Hermia Says

Berusad av våren?

noreply@blogger.com (Hermia) — Wed, 22 Feb 2012 18:00:00 +0000

”Vår, vår! Som en galen trollkarl som slänger upp sidendukar och färggranna trasor ur sin väska frambragte jorden gul och vit krokus och därefter rävdruva, forsythia blommande på bar kvist, svärdsliljeblad, äppelblom i skärt och vitt och grönt, tung syren och påsklilja. Morfar stod på gården och applåderade. Det kom en vind och blåste en skur av små virriga spermatozoliknande gröna knoppar från lönnarna. De fastnade i hans glesa grå hår. Han skakade förtjust på huvudet i en känsla av att ha blivit bekransad. Glättiga sprittningar bemäktigade sig honom och han sträckte ut benet till en gammalmansjigg, tappade balansen och slant på klacken så att han blev sittande på marken. På så sätt spräckte han bäckenet och gick in i en period av avtagande hälsa som han aldrig skulle repa sig efter. Men våren var glädjefylld, och till och med i smärtan hade han ett leende på läpparna.”

ur Ragtime av E L Doctorow

Vilken bok! Ragtime

noreply@blogger.com (Hermia) — Wed, 22 Feb 2012 15:11:00 +0000

Pojken samlade på allt som kastats bort. Han inhämtade sin bildning på ett individualistiskt sätt och levde ett fullständigt hemligt intellektuellt liv. Han hade sina ögon på fars arktiska dagböcker men ville inte försöka läsa dem förrän far eventuellt inte längre brydde sig om dem. Han levde i känslan att det var genom det sätt på vilket en sak försummades som man kunde uppfatta dess betydelse.

Ragtime (1975) är ett prisma med fler sidor än jag kan räkna, alla av samma stora betydelse. Ibland i ljus, ibland i skugga. Ragtime är en roman som vrider sig runt, runt, och skildrar ämnen och personser så intressanta. Medan en annan författare nog behövt ett helt liv eller 1000 sidor för att berätta denna komplexa historia om barn och vuxna, syskon, revolutioner, lycka och förtvivlan, raskomplikationer, underklass och überklass som på olika sätt tar plats i New York under 1900-talets början, behöver E L Doctorow knappa 250 sidor. Berättaren är ett osynligt, outtalat jag, väl pojken och runt honom vävs en berättelse, med en inneboende vacker struktur och där fler än en välkänd person får låna ut sig själv.

Houdini inledde sin europeiska turné på Hansateatern i Hamburg. Publiken var entusiastisk. Tidningarna gav honom stort utrymme. Han hade aldrig känt sig så otillfredsställd. Han undrade varför han hade ägnat sitt liv åt själlös underhållning.

Jag läser Ragtime med stor koncentration, andäktigt, och ryser av välbehag. Och igår började jag nyfiket på en annan bok av författaren – Spökbussen tillkommen nästan 20 år efter den nyss lästa.

It's ragtime

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 14 Feb 2012 18:44:00 +0000

Helt enkelt med anledning av boken jag läser.

Bok & matiné

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 14 Feb 2012 13:05:00 +0000

Hjärtdagen till ära har jag tagit ledigt från studierna för att bland annat ägna mig åt en bok som jag hittat till via Snowflakes in rain. I bloggen fanns för ett tag sedan nämligen en länk till en sida där man kan söka bland bästsäljarlistor från New York Times för specifika dagar, t ex sin födelsedag. Författaren som låg överst på den skönlitterära listan en tidig vecka i september 1975 när jag först tittade ut i världen väckte min nyfikenhet. Därför läser jag nu

Ragtime (1975) av E.L. Doctorow som i ett rasande tempo skildrar New York vid, just nu, 1900-talets början. Jo, men det här kan bli riktigt bra. Författaren är, läser jag, 81 år nu. Har du kanske läst Ragtime eller något annat av honom?

Efter en stunds ytterligare läsning väntar en sak jag verkligen planerat att göra under de månader jag är tjänstledig - att se några av de svenska matinéfilmer som Svt visar. Idag är det passande nog den här

Hoppas du också har en fin alla hjärtans dag, ensam eller i sällskap.

Don't be a stranger to Stranger

noreply@blogger.com (Hermia) — Sun, 12 Feb 2012 18:47:00 +0000

I nummer 45 sitter en ung mann akkurat nå og tegner kjaeresten sin i helfigur med kullstift. Om mange år vil han finne igjen tegningen når han flytter, og uten å tenke over det fil han ta opp den mot fjeset, som om lukten av henne fremdeles skulle sitte igjen i papiret.

En del litterära upplevelser är nära förknippade med platsen för läsningen. Så minns jag exakt vad jag läste på stranden i grekiska Zakhyntos för snart tio år sedan, jag vet precis vad jag läste under resan i Västindien eller på det lilla kaféet i Wien - och det jag läste bär med sig minnet av omgivningen. Simon Strangers roman Mnem (2008) har med sig atmosfären från Litteraturhuset i Oslo, för det var där jag började läsa den.

Mnem handlar i sig själv också mycket om platsen, om den fiktiva staden Nem som ligger någonstans i Nordeuropa. Dit kommer Peter som fått i uppdrag att skriva en bok om stadens historia. Bakgrunden är speciell för Nem kom till som ett experiment, som ett försök att skapa den idela staden där alla lever och verkar på lika villkor. Men något hände och när Peter kommer till Nem är staden en helt vanlig stad. Så börjar Peter traska runt, lära känna stadens gator och dess invånare. Snabbt bygger författaren en bild av gatorna och människorna där, ibland räcker det med en mening så har ett gripande porträtt tecknats. Oscar som gett Peter uppdraget gäckar däremot, vill inte visa sig. Peter finner många frågor kring staden och vad som hände med idealet, samtidigt blir hans utforskning också en resa in i honom själv.

Stranger intresserar sig för samband och för staden som en organism, en kropp av beståndsdelar där celler föds och dör. Hans verk beskrivs som ett försök till totalroman som täcker in livets, och stadens alla delar. Så vävs berättelser långt tillbaka i tiden, för allt har ett ursprung, och skapar tillsammans en rikedom som generöst nästan bubblor över sidorna. Jag är så förtjust i dessa historier som krokar i varandra och visar nya sammanhang. Mnem är sannerligen ett litterärt konstverk med en blandning av bild och text, med utvikningar både framåt och bakåt i tiden. Författaren har försett romanen med noter som utvecklar och förklarar på ett mer charmerande än irriterande sätt, och med förslag till hur recensioner om boken kan skrivas. Det är lekfullt och djupt allvarligt. En författare jag återkommer till i tanken är Georges Perec och hans Livet en bruksanvisning där vindlande historier berättas i ett speciellt mönster med grund i ett lägenhetshus, och så plötsligt ligger Perecs roman där i ett skyltfönster till ett antikvariat i Nem. Jonathan Safran Foer är också ett namn jag tänker på i försök att kategorisera det jag läser. Men det behöver jag så klart inte göra.

Mnem är en riktigt storartad läsupplevelse med ett driv som gör att jag vill vidare, samtidigt som jag njuter av orden jag just läser. Det är en sådan där bok man bär med sig i hjärtat, funderar vidare över och vill gå tillbaka till. Kanske sitter det någon förläggare därute och planerar på att ge ut den i på svenska? Annars hoppas jag att du, om du blir det minsta intresserad, läser den på dess urpsrungsspråk norska (bokmål) och inte väntar på en eventuell svensk utgåva. Du kommer inte att ångra dig!

Jag tror förresten att Mnem skulle falla både Jenny utan blogg och Jenny B/Kulturdelen särskilt väl i smaken.

Triss i bokbloggar

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 07 Feb 2012 14:05:00 +0000

Veckans tematrio hos Lyrans Noblesser handlar om bokbloggar. Uppgiften är att "berätta om tre bokbloggar du läser. Välj gärna även mindre kända så vi alla får lite nya tips." Huruvida de bokbloggar jag väljer att lyfta fram tillhör de mindre kända vet jag inte (men jag hoppas inte det):

Jeg leser är en norsk bokblogg som är känd i Norge men kanske inte så mycket här i Sverige. Den här vagabonden är nu stationerad i USA under ett halvår. Så vid sidan av de välformulerade inläggen om främst samtidslitteratur med mycket ny norsk litteratur bjuds hennes läsare just nu på en inblick i Berkeleys bokliv.

On Word Arts är också ute och rör på sig, men i en annan del av världen, någonstans i Sydostasien. I den här bloggen finner jag en stor utblick över främst konst- och litteraturvärlden och jag vänder mig ofta dit för nya intryck och upptäckter. On Word Arts är en blogg med ett stort innehåll, alltid välformulerat och tankeväckande.

Petra Rhodin väljer litteratur utanför topplistorna, det ger en blogg med ett oväntat och extra personligt innehåll. Jag är fortfarande imponerad av hur snabbt Petra läste och sedan så fint skrev om mastodontverket jag vill brottas mera med, nämligen På spaning efter den tid som flytt. Ibland glimtar livet utanför litteraturen in, som historien om fiolen som sprack.

Oslo - Nem - Oslo

noreply@blogger.com (Hermia) — Sun, 05 Feb 2012 18:05:00 +0000

Efter att ha viftat oss varma med den svenska flaggan och hejat fram Helena Ekholm till en fjärde plats i skidskytte-tävlingen på Holmenkollen vänder vi tillbaka mot stan. Vi hamnar efterlängtat på Litteraturhuset och stannar en stund, njuter av atmosfären i Kafé Oslo, med blickavstånd mot bokhandeln.

Det känns fint läsa på norska i Norge så jag blir glad när jag finner en bok här, som jag läst gott om hos bl a Janicke/Jeg leser, nämligen Mnem av Simon Stranger. Janicke avslutar sin text om boken med orden "Sensasjonell god bok!!!!" - läs hennes inlägg och författtarens kommentar till det! Det värmer!

Ett 20-tal sidor in i boken, om den fiktiva staden Nem, känner jag att den är mitt i blinken för mig.

Oslo är en fantastisk by och imorgon ska jag trotsa mitt dåliga lokalsinne och utforska den på egen hand.

Festivaldagar i Göteborg 3

noreply@blogger.com (Hermia) — Sat, 04 Feb 2012 14:26:00 +0000

Just nu alltså - på bussen mot Oslo där ett jobbmöte väntar på maken. Vi avslutade filmfesten med en varsin film. Maken drog till Mocambique, jag till Fillipinerna.

Bergakungen lördag kl. 10 - Niño

Även om filmerna vi sett tidgare på festivalen utspelats sig på andra platser än i Europa är det europeiska filmer vi sett. Det var inte planerat, det "bara blev så". Men att det var så blev ganska tydlig i jämförelse med den fillipinska Niño. Större delen av handlingen kretsar kring ett familjehus, ett en gång ståndsmässigt hus som familjen nu har svårt att ha råd med. Husägaren Gaspar är gammal och sjuk, han tas om hand av sin syster, den tidigare operasångerskan Celia med familj. Så en dag kommer hennes son på besök och med sig har han sitt barn, som blir filmens Niño. När Gaspar drabbas av en hjärtattack kommer hans sedan länge utflugna dotter från Amerika i sällskap med sin tonårsson. Plötsligt blir det aktuellt med försäljning av huset, till Celias stora förfäran. Många hemligheter, som redan antytts, kommer upp till ytan. Filmen är teatralt spelad, på ett annat sätt en t ex de europeiska filmerna. Nära är de känslomässiga utbrotten och likaså de sexuella anspelningarna. Även om vägen dit är intressant så är filmens slut den stora behållningen. De stora operastjärnorna har samlats för att sjunga liv i den medvetslöse Gaspar - det är dags för de sista ariorna.

Det har varit intensiva dagar med mycket skratt och stora känslor. Vid sidan av filmen promenad i Haga och fika på mysiga kaféer, tittande i bokhandlar och antikvariat och lite bokhandlande. Förutom att se film har vi pratat film, på ett lite mer intensivt sätt än efter ett biobesök i hemstaden. Det har känts mycket fint. Ett oväntat tema i flera av filmerna vi sett var självmord, det genomförda eller det önskade - lika allvarligt, ledsamt och starkt skildrat oavsett om det är i komedins eller i tragedins form. Om det kan man inte skämta, även om djupaste sorg ibland går hand i hand med jublande lycka.

Det har varit fantastiskt få se så mycket bra film och att få göra det som en del i en koncentrerad och fokuserad publik. Ja, jag kommer gärna tillbaka nästa år. Nu vänder jag blicken mot det förbisvischande vinterlandskapet.

Festivaldagar i Göteborg 2

noreply@blogger.com (Hermia) — Sat, 04 Feb 2012 14:04:00 +0000

Efter en lugn frukost på hotellet i Majorna väntade fredagens första film.

Bio Roy fredag kl. 10.00 – The Misfits (Los inadaptados)

Vi inledde dagen i samma stuk som torsdagen – med en skruvad komedi med allvarliga anslag. Denna gång är det en mexikansk episodfilm som värmer våra frusna vintersjälar. Jag ler nu, bara jag tänker på figurerna jag mött – den självmordsbenägne killen som är så rädd för allt, tjejen på kaféet som kan charma vem som helst, översättaren som söker kärlek på nätet, pensionärerna som tröttnat på att ha tråkigt och bestämmer sig för att råna en bank, den serieälskande mannen som fastnar i hissen med en ”maid” och lär sig något om livet. Det här är en sådan där berättelse där personer krokar i varandra, och griper in i varandras liv, utan att du riktigt anar hur. Det är ett högt tempo och spanskan smattrar så jag har fullt sjå att hänga med i den engelska textremsan. Kanske hittar den här filmen inte till den ordinarie filmrepertoaren – men jag hoppas innerligt den gör så, för den är en riktig sockertopp.

Efter en räkmacka och en stund vila var det dags för dagens andra film.

Capitol fredag kl. 17.30 – Avé

Avé är en bulgarisk film som regissören, som gästar salongen, är mycket glad över att för första gången få visa i Sverige. Filmen utspelar sig som tur är inte på Sunny Beach utan någonstans på vägen mellan Sofia och Varna. Två unga människor, en tjej och en kille, möts när de båda liftar. De känner inte varandra men tjejen visar sig snabbt hitta på historier som ställer till det en del för dem. Det finns något desperat och sorgset över dessa människor, och vart de är på väg är länge osäkert. Vad är sant och inte i historierna de berättar för varandra om sig själva? I den osäkra värld de befinner sig i blir de varandras vacklande stöd. Till skillnad från de andra filmerna vi sett under festivalen är denna lugnt berättad och det är skönt att få vila i filmen, i blickarna och bilderna. Om jag skriver att det är en typisk 7:an-film så är det kanske några som förstår vad jag menar?

Vi smälter intrycken under samtidigt som vi äter god mat på Jalla Jalla. Njuter av fisk med ingefära.

Biopalatset fredag kl. 22 – The Ambassador

Filmen vi ser är en blandning mellan fiktion och dokumentär och ingår i festivalens dansa tema. Mads Brügger visar i sin film att allt går att köpa för pengar, t ex diplomatstatus vilket är vad han skaffar sig i Centralafrika. Genom riggade dolda kameror berättas sedan en historia om korruption, om lieringar länder emellan som sätter stopp för att bygga upp inhemska lönsamma verksamheter. Det är en handel med pengar och diamanter. Det är en absurd historia där Mads går runt i knähöga skinnstövlar på jakt efter pygméer som ska driva den tändsticksfabrik han planerar. Han drar bisarra citat för sina ”medarbetare” och blossar ständigt på en cigarr eller en cigarrett i munstycke – han är ett med sin roll och samtidigt en utomstående observatör till det som pågår – där den yttersta ekonomiska och politiska eliten överanvänder både makt och människor i egna intressen. Förutom att filmen väckte mycket tankar kring hur världen är inordnad fick den oss att fundera mycket kring vad som är sant och inte. Hur spelad eller dokumentär är filmen? Det kommer jag nog att ta reda på mer om.

Efter alla dessa intryck var det skönt att vila huvudet mot kudden.

Festivaldagar i Göteborg 1

noreply@blogger.com (Hermia) — Sat, 04 Feb 2012 13:33:00 +0000

Göteborg tog emot oss med strålande sol och en isande vinterkyla vilken gjorde biosalongernas värme välkommen. I skrivande sturnd sitter jag på en uppkopplad buss på väg till Oslo, fylld av ett knippe fina filmminnen.

Draken torsdag kl. 15 – Superclásico

Eftersom jag är väldigt svag för dansk film (tänk Festen, Mifune och Italienska för nybörjare) så är det fint att upptäcka att filmfestivalen har just ett danskt tema. Vi inleder med att se en av dessa filmer, vald eftersom filmhjältarna Paprika Sten och Anders W Berthelsen är med. Det här är en film som jag hoppas når ut på de svenska biograferna - det är en oromantisk komedi som berättas i ett halsbrytande tempo, där argentinsk uppskruvad mentalitet möter den danska. Christian (Berthelsen) är olycklig efter att frun lämnat honom och den krisande tonårssonen för ett välbetalt jobb som fotbollsmanager i Buenos Aires, nu vill hon dessutom skiljas för att, som det ska visa sig, gifta sig med en nakenälskande fotbollsstjärna. Christian reser sig ur rödvinsdimman och tar med sig sonen på en resa med syfte att få Anna/frun/mamman att ändra sig och flytta tillbaka, hem till Köpenhamn. Det är tur att detta är en dansk och inte en amerikansk film, för ingenting går att förutsäga. Vi får så många minnesvärda scener serverade, här finns så mycket skön humor som lockar till stora skratt, små skratt eller leenden. Mellan varven våndas vi med huvudpersonerna, vi tar del av den trasiga kärleken, den heta passionen, de överraskande påhoppen i badkaret, tonårstrånande och inte minst den största kärleken av dem alla – den till fotbollen. Filmen leker med schablonbilder och låter det mest latinamerikanska möta det nordiska. Den gör det dansk film är så bra på – utgår från ett seriöst tema och seriös komedi av det, med skådespeleri av högsta klass. Detta är alltså filmberättande på hög nivå och jag hoppas att filmteamet, med regissören Ole Christian Madsen, inte bränt allt krut nu utan har fler historier på lager.

Efter att ha tagit del av Christians slurpande av rött vin var vi knappast ensamma om att idka rödvinsintag vid Järntorget igår. När maken pratar i jobbtelefonen passar jag på att plugga lite. Och vad passar bättre än att läsa lite i Moliéres Tartuffe när baren vi sitter på är Folkteaterns?

Draken torsdag kl. 20.00 – Trishna

Michael Winterbottom är årets mottagare av Honorary Dragon Award, så det är inte konstigt att han är en av festivalens gäster. Däremot blir jag glatt överraskad när han kliver upp på scenen inför kvällens visning av hans nya film. Han berättar om hur han flyttat handlingen i Thomas Hardys 1800-tals roman Tess av d’Urberville till nutida Indien – och att dessa båda skilda platser och tider har mycket gemensamt. I filmen följer vi Trishna, en ung kvinna på landsbygden, till hotellet som hennes välgörare, Jay, driver och vidare till staden. Mötet mellan Trishna och Jay är starten på en relation över klassgränser, där västerländska värderingar stöts mot de indiska. Men det är också starten på en varm kärlekshistoria – och en historia om exploatering och slaveri. De båda unga är fast i roller som samhället skapat åt dem, där en är förövare och utnyttjare, den andra det underdåniga villebrådet. Åt Trishna önskar jag många gånger ordet NEJ - säg NEJ!

Trishna är en film som väcker starka känslor, som gör mig arg upprörd och sorgsen. Det är en indisk film långt från Bollywood, samtidigt som precis där. Dansen finns där men inte som en del i berättandet utan som en fond till det hemska drama som utspelar sig mellan filmens båda huvudpersoner.

Så var det snart fredag då tre fina filmer till väntade.

På väg mot Draken

noreply@blogger.com (Hermia) — Wed, 01 Feb 2012 12:53:00 +0000

I morgon tar maken och jag tåget mot Göteborg med planen att besöka filmfestivalen, för att se riktigt bra film. Programmet är läst från alla håll och kanter. Vad vill vi se? Finns det biljetter kvar? Hinner vi ta oss från den ena biografen till den andra i tid till nästa föreställning? Hur många filmer orkar man egentligen se på en dag? Funderandet har resulterat i ett gäng blandade filmer att se fram emot de kommande dagarna. Smaken tycks vara synnerligen enad för så mycket kompromissande har vi inte behövt ägna oss åt. På den valda menyn finns nu bl a mexikanskt, danskt och lite indiskt. Häng kvar, rapporter kommer.

Göteborgs Internationella Film Festival

Kartan och landskapet

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 31 Jan 2012 15:33:00 +0000

Han gick milt sagt på tomgång och det hade han gjort i flera veckor. Han hade blivit så oföretagsam att han börjat prata med vattenberedaren. Och det mest oroväckande - det hade han insett två dagar tidigare - var att han förväntade sig att den skulle svara.

Kartan och landskapet är skriven av fransk litteraturs "bad guy" Michel Houellebecq och tilldelades Goncourtpriset 2010, så mina ganska stora förväntningar är nog befogade när jag plockar upp romanen. Men det här är en text jag inte blir riktigt klok på.

Först något om handlingen som utspelar sig i en nära framtid: En av bokens huvudpersoner är pariskonstnären Jed Martin som med jämna mellanrum drämmer till med en riktig succé. Han byter kameran, med vilken han avbildat Michelinkartor, mot målarduken och skapar porträtt från olika delar av arbetslivet. Motiven är på riktigt kända personer som Damien Hirst och Bill Gates, och helt okända. Så skriver Houellebecq in sig själv i handlingen, han ombeds nämligen att skriva katalogtexten till den stora utställningen med Jeds målningar. De träffas vid några tillfällen, äter, dricker, pratar trevande med varandra. Även Houellebecq får sitt porträtt målat. Jed lever i självvald ensamhet med få nära relationer. Han har en kort passionerad relation med Olga, och träffar sin åldrande och senare sjuke far (som jag tycker blir en av romanens mest intressanta personer) vid högtider som nyår. Romanens karaktär byter så tillfälligt fokus när Houellebecq hittas mördad, vilket står redan på bokens baksida, i huset han flyttat till på den franska landsbygden. Få är spåren och polisens arbete är diffust - tills de får kontakt med Jed.

Houellebecq (den verklige författaren) har gjort sig känd som provokatör, men att provocera verkar inte vara syftet med den här boken. Bestialiska mord finns det ännu värre av i deckargenren, och människor som dryper av pengar är inte heller så uppseendeväckande. Författaren återkommer till hur tråkiga personer både Jed och den fiktive Houellebecq, på ett nästan provocerande (!) sätt låter de livet passera förbi utan ansträngning att delta. Men är det vad romanen handlar om? Om livets meningslöshet? En ironi över fåfängen i ansträngningarna att uppnå mål i livet, som alla möter samma slut? Eller är det en kritik av konstvärlden och dess ombytlighet? Eller kan det vara en drift med skapandet, med deckargenren och kanske med romanskrivandet i stort? En hyllning till det enkla livet - en roman på temat "tillbaka till naturen"?

Jag har alltså svårt att, rakt av och utan underliggande syfte, ta det jag läser på allvar, svårt tro att författaren verkligen haft intentionen att skriva en ibland underhållande historia om konstvärlden, med deckartouch, och med sig själv i en av rollerna. Eller är kanske Kartan och landskapet inte mer än det? Ett habilt försök att inspirerad av spänningsgenren både vad gäller språk och klichéer skriva en roman om en konstnärs vedermödor? Om jag tycker att boken är "bra" eller inte skiftar beroende på vilken inställning jag väljer att ta. Än har jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag egentligen ska tänka och tycka. Kanske ska jag inte tycka något alls? Och kanske lyckades Houellebecq ändå med att provocera...

Jag har inte läst några recensioner av romanen, eller sökt andras åsikter om den. Men om någon av er där ute har läst så tar jag gärna del av era tankar!

Jenny B/Kulturdelen skrev den här tankeväckande texten efter att ha läst författarens Refug.

Potiche - troféhustrun strikes back

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 30 Jan 2012 19:51:00 +0000

Som ung gjorde Catherine Deneuve huvudrollen i den fina musikalfilmen Paraplyerna i Cherbourg (1964). I Potiche (2010) är paraplyer åter ett tema men här agerar hon "troféhustru" åt en notoriskt otrogen och självgod man, herr Purjol, chef över paraplyfabriken. När fabriksarbetarna går ut i strejk tappar maken/chefen fullständigt besinningen och slår ned en av de anställda. De låser då helt sonika in sin chef. Herr Purjols hälsa visar sig vara rätt klen och med sviktande hjärta tar han en time-out. In träder istället fru Purjol, Suzanne, som visar sig ha en naturlig talang för ledarskap och hon lyckas, med hjälp av framför allt sin son, göra fabriken till en riktigt kreativ och trevlig arbetsplats. Nu förändras Suzannes liv och sätts i nya perspektiv -samtidigt som hon konfronteras med delar av sitt förflutna. Känslor från då får nytt liv, hon märker att hon har så mycket mer att ge, och kanske är inte äktenskapet värt att skydda? Så plötsligt är hon kvinnan för framtiden!

Potiche är en underhållande och smart film gjord av François Ozon, med Deneuve som den lysande stjärnan. Den är en pralin i mörkret. Och minsann - hon sjunger även i den här filmen!

Tillägg - läser Helena Lindblads nyanserade recension i DN.
http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/potiche--en-fransk-trofefru

Litterär efterlysning!

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 30 Jan 2012 15:24:00 +0000

Det finns en hel del av dem - författare som använder sig själva som fiktiva figurer. Som dekonstruerar sig själva och sätter ihop sig på ett annorlunda vis. Längst just nu går kanske Michel Houllebecq när han i Kartan och landskapet, som jag alldeles snart läst ut, låter sitt fiktiva ego falla offer för en bestialisk mördare, och på ett mer bokstavligt sätt tar isär sig själv. Det är förstår jag inte första gången som just den här författaren använder sig själv som material.

Några andra jag tänker på i sammanhanget är Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen, Sigrid Combüchens Spill och Daniel Sjölins Världens sista roman (som jag inte tyvärr inte läst. Än.). De använder sig själva som stoff, använder sina egna livshistorier eller namn, och leker med fiktion och verklighet. Som skildrar sig själva som om de såg sig i en förvrängd spegel.

Jag tänker alltså inte på Karl Ove Knausgård som, även om han kanske också fabulerar fritt, på ett uttalat sätt har ärligheten och det att skriva äkta och nära det egna jaget som utgångspunkt.

Författarna här ovanför är intressanta mer för hur och varför de väljer in sig själva i berättelserna än för tankarna som väcks om vad som är sant och inte sant. Även om de förstås är lockande det med.

Nu efterlyser jag andra författare som på liknande sätt som Ekman m fl använt sig själva som romanfigurer? Vilka kan du komma på?

Skräddarsytt lästips!

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 30 Jan 2012 13:37:00 +0000

Nu var det ju så att jag egentligen tänkte mig en paus härifrån. Men nu i studietid är ju detta på något sätt vägen ut, som det känns lite trist att stänga. Dessutom har jag fått en fin uppgift från Ann-Sofie/Breakfast Book Club att utföra. Ann-Sofie ber om ett boktips för februari och det vill jag förstås stå till tjänst med!

Först tänker jag att mitt boktips ska leda henne ut på helt nya äventyr. Men så efter ett besök på den numera stilla Ooofbok och genom en blick på den fina listan över läst litteratur får jag mina aningar bekräftade - Ann-Sofie och jag har väldigt lika läspreferenser, så att servera något helt oväntat blir svårt.

Istället vill jag bjuda dig, Ann-Sofie, på en av av mina favoritkarameller. Den är skriven av en norsk författare, som jag tycker saknas på din läst-lista, nämligen: Saabyes cirkus av Lars Saabye Christensen. Helst intas den förstås på plats, i Oslo...

Om du inte läst något av författaren tidigare så hoppas jag denna blir din öppning in i ett rikt författarskap. Kanske går du sedan vidare till Halvbrodern eller Beatles?

Mission accomplished - hoppas du gillar!

(så här tyckte jag)

Ta en paus

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 24 Jan 2012 20:34:00 +0000

Det är lite rörigt nu mellan medeltid och renässans. Jag tar en paus härifrån bloggen en stund, gör det du med.

O ve!

noreply@blogger.com (Hermia) — Thu, 19 Jan 2012 11:43:00 +0000

Oidipus
O ve, o ve! Alltsammans tycks ju nu slå in.
O ljus, för sista gången ser jag dig väl nu,
jag är ju född av fel folk och har levt med dem
det icke hövdes och dräpt dem jag icke bort.

En av dagens texter är Sofokles Kung Oidipus. Han som, under förbannelse, mot sitt vetande dödar sin far och äktar sin mor och sedan (också mot sitt vetande) gav namn åt ett komplex. Det är nästan mer än fascinerande att denna text, skriven av en författare som levde mellan 496-406 f. Kr., än idag förmår både väcka fruktan och medlidande, vilket var ett par av dess syften. Detta är en klassikernas klassiker som får alla såpoperor att blekna och gömma sig av skam. Kan det bli så mycket mer tragiskt än så här? Ja, det kan det nog. Näst i tur står nämligen Euripides Medea.

Som nutida läsare gläder jag mig åt att Sofokles minskade körens roll i den grekiska tragedin och att han införde en tredje skådespelare. Det gör dialog och spel lite lättare att följa, och skapar en större direkthet i texten.

De tävlingsinriktade grekerna utmanade varandra även i teater, och det var i samband med årligen återkommande festspel på olika platser i den tidens Grekland som teater spelades, och inte som idag när samma pjäser spelas kväll efter kväll på olika scener. I alla fall om man bor i, säg Stockholm. Redan i sin samtid var Sofokles stor och han segrade flera gånger. I dag när tankarna kretsar runt spänstige Oscar och lite mindre graciösa Guldbaggen är det lite lustigt tänka på hur redan de gamla grekerna utsåg bästa dramatiker, och senare bäste skådespelare. Kvinnorna? Nej, de fick inte vara med.

Konsten att må som en prins - tips från hälsocoachen 2

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 16 Jan 2012 17:21:00 +0000

Prinsen åtnjöt en till och med för prinsar ovanligt god hälsa; med hjälp av gymnastik och kroppslig omvårdnad hade han skaffat sig sådana krafter att han trots sitt utsvävande leverne höll sig lika fräsch som en stor, grön, glänsande holländsk gurka.

Se där. Ytterligare ett hälsotips från Tolstojs Anna Karenina. Vem vill inte glänsa som en gurka?

Dagens aktivitet

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 16 Jan 2012 17:01:00 +0000

Studierna är igång och så här inledningsvis har jag svårt att sluta läsa. Men efter att brottats en stund med Aristoteles text om diktkonsten, om tragedins beståndsdelar och syften, känner jag mig ganska mör. Borrandet i teaterns långa historia börjar här och nu.

Dagens soundtrack har varit Beethovens Violinkonsert D-dur op. 61, och nu på kvällskvisten SR klassiskt på hemväg, även om jag inte är på väg hem som annars vid den här tiden.

Tips från hälsocoachen?

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 10 Jan 2012 15:12:00 +0000

Som inspiration denna tid på året, då vi är många som tänker på nystarter i fråga om t ex mat och motion, ger jag er ett tips från Vaska som var "en ung man som strålade av ett övermått av fysisk hälsa (...). Det syntes att han levde på en diet av blodiga biffar, tryffel och bourgogne."

Anna Karenina ger upphov till alla möjliga idéer men jag är lite skeptisk till Tolstoj-tidens definition av hälsosamt leverne. Kanske är det skrivet med ett visst mått ironi. Eller?

Klassisk nyttårsläsning

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 09 Jan 2012 09:37:00 +0000

Så här 1/3 in i Anna Karenina erinrar jag mig de senaste årens nyttårsläsning.

2010 inleddes även det bakåtblickande med Simone de Beauvoirs Den inbjudna. Sedan följde omläsning av Michail Bulgakovs mästerverk Mästaren och Margarita och därpå lästes med stort nöje Buddenbrooks av Thomas Mann. Tänk om varje nytt år bjöd på så mycket lästid.

2011 gav jag mig i kast med första delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt men innan dess inledde jag året med att läsa ut Leo Tolstojs Krig och fred, som jag inte skrev så värst mycket om.

Det tycks ha blivit en vana att inleda åren i klassiskt sällskap. Åren inleds med litteratur som jag, i vissa fall, längtat länge efter att få tid läsa - ungefär på samma sätt som under sommarsemestern. Det är litteratur valda utanför det samtida flödet som finns omkring mig på biblioteket, det är val gjorda rätt från hjärtat och det är eskapism på allra bästa sätt. Att få sjunka in i dessa texter, med deras utarbetade språk, intressanta persongallerier och välkomponerade berättelser ger vila, ro och energi till det som är här och nu.

Lång sittning

noreply@blogger.com (Hermia) — Wed, 04 Jan 2012 12:25:00 +0000

Här kommer jag att sitta länge idag för jag har, precis som jag hoppades, direkt sugits in i romanen jag läser. Äntligen håller jag Anna Karenina i min hand. Resten av den långlediga helgen tillbringas längre norrut och då bjuds det nog mer på lek- än lästid. Men det är kanske lika bra det, för de andra böckerna i den tredelade utgåvan glömde jag kvar på jobbet.

Bara så

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 03 Jan 2012 15:44:00 +0000

Längtar efter ljuset och våren

En Strindberg om dagen är bra för...

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 02 Jan 2012 18:32:00 +0000

Ja, för vad återstår att se. Mitt första val i Strindbergsutmaningen är, för att närma mig giganten som jag inte läst på länge, den här lilla boken

som innehåller en spridd skur valda Strindbergstexter, sammanställda av Magnus Florin och Ulf Olsson. Det ostrukturerade innehållet kommer från "Gröna säcken" som är ett sammelsurium av ukast, anteckningar mm. Mer om det kan man läsa i volymens förord.

Jag väljer ett stycke, en anteckning om dagen - det känns som ett bra sätt att återstifta bekantskapen med jubilaren. Först ut är

Detta är vägen

Gå först till venster, tag sedan af till höger och så rätt fram,

så kommer du till målet.

Läst 2012

noreply@blogger.com (Hermia) — Sun, 01 Jan 2012 15:11:00 +0000

Mnem av Simon Stranger
Kartan och landskapet av Michel Houellebecq
Anna Karenina av Leo Tolstoj
Babettes gästabud, Stormar av Karen Blixen
Leoparden av Giuseppe Tomasi Di Lampedusa