Hjärnfysik - en blogg om hjärnan och löpning

Kastar in norska intervaller igen

2026-05-11T21:51:00.005+02:00

Nu är jag inne på min åttonde månad med norska singlar, dvs varannan dag subtröskel och varannan dag lätt löpning. Det har fungerat överraskande bra. Vilopulsen sjunker, återhämtning och sömn är bättre, VO₂max ökar stadigt och - framför allt - det är roligt att springa igen. Jag har sprungit nästan alla dagar och just nu är jag på en 63 dagar lång runstreak.

Det tråkiga med norska singlar är att alla veckor är lika. För två veckor sedan bytte jag ett subtröskelpass mot ett trailpass med fartlek i skogen. Den här veckan tänker jag återigen testa något nytt: norska 4x4-intervaller. Inte för att kasta om allt. Snarare för att se och känna vad som händer.

Fyra gånger fyra minuter

De norska intervallerna har följt mig genom hela min löparresa. Upplägget är enkelt:

fyra minuter arbete
tre minuter aktiv vila
upprepa fyra gånger

Pulsen ska upp mot ungefär 90–95 procent av max.

Jag körde dem konsekvent redan för femton år sedan. Men jag tittade inte på ...

Läs fortsättningen här.

Sluta vara rädd för löpning

2026-05-05T19:14:00.004+02:00

– vad forskningen faktiskt säger om leder, hjärta och hälsa

Med jämna mellanrum kan man läsa rubriker, se klipp och höra påståenden om att löpning sliter ut dina knän, förstör ditt hjärta och till sist gör mer skada än nytta.

Det låter dramatiskt och ger många klick, men det är också fel. Så vad säger forskningen?

Löpning och leder

Det kanske vanligaste påståendet är att löpning ökar risken för artros. Men när man tittar på data blir bilden en annan.

Studier och meta-analyser visar att risken för knäartros inte är högre hos löpare. I vissa analyser är risken till och med lägre. En långtidsstudie från Stanford som följde löpare i 20 år såg dessutom att befintlig artros inte försämrades lika snabbt som hos icke-löpare.

Brosk saknar egen blodförsörjning och får sin ...

Läs fortsättningen här.

Därför testar jag nytt: Det som fungerar nu är inte alltid det som fungerar i längden

2026-04-28T16:04:00.001+02:00

Efter ett halvår med stark progression skruvar jag om träningen igen. Jag behåller två subtröskelpass och ersätter det tredje med ett trailpass. Mindre monotoni, mer styrka och förhoppningsvis ännu bättre hållbarhet över tid.

Jag fortsätter justera min träning, inspirerad av norska singlar, men anpassad till min verklighet. Jag började med två subtröskelpass i veckan och en ...

Läs fortsättningen här.

Ny forskning: trötthet börjar i cellerna

2026-04-19T18:53:00.005+02:00

Du kan optimera dina pass in i minsta detalj – men utan sömn uteblir effekten. Ny forskning visar att trötthet inte bara sitter i huvudet, utan börjar i cellernas energisystem. För löpare kan sömn vara den viktigaste träningsformen av alla.

Traditionellt har man sagt att sömntryck beror på adenosin – en signal som byggs upp när vi är vakna. Ny forskning (Nature, 2025) pekar på något djupare.

När du är vaken och aktiv ökar energiförbrukningen i cellerna, särskilt i hjärnan. I mitokondrierna – där energi produceras – uppstår gradvis en obalans och ...

Läs fortsättningen här.

Nedtrappning är att koncentrera träningen och spetsa formen

2026-04-14T19:20:00.003+02:00

Nedtrappning reduceras ofta till en fråga om att träna mindre. Den klassiska bilden är att det är något mekaniskt: minska träningsvolymen med 40–60 procent, behåll intensiteten och vila dig i form under två till tre veckor. Forskningen visar att modellen ofta ger en viss prestationsförbättring, men i praktiken handlar det lika mycket om hur kroppen känns som om hur mycket du gör.

Vad elitlöpare gör

Tittar man på studier av vad elitlöpare gör, visar det sig att nedtrappningen oftast är kortare, ibland bara sju till tio dagar. Volymen sänks, men inte dramatiskt. Intensiteten finns kvar, fast används med större precision.

Det handlar inte om att “vila sig i form”, utan ...

Läs fotsättningen här.

När kroppen säger ifrån – och sedan säger kör

2026-04-11T08:24:00.013+02:00

Ibland behöver man bli påmind. Onsdagar brukar vara min lugna dag med lätt löpning. Men den här veckan blev det annorlunda. Först ett cirkelpass med kollegorna – kul, socialt, men ändå belastning. Sedan ett löppass i zon 2 efter jobbet. Redan där kände jag att pulsen var högre än normalt. Min lugna dag hade blivit lite mindre lugn och kroppen sa ifrån. Jag hade, helt enkelt, gått över min tänkta belastning.

Torsdag: kvittot

På torsdagsmorgonen var mitt HRV bara 22. Det lägsta jag haft åtminstone det senaste halvåret. Nervsystemet verkade pressat.

Jag valde ändå att träna, men subtröskelpasset fick bli lugnare än vanligt och mer fokus på kontroll än tempo.

Det gick ok, men dagen i övrigt bar spår av belastningen. Stressnivån för dagen landade på 31, vilket var en bra bit över snittet senaste halvåret. Så jag började fundera på om jag behövde dra ner träningen en aning.

Återhämtning på riktigt

På torsdagskvällen åkte vi till stugan. Jag rörde på mig, kapade träd och högg ved – lågintensivt, praktiskt arbete. Ingen prestation, bara aktivitet. Tyst och lugnt. Bara ljud från isen som rörde sig oroligt på sjön.

Sedan sov jag som en stock. Jag fick 92 i sömnpoäng.

Härlig kväll.

Isen spricker.

Katten sover också gott här. Han kan ligga och spana på sina jaktmarker.

Fredag: responsen

Fredagsmorgonen hade jag HRV på 100. Stress under dagen 19. Jag kände mig pigg.

Jag körde ett lugnt zon 2-pass på 12 km. Det var bra studs i benen. Jag kände mig avslappnad. Det kändes som kroppen hade återhämtat onsdagens lite för hårda träning.

Lärdomen

En dag med för hård träning gav en tydlig dipp i systemet. Men med rätt återhämtning studsar jag tillbaka. Till skillnad från tidigare kan jag nu också se det i klockan genom HRV. Siffrorna bekräftar känslan.

Eftersom kroppen kompenserat kör jag 3×10 min subtröskel idag. Men jag startar första intervallen lugnt och känner efter och bygger på om kroppen svarar bra.

Inte för att jag måste hålla igen - utan för att jag vill träna med kroppen, inte mot den.

Det viktiga är inte att alltid trycka på. Ofta handlar det om att justera i tid - och våga köra när kroppen faktiskt är redo.

Ett halvår med norska singlar – vad har hänt?

2026-04-08T21:19:00.001+02:00

Under det senaste halvåret har jag tränat konsekvent enligt norska singlar-ansatsen. Det har gett tydliga utslag – både i kroppen och i de siffror som speglar utvecklingen över tid.

Det mesta pekar åt rätt håll just nu. Kurvorna är stabila, med en mindre dipp i mitten av december i samband med en förkylning.

VO₂max har ökat från 46 till 49 och fortsätter stadigt uppåt. HRV är stigande, samtidigt som stressnivån har sjunkit från ett snitt på 33 till 23. Sömnkvaliteten har förbättrats från 70 till över 80, och vilopulsen har gått ner från 52 till 46. Sammantaget är det här mycket bra värden för en 60-åring.

Stress / HRV (grå)
Stabil utveckling över tid, med ett tydligt hack i december i samband med förkylning.

Vilopuls (blå)
Gradvis sjunkande vilopuls – ett tecken på förbättrad aerob kapacitet och återhämtning.

Sömn (lila)
Sömnen förbättras över tid, med en tillfällig störning i mars pga marskatt:).

VO₂max (grön)
Stadigt stigande VO₂max – den aeroba basen fortsätter att stärkas.

Efter subtröskelpass sjunker HRV, men studsar snabbt tillbaka igen. Det tyder på att återhämtningen fungerar som den ska – det parasympatiska nervsystemet gör sitt jobb.

Jag undviker att få panik över enskilda värden och tittar inte på siffrorna varje dag. Ibland sover man sämre, men det är trenden över tid som är det viktiga. Balansen mellan träning och återhämtning skapar också förutsättningar för god sömn.

Lite oväntat har det här halvåret också lett till något mer. Av bara farten skrev jag en enkel och ganska kort bok om norska singlar. Nu funderar jag på om jag ska ta nästa steg och faktiskt ge ut den.

Eftersom jag tränar mer äter jag också mer. Energitillgången är avgörande.

Det bästa just nu är långpassen. Att kunna springa på i bra fart utan att det känns ansträngt, vid en puls runt 65 procent av max. Jag har sänkt pulsen från cirka 130 till 126, och nu ligger jag ofta runt 120. Det känns lättare och går samtidigt snabbare, vilket tyder på en mycket stark aerob bas. Den tar tid att bygga – men det är väl investerad tid.

Uthållighetsträning: lugna pass är inte bortkastad tid

2026-04-06T21:24:00.004+02:00

Du har säkert upplevt den där känslan efter ett lopp när du blir ovanligt trött. Benen känns tunga. Kroppen svarar inte riktigt, trots att du tränat. Då är det lätt att tänka att du måste träna mer och hårdare. Det känns logiskt. Nästan självklart. Och ändå är det ofta fel.

En ny analys av elitcyklister visar något som går rakt emot den där “logiken”. De säsonger som gav bäst resultat innehöll inte mer hård träning, utan mer lugn träning. Inte lite mer. Utan tydligt mer. Och det var inte olika typer av cyklister som jämfördes. Det var samma individer över flera säsonger. Samma cyklister tränade fler timmar ...

Läs fortsättningen här.

Du springer dina intervaller för hårt – och det gör dig sämre

2026-03-31T18:33:00.000+02:00

När jag kör löpträning med kollegor på jobbet är det nästan alltid lugn löpning. Jag vill få med så många som möjligt. Man måste inte ens springa – det går lika bra att promenera. En persons promenad kan vara lika ansträngande som en annan persons löpning.

Det gör det svårt att jämföra tider, puls och watt. Men en sak är gemensam: hur mycket vi anstränger oss.

Det kallas RPE – rate of perceived exertion. Det mäts subjektivt genom att man skattar hur det känns, oftast på en skala från 1–10 eller 6–20. Känns det ansträngande ...

Läs fortsättningen här.

Flytta fram din laktattröskel

2026-03-24T17:28:00.001+01:00

På senare tid har laktattröskeln blivit populär. Många pratar om den. Många vill förbättra den. Men vad är egentligen en tröskel – och hur tränar man den?

Det viktigaste att förstå är att laktattröskeln inte är något du tränar direkt. Den är ett resultat av hur effektiv din kropp är på att producera, transportera och använda energi. Och det börjar inte vid tröskeln. Det börjar i basträningen.

Spring långsammare än du tror

Zon 2 – ett lugnt tempo där du kan prata obehindrat (ungefär 60–70 procent av maxpuls) – är där mycket av utvecklingen faktiskt sker. Forskning från bland andra Iñigo San Millán visar att kroppen här befinner sig nära en metabol ...

Läs fortsättningen här.

Bygg din motor i zon 2

2026-03-16T21:48:00.001+01:00

Om du gillar att springa har du förmodligen hört talas om zon 2. För 10–15 år sedan handlade mycket mer om högintensiva intervaller och mottot No pain – no gain. Nu pratar många i stället om lugnare träning.

Men egentligen är det inget nytt. Uthållighetsidrottare har länge tränat ungefär på samma sätt: mycket lugnt och lite hårt. Forskning på elitidrottare i sporter som löpning, cykling och längdskidor visar ett återkommande mönster: ungefär ...

Läs fortsättningen här.

Är basträning allt som behövs?

2026-03-09T20:29:00.001+01:00

Det är lätt att tro att basträning bara handlar om att springa lugnt och samla på sig många mil. Det beror förstås på - men vill du bli riktigt bra krävs förmodligen lite mer.

Basträning – mer än volym

När löpare pratar om basträning handlar samtalet nästan alltid om volym. Fler mil. Längre pass. Mer tid i lugnt tempo.

Det är inte fel. Den aeroba kapaciteten byggs långsamt och kräver kontinuitet över tid.

För hälsa och välmående fungerar lugn löpning året om. Men vill man utvecklas som löpare är basträningen snarare en del av en större helhet. Den ska förbereda kroppen för det som kommer senare: tempopass, fartökningar, tröskelpass och hårdare i...

Läs fortsättningen här.

Viktminskning och löpning – en riskfylld kombination

2026-03-01T07:55:00.002+01:00

Löpning är i grunden en serie hopp från ena foten till den andra. Ju tyngre du är, desto mer energi kräver varje frånskjut. Under ett maraton gör du tiotusentals hopp. Varje steg kostar.

För några år sedan läste jag om en studie där forskare minskade löpares effektiva kroppsvikt med 5–10 procent för att se hur det påverkade prestationen. Resultatet pekade på tydliga förbättringar – flera procent snabbare tider på både 5 och 10 kilometer.

Rent mekaniskt är det logiskt. Det kostar energi att förflytta kroppens massa uppåt i varje steg.

När teorin mötte verkligheten

Jag bestämde mig därför för att gå ner fem kilo inför ett lopp. Jag lyckades. Jag kände mig lätt på startlinjen. Men jag blev inte snabbare.

Jag tappade kontrollen över kroppen. Magen krånglade. Tröttheten slog till tidigt. Motivationen försvann. Jag började gå halvvägs och stapplade i mål på min sämsta tid någonsin. Jag lärde mig att kroppen kräver bränsle. Sedan dess äter jag därefter.

Varför? För att människan inte är en maskin. Vi är biologiska överlevnadsmaskiner.

Fett är inte dödvikt. Fettvävnad fungerar som ...

Läs fortsättningen här.

Funkar 80/20 när träningsvolymen är låg?

2026-02-25T18:47:00.001+01:00

Som löpare har du kanske hört talas om 80/20-regeln – att ungefär 80 procent av träningen ska vara lugn och 20 procent hård.

I början av 2000-talet analyserade Stephen Seiler hur framgångsrika uthållighetsidrottare tränade. Han upptäckte ett tydligt mönster: oavsett om det gällde löpare, cyklister eller längdåkare låg ungefär 80 procent av träningen på låg intensitet och 20 procent på högre intensitet.

Men elitidrottare tränar enorma volymer. Så frågan är om 80/20 även gäller motionärer som springer mycket mindre, typ tre gånger ...

Läs fortsättningen här.

Snabbare med ruccola?

2026-02-19T19:44:00.003+01:00

Vi pratade ruccola vid lunchen på jobbet för några veckor sedan, och jag nämnde kort hur bra det är för både prestation och hjärthälsa. Innan lunchen var slut var vi överens om att jag borde skriva något om det på jobbloggen. Men jag tror den texten – i lätt modifierad form – passar minst lika bra här på Runner’s World.

Bild Wikipedia.

Vad är det som gör ruccola speciell?

Ruccola är ett utmärkt exempel på en näringstät grönsak – mycket innehåll per kalori:

Rik på vitaminer (A, C, K och folat) som stödjer immunförsvar, blodkoagulation, skelett och celldelning
Innehåller mineraler som kalium och järn, viktiga för vätskebalans och syretransport
Fibrer som bidrar till stabil energi över dagen
Antioxidanter som kan motverka bildning av skadliga nitrosaminer från nitrit i processat kött

Men för oss som springer är det mest intressanta något annat:

Ruccola är extremt rik på nitrat.

Och det är här det blir relevant för oss som gillar att springa ...

Läs fortsättningen här.

Sitt och stå-testet för löpare

2026-02-09T19:24:00.001+01:00

Det klassiska sitt och stå-testet är nästan löjligt enkelt: du sätter dig ner och reser dig upp igen. Ändå säger testet förvånansvärt mycket om hur kroppen faktiskt fungerar – både i vardagen och i träning.

Vetenskaplig koppling till hälsa och livslängd

Forskning visar att sitt-och-stå-testet inte bara speglar fysisk funktion här och nu, utan även kan fungera som en indikator på framtida hälsa och livslängd.

En stor studie som publicerades 2025 i European Journal of Preventive Cardiology följde över 4 000 vuxna mellan 46 och 75 år under drygt 12 år. Forskarna såg att personer med högsta poäng i sitt-och-stå-testet hade betydligt lägre risk att dö i hjärt- och kärlsjukdom och andra naturliga dödsorsaker än personer med lägre poäng.

Testet fångar inte bara kondition, utan även muskelstyrka, balans, rörlighet och kroppskomposition – faktorer som spelar en central roll för hälsa och långsiktig funktion när vi blir äldre.

Som en av författarna, Dr. Claudio Gil Araújo, uttrycker det:
”Sometimes people run a good marathon time, but they are unable to lace their shoes”
Citatet illustrerar ...

Läs fortsättningen här.

Är det för sent efter 35?

2026-02-02T18:58:00.004+01:00

Det är lätt att tro att vi når vår fysiska topp tidigt i livet. Men forskningen ger en mer nyanserad bild. Även om flera biologiska toppar nås runt 35 fortsätter kroppen att vara anpassningsbar långt därefter.

Hur du rör dig, tränar och lever spelar stor roll för hur stark, uthållig och funktionell du kan vara långt upp i åren. Det finns gott om data som visar att nedgången går att bromsa kraftigt – och i vissa fall till och med delvis vända.

Samtidigt finns det några biologiska ramar att ta hänsyn till.

Du kan känna dig stark ...

Läs fortsättningen här.

Skidor i en norsk singel-ansats

2026-01-31T10:17:00.002+01:00

Nu i vinter har jag blandat in längdskidåkning i min norska singel-ansats. Några lugna distanspass och även vissa långpass har fått bytas ut mot skidor. Delvis av träningsskäl – men också av ett enklare skäl: det är trots allt min favoritsport.

Inte som ett avsteg från principen, utan som ett annat sätt att belasta samma aeroba system – med mindre löpslitage och lite mer träningsglädje.

Det som blivit tydligt ganska snabbt är att puls och upplevd ansträngning (RPE) inte beter sig likadant som i löpning. På skidor kan pulsen vara förhållandevis hög trots att passet känns kontrollerat och långsiktigt hållbart. Samtidigt kan RPE upplevas högre lokalt – särskilt i överkropp och bål – medan benen känns oväntat pigga.

Det här är inte bara en känsla. Forskning visar att relationen mellan puls och RPE är aktivitetsspecifik. I helkroppsarbete som längdskidåkning aktiveras mer muskelmassa, vilket kan driva upp pulsen, samtidigt som den centrala ansträngningen – andning, mental kontroll, uthållighet – fortfarande ligger lågt. Samma puls betyder alltså inte nödvändigtvis samma fysiologiska stress som i löpning.

För mig går alltid RPE före puls, som i sin tur går före tempo. När jag åker skidor är det ännu tydligare. Pulsen blir mest en grov kontroll, medan jag nästan helt styr efter upplevd ansträngning.

Är andningen lugn, tekniken flyter och jag kan hålla på länge utan att det “kostar”, då är passet tillräckligt lugnt – även om pulsklockan protesterar.

Skidorna har blivit ett sätt att behålla volym, stimulera hjärta och lungor och samtidigt ge löpningen lite andrum. Samma aeroba idé – annan mekanik. Och lite mer lust och motivation på köpet.

Det leder också till att jag tränar lite mer. Jag vill ofta åka ett varv till, och ibland staka på rejält. Min Garmin visar fina trender för stress, VO₂max, vilopuls och sömn. Och det känns bra.
Det är huvudsaken.

De japanska maratonmunkarna — en extrem väg till upplysning

2026-01-26T19:52:00.001+01:00

Det finns gränser för vad människor kan uthärda. Att avgöra när det är klokt att ge upp kan vara lika viktigt som att försöka till varje pris. Men det finns personer som väljer att betala ett pris som få kan föreställa sig. I Japan utövar en munkorden en unik tradition där sträng disciplin och fysisk uthållighet förenas — de så kallade maratonmunkarna.

Världens hårdaste “lopp”

Många beskriver Kaihōgyō som världens tuffaste ultralopp — men det är egentligen ingen tävling i vanlig mening. Det är en andlig praktik, en pilgrimsfärd mot upplysning, som utförs av buddhistiska munkar på berget Hiei utanför Kyoto.

Under kaihōgyō springer och går munken dagligen långa sträckor, ofta mer än ett maraton om dagen, under totalt 1 000 dagar...

Läs fortsättningen här.

Min träning nu

2026-01-25T07:55:00.001+01:00

Just nu tränar jag kondition sju dagar i veckan. Oftast löpning, men ibland skidåkning, rodd, rask promenad eller cykel. Utöver det kör jag styrka 2–3 gånger i veckan, 15–30 minuter per pass, samt smidighet, småmuskler och balans (core/pilates) två 30-minuterspass i veckan.

Konditionsträningen landar runt sju timmar per vecka, styrkan ungefär en timme och core/pilates ytterligare en. Sedan finns allt det där som inte riktigt räknas som träning men som bidrar mycket: att gå när det går i stället för att ta bilen, arbete på gården och i skogen. Vid perioder med mycket snöskottning eller skogsröjning drar jag ner på den planerade träningen. Belastning är belastning.

Mycket arbete efter stormen Johannes

Jättemycket arbete.

Totalt ”tränar” jag kanske 10–20 timmar i veckan. Jag jobbar 40 timmar. Sover 50–60. Resten – ungefär 50 timmar – är annat liv. Av veckans 168 timmar utgör den planerade träningen runt 6 procent. Det är inget jag offrar. Tvärtom. Det är dagens bästa stunder och något jag ser fram emot.

Efter covid och fram till i höstas tränade jag ungefär hälften av detta. Det nya upplägget med norska singlar verkar passa mig perfekt. Jag har ett driv att träna som jag inte haft på många år.

Senast när jag körde subtröskel, 3×10 minuter, kände jag mig så stark att jag ville lägga på ytterligare sex minuter. Men jag lät bli. Det är ju exakt så det ska kännas – som om man vill göra lite till. Jag joggade hem tio minuter som nedvarvning. Suget efter en extra intervall fick bli drivkraft till nästa pass i stället.

Lite mer om det här resonemanget – hur man kan tänka kring träning när man passerat sin fysiska topp – ska jag skriva om nu. Det bygger på en ganska unik studie och publiceras i Runner’s World om en vecka. Mindre handlar om att pressa max, mer om rytm, återhämtning och att bygga ett upplägg som går att leva med över tid.

Sen väntar veckans långpass: 90 minuter, lugnt och utan prestationskrav. Om det blir löpning eller skidor återstår att se. Finns det bra spår lutar det åt skidor. Det får kroppen, vädret och underlaget avgöra.

Så ökar du VO₂max med 44 %

2026-01-19T16:32:00.002+01:00

Tänk dig ett träningsprogram som höjer din VO₂max – kroppens maximala syreupptagningsförmåga – med 44 procent på tio veckor.

Inte 8–13 procent som de norska 4×4-intervallerna.

Inte 6–12 procent som 30/30-intervaller.

Utan en ökning som närmar sig halva vägen mot en fördubbling.

Det låter nästan för bra för att vara sant.

Men det bygger på en klassisk VO₂max-studie som fortfarande citeras nästan 50 år senare.

Studien bakom de 44 procenten

1977 publicerade Hickson och Holloszy en av de mest omtalade träningsstudierna i uthållighetsfysiologins historia. Otränade försökspersoner ökade sin VO₂max linjärt, vecka för vecka, under tio veckor – utan att nå en platå.

I gruppen fanns deltagare som nådde VO₂max-nivåer upp mot 60 ml/kg/min efter de tio veckorna – nivåer som motsvarar vältränade tävlingslöpare.

Det brutala träningsupplägget

Hur lyckades de öka VO₂max så extremt?

Så här såg programmet ut:

sex dagar i veckan

varannan dag: 40 minuter där de pressade sig för att springa så långt som möjligt

varannan dag: 6 ...

Läs fortsättningen här.

Slaskvecka

2026-01-17T14:31:00.001+01:00

Efter iskyla och snösmocka förvandlades veckan till slask och regn.

Men inget verkar längre kunna stoppa mig och min norska singlar-ansats – jag kör varje dag oavsett väder.

Jag har dock fått justera lite. Ett pass fick stryka på foten och några kortades ner eftersom snöskottningen också blivit ett rejält träningspass som kräver sin återhämtning.

Stress, sömn och vilopuls ligger fortsatt stabilt på bra nivåer. Trots daglig träning känns det autonoma systemet balanserat, med tydlig parasympatikusdominans – något min Garmin också bekräftar.

Jag tog med skidorna till jobbet någon dag när det inte var orange varning och spåren var körbara, men vädret var för slaskigt och trist. Det blev löpning istället. Variation har jag ändå fått i överflöd genom brutal snöskottning både hemma och ute på Näset. Den nya altanen blev riktigt fin – men innebär också 30 kvadratmeter extra att skotta.

Idag körde jag 3 × 10 min subtröskel. Kände mig stark och lade till ytterligare 6 minuter.
Imorgon väntar långpass.

Nästa vecka hoppas jag åtminstone få in något skidpass.

Jag skrev den här korta bloggen idag och jobbar vidare på en längre till Runners World som publiceras på måndag. Den handlar om en studie där deltagarna ökade VO₂max med 5 procent redan första veckan – och sedan bara fortsatte uppåt. Mycket fascinerande. Men det finns förstås ett stort men.

Hur löpning påverkar hjärnan

2026-01-12T15:30:00.002+01:00

Löpning förknippas ofta med starkare hjärta, bättre blodtryck och ökad uthållighet. Men den kanske mest djupgående effekten sker inte i musklerna – utan i hjärnan. Regelbunden löpning förändrar hur hjärnan fungerar, hur den åldras och hur den hanterar stress, trötthet och koncentration.

För löpare innebär det att träningen inte bara bygger kondition – utan formar hur hjärnan fungerar i vardagen.

1. Ökat blodflöde och bättre energiförsörjning

Hjärnan är kroppens blodtörstigaste organ – trots att den bara utgör runt två procent av kroppsvikten förbrukar den cirka 20 procent av kroppens energi och syre. På sikt förbättras även kärlfunktionen i hjärnan: blodkärlen blir mer följsamma, med tätare kapillärnät och effektivare transport av syre och glukos. Sammantaget stärks hjärnans infrastruktur och dess förmåga att både ta emot energi och göra sig av med slaggprodukter. Resultatet är en hjärna som:

– arbetar mer energieffektivt

– reglerar blodflöde och energitillgång mer stabilt

– återhämtar sig snabbare efter belastning

Detta är en central ...

Läs fortsättningen här.

Löpning med åska

2026-01-11T17:42:00.004+01:00

Det blev en ganska extrem vecka. Snön har vräkt ner och det har stormat. Ett löppass byttes mot två timmars snöskottning, och efteråt hade jag ordentlig träningsvärk.

Det blev också en löptur i storm, snöfall och åska – mitt första löppass i åska på vintern. Ett ovanligt fenomen, men det händer då och då och brukar kallas snöåska. Först trodde jag att det var strålkastare när det blixtrade, eftersom åskmullret överröstades av blåsten. Men när hela skogen plötsligt lystes upp, följt av ett rejält dån, fick jag ganska bråttom hem.

Skottade 30-40 kubik på fredagen.

På grund av oplogade vägar blev tiderna långsammare än vanligt. Men jag går på puls och inte tempo, eftersom alla löppass ser olika ut i kuperad terräng. Dagen efter snöskottningen gick jag i stället på upplevd ansträngning (RPE). Kroppen var trött och jag hade träningsvärk från ryggslutet och neråt. Puls 150 kändes som puls 155.

Jag går alltid efter känsla först: RPE > puls > tempo.

Nu är jag inne på fjärde månaden med norska singlar. Förutom snöskottningen kommer löpningen troligen att blandas upp med mer skidåkning ett tag. När det tinar upp planerar jag att köra ett testpass på 5 km. Det känns både jobbigt och krävande – men också spännande att se hur mycket bättre man faktiskt kan bli, även i min ålder.

Trampat stigar med snöskorna.

Muskelminnet

2026-01-05T13:48:00.007+01:00

Kondition kan försvinna förvånansvärt snabbt vid ett träningsuppehåll. Ändå upplever många löpare att vägen tillbaka ofta går snabbt. Ny forskning om muskelminne ger en biologisk förklaring: kroppen börjar inte om från noll.

I en översiktsartikel från 2023 sammanfattar Sharples och kollegor vad vi i dag vet om det som ofta kallas muskelminne. De visar tydligt att träning lämnar biologiska spår i musklerna som kan finnas kvar även efter långa perioder med mindre eller ingen träning.

Forskarna pekar på flera mekanismer bakom detta. När vi tränar förändrar kroppen inte bara musklerna tillfälligt – den bygger upp strukturer på cellnivå som gör dem redo att svara snabbare nästa gång. Muskelfibrerna får bland annat fler cellkärnor, och gener som styr muskelarbete blir lättare att aktivera igen. Tillsammans skapar detta en beredskap i musklerna. När träningen upphör krymper muskelfibrerna, men cellkärnorna finns kvar och kan ..

Läs fortsättningen här.