Halken - nude & rude

Kirk - Picard - Sisko

2012-02-17T08:00:00.034+01:00

Okej. Jag har spenderat några dagar med att titta igenom lite DS9-favoriter vilket fick mig in på TNGs avsnitt med Klingoner och därifrån till hela Borg-sagan. Mer om den senare. Men jag resonerade lite kring Picard och Sisko.

Det är en gammal sanning att Kirk är actionman medan Picard låter Riker göra allt i slåss-och-ligga-med-grönhudade-brudar-facket. Riker och Picard är lite mer komplexa än så, kan jag tycka efter Best of both worlds. Särskilt slutet på del 1. Men det är inte det jag ville komma in på. Fast ändå lite.

Det Riker visar är inte Kirks "slå dom på käften tills de är tysta" eller "bygg en kanon av saker jag hittar och skjut den fan". Det är inte Picards "håll ett långt passionerat tal om Federationens principer" (som har sin grund i Kirk, se talet i A taste of armageddon t.ex.). Det Riker visar är skuggor av vad som komma skall - Sisko.

Sisko är generalen. Sisko är administratören. Sisko är den som förlorat det käraste han hade för att han gick med i Starfleet. I slutet på Worlds, part I så säger Crusher att hon kan avassimilera Picard. De kan återställa allt. Men Riker ger ändå ordern, han kan inte ta chansen och riskera hela mänskligheten för att rädda en man. När han måste välja mellan att kanske lösa allt perfekt eller lösa det viktigaste och ta några förluster så väljer han det senare. Det är vad Sisko gör hela tiden.

Deep Space 9 är mörkare än de andra Star Trek-serierna. Men de som säger att den inte avbildar samma värld har fel. Federationen har höga ideal, de står för samarbete och principer och att gemensamt överkomma alla mål och förmågan att gå bortom sina begränsningar och upptäckarlust. Och de kanaliserar alla dessa mål i USS Enterprise. Det är Federationens flaggskepp. Det har den absoluta gräddan av de som passerat Starfleet Academy. Men den flaggan vajar från en flaggstång och den flaggstången har ett fundament.

Genom DS9 får vi se många av de agenter som arbetar för olika underrättelsetjänster, men särskilt Section 31 brukar ge folk lite avsmak. Dessa moraliskt bankrupta agenter som i sina egna huvuden skyddar Federationen och dess ideal genom att konstant bryta mot de idealen - är det Star Trek?
Ja, säger jag. Det är det. Och det är det jag gillar med DS9. Det visar de arbetare som får maskineriet att snurra. Det finns en anledning till att den karaktär som först flyttades över var transportöroperatören Chief O'Brien.

Kirk strålar ner till en planet och löser problemet. Picard säger åt sin övernaturligt smarta besättning att lösa problemet. Sisko angriper problemet igen, och igen, och igen, tills han löser det. När han lämnar basebollen på stationen (en sjukt bra scen, tycker jag) så är budskapet inte "Jag har en plan för hur jag ska återta stationen från er." Det är "Jag tänker inte ge upp, inte vila, förrens jag återtagit Deep Space 9."

Där ligger Siskos styrka, och det är därför jag tycker han är - åtminstone ibland - min favoritkapten. Han är Star Treks Batman. Den som inte har superkrafterna på sin sida, utan bara en hängivenhet på gränsen till vansinne.

Bertold Brecht - Den kaukasiska kritcirkeln

2012-02-01T12:00:00.000+01:00

Ibland så känner man: "Okej, det kanske är kultur och konst och hela baletten, men måste man verkligen gå in för att göra saker så svårtillgängliga?"

Brecht vill ju att folk inte ska förlora sig i pjäsen, utan använder tekniker för att rycka folk ur själva berättelsen och tvinga dem att se det politiska budskapet. Varför han inte bara skrev politiska pamfletter istället för pjäser då kommer jag inte att förstå, men resultatet är iaf: Svår teater med lågt underhållningsvärde, men intressant historiskt sett.

Sen kommer något geni på förlaget och tycker: "De här sångerna, hur ska vi typsätta dem?" Till saken hör ju då att ett av greppen som Brecht använder för att dra folk ur berättelsen är plötsliga sångnummer, som inte ska vara som i musikaler - minnesvärda och känslofyllda - utan bara bryta illusionen. I alla fall så tar FörlagsGeniet och bestämmer sig för att typsätta sångrader precis som scenanvisningar. Och visst, det tar en ur läsningen och tvingar en att fundera.

Problemet är att man inte funderar på "Vad betyder den här pjäsen?" (särskilt eftersom det är ganska uppenbart, om den försöker något annat än det uppenbara så misslyckas den) utan istället funderar på "Är det här en sångrad eller en scenanvisning?".

Resultatet är att det blir tungläst och svårt att förstå vad man egentligen läst. Sen heter folk saker på ryska så man inte håller isär folk och historien är ganska trist. Inte värt att läsa, kanske värt att se uppspelat. Men det är inte det jag håller på med här.

Bevis för att det blir intressantare med skådespelare som ger lite liv till karaktärerna:

Criminal Minds säsong 1

2012-01-25T20:00:00.024+01:00

Jag har sett enstaka avsnitt av Criminal Minds innan, men även om man kan följa själva mysteriet utan förkunskaper så förstod jag typ ingenting av de inledande och avslutande vinjetterna. Jag gillar upplägget att ha personlig utveckling för teamet på kanterna av jobbet, det känns logiskt. Även om man tittar på avsnitt för att få se ett mysterium så behöver man få lite av en koppling till personerna när man ser dem om och om igen. Men det får inte bli för mycket av det, så att man tappar det som var intressant - mysteriet.

Att veta något om hur senare avsnitt av Criminal Minds blir gör dock att jag inte riktigt faller för säsong 1. Det är lite mycket fokus på teamledarna jämfört med vad jag sett senare och resten är reducerade till förenklingar. Vilket funkar, eftersom det fortfarande finns mycket idéer för själva mysterierna. Förmodligen kommer serien gå igenom samma livscykel som de flesta andra, där karaktärerna kommer bli viktigare ju färre idéer författarna har kvar. Det finns bara så många pussel att konstruera, men använder man mänskliga pusselbitar så kan man konstruera många många fler berättelser.

Jag irriterar mig lite på trenden att visa nya metoder att göra polisarbete som världens bästa superkrafter. Här är det profilering som aldrig har fel, i Bones är det forensisk antropologi, i Numbers matematik. Nog för att nya tekniker kan ge positiva bieffekter men när de kan hitta en person utan något klassiskt polisarbete känns det alltid som förenklingar som inte TV-mediet behöver. Varför inte visa lite dörrknackning, telefonsvarande för att ta emot tips, ett par team som testar olika platser eller vad det kan röra sig om? Nog för att man vill hålla nere karaktärsgalleriet men när samma personer sitter på kontoret och tänker fram lösningen som sedan sparkar in dörrar för att arrestera skurken så förlorar man chansen att visa kontorsråttorna som svaga på det senare fältet.

Men just att visa en av kontorsråttorna som svag på actionfältet har Criminal Minds gjort i avsnittet där Dr. Reid blir av med sin pistol. Det bådar gott för blandad karaktärisering. Vem som kommer vara action man i gänget är ju också tydligt. Men de två gamla agenterna som funderar på hur jobbet påverkat dem och hur mycket jobbet är deras familj mer än deras riktiga familj känns otroligt mossigt. Det har gjorts så många gånger på ungefär samma sätt att det inte känns intressant längre.

Samuel Beckett - Happy Days.

2012-01-25T12:00:00.024+01:00

Eftersom jag måste läsa igenom en rejäl hög med pjäser så tänkte jag: "Varför inte blogga om dem?" Så det blir dramaveckor ett tag nu.

Vi börjar med något som förmodligen är helt fel ställe att börja egentligen: Happy Days av Samuel Beckett. Det behövs kanske lite förkunskaper för att förstå hur lustigt det är att Beckett ska skriva om glada dagar. Han är ju ändå förmodligen mest känd för att ha lyckats beskriva känslan av att inget händer genom en pjäs där inget händer.

Happy Days är inte så olik Godot kan jag tycka. Det är inte mycket som händer, men ändå finns en tydlig utveckling i det att Winnie blir alltmer begraven i sanden. Just att var begraven i sanden för tankarna också till Play, där karaktärerna sitter i sina krukor. Men i Play så är det definitivt ingen utveckling, där varje dag i Godot är den andra lik så består Play exakt samma text spelad två gånger på rad. Slutet leder in i början. Men mer om det när vi kommer dit.

Happy Days är istället rätt duktig på att visa utveckling, men om det är några framsteg är svårt att säga. Nog för att Winnie håller humöret uppe, men hennes situation blir allt sämre. Vad betyder det? Har jorden gått under? Hur ska hon få tag på mer tandkräm?

Vilka är de lyckliga dagarna? Är det de minnen som Winnie har av svunna dagar eller är det de konstanta uppvaknanden som hon envisas med att uppfatta som positiva? Är någon av dem egenligen glada eller är det ohämmad optimism som gör att Winnie uppfattar dagarna som glada och minns med rosenskimmer?

Tack vare pirater som stjäl material från http://www.beckettonfilm.com/ kan jag hänvisa till en inspelning av pjäsen, för de som inte känner att det här med att läsa pjäser är så sjukt roligt:

Sherlock säsong 2

2012-01-24T20:00:00.000+01:00

Säsong 2 höjer insatserna rätt rejält. Säsong 1 kastade ju in Moriarty i mixen direkt, i romaner och noveller är han väl med två gånger innan han och Sherlock dör, först för att göra honom till ett hot mot Sherlock och sedan för att realisera det hotet. Men säsong 2 tar den bollen och spelar högt med den.

Till att börja med så kommer min favoritkaraktär av bifigurerna, Irene Adler, in i historien. Men här är hon uppdaterad till en dominatrix som tagit komprometterande bilder i en väldigt besvärande situation, istället för bara ett foto av henne och personen ifråga tillsammans. Sex it up, som de säger. Men den väldigt självsäkra dominatrixen som utmanar huvudkaraktären har sin förlaga i en annan modern Sherlock Holmes - Lady Heather från CSI, där hon har samma relation till Gil Grissom. Just kopplingen till CSI blir explicit i ett avsnitt när Holmes refereras till som "CSI Baker Street".

En tydlig modernisering är att en nutida Holmes blir en stjärna i tidningar baserat på Watsons blogg. Medialandskapet är snabbare och mer vidsträckt. Men det är också något som får effekter och leder till stora förändringar i berättelserna, särskilt slutet. Jag gillar verkligen känslan av att författarna har tagit samma förutsättningar som Holmes-historierna och försökt spela ut dem i en modern värld. En av riskerna med Sherlock som jag såg var annars att det skulle vara en ganska trivial detektivserie med en massa referenser bara, ungefär som H.O.U.N.D.-projektet i Hounds of Baskerville, andra avsnittet.

Nu blir det sådär jobbigt med de korta brittiska säsongerna, det är bara tre avsnitt och vem orkar vänta? Jag vill ju veta nu hur det egentligen gick till där på slutet. Brittiska serier borde inte få ha cliffhangers.

Sherlock säsong 1

2012-01-23T20:00:00.040+01:00

Det går att göra ett ganska bra case för att Sherlock Holmes är trendig just nu. Med både A Game of Shadows på biograferna och Steven Moffats (Coupling, Doctor Who) uppdatering på tvskärmarna. Den här trenden har börjat tidigare än Sherlock själv, med karaktärer som Dr Gregory House, en hopslagning av Sherlock och Watson. Sherlocks antisociala personlighet, brillianta problemlösning och förkärlek för droger med Watsons halta ben och arbete som läkare.

Vad är det då som gör att den här uppdateringen är så charmig? Den går tillbaks till Sherlock Holmes rötter som en superhjälte på detektivscenen. Han har inte Bat-Sharkrepellant Spray, men han är inte rädd för att använda alla tekniska prylar som finns, göra massor av analyser i labbet och hålla sig aujour med den senaste utvecklingen på relevanta fält. Självklart så görs det en grej av hans ignorans av solsystemet men det korrigeras för Sherlock blev snart efter det att kunna exakt allt han behöver veta för att lösa ett fall, hur lite det än har med kriminologi att göra. Redan i samma berättelse som ignoransen av solsystemet faktiskt.

Att uppdatera Watson verkar nästan för lätt när han kan återkomma från samma krig - Afghanistan - som i originalberättelserna. Kanske är det så att vi behöver en sådan här uppdatering av samma orsak som vi behöver Murdoch, för att visa hur lite vi utvecklats. Kina är fortfarande ett mystiskt land i öst, även om vi har mycket mer information om fjärran östern. Men där folk kring förra sekelskiftet verkade vara fascinerade av ett fiktivt Fjärran östern som de såg i operaföreställningar och läste om i noveller så är det idag ett Japan fyllt av jätterobotar och magiska flickor som fascinerar västerlänningar. Skillnaderna överskuggas av likheterna kan jag tycka.

Tre långfilmslånga avsnitt per säsong är också en väldigt bra form för ett mysterium. Det ger utrymme att faktiskt följa handlingen dubbelt så länge som ett normalt entimmesavsnitt (utan reklam, 40min) av ett kriminaldrama. Men samtidigt blir det inte så mycket per säsong att man måste fylla ut med lågkvalitetsmaterial eller får slut på idéer halvvägs igenom säsongen. Det gör också att man kan titta igenom hela säsongen på ett par dagar, vilket är ganska skönt.

Imorgon: Säsong 2

Tinker, tailor, soldier, spy

2012-01-20T20:00:00.015+01:00

DET HÄR ÄR VARFÖR JAG STARTADE EN BLOG!

Inte just den här filmen, men jag har en stor konsumtion av underhållningsmedia och ibland så är det något som är lite bättre än det vanliga. Ibland är det något som är lite sämre än det vanliga. Ibland är det en film som förolämpar tittarens intelligens på ett sätt som gör mig direkt arg (In Time). Ibland är det en film som går exakt motsatt håll, genom att vara smart, inte övertydlig, stilren utan att vara uppsminkad.

Det sistnämnda har vi här. När till och med en stilig karl som Benedict Cumberbatch, vilket jag hoppas är rätt stavning för jag tänker anta att jag är så bra att jag inte behöver kolla upp stavningen av hans namn, kläs upp i grå tweed och en dålig 70-talsfrisyr - då är de hängivna looken. Ibland vill man se en film på bio för att man inte orkar vänta på att den kommer på DVD, ibland för de massiva effekterna. Den här vill man se på bio för att bli helt omsluten av den fuktiga, höstkalla atmosfären.

En film som litar på att publiken kan förstå handlingen eller i alla fall njuta av mysteriet tills dess att allt är över och sedan pussla ihop det hela, det är faktiskt inte så vanligt. Snälla, vad ni än gör, ta inte med en person som kommer fråga "Vem är det där?", "Vad hände nu?" i biosalongen. Jag tänker inte säga något om handlingen, för det är egentligen inte viktigt vad som händer. Det viktiga är stämningen. le Carré skrev böcker som var en motpol till sexiga Bond-agenter och den här filmatiseringen gör samma sak mot färgglada 3D-spektakel. Det är brunt, det är mulet, det är nedgångna fabrikslokaler och stökiga hotellrum.

Jag vill sammanfatta det såhär: Presented in Maximum 2D! You won't believe the flatness!!!

SF har visst haft problem med att få tag på tillräckligt med exemplar av filmen, jag tror den kan komma att bli en stor attraktion på filmklubbar typ, i höst eller när den kommer ut på den arenan. Det är en Bra Film och en klockren datenight för folk som vill ha något att diskutera efteråt. Ni vet, när man dejtar något för att det är en intressant person och inte bara för de stora tuttarna.

Trailern framställer det hela som mycket mer actionfyllt än vad det är, själva filmen har en helt annan spänning.

Louie säsong 2

2012-01-17T20:00:00.025+01:00

Säsong 2 av Louie är på samma gång bättre och sämre. Helt enkelt därför att de element som gjorde det till något liknande en ond Seinfeldt trimmats ner, vilket gjort att den kunnat odla sin särart. Med fler av de sketchliknande halvavsnitten kan poängerna, Louis C.K.s kritik av modern livsföring, slå hårdare.

Även om jag saknar känslan av att se en deprimerad Jerry Seinfeldt efter en skilsmässa där han förlorat alla de där fina Seinfeldt-pengarna, så skulle jag hellre se Louis CK göra mer renodlade parodier. Förhoppningsvis så får serien så många säsonger att författarna får slut på idéer och börjar göra sånt, en välgjord filtrering av dagens TV-utbud genom Louis CKs ögon vore intressant att se.

Avslutningen antyder att det kan bli mer story i framtiden, men om det innebär mer Pamela Adlon så kan det knappast betyda ett lyckligt slut. Som komiskt bollplank för Louis CK så är hon brilliant, även om hon är rolig även på Californication. Men hennes sätt att leverera repliker som handlar om hur hennes liv brakat och hur patetisk Louie är gör att jag lätt skulle ta en meningslös dödsscen eller en replik om en flytt till Colombia för att låta henne göra Louies liv lite sämre i framtiden.

Och kom ihåg: "That's why you need neighbors. People who are not in your family, to help you with your family."

Absolute Power

2012-01-16T20:00:00.027+01:00

Stephen Fry har gjort en hel del riktigt bra insatser (t.ex. rollen som Mycroft i Sherlock Holmes: A Game of Shadows) men klassikern är väl som Jeeves i Jeeves & Wooster med parhästen Hugh Laurie (mer känd som Gregory House).
Just den där karaktären som vet allt, som Sherlock Holmes äldre bror eller betjänten som alltid har kontroll över läget, passar honom väldigt bra. Jag tror inte någon annan skulle kunna spela Charles Prentiss från Absolute Power med samma förmåga att göra honom skrämmande men älskvärd. Han är såklart den onda i teamet Prentiss McCabe, den som inte har någon professionell etik att tala om. Men så är det ju vad man förväntar sig av en PR-byrå.
På lite samma sätt som Hustle får en att heja på skurkarna genom att de bara ger sig på värre skurkar så är man på Prentiss McCabes sida, dels därför att den andra sidan är ännu mindre sympatisk, dels därför att Charles bara är så charmigt överlägsen hela tiden.
Se bara början här, "I's a bit like Jimmy, only all the letters are different."

Tyvärr så är det som med alla brittiska serier alldeles för få avsnitt, men det är kanske hemligheten bakom kvalitet - att minska på kvantitet. Annars hade jag gärna följt det moraliska spelet mellan Jamie och Alison vidare. Jamies försök att bli som Charles kombinerat med Charles försök att göra Alison som honom skulle kunna ge en intressant historia om den fick spela ut.
Jag skulle säga att det vore intressant att se en Absolute Power (US) men jag kan inte komma på en endaste person som skulle kunna göra en bra Charles Prentiss i en amerikansk remake och jag antar att den satiriska tonen skulle gå förlorad.
Så länge får man hålla tillgodo med Stephen Fry som en skurk du älskar.

In Time

2012-01-13T20:00:00.015+01:00

Svåra problem med pacingen. Intressant premiss.

Men vad gör en intressant premiss om folk verkar glömma bort att den existerar emellanåt? Okej, alla ska vara på väg att dö om en stund och har bråttom till allt. Någon tränger sig i en kö eller håller upp kön. Då borde alla bli skitsura, det är ju viktigt att kön rullar på så snabbt som möjligt för varje sekund som går kan vara din sista. Men tror ni folk blir arga när huvudpersonen håller upp kön? Nej, såklart. De bara står och ser på som de statister de är.

Det pratas om att i gettot springer folk dit de ska för ingen har tid nog att gå. Men alla går hela filmen igenom. Enda gången någon springer, annat än när de är jagade eller verkligen har akut bråttom, är när hjälten tar ett par springsteg för att råka visa för hjältinnan att han är från gettot.

Och när de har massor av tid, varför ge bort sina sista minuter och inte fylla på? Det är ju bara för att få till den dramatiska scenen när de håller på att få slut på tid. Men jag gillar inte när dramat är beroende av att karaktärerna gör idiotiska val. I alla fall inte om det inte är motiverat, men om det bara är så att de beter sig som efterblivna apor för att nästa scen ska bli dramatisk så blir jag osympatiskt inställd till dem och om jag inte gillar personerna på skärmen - ja, då bryr jag mig faktiskt inte det minsta om de lever eller dör.

Filmen har i alla fall en ganska klockren stil, allt ser ut som en sci-fifilm från 70-talet. Det gör att man kan förlåta att de inte har mobiltelefoner och sånt i framtiden, jag köper att det är en framtid från 70-talet. Men när de snygga 70-talsstylade elbilarna har avgasrör och gör ett puttrande motorljud på tomgång, då har man missat poäng från det också.

Och, spoiler alert, det är inte okej att döda av Olivia Wilde så tidigt i filmen. Även om det var ganska uppenbart. Som alla "twists" i filmen.

Snyggt skräp. Något att se när man är full så man inte fattar storyhålen, eller kanske något att häckla för hur korkade de är. Den är fin att se på, så jag skulle nog vilja ta några öl och häckla karaktärerna någon gång.

Doktor Älg

2012-01-12T20:00:00.010+01:00

Återigen ger vi oss in på SVT Humor - godkänd av staten - för att spana in utbudet. Doktor Natanel Älg tar animerade konsultationer hela veckan och varje helg om man får tro titelmelodin.
Rösten. Rösten. Lyssna bara på rösten.

Så ska en distriksläkare låta. Och grävlingar gillar ostbågar.

Klockrena små sjuka djur som besöker klinik. De här webklippen från SVT är lite som humorns punklåtar. Enkla medel, korta och slagkraftiga resultat. Är det inte bra så är det inte så stor förlust. Är det bra så kan det vara tokigt klockrena kommentarer.
Det tråkiga är att det är så få som förstår vad man pratar om när man citerar sådant som Syskonen ("Visst finns inte hitlerhälsning i sten-sax-påse?") eftersom ingen tittar på SVT Humor. Fast det är godkänt. Av staten.

Louie säsong 1

2012-01-11T20:00:00.024+01:00

Helt plötsligt fick jag för mig att ordet säsong stavas sesong. Det är ju season på engelska och hela den baletten. Måste läsa mer på svenska så jag inte börjar anglifiera språket mer än jag behöver, det har redan drabbat mitt ordförråd.

Men det var inte det vi skulle prata om, det var ju Louie. Säsong 1 specifikt, för jag tar ner takten lite här och ser en säsong i taget. Vänta bara tills min lediga halvvecka är slut, fast det är den redan... vänta bara tills burkmaterialet från min lediga halvvecka är slut. Då kan ni räkna med avsnitt eller kanske någon enstaka film på sin höjd.

Men det var ju Louie jag skulle skriva om. Jag gillade Lucky Louie, Loius C.K.s tidigare sitcom. Den porträtterade Louis C.K. som en ganska misslyckad, arbetslös kille som det gick dåligt för och som svär mycket. Med en skitliten lägenhet. Inte som alla dessa misslyckade knegarkillar som äger ett stort hus av någon anledning. Här är det istället en variant på Seinfeldt där Jerry var måttligt lyckad komiker, Louie i serien är också måttligt lyckad. I alla fall i karriären. Ofta möter han folk som är "big fan" och han kan hyra in limousiner för att köra hem ungarna när en skolbuss får punktering i Harlem. Men han lyckas inte hitta ny kärlek, han vet inte riktigt vad han ska göra med sin tid när han inte har sina döttrar hemma hos sig, överlag är han vilse i livet.
Det är en bra grogrund för observationer. För att åter jämföra med Seinfeldt, eftersom båda serierna har stand-up som omslag till det vanliga sitcom-innehållet, så handlar Louie om hur sjuk omvärlden är. Seinfeldt hade många färgstarka och konstiga karaktärer, från Kramer och Soppnazisten till Elaine och Georges excentriska chefer, men Louie förlitar sig på vanliga människor. Typiska personer som frånskilda mammor, gamla tanter som tycker allt blivit för dyrt, förortskids som åker in till stan och stället till besvär. Sen sätter han ett ljus på hur sjuka de är.
Det finns bra crazykaraktärer, It's always sunny in Philadelphia, det finns bra invecklade historier, How I met your mother, och nu finns det bra observationshumor, Louie.
Och vill man ha crazy karaktärer så är Louies mindre kompetenta terapeut rätt konstig.

Haywire

2012-01-11T02:43:00.000+01:00

En av de mest fantastiska ögonblicken i nya American Gladiators är när speakern berättar att Crush är obesegrad i joust-grenen. Och pyramiden. Och ringarna. Faktiskt obesegrad, punkt.
Crush var gladiatornamn på Gina "Conviction" Carano, professionell MMA-fighter och allmänt badass tjej. Hon har blivit kanske bäst i världen i sin sport på hårt arbete och talang, men "the face of womens MMA" på sitt utseende. Nog är det något särskilt med en riktigt snygg tjej som kunde döda dig med sina bara händer om hon ville.
Så, vi har en tjej som är snygg, har en fanbase sedan tidigare och är en legitim amazon. Varför inte bygga en actionrulle runt henne? Och slänga massor av kända killar i hennes väg?

Mina damer och herrar...

En snabb googling säger att premiären är antingen i mitten eller slutet på februari eller i april. Hursomhelst så kan jag knappt bärga mig.

Murdoch Mysteries säsong 1-4

2012-01-10T20:00:00.069+01:00

Pitchen för Murdoch Mysteriesär väl ganska simpel: CSI runt sekelskiftet. Futuristiska manicker som automatiska telefonsvarare, mörkerglasögon och spårningen av telegrafsignaler är ett vanligt inslag när William Murdoch ska lösa mordfall i 1890-talets Toronto.
Men det är inte bara de steampunkiga inslagen som gör Murdoch så charmig. Det intressantaste är när sociala frågor kommer upp för diskussion. Den tidstypiska oskyldiga charmen i will-they-or-won't-they-relationen mellan Murdoch och rättsläkaren Dr Julia Ogden gör att klichén inte känns alls så tröttsam som den annars kunde gjort och den långsamma takten i relationen blir naturlig. Tyvärr så trappas det upp i säsong 4 och det tar bort något från porträttet av Murdoch som intelligent men samtidigt socialt klumpig.
Dr Ogdens situation som ensamstående, arbetande, utbildad kvinna sätter fingret på motsvarande karaktärers situation i moderna polisdramer. Samtidigt kan den explicita rasismen tillsammans med sexismen sätta fingret på modernt förtryck, i en historisk kontext. Att se hur långt vi kommit sedan dess visar också hur långt vi inte kommit. När Murdoch inte får en befodran baserat på sin religion, katolicism, så kan man känna igen tankegångar som idag går igen riktat mot andra religioner, men kanske inte lika uttalat.
Den visuella framställningen av Murdochs tankeprocesser är också väldigt snyggt gjord, när han stirrar på en svart tavla fylld med anteckningar eller en väg fullhängd med urklipp och foton så kommer scener som påminner starkt om rekonstruktionerna i CSI. Den visuella beskrivningen av insikterna är mycket mer tillfredställande än repliker för att förmedla detaljerna i brottet.
Men en av de saker som gör att jag verkligen gillar Murdoch Mysteries är trovärdigheten i att så få personer är inblandade i en utredning. När CSI-agenter förhör misstänkta eller funderar över psykologiska profiler så går de lite väl utanför sin arbetsbeskrivning, men samtidigt behövs små persongallerier för att behålla intresset. Om man introducerar för många personer blir det realistiskt, men inte intressant berättande. Man kan såklart lösa det med speciella superteam, som NCIS-teamet, men det kräver också brott på motsvarande nivå. Murdoch kan ensam, eller med hjälp av bara sin trogna sidekick Crabtree, göra allt från bevissamlande till förhör i ganska triviala brottsfall med trovärdighet från historisk kontext. Protokoll för hur en utredning ska gå till känns inte som de var så spikade då och den gammaldags förhörsmetoden att prygla fram ett erkännande, Jack Bauer-style, är modern i den tidsramen.

Sherlock Holmes: A game of shadows

2012-01-09T20:00:00.025+01:00

Har man en biobiljett som håller på att gå ut så måste man ju använda den, även om det inte finns något superexalterande. Det ska till rätt mycket upplevelse för att jag ska tycka att ett biografbesök är värt det, eftersom man alltid råkar ut för idioter som inte fattar att man ska vara tyst i salongen, att man inte kan äta godis som prasslar, skrattar åt tragiska saker och alla andra synder. Den här gången var det personerna bredvid mig som bokat platser mitt i raden och dyker upp 10 min efter utsatt starttid. Jag kan förstå att folk vill komma lagom till filmen och inte se en massa reklam, men alldeles för mycket folk släntrar in under trailerna - en av mina favoritdelar med ett biobesök - och när starten på filmen störs av att någon måste klämma sig in halva raden och ta av sig jackan är det lite väl mycket. Kan de inte boka kanten om de tänker komma sent, så slipper folk som kommit i tid och satt sig tillrätta missa inledningen?

I alla fall så hamnade jag i en biosalong full med dejtande par, eftersom en lagom actionfylld film passar lite av alla, för att se uppföljaren på Sherlock Holmes. Den här gången en kokshög Holmes som går man-mot-man med Moriarty. Det är faktiskt riktigt intressant att se en episk strid mellan Holmes och hans största fiende, brottet är stort nog att fyll bioduken och visualiseringen av hur Holmes strider med sitt skarpa intellekt gör att han blir trovärdig istället för överdrivet superhjältefierad. Om de någonsin filmatiserar Midnighter behöver de titta på den här filmen, för att inte tala om Batman-rebooten.

En sak som jag störde mig på var hur uppenbar Rapaces svenska brytning blev. Men det kanske bara är för att jag känner igen den och hennes engelska var för felfri när hon ska vara zigenardrottning. Och så antar jag att Holmes redan löst problemet med att Moriarty dödar Irene Adler, men det avslöjas sen. För om Adler verkligen är död så är det stora problem med hur enkelt hon, som ska vara Holmes like, strök med och hur lättvindigt Holmes verkar ta på det.

Om man inte har en gratisbiljett kan man lika gärna vänta på DVDn, men det är värt en titt iaf.

Telefonsupporten

2012-01-08T20:00:00.010+01:00

SVT Humor har ju sett till att vi genom webben kan få massor med humorserier, redan godkända av staten. Såklart så har jag missat det här, men eftersom jag tittat en massa på TV senaste dagarna så såg jag deras sammanfattande lilla program och kollade upp vad som finns på webben.

En av de serierna är Telefonsupporten, vad som verkar vara ett riff på IT Crowd i femminutersformatet.

Det är roligt, det är på plats i några månader till, det är licensfinansierat utan att kräva licens för att titta på. Och det är godkänt av Staten.

George R R Martin - A clash of kings (ljudbok)

2012-01-07T20:00:00.029+01:00

Böcker som man skulle kunna ha att bygga ett mindre bord av gör sig både bra och dåligt som ljudbok. Å ena sidan slipper man släpa runt på 1000-talet sidor och försöka läsa ur en bok som är tjockare än vad den är bred. Å andra sidan så är det lätt att tappa tråden när man lyssnar så väldigt länge. Antingen blir det långa perioder i taget eller så blir det ofta något kapitel i taget.
Det är definitivt en nackdel med Martins stil. Han kan börja bladdra på om rustningar eller byggnadsverk så att man tappar intresset och slutar lyssna för en stund, bara för att plötsligt slänga in väldigt relevanta intrighändelser. Ibland undrar man också om man missat att något hänt, eller om det bara hänt medan point-of-view var någon annan stans.

Men boken då? Är den något att ha? Ja, det börjar hända lite saker. När det magiska innehållet ökar så blir det lättare att förlåta alla fantastiska företeelser som droppas in i förbifarten. Det känns fortfarande som att det skulle behövas lite mer exposition för att förklara hur världen ser ut. Något man tycker borde vara avklarat efter 800 sidor i första boken och förmodligen lika många sidor uppläst i den här. Men jag läser hellre innan jag ser HBOs filmatisering, för nu börjar karaktärerna vara verkligen intressanta att få upprätthålla sig i en stund. Jon börjar hitta en plats han hör hemma, Tyrion får visa vara lojal mot familjen samtidigt som han inte litar en sekund på sina familjemedlemmar, Sansa har tappat mycket av sin oskyldiga syn på livet och Theon får lära sig att han inte är riktigt hemma någonstans - och hur svårt det är att hitta någon man kan lita på.

Betyget går väl att sammanfatta med att jag faktiskt tog och köpte den tredje boken i pocket, istället för att göra det till en treårig tradition att läsa det som visas nästa sommar över julen.

The League säsong 1-3

2012-01-06T23:16:00.001+01:00

Det är inte ofta som jag skrattar högt när jag ser på något ensam. Men The League lyckades. Jag misstänker, baserat på att den senaste serien som konstant fick mig att skratta högt i min ensamhet var 10 items or less, att det kan ha något att göra med att det delvis är improviserat.
Det är ju inget särskilt banbrytande, ett grabbgäng som har något som håller ihop dem - i detta fall en låtsasliga i amerikansk fotboll - och de tokigheter som de hamnar i. Obligatoriska tjejen i kanten på gänget och crazykillen finns såklart med. Rena gäspningen på papper, men när jag började titta så vart det gång på gång att få mig att inte bara le utan skratta högt.
Bäst: När det avslöjas att Taco klarar sitt uppehälle genom att få tjänster från sina buksvågrar.

Tim Powers - Anubisportarna

2011-12-02T06:23:00.000+01:00

Vad ska jag säga? Jag har tänkt att man ska läsa något av Tim Powers ett tag. Men det blev inte riktigt av, fast det legat ett exemplar av Last Call i läshögen i evigheter. Men så skaffade jag ett begagnat exemplar av Anubisportarna på svenska och det var den enda läsning jag hade som inte var antingen kurslitteratur eller på engelska. Så jag satte igång.

Herrejestanes vilken resa. Även om man blivit lite genremedveten och insåg ganska snart vad som kommer hända i en tidsreseroman av den här typen så var det ett par saker som jag verkligen inte förutsåg. Fick lov att gå tillbaks till tidigare kapitel och läsa om med ny information och inse aha-upplevelsen.

I korthet är det en bok från 1983, lika urgammal som undertecknad med andra ord, som översattes till svenska 1990. Den flyter fram bra trots sina 400+ sidor. Tim Powers är känd för att skriva s.k. secret history, dvs historien om hur det egentligen gick till. Här får han berätta för oss vad som egentligen inspirerade Coleridge, om Byron var i Grekland eller England, hur det gick till när en av mamluckerna flydde från massakern vid Citadellet m.m. Dessutom finns en ond clown som dessutom är tiggarkung.

En ond clown, som dessutom är tiggarkung. Hans chef kanske också är Spring-Heeled Jack. Och han gör om folk till monstrositeter. Jag längtar lite tillbaka till Jack Half-a-prayer (hette han Jack?) och New Crobuzon (Corbuzon?) när jag läser om sånt.

It is good. Read it.