”Cherish your solitude. Take trains by yourself to places you have never been. Sleep alone under the stars. Learn how to drive a stick shift. Go so far away that you stop being afraid of not coming back. Say no whenever you don’t want to do something. Say yes if your instincts are strong, even if everyone around you disagrees. Decide whether you want to be liked or admired. Decide if fitting in is more important than finding out what you’re doing here. Believe in kissing.”

- Eve Ensler, I am an emotional creature

Ingen har varda den vegen
du skal gå
ut i det ukjende,
ut i det blå.

Dette er din veg.
Berre du
skal gå han. Og det er
uråd å snu.

Og ikkje vardar du vegen,
du hell.
Og vinden stryk ut ditt far
i aude fjell.

-Olav H Hauge

I ett bleksken
från sängkammarlampan
fullmånemjuk kropp
En färd nedåt
välsinnad hud
Ett landskap
närapå detaljlöst
men minnet i fingrarna
förnimmer ändå
sällsamma platser.

Snömarkerna går aldrig ur en.
Allt inlandskargt talar
om det självfallna
själva oss
Ett skalv genom vidder
vidunderliga —
igenom också oss.
Närapå tystad är markens
rörelse
men befinner sig där
i, ut och igenom,
omkring runtom inom
som järphönan du nästan aldrig upptäckte
uppi grantoppen,
Snötäckt hennes vaksamhet
men där, deltagande.

Noteringar från det snötäckta:
några minusgrader,
människor här och där,
i synes obetydliga sysslor.
I snörök suddas främlingar ut.

En planlös bilburen färd
genom landskap
övertungt med snö
och bredvid mig: insikten
och en oskarp någotsånär känsla.

Sävarberg skissas förbi.
Jag hittar inte dit jag vill.
Hjoggmark — och sedan,
står det Tväråmark?
Jag sluter mig.

Ute i markernas vithet:
kalhyggen med enstaka högstubbar,
luftiga hål i myllret av
svartgranars skepnader,
saknade kontraster.

En bit bort flyger
svarta skärvor högt ovan,
fågelvarelser mot gråhimmel
medan jag tittar in i
landskapets tystnad.

Jag trampar igenom
och snön är djupare
än någon någonsin kunnat förklara.
Sådant man förstår när man står där
kallfrusen i det okända.

Vad minns man efteråt?

Snörök och kalhyggen

och att till och med det
var svårt att notera.

Det är där jag känner att jag står just nu. Jag har ramlat över kanten och mött en psykisk utmattning som överskuggar det mesta. Det är en märklig känsla, tung som den svartaste sten. Allt positivt avtrubbat, utan toppar men djupa dalar i det sorgesamma.

”Inga människor dör av för mycket arbete. De dör av slöseri med sig själva och av oro.” (Charles Evans Hughes)

Jag har jobbat för mycket, förslösat annat livsviktigt och nu är vägarna överväxt grus och svåra, särskilt med själslivets tyngder att bära. Knappt halvvägs genom dagen tar man slut.

Jag skulle ha träffat en läkare idag men ironiskt nog hade han blivit sjuk (vilket förstås även de måste få bli). Nu läggs ytterligare en sak till de som redan framskjutits till en annan dag.

Tröttkörd. Snart börjar en ny dag. God natt, vänner!

Nobody will stop you from creating. Do it tonight. Do it tomorrow. That is the way to make your soul grow – whether there is a market for it or not! The kick of creation is the act of creating, not anything that happens afterward. I would tell all of you watching this screen: Before you go to bed, write a four line poem. Make it as good as you can. Don’t show it to anybody. Put it where nobody will find it. And you will discover that you have your reward.

- Kurt Vonnegut

Barnen somnar sent
med bråk eller ihållande trötthet
     (den verkar bekant).
Själv äger man en övertro
att klara ytterligare timmar vakenhet.
Det är vid den tiden
en kreativitet gör sig påmind
och nattugglejaget anar
att den någonstans är
     oaccepterad och
     oinbjuden
     som klädmal eller de där motten
som vi närapå aldrig blev av med.