Vägvals- och SD-sympatisörer jag sett de värsta slaskspridarna, men även i mitt eget parti frodas de. För några exempel kan man studera delar av de kommantarer som spritts i FB-gruppen ”Vi som vill ha Martin Wannholt kvar som kommunalråd” . En grupp som jag – av outgrundlig anledning – blev kollektivansluten till och där jag fått många kommentarer raderade, där dessutom själva frågan om västlänkar och trängselskatt är förbjuden att diskutera (!).

En inställning som kan tyckas lite egendomlig när Martin själv, åtminstone i vidstående länkade artikel, hävdar att han inget hellre vill, än att ta en saklig diskussion.

Martin förtjänar kritik.

Som jag ser det bör Martin kritiseras. Han ska dock inte kritiseras för att han i valrörelsen gick ut och varnade om dolda fördyringar.  Det var närmast hans skyldighet att göra, om han nu satt på sådana uppgifter. Men han ska kritiseras för att han inte erkände att han hade fel på väsentliga punkter. Han har inte lyckats styrka sina påståenden.

Han ska också kritiseras för att han kritiserar tjänstemän på trafikverket och kommunen för att de inte vill presentera siffror i augusti när han själv varit delaktig i att ge dem i uppdrag att få fram budgeten till december. Det är inte ett ansvarigt ledarskap.

Han kan naturligtvis också kritiseras för sitt agerande i samband med Kommunstyrelsevalet. Det kan ses som ett jäkligt osolidariskt och egoistiskt agerande när man som fullmäktigeledamot går emot sitt eget parti och de överenskommelser som partiledningen gjort.

Men att gå emot partilinjen är i sig inte grund för uteslutning. Tvärtom. I de regler som gäller för fullmäktigegruppen förutsätts att man ska kunna göra det. Men man ska säga till i förväg. Huruvida voteringen i FM-gruppen kan ses som ”Jag vet inte om jag tänker följa partilinjen”-markering, kan förvisso diskuteras.

Vilka fler?

Men Martin är inte ensam om att ha satt göteborgsmoderaterna i ett taskigt läge. Det finns all anledning att även kritisera förbunds- och kommunledning.

Ett skäl är den ”munkavle” som Martin utsattes för i valrörelsen (som kanske hindrade Martin att föra fram den sakkritik han påstår sig sitta på). Att försöka tysta internkritik – i en fråga där alla vet det råder diskussion i partiet – med munkavlar mitt i en valrörelse är inte ett taktiskt eller smart drag.

Än värre är Moderaternas sjävpåtagna munkavle i folkomröstningskampanjen. Ja eller nej till trängselskatter var en icke-fråga i den Moderata kampanjen. Ingenstans kunde man hitta någon liten ”Ja till trängselskatt”-knapp i de moderata valstugorna, trots att det var partiets officiella linje.

Efter valet …

Men de stora misstagen har partiet gjort i arbetet efter valet. Det var omedelbart väldigt tydligt att valresultatet kunde komma att leda till en väldigt oklar situation i fullmäktige. Inget av de traditionella samarbetspartierna kunde få någon majoritet. I ett sådant läge räknar jag, som gammal ombudsman och medlem, men – framförallt – som väljare, med att våra företrädare gör vad de kan för att ge partiet ett så stort inflytande som möjligt. Jag har tyvärr inte fått det intrycket. Det verkar som man gjorde några halvhjärtade försök att få över Mp till ”den goda sidan”, men när det misslyckades, så blev man mer intresserad av att minska SD:s inflytande snarare än att öka Moderaternas.

Den överenskommelse som gjordes innebar att man lät de rödgröna få majoritet i nämnder och styrelser. I princip skedde det genom att man gav Mp och KD varsitt mandat, som togs på Moderaternas och VV:s bekostnad. Men ska man skänka bort mandat i förhandlingar kanske man ska vara klar över att de som blir ”bestulna” också bör vara med på det hela.

Uteslutning?

För att utesluta en medlem krävs endera att någon ”aktivt arbetar för någon med partiet konkurrerande organisation” eller att man ”genom sitt handlande skadar partiet”. Notera att stadgebrott inte är en grund för uteslutning, som förbundets vice ordförande hävdar i medierna ikväll. Om han menar att det vore uteslutningsgrundande när Martin ingick valteknisk samverkan med VV, så har han rimligen också 19 andra fullmäktigeledamöter att utesluta. De samverkade ju i samma omröstning med såväl allianspartierna som s, v och Fi, vilket ju borde vara femfaldigt värre.

Det andra, betydligt mer luddiga alternativet, är att han anses ”skada partiet”. Effekten av hans agerande har blivit att moderaterna fått en extra plats i KS, som man annars inte skulle fått. Det är nog många med mig som har svårt att se hur det skulle vara att skada partiet.

Kära förbundsstyrelse …

Jag förstår om många är irriterade, precis som jag förstår att Martin var det i början av veckan. Men det kan omöjligt komma något gott ut av att nu sätta igång någon uteslutningsprocess mitt i hela den turbulens som nu pågår (och som ni själva genom ert agerande, eller brist på detsamma, är delvis ansvariga för). Bit nu i det sura äpplet och gilla läget.

Vad partiet behöver nu, är inte fler diskussioner om vilka som bör sparkas, utan konkreta diskussioner om hur vi kan utnyttja den uppkomna politiska situationen för att åstadkomma ett bättre Göteborgs. Partiet har nu stora möjligheter att påverka Göteborg i en positiv riktning. Det gäller skola, bostäder, äldreomsorg, ekonomi, näringsliv och trafikpolitik. Men om vi ska fortsätta sparka folk till höger och vänster, så lär vi inte få mycket nytta gjort.

Nu har vi den Kommunstyrelse och det KF vi har. Utnyttja det istället för att leta syndabockar!

Notera:

Detta skrevs knappt en vecka efter valet, när allt ännu var mycket oklart om hur kommunstyrelseposter skulle fördelas mellan partierna. Föga visste jag att det även vid själva fullmäktigesammanträdet, nästan två månader senare, skulle visa sig lika oklart.

I det kalkylblad som ligger till grund för mina spekulationer och gissningar finns nu även en flik där fullmäktiges beslut, och KS-förslaget visas.

Få har väl missat att Löfven tycks ha lite svårigheter i sin regeringsbildning. Ändå har en regeringsbildare egentligen det lite lättare än alla de som nu ska få ihop majoriteter i alla kommuner och landsting.
På regeringsnivå gäller det ju bara att undvika en majoritet ”mot” statsministern. På lokal nivå krävs det att man faktiskt får till en majoritet.

På lokal nivå så har man ju inte heller en ”regering” som bara består av majoriteten. Där finns det regler som garanterar att andra grupper, var för sig eller i samverkan, får platser i kommunstyrelse och andra nämnder.

Och valresultatet har gett fler kommuner än någonsin oklara majoriteter. Det är 38 kommuner där Alliansen har majoritet. I 90 kommuner är det Rödgröna majoritet. I hela 160 kommuner är SD och/eller andra partier vågmästare.

Och i vissa kommuner kan man nog få räkna med överraskande koallitioner och udda samverkanspartners, även om Överkalix nog lär ta rekordet där V, Mp och Alliansen samverkat för att få bort ett 80-årigt S-styre.

I min egen hemkommun, Göteborg, är det definitivt inget avundsvärt läge för lokalpolitikerna när de nu ska få ihop nya majoriteter och nya nämnder.

Jag vet inte om vidstående twitter, ska tolkas som om Alliansen redan kastat in handduken, inför de diskussioner som nu måste ta vid. Det torde i så fall vara något överilat …

Som gammal valsiffernörd, ville jag räkna lite på valreslutatet, när nu slutsiffrorna kommit, för att se vilka möjligheter som egentligen finns för att få till stånd någon form av stabilt styre i Göteborg. Först finns det några allmänna slutsater som kan dras:

• Det går inte att hålla SD utanför Kommunstyrelsen. Oavsett hur de övriga partierna trixar och joxar, så har SD en KS-plats (om de vill ha den). SD skulle hamna i vågmästarställning i KS. (Det skulle kunna gå att hålla SD utanför om man börjar trixa med nämndstorlekar, men det vore knappast något som övriga partier skulle vinna på i längden.  Det vore verkligen att förstärka bilden av Göteborg som den mygel- och fiffelstad, som lett till det usla S-resultatet.
• S har tappat sju procentenheter i Göteborg och gjort ett katastrofval. De är nu inte längre ensamma på platsen som största parti i fullmäktige, då de får lika många (eller få) mandat som Moderaterna. Det torde vara självklart att det är just ”mygel- och fiffel”- bilden som ligger till grund för S tappade position som största parti. Det kan därför också ligga andra partier till last om de hjälper S att ändå behålla makten.
• De rödgröna har totalt tappat fyra mandat och Alliansen två. Dessa sex mandat har gått till Fi och SD med tre vardera.
• Även Vägvalet kan räkna in en framgång, även om de egentligen inte ökat mandattalet.  Men i förra valet låg två av deras fem mandat hos Sjukvårdspartister, som agerat som vildar föregående period. Nu har de fem ”riktiga” mandat att förhandla med.

Platser i nämnder och styrelser fördelas med d’Honts metod, eller heltalsmetoden. Ett system som, när det är få platser att fördela, gynnar de största partierna/grupperna. Det är avsiktligt. Systemet bygger på att man i kommuner ska kunna samverka och samarbeta över partigränser. Därför är det vanligt att partier slår sig samman i olika koalitioner inför valen, och därefter fördelar platserna inbördes.

Det bör påpekas att sådan ”teknisk valsamverkan” kan göras, utan att man därmed ställer politiska krav eller villkor på de som ingår i samverkan.  Det har hänt att man samverkat över alla blockgränser för att få till hyfsat klara majoritetsförhållanden eller få bort personer eller partier från inflytande.  Överkalix, som nämns här ovan är ju ett aktuellt exempel.

Jag roade mig följaktligen med att göra lite räkneexempel på mer eller mindre tänkbara samverkansalternativ. För den som vill kontrollera eller se på uträkningarna finns de här. Låt mig i sammanhanget påpeka att jag vare sig är, har varit eller kommer att bli inblandad i några av diskussioner som nu tar vid. Exemplen ska ses just som räkneexempel, och jag är väl medveten om att det finns både politiska och personella hinder för många av dem.

Om inga partier skulle vilja samverka med andra, så skulle vi få ett – minst sagt – besvärligt läge i kommunen. Det skulle uppstå lottsituationer i fleratalet nämnder och styrelser. Kommunstyrelsen skulle bestå av: S 4, V 1, Mp 1, M 4, Fp 1, Sd 1 och VV 1. Dock är detta att ganska osannolikt scenarie, men kan ses som en utgångspunkt, för att veta vad partierna så att säga ’har rätt’ att kräva.

Då vi redan vet att Alliansen har ett väl fungerande samarbete och redan har presenterat en gemensam budget, så kan man nog räkna med att de kommer att samverka i valfrågor också, som i Exempel 2. Då skulle vi kunna få ett läge där Alliansen besätter ordförandeposter och får majoritet i många nämnder, men i  KS och stora nämnder blir SD vågmästare. Det uppstår också lottsituationer som nog de flesta vill undvika.

Det finns dock inget uppenbart skäl till varför S, V och Mp skulle avstå från det samarbete de haft under den senaste mandatperioden. I Exempel 3 ser vi hur styrelser och nämnder ser ut med nuvarande samverkansformer. Då har vi Rödgrön majoritet i alla nämnder och styrelser och de Rödgröna kan låta SD och Alliansen göra upp om det 11:e mandaten i lotterier.

Om inte SD och VV vill bli åsidosatta, som i tredje exemplet, kan de samverka i ett  ”Vågmästarblock”, som i Exempel 4. Då kan VV och/eller SD ta plats i så gott som varje nämnd och styrelse av betydelse och agera vågmästare ihop, eller var för sig. Detta är knappast en situation som vare sig Rödgröna eller Alliansen skulle uppskatta.

I Exempel 5 visas hur resultatet skulle bli om Hulthén kan bjuder in Fi i ett rödgrönrosa samarbete. Det kostar naturligtvis lite nämndplatser till Fi, men skulle trygga en rödgrön majoritet i de flesta nämnder och styrelser. Lotten kan dock trassla till det här och var. SD/VV skulle besätta platser överallt, men de skulle inte få en vågmästarroll.

Dock finns ju möjligheten att Vägvalet skulle föredra att samverka med Alliansen snarare än med SD. I exempel 6a och 6b visas resultatet om VV samverkar med Alliansen. Notera att det inte skulle göra någon större skillnad. Fortfarande skulle det bli rödgrön majoritet utom i KS, där SD blir vågmästare.  Ur Alliansens synvinkel finns det därför inget att vinna på någon samverkan med VV. Alliansen skulle få släppa till platser, men de får inget ökat inflytande. I samma tabell finns också utfallet om alla partier skulle gå samman mot SD. De skulle ändå inte kunna bli av med  SD ur KS, och i alla andra nämnder skulle det bli rödgrön majoritet.

I alla ovanstående exempel har jag utgått från ”sannolika” samverkansmöjligheter. Men bara som jämförelse, ville jag även räkna på två mer radikala exempel.

Exempel 7 visar resultatet om  Mp skulle välja att byta block till Alliansen. I 7a  räknar jag med att VV skulle ställas utanför, och att VV då väljer att samverka med SD. Denna konstellation skulle ge en betryggande ”blågrön” majoritet i de flesta nämnder och styrelser. Men Mp byter knappast sida gratis. Det kan ändå bli svårt för Alliansen att driva igenom sin politik. Fördelen för Mp är ju att de skulle slippa att bli förknippad med ”Muteborgsregimen”, samtidigt som de kan behålla sitt inflytande. I Exempel 7b syns fördelningen om VV också skulle tas med i ett stort blågrönt block. Notera att det inte skulle ge Alliansen någon fördel jämfört med 7a. Snarare tvärtom, då SD fortfarande skulle ta plats i KS och både Mp och VV vill ha platser i den blågröna röran.

I Exempel 8 syns resultatet om VV och SD skulle välja att göra vad de kan för att byta styre i Göteborg. Jag finner det helt uteslutet att Alliansen skulle ge sig in i regelrätta förhandlingar med SD, men om SD (och VV) kommer och skrapar med foten och säger ”Vi vill inte ha något mer än de platser vi ändå kommer att få. Vi ställer inga politiska krav. Vi lovar inte att rösta för era förslag. Men vi vill gärna att ni tar över ledningen i stället för Hulthén”, hamnar saken i ett annat läge. I detta scenario är fortfarande SD och VV i praktiken vågmästare, men ordförandeposterna (och initativmöjligheterna) skulle bli Alliansens.

Kan då Alliansen säga ”Nä, vi är inte beredda att ta det anvaret. Det är bättre att Hulthén sitter kvar”?

Jag har en känsla av att vi kommer att få se väldigt intressanta diskussioner i Göteborgspolitiken framöver. Jag har också en känsla av att alla partiföreträdare kommer att få ta emot mycken kritik från både egna och andras väljare den närmaste månaden.

Jag är inte supervidskeplig, men i år har juli fem fredagar, 5 lördagar och 5 söndagar. Detta händer en gång vart 823 år. Detta kallas pengarpåsar. Så Kopiera detta till din status och pengar kommer att komma inom 4 dagar. Baserat på kinesiska Feng Shui. Den som inte kopiera, … kommer att vara utan pengar. Jag kan inte låta den personen vara jag

Lustigt nog så spreds samma ”information” i höstas, men då gällde det oktober 2010, som också innehöll fem fredagar, lördagar och söndagar. Är det inte fantastiskt att två likadana och så ovanliga händelser, som bara inträffar en gång var 823 år, ändå uppträder så nära varandra?

Nä

När jag i höstas såg detta första gången i höstas var min första reaktion ”Varför skulle några kineser för 3000 år sedan ha gjort några förutsägelser som berör västvärldens gregorianska kalender (som f.ö. inte ens infördes förrän på 1700-talet i Sverige) och 1900-talets mer allmänna bruk av femdagars arbetsveckor?”

Enligt den version som jag kopierat härovan har ju dessa kineser dessutom lyckats förutspå möjligheterna att klippa och klistra i sin Facebook-status, vilket ju faktiskt vore fullkomligt sensationellt. Om det vore sant.

Därefter la jag märke till det fullkomligt obegripliga påståendet om att detta ”fenomen” bara skulle inträffa var 823 år.

Alltså …

En vecka är sju dagar. Efter 28 dagar har alla veckodagar infallit fyra gånger. Men eftersom de flesta månaderna är längre än fyra veckor, kommer de månader som innehåller 31 dagar också att innehålla tre ”extra” dagar. Vi har sju sådana månader varje år. Sju månader varje år har vi tre ”femtedagar”.

När får vi då specifikt en femte fredag, lördag och söndag? Jo, varje gång en 31-dagars månad börjar på en fredag. Eftersom vi har sju 31-dagarsmånader på ett år och sju olika veckodagar så bör detta ”fenomen” alltså inträffa ungefär en gång varje år. Inte var 823:e år.  Söker vi en specifik månad där detta inträffar (oktober eller juli) så kommer det följaktligen också att ske i genomsnitt vart sjunde år.

(På grund av skottår varierar frekvensen en smula. Det är 28-års-cykel med intervallen 6-5-11-6 år. Den alltid välinformerade sajten Snopes.com utvecklar det hela, för den som vill veta mer).

I den versionen som dök upp nu i januari kom set till en ny liten ”faktauppgift” om att ”fenomenet” dessutom har ett namn …

Trams …

Detta är naturligtvis trams från början till slut. Det är inte fråga om något ovanligt fenomen. Det har ingenting med några antika kineser att göra. Det räcker med den enklaste matematik – eller en vanlig almanacka – för att inse att påståendet om 823 år är ett påhitt. Det finns ingen term i svenskan som heter ”pengarpåsar” Det är möjligt att den som slänger ut detta inte är supervidskeplig – eftersom jag inte riktigt vet hur mycket vidskeplighet som krävs för detta epitet, men eftersom det görs av det uttalade skälet att man vill ta del av dessa utlovade gåvor så får man nog riskera att betraktas som ganska vidskeplig, vare sig man vill eller inte. Eller åtminstone väldigt godtrogen.

… men varför?

Vad jag inte blir klok på är ju varför denna typ av virala myter får den spridning de får. Jag kan väl i och för sig förstå om någon hittar på något sådant här som ett skämt mot sina kompisar, ”för att se om de går på det”, men varför fortsätter folk att sprida skräpet? Och hur kan de ägna tid åt att översätta, redigera och ”utveckla” det utan att någonsin ägna en tanke på om det stämmer?

Vad är det för drivkraft som får vanligtvis förnuftiga människor att gå på dylikt trams?
Och som får dem att vilja skryta om att de blivit blåsta?