Vi vill ha ett levande lokalsamhälle. Orten ska kunna förse oss med den service vi behöver. Vi vill ha butiker som överlever och tanken om småskalighet och närodlat är väletablerad vid det här laget. Vi förstår poängen med att stötta de lokala aktörerna.

Och ändå.

Till slut inser vi kanske att det är något högst obekvämt med att förlora frihet och att inte kunna delta i möten och diskussioner som inte regisserats av företagsmaskineriet; att algoritmiskt förbestämda bekantskaper inte är tillfredsställande på samma sätt som att faktiskt möta och lära känna en annan människa öga mot öga.

You’ll say you don’t have a choice, because your friends are all there — the infamous ”network effect”. This is Facebook’s currency, its source of strength but also a crucial dependency.

Det är inte så att alternativ inte finns. Det gör det. De har alltid funnits. Men de är i dagsläget krångligare (IRC för någon som är van Facebook?), de kräver att man lär sig något nytt och att man aktivt tar sina egna beslut.

Men man behöver inte lämna, säg, Facebook helt. Låt det vara en plats att korsposta till. Men försök i möjligaste mån att orginalpublicera på din egen blogg eller på någon annan plats där du har kontrollen över din egen data och integritet. Det är i alla fall min målsättning för 2018.

Today, we are so far from that initial vision of linking documents to share knowledge that it’s hard to simply browse the web for information without constantly being asked to buy something, like something, follow someone, share the page on Facebook or sign up to some newsletter. All the while being tracked and profiled.

Alla borde läsa Parimal Satayals artikel ”Against an Increasingly User-Hostile Web” och låta det han säger sjunka in under dagen.

Svarta havet hade brusat upp
tryckte sig mot oss
ibland bryskt
ibland mindre engagerat,
som om en respit utdelats:

”måhända tolererar jag er här, just nu”

Och så reste havet en frasande vit ragg
motade oss mot stranden
som för att understryka och uttrycka
ett slags allvar

Men människan älskar att bada
så vi skrattade och stod kvar.

Tillsammans med sönderrivna sjögräs stod vi,
snärjda runt benen som de var
likt naglar virvlade snäckskal under ytan
i sandstormen, som rests upp från botten.

Bland alla badande kroppar
dämpad hördes den turkosa jätten
Är dess egentliga röst
Eúxeinos Póntos, den gästvänliges
eller Póntos Áxeinos?

Åh! Misstaget uppenbaras
med hennes salta smak på läpparna
för stark för att påminna om
den behagfulla svetten i hotellrumsnatten.

Thalassa, som fiskens alla stammar
framsprungit ur, svarade:

”som till floderna säger jag er
undvik sådan kontakt om min kropps sälta
ej behagar”

Hurudan låter hon som ilsken?
Är det av förargelse hon låter sin hud spricka
och explodera i linje med strandkanten
en bombmatta hon upprepar som ett hot?
Eller ljuder i bränningarna ett

”tag varning,
jag är måhända stor men ansvaret är ert”?

Huruvida är hennes röst glädjefull
av att kittlas av hundratals främmande varelser
eller talar den om om ett slags
myrkryp i kroppen
som man försöker gnugga bort?

Jag badade i henne
som jag badat i henne,
som framsprungit min egen stam
Aldrig, Thalassa, att jag kunnat dricka dig
som den andra, vars röst
också den var dämpad i natten.

Thalassa av Arthur Rackham från ”The Farmer and the Sea” i V.S. Vernon Jones’ ”Aesop’s Fables”

Hiia! Krack-krack-krack-krack! Jag förstår inte reglerna för mötet. Jag förstår inte vad de säger. Så här sent om kvällen finns ingen dagordning.

Jämna led över takteglet, en halvannan meter mellan havsfåglarna. En pervers aristokrati som gör sina behov samtidigt som de meddelar sig till kvarteret uppifrån talarstolen. De anarkistiskt lagda skrattmåsarna hånar mötet från sina impulsiva placeringar, som hade de landat i smyg, brutit sig in i rankerna för att tömma strupen på okvädningsord och förnedring.

Överallt: Missnöjesytteringar. Kroppsvarma kritmarkeringar, fläckar av vit sörja.

Fönster stängs. En och annan tvåbening kan inte sova.

Andra vacklar omkring
i drömmar om vidunderliga uppträdanden
av svunna bestar,
stora som kåkarna i området.
Den svedda tiden, svunnen
släktskapet som brännmärktes
i den ursprungliga hettan.

Först vid gryningsljuset är den här sittningen över. Vid frukostbordet kan man oja sig över det oväsen som förts men vi vet också att det här är då sommaren börjar.

För oss andra fortsätter det att göra ont.

Jag är så ledsen men kan knappt föreställa mig sorgen hos de som var ännu närmare.

Till svärfar,

Valborgsmässoelden började sin serafiska dans
samma minut som du, finger för finger,
motvilligt släppte handen som hållit dig,
det som osynligt kvarhållt ditt väsen,
fastän kroppen sedan länge varit trött,
utmattad, som vintern nu i mötet med våren.

I tystnaden hördes klockans sekundvisare
Vi hade så bråttom, i sådan nöd att hinna
och sådan bedövande glädje att ha hunnit
Vägen tycktes kantad enbart av duvor
förskräckta stycken av granit
som lossat sina vingar från en okänd kyrkogård.

Så mycket i bakgrunden i mig
som ville få dina svar, få ta del
av erfarenhet och kunnande
av det som långsamt lämnade dig och oss alla
alltmedan tiden töjde din sista årstid
— och jag förbannar mig själv för inte ha frågat.

Att skiljas var den största ansträngningen,
din magnifika våreld som överträffade alla andra
att inte längre hänge sig åt dansen
utan istället bege sig till ett okänt bortifrån
det oerhört svåra, det ofattbara
när hjärtat bestämt sig för att stanna.

Mellan varje årstid finns en förbindelse
som går att sträcka och töja
allt måste dock brista, ge möjlighet åt nästa.
En familj kan vara en sommar som växlar till höst
förändras till vinter och vaknar som våren
Men liksom årstiderna tar familjen aldrig slut.

Det kommer att finnas i den lätta dimman,
som svept in över lägdorna och berör gräsets toppar.
I den numera stillastående traktorn är det.
Det kommer att blåsa i den kommande vintern,
mellan barrträden och över markerna som en viskning
där dina skidor lämnat sina sista spår.

I det gula huset kommer det att svara om man lyssnar.
Det är där det hörs allra mest, Bengt.

Minnet av dig.

Wind warns November’s done with. The blown leaves make bat-shapes, Web-winged and furious.

Sylvia Plath

#quotes #poetry

vertikalt fall

Gläntar sig så stigen
och tar emot priviligerade
som ett torg, ett

uppbrutet torg

En samlingsplats för mig allena, torget,
av mig
försiktigt uppbrutet, öppnat
Flikarna öppnar upp mot mystiken,
öppnar upp den stora, den
genom tiderna alltid största

svindeln

Det är så klart ingen gata
mer än metaforiskt
dock: den leder någonvart

Uppöppnad,
flikarna, det mörkt röda,
som betydande politik

(det här är faktiskt också  ett slags
ställningstagande;
ändå ett hopp om återgång
till samhällsförstånd,
en optimism om
förflyktigandet av det nuvarande)

Flikarna, ett rosa bokuppslag
Det går att läsa din upplösning,
hur jag fråntar dig framtid och
historia, en agitation
om enbart det närvarande

Längs ryggkammen:
återstoden av en mörk väg
som separerat sig,
tillblivit
stigarna där den fuktiga
dansen försvagar
dina barrikader

I ditt landskap, dina
inomkroppsliga rum,
sker rytmen mot väggarna och deras hinnor,
och nätet av genomkorsande blodkärl

Och jag orsakar en översvämning
liksom vi framledes orsakar:

en överraskning

Ljudet,  som bränningar
smiskande mot undervattensgrunden
En uppriven vind som slår
ett hårt uppspänt tygstycke på tork
i trädgårdsvindan. I din gård.

Omfamnandet som sker
i ditt landskap,
våra i lek
ovarsamma rytmer

Ja, det var ett vågspel vi fullt medvetna spelade
och deltog i
detta mjukt böljande,
      fram och
tillbaka

Detta tillbakadragande,
Detta framåtskridande
Detta slutligen sammansmältande,

som om man, ovetande om att klippan soluppvärmts,
sätter sig för kroppens vila
och överraskas av att stenens temperatur
är mildheten i själen

Så förvandlas och förenas människan med landskapet

Att så tillsammansskapa framtidens hopp
är också en ideologi,
ett motstånd,
ett förstånd att tillsammans,
som ett enskilt landskap,
skapa och utvidga världen.

Formuleringen, orden, det nedskrivna motståndet;
den förintelse som skrivelsen minns
vars betydelse glöms på politikers vis
— att ”för alltid” är liktydigt med ”evigt”.

Mot idéers bräcklighet behövs annat än
att dövörat ligga mot marken och bete sig
som om denna ljuva fjäril bara fladdrar
i en evighet vars längd makten bestämmer.

De krokryggiga på parkbänkarna
dessa våldets motståndare erinrar sig
spöklik rökelse brinnande i Kyotos många tempel.
En mjukhet, en motsats till tänkandet i de styrandes

sakristia, där man rispar av skira vingfjäll,
upplever en mal i garderoben av uniformer.
Inramat av vingvenerna syns den nya idén.
Alltidheten, ett pactum turpe, ett enfaldigt övergrepp.

*

第九条　日本国民は、正義と秩序を基調とする国際平和を誠実に希求し、国権の発動たる戦争と、武力による威嚇又は武力の行使は、国際紛争を解決する手段としては、永久にこれを放棄する。二　前項の目的を達するため、陸海空軍その他の戦力は、これを保持しない。国の交戦権は、これを認めない。

ARTICLE 9.
Aspiring sincerely to an international peace based on justice and order, the Japanese people forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as means of settling international disputes.
(2) To accomplish the aim of the preceding paragraph, land, sea, and air forces, as well as other war potential, will never be maintained. The right of belligerency of the state will not be recognized.

…Vad?

Allt vi kan nå med vår fantasi.

Korta ögonblick vi ser något annat, minns någonting särdeles, som i all sin hast är både svindlande — och redan på väg att tunnas ut. En åminnelse om något som fallit ur tiden, eller möjligen framträtt ur det förgångna. Sedan sammansmälter havsytans vita ursinne med djupet i sig själv. Sväljer sig själv medan vi inte riktigt begriper mer än att något finns att begripa där.

Nu utformas nästa tolkningsbara mönster av vattnet. Vi rider massorna på väg hemåt. Med vågornas omsorg blir vi spårlösa. Spår eller inte — vi är alltid där, som här, liksom vi är hemma.