Men under vissa stunder
lugna som den här
kan jag stiga ner i sällsam frid
och ligga här med dig

utan allt mitt

och bara lyssna på dina
sovljud och andetag
och med dig möta stunden
när dina drömmar inträder

Och jag är för stunden befriad
Fri, från allt mitt.

Sjorhpa, vår border collie-kelpie blandning

Hon står med mig i tövädret

tassarna i mina händer

hennes trampdynor är som

yttersta torrbarken på tallstammen.

Benen är beredda och starka,

den uppmärksamma blicken

glasglänsande i det glimrande ljuset.

Där står hon ett tag och spanar

vaksamt ut över vilande skogen

och dess stora, stora lugn.

Bergsklipporna är belagda med frostiga islavar

som bortsmälter bara månader från nu.

Det ska droppa som gråt och

aldrig synas mer.

Framgångsrikt forcererar hon snöskaren

krumbuktar sig fram under kalla granar

där fåglar, kanske envisa ekorrar

gjort sig av med kottresterna

och flingor av lavar och flisad bark

täcker snöskiktet som sepiafärgad aska.

Nu är hon tillbaka från sin sejour

bland trötta trädens virrvarr

Den lilla dryaden i hundklädnad

har rekogniserat klar.

Allt vi ser är vackert

Allt vi hör: lugnet.

Jag hade ett par foton, ett tummat anteckningsblock med gamla noteringar och en lust att skriva något. Och jag har lovat mig själv att försöka skriva varje dag.

Hela livet har pråmen legat där, liksom strandad, nedsjunken i dy och ett vatten, som är så mörkt som vore det oändligt djupt. Den ligger där, gråhuden sprucken som uråldriga valskinn, innanmätet uppfyllt av ett flera levnadsåldrar gammalt vatten. När vågorna slår mot skrovet förblir det lugnt därinne bland alghinnorna, så när som på sjögräset som svajar som flimmerhår. Det finns inget motstånd där.

När vattnet slutligen fryser till i slutet av oktober och gnistrande stjärnfrost flyttar in i träets sprickor så är lugnet överväldigande. Man vill tro att allting vilar. Älven smeker inte längre den tunga kroppen men fastän vattnet är kallt så befinner de sig alltjämt i omfamning. Vattnet, pråmens förutsättning, bottenfryser ner till alla växtrötterna som överallt omkringslingrande griper tag i landskapet därunder och kilar fast under buken.

Barn på skridskor, familjer med hundar, ensamma strövare, passerar längre ut när isen är tillräckligt tjock för riskfri överfart. Utan kylan skulle isvidden sakna röst. Ingen människa skulle rikta sin blick mot den gamla lastbåten utan att isen bar upp deras kroppshyddors tyngd. Och om pråmen ville någonstans så skulle vi kanske tyckta att den var fasthållen. Men den har sina ombud, pråmvarelser med långväga spridning.

Hela livet har pråmen legat där, men samtidigt har den alltid varit någon annanstans, som något annat. Vid björkarna vid strandkanten, vars rötter är blottade av vattnet som sköljd iväg jorden, ligger kanske en död fågel. Ändå ligger den inte där. Inte enbart där. Den må vara död och stadd i förruttnelse men också på vandring till nya liv.

Mera skrivande

[related_posts limit="3"]

- John Ruskin

Varje år är det någon som inte trivs när hösten smyger sig på. Eller när vintern kommer. Och jag är alltid lika förvånad över man inte är beredd på snö och iskyla. Det är ändå samma visa varje år. Vintern kommer. I år blev det något senare men ändå: till slut står den där, praktfull (jag vet att inte alla håller med) och genast behöver någon längta efter sommaren, efter värme, sol, bad och … nej, inte mygg förstås. Ingen sommar med regn. Man ska kunna grilla.

Det är som om vackert väder omfattar två saker: sol och värme.

Och jag blir lite ledsen över att det tydligen är så, åtminstone enligt SVT:s meteorologer och SMHI:s lilla manual ”Väderspråk”:  det ska vara mest soligt. Vackert väder är ett ”slags behaglighetsindex”.

Vackert väder kan alltså gott och väl användas, framför allt i midsommartider då vi är många, många i landet som vill slippa regn, moln och kyla. Vi försöker vidare att anpassa språket och väljer ord såsom de flesta av oss uppfattar vädret. Sol och värme anses av de allra flesta som positivt på sommaren. Men inte av alla, det vet vi, framför allt inte när det varit torrt en tid och regn skulle behövas. Vi (försöker) att inte använda ”vackert väder” vid svår torka och stor risk för skogsbränder. Då hör du oss säkerligen prata om ”chans till regn” i stället. För de flesta av våra tittare vill vid längre torka ha regn, även de mest soltokiga.

Hur märkligt — och nästan lite stötande — att allt ska vara behagligt (i en snäv definition) för att vara bra. Vädret borde vara subjektivt, precis som allt annat som kan anses vara vackert. Men det är det inte.

Det är ”mest soligt”.

Så jag sitter här, när jag egentligen borde sova, och funderar. Kan det inte vara vackert väder när det störtregnar? När snöstormen drar in över landet och lämnar oss alla med en känsla av litenhet? Kanske kan det bara vara vackert men aldrig i kombination med ”väder”. Jag håller med om att ”de flesta” gillar det här soliga men jag, lite illa skapt, undrar över hur är vädret på nätterna? Är det ens möjligt att det är vackert då, när solen aldrig skiner (förutom under sommaren, förstås)?

 Det är dock så att för de flesta svenskar är regn och skurar — i alla fall oftast — något negativt.

Jag gillar när det är mörkt, när det snöar, jag kan njuta av en hård regnskur i ansiktet och det är en befrielse när mitt vackra väder håller annat behaglighetsälskande folk inomhus.

Men snälla människor, kan ni inte hitta på annat att skriva om i era Facebookstatus:ar än hur hemskt ”det vita eländet” är, eller hur jävligt det är att bo i en halvårslång vinter?

PS. Jag gillar så klart också sol och värme.

Får meteorologen uttrycka sina åsikter om vädret?

Henri Cartier Bresson

Ibland är det bara intressant att leka med det abstrakta, det som, enligt en definition ”kommunicerar primärt genom form, färg och kurvor istället för detaljer.”

Nebula Encased in Glass

An impairment in spatial perception and stability

En av vinterkvällarna omgavs månen av en brinnande halo
och allt stjärnprickigt runt omkring var det svårt att koncentrera sig på
– på grund av skenet från själva fullmånen
men också dess mångård, uppkommen som den var
av reflexion i sexvinkliga iskristaller i molnmassorna där ovan.

Vi kände oss små därute,
hundarna trampade ovilligt i den kalla snön och jag var lättklädd i natten,
upplivad av vinden som trängde sig in.

Och medan hundarna gjorde sina behov
och snön sprakade lågmält i sitt upptinande
stirrade jag häpen mot himlavalvet — mot så kallade “oändligheten”.

Så sinnrikt man har försökt beskriva den med matematikens språk
Tänkte på Cantor i sin kammare, vid skrivarbänken
stärkt av förvissningen om den absoluta oändligheten,
men slutligen beskuggad av non compos mentis.

Alla märkvärdiga definitioner och teorem studiet gav upphov till
och hur talfilosofen sveptes med i ledsamhetens rasande flod och
vistades på sinnessjukhus, och dog för snart hundra år sedan,
dagen innan kvällens fenomen.

Faktiskt oändlighet ter sig ofattbar när jag står med hundarna i koppel.
Månens halo. Står jag inför oändliga stjärnmöjligheter
och oändliga mörkervolymer i ett evigt, aldrig slutande universeum
– eller möjligen ett perpetuellt meningslöst sökande?

Jag såg upp på natthimlen och mångården och behövde inte veta annat än
att litenheten vi känner inför allting under himlakupolen är faktisk,
en fullständigt tillräcklig kunskap .

Det är lättare att se att det ryker lite ur småhålen hundarna skapat
och inte känna ett behov att bemästra det oförståeliga,
och inte formulera en beskrivning

av oändligheten.

Guillaume Herbauts kusliga bilder från diskoteket Antalys (bara en sådan sak!) i Ivankov gör en illa till mods. Varje helg träffas disillusionerade ungdomar där för att, som Herbaut skriver, ”glömma sin situation i den kontaminerade zonen, där de varken kan hitta arbete eller se en verklig framtid.”.

Det är deprimerande.

Saturday Evening in Chernobyl, foto: Guillaume Herbaut

Saturday Evening in Chernobyl

Jenna Morrisons kropp krossades under en lastbil i Toronto och borgmästaren hävdar att staden inte har råd med cykelfiler. När det inte erbjuds säkert utrymme åt cyklister via egna filer på vägarna så tog ett antal aktivister lagen i egna händer och skapade det som saknades: en cykelfil.

DIY: egen cykelfil i en farlig stad, foto: Lloyd Alter/CC BY 2.0

The Urban Repair Squad ritade helt sonika upp en egen cykelfil, mest som en protest (de använde vattenfärger) men tanken är sympatisk och budskapet till politikerna klart.

The Urban Repair Squad , foto: Lloyd Alter/CC BY 2.0

Och apropå cykling, en av de roligaste bloggarna om idiotiska bilister hittar du här: Look at the Asshole in the Bike Lane

Det är märkligt nog att vi kallar det ”firande” när varje år slutar med misslyckade raketuppskjutningar och trasig markpersonal, fyllebrott, våldtäkter och allmänt bus men det nya året ska förstås också välkomnas med märkvärdiga maträtter. Själv har jag svårt att känna sympati med stackaren som köpte en jättehummer för 4 500 kronor och sedan misslyckades med att äta det bepansrade monstret.

Med tanke på den fria tillgången till smällare så undrar jag varför man inte bara sprängde upp skalet på maträtten?

Eller borrade sugrörshål för att suga i sig innehållet?

Morotshummer, lånad av Veganlife